Samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och
närstående till patienter med intensivvårdsdelirium
-
En systematisk litteraturstudie
The interaction
between the intensive care nurse and close relatives of
patients with intensive care delirium
- A systematic literature review
Filippa Willborg
Camilla Zetterberg
Fakulteten för hälsa, natur och- teknikvetenskap
Examensarbete i omvårdnad, Specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot intensivvård Avancerad nivå: 15 högskolepoäng
Handledare: Anna Nordin
SAMMANFATTNING (Svensk)
Titel: Samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och närstående till patienter med intensivvårdsdelirium – en litteraturstudie
Fakultet: Hälsa, natur- och teknikvetenskap Kurs: Examensarbete i omvårdnad, 15 hp Författare: Filippa Willborg, Camilla Zetterberg Handledare: Anna Nordin
Examinerande lärare: Mona Persenius Examinator: Jan Nilsson
Sidor: 28
Datum för examination: Maj 2020
Svenska nyckelord: Delirium, Intensivvård, Närstående, Intensivvårdssjuksköterska, Samspel
Introduktion: Intensivvårdsdelirium är vanligt förekommande och är förenligt med förlängd vårdtid och ökad mortalitet. Närstående kan förebygga
förekomsten av intensivvårdsdelirium. Intensivvårdssjuksköterskan ansvarar för att involvera närstående i vården. Syfte: Att beskriva samspelet mellan
intensivvårdssjuksköterskan och närstående till patienter med
intensivvårdsdelirium. Metod: Systematisk litteraturstudie, sökningar gjorda i CINAHL, PubMed och PsycInfo. Resultat: Resultatet baseras på nio artiklar och presenteras i tre kategorier som speglar samspelet mellan
ABSTRACT (English)
Title: The interaction between the intensive care nurse and close relatives of patients with intensive care delirium – a literature review.
Faculty: Health, Science and Technology Course: Degree project – nursing, 15 ECTS Authors: Filippa Willborg, Camilla Zetterberg Supervisor: Anna Nordin
Examiner: Mona Persenius Examiner: Jan Nilsson Pages: 28
Date for examination: May 2020
Key words: Delirium, Intensive care, Relatives, Intensive care nurse, Interaction Introduction: Intensive care delirium is a common occurrence and is associated with extended care time and increased mortality, relatives can prevent the occurrence of intensive care delirium. The intensive care nurse is responsible for involving relatives in the care. Aim: To describe the interaction between the intensive care nurse and close relatives of patients with intensive care
Innehållsförteckning
Introduktion ... 6
Intensivvård... 6
Intensivvårdsdelirium ... 6
Bedömningar, riskfaktorer och åtgärder vid intensivvårdsdelirium... 2
Närstående på intensivvårdsavdelningen ... 3 Intensivvårdssjuksköterskans ansvar ... 4 Samspel ... 5 Problemformulering ... 6 Syfte ... 6 Metod ... 7 Frågeställningar... 7 Val av litteratur ... 7 Granskning av studier ... 10 Analys ... 10 Forskningsetiska överväganden ... 10 Resultat ... 12
Kommunikation- nyckeln till ett bra samspel ... 12
Involvera närstående i omvårdnaden ... 13
Kunskapens påverkan på samspelet ... 14
Diskussion ... 15
Resultatdiskussion... 15
Kommunikation – nyckeln till ett bra samspel ... 15
Involvera närstående i omvårdnaden ... 16
Kunskapens påverkan på samspelet ... 17
Metoddiskussion ... 18
Examensarbetes betydelse ... 20
Konklusion ... 20
Fortsatt forskning ... 21
Referenslista ... 22
Bilaga 2 Bedömning av randomiserad studie (ITT)
6
Introduktion
Intensivvårdsdelirium drabbar ett stort antal patienter som är inneliggande på intensivvården vilket har ödesdigra långtgående konsekvenser för patienten och ibland även för dess närstående (Arumugam m.fl. 2017; Brummel & Girard 2013). En omvårdnadsintervention innefattar att reorientera patienten, i detta kan närstående bidra med hjälp (Argumugam m.fl. 2017; Bahn 2012). Enligt intensivvårdssjuksköterskan kompetensbeskrivning ska närstående visas respekt och integreras i vården av patienten (Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening 2012). Författarna till litteraturstudien vill undersöka vilken evidens det finns kring vilka faktorer som kan påverka samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och närstående till patienter med intensivvårdsdelirium.
Intensivvård
Med intensivvård avses behandling och omvårdnad av patienter med svåra sjukdomar eller skador, övervakning samt diagnostik (Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård [SFAI] 2015). Intensivvården är en specialitet som förebygger och behandlar svikt i ett eller flera organsystem hos kritiskt sjuka patienter (Marshall m.fl. 2017; SFAI 2015) där olika tekniker används för att ge stöd åt svikt i kroppens viktigaste funktioner såsom andning, cirkulation och medvetande (Marshall m.fl. 2017; svenska intensivvårdsregistret [SIR] 2019). Vården ska bedrivas i enlighet med vetenskap, beprövad erfarenhet och befintliga riktlinjer (SFAI 2015). Kriterier för patienter att bli inlagd på intensivvårdsavdelning varierar från olika intensivvårdsavdelningar, men gemensamt är att patienter, i de flesta fall, är kritiskt sjuka i komplexa och instabila tillstånd (Stubberud 2009).
Intensivvården är en högteknologisk miljö som innefattar noggrann övervakning (SIR 2019) där den kontinuerliga övervakningen skiljer intensivvården från en vanlig vårdavdelning. Övervakningen kan vara icke-invasiv med transkutan syremätning, kontinuerlig med elektrokardiogram (EKG), eller invasiv med hemodynamisk monitorering (Marshall m.fl. 2017). Intensivvårdsavdelningen ska hålla en hög kompetensnivå och arbeta multidisciplinärt (SFAI 2015), där vårdens primära mål främst inriktas på att behandla organdysfunktionen hos den bakomliggande sjukdomen samt att förhindra ytterligare försämring. Intensivvården kan bland annat erbjuda andningsstöd med högflödessystem, invasiv ventilation eller extracorporeal membranoxygenering (ECMO), hemodynamiskt stöd med inotropa läkemedel, njurstöd med kontinuerlig dialys, lindring av smärta och ångest samt förebyggande och behandling av delirium (Marshall m.fl. 2017).
Intensivvårdsdelirium
2
2013). Tillståndet hos sederade och intuberade patienter är oftast svårare att upptäcka (Arumugam m.fl. 2017; van Eijk & Slooter 2010).
Symtomen som uppträder är oftast förvirring, nedsatt medvetandegrad, personlighetsförändringar, agitation, minnesförlust, språkstörningar och/eller nedsatt kognitiv förmåga (Arumugam m.fl. 2017; van Eijk & Slooter 2010). Intensivvårdsdelirium kan delas in i tre olika grupper. Hyperaktivt
delirium som förknippas med rastlöshet, agitation, raseri och rädsla, hypoaktivt delirium som
kännetecknas av slöhet och apati eller mixat delirium som innefattar symtom från de båda grupperna. Hypoaktivt delirium är den vanligaste varianten (Arumgugam m.fl. 2017; Arend & Christensen 2009; van Eijk & Slooter 2010).
Patofysiologiskt är den bakomliggande orsaken till tillståndet ännu inte helt klar. Obalanserade nivåer av neurotransmittorer som kontrollerar kognitiva funktioner och beteenden kan vara en orsak (Arend & Chrisensen 2009) då man sett avvikelser i hjärnmetabolismen med överskott av dopamin samt låga nivåer av acetylkolin hos patienter med intensivvårdsdelirium (Arumgugam m.fl. 2017; Bahn 2012; Boot 2011).
Intensivvårdsdelirium är en ogynnsam prognos (van Eijk & Slooter 2010) som bidrar till förlängd vårdtid för patienten, ökad risk för långtgående nedsatt kognitiv funktion samt risk för oplanerad extubering (Arumugam et al. 2017; Brummel & Girard 2013; van Eijk & Slooter 2010). Intensivvårdsdelirium blir även mycket kostsamt för sjukvården på grund av en förlängd vårdtid på intensivvårdsavdelningen (Arumugam m.fl. 2017; Brummel & Girard 2013; van Eijk & Slooter 2010). Mortaliteten är högre hos patienter som haft intensivvårdsdelirium än hos de som inte haft det, studier har visat att patienter som haft intensivvårdsdelirium och vårdats i respirator har en ökad mortalitet med 34% vid uppföljning sex månader efter utskrivning från sjukhuset. Detta kan jämföras med patienter som vårdats i respirator men som inte haft intensivvårdsdelirium, de har en mortalitet på 15%, sex månader efter utskrivning från sjukhus (Wesley m.fl. 2004). Det är viktigt att tidigt göra bedömningar, identifiera riskfaktorer och eventuellt vidta korrekta åtgärder vid misstänkt intensivvårdsdelirium (Arumugam m.fl. 2017).
Bedömningar, riskfaktorer och åtgärder vid intensivvårdsdelirium
För att kunna identifiera intensivvårdsdelirium används olika bedömningsverktyg. Richmond Agitation-Sedation Scale (RASS) mäter graden av medvetande hos patienten och Confusion Assessment Method-ICU (CAM-ICU) använder fyra kriterier för att bedöma och diagnostisera delirium (Arumugam m.fl. 2017; van Eijk & Slooter 2010). Ett annat bedömningsinstrument är Intensive Care Screening Checklist (ICSC) som innefattar åtta kriterier och där patienten räknas som delirisk om den erhåller 4 poäng eller mer (Bahn 2012; Bourne 2008). Intensivvårdsdelirium kan förebyggas och det är därför viktigt att identifiering och behandling av delirium utförs tidigt under vårdtiden (Arumugam m.fl. 2017). Vårdgivaren har ett ansvar att förebygga vårdskador hos patienten, ett sätt att kunna göra detta på är genom identifiering av riskfaktorer (SFS 2010:6593, kap 1. 2 §).
3
(Arugugam m.fl. 2017; Arend & Christensen 2009; Bahn 2012; Bourne 2008). Användandet av vissa läkemedel som exempelvis antihistamin, antibiotika, kortison, opiater, bensodiazepiner och antikolinergika utgör även de en ökad risk (Arumgugam m.fl. 2017; Arend & Christensen 2009). Genom att de olika professionerna som arbetar på intensivvårdsavdelningen är uppmärksamma för de signaler, riskfaktorer och symtom som delirium innefattar, samt arbetar i team så kan ett standardiserade arbetssätt undvika eller lindra delirium hos intensivvårdspatienter (Arumugam m.fl. 2017).
Åtgärder för att minska risken eller förmildra redan utvecklat delirium delas in i farmakologiska åtgärder och icke-farmakologiska åtgärder (Arumugam m.fl. 2017). De farmakologiska åtgärderna innebär att vissa läkemedel bör undvikas vid risk för eller vid redan utvecklat delirium (Arumugam m.fl. 2017). Dexmedetomidine är en alfa-2-agonist som används vid sedering, och läkemedlet kan med fördel användas hos respiratorvårdade intensivvårdspatienter eftersom det också har en smärtstillande egenskap utan att orsaka andningsdepression. Dexmedetomidine har en positiv inverkan vid behandling och förebyggandet av delirium och minskar tiden i respirator (Bahn 2012; Bourne 2008). Anti-psykosläkemedlet haloperidol används för att minska hallucinationer hos deliriska patienter (Bahn 2012) medan användandet av bensodiazepiner har visat sig förlänga eller förvärra det deliriska tillståndet och bör undvikas eller reduceras vid misstänkt eller konstaterat delirium (Bourne 2008). De icke-farmakologiska åtgärderna innefattar dagliga väckningsförsök, som bör göras hos de patienter med invasiv ventilation (Bahn 2012). Många av dessa patienter behandlas med både analgetika och anestetika som medför ökade risker för intensivvårdsdelirium (Bahn 2012). Genom att avbryta den analgetika och anestetika behandlingen och tillåta patienterna att vakna och svara på tilltal så minskar behandlingen i respirator samt vårdtiden på intensivvårdsavdelningen. Avbrotten medför också mer tillförlitliga smärt- och neurologiska bedömningar samt att risken för läkemedels ansamlingar i kroppen minskar (Bahn 2012). Andra omvårdnadsinterventioner och icke-farmakologiska åtgärder hos patienter med risk för att utveckla eller med redan utvecklat delirium är tidig mobilisering, se till att patienten får tillräckligt med sömn, användning av patientens egna hjälpmedel för syn och hörsel och att minska ljudnivån runt patienten (Argumugam m.fl. 2017; Bahn 2012). Ljudnivån kan exempelvis minskas genom att reducera användandet av olika skärmar runt patienten och justera larmvolymen på övervakningsskåp (Bahn 2012). Miljöfaktorer som att skilja på dag och natt är också viktiga preventiva åtgärder (Bahn 2012) samt reorientering genom upprepning av tid/plats/rum för patienten (Arumugam m.fl. 2017). Att involvera närstående i reorientering av patienten har visat sig minska utvecklingen av delirium (Martinez m.fl. 2012).
Närstående på intensivvårdsavdelningen
4
Många drabbas även av depression, ångest samt posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), i samband med att deras anhöriga hamnar på intensivvårdsavdelningen (Björk m.fl. 2019; Imanipour m.fl. 2019; Schmidt & Azoulay 2012). I samband med att en patient skrivs in på intensivvårdsavdelningen så inkluderas även de närstående till patienten, deras privatliv kan komma att bli påverkade då de får anpassa sig utefter till de rutiner som gäller på avdelningen (Imanipour m.fl. 2019). Närstående till intensivvårdspatienten har en nyckelroll eftersom de många gånger, i de stunder då patienten är oförmögen, får bistå med information som kan vara avgörande för beslut avseende vård och behandling. Närstående kan även bistå med information avseende exempelvis patientens habituella status och vanor i sin hemmiljö (Davidson 2004; Schmidt & Azoulay 2012). Det finns studier som indikerar att bristande kommunikation och information medför ytterligare stress hos närstående (Carlson m.fl. 2015; Davidson 2004) och där det föreligger ett behov att de får vara delaktiga i diskussioner avseende behandling hos patienten (Imanipour m.fl. 2019).
Intensivvårdssjuksköterskans ansvar
Intensivvårdssjuksköterskan använder sig av kunskap från både filosofin, patofysiologin samt farmakologin i sitt arbete vilket skapar ett holistiskt arbetssätt och synsätt på patienten där bedömningar utgår från alla olika perspektiv (Öhrn 2013). I specialistsjuksköterskans kärnkompetens ingår att bemöta patienter som individer vilket kräver ett arbetssätt som utgår från den personcentrerade vården (Ekman & Norberg 2013), det kräver också att intensivvårdssjuksköterskan arbetar i team som inkluderar patientens och dess närstående (Carlström m.fl 2013). Intensivvårdssjuksköterskan är därmed i en unik position att förbättra vårdkvaliteten hos patienter genom att tidigt upptäcka delirium, undersöka möjliga riskfaktorer och förmedla kunskap (Boot 2011). Intensivvården som verksamhet ska enligt Hälso- och sjukvårdslagen tillgodose patientens behov av kontinuitet och trygghet samt främja en god relation mellan patienten och intensivvårdssjuksköterskan (SFS 2017:30, kap 5. § 2 & § 4) där intensivvårdssjuksköterskan har en viktig roll i att utbilda patienten och dess närstående. Genom att förklara och informera parterna om det fluktuerande och tillfälliga tillstånd av delirium som drabbat patienten kan oro och rädslan lindras. Intensivvårdssjuksköterskor kan även uppmuntra närstående att hjälpa till att reorientera och lugna patienten (Boot 2011).
5
Samspel
Samspelet mellan intensivvårdssjuksköterska, patient, närstående och kollegor utgör en stor del av arbetet som intensivvårdssjuksköterska. Ett samspel präglas av kommunikationen, där kommunikation utgör grunden i samspelet och kan ske via tal, gester, tystnader, ögonkontakt och/eller avstånd (Nilsson 2016). Det krävs att intensivvårdssjuksköterskan kan vara empatisk och kunna förstå och läsa av olika konstellationer och reaktioner som närstående kan tänkas ha (Åstedt-Kurki m.fl. 2001). Samspel inkluderar alla olika typer av beteenden som involverar två eller fler personer (Hogg & Vaughan 2002). Där känslor och tankar personerna har kring varandra och situationen kommer att påverka samspelet (Lynn m.fl. 1999), då det första mötet mellan sjukvårdspersonal och närstående kan påverka hur den kommande vårdrelationen och samspelet utvecklas (Söderström m.fl. 2006).
Enligt Virginia Hendersons omvårdnadsteori har alla människor grundläggande behov, dessa ska tillgodoses oavsett sjukdom eller tillstånd. Behoven kan vara enklare som behov av näring, husrum och kläder eller mer komplexa behov som känsla av samhörighet, uppskattning och att vara till nytta (Henderson 1991). Henderson (1991) menar också att individer tolkar och prioriterar dessa behov på olika vis och i olika steg. Intensivvårdssjuksköterskan ansvarar för att patientens vård inte enbart blir till en vegetativ process, utan sjuksköterskan ska främja hälsa, samvaro med andra, meningsfylld sysselsättning och stimulans (Henderson 1991). Vårdrelationen och samspelet mellan den närstående och intensivvårdssjuksköterskan kan stärka vårdrelationen mellan patienten och intensivvårdssjuksköterskan, då närstående kan ses som en stor del av patientens livskontext och behov (Kirkevold & Ekern 2002). Henderson har i sin omvårdnadsteori 14 punkter som kartlägger basala och komplexa omvårdnadsbehov hos patienten som sjuksköterskan ska tas hänsyn till i omvårdnaden (Kirkevold 2000) En av de 14 punkterna är att hjälpa patienten att få
kontakt med andra människor och att uttrycka sina behov och känslor (Kirkevold 2000) vilket kan
kopplas till samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och närstående.
6
Problemformulering
Intensivvårdsdelirium drabbar stora grupper av patienter inom intensivvården och resulterar i ödesdigra konsekvenserna som förlängd vårdtid, ökad mortalitet, förhöjda kostnader för sjukvården och psykiskt lidande för patienten och ibland dess närstående. Genom att ta till vara på närståendes information om patientens habitualtillstånd och vanor i sin hemmiljö kan den kunskapen användas till riktade omvårdnadsåtgärder som kan lindra eller förhindra intensivvårdsdelirium. Intensivvårdssjuksköterskan ansvarar för att utbilda och informera samt att uppmuntra närstående att vara delaktiga i vården, vilket också främjar en god relation mellan intensivvårdssjuksköterskan och de närstående. Eftersom närstående har en större kunskap om personen bakom patienten än vad intensivvårdssjuksköterskan har är det viktigt att närstående inkluderas i teamet runt patienten så att teamet ska kunna arbeta personcentrerat. För att detta ska kunna genomföras på bästa möjliga sätt krävs ett välfungerande samspel mellan parterna, därför vill författarna till litteraturstudien belysa vilka faktorer som intensivvårdssjuksköterskan och närstående upplever skälver eller stärker samspelet. Det finns inga studier som tydligt pekar ut dessa faktorer, därför vill författarna till litteraturstudien göra detta och på så sätt bidra till ökad kunskap kring området, vilket kan förbättra den livsviktiga prevention och behandling som patienter med risk för eller med redan utvecklat intensivvårdsdelirium ska få.
Syfte
7
Metod
En litteraturstudie har genomförts, vilket är en metod som lätt pekar ut och fyller de kunskapsluckor som finns mellan redan befintlig forskning. En litteraturstudie gör det enkelt att analysera och sammanställa insamlade data, och på så vis kan litteraturstudien peka på vad som det behöver forskas mer på (Polit & Beck 2016). Litteraturstudien har utgått från statens beredning och utvärdering för medicinsk och social utvärdering [SBU] (2017) riktlinjer. Detta innebär att litteratursökning, val av litteratur samt granskning utförs på ett systematiskt sätt (SBU 2017). En systematisk litteraturstudie samlar på ett säkert vis in artiklar skrivna på området vilket medför en hög trovärdighet (Polit & Beck 2016).
Frågeställningar
Det första steget i den systematiska sökningen är att formulera frågeställningar på ett sätt så att de kan besvaras och ha en tydlig struktur (SBU 2017). Frågeställningar bör formuleras utifrån litteraturstudiens syfte, och kan vara till hjälp vid analysen inför resultatet (Forsberg & Wengström 2015). För att kunna besvara litteraturstudiens syfte “Att beskriva samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och närstående till patienter med intensivvårdsdelirium” formulerades följande frågeställningar:
- Vilka faktorer påverkar samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och patientens närstående?
- Vad kan ett välfungerande/sämre samspel mellan intensivvårdssjuksköterskan och patientens närstående resultera i för konsekvenser?
- Hur upplever de båda parterna samspelet?
Val av litteratur
Litteratursökningen har gjorts i databaserna CINAHL (Tabell 1), PsycInfo (Tabell 2) och PubMed (Tabell 3). Databasen CINAHL är inriktad mot omvårdnad och PubMed riktar sig mot medicin, där båda svarar bra mot syftet (Polit & Beck 2016). PsycInfo riktar sig mot psykologi och angränsande ämnesområden (Forsberg & Wengström 2015), vilket också svarar mot litteraturstudiens syfte. Innan den systematiska sökningen påbörjades genomfördes kontroll-sökningar i de olika databaserna för att kontrollera vilka sökord som används till det ämne som speglar litteraturstudiens syfte.
I databasen CINAHL användes CINAHL Headings som ett kategoriserat ämnesord där Delirium,
ICU Psychosis, Professional-Family Relations, Family, Intensive Care Units, Critial Care samt Critical Care Nursing användes. De sökord som användes i fritext var family, relatives, intensive care, ICU, och Nurs*. Trunkering användes för att utöka sökresultaten där trunkeringar söker och
redovisar artiklar som innefattar alla olika ändelser av ett ord (Polit & Beck 2016). I databasen PsycInfo användes Thesaurus som kategoriserat ämnesord där Delirium, Intensive Care och
Family användes. Sökord i fritext var ICU psychosis, Critial Care, Critial Care Nursing, Intensive Care Units, ICU, professional-family relations, family, relatives samt Nurs*. I PubMed användes
MeSH som kategoriserat ämnesord där Delirium, Professional-Family Relations, Family, Critical
8
Sökorden kombinerades med så kallade booleska operatorer som hjälper till att precisera sökningarna i databaserna. “AND” användes så att minst ett ord ur varje ämnesord eller sökord måste finnas i referensen av sökningen samt för att minska sökresultatet och öka relevansen i artiklarna utefter sökorden. “OR” används då databasen ska söka på antingen den ena eller andra söktermen eller alla termer i sökningen, där sökresultatet kan innehålla ett eller annat begrepp/ord (Polit & Beck 2016; SBU 2017).
9
Tabell 1. Sökning i CINAHL
^MH = CINAHL Headings
Tabell 2. Sökning i PsycInfo
^T = Thesaurus
Tabell 3. Sökning i PubMed
Sökning 200326 Sökord Antal träffar Urval 1 Urval 2 Urval 3 S1 MH^ Delirium OR MH ICU psychosis 5640
S2 MH Professional-family relations OR MH Family OR family OR relatives
453,733
S3 MH Intensive Care Units OR MH Critical Care OR MH Critical Care Nursing OR intensive care OR ICU
130,879
S4 Nurs* 903,543
S5 S1 AND S2 AND S3 AND S4 87 14 7 7
Sökning 200326 Sökord Antal träffar Urval 1 Urval 2 Urval 3 S1 T^ Delirium OR ICU psychosis 1777
S2 Professional-family relations OR T Family OR family OR relatives
296,382
S3 T Intensive Care OR Critical Care OR Critical Care Nursing OR intensive care units OR ICU
12176
S4 Nurs* 93450
S5 S1 AND S2 AND S3 AND S4 12 6(5) 1 1
Sökning 200326 Sökord Antal träffar Urval 1 Urval 2 Urval 3 S1 MeSH Delirium OR ICU psychosis 4872
S2 MeSH Professional-family relations OR MeSH Family OR family OR relatives
548,196
S3 MeSH Intensive Care Units OR MeSH Critical Care OR MeSH Critical Care Nursing OR intensive care OR ICU
150,553
S4 Nurs* 324,413
10
Granskning av studier
I enlighet med SBU (2017) systematiska metod genomfördes en relevansbedömning av artiklarna för att se om de svarade mot inklusions- och exklusionskriterier. Det första steget innefattade en grovsållning efter att artiklarnas titlar och abstrakt lästes av författarna och jämfördes mot studiens inklusions- och exklusionskriterier (urval 1), där sedan nästa steg var att artiklarna lästes i fulltext och bedömdes om de är relevanta eller ej (urval 2). De artiklar som bedömdes ha relevans utefter studiens syfte gick vidare till kvalitetsgranskning (urval 3). Träffar där det förekom dubbletter presenteras inom parentes i de tre tabellerna. Författarna använde sig av tre utav SBU:s granskningsmallar; bedömning av studier med kvalitativ metodik (Bilaga 1). bedömning av
randomiserad studie (Bilaga 2) och bedömning av icke randomiserad studie retrospektiv prospektiv ITT (Bilaga 3). Granskningsmallen för bedömning av studier med kvalitativ metodik
innefattar åtta frågeställningar där totalt 21 frågor besvaras. Författarna gav 1 poäng om en fråga besvarades positivt och 0 poäng om den besvarades negativt eller om det var oklart. Granskningsmallen för bedömning av randomiserad studie innefattar utifrån sex frågeställningar med totalt 27 frågor att besvara och mallen för bedömning av icke randomiserad studie retrospektiv prospektiv ITT består av åtta frågeställningar med totalt 40 frågor. Författarna poängsatte alla studier och omvandlade därefter poängen till procent där 85-100 % ansågs vara hög kvalitet, 70-84 % ansågs vara medelhög kvalitet och under 70 % var låg kvalitet. De artiklarna med medelhög samt hög kvalitet har inkluderats i studien och ingen av de studierna som granskades ansågs ha låg kvalitet. Totalt inkluderades nio artiklar i studien.
Analys
Data analyserades efter Whittemore och Knafl (2005) integrerade metod i fem systematiska steg som innefattar datareduktion, visning av data, jämförelse av data samt slutsats och
verifiering. Målet med analysstegen är att genom en grundlig tolkning av de primära källorna få
fram ett nyanserat resultat (Whittemore & Knafl 2005).
I det första steget, datareduktion, lästes resultaten från varje artikel enskilt och sedan gemensamt av författarna. Den data som svarade mot studiens syfte subgrupperades och kodades. I det andra steget, visning av data, skapades en artikelmatris där de nio artiklarna presenterades. I artikelmatrisen redovisas författare, årtal, titel, land, syfte, design, metod, urval, analysmetod, resultat samt vetenskaplig kvalitet (Bilaga 4). I det tredje steget identifierades det material som samlats in, data jämfördes mot varandra och mönster, teman samt relationer kartlades. Författarna skrev ut insamlade data på papper för att sedan lägga ut all data på bordet, detta för att lättare kunna flytta runt på materialet i olika högar, för att kunna kartlägga teman, mönster och relationer av data. I det fjärde och femte steget av analysen omvandlades de identifierade teman in i mer abstrakta kategorier (Whittemore & Knafl 2005).
Forskningsetiska överväganden
11
författarna tagit hänsyn till genom att enbart inkludera vetenskapliga artiklar som godkänts av en etisk kommitté och där samtycke har inhämtats från deltagarna.
12
Resultat
Resultatet baseras på nio artiklar,fem artiklar med kvalitativ design och fyra artiklar med kvantitativ design. Samspelet karaktäriseras starkast av kommunikationen mellan intensivvårdssjuksköterskan och närstående, det fysiska samspelet, närståendes behov av information samtintensivvårdssjuksköterskans skyldighet att utbilda och informera. Att bjuda in närstående att vara delaktig i omvårdnaden och bidra med icke-farmakologiska åtgärder mot intensivvårdsdelirium är viktigt, både för närstående, intensivvårdssjuksköterskor och patienten själv. Resultatets tre kategorier speglar samspelet och stödjer sig mot varandra, kommunikation -
nyckeln till ett bra samspel, involvera närstående i omvårdnad samt kunskapens inverkan på samspelet.
Kommunikation- nyckeln till ett bra samspel
Litteraturstudiens resultat tyder på att samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och patientens närstående starkast karaktäriseras av kommunikation sinsemellan. En god kommunikationen är en avgörande faktor för ett bra samspel. I intensivvårdssjuksköterskans arbete ingår det att inhämta information angående patienten från närstående samt ge stöd och information till närstående (Leblanc m.fl. 2017). Närstående har ett stort behov att få ställa frågor och få upprepad information om patientens situation (Bohart m.fl. 2019; Smithburger m.fl. 2017b; Smithburger m.fl. 2017a), men de upplevde dock informationen de fick som otillräcklig (Bohart m.fl. 2019; LeBlanc m.fl. 2017; Smithburger m.fl. 2017b). 38 % av närstående uppgav att de inte fått någon information angående vad intensivvårdsdelirium är och enbart 28 % av de närstående uppgav att de fått information kring de icke-farmakologiska åtgärderna som kan vidtas vid delirium (Smithburger m.fl. 2017b). Närstående önskade mer information angående patofysiologin, behandlingar och bakomliggande orsaker till intensivvårdsdelirium (Bohart m.fl. 2019) samt att informationen skulle vara mer strukturerad (Smithburger m.fl. 2017b).
I Smithburger m.fl. (2017a) upplevde en närstående en rädsla för att den stora mängd frågor denne ställde till intensivvårdssjuksköterskan var en belastning för vården. Rädslan inverkade negativt på samspelet då närstående inte vågade ställa flera frågor (Smithburger m.fl. 2017b). Det fanns en förståelse från närstående att intensivvårdssjuksköterskans tid var begränsad och önskade, när inte intensivvårdssjuksköterskan hann informera om patientens tillstånd att någon annan från vårdpersonalen kunde ge information istället.
“Well I… tend to ask a lot of questions until i understand what´s going on. I think that for me, you know, under the circumstances if… a nurse doesn´t Have the time to do that, if a case manager or someone could communicate… Those, you know delirium symptoms or what to expect, or something like that. “
Smithburger m.fl. (2017a)
13
något allvarligt (Bohart m.fl. 2019; LeBlanc m.fl. 2017; Smithburger m.fl. 2017b). Det skiljde sig i hur intensivvårdssjuksköterskorna behandlade patienter med delirium och dess närstående (Bohart m.fl. 2019; Eberle m.fl. 2019; Leblanc m.fl. 2017), detta blev tydligt för närstående när åtgärderna kunde skilja på sig från dag till dag beroende på vilken intensivvårdssjuksköterska som arbetade (Bohart m.fl. 2019).
Involvera närstående i omvårdnaden
Samspelet blir uppenbart tydligt i den kliniska verksamheten när intensivvårdssjuksköterskan involverar eller inte involverar närstående i omvårdnaden. Närstående uppskattade att bli involverade men tyckte sig inte bli inbjudna eller uppmuntrade till detta (Bohart m.fl. 2019; Smithburger m.fl. 2017a). Intensivvårdssjuksköterskor uppfattade det positivt att inkludera närstående i omvårdnaden, de ansåg att familjen var en underutnyttjad resurs som kunde hjälpa till och assistera med kommunikation, reorientering och personlig vård, (Bannon m.fl. 2018; Eberle m.fl. 2019; Mitchell m.fl. 2017) och bidrog till minskat delirium hos patienten (Smithburger m.fl. 2017b). Intensivvårdssjuksköterskor ställde sig positiva till att närstående kunde assistera vid preventiva åtgärder för delirium där hälften av sjuksköterskorna medgav att de diskuterade prevention med de närstående (Smithburget m.fl. 2017b). Att inkludera närstående kunde vara tidskrävande och påfrestande men när samspelet stadgats gynnade det vården av patienten (Bohart m.fl. 2019; Eberle m.fl. 2019; LeBlanc m.fl. 2017; Mitchell m.fl. 2017; Smithburger m.fl. 2017b). En enkel metod att involvera närstående var att intensivvårdssjuksköterskan ställde fram stolar till de besökanden, och uppmanade dessa att prata med patienten (Black m.fl. 2011).
De närstående upplevde inte att de var i vägen för sjukvårdspersonalen eller kände rädsla för att de skulle utgöra någon fara för patienten (Smithburger m.fl. 2017b). Andra närstående upplevde dock att deras egen bristande kunskap kring vad de fick göra och inte göra på intensivvårdsavdelningen var ett hinder, där det underlättade när intensivvårdssjuksköterskan bjöd in de närstående till att vara delaktiga i omvårdnaden och ställde frågor (Bohart m.fl. 2019; Smithburger m.fl. 2017b). Närstående upplevde det viktigt att de fysiskt var på plats hos patienten, de ville bistå patienten med enklare åtgärder, då de uppmärksammat att patienten blev orolig när personal gjorde detta (Smithburger m.fl. 2017a). Ett gott samspel mellan intensivvårdssjuksköterskan och patientens närstående tycktes bidra till en mer effektiv omvårdnad av patienten (Eberle m.fl. 2019; LeBlanc m.fl. 2017).
“It was him and his wife. (...) I explained to her that he would come through this. She calmed down. She was able to talk to him a little more. (...)
And for the next two days - me and her- we just rode it out (...) and it worked out fine.” LeBlanc m.fl. (2017)
14
med hjälp av ett dokument som kunde delas ut till “nya” närstående till patienter med intensivvårdsdelirium (Smithburger m.fl. 2017b).
Flexibla besökstider var något som kunde ha inverkan på samspelet (Black m.fl. 2011; Bannon m.fl. 2018; Smitburger m.fl. 2017a) där närstående rekommenderades att undvika att besöka patienten nattetid eller andra tider på dygnet när det var mycket besökare till intensivvården (Bannon m.fl. 2018). De flexibla besökstiderna kunde effektiviseras av intensivvårdssjuksköterskor till fördel för närstående och patienter (Black m.fl. 2011). Besökstiderna möjliggjorde att de närstående kunde vara delaktiga i patientens omvårdnad som exempelvis reorientering och mobilisering (Bannon m.fl. 2018). Var patienten mycket orolig nattetid erbjöds närstående att stanna under natten för att lugna patienten (Smitburger m.fl. 2017a; Eberle m.fl. 2019) och de flexibla besökstiderna möjliggjorde också för närstående att kunna åka hem utan att uppleva dåligt samvete för att ha lämnat patienten (Bannon m.fl. 2018).
Kunskapens påverkan på samspelet
En högre kunskapsnivå genom utbildning och information angående delirium skulle vara gynnsam för samspelet mellan närstående och intensivvårdssjuksköterskor, eftersom det förelåg en bristande kunskap (Bannon m.fl. 2018; Bohart m.fl. 2019; Martins m.fl. 2017; Smithburger m.fl. 2017a; Smithburger m.fl. 201b). Intensivvårdssjuksköterskor upplevde att det fanns en kunskapsbrist angående intensivvårdsdelirium hos personal, speciellt hos den äldre generationen. Utbildning för personal skulle möjliggöra att intensivvårdssjuksköterskor kunde vara mer delaktiga vid interventioner mot delirium (Bannon m.fl. 2018; Eberle m.fl. 2019).
De flesta närstående associerade delirium som något alkoholutlöst och som inte hade med intensivvård att göra (Bohart m.fl. 2019). Kunskapsbrist kunde också generera i oro och rädsla hos närstående (Bannon m.fl. 2018; Martins m.fl. 2017; Mitchell m.fl. 2017) och där stress och oro kunde medföra att patienten oavsiktligt kom till skada orsakat av närstående (Smithburger m.fl. 2017b). En annan nackdel med oro och rädsla var att närstående hade svårigheter att komma ihåg den information de erhållit från intensivvårdssjuksköterskan (Smithburger m.fl. 2017a), miljön upplevdes som överväldigande (Martins m.fl. 2017; Mitchell m.fl. 2017) och närstående trodde att utbildning och kunskap kring delirium skulle kunna hjälpa dem att lindra oron och rädslan samt möjliggöra informations-inlagring (Bannon m.fl. 2018; Bohart m.fl. 2019).
“I was relieved when I heard about delirium because it explained what I have been seeing. I´m not a expert in this area, but I could see he was not himself”
Bohart m.fl. (2019)
15
Diskussion
Syftet med litteraturstudien var att beskriva samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och närstående till patienter med intensivvårdsdelirium. Totalt nio artiklar har besvarat syftet och studiens frågeställningar. Litteraturstudiens resultat har visat att ett fungerande samspel mellan intensivvårdssjuksköterskan och patientens närstående är viktigt och gynnsamt för omvårdnaden av patienten och för närståendes välmående. Ett fungerande samspel ökar dock arbetsbelastningen och kraven på intensivvårdssjuksköterskan. Både intensivvårdssjuksköterskor och närstående var positiva till att närstående bidrog i prevention och omvårdnadsåtgärder hos deliriska patienter och upplevde att detta kunde leda till ett positivt utfall, men detta ställer dock högre krav på intensivvårdssjuksköterskan. Det råder även en kunskapsbrist om intensivvårdsdelirium, hos både sjuksköterskor och närstående, vilket inverkar negativt både på samspelet och på vården av patienten. Nedan kommer olika faktorer som kan påverka samspelet att diskuteras.
Resultatdiskussion
Kommunikation – nyckeln till ett bra samspel
Enligt Virginia Hendersons omvårdnadsteori bör sjuksköterskor ta hänsyn till patientens alla behov, vilket också innefattar patientens närstående, för att stärka patientens känsla av samhörighet. Vissa situationer kräver att sjuksköterskan lär känna patienten genom dess närstående (Henderson 1991; Kirkevold & Ekern 2002), och då är det uppenbart att en god kommunikation är avgörande.
Litteraturstudiens resultat visar att samspelet påverkas av närståendes stora behov av upprepad information, något de upplevde att de inte får tillräckligt av. Detta kan jämföras med Turner-Cobb m.fl. (2015) studie som visar att närståendes upplevde att samtal och informationen given från intensivvårdssjuksköterska var en stor hjälp vid hanteringen av den stressfyllda situationen. Enligt litteraturstudiens resultat kan upprepade och många frågor från närstående till intensivvårdssjuksköterskan leda till stress och oro hos de närstående, eftersom de upplevde att de
begränsar intensivvårdssjuksköterskans arbete. Däremot uppfattade
16
Enligt Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening (2012) ingår det i intensivvårdssjuksköterskans uppdrag att informera och undervisa samt kunna interagera och kommunicera med patientens närstående. Det ingår i en av kärnkompetenserna hos intensivvårdssjuksköterskan att kunna prioritera och avsätta tid till närstående. Samtidigt framkommer det i litteraturstudiens resultat att närstående har en förståelse för att intensivvårdssjuksköterskan har en hög arbetsbelastning och att det viktigaste var att patienten fick adekvat vård. Även om informationsbehovet var stort och viktigt var det mer betydelsefullt att patienten blev väl omhändertagen. Det stämmer överens med Shorofi m.fl. (2016) studie, där närstående värdesatte att intensivvårdspersonal brydde sig om patienten och att den absolut bästa möjliga vården gavs patienten. Även fast informationsbehovet var stort och viktigt var det viktigare att patienten blev väl omhändertagen.
Det kan också finnas andra orsaker till att informationen och kommunikationen brister där Adams m.fl. (2015) beskriver flera barriärer för kommunikation och information till närstående där bristen på tid var en av dessa. Sveriges kommuner och regioner [SKR] (2011) förklarar att en förutsättning för en bra kommunikation är att sträva efter ostörd tid i samtalet mellan patienten, närstående och sjuksköterskan. Adams m.fl. (2015) förklarar att andra barriärer var att sjuksköterskor inte uppfattade sig ha rätt kompetens till att ge information, rädslan för att göra misstag samt att informationen och kommunikationen till familjen tog tid från omvårdnaden av patienten. Däremot upplevde sjuksköterskorna samtidigt att kommunikationen medförde en positiv feedback vilket medförde en större tillfredsställelse med sig själva och deras jobb (Adams m. fl. 2015). Kommunikationen och informationen kan underlättas genom att ha en dialog mellan de som deltar för att lyssna in och spegla det som sägs. Dialogen ger också utrymme för frågor samt ett kvitto på att mottagarna uppfattat informationen rätt, vilket också kan kompletteras med skriftlig information (SKR 2011).
Involvera närstående i omvårdnaden
Litteraturstudiens resultat visar att många närstående vill inkluderas och hjälpa till i omvårdnaden av deliriska patienter. Detta stämmer överens med Garrouste-Orgeas m.fl. (2010) studie där 90% av sjuksköterskorna och 97% av de närstående ställde sig positiva till att familjen deltog i omvårdnaden av patienten. Anmärkningsvärt är att endast 13,3% av de närstående frågade sjuksköterskorna om de fick delta eller deltog spontant i omvårdnaden (Garrouste-Orgeas m.fl. 2010), vilket kan tyda på att det ligger ett ansvar hos sjuksköterskan att bjuda in närstående och involvera de i omvårdnaden. Involveringen av närstående har även en betydande roll för patienten själv, då Wenham & Pittard (2009) skriver att många intensivvårdspatienter känner sig isolerade och kan sakna förmågan att kommunicera (Wenham & Pittard 2009), där närstående kan vara ett socialt stöd samt kan förstå patienten (Kydonaki m.fl. 2019).
17
bidrog till att sjuksköterskor upplevde mer stress. Söderström m.fl. (2003) förklarar i sin studie att många intensivvårdssjuksköterskor ansåg att närstående var en viktig länk mellan vårdpersonalen och patienten men även en resurs för sjuksköterskan som kunde bidra med viktig information och kunskap. Flera sjuksköterskor i av Söderström m.fl. (2003) studie upplevde även att de blev observerade och iakttagna av de närstående, då de vårdade patienten, vilket medförde att arbetet inte flöt på naturligt och att kommunikationen upplevdes påtvingad och stel. Detta kan vara en annan orsak till litteraturstudiens resultat, att de närstående inte involveras i omvårdnaden, och att detta skulle kunna bero på otillräcklig erfarenhet, vilket bekräftas av Söderström m.fl. (2003) som förklarar att förmågan att interagera med närstående är något man lär sig med tiden. Hälso- och sjukvården utgår idag från en personcentrerad vård där den centrala utgångspunkten är patienten, vilket också inkluderar dess närstående (Ekman & Norberg 2013). Patientens och dennes närstående ska vara delaktig i planering och utförande av vården med respekt till den enskilde personen. Den centrala utgångspunkten ska vara personen och inte enbart dennes organ eller sjukdomsbild (Ekman & Norberg 2013). Henderson (1991) menar att samvaro med andra, meningsfylld sysselsättning och stimulans ska främjas i omvårdnaden, vilket ska utgå från personen och inte patienten (Hendersons 1991). Hendersons teori kan således tolkas som förespråkande av personcentrerad vård. Att inte bli uppmärksammad, inte få information eller att inte bli sedd kan leda till osäkerhet och att det skapas ett missnöje med vården (Eldh m.fl. 2008). Hos allvarligt sjuka individer tillhandahålls vården som en enhet för både patienten och dess familj, vilket speglar den patient- och familjecentrerade vården (Anhang Price & Elliot 2018). Sjuksköterskans val och handlingar har betydelse för om vården blir personcentrerad, där en personcentrerad vård medför ett ökat välbefinnande, minskad oro och ett ökat deltagande i aktiviteter och samspel. Den personcentrerade vården bidrar också till en högre tillfredsställelse hos närstående, och genom att möta patienten som en likvärdig individ så kan den bli en del i vårdteamet (Svensk sjuksköterskeförening 2016).
Specialistsjuksköterskan arbetar i ett team med patienten i fokus där Carlström m.fl. (2013) beskriver att teamarbetet bygger på samarbete och samverkan, där samverkan först blir konkret genom samordning, att man är på samma plats vid samma tillfälle och har ett gemensamt mål (Carlström m.fl. 2013). I teamet med patienten och de närstående är specialistsjuksköterskan ledaren som enligt Carlström m.fl. (2013) ska hålla samman teamet, stötta och få alla att arbeta mot samma mål. Genom att erbjuda närstående att delta i vården runt patienten möjliggörs en ökad interaktion med vårdteamet samt en känsla av meningsfullhet (Schmidt & Azoulay 2012).
Kunskapens påverkan på samspelet
Litteraturstudiens resultat tyder på att en låg kunskapsnivå kring delirium hos närstående är
ogynnsam, både för närstående själva men också för samspelet mellan
18
intensivvårdssjuksköterskan, vilket är tids- och energikrävande för intensivvårdssjuksköterskan och kan störa vården av patienten. I Bijttebier (2000) studie framkommer det att närståendes främsta behov är att få frågor besvarade med ärliga svar samt att svaren anpassas efter närståendes kunskapsnivå. Mistraletti m.fl. (2016) visade i sin studie att kunskapen och förståelsen hos närstående förbättrades genom att de erhöll en broschyr samt webbaserad information om patientens tillstånd. Dessutom medförde den ökade förståelsen minskade nivåer med stress och ångest samt förbättrade kommunikationen med vårdpersonalen.
Även Sävenstedt och Florin (2013) skriver att information och utbildning ska ges i rätt situation samt vara anpassad till mottagaren. Fortsättningsvis skriver Sävenstedt och Florin (2013) att informationen kan komma att behöva ges via strukturerade former, så att inget blir missat eller förminskat. I det moderna samhället vi lever i finns en stor tillgång av information via internet, där många närstående och patienter redan inhämtar information och kunskap om olika symtom och tillstånd (Sävenstedt & Florin 2013). Cass m.fl. (2002) menar att sjukvården styr över tid, plats, språk och struktur för information och utbildning, medan patienten och dess närstående enbart får anpassa sig efter sjukvården. Vården kommer sannolikt att sträva åt en mer distanserad kommunikation med hjälp internet, där närstående och patienter kommer kunna erbjudas information och utbildning hemifrån (Sävenstedt & Florin 2013). Detta skulle även kunna implementeras till närstående till patienter med intensivvårdsdelirium, där närstående skulle få tillgång till en plattform där information och utbildning fanns tillgänglig om intensivvårdsdelirium. Litteraturstudiens resultat tyder även på en kunskapsbrist hos intensivvårdssjuksköterskor angående intensivvårdsdelirium, det hävdar även Hamdan-Mansour m.fl (2010) studie, där deltagande intensivvårdssjuksköterskor uttryckte ett behov av mer utbildning angående intensivvårdsdelirium. En låg kunskap angående intensivvårdsdelirium hos närstående i kombination med en låg kunskap hos intensivvårdssjuksköterskan tror författarna till litteraturstudien kan leda till sämre förutsättningar för ett bra samspel.
Metoddiskussion
Författarna till studien har valt att använda en litteraturstudie som metod då de känner sig insatta i tillvägagångssättet, vilket minskar risken för fel-sökningar och ökar möjligheten för att arbetet ska bli strukturerat. Resultatet baseras på både kvalitativa och kvantitativa artiklar, detta möjliggör att forskningen lättare kan tillämpas till klinisk verksamhet (Whittemore & Knafl 2005).
Fenomenet delirium har studerats ingående med hjälp av olika metoder och av olika källor vilket medfört en fördjupning av begreppet, vilket kan stärka trovärdigheten i studien (Lincoln & Guba 1986). Författarna har också studerat samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskor och närstående till patienter under sin verksamhetsförlagda utbildning, vilket också medfört en ökad förförståelse inom ämnet.
19
litteratursökningar minskar också risken för felaktiga resultat (Whittemore & Knafl 2005), vilket stärker överförbarheten av studien.
Enligt SBU (2017) krävs det en utförlig sökning i minst två databaser för att sökningen ska bedömas som tillräcklig. I studien har författarna valt att använda tre databaser för att fånga in så mycket data som möjligt inom området. Många av sökträffarna i databasen PubMed var dubbletter mot CINAHL, vilket tyder på att materialet inom området var mättat.
Inklusionskriterier som valdes ut var breda, detta för att kunna inkludera fler artiklar och få ett större omfång av sökresultaten. Artiklar som är skrivna på engelska har i regel en högre vetenskaplig kvalité då de flesta erkända publikationer är just på engelska (Polit & Beck 2016). Eftersom forskning förnyas kontinuerligt valdes artiklar från de 10 senaste åren, vilket stärker tillförlitligheten och trovärdigheten av att resultatet är aktuellt och kan implementeras till dagens intensivvård.
Författarna har genomgående arbetat tillsammans under hela studien för att kunna diskutera om svårigheter eller meningsskiljaktigheter uppstått. Att vara två författare skapar enligt Polit & Beck (2016) en säkrare analys av data. I studien har olika teman och relationer mellan insamlade data diskuterats tillsammans, vilket medfört en mer tillförlitlig analys av datainsamlingen. Om två individer har svårt att komma fram till ett resultat bör en tredje individ rådfrågas (Polit & Beck 2016), författarna har under arbetets gång haft tillgång till handledare, en extern granskare, med erfarenhet inom omvårdnad samt forskning, vilket också stärker trovärdigheten i litteraturstudien (Lincoln & Guba 1986). Studier med medelhög och hög kvalitet har inkluderats och för att minska risken för att studier med mindre bra kvalitet inkluderats har validerade granskningsmallar från SBU använts. Artiklarna har granskats individuellt och därefter diskuterats tillsammans för att kunna fastslå vilken vetenskaplig kvalitet de uppnått. Studiernas design, intervention, samt deltagare ska kartläggas och bedömas om de är lämpliga gentemot studiens syfte . Även studiens trovärdighet och grad av bias påverkar om studien är av låg, medel eller hög vetenskaplig kvalité (Polit & Beck 2016).
20
Examensarbetets betydelse
Intensivvårdsdelirium innebär ett stort lidande både för patienten samt närstående, då patienten har ökade risker för kvarstående kognitiva förändringar samt för tidig död. Då en patient läggs in på intensivvårdsavdelning inkluderas även de närstående, vilket medför ökade krav på intensivvårdssjuksköterskan men kan även ses som en fördel när man arbetar preventivt med delirium. Denna litteraturstudie kommer förhoppningsvis att öka förståelsen för närståendes inverkan på patienter med intensivvårdsdelirium och hur intensivvårdssjuksköterskan kan dra fördelar av detta, så att hälsofrämjande arbete mot delirium kan utföras. Ett välfungerande samspel är nödvändigt för en god omvårdnad och litteraturstudiens resultat tyder på att intensivvårdssjuksköterskor önskar ett gott samspel mellan de själva och närstående. Det kan vara svårt att peka ut direkta faktorer som påverkar samspelet, litteraturstudien försöker göra just detta, så att det lättare ska kunna identifieras ute på intensivvårdsavdelningar.
Samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och närstående kan vara tidskrävande men har gynnsamma effekter om intensivvårdssjuksköterskan tar sig tid och utbildar de närstående och svarar på deras frågor.
Konklusion
Resultatet visar att det föreligger brister i kommunikationen mellan intensivvårdssjuksköterskor och närstående där otillräcklig information från intensivvårdssjuksköterskorna resulterade i mer oro och rädsla hos de närstående, samtidigt som de närstående inte vågade ställa frågor, eftersom det kunde belasta intensivvårdssjuksköterskan. Att involvera närstående i omvårdnaden ansågs positivt i behandlingen av deliriska patienter, men vilket också ställer högre krav på intensivvårdssjuksköterskan avseende att bjuda in och ta sig tid. Det råder brist på kunskap
angående intensivvårdsdelirium, främst hos närstående men också hos
21
Fortsatt forskning
22
Referenslista
(* Artiklar inkluderade i resultatet.
Adams, AMN., Mannix, T. & Harrington, A. (2015). Nurses’ communication with families in the intensive care unit – a literature review. Nursing in Critical Care, 22(2), 70-80. https://doi.org/10.1111/nicc.12141
Anhang Price, R. & Elliot, M.N (2018). Measuring Patient-Centeredness of Care for Seriously Ill Individuals: Challenges and Opportunities for Accountability Initiatives. Journal of Palliative
Medicine, 21(2), 28-35. https://doi.org/10.1089/jpm.2017.0452
Arumugam, S., El-Menyar, A., Al-Hassani, A., Strandvik, G., Asim, M., Mekkodithal, A., Mudali, I. & Al-Thani, H. (2017). Delirium in the Intensive Care Unit. Journal of emergencies, trauma
and shock,10(1), 37-46. doi: 10.4103/0974-2700.199520
Arend, E, & Christensen, M. (2009). Delirium in the intensive care unit: a review. Nursing in
Critical Care, 14(3), 145-154. https://doi.org/10.1111/j.1478-5153.2008.00324.x
Athanasiou, A., Papathanassoglou, E. D.E., Patiraki, E., McCarthy, M. S. & Giannakopolou, M. (2014). Family visitations in Greek intensive care units: Nurses’ perspective. American Journal of
Critical Care, 23(4), 326-333. https://doi.org/10.4037/ajcc2014986
Bahn, H. L. (2012). Management of Delirium in Adult Critically ill Patients: An Overview. The
Journal of Pharmacy and Pharmaceutical Sciences, 15(4), 499-509. https://doi.org/10.18433/J3PK69
*Bannon, L., McGaughey, J., Clarke, M., McAuley, D. F. & Blackwood, B. (2018). Designing a nurse-delivered delirium bundle: What intensive care unit staff, survivors, and their families think?
Australian Critical Care, 31(3), 174-179. https://doi.org/10.1016/j.aucc.2018.02.007
Bijttebier, P., Vanoost, S., Delva, D., Ferdinande, P. & Frans, E. (2001). Needs of relatives of critical patients: perceptions of relatives, physicians and nurses. Intensive Care Medicine. 27, 160– 165. https://doi.org/10.1007/s001340000750
Björk, K., Lindahl, B. & Fridh, I. (2019). Family members’ experiences of waiting in intensive care: a concept analysis. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 33(3), 522-539. https://doi.org/10.1111/scs.12660
*Black, P., Boore, J. R.P. & Parahoo, K. (2011). The effect of nurse-facilitated family participations in the psychological care of the critically ill patients. Journal of Advanced Nursing, 67(5), 1091-1101. https://doi.org/10.1111/j.1365-2648.2010.05558.x
Brummel, N. & Girard, T. (2013). Preventing delirium in the intensive care unit. Critical Care
Clin, 29(1), 51-65. doi: 10.1016/j.ccc.2012.10.007
23
Bourne, R. S. (2008). Delirium and use of sedation agents in intensive care. Nursing in Critical
Care, 13(4), 195-202. https://doi.org/10.1111/j.1478-5153.2008.00278.x
Boot, R. (2011). Delirium: A review of the nurse role in the intensive care unit. Intensive and
Critical Care Nursing, 28(3), 185-189. https://doi.org/10.1016/j.iccn.2011.11.004
Buckley, P. & Andrews, T. (2011). Intensive care nurses’ knowledge of critical care family needs.
Intensive and Critical Care Nursing. 27(5), 263-272. https://doi.org/10.1016/j.iccn.2011.07.001
Carlson, E. B., Spain, D. A., Muhtadie, L., McDade-Montez, L. & Marcia, K. S. (2015). Care and caring in the intensive care unit: Family member´s distress and perceptions about staff skills, communication, and emotional support. Journal of Critical Care, 30(3), 557–561. https://doi.org/10.1016/j.jcrc.2015.01.012
Carlström, E., Kvarnström, S. & Sandberg, H. (2013). Teamarbete i vården. I. Edberg, A-K., Ehrenberg, A., Friberg, F., Wallin, L., Wijk, H. & Öhlén, J. (red.) Omvårdnad på avancerad nivå:
kärnkompetenser inom sjuksköterskan specialistområden. Lund: Studentlitteratur, ss. 63–102.
Cass, A., Lowell, A., Christine, M., Snelling, P L., Flack, M., Marrnganyin, B. & Brown, I. (2002). Sharing the true stories: improving communication between Aboriginal patients and healthcare workers. The Medical Journal of Australia, 176(10), 466-470. https://doi.org/10.5694/j.1326-5377.2002.tb04517.x
Davidson, J-E., Powers, K., Hedayat, K-M., Tieszen, M., Kon A-A., Shepard, E., Spuhler, V., Todres, I-D., Levy, M., Barr, J., Ghandi, R., Hirsch, G. & Armstrong, D. (2007). Clinical practice guidelines for support of the family in the patient-centered intensive care unit: American College of Critical Care Medicine Task Force 2004 –2005. Critical Care Medicine, 35(2), 605-622. doi: 10.1097/01.CCM.0000254067.14607.EB
*Eberle, C. C., dos Santos, A. A., de Macedo Júnior, L. J. J. & Martins, J. B. (2019). Non-Pharmacological Management of Delirium From The Perspective of Nurses in an Adult Intensive Care Unit. Revista Online de Pesquisa, 11(5), 1242–1249. doi: 10.9789/2175-5361.2019.v11i5.1242–1249
Ekman, I. & Nordberg, A. (2013) Personcentrerad vård - teori och tillämpning. I Edberg, A-K., Ehrenberg, A., Friberg, F., Wallin, L., Wijk, H. & Öhlén, J. (red.) Omvårdnad på avancerad nivå:
kärnkompetenser inom sjuksköterskan specialistområden. Lund: Studentlitteratur, ss. 29–62
Eldh, A.C., Ekman, I. & Ehnfors, M. (2008). Considering patient non-participation in health care. Health Expectations, 11(3), 263-271 https://doi.org/10.1111/j.1369-7625.2008.00488.x Forsberg, C. & Wengström, Y. (2015) Att göra systematiska litteraturstudier: värdering, analys
och presentation av omvårdnadsforskning. 4. uppl. Stockholm: Natur & Kultur.
Fröjd, C., Larsson, I-M. & Wallin, E. (2016). Omvårdnad av intensivvårdspatienter. I Larsson, A. & Rubertsson, S. Intensivvård. 2. uppl. Stockholm: Liber, ss. 732–742.
24
families, staff, and patients about family participations in care in intensive care units. Journal of
Critical Care, 25(4), 634-640. https://doi.org/10.1016/j.jcrc.2010.03.001
Girard, T., Pandharipande, P., Wesley, E. (2008). Delirium in the intensive care unit. Critical
Care. 12(3), 3. doi:10.1186/cc6149
Gray-Toft, P. &. Anderson, J G. (1981). Stress among hospital nursing staff: Its causes and effects.
Social Science & Medicine. Part A: Medical Psychology & Medical Sociology, 15(5), 639-647.
https://doi.org/10.1016/0271-7123(81)90087-0
Hamdan-Mansour, A., Farhan, N A., Othman, E H. & Yacoub, M I. (2010) Knowledge and Nursing Practice of Critical Care Nurses Caring for Patients With Delirium in Intensive Care Units in Jordan. The Journal of Continuing Education in Nursing. 41(12), 571-576. https://doi.org/10.3928/00220124-20100802-01
Helsingforsdeklarationen. (2013). Declaration of Helsinki: Ethical principles for medical reserach
involving human subjects. https://www.wma.net/wp-content/uploads/2018/07/DoH-Oct2008.pdf
[2019-12-18]
Henderson, V. (1991). Grundprinciper för patientvårdande verksamhet. 3. uppl. Borås: Almqvist & Wiksell förlag
Hogg, M-A. & Vaughan, G-M. (red.) (2002) Social psychology. 3. uppl. Essex: Ashford Colour Ldt, Gosport.
Imanipour, M., Kiwanuka, F., Rad, S.N., Masaba, R. & Alemayehu, Y. H. (2019). Family members’ experiences in adult intensive care units: a systematic review. Scandinavian Journal of
Caring Sciences, 33(3), 569-581. doi: 10.1111/scs.12675.
Kirkevold, M. & Strømsnes Ekern, K. (red.) (2002). Familjen: I ett omvårdnadsperspektiv. Liber: Stockholm
Kirkevold, M. (2000). Omvårdnadsteorier, analys och utvärdering. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur
Kydonaki, K., Kean, S. & Tocher, J. (2019). Family INvolvement in inTensive care: A qualitative exploration of critically ill patients, their families and critical care nurses (INpuT study). Journal
of Clinical Nursing, 29(7-8), 1115-1128. https://doi.org/10.1111/jocn.15175
*LeBlanc, A., Fothergill Bourbonnais, F., Harrison, D. & Tousignant, K. (2017). The experience of intensive care nurses caring for patients with delirium: A phenomenological study. Intensive
and Critical Care Nursing, 44, 92-98. https://doi.org/10.1016/j.iccn.2017.09.002
25
Locihová, H., Axmann, K., Padyšáková, H. & Pončíková, V. (2018). Perception of intensive care stressors by patient, nurses and family. Central European Journal of Nursing and Midwifery, 9(1). 758–766. doi: 10.15452/CEJNM.2018.09.0002
Lynn, M.R. & McMillen, B.J (1999) Do Nurses Know What Patients Think is Important in Nursing Care? Journal of Nursing Care Quality, 13(5), ss. 65-74.
Marshall, J. C., Bosco, L., Adhikari, N. K., Connolly, B., Diaz, J. V., Dorman, T., Fowler, R. A., Meyfroidt, G., Nakagawa, S., Pelosi, P., Vincent, J-L., Vollman, K. & Zimmerman, J. (2017). What is an intensive care unit? A report of the task force of the World Federation of Societies of Intensive and Critical Care Medicine. Journal of Critical Care, 37, 270-276. https://doi.org/10.1016/j.jcrc.2016.07.015
Marshall, M-C. & Soucy, M-D. (2003). Delirium in the Intensive Care Unit. Critical Care Nursing
Quarterly, 26(3), 172–178. doi: 10.1097/00002727-200307000-00002
Martinez, F. T., Tobar, C., Beddings, C. T., Vallejo, G. & Fuentes, P. (2012). Preventing delirium in an acute hospital using a non-pharmacological intervention. Age and Ageing, 41(5), 629-634. https://doi.org/10.1093/ageing/afs060
*Martins, S. Pinho, E., Correia, R., Moreira, E., Lopes, L., Paiva, J A., Azevedo, L. & Fernandes, L., (2017). What effect does delirium have on family and nurses of older adult patients? Aging and
mental health, 22(7), 903-911. https://doi.org/10.1080/13607863.2017.1393794
*Mitchell, M. L., Kean, S., Rattray, J. E., Hull, A. M., Davis, C., Murfield, J. E. & Aitken, L. M. (2017). A family intervention to reduce delirium in hospitalised ICU patients: A feasibility randomised controlled trial. Intensive and Critical Care Nursing, 40, 77-84. https://doi.org/10.1016/j.iccn.2017.01.001
Mistraletti, G., Umbrello, M., Mantovani, E. S., Moroni, B., Formenti., P., Spanu, P., Anania, S., Andrighi, E., Di Carlo, A., Martinetti, F., Vecchi, I., Palo, A., Pinna, C., Russo, R., Francesconi, S., Valdambrini, F., Ferretti, E., Radeschi, G., Bosco, E., Malacarne, P. & Iapichino, G. (2016). A family information brochure and dedicated website to improve the ICU experience for patients’ relatives: an Italian multicenter before-and-after study. Intensive Care Medicine, 43, 69-79. doi: 10.1007/s00134-016-4592-0
Nilsson, B. (2016). Samspel i grupp: introduktion till gruppdynamik. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur.
Ning, J. & Cope, V. (2019). Open visiting in adult intensive care units - A structure literature review. Intensive & Critical Care Nursing, 56, https://doi.org/10.1016/j.iccn.2019.102763
Riksföreningen för anestesi och intensivvård & svensk sjuksköterskeförening. (2012).
26
Schmidt, M. & Azoulay, E. (2012). Having a loved one in the ICU: the forgotten family. Current
Opinion in Critical Care, 18(5), 540-547. doi: 10.1097/MCC.0b013e328357f141
Sessler, N., Gosnell, S-M., Grap, M., Brophy, M., O’Neal, P., Keane, K., Tesoro, E. & Elswick, R. (2002). The Richmond Agitation–Sedation Scale Validity and Reliability in Adult Intensive Care Unit Patients. American Journal of Respiratory and Critical Care Medicine, 66, 1338–1344. doi: 10.1164/rccm.2107138
SFS 2017:30 Hälso- och sjukvårdslag. Stockholm: Socialdepartementet. SFS 2014:821 Patientlagen. Stockholm: Socialdepartementet.
SFS 2010:659. Patientsäkerhetslagen. Stockholm: Socialdepartementet
Shorofi, S A., Jannati, Y., Moghaddam, H R. & Yazdani-Charati, J. (2016) Psychosocial needs of families of intensive care patients: Perceptions of nurses and families. Nigerian Medicine Journal. 57(1) 10–18. doi: 10.4103/0300-1652.180557
*Smithburger, P. L., Korenoski, A. S., Alexander, S. A. & Kane-Gill, S. L. (2017) Perceptions of Families of Intensive Care Unit Patients Regarding Involvement in Delirium-Prevention
Activities: A Qualitative Study. Critical Care Nurse, 37(6), 1-9.
https://doi.org/10.4037/ccn2017485
*Smithburger, P. L., Korenoski, A. S., Kane-Gill, S. L. & Alexander, S. A. (2017). Perceptions of Family Members, Nurses, and Physicians on Involving Patients’ Families in Delirium Prevention.
Critical Care Nurse, 37(6), 48–57. https://doi.org/10.4037/ccn2017901
Statens beredning för medicinsk och social utvärdering. (SBU). Utvärdering av metoder i hälso-
och sjukvården och insatser i socialtjänsten: En handbok.
https://www.sbu.se/contentassets/d12fd955318f4feab3709d7ebcc9a72b/sbushandbok.pdf [2020-01-04].
Stubberud, D-G. (2009). Intensivvårdssjuksköterskans målgrupp och arbetsplats. I Gulbrandsen, T. & Stubberud, D-G. Intensivvård: Avancerad omvårdnad och behandling. Lund: Studentlitteratur, ss. 19–23.
Stubberud, D-G. (2009). Närstående. I Gulbrandsen, T. & Stubberud, D-G. Intensivvård:
Avancerad omvårdnad och behandling. Lund: Studentlitteratur, ss. 61–70.
Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård [SFAI] (2015). Riktlinjer för svensk intensivvård. https://sfai.se/wp-content/uploads/2015/02/Riktlinjer-Svensk-Intensivvård_-rev-2015.pdf [2020-03-09].
Svensk sjuksköterskeförening (2016). Personcentrerad vård. [broschyr].
https://www.swenurse.se/globalassets/01-svensk-sjukskoterskeforening/publikationer-svensk-
