Juridiska institutionen Höstterminen 2012
Examensarbete i civilrätt 30 högskolepoäng
Barn som bevittnat våld
En ersättningsrättslig studie Författare: Ida Ekstrand
Handledare: Docent Sandra Friberg
2
3
Innehåll
Förkortningar ... 5
1. Inledning ... 7
1.1 Bakgrund ... 7
1.2 Syfte ... 9
1.3 Avgränsningar och begreppsförklaringar ... 9
1.4 Metod och material ... 12
1.5 Disposition ... 13
2. Barn som bevittnat våld av eller mot närstående – omfattning och verkan... 15
2.1 Inledning ... 15
2.2 Omfattning – antal drabbade barn ... 15
2.3 Verkan – medicinska effekter ... 16
2.4 Avslutning ... 17
3. Straffrättslig bedömning av en bevittnandesituation ... 18
3.1 Inledning ... 18
3.2 Straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB ... 18
3.2.1 Försvårande omständigheter vid brott mot barn ... 18
3.2.2 Försvårande omständighet när barn bevittnat brott ... 20
3.3 Ofredande – NJA 2005 s. 712 ... 22
3.4 Avslutning ... 24
4. Skadestånd och försäkringsersättning ... 25
4.1 Inledning ... 25
4.2 Relationen mellan skadestånd, försäkringsersättning och brottsskadeersättning ... 25
4.3 Skadeståndsmöjligheter för barn som bevittnat våld ... 26
4.3.1 Allmänt om skadestånd för kränkning respektive personskada ... 26
4.3.2 Skadestånd för kränkning respektive personskada i en bevittnandesituation ... 27
4.3.3 I händelse av anhörigs död – personskada för psykiskt lidande ... 28
4.4 Försäkringsersättning... 30
4.4.1 Allmänt om överfallsmomentet i hemförsäkringar ... 30
4.4.2 Försäkringsersättning till barn som bevittnat våld ... 31
4.5 Avslutning ... 32
5. Brottsskadeersättning ... 34
5.1 Inledning ... 34
5.2 Allmänt om brottsskadeersättning ... 34
4
5.3 Bevittnandeersättning – 4 a § BRL ... 37
5.3.1 Inledning ... 37
5.3.2 Statistisk för beslut om bevittnandeersättning ... 38
5.3.3 Förutsättningar för ersättning ... 40
5.3.4 Kretsen av närstående... 43
5.3.5 Ersättningsbestämning och nivåerna på ersättning ... 45
5.4 Framtida ändringar av BRL ... 51
5.5 Avslutning ... 52
6. Diskussion ... 55
6.1 Inledning ... 55
6.2 Bevittnandeersättning – 4 a § BRL ... 55
6.2.1 Ekonomisk kompensation som synliggörande av ”barn” ... 55
6.2.2 Förutsättningar för ersättning ... 56
6.2.3 Kretsen av närstående... 59
6.2.4 Ersättningsbestämning och ersättningsnivån ... 60
6.3 Utvecklingen av ersättning till barn som bevittnat våld ... 62
Källförteckning ... 66
5
Förkortningar
a.a. anfört arbete
a.bet. anfört betänkande
a.prop. anförd proposition
a.st. anfört ställe
art. artikel
barnkonventionen FN:s konvention om barnets rättigheter antagen av FN:s generalförsamling den 20 november 1989
BrB brottsbalk (1962:700)
BRL brottsskadelag (1978:413)
BO Barnombudsmannen
BRIS Barnens rätt i samhället
BrOM Brottsoffermyndigheten
Brå Brottsförebyggande rådet
Dir. Direktiv
dnr diarienummer
Ds Departementsserien
FB föräldrabalk (1949:381)
FN Förenta nationerna
HD Högsta domstolen
NJA Nytt juridiskt arkiv
PreskrL preskriptionslag (1981:130)
prop. proposition
RB rättegångsbalk (1942:740)
red. redaktör
SCB Statistiska centralbyrån
SkL skadeståndslag (1972:207)
SOU Statens offentliga utredningar
SoL socialtjänstlag (2001:453)
6
7
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Synen på våld riktat mot barn har under de senaste årtiondena genomgått en övergripande förändring. För att kunna tillgodogöra sig kunskap om dagens rättsläge, är det nödvändigt att få kännedom om dess historia och av det skälet kommer jag i det följande kort redogöra för den historiska bakgrunden.1 Utvecklingen har gått från att det tidigare var accepterat, både socialt och rättsligt, att tillrättavisa barn genom våld, till att barnaga förbjöds år 1979.2 Förbudet påverkade även den samhälleliga synen på användning av våld då det idag för majoriteten är, och under en längre tid varit, oacceptabelt att använda våld mot barn.3 Några år senare, år 1982, tillkom en lagändring av betydelse i sammanhanget, nämligen att misshandel på enskild plats lades under allmänt åtal. Tidigare hade det varit ett s.k.
angivelsebrott som krävt att barnet eller dess vårdnadshavare polisanmält misshandeln.4 Förändringen gav möjlighet för utomstående att polisanmäla brottet och barnet ifråga kunde inte längre ta tillbaka en anmälan efter påtryckningar av den som utfört misshandeln.
Skyddet för barn utökades ytterligare några år senare då Sverige år 1990 ratificerade barnkonventionen. I artikel 19 finns inskrivet att barn har rätt att skyddas mot fysiskt och psykiskt våld. Att barn är särskilt skyddsvärda kommer också till uttryck i några av regleringar i straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § brottsbalken (BrB), då det i allmänhet medför högre straffvärde om det är ett barn som blivit utsatt för det aktuella brottet.5 Trots nämnda regleringar, och diverse utredningar för att förstärka skyddet för barn,6 kvarstår faktum att våld mot barn är utbrett i Sverige.7
Det är inte bara våld mot barn som är vanligt förekommande, detsamma gäller våld som barn bevittnar, dvs. ser eller hör.8 Under det senaste årtiondet har det förts diskussioner och genomförts utredningar om hur barn som bevittnat våld av eller mot en
1 Hellner, Metodproblem i Rättsvetenskapen. Studier i förmögenhetsrätt s. 35.
2 Förbudet infördes genom en ändring i föräldrabalken (FB). Av nuvarande 6 kap. 1 § FB framgår att barn inte får ”utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”. Förbudet är emellertid inte straffrättsligt sanktionerat.
3 Ewerlöf, Sverne & Singer, Barnets bästa. Om föräldrars och samhällets ansvar s. 27–28. Efter införandet genomfördes en omfattande informationskampanj, vilken resulterade i att mer än 90 procent av familjerna i Sverige kände till lagen efter två år. Se a.a. s. 28, Modig, Aldrig våld – 30 år av svensk lagstiftning mot aga s.
12–13.
4 SOU 2001:18 s. 22.
5 Främst genom 2–4 p. och 8 p. i lagrummet. Se avsnitt 3.2.
6 Se bl.a. SOU 2001:18, SOU 2001:72.
7 År 2011 anmäldes 19 100 fall av misshandelsbrott riktade mot barn, vilket motsvarar 21 procent av alla anmälda misshandelsbrott. Våld mot mindre barn polisanmäls dock i mindre omfattning än andra våldsbrott.
Se Brå, Barnmisshandel, http://www.bra.se/bra/brott--statistik/barnmisshandel.
8 I avsnitt 2.2 redogör jag omfattningen av bevittnandesituationer.
8
närstående ska hanteras juridiskt.9 Det har skett flera förändringar, och i likhet med området för våld mot barn, går utvecklingen i rask takt.
Ett sätt att synliggöra barn i bevittnandesituationer är den tidigare nämnda straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB, som år 2003 utökades med en ny åttonde punkt. Denna tar inte bara sikte på våld mot barn utan även på situationer då barn bevittnat våld.10 Vid bedömningen av straffvärdet ska enligt lagrummet särskilt beaktas om brottet varit ägnat att skada barnets trygghet och tillit i dess förhållande till en närstående person.
År 2006 lades ett tredje stycke till i 5 kap. 11 § socialtjänstlagen (SoL) som ytterligare utökar stödet för barn som bevittnat våld av eller mot närstående, då bestämmelsen tydliggör socialnämndens ansvar vid händelse av en bevittnandesituation.11 Av lagrummet framgår att socialnämnden särskilt ska beakta barn som bevittnat våld eller andra övergrepp mot närstående vuxna, då de är offer för brott och kan vara i behov av stöd och hjälp.12
Samma år som förändringen i SoL infördes en helt ny bestämmelse, 4 a §, i brottsskadelagen (BRL).13 Denna ger en rätt till brottsskadeersättning till barn som bevittnat brott som, i likhet med straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 8 p. BrB, varit ägnat att skada tryggheten och tilliten till en närstående person. I förarbetena till den nya bestämmelsen framhåller regeringen att det är motiverat att ge barn som bevittnat våld rätt till någon form av ekonomisk ersättning, som en del i arbetet med att stärka rättigheterna och stödet för barn som bevittnat våld av eller mot närstående. Regeringen menar att ekonomisk ersättning också kan bidra till att barn i bevittnandesituationer synliggörs. Barn som bevittnat våld av eller mot närstående kan under vissa förutsättningar ha rätt till skadestånd från förövaren men så är oftast inte fallet.14
Som framgår av det ovanstående är det inom flera rättsområden som lagstiftaren stärkt eller utökat stödet, skyddet och rättigheterna för barn som bevittnat våld av eller mot närstående. Det visar på att det finns en allmän trend att uppmärksamma barn i bevittnandesituationer och att det i viss mån är politiskt prioriterat. I denna uppsats ligger fokus på barns möjligheter att få ekonomisk ersättning till följd av sådana situationer.
9 Se bl.a. Ds 2004:56, prop. 2005/06:166.
10 A.prop. s. 111. Se avsnitt 3.2.2.
11 Infördes genom lag (2006:936).
12 Genom lag (2007:225) ändrades den ursprungliga lagtexten genom att man bytte ut ”bör” mot ”skall” och lade till ”särskilt”.
13 Infördes genom lag (2006:933).
14 Prop. 2005/06:166 s. 19–20. Se avsnitt 4.3 för en redogörelse av barns skadeståndsmöjligheter. I avsnitt 6.2.1 diskuterar jag synliggörandet av barn genom ekonomisk kompensation.
9 1.2 Syfte
Syftet med uppsatsen är att undersöka ersättningsmöjligheterna för barn som bevittnat våld av eller mot närstående. Då skadestånd för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (SkL) enbart kan utdömas till följd av brott, ingår i syftet att undersöka om det kan utgöra ett särskilt brott att utsätta ett barn för en bevittnandesituation. I anslutning därtill ska jag även redogöra för punkterna 2–4 och särskilt punkten 8 i straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB.
Beträffande möjligheterna till ekonomisk ersättning, ska jag undersöka möjligheterna till skadestånd för personskada och kränkning. Därutöver ligger särskilt fokus på brottsskadeersättningen i 4 a § BRL som kan betalas ut till barn som bevittnat brott. Jag ska även utreda om barn har rätt till försäkringsersättning till följd av en bevittnandesituation.
1.3 Avgränsningar och begreppsförklaringar
Barn som bevittnat våld av eller mot närstående aktualiserar ett flertal rättsområden. Trots att detta är en uppsats i civilrätt utesluter jag inte helt vad en bevittnandesituation kan få för straffrättsliga följder. Ersättningsfrågan i bevittnandesituationer är nämligen på olika sätt nära sammankopplad med straffrätten.
För de första har straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 8 p. BrB samma utformning som den särskilda bestämmelsen om brottsskadeersättning i 4 a § BRL som kan utgå till barn som bevittnat brott. Förarbetena till senare nämnd lagregel hänvisar också till den förra.15 Det finns därför anledning att studera hur det i förarbetena angivits att straffskärpningsregeln ska tolkas. Jag ser således bevittnandeproblematiken enbart från en straffrättslig synvinkel i den mån det krävs för att redogöra för ersättningsfrågan. Min avsikt är inte att göra en komplett framställning av de straffrättsliga aspekterna eller att fördjupa mig i frågor om brottsrubricering, uppsåt eller påföljdbedömning.
För det andra kan skadestånd för kränkning endast utdömas till följd av brott. I avsnitt 3.3, där jag diskuterar huruvida det är en brottslig handling att låta ett barn bevittna våld av eller mot närstående, koncentrerar jag mig på brottet ofredande. Det innebär att jag utesluter andra brott. Anledningen till denna avgränsning är, som nämnt ovan, att syftet med uppsatsen inte är att fördjupa mig i straffrättsliga bedömningar av olika slag. Brottet ofredande är emellertid relevant i sammanhanget eftersom HD i NJA 2005 s. 712 bedömt om en bevittnandesituation kan anses utgöra ofredande. Det är också enda gången som
15 A.prop. s. 26 med hänvisning till prop. 2002/03:53.
10
frågan varit föremål för prövning i HD. Bedömningen av ofredandefrågan får konsekvenser för barns möjligheter att erhålla skadestånd till följd av att de bevittnat ett brott.
I både förarbeten och doktrin har det förts diskussioner huruvida barn som bevittnat brott ska betraktas som brottsoffer.16 Inom ramen för uppsatsens ämne är det dock inte relevant att föra en sådan diskussion, eftersom beteckningen brottoffer varken för med sig en målsägandeställning eller en rätt att väcka talan om skadestånd inom ramen för en brottmålsprocess. För att kunna få rätt till skadestånd i en sådan process, måste man ha blivit utsatt för ett brott och intagit ställning som målsägande enligt 20 kap 8 § 4 st.
rättegångsbalken (RB).17 Det kan emellertid diskuteras om ett barn i en bevittnandesituation lider skada till följd av brottet utan att vara direkt utsatt och därför skulle kunna ha målsägandeställning, men jag anser att inte heller den processrättsliga målsägandefrågan inryms i en uppsats i civilrätt.18
Mot bakgrund av att ersättningsfrågan för barn som bevittnat våld ännu inte är helt utredd i Sverige, finns svårigheter med att göra en komparativ studie mellan Sverige och andra länder. Jag kommer därför bortse från hur ämnet hanteras utanför Sveriges gränser. I avsnitt 4.4.2, i vilket jag redogör för barns möjligheter att erhålla försäkringsersättning till följd av en bevittnandesituation, ser jag endast till överfallsskyddet i hemförsäkringen eftersom det är det försäkringsmomentet som i huvudsak beaktas vid tillämpning av BRL.
Det finns olika sätt att namnge det som barnet bevittnat. Ett förekommande uttryck är
”våld i hemmet”. Jag menar att det begreppet kan bli missvisande att använda eftersom problematiken inte ligger i var våldet sker utan i vilken relation barnet har, främst till den som utsätts för våldet men även till den som företar våldhandlingen. Visserligen åskådliggör begreppet att det är fråga om våld mellan personer i barnets närhet och inte, för barnet, okända personer. Barns bevittnande syftar emellertid inte endast på våld som äger rum i det egna hemmet.19 Det kan även vara fråga om våld som sker under t.ex. en
16 Se bl.a. a.prop. s. 17, Lernestedt, Barn som bevittnat våld. För en genomgång av brottsofferbegreppet, se t.ex. Lindgren, Brottsoffer i rättsprocessen. Om ideala brottsoffer och goda myndigheter s. 25–27, Diesen, Brottsoffer och omvärlden s. 29–30, Nilsson, Brottsoffer s. 12–14.
17 Jfr Friberg, Kränkningsersättning. Skadestånd för kränkning genom brott s. 625.
18 I förarbetena ansåg regeringen att utsatta barn inte ska ges de processuella befogenheter som är förenade med en målsägandeställning eftersom barnen inte kan anses vara direkt utsatta för brott. Se prop.
2004/05:166 s. 24. Myndigheter och organisationer, bl.a. Barnombudsmannen (BO) och Rädda Barnen, anser emellertid att de ska kunna få målsägandestatus i en bevittnandesituation. Se BO, Barn som upplever våld av eller mot närstående, dnr 9.2:0339/07, Nordin, Utan upprättelse – vem ser barn som bevittnat våld i hemmet? s. 19. Det finns även riksdagsledamöter som har samma åsikt i frågan. Se bl.a. motion 2010/11:Ju399 och motion 2006/07:Ju344.
19 Våld i hemmiljö är dock vanligt förekommande, SOU 2001:72 s. 91, Brå, NTU 2011 s. 36.
11
semesterresa.20 Mot bakgrund av detta har jag valt att använda begreppet ”våld av eller mot närstående” då det synliggör barnets relation till både den som förövar och den som utsätts för våldet, oberoende av plats.21 Jag använder även begreppet ”bevittnandesituation” och har valt att benämna brottsskadeersättningen i 4 a § BRL för ”bevittnandeersättning”.
Det vanligaste förekommande våldet i nära relationer är mäns våld mot kvinnor och därmed även det vanligaste våldet som barn bevittnat.22 Jag använder därför ibland begreppet ”mäns våld mot kvinnor” trots att jag är medveten om att våld även förkommer i omvänd riktning och i samkönade relationer. Av förenklingsskäl använder jag termerna
”pappa” och ”mamma”, där pappan är den som utsätter mamman för våld. För att anses som ”närstående” behöver personen emellertid inte vara förälder till barnet. I förarbetena till brottsskadeersättningen i 4 a § BRL är det inte helt tydligt vem som är att betraktas som närstående till barnet. Det anges att det kan vara familjen, vårdnadshavare och annan närstående.23 Ledning kan dock hämtas från förarbetena till straffskärpningsregeln i 29 kap.
2 § 8 p. BrB, där det anges att med närstående avses föräldrar, sambor, fosterföräldrar, mor- och farföräldrar samt syskon till föräldrarna.24 Det kan alltså vara någon annan än barnets mamma och pappa.
I förarbetena till straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 8 p. BrB anges att bestämmelsen främst ska ha sitt tillämpningsområde vid vålds- och sexualbrottslighet men att den även kan vara relevant vid andra typer av brottslighet. Det kan vara fråga om att en förälder hotar den andra föräldern eller att en förälder slår sönder det gemensamma hemmet inför barnet.25 I förarbetena till 4 a § BRL anges man ska utgå från straffskärpningsgrunden vid en tolkning av begreppet ”våld”.26 Mot denna bakgrund använder jag begreppet i betydelsen vålds- och sexualbrottslighet eller hot om sådan brottslighet. Slutligen ska nämnas att med ”barn” menas personer som är under 18 år.27
20 Prop. 2005/06:166 s. 26 och 35. Enligt 1 § BRL ska BRL även tillämpas när barn med hemvist i Sverige bevittnat brott utomlands.
21 Begreppet används bl.a. i a.prop.
22 A.prop. s. 12. Efter att ha gått igenom alla beslut av BrOM beträffande bevittnandeersättning, kan konstateras att en klar majortet av det våld barnen bevittnat varit fråga om mäns våld mot kvinnor.
23 A.prop. s. 12. Se avsnitt 5.3.4.
24 Prop. 2002/03:53 s. 111. Se avsnitt 3.2.2.
25 A.prop. s. 73.
26 Prop. 2005/06:166 s. 25–26.
27 Art. 1 barnkonventionen. Se även a.prop. s. 35 och prop. 2002/03:53 s. 111.
12 1.4 Metod och material
Jag använder mig huvudsakligen av den rättsdogmatiska metoden då jag tolkar och systematiserar rättskällor för att fastställa vad som är gällande rätt (de lege lata).
Utgångspunkten är lagtext, därefter följer förarbeten, praxis och doktrin i hierarkisk ordning.28 I det avslutande kapitlet för jag en diskussion om hur lagen kan och bör utformas (de lege ferenda). Utöver nämnda rättskällor använder jag även annat material och frångår följaktligen den strikt rättsdogmatiska metoden. Jag använder tryckt material som inte är av juridisk karaktär, främst i syfte att få en bakgrundsbild. Med hänsyn till att jag undersöker möjligheten till försäkringsersättning till följd av en bevittnandesituation, studerar jag också försäkringsvillkor. För att få uppdaterat statistiskt underlag från Brottsförebyggande rådet (Brå) samt aktuell information från Brottsoffermyndigheten (BrOM), använder jag mig av elektroniskt material från båda myndigheterna. Tillgången till domstolspraxis i fråga om ersättningsmöjligheter till följd av en bevittnandesituation är begränsad. Det finns dock sådan praxis som behandlar andra närliggande frågeställningar, t.ex. om en bevittnandesituation kan anses utgöra ofredande och hur straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 8 p. BrB ska tillämpas.
Jag använder mig till stor del av BrOM:s myndighetspraxis, som jag behandlar som en rättskälla likvärdig rättspraxis,29 för att undersöka förutsättningarna för bevittnandeersättning med stöd av 4 a § BRL. I ärenden där huvudfrågan är av principiell betydelse eller annars av större vikt, avgörs ärendet av Nämnden för brottsskadeersättning.30 Praxis från nämnden refereras i BrOM:s referatsamlingar.31 Andra beslut, fattade av tjänstemän på myndigheten, har jag begärt ut från BrOM. Jag har därigenom fått ta del av samtliga beslut som fattats åren 2006–2012.32 Det innebär att jag har haft tillgång till, läst och analyserat all myndighetspraxis för bevittnandeersättning som finns att tillgå.
28 Se Hellner, Metodproblem i Rättsvetenskapen. Studier i förmögenhetsrätt s. 22–23, Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap s. 4, Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare. Ämne, metod och argumentation s. 36–37.
29 Det finns olika uppfattning om myndigheters praxis är en rättskälla. En syn är att betrakta allt som påverkar rättstillämpningen som rättskällor. Se Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare. Ämne, metod och argumentation s. 37. Jareborg menar att det är det normativa rättssystemet som konstrueras i rättsdogmatiken och inte den verklighet som uppkommer vid regeltillämpning av myndigheter. Han anser emellertid att det inte är ointressant ur en rättsdogmatisk synvinkel att studera hur myndigheter tillämpar regler. Se Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap s. 9.
30 Inledningsvis hänsköts alla ansökningar om bevittnandeersättning till Nämnden för brottsskadeersättning.
Vid ett sammanträde 2007–05–28, drog emellertid nämnden upp riktlinjer för hanteringen i stort. Se BrOM:s årsredovisning 2007 s. 15.
31 Besluten publiceras även kontinuerligt på BrOM:s hemsida, Aktuella beslut i brottsskadeärenden, http://brom.se/ersattning/referatsamling/aktuella-beslut-i-brottsskadearenden.
32 Det rör sig om ca 1 250 ansökningar (det senaste beslutet är daterat 2012–07–03). Se avsnitt 5.3.2 för statistik för bevittnandeersättningen.
13
I avsnitt 4.2.2, där jag redogör för barns möjligheter att erhålla försäkringsersättning vid en bevittnandesituation, har jag har valt att studera överfallsmomentet i hemförsäkringsvillkoren för tre stora svenska försäkringsbolag.33 Valet av försäkringsbolag har inte en avgörande betydelse eftersom villkoren för hemförsäkringar är standardiserande och skillnaderna är därmed marginella.34
1.5 Disposition
Uppsatsen består av sex kapitel. Kapitel två fungerar som ett introduktionskapitel i vilket jag redogör för utbredning och skadeverkan beträffande barn som bevittnat våld av eller mot närstående. Syftet med redogörelsen är att belysa att det är fråga om en stor grupp i samhället som far illa och som lagstiftaren särskilt uppmärksammat. Uppsatsen behandlar med andra ord ett omfattande problem med hög aktualitet och som är politiskt prioriterat i någon utsträckning.
Kapitel tre behandlar bevittnandesituationer ur straffrättslig synvinkel genom att jag klargör om det kan anses utgöra ofredande att låta ett barn bevittna våld av eller mot närstående. Den straffrättsliga bedömningen får nämligen konsekvenser för möjligheterna till skadestånd till följd av brott. Förutom ofredandefrågan innehåller kapitel tre även en genomgång av några punkter, i straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap 2 § BrB, där tonvikten är på bestämmelsens åttonde punkt. Anledning till att jag tar upp denna bestämmelse i ett eget avsnitt är dess sammankoppling med den särskilda brottsskadeersättningen i 4 a § BRL som kan utgå till barn som bevittnat våld av eller mot närstående. Båda bestämmelserna tar nämligen sikte på brott som varit ägnat att skada tilliten och tryggheten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person.
I kapitel fyra behandlar jag en fråga som delvis hänger samman med den straffrättsliga bedömningen av en bevittnandesituation, nämligen om barn kan ha rätt till skadestånd för kränkning till följd av en bevittnandesituation. Jag kommer även utreda barns eventuella möjligheter till att erhålla skadestånd för personskada.
Kapitel fem inleds med en översiktlig presentation av brottsskadeersättning i allmänhet och därefter följer en fördjupad redogörelse för och diskussion av innebörden och tillämpningen av 4 a § BRL. Några centrala frågor som behandlas är under vilka förutsättningar ersättning utgår, vilka personer som tillhör den personkrets som anges i bestämmelsen, hur ersättningen bestäms och vilka ersättningsnivåer som BrOM fastställt.
33 Folksam, If och Trygg-Hansa.
34 Se Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s. 26–27.
14
Det avslutande kapitel sex innehåller en diskussion i vilken jag för ett resonemang både de lega lata och de lege ferenda. Jag diskuterar främst bevittnandeersättningen med utgångspunkt i de centrala frågor jag behandlar i kapitel fem.
15
2. Barn som bevittnat våld av eller mot närstående – omfattning och verkan
2.1 Inledning
Under det senaste årtiondet har lagstiftaren särskilt uppmärksammat barn som bevittnat våld av eller mot närstående. Intresset från lagstiftarens håll att synliggöra barn i bevittnandesituationer, tyder på att det är fråga om en till antalet inte oansenlig grupp.
Syftet med detta kapitel är att ge en bakgrund till den fortsatta framställningen. Det är av vikt att få en uppfattning om dels hur många barn som drabbas varje år, dels möjliga skadeeffekter, för att få förståelse för att det finns särskilda lagregleringar för bevittnandesituationer.
2.2 Omfattning – antal drabbade barn
Under lång tid rådde ovisshet om omfattningen av problemet med barn som bevittnat våld av eller mot närstående. Det fanns emellertid statistik för hur många barn som var utsatta för direkt våld.35 År 1999 gjorde Rädda Barnen en uppskattning av hur många barn som varje år bevittnar när pappa utsätter mamma för våld. Organisationen kom fram till att det kunde röra sig om allt från 85 000 till 190 000 barn.36 Under 2000-talet har det genomförts kartläggningar för att försöka fastställa hur många barn som faktiskt bevittnat våld av eller mot närstående. År 2001 presenterades betänkanden i vilka en studie, Mellanstadieenkäten 2000, visade en indikation på att ungefär tio procent av alla barn upplevt våld i hemmet vid något tillfälle och ungefär fem procent hade upplevt det ofta.37 En klar majoritet av de tillfrågade barnen, ca 80 procent, hade själva bevittnat våldet.38 Liknande siffror (om än något lägre) presenterades år 2007 utifrån ett resultat av Elevenkäten 2006.39 De barn som
35 Brå publicerar kontinuerligt statistik för anmäld brottslighet, se www.bra.se.
36 Arnell & Ekbom, … och han sparkade mamma… Trappanmodellen i möte med barn som bevittnat våld s.
29.
37 SOU 2001:18 s. 12 och 52, SOU 2001:72 s. 128. Mellanstadieenkäten 2000 är en klassrumsenkät besvarad av 1 764 mellanstadieelever (av 2 250 tilltänkta) i hela landet om deras erfarenheter och attityder till aga och mobbning. Se SOU 2001:18 s. 46–47.
38 SOU 2001:18 s. 52. Notera att utredningen gör skillnad mellan att ”uppleva” och ”bevittna” våld. Med att
”bevittna” menas, bl.a. enligt SOU 2001:72 s. 122 och prop. 2005/06:166 s. 16, att se eller höra en brottslig gärning. Att ”uppleva” torde avse att erfara våld på något annat sätt. Det finns ingen begreppsförklaring i betänkandet men BO menar emellertid att ”uppleva” är ett vidare begrepp än bevittna och omfattar t.ex.
situationer där barnet uppfattar konsekvenserna av våldet, BO, Barn som upplever våld av eller mot närstående, dnr 9.2:0339/07.
39 Elevenkäten 2006 är en klassrumsenkät besvarad av 2 510 elever i årskurs 4, 6 och 9 i hela landet om deras erfarenheter av och attityder till kroppslig bestraffning och mobbing. Se Janson, Långberg & Svensson, Våld mot barn 2006–2007. En nationell kartläggning s. 6.
16
själva bevittnat våldet hade sjunkit något jämfört med kartläggningen som framlades år 2001, ca 70 procent jämfört med ca 80 procent.40 Trots ovanstående resultat visar en rapport från år 2007, som grundar sig på en genomgång och uppföljning av polisanmälningar, att endast 17 procent av barnen som bevittnat våld benämns med namn och/eller ålder samt var de befunnits sig under den anmälda misshandeln.41
Ett annat tillvägagångssätt för att få en uppfattning om antalet drabbade barn är att se till statistik rörande mäns våld mot kvinnor. Enligt Brå anmäldes under år 2011 28 000 fall av misshandel av kvinnor, varav drygt en fjärdedel uppger att de råkat ut för våld av en närstående.42 Samma år anmäldes 17 100 fall av sexualbrott.43 Misshandel och sexualbrott sker ofta i offrets och/eller gärningsmannens hem,44 vilket betyder att det kan finnas hemmavarande barn. I sammanhanget är det viktigt att ha i åtanke att mörktalet troligen är stort.45 Det betyder att uppskattningsvis är det ännu fler kvinnor, vilket även betyder fler barn, som drabbas av mäns våld mot kvinnor. Rädda Barnen samt kvinnojourerna i Sverige framhåller även att många barn vistas med sin mamma på kvinnojourerna runtom i Sverige och att de bevittnat när pappa utsatt mamma för våld.46 Uppskattningar och kartläggningar bidrar till att synliggöra och uppmärksamma de barn som bevittnat våld av eller mot närstående.
2.3 Verkan – medicinska effekter
I takt med att barn som bevittnat våld av eller mot närstående uppmärksammas, synliggörs även de skador de utsatta barnen löper risk att få. Barn som bevittnat våld lider ofta av posttraumatiskt stressyndrom. Diagnosen är vanligare då våldet har begåtts av någon närstående till barnet då de psykiska effekterna för barnet blir mer omfattande och av annorlunda karaktär jämfört med om hotet och faran kommer från främlingar för barnet.
Diagnosen kan yttra sig genom en fysisk åkomma som magont, men diagnosen resulterar även i andra problem för barnet, exempelvis mardrömmar, ätstörningar och sömnproblem.
Det kan även handla om en förändring av barnets beteende då aggressivitet, överdrivet
40 A.a. s. 37.
41 Nordin, Utan upprättelse – vem ser barn som bevittnat våld i hemmet? s. 15.
42 Brå, Misshandel mot kvinnor, http://www.bra.se/bra/brott--statistik/kvinnomisshandel.html.
43 Brå, Våldtäkt och sexualbrott, http://www.bra.se/bra/brott--statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html.
44 Brå, NTU 2011 s. 36, Brå, Våldtäkt och sexualbrott, http://www.bra.se/bra/brott--statistik/valdtakt-och- sexualbrott.html.
45 Brå, Rapport 2002:14 s. 16 och 22, Brå, Misshandel mot kvinnor, http://www.bra.se/bra/brott-- statistik/kvinnomisshandel.html.
46 Se bl.a. Arnell & Ekbom, … och han sparkade mamma… Trappanmodellen i möte med barn som bevittnat våld s. 29, Lorentzi, Barn på kvinnojour. En handbok från SKR.
17
föräldraberoende och separationsångest är vanligt förekommande. Även skamkänslor och självanklagelser är vanligt. Likaså kan barnens inlärningsförmåga påverkas negativt genom uppmärksamhets- och minnesstörningar samt koncentrationssvårigheter. Även spädbarn tycks kunna skapa beteendemässiga minnen och barn i 2–3 års ålder kan få så starka minnen av ett trauma att de senare kan minnas och berätta om det.47
Sammanfattningsvis kan konstateras att barn som bevittnat våld av eller mot närstående löper risk att påverkas fysiskt, men framförallt psykiskt, av händelsen. I avsnitten 4.3.1 och 4.3.2 behandlar jag hur skadeeffekten påverkar skadeståndsmöjligheten för personskada.
2.4 Avslutning
Barn som bevittnat våld av eller mot närstående är ett utbrett problem. Det är angeläget att framhålla att det inte är avgörande exakt hur många barn som bevittnar våld varje år, utan det viktigaste är att konstatera att det rör sig om en stor grupp i samhället. Barn är dessutom särskilt skyddsvärda. Små barn kan varken ta vara på sig själva eller skydda sig på samma sätt som vuxna. Äldre barn kan visserligen ta hand om sig själva men de är, i likhet med yngre barn, i en beroendeställning, både i förhållande till den vuxne som utövar våld och till den som blir utsatt för våld.48 De barn som bevittnat våld av eller mot närstående löper risk att få medicinska problem av olika slag. I avsnitt 4.3.2 utreder jag om det finns möjlighet att erhålla skadestånd för personskada vid denna typ av skadeverkningar.
I nästkommande kapitel ska jag undersöka om det kan anses utgöra ofredande att låta ett barn bevittna våld av eller mot en närstående. För att erhålla skadestånd för kränkning krävs nämligen att det skett en skada till följd av ett brott. Jag kommer även redogöra för vissa delar av straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB, nämligen punkterna 2–4 och punkten 8. Samtliga punkter är visserligen av intresse ur ett barnperspektiv; inom ramen för uppsatsens ämne är dock särskilt den sistnämnda punkten av intresse då den omfattar bevittnandesituationer.
47 Almqvist & Jansson, Barn som bevittnat våld. En utsatt grupp som är alltför lite uppmärksammad s. 4095–
4098.
48 I avsnitt 6.2.1, 6.2.2 och 6.2.4 diskuterar jag skillnaden mellan barn i olika åldrar vad gäller möjligheterna till upprättelse och ersättning samt vad åldern kan få för betydelse vid ersättningsbestämningen och för nivån på ersättningen.
18
3. Straffrättslig bedömning av en bevittnandesituation
3.1 Inledning
Som framgått av föregående kapitel är det ett stort antal barn som tvingas bevittna våld av eller mot närstående. Syftet med detta kapitel är att klargöra hur lagstiftaren har hanterat problemet ur en straffrättslig synvinkel. Huruvida förövandet av ett brott inför ett barn är att anses som ett brott eller inte har nämligen betydelse för om handlingen kan grunda skadeståndsansvar för vissa skador.49 Först ska jag emellertid behandla ett närliggande ämne, nämligen straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB. I lagrummets punkt 2–4 stadgas vad som kan beaktas vid bedömningen av straffvärdet i fråga om brott mot barn. I sammanhanget är punkt 8 av särskilt intresse eftersom den omfattar även bevittnandesituationer för barn. Lagrummet har även flera beröringspunkter med den särskilda brottsskadeersättning som regleras i 4 a § BRL, vilken kan lämnas till barn som bevittnat brott. Lagtexten är utformad på samma sätt och förarbetena till 4 a § BRL bygger på och hänvisar till förarbetena till 29 kap. 2 § 8 p. BrB.50 I många ärenden där BrOM lämnat bevittnandeersättning har domstolarna också tagit hänsyn till straffskärpningsregeln vid straffmätningen.51
3.2 Straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB
3.2.1 Försvårande omständigheter vid brott mot barn
I 29 kap. 2 § BrB finns en katalog över försvårande omständigheter vid bedömningen av ett brotts straffvärde. Begreppet straffvärde definieras i 29 kap. 1 § BrB och av lagrummets andra stycke framgår att straffvärdet främst ska ge uttryck för brottets grad av förkastlighet.
Bedömningen av straffvärdet är huvudsakligen en fråga om att avgöra en gärnings skadlighet och farlighet samt gärningsmannens skuld. Straffvärdet anger också hur allvarligt ett brott är i relation till andra brott.52 Vid straffmätningen tas bland annat hänsyn till
49 Kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL förutsätter att det har skett en allvarlig kränkning genom brott.
Skadeståndsansvar för personskada kräver inte att det finns ett bakomliggande brott, men däremot finns krav på medicinskt påvisbar effekt. Straff och skadestånd följs dock ofta åt. Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt s. 85. Se vidare avsnitt 4.3.2.
50 Prop. 2005/06:166 s. 26 med hänvisning till prop. 2002/03:53. 4 a § BRL avser emellertid enbart bevittnandesituationer.
51 Se avsnitt 5.3.3.
52 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära s. 103.
19
brottets straffvärde. En straffmätning leder sedermera till vilken typ av påföljd som ska bestämmas för brottet.53
Före införandet av åttonde punkten i bestämmelsen, vilken jag återkommer till i nästa avsnitt, fanns, och finns fortfarande, flera försvårande omständigheter som kan tas i beaktande när brott begås mot barn. Alla punkter, dock särskilt punkterna 2–4, är av relevans.54 De lyder som följer:
Som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas
[…]
2. om den tilltalade visat stor hänsynslöshet,
3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig,
4. om den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende, […]
Situationer som enligt förarbetena har ansetts falla under andra punkten är när ”något extra” tillkommit utöver den grad av hänsynslöshet som normalt ingår i brottsutövandet och som i förekommande fall har beaktas i rekvisiten för brottet.55 Så är t.ex. fallet om ett brott är riktat mot ett litet barn.56 Även tredje punkten, om utnyttjande av skyddslös ställning och svårigheter att värja sig, tar bland annat sikte på brott som begåtts mot barn.57 Det framhålls i förarbetena att det särskilt gäller övergrepp mot barn då risken är stor att övergreppen medför svåra och utdragna skadeverkningar.58 Punkt fyra, utnyttjande av sin ställning eller i övrigt missbruk av ett särskilt förtroende, kan handla om gärningar som en förälder eller andra närstående begår mot ett barn.59
De försvårande omständigheterna kan tillämpas då det förekommit våld mot ett barn.
Det är däremot inte angivet i förarbeten att punkterna i straffskärpningsbestämmelsen kan användas i fall där barn bevittnat våld av eller mot närstående. Det har inte heller prövats i domstol. Den nya bestämmelsen i 29 kap. 2 § 8 p. BrB, vilken diskuteras i nästkommande avsnitt, tar emellertid även uttryckligen sikte på bevittnandesituationer.
53 A.a. s. 125.
54 Jfr prop. 2002/03:53 s. 70.
55 Prop. 1987/88:120 s. 82.
56 Se t.ex. NJA 2000 s. 612 och NJA 2003 s. 174. I det förstnämnda fallet beaktade HD att brottet riktats mot ett litet barn, dels vid gradindelningen, dels såsom en försvårande omständighet vid straffmätningen. I det senare fallet tog HD hänsyn till att brottet riktats mot ett litet och försvarslöst barn som en särskilt försvårande omständighet utan att det explicit nämnts vid gradindelningen.
57 Detsamma gäller för handikappade och äldre personer. Se prop. 1987/88:120 s. 83.
58 A.st.
59 Se t.ex. NJA 2000 s. 612 och NJA 2004 s. 437. Det förstnämnda fallet ger dessutom vägledning för hur de tre punkterna kan tillämpas parallellt.
20 3.2.2 Försvårande omständighet när barn bevittnat brott År 2003 infördes 29 kap. 2 § 8 p. BrB:
Som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas
[…] 8. om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person.60
Skillnaden mellan tillämpningen av punkterna 2–4 jämfört med punkten 8 i 29 kap. 2 § BrB är att de förstnämnda punkterna har sitt tillämpningsområde vid brott riktat mot ett barn medan den sistnämnda punkten kan tillämpas både när det är fråga om direkt och indirekt våld mot barn.
Mot bakgrund av att det redan fanns andra punkter i lagrummet som kunde tillämpas då barn utsatts för brott, uppkom frågan i vilket avseende punkt åtta tillförde något nytt.
Lagrådet var kritisk till regeringens förslag och ifrågasatte om punkten skulle göra någon skillnad i sak, i vart fall avseende brott riktade mot barn. Lagrådet menade att de befintliga bestämmelserna i 29 kap. 2 § 2–4 p. BrB kunde vara tillämpliga då t.ex. en förälder utövat våld mot ett barn och därigenom riskerats barnets tillit och behovet av en trygg hemmiljö.
Lagrådet ansåg att de dåvarande straffskärpningsreglerna även kunde anses tillämpliga när ett barn som tredje man bevittnat när en närstående blivit slagen. Regeringen gick dock emot Lagrådet och menade att det behövdes en ny punkt i straffskärpningsbestämmelsen, som uttryckligen och särskilt anger att det är en försvårande omständighet att begå brott som innebär att barn riskerar att berövas tryggheten och tilliten till sina föräldrar eller andra närstående vuxna. Tanken var att det inte skulle råda något tvivel om att verkningar av brott som begås mot eller inför barn är av grundläggande betydelse vid straffvärdebedömningen.61 Även regeringen ansåg visserligen att det fanns utrymme för att bevittnandesituationer omfattades av de befintliga bestämmelserna. I förarbetena förtydligades emellertid att den nya bestämmelsen även skulle omfatta situationer då inte bara barnet själv utsatts för brott, utan även då barn bevittnat brott av eller mot närstående.
Av rekvisitet att brottet ska vara ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn, följer att det är tillräckligt för en straffskärpning att brottet typiskt sett är sådant att barnets trygghet och tillit till en närstående kan skadas. I det enskilda fallet behöver det således inte
60 Infördes genom lag (2003:408).
61 Prop. 2002/03:53 s. 70–72 och 111.
21
bevisas att en viss effekt uppnåtts.62 I förarbetena framhålls att bestämmelsen främst bör få betydelse för brott som direkt eller indirekt riktar sig mot mindre barn.63 Det finns ingen motivering till det sagda, men innebörden torde vara att mindre barn har ett särskilt behov av vård och trygghet och är i en särskild beroendeställning gentemot sina föräldrar eller andra närstående vuxna. Äldre barn uppfattar visserligen ett händelseförlopp i högre grad jämfört med mindre barn.64
Närståendekretsen är, enligt förarbetena, dem som barnet har en nära och förtroendefull relation till. Främst avses barnets mamma eller pappa men även sambor samt fosterföräldrar. Dessutom ges som exempel mor- och farföräldrar samt syskon till barnets föräldrar. Uppräkningen av vilka personer som är närstående kan emellertid inte anses vara uttömmande.65
I NJA 2004 s. 437 och NJA 2005 s. 712 tillämpade HD 29 kap 2 § 8 p. BrB.66 Det tidigare fallet gällde straffmätning i ett mål om grov fridskränkning till följd av våld mot ett barn av dennes föräldrar. Domstolen tillmätte bestämmelsen betydelse i påföljdsdelen och tillämpade punkt tre tillsammans med punkt åtta. HD framhöll att barnets föräldrar, som ska utgöra barnets trygghet, utsatt barnet för misshandel i det gemensamma hemmet. HD menade att hänsyn inte ska tas till att barnet inte var så litet, ca 14 år vid det första brottstillfället, och därmed kunde vända sig till andra personer än föräldrarna om sin hemsituation. Domstolen påpekade att det synsätt som ligger bakom införandet av åttonde punkten i 29 kap. 2 § BrB, och som även gällde innan införandet, inte tar hänsyn till att barnet uppnått en viss ålder.67
Av särskilt intresse för denna framställan är dock det senare fallet, NJA 2005 s. 712, eftersom det avser en bevittnandesituation. Även i detta fall tillämpade HD den åttonde punkten tillsammans med den tredje punkten i 29 kap. 2 § BrB vid straffmätningen.68 En pappa till tre barn hade upprepat utfört våld mot barnens mamma samtidigt som barnen bevittnat handlingarna. HD ansågs att pappan hade ryckt undan den tillit som barnen behöver känna till sina föräldrar och att pappan riskerat tryggheten gentemot barnen.
Straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 8 p. BrB har som sagts ovan, flera beröringspunkter med bevittnandeersättningen i 4 a § BRL. I avsnitt 6.2.2 diskuterar jag
62 A.prop. s. 111.
63 A.st. Jfr 29 kap. 2 § 2 p. BrB.
64 I avsnitt 6.2.2 diskuterar jag vad barnets ålder har för betydelse beträffande rätten till bevittnandeersättning i 4 a § BRL.
65 Prop. 2002/03:53 s. 111. I propositionen står ”såsom” före uppräknad personkatalog.
66 Jag återkommer till det senare rättsfallet nedan i avsnitt 3.3.
67 Jfr dock med vad som sagts ovan om hänsynen till barnets ålder.
68 Även i detta fall rörde det sig om barn som inte var mycket unga (7, 9 resp. 11 år).
22
hur bestämmelsen kan bidra till att öka möjligheter för barn att erhålla bevittnandeersättning.
Frågan är om en bevittnandesituation inte bara kan fungera som en straffskärpningsgrund för gärningsmannens brott, utan även utgöra ett självständigt brott mot barnet. Vad gäller det eventuella straffrättsliga ansvaret prövade HD detta i ovan nämnda NJA 2005 s. 712. Jag behandlar rättsfallet i nästkommande avsnitt.
3.3 Ofredande – NJA 2005 s. 712
I NJA 2005 s. 712 hade HD att ta ställning till huruvida barns bevittnande av våld av eller mot närstående, kunde utgöra ofredande i enlighet med 4 kap. 7 § BrB. Rättsfallet handlade i korthet om en familj, i vilken pappan vid upprepade tillfällen under en femårsperiod utsatt mamman för hot samt fysiskt och sexuellt våld. Handlingarna hade skett inför de tre barnen som var 7, 9 respektive 11 år i det inledande skedet. Den del av åtalet som är av intresse inom ramen för denna framställning, är huruvida barnens bevittnande av våldet kan anses utgöra ofredande. Bestämmelsen om ofredande, 4 kap. 7 § BrB, lyder som följer:
Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, döms för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.
För att en handling ska inrymmas i brottet ofredande, ska en person antingen handgripligen antasta en annan eller genom hänsynslöst beteende ofreda annan.69 I NJA 2005 s. 712 prövades den senare delen, nämligen ”annat hänsynslöst beteende”. För att det ska vara fråga om en brottslig gärning måste denna, enligt förarbetena, innebära en kännbar fridskränkning.70 Det förutsätter i sin tur att kränkningen har uppfattats av den angripne vid gärningstillfället.71
I det följande redogör jag enbart för ofredandefrågan. I tingsrätten, fälldes barnens pappa för ofredande. Domstolen menade att bevittnandesituationen ansågs kunna inrymmas i annat hänsynslöst beteende. Tingsrätten ansåg att det var fråga om en allvarlig och kännbar fridskränkning för barnen. Detta mot bakgrund av att pappan lät barnen bevittna misshandel under ett mycket stort antal tillfällen i hemmet. Domstolen angav också att det inte skulle kunna vara fråga om ofredande om barnen hade bevittnat
69 Se Jareborg & Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten s. 58.
70 Prop. 1962:10 del B s. 116.
71 Jareborg & Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten s. 59. Se även NJA 2008 s. 946.
23
våldshandlingarna endast vid något enstaka tillfälle. I fråga om pappans uppsåt, bedömde tingsrätten att han måste ha insett att barnen i fråga skulle komma att kränkas av hans beteende mot mamman.
Svea Hovrätt gjorde motsatt bedömning. I hovrätten förtydligade först åklagaren talan, genom att denna hävdade att det var det stora antalet tillfällen av bevittnande som ska anses utgöra ofredandet, inte varje enskilt bevittnandetillfälle för sig. Hovrätten framhöll att tolkningen av straffbestämmelsen alltid måste ske restriktivt och att det saknas stöd i lag, förarbeten eller praxis, för att kunna inrymma pappans handlingar i brottet ofredande.
Hovrätten angav, utan att egentligen motivera varför, att omständigheterna inte var sådana att brottsligheten kunde anses vara riktade mot barnen. Slutligen angav hovrätten att straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 8 p. BrB tillsammans med förslaget om ändringar i BRL (det som sedermera blev 4 a §), redan beaktar barnens utsatta situation.
HD bedömde också att barnens bevittnande inte kan anses falla in under brottet ofredande. Domstolen ansåg, i likhet med hovrätten, att det inte finns stöd för att bevittnandesituationer skulle kunna ingå i brottet ofredande och att det skulle ”otvivelaktigt innebära en pressad tolkning av straffbestämmelsen”. HD menade också att det kunde bli fråga om dubbelbestraffning eftersom domstolarna redan kan beakta 29 kap. 2 § 8 p. BrB.
Domstolen menade också att det skulle skapa svåra gränsdragningsproblem i andra fall.
Sammantaget ansåg HD att det saknas tillräckliga skäl för att utvidga utrymmet för bestämmelsen om ofredande.
Utgången i rättsfallet får betydelse för barn som bevittnat våld av eller mot närstående, inte bara ur ett straffrättsligt perspektiv, utan även ur ett skadeståndsrättsligt. Då barnen i NJA 2005 s. 712 inte ansågs vara utsatta för brott, kunde de inte heller väcka talan om skadestånd inom ramen för brottmålsprocessen. Jag återkommer till bedömning av skadeståndsfrågan i avsnitt 4.3.2.
Claes Lernestedt menar att HD kunde ha dömt pappan för ofredande. Lernestedt anser dock inte att fallet enbart handlade om tolkningen av brottet ofredande. Han menar nämligen att det också handlade om att åklagaren försökte göra en rättspolitisk framstöt, i syfte att ge barnen en tydligare status som brottsoffer, vilken HD avvisade. Lernestedt menar att, om en sådan utvidgning skulle vara eftersträvansvärd, borde det vara HD som utvidgade brottsbeskrivningen. Han menar dock inte att det borde ske en utvidgning, enbart att det skulle kunna genomföras.72 Eftersom det handlar om en så pass ingripande utvidgning av brottet, anser jag att en eventuell utvidgning borde företas av lagstiftaren.
72 Lernestedt, Barn som bevittnar våld s. 180, 185 och 192.
24
Slutligen ska påpekas att det inte har kommit något nytt avgörande som ändrat eller utvecklat HD:s bedömning beträffande ofredandefrågan i bevittnandesituationer. Det återstår att se om det kommer bli några framtida lagändringar som förändrar det straffrättsliga rättsläget för barn i betydelsen av att de utgör offer för brott. I avsnitt 6.3 diskuterar jag vad en eventuell utvidgning av befintlig lag eller en ny bestämmelse skulle få för ersättningsrättsliga konsekvenser för barn i bevittnandesituationer.
3.4 Avslutning
I 29 kap. 2 § BrB finns en katalog över försvårande omständigheter vid bedömning av ett brotts straffvärde. Lagrummets åttonde punkt är av särskilt intresse då den omfattar situationer när barn bevittnat våld av eller mot närstående. Bestämmelsens syfte är ju enbart att skärpa straffet för gärningsmannen och har ingen funktion för det bevittnande barnet. Den kan emellertid få indirekt betydelse för barnet genom att polis och åklagare särskilt uppmärksammar att det finns barn på plats vid händelse av ett våldsbrott av eller mot en närstående person till barnet. Det kan sedan leda till att det bevittnande barnet kan ansöka om och eventuellt tillerkännas bevittnandeersättning med stöd av 4 a § BRL.73
I NJA 2005 s. 712 fastslog HD att det inte kan anses utgöra ofredande att låta ett barn bevittna våld av eller mot närstående. Den straffrättsliga bedömningen av en bevittnandesituation får betydelse för den skadeståndsrättsliga bedömningen. Skadestånd för kränkning förutsätter nämligen att skada uppkommit till följd av brott och det förhållandet redogör jag för i nästkommande kapitel.
Jag har i avsnitt 2.3 klarlagt de medicinska problem som kan uppkomma hos ett barn till följd av en bevittnandesituation. I nästa kapitel undersöker jag om dessa barn kan erhålla skadestånd för personskada med avseende på de medicinska besvären. Dessutom kommer jag att redogöra för var gränsen går för den s.k. anhörigersättningen i 5 kap. 2 § 3 p. SkL och om denna kan bli aktuell till barn som bevittnat våld. Dessutom undersöker jag nämnda barns möjligheter att få försäkringsersättning ur överfallsmomentet i hemförsäkringen.
73 Se avsnitt 6.2.2.
25
4. Skadestånd och försäkringsersättning
4.1 Inledning
I föregående kapitel undersökte jag om en bevittnandesituation kan utgöra ett särskilt brott samt hur straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB tillmäts betydelse när ett barn bevittnat våld. Det här kapitlet syftar till att undersöka om barn som bevittnat våld av eller mot närstående har möjlighet att erhålla skadestånd. För att få förståelse för hur ersättningssystemet är uppbyggt för de situationer uppsatsen behandlar, inleder jag kapitlet med att redogöra för hur de olika ersättningssystemen – skadestånd, försäkringsersättning och brottsskadeersättning – hänger samman. Därefter presenterar jag två ersättningstyper, nämligen skadestånd för personskada och kränkningsersättning, för att därefter redogöra för om barn som bevittnat våld kan erhålla någon sådan ersättning.
4.2 Relationen mellan skadestånd, försäkringsersättning och brottsskadeersättning Det finns flera vägar att gå för att få ekonomisk ersättning för personskada och kränkning.
Om en person blir utsatt för ett våldsbrott har denne möjlighet att väcka talan om skadestånd, under förutsättning att gärningsmannen är känd. Vid en fällande dom ska gärningsmannen betala utdömt skadestånd till den brottsutsatta. Om inte den skadeståndsskyldige betalar frivilligt, kan den skadelidande genom Kronofogdemyndighetens försorg få hjälp med att få skadeståndet utbetalt. Domstolen ska nämligen skicka en kopia av domen till myndigheten som i sin tur kan hjälpa den skadelidande att driva in skadeståndet.74
Den som är skadeståndsskyldig på grund av brott saknar dock ofta betalningsförmåga.
Det kan delvis förklaras med att ansvarsförsäkringar inte täcker skador som orsakats genom uppsåtliga handlingar och ingen ersättning kan därmed hämtas ur den skadeståndsskyldiges ansvarsförsäkring.75 Jag tror även att det till viss del kan bero på att vissa gärningsmän begår upprepad brottslighet och att de är skadeståndsskyldiga sedan tidigare. Det kan även vara fråga om gärningsmän som har svag ekonomi på grund av social utsatthet. I vissa fall kanske gärningsmannen är okänd och då saknas förutsättningar för att väcka talan om skadestånd.
Den skadelidande kan också omedelbart efter uppkommen skada vända sig till sitt försäkringsbolag för att söka ersättning ur överfallsmomentet i hemförsäkringen.
74 Se 25a § förordning (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.
75 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt s. 470.
