“Du kan se det som en bröllopspresent”

“Du kan se det som en bröllopspresent”

En ideologikritisk diskursanalys av samtyckeslagens inverkan på våldtäktsdomar och konstruktionerna av våldtäktsdiskurser

Elin Rost

Institutionen för social arbete Examensarbete 15 hp Socialt arbete

Socionomprogrammet Vårterminen 2020

Handledare/Supervisor: Katarina Alexius

Abstract

Titel: Du kan se det som en bröllopspresent

– En ideologikritisk diskursanalys av samtyckeslagens inverkan på våldtäktsdomar och konstruktionerna av våldtäktsdiskurser

Title: You can consider this a wedding gift

– An ideology critical discourse analysis of consent based rape legislation’s effect on rape cases and the construction of rape discourses

Av/by: Elin Rost

This study aims to describe norms around sexual violence and its victims and perpetrators, as constructed discursively in Swedish court cases and how these are altered since the sexual consent legal reform of 2018. Through ideology critical discourse eight rape cases in the Court of Appeal and the Supreme Court, before and after the reform, are analysed. Social constructivism and feminist theory, such as gender dualism, gender order and the heterosexual matrix, provide tools for analysing the discourses surrounding the cases. The study identifies nine discourses: Consent, Violence, Emotions, Sexually available, Attraction, Nice Guy, (Threat of) violence, Resistance, and Not a big deal. It is shown that the emerging Consent discourse has altered foremost the discourses concerning the rape crime itself. The results reveal a tendency to renegotiate the victim´s sexual boundaries and consent prior to the rape crimes.

The study also shows absence of significant change in the discourses surrounding the victim and perpetrator, indicating that gender norms are not easily affected by legislation, which has broad implications for society and social work. It is concluded that the legal reform so far has limited reach and that complementary strategies are needed to make sexual consent a principal social norm.

Nyckelord: Sexualbrott, Samtycke, Diskurs, Ideologi, Normer, Genus Keywords: Rape legislation, Consent, Discourse, Ideology, Norms, Gender Antal ord: 15999

Förord

Stort tack till Katarina Alexius för träffsäkra synpunkter och konstruktiv, motiverande kritik under arbetets gång.

Tack även till nära och kära som läst, peppat och ifrågasatt när jag behövt det som mest.

Ni har varit ovärderliga!

Stockholm, juni 2020 Elin Rost

Innehållsförteckning

1. INLEDNING ... 5

1.1.ANKNYTNINGEN TILL SOCIALT ARBETE OCH PROBLEMFORMULERING ... 5

1.2.SYFTE, FRÅGESTÄLLNING OCH AVGRÄNSNINGAR ... 6

1.3.FÖRFÖRSTÅELSE ... 7

2. RÄTTSLIGA RAMAR OCH KUNSKAPSLÄGET ... 8

2.1.SÖKPROCESSEN ... 8

2.2.RÄTTSLIGA RAMAR ... 8

2.3.SAMTYCKE OCH SEXUALBROTTSLAGSTIFTNING ... 10

2.4.VÅLDTÄKT OCH ANSVAR ... 12

2.5.SAMMANFATTNING AV KUNSKAPSLÄGET OCH EGEN FORSKNINGSPOSITION ... 13

3. TEORI ... 15

3.1.SOCIALKONSTRUKTIVISM ... 15

3.2.FEMINISTISK TEORI ... 15

3.2.1.DEN HETEROSEXUELLA MATRISEN ... 16

3.2.2.GENUSDUALISM ... 16

3.2.3.PATRIARKATET OCH KÖNSMAKTSORDNING ... 17

3.3.DISKURSTEORI ... 18

4. METOD ... 20

4.1.DISKURSANALYS GENOM IDEOLOGIKRITISK TEXTANALYS ... 20

4.2.TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ... 21

4.3.URVAL AV DOMAR ... 22

4.4.TILLFÖRLITLIGHET ... 24

4.5.ETIK ... 25

5. RESULTAT OCH ANALYS ... 26

5.1.SAMTYCKESDISKURSEN ... 26

5.2.VÅLDSDISKURSEN ... 28

5.3.KÄNSLODISKURSEN ... 30

5.4.SEXUELL TILLGÄNGLIGHET ... 33

5.5.ATTRAKTIONSDISKURSEN ... 36

5.6.SNÄLLA KILLEN ... 38

5.7.(HOT OM) VÅLD ... 41

5.8.MOTSTÅNDSDISKURSEN ... 43

5.9.DET ÄR INTE SÅ FARLIGT ... 45

6. DISKUSSION ... 49

6.1.SAMMANFATTANDE DISKUSSION ... 49

6.2.EGNA REFLEKTIONER ... 50

6.2.1.EN NY SAMTYCKESDISKURS ... 50

6.2.2.GRÄNSFÖRSKJUTNING OCH OMFÖRHANDLING ... 51

6.2.3.OFÖRÄNDRADE GENUSKONSTRUKTIONER ... 52

6.3.METODDISKUSSION OCH BEGRÄNSNINGAR ... 52

6.4.VIDARE FORSKNING ... 53

7. REFERENSER ... 54

5

1. Inledning

Våldtäkter och övergrepp är oacceptabla, det är de flesta överens om. Men vad som menas med våldtäkt, sexuellt våld, offer och förövare är ibland oklart. Lagstiftningen på området har inte sällan ansetts otydlig. I en rättsprocess kan sådana oklarheter leda till minskad rättssäkerhet och ytterligare trauma för offret. Hur vi talar om och beskriver det sexuella våldet både påverkar och påverkas av en sådan process och av berörda parters maktpositioner.

Den nya samtyckesbaserade sexualbrottslagen som trädde i kraft 1 juli 2018 är enligt förarbetena avsedd att främja den sexuella integriteten genom att dels ändra sexualbrottslagstiftningen till ett regelverk byggt på frivillighet (Prop. 2017/18:177), dels med en normerande funktion belysa vikten av sexuellt samtycke som norm (SOU 2016:60). Därför finns ett behov av att granska det tidiga genomförandet av 2018 års samtyckeslag¹ genom att studera vilken inverkan den har haft på våldtäktsdomar i Högsta domstolen och hovrätten samt om den har fått en normerande funktion och påverkat diskursen kring offer och förövare.

1.1. Anknytningen till socialt arbete och problemformulering

Av de våldtäkter mot vuxna som anmäldes år 2018 var 93 procent mot kvinnor eller flickor, 7440 st (BRÅ 2020). Av de personer som 2018 misstänktes för våldtäkt mot kvinnor eller flickor var 99 procent män (BRÅ 2020). Mäns våld mot kvinnor är ett socialt problem med stora negativa effekter på både individ- och samhällsnivå. Det sexuella våldet är en betydande del i detta (SOU 2015:55) och mörkertalet bedöms vara stort (SOU 2015:55, s 64). I Sverige vilar ett särskilt ansvar på socialtjänsten för våldsutsatta kvinnor i SoL 5:11 (Socialtjänstlag, SFS 2001:453), med ett direkt ansvar för denna grupp. Lagstiftningen och de normer den förmedlar är högst relevant för det praktiska arbetet med våldsutsatta kvinnor, men även för praktiker som på andra sätt kommer i kontakt med kvinnor som kan ha utsatts för sexuellt våld med de trauman och konsekvenser detta kan innebära. Trots detta är den befintliga forskningen på området sexualbrott och lagstiftning om samtycke begränsad, både nationellt och i de länder som haft en samtyckesbaserad sexualbrottsreglering en längre tid, exempelvis Skottland, Kanada och Australien.

1 Bestämmelserna återfinns i brottsbalken (1962:700), 1 kap, se vidare i prop. 2017/18:177.

6

Samtyckeslagen implementerades i Sverige efter #me-too (Jaffe, 2018) och den våg av aktivism som därpå följde. Skälen till lagändringen är dels att fler anmälda våldtäkter ska kunna leda till fällande dom, dels att fungera normerande vad gäller synen på det sexuella våldet och vems handlingar som ska fokuseras i den rättsliga processen (Prop. 2017/18:177). Det är viktigt att undersöka hur dessa ambitioner har realiserats i faktiska rättegångsfall och domar i ett tidigt skede, då det är av vikt att det sker en förflyttning i ansvar och fokus för att kunna säkerställa rätten till sexuell integritet och sexuellt självbestämmande, i syfte att minska mäns våld mot kvinnor.

1.2. Syfte, frågeställning och avgränsningar

Mitt syfte är att synliggöra de normer och idéer kring sexuellt våld, samt dess offer och förövare som kommer till uttryck i svenska rättsfall. Genom en ideologikritisk diskursanalys av hur Högsta domstolen och hovrätten fattat beslut före och efter samtyckeslagens implementering avser jag att tydliggöra synen på bland annat offer (målsägande) och förövare (tilltalad), i relation till exempelvis ansvarsförhållanden rörande bevisbörda. Undersökningen möjliggör en fördjupad analys av hur våldtäkten som sådan, samt positionerna offer och förövare, har konstruerats diskursivt i domstolarna, som grund för en diskussion om lagars potentiellt normerande påverkan på samhälls- och individnivå.

Mina forskningsfrågor är:

a) Vilka normer, idéer och diskurser återfinns i Högsta domstolens och hovrättens våldtäktsdomar före och efter implementeringen av 2018 års samtyckeslag?

b) Hur har 2018 års samtyckeslag påverkat diskurserna i Högsta domstolens och hovrättens domar med avseende på bedömning av offer, gärningsmän, samt ansvarsförhållanden?

Studien är avgränsad så att endast våldtäktsmål med vuxna målsäganden är inkluderade.

Våldtäkt mot barn är en minst lika viktig fråga men det är inte fokus för denna studie och dessa rättsfall lämnas därför därhän. Rättsfall där den tilltalade är en kvinna eller då målsäganden är en man är uteslutna ur empirin. Självfallet förekommer även våldtäkter där förövaren är en kvinna eller där offret är en man, men dessa är i minoritet och utesluts. Ytterligare avgränsningar av urvalet redovisas i kapitel 4.

I studien används vissa komplexa begrepp som exempelvis diskurs, samtycke och genus. Dessa kommer dock inte att definieras här utan förklaras löpande i lämpliga avsnitt.

7

1.3. Förförståelse

Min förförståelse i två centrala frågor i uppsatsen är viktig att redovisa, för att underlätta läsarens tolkning. För att samtycke ska anses föreligga menar jag att varje ”ja” bör vara entusiastiskt och tydligt. Jag menar också att det är varje individs ansvar att alltid försäkra sig om att samtycke föreligger inför varje sexuell kontakt.

8

2. Rättsliga ramar och kunskapsläget

2.1. Sökprocessen

För att kartlägga forskningsläget har jag sökt litteratur i Scopus och ProQuest med begreppen

”rape”, ”sex crime”, ”consent”, ”legislation” och ”law” som främsta sökord. Då frågeställningen rör diskurser har jag kombinerat ”rape” och ”consent” med ”discourse”. Dessa har även kombinerats med ”Swed*” för att avgränsa materialet. Utifrån pågående samtyckesdebatt har jag sökt på forskares namn, främst inom nordiska länder. Bredare internationell forskning har begränsats till länder med samtyckesbaserad sexualbrottslagstiftning.

2.2. Rättsliga ramar

De rättsliga ramarna för den här studien består framförallt av brottsbalken (1962:700) 6 kap

”Om sexualbrott”. Även propositionen En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet (Prop. 2017/18:177), samt prejudicerande domar utgör de rättsliga förutsättningar som omgärdar studien. För att placera empirin i en rättslig kontext redogör jag här för gällande rätt.

Propositionen föreslog ändringar även i lagrum utanför 6 kap men de behandlas inte.

Innan kap 6 i brottsbalken reformerades var förekomsten av våld eller hot ett rekvisit för sexualbrott. För bedömning av brottet våldtäkt gällde i 6 kap 1§ att:

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år”.

Enligt propositionen (Prop. 2017/18:177, s.21) bör den lagliga gränsen gå vid om deltagandet i den sexuella aktiviteten är frivilligt eller ej. Förslaget gällande 6 kap 1§ Brb antogs i sin helhet och lagtexten lyder nu:

”Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två år och högst sex år. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt.”

9

Frivilligheten ska alltså säkerställas vid en sexuell aktivitet, om nödvändigt genom ett uttryckligt samtycke. Om så inte är fallet ska det bedömas som våldtäkt. Det är särskilt intressant att lagtexten i denna paragraf har ändrats från att gälla då gärningsmannen ”tvingar en person till samlag” till att handla om att gärningsmannen ”genomför ett samlag”, vilket ytterligare understryker att det inte måste handla om något tvång genom hot eller våld och därmed ställer större krav på den tilltalade att kunna motivera sitt handlande (Prop.

2017/18:177, s.34ff).

Det framgår även av den nya lagtexten att samtycke inte kan komma på fråga under vissa omständigheter:

”En person kan aldrig anses delta frivilligt om

1. deltagandet är en följd av misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett menligt meddelande om någon annan,

2. gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation, eller 3. gärningsmannen förmår personen att delta genom att allvarligt missbruka att personen står i beroendeställning till gärningsmannen.”

Att fall då offret står i beroendeställning till gärningsmannen nu regleras i 6 kap 1§ som våldtäkt innebär att straffskalan för detta brott höjts. Att utnyttja en persons beroendeställning har tidigare endast kunnat dömas till sexuellt utnyttjande eller grovt sexuellt utnyttjande.

Även i 6 kap 1§ 3 stycket gällande grov våldtäkt har betydande ändringar gjorts, inte minst vad gäller påföljden. Den lägre straffgränsen för grov våldtäkt är sedan lagändringen höjd från 4 år före reformen till 5 år idag. När det kommer till bedömningen av ifall brottet är att anses grovt har reformen inneburit två viktiga förändringar. Dels är formuleringen ändrad till att uttryckligen nämna gärningsmannen till skillnad från tidigare formulering som endast nämner

”våldet”, dels ska offrets ålder beaktas i bedömningen.

Den nya samtyckeslagen innehåller även två nya paragrafer som innebär nya brottsrubriceringar i form av oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp. För denna studie är det endast 6 kap 1a § gällande oaktsam våldtäkt som är av intresse:

10

”Den som begår en gärning som avses i 1 § och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, döms för oaktsam våldtäkt till fängelse i högst fyra år”.

Detta gäller alltså de fall av våldtäkt som inte kan sägas vara uppsåtliga, men då målsäganden borde ha försäkrat sig om att samtycke förelåg, exempelvis vid passivitet eller s.k. frozen fright² (Prop. 2017/18:177, s.34). Oaktsamhet kan vara medveten på så vis att gärningsmannen har anledning att misstänka att samtycke inte föreligger men väljer att fortsätta gärningen ändå.

Den kan även vara omedveten då gärningsmannen inte misstänker att samtycke inte föreligger då våldtäkten genomförs. Oaktsamhetsrekvisitet gäller både medveten och omedveten oaktsamhet (Prop. 2017/18:177, s.54).

2.3. Samtycke och sexualbrottslagstiftning

I flera länder har en våldsbaserad sexualbrottslagstiftning ersatts av en samtyckesbaserad sådan, exempelvis i Skottland. Ofta har detta både föregåtts och följts av vetenskapliga studier i ämnet.

I Sverige infördes samtycke som rekvisit i sexualbrottslagstiftningen 2018 och det saknas ännu omfattande vetenskapliga publikationer om utfallet. Christian och Eva Diesen har dock undersökt hur lagens formulering påverkar mötet mellan offer och rättsväsende och hur detta i sin tur påverkar offrets rehabilitering och återhämtning (Diesen & Diesen, 2010). Författarna menar i denna komparativa studie att lagars formulering kan främja eller hindra rehabiliteringen. Detta bygger de på Therapeutic Jurisprudence Theory (Diesen, 2007) och tidigare studier kring brottsutsatta kvinnors upplevelse av rättssystemet och dess påverkan på offrens hälsa och återhämtning. De sluter sig till att en våldsbaserad sexualbrottslag försvårar terapeutisk juridik genom att på förhand misstänkliggöra den part som måste uppvisa fysiska skador för att bli trodd, medan en samtyckesbaserad sexualbrottslag, som utgår ifrån offrets upplevelse av att inte ha fått sin sexuella autonomi respekterad, har en terapeutisk inverkan.

Studien är publicerad nästan ett årtionde innan samtyckeslagen infördes i Sverige och kan därmed ses som ett tidigt inlägg i frågan. Diesen och Diesen förespråkar samtyckesbaserad lagstiftning, men framhåller problem med att en sådan inte får önskad effekt om den inte sammanfaller med förändrade samhällsattityder (Diesen & Diesen, 2010:333).

2 Frozen fright är ett ofrivilligt tillstånd av orörlighet som kan uppstå hos den som utsätts för ett övergrepp.

11

Attitydförändring behandlas ofta i forskningen kring samtycke i sexualbrottslagstiftning.

Sharon Cowan (2018:10, 13) gör en feministisk, queerteoretisk och rättssociologisk tolkning av effekterna av en samtyckeslag som implementerats i Skottland och diskuterar dess brister.

Hon problematiserar eftergifter till remissinstanser i lagstiftningsprocessen och att lagen i praktiken inte uppnår sitt syfte. Studien är gjord efter att lagen infördes och i en annan samhällskontext än den svenska vilket med stor sannolikhet påverkar resultaten. I Skottland är maxstraffet för våldtäkt livstids fängelse (Cowan, 2018:7), vilket kan påverka en jurys överväganden rörande ett så svårdefinierat rekvisit som samtycke. I Sverige är straffskalan betydligt mildare och effekterna av ett samtyckesrekvisit kan därför bli större. Forskarna Vidu och Tomás Martínez (2019) har en annan ingång i en studie om samtyckesbaserad sexualbrottslag. De fokuserar på ett uppmärksammat fall i Spanien då fem män stängde in och våldtog en 18-årig kvinna (Vidu & Tomás Martínez, 2019:93). Rätten dömde sexuellt övergrepp (sexual abuse) och inte våldtäkt med hänvisning till att kvinnan inte sagt nej. Detta ledde till en samhällsmobilisering som krävde ett samtyckeskrav i lagstiftningen. Det påminner om den samhällsrörelse som startade efter ett uppmärksammat våldtäktsfall i Sverige med friande dom och som bidrog till Sveriges samtyckeslag³. Medan Cowan och Diesen & Diesen bidrar med feministiska och rättsvetenskapliga perspektiv på samtyckeslagen ger Vidu och Tomás Martínez bra teoretiska utgångspunkter för frågor om makt och kommunikation. Deras studie brister dock i antagandet att våldtäkter är överfall eller utförs av mer eller mindre främmande män, vilket förbiser våldtäkter inom relationer, som forskning visar är vanligare (Devries et al., 2013). Trots brister är studien intressant då den fokuserar på vikten av makt i mellanmänskliga möten och i synnerhet sexuella sådana, och hur detta bör påverka definitionen av samtycke.

Eithne Dowds studerar samtyckesbegreppet i den juridiska processen genom att med ett feministiskt perspektiv dels jämföra våldsbaserad sexualbrottslag med samtyckesbaserad dito (2019), dels ställa dessa mot specifika juridiska definitioner av samtycke, närmare bestämt Internationella brottmålsdomstolens (ICC) definition av samtycke (2018) och USA:s militära rättegångslags definition (2019). I studien från 2018 utgår hon ifrån feministiska forskares och frivilligorganisationers önskan att använda ICC:s definition av våldtäkt på nationell nivå eftersom den inte innefattar avsaknad av samtycke. Ett sådant resonemang kan tyckas bakvänt men enligt Dowds menar dessa att samtycke som rekvisit i definitionen av våldtäkt försvårar

3 Se exempelvis Fatta.nu http://fatta.nu/vilka-vi-ar/om-fatta/

12

bedömningen i rätten och att färre anmälningar av brott som begåtts leder till fällande dom. Ett liknande resonemang kan utläsas i några av remissinstansernas kommentarer till Sveriges samtyckeslag (Prop. 2017/18:177), och i både Sverige och Skottland har advokatsamfund motsatt sig reformen (Cowan 2018:13). Det står i stark kontrast till Diesen & Diesens (2010:334) bedömning att den låga andelen fällande domar i våldtäktsmål beror på att sexualbrottlagen varit våldsbaserad. Dowds (2018:634) själv sluter sig dock till att ICC:s definition av våldtäkt implicit uttrycker att avsaknad av samtycke innebär att en våldtäkt har ägt rum, men då denna definition av våldtäkt är tänkt att gälla framförallt i väpnad konflikt förutsätts att sant samtycke i många fall definitionsmässigt inte kan erhållas (jämför 6 kap 1§

1st. 1pkt. Brb). Detta är i linje med Dowds senare forskning. I sin senare studie drar hon slutsatsen att USA:s militärlagstiftning effektivt fångar upp samtyckesfrågan då regelverket är utformat för ett hierarkiskt sammanhang där stora maktojämlikheter föreligger, medan civil lag snarare osynliggör maktobalansen mellan män och kvinnor (Dowds 2019:62). Hon menar slutligen att det feministiska projektet i internationell rätt bör främja den samtyckesformulering som finns i definitionen, men att ICC:s våldtäktsdefinition inte är lämplig nationellt där konflikt i regel inte råder, då den inte reflekterar brottets kärna, vilket Dowds (2018:633) beskriver som en kränkning av sexuell autonomi.

2.4. Våldtäkt och ansvar

Diskursen kring våldtäkt, offer och förövare är begränsat utforskad, vilket är anmärkningsvärt då attityder om sexuellt våld påverkar hur inblandade bedöms och bemöts av rättsapparaten (SOU 2016:60). Den forskning som finns närmar sig frågan på olika sätt.

I en kvantitativ explorativ vinjettstudie undersöker Andersson och Bissell (2011) om kön och våldtäktsmyter påverkar bedömningen av skuld och fel hos offer respektive förövare. I fråga om kön används könstillhörighet hos deltagare, offer och förövare som oberoende variabler i både en enkätundersökning och ett test av uppfattningar kring kön och våldtäktsmyter. Studien fokuserar inte främst på diskurser men resultaten gällande dels attityder till offer och förövare, dels om begreppen ”blame” och ”fault” bedöms olika baserat på kön, är relevanta för denna uppsats. Resultaten bekräftar att en konservativ och stereotyp syn på kön ökar benägenheten att skuldbelägga våldtäktsoffer, framförallt bland män (Andersson & Bissell, 2011:227).

Begreppen beskrivs dock inte ingående, vilket är problematiskt då de ligger så nära varandra och då det förekom skillnader i respondenternas bedömning. Ett annat problem är att

13

respondenterna fått bedöma blame och fault hos både offer och förövare vid samma tillfälle och samma vinjett. Att de ställs mot varandra kan ha påverkat bedömningen. Cowan (2018:13) refererar studier som visar att även en jury tenderar att ha en dömande inställning till offret och att se förmildrande omständigheter hos förövaren i sexualbrottsmål. I studien av Andersson och Bissell (2011:226) visas dock att det saknas samband mellan kön (såväl respondentens, som offrets och förövarens) och bedömning av blame och fault hos offret, det påvisas endast hos förövaren. Det framkom även att störst skuld lades på förövare som begått brott mot ett manligt offer (ibid), trots att offer för våldtäktsbrott i överväldigande majoritet är kvinnor (BRÅ, 2020).

Studien utfördes före #metoo och respondenterna var universitetsstudenter i Birmingham.

Relevansen för attityder till offer och förövare i en svensk kontext kan vara begränsad.

Gabriella Nilsson (2019) har undersökt diskursen i svensk nyhetsrapportering kring män som våldtar. Syftet är att visa hur olika genrer av ”våldtäktsman” skapas och reproduceras i massmedia och vad det har för funktion i samhället. Nilsson menar att om medierapporteringen skapar diskurser med stereotyper och ”våldtäktsgenrer” så förbises att våldtäkt är ett brott som begås framförallt av män mot kvinnor. Om det sociala problemet inte handlar om att ”män våldtar” så saknas anledning att tala om hur ”män ska sluta våldta” (Nilsson, 2019:1180).

Studien är en etnografisk innehållsanalys av nyhetsreportage om våldtäkt 2009-2015, dvs uteslutande före #metoo. Nilsson har gjort ett bekvämlighetsurval med endast artiklar ur Expressen men problematiserar urvalet och påpekar att reportagen kan se annorlunda ut i andra nyhetstidningar. Det motverkar dock inte syftet att visa hur genrer kan skapas för att undvika att prata om ett problem. Resultaten indikerar att stereotypa genrer av våldtäktsmän döljer patriarkala strukturer som att det är män som våldtar, genom att våldtäktsmän görs till monster, eller genom att flytta problemet till en viss social arena, exempelvis invandrartäta förorter där etnicitet blir stereotypen (Nilsson, 2019:1191). Problemförflyttning kan även följa om forskning inte problematiserar ett ensidigt fokus på överfallsvåldtäkter, som i Vidu och Tomás Martínez (2019), vilka riskerar att reproducera idén om den galna våldtäktsmannen.

2.5. Sammanfattning av kunskapsläget och egen forskningsposition I min litteratursökning finner jag motståndare till samtyckesbaserad sexualbrottslag bland remissinstanser och privatpersoner, men jag har inte funnit någon vetenskaplig text på senare år som förespråkar en våldsbaserad sexualbrottslag framför en samtyckesbaserad sådan.

Forskningen har därför en normativ vinkel, vilket i sig är intressant. Däremot förekommer en

14

rättsvetenskaplig diskussion där införandet av oaktsamhetsrekvisit har ifrågasatts, exempelvis i 2008 års sexualbrottsutredning (SOU 2016:60, sid. 134) och av vissa forskare (Sutorius och Kaldal, 2014).⁴ Med andra ord varierar slutsatserna i denna del av forskningsfältet. Min utgångspunkt är att ett oaktsamhetsrekvisit är principiellt önskvärt.

Gällande diskurser och attityder visar forskningen att dessa inverkar på hur lagstiftningen formuleras, på hur en jury resonerar samt på anmälnings- och utredningsbenägenheten.

Slutsatserna kan dras att samhälle och polis och rättsväsende behöver utbildas i vad samtycke innebär, samt att attityder behöver förändras.

När det gäller våldtäkt specifikt ses det i forskningen oftast som en kränkning av individens sexuella autonomi och självbestämmande. Ofta finns även samsyn om att samtycke ska innebära ett klart och tydligt ”ja”. Många redogör för situationer då sant samtycke inte är möjligt, exempelvis på grund av ålder och maktpositioner. Vidare genomsyras forskningen av ett synliggörande av skeva maktpositioner baserade på kön och genus, vilket präglar även förevarande studie.

Den redovisade forskningen fokuserar ofta på antingen den rättsliga eller den diskursiva dimensionen vad gäller samtycke och våldtäkt, även om det ofta finns en till synes ideologisk samstämmighet i utgångspunkter och slutsatser. Min studie spänner över båda dessa dimensioner och rör även lagändringar som är begränsat beforskade. Det ska dock nämnas att en studie av domar inte kan sägas spegla verkligheten. En intervjustudie hade sannolikt kommit närmre i det avseendet. Trots det är en undersökning på textnivå intressant då de diskurser som förekommer i rättssammanhang är av betydelse för den sociala verkligheten. Eftersom det finns uppenbart normativa utgångspunkter är min hållning i arbetet uppmärksamt självreflexiv, dels i förhållande till rättstillämpning och forskning, dels i förhållande till min egen förförståelse.

4 Dessa refereras i SOU 2016:60, där även forskarna Petter Asp och Anderas Anderberg, som drar motsatta slutsatser refereras och diskuteras (sid. 135ff).

15

3. Teori

I företaget att undersöka diskurser ligger en implicit socialkonstruktivistisk ansats. Diskurser är i sig både socialt konstruerade och socialt konstruerande (Winther et al., 2000:42ff), varför socialkonstruktivismen här presenteras kort utan att nämnas explicit i den följande analysen.

3.1. Socialkonstruktivism

Socialkonstruktivismen är den samhällsvetenskapliga teori som ser samhälle och kunskap som socialt konstruerade i interaktionen människor emellan (Thomassen, 2007:205). Den sociala konstruktionen är grunden i alla våra föreställningar om vad som är sant och riktigt och som sådan är den kontextbunden. Vad vi anser vara sant och riktigt varierar över tid och rum och därför är även samhället i ständig förändring, och vice versa. En konstruktivistisk ansats innebär inte nödvändigtvis att verkligt och sant inte existerar utanför mänskligt begreppsliggörande, inte heller att det vi ”skapar” i interaktion och språk är mindre verkligt och sant (Thomassen, 2007:206). Det innebär dock att kunskap alltid är kontextuell, vilket gäller även i rättsliga sammanhang. I en rättslig undersökning blir därmed gällande rätt i sig socialt konstruerad (Gunnarsson et al., 2018:85). För 60 år sedan kunde en kvinna i Sverige inte bli våldtagen av sin make juridiskt sett. Våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades först 1965. I många länder har det ännu inte skett. I denna studie utgår jag ifrån att empirin i egenskap av transkriberat tal i domstolsförhandlingar är socialt konstruerad, och i sin tur bidrar till social konstruktion. En socialkonstruktivistisk ansats i vetenskapliga studier ställer specifika krav på teori och metod.

Övrig teori som analysen vilar på bör utgå ifrån idén att sociala företeelser inte existerar i ett vakuum, oberoende av sociala aktörer, utan i själva verket skapas och återskapas av dessa. Det är fullt förenligt med exempelvis feministisk teori.

3.2. Feministisk teori

Våld utövas främst av män, i synnerhet sexuellt våld (BRÅ 2020). Därför behöver analysen i den här studien vila på en teori som belyser mäns våld mot kvinnor, specifikt det sexuella våldet, och som gör det utifrån ett socialt perspektiv. Det gör feministisk teori.

Feministisk teori täcker ett brett spektrum med en mängd begrepp som belyser och tolkar sociala fenomen. ”Patriarkala strukturer” och ”könsmaktsordning” beskriver genusbaserade maktpositioner och hur de påverkar den sociala – och rättsliga – tillvaron för män respektive kvinnor. Genusrättsvetenskapen gör detta genom att anlägga genusvetenskapliga perspektiv på

16

den rättsvetenskapliga forskningen (Gunnarsson et al., 2018:39). Judith Butlers (2006) begrepp

”genusgörande” (doing gender) och ”den heterosexuella matrisen” problematiserar den binära indelningen av genus i man respektive kvinna och förväntningar på dessa. Lena Gemzöe (2015:86 ff) tydliggör med begreppet ”genussystem” på vilket sätt genusdualism skapas diskursivt, det vill säga vilka egenskaper som både uttalat och outtalat tillskrivs det manliga respektive det kvinnliga i dikotoma motsatspar, och vilken effekt detta har på förväntningar och synen på människor baserat på kön. Samtliga dessa begrepp och teorier speglar femininitets- och maskulinitetsnormer, vilka spelar en avgörande roll för makt, sexualitet och våldsutövning.

3.2.1. Den heterosexuella matrisen

Feministiska teoretiker använder begreppen kön och genus olika. Ofta är de separerade så att kön betecknar det biologiska kön en person har blivit tilldelad vid födseln, medan genus är personens könsuttryck. Dessa behöver inte överensstämma och idag anser många att genus inte är binärt utan flytande över ett brett spektrum könsuttryck. Butler (2006:43ff) beskriver det som att genus och sexualitet inte är ett varande utan ett görande, en pågående praktik i vilken människor reproducerar kön genom upprepning. På så vis är genus socialt konstruerat, kontextuellt och icke-binärt. Genus görs på många olika sätt, bland annat genom den nämnda heterosexuella matrisen (Butler 2006:7). En person med kvinnliga könsdelar förväntas föra sig med specifika feminina manér. Detta lär hon sig redan som litet barn. Hon ska dessutom som äldre känna attraktion till en person som är född med manliga könsdelar, och som i sin tur har lärt sig att föra och klä sig som en man. De ska därefter idealt leva i monogam tvåsamhet och producera nya maskulina eller feminina barn. Personer som avviker blir obegripliga i sitt könsuttryck och drabbas ofta av negativa sociala konsekvenser.

3.2.2. Genusdualism

Begreppet genusdualism (Gemzöe, 2015:84ff) beskriver den indelning i kvinnligt och manligt eller feminint och maskulint som genomsyrar synen på människor och kön i ett samhälle.

Gemzöe menar att detta dualistiska tänkande förekommer i de flesta samhällen, men att attributen som tillskrivs könen varierar (Gemzöe, 2015:86). Det ligger nära till hands att förknippa detta med diskurser. Jag menar att genusdualismens attribut kan vara en aspekt av en diskurs. De attribut som förknippas med kvinnligt respektive manligt är kulturellt kontextuella, djupt cementerade, och förgivettagna, exempelvis:

17

man/kvinna förnuft/känsla logik/intuition människa/djur kultur/natur intellekt/kropp

subjekt/objekt oberoende/beroende

aktiv/passiv ordning/kaos

I begreppet genusdualism ingår uppfattningen att de attribut som tillskrivs det manliga och maskulina i både det sociala och kulturella värderas högre än de attribut som tillskrivs det kvinnliga och feminina (Gemzöe, 2015:87). Att avvika ifrån dessa attribut genom att exempelvis ha ett icke-binärt genusuttryck eller att visa attribut som tillhör det motsatta könet blir ofta socialt bestraffat. Att som kvinnlig chef utföra sitt ledarskap på samma vis som manliga chefskollegor är inte alltid uppskattat och kan innebära osmickrande epitet som ”bossig” eller

”bitchig”. Att som man gråta öppet på grund av sårade känslor är ofta inte socialt acceptabelt.

3.2.3. Patriarkatet och könsmaktsordning

Könsmaktsordning är ett sätt att beskriva skeva maktrelationer mellan män och kvinnor (Holmberg, 2003:16) som människor socialiseras att acceptera och reproducera redan i tidig barndom. Ojämställdhet beror därför inte på någon essentiell eller deterministisk skillnad mellan könen utan är socialt konstruerad (Gunnarsson et al., 2018:45). Könsmaktsordningen ingår i och är en förutsättning för patriarkatets överlevnad, då patriarkatet är det system som positionerar kvinnor som underlägsna män i samhällets alla rum (Gemzöe, 2015:50). För att kunna bibehålla ett omfattande förtryck av halva befolkningen måste förtrycket normaliseras och göras osynligt (ibid), exempelvis genom genusdualistiska attribut och den heterosexuella matrisen. Draget till sin spets kan könsmaktsordningen upprätthållas genom våld, hot om våld, och slutligen våldtäkt och mord (ibid).

18

Ett exempel på genusdualismens roll i könsmaktsordningen och dess konsekvenser är attributparet aktiv/passiv och dess roll i sexualiteten. Män förväntas vara aktiva i sexuella aktiviteter och kvinnor förväntas vara passiva. Män förväntas vara upphetsade och ta för sig i sängen, medan kvinnor bör vara följsamma och tillmötesgående och ansvara för att det blir en trevlig stund. Carin Holmberg (2003:170) beskriver i sin avhandling hur heterosexuella kärlekspar skapar en sexualitetsdynamik som bygger på antagandet att han har större sexuell drift än hon och att om hon ger honom fel signaler och ”går för långt” så måste hon ibland ställa upp på sex fast hon inte vill.

Genusforskningen har uppmärksammat kopplingar mellan kön och rätt genom att konstruktionen genus inverkar på rätten och rätten i sin tur påverkar den sociala konstruktionen av genus (Gunnarsson et al., 2018:38). Det manliga är fortfarande norm för straffrättsliga ideal och i samhället i stort (Gunnarsson et al., 2018:64), vilket har kritiserats av feministiska teoretiker. Helena Sutorius, jurist och forskare inom processrätt med fokus på sexualbrott, menar att objektivitet och jämställdhet förutsätter att rätten beaktar kvinnans position och erfarenheter i lika hög grad som mannens (Sutorius, 2014:19). I linje med feministisk teori och begreppet genusdualism utgår genusrättsvetenskapen ifrån att problemen beror på de attribut som tillskrivs män och kvinnor och attributens genomslag i lagstiftning och dess tillämpning (Gunnarsson et al., 2018:154).

3.3. Diskursteori

Att hävda att samhället är socialt konstruerat aktualiserar frågan om hur det är socialt konstruerat. I feministisk teori ses konstruktionen ofta som språklig och diskursiv. Diskursteori blir därför ett viktigt verktyg för att analysera hur identiteter som ”offer” och ”förövare”

konstitueras språkligt i rättsprocesser, samt vilka innebörder och maktaspekter som ryms inom begreppen ”våldtäkt” och ”samtycke” i en juridisk kontext (Bergström & Ekström, 2018:256).

Diskursteori utgår i likhet med socialkonstruktivismen ifrån kontextbundenhet och förändring.

Diskursbegreppet ringar in dels hur betydelser inom en viss domän skapas genom vad som sägs, och hur det uttrycks, dels vilka andra betydelser som kopplas till det som uttrycks (Winther Jørgensen & Philips, 2000:32). En diskurs avgör vad som kan sägas om ett visst fenomen, och av vem, men även vad som inte kan sägas, vilka som inte kan uttala sig och vilka maktpositioner det producerar. På så vis ligger diskurser nära ideologier och normer då dessa består av samlade förgivettagna idéer om grupper eller fenomen (Hellspong, 2001:131). Målet med diskursen är

19

att uppnå entydighet (Winther Jørgensen & Philips, 2000:34) och då den ofta är outtalad kan det vara svårt att se bortom den diskursiva betydelsen.

20

4. Metod

Detta kapitel inleds med en beskrivning av använd metod, följt av en redovisning av tillvägagångssätt, urval, tillförlitlighet och etik.

4.1. Diskursanalys genom ideologikritisk textanalys

I syfte att undersöka diskurser kring begrepp som ”våldtäkt” och ”samtycke” samt positionerna

”offer” och ”förövare” kan diskursanalys framstå som självklart metodval. Men då diskursanalys i bred bemärkelse inte är en enhetlig metod med tydligt tillvägagångssätt, utan en ram för olika sätt att analysera text genom diskursiva linser, preciserar jag ansatsen med verktyg ur ideologikritisk textanalys. Tillsammans med en diskursteoretisk utgångspunkt kan den ideologikritiska metoden systematiskt belysa vilka diskurser som skapar t.ex. positionerna offer och förövare i rättsprocessen i våldtäktsmål. Den ideologikritiska textanalysens syfte är att se igenom textens förgivettagna objektivitet för att kunna beskriva dess underliggande sociala och ideologiska funktion (Hellspong, 2001:132). Strukturer som den patriarkala könsmaktsordningen påverkar individer överallt i samhället, såväl rättsligt som sexuellt.

Winther Jørgensen och Philips (2000:79) drar med hjälp av Fairclough, en av diskursanalysens förgrundspersoner, en parallell mellan sådana dominansrelationer och skapandet av ideologier i ett samhälle, då ideologier enligt Fairclough bidrar till att upprätthålla dominansrelationer.

Utifrån detta drar de slutsatsen att en del diskurser är ideologiska. Det är dessa diskurser som reproducerar eller förändrar maktrelationer. Samtidigt problematiserar de detta och frågar sig om det alls finns några diskursiva uttryck som inte påverkar maktrelationer och konstaterar därmed att det är svårt att avgöra var gränsen för ideologi går (ibid). Sammantaget anser jag att en ideologikritisk analys kan hjälpa till att identifiera normer, idéer samt sociala och ideologiska antaganden bakom empiriska utsagor, vilket kan påvisa sammanhängande maktstrukturer och sociala orättvisor. En sådan belysning är av stor betydelse för socialt arbete.

För att identifiera idéer och diskurser kopplade till mina forskningsfrågor, använder jag Mats Lindbergs (2017) modell och söker igenom texten efter relevanta idéer och normer. Lindberg skiljer på tre grupper:

• Värdeutsagor: Sådana påståenden eller formuleringar förmedlar normativa ideal. På grundläggande nivå kan det röra sig om moraliska sociala och kulturella värden som kommer till uttryck i texten. På operativ nivå är det fråga om vilka problemspecifika eller situationsspecifika mål som förmedlas baserat på de grundläggande värdena.

21

• Beskrivande utsagor: På grundläggande nivå uttrycker dessa föreställningar om sakernas tillstånd, såsom uppfattningar om människans natur eller samhället i stort, men även hegemoniska föreställningar om exempelvis politik och stat. På operativ nivå kan utsagorna indelas som beskrivande av situationen i sig, eller som beskrivande av förhållandet mellan mål och medel.

• Föreskrivande utsagor: Dessa förmedlar vad som generellt anses lämpligt i den aktuella situationen. På operativ nivå är frågan vilka konkreta handlingsföreskrifter som uttrycks i texten.

Utifrån detta granskas materialet med hjälp av specifika frågor och en diskursteoretisk bakgrund. Förutom att studera vad som sägs och hur, undersöks även vad som inte sägs, och det som tas för självklart i utsagorna. De frågor jag ställer till texten inspireras främst av Bergström och Svärd (2018:159) och deras exempel på ideologikritiska forskningsfrågor:

• Vilka maktförhållanden är förknippade med de ideologier och diskurser som kommer till uttryck i texten?

• Vad tas för självklart i texten? Vilka idéer kommer till uttryck genom det som inte uttalas?

• Vilka individer eller grupper drar nytta (direkt och indirekt) av de ideologier och diskurser som uttrycks i texten?

• Vilka känslor och affekter väcks och manipuleras av diskurserna i texten?

4.2. Tillvägagångssätt

Analysen inleddes med en genomläsning av ett stort material för att få en överblick över olika domar. Därefter djupläste jag utvalda domar en och en med Lindbergs modell som verktyg för att finna citat som är värderande, beskrivande eller föreskrivande. Dessa markerade jag enligt ett färgschema för att enkelt kunna se utsagornas avsändare, vilket fördes över till ett samlingsdokument med domens relevanta citat. Varje dom komprimerades således till ett enskilt dokument med utsagor. Trots att jag i huvudsak inte beaktar citatens ursprung i analysen var det i detta tidiga skede till nytta att separera domarna i syfte att lättare identifiera hur diskurser kan kopplas till varandra. I nästa steg gick jag igenom citaten dom för dom och kodade värderande, beskrivande och föreskrivande utsagor öppet och induktivt. Dessa inledande steg skedde i viss mån växelvis och jag kodade vissa fall innan samtliga domar hade bearbetats på

22

djupet, vilket effektiviserade arbetet, men kanske gjorde viss läsning mindre förutsättningslös.

De utsagor vars koder var ideologiskt relaterade fördes sedan över till två nya dokument, ett för de domar som avgjorts före samtyckeslagen och ett för dem som avgjorts efter, i syfte att lättare kunna upptäcka förändringar. Därefter bearbetades utsagorna och koderna; de har slagits samman, kodats om eller exkluderats beroende på hur de relaterar till studiens syfte och till varandra. Slutligen analyserade jag utsagorna med hjälp av de ideologikritiska frågorna i mitt metodval, och mot bakgrund av studiens teoretiska utgångspunkter, för att få fram de diskurser som presenteras i mina resultat. Tillvägagångssättet sammanfattas i tabell 1.

Tabell 1. Metodmässigt tillvägagångssätt

4.3. Urval av domar

Antalet domar sedan samtyckeslagen trädde i kraft är begränsat och i Högsta domstolen finns ännu endast ett fall av relevans för denna undersökning. I hovrätterna finns fler avgöranden i våldtäktsmål, varav några gör en annan bedömning än tingsrätten. En betydande del av den diskursiva analysen utgår ifrån tingsrättens bedömningar, så som de redovisas i högre instanser, då dessa är fylligast till innehåll och utsagor. Högsta domstolens och hovrättens domslut och bedömningar är dock av särskilt intresse, dels som prejudikat, dels då korrigerande bedömningar och beslut förekommer, exempelvis rörande skuld eller brottets allvar. Det är bland dessa jag gjort mitt urval (se tabell 2). Rättsfallen är även spridda mellan domstolar i syfte att öka överförbarheten. Domar som meddelats före samtyckeslagen är valda baserat på urvalet domar efter samtyckeslagen för att hålla en jämnvikt i jämförelsen. Rättsfallen är hämtade ifrån

23

en sökning på ”våldtäkt” i databasen Juno, avgränsat till praxis i allmänna domstolar (enbart Högsta domstolen och hovrätterna), samt domar avgjorda från år 2014. Jag har läst 19 domar överskådligt för att finna omfattande rättsfall med fyllig information. Det slutligt utvalda materialet består av åtta domar om totalt 252 sidor.

Tabell 2. Samtliga valda domar före respektive efter 2018 (anonymiserade)

24

4.4. Tillförlitlighet

Traditionellt bedöms vetenskapliga studier utifrån kriterierna validitet, reliabilitet och generaliserbarhet. Det finns dock forskare som menar att dessa kriterier, som är sprungna ur den kvantitativa forskningen, är alltför fokuserade på mätning för att vara applicerbara i kvalitativa studier (Bryman, 2018:467). Andra anser att kriterierna är fullt användbara men att innebörden kan behöva anpassas för att fungera som bedömningskriterier i kvalitativa studier (Kvale & Brinkman, 2014:295). Då förevarande studie är en diskursanalys som i sin utformning innebär ett stort mått av subjektivitet och en hög abstraktionsnivå finner jag det dock lämpligt att diskutera studien främst utifrån det kvalitativa validitetsmåttet tillförlitlighet (Bryman, 2018:467ff). Tillförlitligheten i den kvalitativa studien byggs upp av trovärdighet, överförbarhet och pålitlighet. Nedan beskriver jag dessa kriterier och hur jag sökt uppfylla dem.

Trovärdigheten i denna studie kan ifrågasättas på två kritiska punkter: för det första är diskursanalysen som metod så pass subjektiv att det är svårt för andra att bedöma hur väl resultaten överensstämmer med den sociala verkligheten. För det andra finns det ingen möjlighet till respondentvalidering, då empirin består av domar med anonymiserade parter. För att öka trovärdigheten har jag försökt säkerställa att den socialkonstruktivistiska och diskursteoretiska ansatsen harmonierar med övrig teori och metod. Det går dock inte att helt säkerställa att de metoder och teorier jag valt inte missar att fånga upp viktiga aspekter av diskursiva praktiker i empirin. Det är också möjligt att en annan uttolkare av texterna skulle nå andra slutsatser.

Studiens överförbarhet (kan jämföras med kvantitativa studiers generaliserbarhet) kan problematiseras utifrån flera aspekter. Dels består empirin av endast åtta domar vilket ger en begränsad bredd. Dels syftar diskursanalys inte till att ta reda på hur den sociala verkligheten faktiskt ser ut, utan snarare till att genom textanalys finna sociala konstruktioner i olika kontexter. Mitt syfte med studien är dock inte att kvantitativt mäta utfall eller de rättsliga resonemangens samstämmighet med berörd lagstiftning, utan att visa hur diskurserna ser ut och eventuellt har förändrats, vilket gör redan enskilda rättsfall intressanta. För att öka möjligheterna till överförbarhet i denna studie, i den mån det är relevant, har jag istället för bredd gått på djupet i det empiriska materialet. Detta synliggörs genom att resultatet presenteras med en stor mängd citat som ligger till grund för de diskurser som identifieras i materialet.

Därmed innehåller texten så kallade fylliga och täta beskrivningar (Bryman, 2018:468). Det är dock viktigt att påpeka att samtyckeslagen infördes nyligen och att nya rättsfall sannolikt påverkar utvecklingen.

25

Den tredje aspekten, pålitlighet, motsvarar närmast vad som i kvantitativa studier benämns reliabilitet. Denna avser i vilken mån studiens slutsatser är rimliga och berättigade och i vilken utsträckning läsaren kan avgöra det. När det gäller diskursanalys är det svårt att säkerställa pålitlighet, och kraven på transparens i beskrivning av metod och tillvägagångssätt är därför höga. I denna studie använder jag en ideologikritisk metod med avsikt att kunna precisera tillvägagångssättet så noga som möjligt och därmed tydligt lyfta fram och konkretisera det annars vanligen mycket abstrakta resultatet av en diskursanalys. Mina metodval innebär oundvikligen tolkningar av empirin och jag ämnar förhålla mig kritisk och reflexiv så långt möjligt.

4.5. Etik

Min empiri består av domar i hovrätter och Högsta domstolen vilka är offentliga handlingar som kan begäras ut av privatpersoner och massmedia. De finns även tillgängliga i databaser som nyttjas av studenter och forskare. Mycket av innehållet i domarna är sekretessbelagt och avidentifierat, exempelvis namn och personnummer. Det finns dock en risk att min rapportering kan röja någons identitet, då beskrivningar av exempelvis händelseförlopp, personliga attribut och geografiska platser studeras. För att så långt möjligt uppfylla konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet, 2002:7-14) vilar därför ett ansvar på mig att noga väga vad som inte kan rapporteras eller behöver anonymiseras. Syftet med studien är att undersöka diskurser i rättsprocessen, och trots att empirin består av offentliga handlingar ska resultaten inte orsaka onödig skada. Informationskravet (ibid) gällande berörda kan tyvärr inte uppfyllas i studien då de personer som figurerar i empirin är anonymiserade och inte kan kontaktas, och deras samtycke kan av samma anledning inte heller inhämtas för att uppfylla samtyckeskravet (ibid).

Nyttjandekravet (ibid) kan innebära ett dilemma då resultat av en studie kring laddade ämnen kan användas i syfte som är svårt att kontrollera. Risken finns att delar av resultatet tagna ur sitt sammanhang används på sätt som inte avses. Jag kommer att makulera materialet efter slutlig examination för att så långt möjligt trygga nyttjandekravet.

26

5. Resultat och analys

I detta avsnitt presenteras mina resultat och nio diskurser som jag identifierat i domarna. De presenteras en i taget med hjälp av citat ur rättsfallen och kontextualiserande kommentarer. I varje diskurspresentation finns en analys utifrån mina teoretiska ramar och ideologikritiska frågeställningar.

5.1. Samtyckesdiskursen

Då samtyckesdiskursen har bidragit till förändring inom flera andra diskurser presenteras den först. Kravet på frivillighet sedan 1 juni 2018 då samtyckeslagen trädde i kraft har givit upphov till en samtyckesdiskurs i sexualbrottsrättsliga sammanhang. Så här resonerar en hovrätt kring våldtäkt och samtycke i ett rättsfall från 2018.

Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivilligheten kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt.

Utgångspunkten är att den som vill delta frivilligt också ger uttryck för det på något sätt och att avsaknaden av sådant uttryck normalt får förstås som att deltagandet inte är frivilligt.

B1-2018

I citatet ovan skapas en samtyckesdiskurs som är genomgående för de rättsfall i empirin som förekommit efter samtyckeslagen började gälla. Rättens uttalande ovan kan även tolkas som att det inte bör vara särskilt svårt att avgöra om samtycke föreligger eller ej.

I följande två citat beskriver tilltalad och målsäganden händelseförloppet i ett våldtäktsfall i Högsta domstolen. I sak skiljer sig inte utsagorna ifrån varandra, men deras respektive upplevelse och inställning till våldtäkten är mycket olika.

Han vet inte om hon var vaken men han upplevde det som att hon ville ha sex. Hon vände sig sedan om så att hon låg bortvänd från honom. Efter en stund började han ta på hennes rygg och bröst. Han tänkte inte så mycket på vad hon ville just då. Han förde in sina fingrar i hennes underliv. Eftersom han inte fick ett nej så fortsatte han.

Tilltalad, B2-2019

27

Hon stelnade till och visste inte hur hon skulle bete sig. Han stoppade in sina fingrar i hennes underliv och hade sedan vaginalt samlag med henne. Hon låg stilla i samma position - på mage med ansiktet bortvänt från honom - under hela händelseförloppet.

Målsägande, B2-2019

I utsagorna framgår att gärningsmannen inte visste om hon var vaken eller sov men att han valde att genomföra sexuella handlingar och ett samlag med henne oavsett. Han tog inte heller reda på om hon var vaken eller ej och om hon faktiskt ville ha sex. Ur hennes perspektiv var hon frusen och kunde inte försvara sig mot hans handlingar. Han har sett det som relativt oproblematiskt att ta för sig av hennes kropp till dess att hon säger nej (i domen framkommer att hon varit tydlig med att hon inte ville ha sex redan innan de lagt sig i sängen). Denna likgiltighet inför brottet och offret tar sig olika uttryck men är återkommande i empirin.

Nedan beskriver gärningsmannen hur han kunnat veta att målsäganden samtyckte till sex:

[hon] var passiv i kroppen och positionen var sådan att ingen av dem riktigt kunde röra sig men [hon] stönade svagt, bet sig i läppen och visade genom att dra ihop ansiktet att hon ville ha samlag.

/…/

Han är säker på att [hon] ville ha samlaget.

Tilltalad, B1-2018

Analys av samtyckesdiskursen

Samtyckesdiskursen förekommer främst i rättsfallen efter samtyckeslagen. Det går att ana ett visst mått av maktförflyttning i de avsnitt av rättsfallen som berör samtyckets vara eller icke vara. Bevisbördan faller som alltid i första hand på målsägande och åklagare, men det uppstår en samtyckesdiskurs då inte bara offer utreds utan även förövaren. Denna måste beskriva om och i så fall hur samtycke har uttryckts eller inhämtats. Det finns i samhället en lång tradition av patriarkalt ägarskap, med en syn på kvinnan som undergiven och som mannens ägodel (Gemzöe, 2015:93). Att det först år 1965 blev olagligt i Sverige för en man att våldta sin fru är ett sent uttryck för detta. I de fall där en samtyckesdiskurs används ställs krav på den tilltalade som inte tidigare förekommit. I flera fall går det att se att denna diskurs genomsyrar delar av rättsfallens utsagor. När det rent juridiskt inte är tillåtet att göra anspråk på rätten till en kvinnas kropp kan maktpositionerna i detta avseende jämnas ut. Detta fokusskifte stärker målsägandens,

28

offrets och i förlängningen kvinnans position och hennes rätt till kroppslig och sexuell integritet och autonomi.

Det framgår genom diskursen att samtyckeskravet och frågorna som omgärdar det i rättsliga sammanhang många gånger blir problematiskt för gärningsmannen. Att läsa av andra människors känslor och reaktioner, och att värna andras behov, är någonting som flickor och kvinnor regelbundet förväntas göra. Holmberg beskriver detta med hjälp av begreppet asymmetriskt rollövertagande (2003:55, 76), vilket innebär att den som kontrollerar eller har makt i en situation inte behöver ta hänsyn till andras önskemål utan kan styra händelserna utifrån egna behov. På motsvarande sätt måste den som inte besitter makt i situationen vara extra känslig för den andres behov (ibid). På så vis lär sig kvinnor att vara känsliga inför framförallt mäns behov och önskemål, medan män inte förväntas reflektera särskilt mycket.

Detta ursäktar naturligtvis inte ett oförstående inför samtycke, men det förefaller ofta svårt för gärningsmän att beskriva hur de sökt försäkra sig om att samtycke förelåg. Den rättsliga bedömningen visar att passivitet, att ge ifrån sig ljud och grimasera inte alls ska tolkas som samtycke, det kan mycket väl betyda motsatsen.

5.2. Våldsdiskursen

Våldsdiskursen har länge varit ett givet inslag i våldtäktsfall och hör samman med bilden av våldtäkten som en överfallshändelse och våldtäktsmannen som ett slags monster. Så här resonerar hovrätten i mål B1-2014 kring brottets allvarsgrad med slutsatsen att våldtäkten är att anses som mindre grov. De hänvisar här till NJA 2008 s. 482.

Frågan är om det med hänsyn till omständigheterna vid brottet finns utrymme att bedöma brottet som mindre grovt /…/ I bestämmelsens förarbeten anges att det inte kan uteslutas att det kan förekomma fall som i och för sig är straffvärda och bör omfattas av benämningen våldtäkt, men för vilka ett minimistraff om fängelse två år framstår som alltför ingripande (se prop. 2004/05:45 s. 53). Högsta domstolen har i ett fall (NJA 2008 s. 482) kommit fram till att bestämmelsen om mindre grovt brott varit tillämplig vid ett fall bestående i att en man stuckit in sina fingrar i slidan på en sovande kvinna. I detta fall har inte påståtts att gärningen inneburit någon fysisk smärta för målsäganden. Annat är inte visat än att penetrationen varit mycket kortvarig, ett par eller några sekunder enligt målsäganden. Vidare avbröt [han] den sexuella handlingen när målsäganden vaknade. Inte heller har gärningen, utöver den kränkning som penetrationen i sig innebär, innehållit några förnedrande eller förödmjukande inslag.

29

Våldtäktsbrottet bör mot denna bakgrund vid en helhetsbedömning rubriceras som mindre grovt fall av våldtäkt….

B1-2014

Här framkommer att våldtäkten bedöms vara mindre grov med anledning av att gärningsmannen inte har utfört handlingen någon längre tid samt att han avbrutit när den sovande kvinnan vaknat och meddelat att hon inte vill bli penetrerad. Att han inte använde våld mot den sovande kvinnan bidrar också till att rätten anser våldtäkten vara mindre allvarlig.

Frånvaro av våld kan, före samtyckeslagen, alltså innebära att våldtäkten bedöms som mindre allvarlig. Samtidigt kan förekomst av våld innebära att brottet anses grovt:

Sammanfattningsvis anser alltså hovrätten det vara utrett att [männen] har haft sexuellt umgänge med målsäganden mot hennes vilja och att [tilltalad] tvingat henne till detta sexuella umgänge med våld, bestående i att han med kraft greppat hennes huvud och fört det mot sitt kön. Han har därtill, i slutskedet av händelseförloppet, utdelat ett flertal slag med öppen hand mot målsägandens ansikte.

B2-2016

Även offret kan ge uttryck för att våldtäkt förväntas innehålla våldsinslag:

Hon var själv inte säker på att det som hänt verkligen var en våldtäkt eftersom hon då trodde att en våldtäkt måste vara en överfallsvåldtäkt och därför sökte hon på internet när hon kommit hem.

Målsägande, B1-2018

Analys av våldsdiskursen

Rättsfallet från 2014 synliggör både våldsdiskursen som den uttrycks i en våldsbaserad sexualbrottslagstiftning och andra intressanta aspekter. Det framgår indirekt att våld vanligen är en förutsättning för att brottet ska räknas som grovt. Alternativt ska det ha pågått en längre tid, eftersom en kortvarig våldtäkt kan bedömas som mindre grov just för att den är kortvarig.

Det går även att uttolka att gärningsmannen kan anta att kvinnan kanske vill bli penetrerad i sömnen eftersom hon ju inte har meddelat att hon inte vill det förrän hon vaknar upp. Om hon inte hade vaknat kunde han fortsatt eftersom det var just på grund av detta han avbröt våldtäkten.

Våldsdiskursen är ett återkommande inslag samtliga granskade rättsfall före 2018. Den förekommer emellertid även parallellt med samtyckesdiskursen i rättsfallen efter

30

samtyckeslagen, dock i mindre utsträckning. Våldsdiskursen konstruerar våldtäkt som ett brott med våldsinslag, som anses som mindre allvarligt om våld inte förekommer.

De maktaspekter som framträder i denna diskurs är dels mannens fysiska övertag som grundar sig i en biologiskt deterministisk idé om skillnader mellan könen (Connell & Pearse, 2015:59), dels rättens makt över parternas definition av gärningen. Eftersom lagen före reformen och i praxis gör gällande att vissa övergrepp inte är våldtäkt, eller inte en så allvarlig våldtäkt när våld inte förekommit, fråntas offret rätten till sin upplevelse om hon ifrågasätts (Diesen, 2010:58ff). Det antyds av det sista citatet ovan ifrån 2018 att detta fortfarande är en risk. Att förutsätta att våldtäkt innefattar fysiskt våld är att samtidigt förneka att övergrepp utan våldsinslag kan vara våldtäkt. I detta finns ett förnekande av strukturella maktskillnader mellan män och kvinnor. Samtyckeslagen och samtyckesdiskursen har påverkat detta då våldsdiskursen förekommer endast marginellt i de granskade rättsfall som avgjorts sedan lagen trädde i kraft. På så vis finns möjlighet att synliggöra dessa skeva maktpositioner.

Våldsdiskursen ger upphov både till trygghet och otrygghet. Trygghet på så vis att det krävs en våldsam man för att begå våldtäkt. Det enda som krävs för att undvika att bli våldtagen är alltså att undvika våldsamma män och riskfyllda situationer. Samtidigt finns det en otrygghet i att inte kunna prata om eller anmäla en våldtäkt om den inte har utförts våldsamt. De män som utövar sexuellt våld inom relationer har stor nytta av våldsdiskursen då de sällan ses som potentiella våldtäktsmän. Ett våldtäktsoffer utan blåmärken eller blödningar riskerar att bli misstrodd (Diesen &Diesen, 2009:79ff) och med tanke på det är det problematiskt att våldtäktsdiskursen fortfarande är så närvarande i rättens avgöranden.

5.3. Känslodiskursen

Det är viktigt för en målsägande i alla brottmål och framförallt då det inte finns uttömmande fysisk bevisning att vara trovärdig och tillförlitlig. Detta beskrivs ofta på följande vis:

För en fällande dom i ett mål om sexualbrott krävs liksom i brottmål i övrigt att domstolen genom den utredning som lagts fram i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till det som åklagaren påstår.

B2-2016

Beroende på vilket brott det handlar om ställs olika krav på målsäganden för att uppnå denna trovärdighet som tillräckligt bidrar till att övertyga rätten om att målet ska baseras på dennes

31

utsagor. I citatet ovan framgår grundläggande krav på åklagaren och målsäganden som gäller i de flesta brottmål och som förekommer i samtliga granskade rättsfall. Offret eller målsäganden i våldtäktsmål framställs som trovärdig eller icke trovärdig vilket ger upphov till diskurser kopplade till trovärdighet. Nedan framgår vad som förväntas av ett trovärdigt våldtäktsoffer.

Vid påstådd brottslighet av förevarande slag saknas ofta direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning till stöd för åtalet. Det hindrar inte att bevisningen ändå kan vara tillräcklig för en fällande dom. Målsägandens berättelse om händelseförloppet är utförlig, levande och detaljerad och framstår som sammanhängande och följdriktig.

Hennes berättelse innehåller inga motsägelser eller svårförklarade moment. Det finns alltså inget i målsägandens berättelse som medför att den redan på grund av sitt innehåll eller sättet den berättats på inte kan ligga till grund för bedömningen.

B2-2016

Framförallt två aspekter av målsäganden framhävs återkommande i denna studies empiri i relation till trovärdighet. Dessa två aspekter, känslouttryck och sexualitet, bildar egna diskurser.

Känslodiskursen gäller framförallt offret och förekommer i rättsfallen både före och efter samtyckeslagen:

Hon var även på Kvinnokliniken och det var först där känslorna kom fram och hon började gråta jättemycket. Hon grät när hon kom hem från Kvinnokliniken och har gråtit mycket sedan dess.

Målsägande, B1-2017

När [hon] ringde var hon i chocktillstånd. Hon grät så mycket att hon inte kunde andas och hon skakade på̊ rösten.

Vittne, B1-2017

Det var obehagligt att se honom men hon kände samtidigt en viss lättnad. Hon gick fram och sa att det var denne hon ville anmäla. Från gärningen till dess att hon träffade gärningsmannen igen gick det mellan en och två̊ timmar. När hon letade kände hon sig upprörd och förnedrad. Hon var besluten att hitta personen. När hon såg honom kände hon sig lättad men också̊ upprörd och ledsen. Hon ropade till honom ”Hur fan kan man göra så här?”/…/ Ordningsvakten sa åt henne att lugna ned sig.

Målsägande, B1-2019