Kandidatuppsats
Identiteten efter 9/11
Religion, commemoration och nationell identitet i
romanerna Falling Man och The Submission.
Innehåll
1 Inledning ___________________________________________________________ 1 1.1 Syfte och metod ___________________________________________________ 2 1.2 Forskningsöversikt _________________________________________________ 5 1.3 Synopsis _________________________________________________________ 6
2 Religion ____________________________________________________________ 8 2.1 The Submission ___________________________________________________ 8 2.2 Falling Man _____________________________________________________ 10 2.2.1 Religion och den amerikanska identiteten __________________________ 13
3 Commemoration ____________________________________________________ 14 3.1 The Submission __________________________________________________ 15 3.2 Falling Man _____________________________________________________ 16 3.2.1 Commemoration och identitet ____________________________________ 18
4 Nationalism ________________________________________________________ 20 4.1 The Submission __________________________________________________ 20 4.2 Falling Man _____________________________________________________ 22 4.2.1 Nationalism och identitet _______________________________________ 23
5 Slutsats och böckernas spegling av samhället ____________________________ 25
6 Sammanfattning ____________________________________________________ 27
1 Inledning
Mitt intresse för amerikansk identitet har vuxit fram under influenser från den
amerikanska populärkultur som jag tagit del av under min uppväxt. Från filmadaptionen av Tvekampen om den kringdrivande yrkesmilitären John Rambo till serietidningar som Teenage Mutant Ninja Turtles, Spindelmannen och X-Men så har intresset för Amerika och en amerikansk mentalitet vuxit fram. Under åren som gått så byttes
serietidningarna, tv-serierna och spelfilmerna ut mot dokumentärer. I kombination med min utbildning på den samhällsvetenskapliga gymnasielinjen så väckte dessa
dokumentärer ett stort intresse för internationella konflikter och utrikespolitik. Något senare, under tiden för mina litteraturstudier vid Linnéuniversitetet så började jag intressera mig mer för litteratur och särskilt inom postkoloniala studier. Detta blev en ingång för mig att forska kring omständigheterna som lett fram till mycket av det som dokumentärerna berättade, den koloniala diskursen, idén om The white mans burden - strävan efter att civilisera, skydda och hjälpa den så kallade ociviliserade Andre samt det dikotoma tänkandet om gott och ont, väst och öst. Detta fick mig att än mer än tidigare vilja ifrågasätta och diskutera vad jag ansåg var den rådande världsordningen.
Tiden efter terrorattackerna 9/11 har lett till oroligheter i den globala politiska miljön.1 Störtandet av en diktatur som lämnades att hela sig själv i och med invasionen av Irak, tusentals civila offer och dolda motiv för krigsföring har gjort att Amerikas utrikespolitik kritiserats, en kritik som endast går att jämföra med den av Vietnamkriget (1955-1975). Ett krig som fick stort motstånd både från det amerikanska folket och genom de vänster- och antikrigsrörelser som växte fram över stora delar av världen. FNs nej till att stödja USA:s invasion av Irak har också bidragit till denna kritik mot nationens agerande.
Min tes är att den amerikanska identiteten omskakats av terrorattackerna och att den i tiden efteråt har genomgått förändringar, omvärderats och kommit att distanserats från den amerikanska exceptionalismen som Hilde Eliassen Restad
beskrivit som en formulering av den amerikanska identiteten, och som tycks vila på en självtro: “The United States is exceptional as long as Americans believe it to be
exceptional.”2 Om detta påstående stämmer så väcker det frågan om hur amerikaner upplever sin nation efter traumat av terrorattackerna. Detta är intressant då det kan säga
1 Noam Chomsky, Hybris - USA:s strävan efter global dominans, Stockholm 2004, s. 134f.
något om hur det amerikanska folket ser på sin nationella identitet, sin nation och dess roll i utrikespolitiken (Foreign affairs). Det kan också säga något om en identitet i kris, ett vittnesmål om vad ett stort trauma kan göra med självbilden både på individuell och nationell nivå. Amerikansk exceptionalism har sin grundkärna i Puritanernas sätt att se sig själva som Guds utvalda folk, en exceptionalism som skiljer dem från andra folk och nationer. Puritanernas religionsbundna exceptionalism har dock förändrats under
århundranden, främst på grund av politiska inflytanden och den amerikanska
revolutionen.3 Den exceptionalism som finns kvar idag fokuserar främst på att nationen är exceptionell i avseendet att vara en militärmakt som inte går att jämföra med andra nationer.4
1.1 Syfte och metod
Uppsatsens syfte är att studera porträtteringen av nationell identitet i Don DeLillos
Falling Man (2007) och Amy Waldmans The Submission (2011) i förhållande till
efterverkningarna av 9/11. Jag vill ta reda på hur denna identitet skildras, vilka likheter och olikheter som finns i porträtteringarna av amerikansk identitet i de båda verken, samt att ta reda på hur dessa romaner mottagits och värderats som skildringar av en verklig händelse. För att min undersökning ska bli mer hanterlig och romannära har jag valt att avgränsa studien av amerikansk identitet till att fokusera på nationalism, religion och commemoration. Commemoration är det engelska ordet för att hedra minnet av en händelse, ofta genom minnesdagar, monument och ceremonier. 5 Dessa är vittnesmål som inte bara rör själva händelserna utan även hur minnet av händelserna ska bevaras, vilka sätt som är de rätta när det kommer till att hedra minnet av ett nationellt trauma och vilka sätt som är fel.
Commemoration är intressant i min studie om amerikansk identitet för att romanerna visar på en splittring i hur amerikaner förhåller sig till hur man bör eller får minnas de händelser som inträffat. Eftersom den amerikanska befolkningen består av många olika etniciteter, trosföreställningar och samhällsklasser så finns det anledning att tro att åsikterna går isär när det kommer till att bibehålla minnet av händelserna och offren. Detta kommer i analysen att visa på tydliga splittringar inom folket och den ambivalens som uppstår i identiteten efter ett trauma. Jag har valt två verk för min
3 Restad, avsnitt 3, stycke 5. 4 Chomsky, s.20.
undersökning. De är utvalda efter ett antal kriterier varav det första har varit att verken bör vara realistiska och behandla verkliga händelser utan några övernaturliga inslag som kan förekomma i andra genrer. Detta gör jag för att avgränsa mig till berättelser som mer eller mindre strävar efter att skildra omvärlden och händelserna och där röster från olika läger får komma till tals, då jag anser att det amerikanska folket är en högst heterogen grupp. Andra kriterier jag haft i valet av skönlitteratur är att romanerna bör utspela sig i Amerika, att de är skrivna av amerikanska författare, varav en kvinna och en man. Jag har förutom dessa kriterier även avgränsat mig till romaner som direkt eller indirekt anknyter till händelserna den elfte september 2001.
Mina val av analysobjekt är Falling Man och The Submission, två romaner som båda uppfyller de kriterier jag haft i mitt sökande av litteratur. Dessutom sätter verkens författare estetik och konst i centrum för berättelsen, något som är ett
gemensamt sätt för författarna att gestalta sina frågeställningar om amerikansk identitet och som behandlar min fråga angående commemoration. I Don DeLillos roman
gestaltas detta genom performance art och i Amy Waldmans genom ett
minnesmonument på Ground Zero. Båda romanerna har fått god publicitet och kritik av flera tidskrifter i USA och bör därför ha blivit lästa, kritiserade och omskrivna, något som underlättar mitt arbete i strävan efter hur romanerna mottagits och värderats som skildringar av en verklig händelse. Min tes här är att författare som skriver om ett så känslomässigt laddat ämne som terrorattackerna 9/11 har ett krav på sig att förmedla känslor och åsikter som läsare, däribland de drabbade, kan relatera till och som inte gör dem orättvisa genom att negligera röster, känslor och minnen som uttryckts och
upplevts.
Metodiskt kommer romanerna att undersökas och jämföras med exempel från texterna utifrån fokus på nationalism, religion och commemoration. Utöver detta så kommer termen amerikansk exceptionalism att kopplas till den nationella identiteten och religion då flera forskare anser att den utgör grunden i den amerikanska identiteten. Hilde Eliassen Restad är en av dem som beskriver amerikansk identitet som starkt bunden till dess exceptionalistiska ursprung: ”What is striking about the American identity is the strong and continuous presence throughout US history of its
exceptionalist formulation”.6 Detta är något som framgår i romanerna och som kommer att behandlas i analysdelarna om religion och nationalism.
men då ej i sin renodlade form eftersom det ej finns utrymme för detta. Istället använder jag mig av Anna Nordlunds definition av det litteratursociologiska perspektivet:
Litteratursociologi innebär att studera hur litteratur och samhälle samverkar. Detta kan göras på många olika sätt. Inte heller
litteratursociologi är en metod, utan precis som marxismen ett perspektiv med utarbetade teorier utifrån vilka man kan använda sig av flera olika metoder.7
Detta passar min uppsats bra då mina frågeställningar utgår från samma grundkärna, att undersöka litteraturens samspel med samhället. Detta är även relevant då jag ska
diskutera hur romanerna behandlar en samtida händelse och mottagandet av romanerna. Det är dock i följande beskrivning av det litteratursociologiska arbetet som är av störst intresse för min uppsats:
Att studera litteraturens samspel med samhället inbegriper ofta att orättvisor och fördomar tydliggörs. Skapande och mottagande av skönlitteratur studeras utifrån ett kollektiv med olika variabler såsom klass, kön, etnicitet och utbildningsnivå.8
Utifrån detta litteratursociologiska perspektiv undersöks religion, commemoration och nationalism då jag anser att de tre kategorierna är särskilt avgörande i undersökningen av identitet i romanerna.
Utöver mitt litteratursociologiska perspektiv så används ett postkolonialt perspektiv för att diskutera inslag av nationalism, identiteter och synen på sig själv genom konstruktionen av den Andre. Jag kommer tillsammans med detta att använda mig av Edward W. Saids Culture and Imperialism och Hilde Eliassen Restads artikel ”Old Paradigms in History Die Hard in Political Science”, då det är den amerikanska identiteten som jag inriktar mig på. I min undersökning av commemoration i romanerna så använder jag mig av ”Death, art and memory in the public sphere” av Erika Doss för att bland annat diskutera konstverkens betydelse i romanerna som symboliska objekt för samhälle och ideologi. På så sätt undersöks hur identitet gestaltas och problematiseras i romanerna. För att ta reda på hur romanerna mottagits och värderats som skildringar av en verklig händelse studeras ett par recensioner för att ta reda på hur recensenter
förhållit sig till romanernas verklighetsanspråk.
7 Anna Nordlund, Litteraturvetenskaplig analys genom hundra år, Print on demand från Tekonor, 2014, s. 63.
1.2 Forskningsöversikt
Då fokus i uppsatsen ligger på identiteter i romanerna så har det för mig varit intressant och av vikt att kunna få så mycket information och förståelse som möjligt om vad som utgör en identitet. För att kunna säga något konkret om de identiteter som gestaltas och problematiseras i romanerna så har jag sökt mig till forskare som ägnat sig åt begrepp som anknyter till identitetsbegreppet och till de olika ideologier som identiteterna kan komma att uttrycka. För att fördjupa min analys av primärkällorna Falling man och The
Submission, används därför olika källor, däribland redan nämnda Culture and
Imperialism av Edward W. Said och Hilde Eliassen Restads ”Old Paradigms in History
Die Hard in Political Science” i vilken Restad beskriver såväl nationell identitet som den amerikanska exceptionalismen. För fördjupad kunskap om denna amerikanska exceptionalism så används även Justin Blakes ”American Exceptionalism: From Exemplar To Empire” som beskriver denna och hur den genomgått förändringar från dess ursprungliga innebörd.
Då jag kommer att behandla frågor om commemoration och dess
anknytning till nationalism och identitet så används Erika Doss artikel ”Death, art and memory in the public sphere”, i vilken hon redogör för effekterna av olika former av commemoration, samt beskriver den problematik som har uppstått vid resandet av verkliga minnesmonument och andra commemorations i USA. Vid enstaka tillfällen kommer jag även att använda mig av Slavoj Zizeks Ideologins sublima objekt i vilken Zizek erbjuder ett bidrag till ideologiteorin genom att presentera ett nytt sätt att läsa klassiska motiv.
I undersökningen av romanernas närhet till verkligheten så har jag läst ett antal recensioner varav Bethe Dufresnes ”And the Winner Is….” och Jonathan Durbins recension i People är de som kommer tas upp i uppsatsens slutsats om romanernas mottagande som skildringar av verkliga händelser.
Jag har också valt att läsa The American Imperial Gothic av Johan
Höglund, vilken används i uppsatsen främst i inspirerande syfte av studier i amerikansk litteratur med koppling till amerikansk identitet, imperialism och samspelet mellan litteratur och samhälle.
Jag har hittills inte kunnat finna någon utbredd forskning kring Amy Waldman eller The Submission, likaså är forskningen kring Don DeLillo och Falling
Man knapp. Recensioner av de båda romanerna finns det dock gott om men forskning
Baelo-Allué Sonias, ”9/11 And The Psychic Trauma Novel” den artikel om Don DeLillos Falling Man som bör nämnas, där fokus ligger på det psykologiska traumat i
Falling Man. I brist på utrymme kommer den dock ej att ingå i denna uppsats p.g.a
nödvändiga avgränsingar, men omnämns här då den kan vara intressant för den som vill läsa mer om analyser och forskning kring Falling Man.
1.3 Synopsis
Falling Man
Berättelsen handlar om Keith, en man som överlevt attacken 9/11 och exfrun Lianne som leder en skrivargrupp för dementa åldringar och arbetar som frilansredaktör. Keith, som tidigare haft kärleksaffärer med andra kvinnor söker sig hem till sin exfru efter att ha överlevt attacken på tornen. Han dyker upp utanför Lianne och sonen Justins dörr på dagen för attackerna, blodig av glassplitter i ansiktet och med en portfölj som inte är hans. Här börjar hans väg tillbaka till det normala. Lianne spenderar sin tid med sin åldrade moder och dennas älskare Martin. Modern är konstföreläsare och Martin är en europeisk konsthandlare, deras samtal handlar om religion, terrorism, konst och minnen. Keith i sin tur söker sig till pokerspel och en kvinna vid namn Florence för att bearbeta traumat. Florence är en av de överlevande som befann sig i samma torn som Keith under attacken. Dessa två påbörjar en kort sexuell relation efter att Keith har lämnat tillbaka den portfölj han tagit med sig ut ur tornen och visat sig tillhöra Florence. Sonen Justin spenderar stora delar av sin tid hos syskonen – ett syskonpar i samma ålder som han. Deras umgänge utgörs av en, för de vuxna, hemlig aktivitet, att stå framför fönstret och spana efter flygplan på himmlen samt den mystiska mannen Bill Lawton.
I mitten av berättelsen så skiftas fokus till en hittills onämnd karaktär, Hammad, en ung man i träning för terrorism. Han kämpar mot frestelser som sex och snabbmat i jakten på det stora målet, Jihad, och återkommer igen först i slutet av
berättelsen då han sitter som en av kaparna på det flygplan som kraschar in i det torn där Keith befinner sig.
läsa i tidningen om denna performancekonstnär, Daniel Janick, som dött av en
hjärtinfarkt. Romanen slutar med att planet med Hammad kraschar in i tornet och som läsare får man följa Keiths evakuering ur den brinnande byggnaden.
The Submission
Berättelsen handlar om en handfull utvalda jurymedlemmar i en kommitté som är tillsatt för att välja ut ett minnesmonument för de drabbade av terrorattackerna mot WTC. Juryn består av bland andra Claire, en änka till ett av offren i tornen och tillika huvudkaraktär i berättelsen och Paul, ordförande för kommittén, och som även fått i uppgift att granska juryn och senare vinnaren av tävlingen. Vinnaren är arkitekten Mohammad Khan, en amerikansk sekulär muslim som designat en trädgård för att hedra minnet av de fallna - människorna och tornen. Det tar inte lång tid innan juryn ställs framför ett stort dilemma: hur kan man tillåta att en muslim får designa
minnesmonumentet när det var muslimer som låg bakom attacken? Det bildas snart två sidor, en som är för att Khan ska få stå som designer för monumentet och en som vill att han ska diskvalificeras. Claire som varit personen som fått företräda offrens anhöriga ställer sig på Khans sida och motståndet mot henne blir enormt alltmedan hon försöker att fungera i sin nya situation som änka och mor åt två barn.
Den infekterade debatten urartar allt mer under berättelsens gång då motståndssidan, som representeras av Sean, en engagerad man som förlorat sin äldre bror i attacken, och en radiopratare vid namn Lou Sarge hetsar upp situationen
ytterligare. Asma, en ung muslimsk kvinna som uppehåller sig illegalt i USA och som förlorat sin make i attackerna, följer debatten om Khan och minnesmonumentet via media. Hon ställer sig upp under presskonferensen med Khan och håller ett försvarstal å Khans vägnar. Då blickarna riktas mot henne ställer hon sitt uppehälle på spel och riskerar deportation för både sig och sin son. För detta får hon sätta livet till när någon utför en knivattack på henne då hon ska lämna landet.
Claire och sonen William, där de ser på intervjuerna från inspelningen av dokumentären och William visar en närbild på den stenhög han byggt.
2 Religion
I denna del kommer de båda romanerna att jämföras och diskuteras med fokus på den religiösa identiteten. Romanerna behandlar religion på flera olika sätt, varav de mest centrala diskussionerna behandlar den Andre, det rationella ifrågasättandet och teodicé-frågan.9 Problematiserandet över den egna och den Andres tro får i romanerna en röst i karaktärernas diskussioner och tankar. Den religiösa identiteten utgör ihop med flera andra faktorer, den nationella identiteten, i detta fall - den amerikanska identiteten.
Amerika har sedan grundandet varit en plats för tro, från de tidiga puritanisterna som flydde Europa och den katolska kyrkans korruption till dagens edsvurna presidenter. Men den religiösa identitet som diskuteras i uppsatsen är inte något enhetligt, utan lika lite homogen som den amerikanska befolkningen och kan därför bottna i islam, kristendom, judendom eller andra religioner. Det som karaktärerna tycks ha gemensamt är att i kristider försöka förstå sin Guds agerande eller passivitet, söka gudomligt stöd och vägledning eller att söka sig bort från det andliga och se på händelserna med rationalism. Det är denna religiösa identitet uppsatsen fokuserar på; den egna individens förhållande till den egna och den Andres tro.
2.1 The Submission
There’s nothing inherently wrong with being a Muslim. It all depends what kind of Muslim we’re talking about. Islam is a religion of peace, as I´ve said many times. The problem is that some people haven’t gotten that message… (Waldman, s. 74)
It wasn’t clear whether ’some people’ referred to the violent Muslims or to people who slandered the peaceful ones. (Waldman, s. 74)
Dessa två exempel får öppna för min diskussion kring religion i The Submission. Det första uttalandet kommer ifrån borgmästaren och får visa på hur Waldman valt att fokusera problematiserandet av religion på den Andres religiösa tillhörighet. I romanen så blandas olika röster under presskonferenser och radioshower och de utgör de två
9 Teodicéproblemet, term införd av Leibniz för problemet om det ondas existens i en värld som antas vara skapad av en Gud som är både god, allvetande och allsmäktig. Nationalencyklopedin teodicéproblemet www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/teodiceproblemet
sidorna som likt juryn antingen är för eller mot Mo Khan och hans design - för eller mot islam och muslimer.
Reportern Alyssea Spier, som rapporterar om designtävlingen och Mo Khan, har sin sammanfattning av islam klar för sig: ”Islam was violent. It believed killing innocent people was acceptable. It didn’t like women. It didn’t like other
religions. It was as hateful as her nausea.” (Waldman, s. 136) Genom detta sätt att tänka och skriva ges fienden ett ansikte och ett namn, något som befolkningen behöver för att kunna visualisera varifrån hotet kommer. Detta inger en viss trygghet i det kaos som uppstått, då den synliga fienden är att föredra framför den osynliga och därför är lättare att försvara sig mot. Här tar dock den känslomässiga laddningen över och
generaliseringarna pekar ut en hel religion som fienden istället för de paramilitära grupper som faktiskt utfört attentatet. Alyssas tankar utgör ett exempel på dikotomi som förser den Andre med egenskaper som står i motsats till de egenskaper som outtalat tillhör den egna sidan. Nyheterna förmedlar sin bild av islam och muslimer, och det är det avvikande hos dem som bekräftar den egna självbilden. Så här skriver Johan Höglund i The American Imperial Gothic,
The tendency of media and of official channels was to mobilise a rhetoric insisting on absolute political, moral and religious boundaries. This was a conflict between good and evil, between modernity and barbarity, between democracy and fanaticism.10
Rösterna som höjs mot islam och muslimer återkommer med sina negativa definitioner i romanen genom olika medier och karaktärer. Alyssa Spier är den karaktär som i romanen får ta mest plats inom mediabevakningen av designtävlingen och Mo Khan, och som blir en stark röst mot islam med sina provocerande kolumner och uttalanden som: ”The problem with Islam is Islam.[…] the religion’s violent propensities, its oppression of women, its incompability with democracy and the American way of life” (Waldman, s. 139) Bilden som Alyssa Spier målar upp av islam påminner om bilden av den ociviliserade. Rösten lyfter fram våldet – det vilda, förtrycket av kvinnan och inkompatibiliteten med demokrati – det ociviliserade. För att tydliggöra skillnaderna ytterligare lägger man till the American way of life, det som är allt som islam eller östvärlden, inte är.
Liknande exempel på detta dikotoma tänkande förekommer ofta i The
Submission: ”It’s Muslims that are supposed to mistreat women.” (Waldman, s. 210)
Det som förekommer inom islam kan inte förekomma hos den egna sidan: ”Islam means submission – it makes slaves of its followers, and demands that people of other religions submit to it, too. Their goal is to impose Sharia, Islamic law, wherever they can,
including the United States.” (Waldman, s. 169f) Här går att se hur Waldman valt att använda sitt titelord och denna gången med betydelsen underkastelse.
I The Submission är hotet alltså det från en religion mot en nation, man pekar alltså inte ut bristerna och avvikelserna hos den Andre för att nödvändigtvis lyfta fram den egna religionen. Sällan i Amy Waldmans The Submission så ges de
amerikanska-ickemuslimska rösterna en specifik religionstillhörighet, det skrivs inte ut huruvida de är judar, kristna, mormoner eller scientologer. Istället ställs den Andres religion mot den egna nationen. Man menar att nationen i sig innefattar de värderingar och det rättesnöre som gör nationen till det normativt rätta, vilket man använder för att peka på den Andres, islams brister. Religionsfrågan i The Submission handlar därför egentligen inte om skillnader mellan religioner, utan används i en konstruktion av den Andre. ”They’re trying to colonize this hallowed ground, […] This is what they’ve done all over the world, all through history: they destroy something, then build an islamic symbol of conquest in the same place.” (Waldman, s. 167)
Fokus i The submission ligger som sagt till stora delar på den Andres religion, och behandlar frågor om den egna religionen och tron väldigt lite. Romanen gestaltar fenomenet att man hellre pekar på den Andre än på sig själv för att göra en poäng, och den poängen innebär oftast tanken att - vi skiljer oss från dem, så som godhet skiljs från ondska. I uttalandet som är citerat i slutet av föregående stycke så tillskrivs muslimer kolonisatörens position, som den erövrande imperialistiska
förtryckaren. Detta infogar ett slags rättfärdigande i uppdelningen mellan vi och dem. De är den förstörande kraften som måste försvaras mot och rätten finns på den egna sidan. Man kan hävda att det då rimligtvis bör göra amerikanerna till den ociviliserade, koloniserade, men eftersom det dikotoma tänkandet ofta inte registreras av den som utför det så finns det ingen anledning att tro att man här skulle identifiera sig med den koloniserade och dess egenskaper, det är snarare ett sätt att frånskriva sig den egna historian av förtryck och på så sätt styrka tron på jaget som det goda.
2.2 Falling Man
som mest. Liannes skrivgrupp för de dementa åldringarna blir den plattform som främst förmedlar denna problematik: ”They wrote about people they knew who were in the towers, or nearby, and they wrote about God. How could God let this happen? Where was God when this happened?” (DeLillo, s. 62) Denna ambivalens inom den egna tron är mycket mer central i Falling Man än i The Submission, här är det intressant att veta varför Gud inte ingrep, om Gud finns, vems sida Gud står på, och vem Gud är.
Det blir tydligt i romanen att den egna tron har blivit rubbad, religionen man identifierar sig med tycks maktlös eller obegriplig. Till skillnad från The
Submission där den religiösa aspekten mest fokuserar på den Andre, så diskuterar Falling Man den egna upplevelsen av den egna tron och problematiserandet kring den
blir som tydligast under skrivgruppens möten: ”I don’t respect God no more, after this.” (DeLillo, s. 63) Här kan man se hur tron fortfarande finns kvar hos en av karaktärerna, men respekten och tilliten är borta: ”What about the people God saved? Are they better people than the ones who died?” (DeLillo, s. 63) ; ”I don’t forgive God what He did.” (DeLillo, s. 64)
En återkommande frågeställning inom religion är just detta, varför Gud låter vissa människor dö medan andra får leva. Det vill säga om Gud är allsmäktig och god, så borde han ingripa vid katastrofer och händelser som terrorattackerna. Detta som kallas teodicé-problemet dyker upp på ett flertal platser i romanen. Det menar jag är det främsta beviset på en vacklande tro. I uttalandet från en av skrivgruppens medlemmar, ”I don’t forgive God what He did”, så vänder man sin ilska mot Gud, kanske för att traumat är mycket större än vad man kan hantera på ett personligt plan, och istället lägger man den yttersta skulden på den passiva guden.
matters of history. This is politics and economics. All the things that shape lives, millions of people, dispossessed, their lives, their consciousness.” (DeLillo, s. 49). Han menar att man inte kan beskylla det som hänt endast på religion eller trosuppfattning utan att det finns fler faktorer som måste begrundas för att man ska kunna få en klar bild av vad som lett fram till attacken.
Denna rationella röst som försöker att förstå det inträffade utan att härleda det till Gud och religion förekommer i båda romanerna. I Falling Man så är den
betydligt tydligare och representeras främst av Martin, den europeiske konsthandlaren och Keith, medan det i The Submission främst visas i Mohammed Khan och hans föräldrars sekularisering.
Men rösterna i Falling Man är inte enbart avvisande gentemot Gud, det finns röster som tvärtom fått en starkare tro. I romanen går detta att se i gestaltningen av Florence, kvinnan som Keith inleder en kort relation med och som säger så här: ”I’m not saying we shouldn’t grieve. Just, why don’t we put it in God’s hands? she said. Why haven’t we learned this, after all the evidence of all the dead? We’re supposed to believe in God but then why don’t we obey the laws of God’s universe, which teach us how small we are and where we’re all going to end up?” (DeLillo, s. 89). Här styrks en tro på en Gud, allt lidande beror på att man inte lydigt sin herre, vägen tillbaka till det normala och förlåtelsen är att lägga allt i Guds händer och underkasta sig dennes lagar och regler. Utdraget visar alltså en motvikt till ambivalensen som drabbat andra, här blir tron istället starkare. Men denna underkastelse och dyrkan som Florence ger uttryck för ifrågasätts genom Keiths korta konstaterande, ”Can’t be that simple.” (DeLillo, s. 89)
Denna mening, ”Can´t be that simple” sätter punkt för diskussionen och representerar återigen den rationella rösten i romanen, den försöker inte förklara eller bevisa, men ifrågasätter komplexiteten bakom orsakerna till det inträffade, nämligen att detta är något som inte kan tillskrivas en enda bakomliggande faktor – Gud och
människors sätt att lyda eller motsätta sig denna Gud. En sak blir dock klar; folk har inte bara olika trosuppfattningar, de är olika mycket troende eller icke-troende. Lianne, som tycks vara kluven inför religion och sin tro, minns sin mors ord: ”Lianne struggled with the idea of God. She was taught to believe that religion makes people compliant. This is the purpose of religion, to return people to a childlike state. Awe and submission, her mother said.” (DeLillo, s. 63); ”And it speaks beautifully as well, inspiring music and art, elevating consciousness in some, reducing it in others.” (DeLillo, s. 63)
religion är det man tillskriver det – inspirerande musik och konst, upphöjd medvetenhet hos vissa, det motsatta hos andra.
Hur religion har inspirerat till stor konst går att se överallt i världen, från Michelangelos takmålning i det sixtinska kapellet till hinduismens många utsmyckade tempel. Religionen knyts till konsten även i romanerna men då framförallt i Waldmans
The submission.
2.2.1 Religion och den amerikanska identiteten
Att religion har en stark koppling till den amerikanska identiteten, är ett faktum såväl i romanerna som i verkligheten. Nationen grundades på puritanernas tro om att vara Guds utvalda folk, det första tecknet på vad som senare kom att beskrivas som amerikansk exceptionalism. Såhär skriver Hilde Restad om kopplingen mellan den amerikanska identiteten och dess religiösa ursprung,
Whereas America was not a promised land in the biblical sense, it was interpreted as such by the Puritan settlers. The religious commitments of the colonists are important in order to understand the development of the dominant images of the American national identity, as it is mainly this religious strain that has inspired both the exemplary and the missionary theses in the foreign policy literature.11
Men denna uppfattning om att det amerikanska folket skulle vara utvalt av Gud har genom åren tynat bort och stat och religion har till viss del separerats från varandra. Justin Blake skriver i sin artikel att: ”The relatively straightforward manner in which government and God were related for the Massachusetts Bay colonists no longer obtains for the Americans of the Constitutional generation.”12
I Falling Man och The Submission så uttrycks, hos flera karaktärer, en identitet som saknar sin koppling till Gud och tron på att vara Guds folk. Man känner sig istället övergiven och ställer sig frågande till om Gud är god, om han existerar och varför han lät attackerna ske. Denna ambivalens över den egna tron leder till oförståelse, rädsla och ilska. Det hela blir dessutom värre då attackerna utförts i Guds namn.
Osäkerheten om sin egna tro gör att tillhörighet måste sökas någon annanstans, i båda romanerna så styrks därför den egna nationella identiteten, nationen får axla rollen som religionen haft och man lägger sin tillit i händerna på Amerika. Det vill säga för dem som har rätten att anse sig vara amerikaner. De muslimska karaktärerna får kämpa för
att tillåtas tillhöra nationens folk medan andra försöker att sätta dem i samma fack som terroristerna.
3 Commemoration
I The Submission och Falling Man blir konsten precis som religion till ett dilemma som karaktärerna måste bearbeta och förhålla sig till, den visar också hur åsikter går isär och hur den i sitt sammanhang uttrycker så mycket mer än dess estetiska egenskaper. Båda titlarna anknyter till konsten som i romanerna får stå för den commemoration som berättelserna problematiserar kring. I Falling Man är titeln också namnet på den
performancekonstnär som uppträder på olika platser och vid olika tillfällen i romanen. I
The Submission, så leker Waldman med titelordet i romanen, genom att låta det dyka
upp på ett flertal platser i texten med olika betydelser och underliggande markörer. Ett exempel på det är hur submission som betyder underkastelse också har betydelsen inlämning, som den i designtävlingen, nämligen en inlämning av ritningar.
Commemoration är den term som används för att hedra ett minne, en händelse eller en person. I Falling Man så sker detta genom den performancekonstnär som hänger sig med selar från olika byggnader i en pose som påminner om de fallande människorna från tornen. Detta väcker ilska och sorg hos de flesta som ser hans
framträdanden, men det väcker också minnena av det trauma som råder.
Frågan om hur man får hedra minnet av en sådan händelse som 9/11 blir i
Falling Man ett viktigt inslag. Frågor om hur konst och konstnärer får agera är även
Likt performancekonstnären i Falling Man så finns de flera olika syner på vad som är rätt eller fel sätt att utföra sin commemoration, att iscensätta en traumatisk händelse, att väcka minnen av de värsta scener en del kan tänka sig, att vara någon som associeras till männen bakom attacken och att bli avnationaliserad av det folk man menar att man själv tillhör.
3.1 The Submission
Diskussionen kring konsten är mer påtaglig i The Submission än vad den är i Falling
Man. Detta är ingenting oväntat då handlingen grundar sig på den designtävling som
ska avgöra vilket monument som ska hedra offren för attackerna. Juryn som består av ett antal människor med olika anknytningar till konst är den som inleder diskussionen, och en central poäng som görs är att, ”In the right memorial, the names won’t be the source of the emotion.” (Waldman, s. 3) Det här är en av de egenskaper som konst kan ha, den kan visa något som väcker känslor hos beskådaren på ett subtilt sätt, uttalandet försöker förklara att det är monumentet i sig med dess specifika egenskap av att vara skapt för att hedra minnet av de döda som åkallar känslorna och händelsen, inte offrens namn. Ändamålet är i sig självt nog för att bära minnet vidare, det viktiga med
commemoration är commemoration.
Juryn har redan innan den upptäckt att mannen bakom den vinnande designen är muslim sina egna meningsskillnader och åsikter, något som speglar den senare uppdelningen mellan sidorna för och mot islam. Ariana, skulptör och
jurymedlem är en av dem som ger uttryck för en av dessa meningsskillnader: ”I’m sorry, but a memorial is not a graveyard. It’s a national symbol, an historic signifier, a way to make sure anyone who visits – no matter how attenuated their link in time or geography to the attack understands how it felt, what it meant” (Waldman, s. 6). Minnesmonumentet blir här ett sätt att försöka förmedla känslorna som invånarna upplevt, att monumentet inte endast är för dem utan även för resten av världen, så att resten av världen kan förstå vad man kände och vad det betydde. Man utför sin
commemoration och man vill dela den med andra, kanske för att få stöd, kanske för att omvärlden inte ska glömma. Uttalandet visar också den starka kopplingen som
commemoration har till nationalismen som en nationell symbol.
I romanen betonas vikten av ett minnesmonument och att en
‘them’, whoever they were, to mock. A memorial only to America’s diminished greatness, it’s new vulnerability to attack by a fanatic band mediocrities in all but murder.” (Waldman, s. 10) Avsaknaden av ett minnesmonument blir därför till ett symboliskt minnesmonument av Amerikas sårbarhet. Men när det väl är dags att undersöka vem personen bakom det vinnande monumentet är så uppkommer ännu ett dilemma, vem har rätten att tillföra något i helandeprocessen? Vem får hedra minnet av offren? När det blivit klart att det vinnande bidraget är skapat av en muslimsk arkitekt så tynar konstdiskussionen bort och byts ut mot diskussioner om religion.
I Mo Khans uttalanden blir frågan om vem som får utföra commemoration till viss del besvarade, då det blir tydligt att problemet ligger i hans namn och dess association till islam: ”I have been asked to withdraw from the competition, or to remain anonymos rather than have my name associated with the design, or to partner with someone else who could submit under their name.” (Waldman, s. 117) Detsamma gäller för frågan om vem som har rätten att tillföra något. Ur Khans eget perspektiv så anser han sig ha denna rätt: ”My idea felt like it had the right balance between
remembering and recovering. I wanted to contribute” (Waldman, s. 79) Mo Khan beskriver här viljan att medverka i den helande processen – viljan att vara med och resa sin nation och sitt folk på benen igen. Detta blir dock omöjligt för Khan då konsten i detta fall blir så otroligt laddad pga. dess associeringseffekt med en muslimsk designer och i förlängningen med islam.
Men det är inte bara en fråga om vem som får hedra offren, det är också en fråga om vem minnesmonumentet riktar sig till, vem som får ta del av det: ”Let them have their memorial. Asma gritted her teeth. It’s my memorial too, auntie.” (Waldman, s. 174) Här i en diskussion mellan Asma och kvinnan som hon kallar auntie, menar Asma att även hon har rätt till minnesmonumentet då hon har förlorat någon i attacken. Andra skulle kanske peka på hennes religionstillhörighet, hennes illegala uppehälle och säga att det inte tillhör henne. Men tillhör inte minnesmonumentet egentligen alla de som vill minnas och hedra offren och de anhöriga? Det menar och talar Asma om, något som hon senare blir bragd om livet för.
3.2 Falling Man
tillfället som Falling Man, d.v.s. performancekonstnären, dyker upp i romanen så ges denna beskrivning:
A man was dangling there, above the street, upside down. He wore a business suit, one leg bent up, arms at his sides. A safety harness was barely visible, emerging from his trousers at the straightened leg and fastened to the decorative rail of the viaduct. She’d heard of him, a performance artist known as Falling Man. He’d appeared several times in the last week, unannounced, in various parts of the city, suspended from one or another structure, always upside down, wearing a suit, a tie and dress shoes. He brought it back, of course, those stark moments in the burning towers when people fell or were forced to jump. (DeLillo, s. 35) Så förutom att beskriva tillvägagångssättet på vilket konstnären arbetar så förmedlas också effekten som konstverket har på åskådarna då han frambringar minnet av de fallande människorna, attentatet och traumat. Den som beskriver commemoration-konsten i Falling Man är Lianne, som i romanen är den enda av karaktärerna som får uppleva och skildra performancekonsten av Falling man.
There were people shouting up at him, outraged at the spectacle, the puppetry of human desperation, a body´s last fleet breath and what it held. It held the gaze of the world, she thought. There was the awful openness of it, something we´d not seen, the single falling figure that trails a collective dread, body come down among us all. (DeLillo, s. 35)
Konstverket tvingar åskådarna till att se det som bilderna av de fallande människorna inte kunnat göra, den enskilda fallande människan i all öppenhet och uthängd för åskådning. Mannen väcker starka känslor hos dem som ser honom uppträda och ilskan som riktas mot honom är för läsaren fri att tolka. Ett exempel på detta går att läsa i Liannes andra upplevelse av Falling man: ”He stood on the platform, about three stories above her.[…] Why is he doing this, she thought.” (DeLillo, s. 153f); ”This was too near and deep, too personal. All she wanted to share was a look, catch someone´s eye, see what she herself was feeling.”. (DeLillo, s. 157) Det är alltså fråga om en annorlunda form av commemoration/konst i Falling Man gentemot den i The
Submission, men frågor som, hur och vad commemoration i dessa fall bidrar med,
dreaming his intentions. She was making it up, stretched so tight across the moment that she could not think her own thoughts. (DeLillo, s. 158) Kanske är det så att denna friare form av commemoration vars syfte ej är uttalat möter sitt motstånd just därför att den inte är en del av en officiell commemoration likt den som planeras i The Submission.
3.2.1 Commemoration och identitet
Commemoration är, om inte alltid så i alla fall ofta, kopplat till nationalism och nationell identitet genom hedrandet av nationens vinster eller nationens hjältar, om bortgång och förlust. I “Commemoration in America: Essays on Monuments, Memorialization, and Memory” skriver Jennie Lightweis-Goff att:
The United States exists as a monumental culture, treading the boundary between memory and forgetting in contested commemorations of losses, victories, civic religions, civil wars, and lost causes.13
Symboler som dessa minnesmonument och andra commemorations spelar en stor roll för nationen och dess invånare, på såväl sociala plan som politiska, vilket också framgår tydligt i romanerna. Monumenten som byggs upp hjälper också till att skriva nationens historia, och att sprida den, något som kan bero på att nationen fortfarande är ung. Det är också en fråga om att bevara värderingar och att säga något om sin plats i världen. Något som även Erika Doss påpekar:
The relationship between mourning and material culture is timeless, of course, and both older and contemporary American monuments testify to human desires to capture and represent memory, to pay tribute, to validate certain historical, political and social perspectives, and to grieve.14
Det visar även på nationens kultur, som ofta ses som en statusmarkör. En kultur som går att jämföra med andra kulturer, enligt Edward Said som i Culture and Imperialism hävdar att:
In time, culture comes to be associated, often aggressively, with the nation or the state; this differentiates ’us’ from ’them’, almost always with some degree of xenophobia. Culture in this sense is a source of identity, and a rather combative one at that, as we see in recent ’returns’ to culture and tradition.15
13 Jennie Lightweis-Goff, ”Commemoration in America: Essays on Monuments, Memorialization, and Memory.” Journal Of American Culture 37, no. 3, 2014, s. 343.
Det finns därför anledning att tro att kulturen och i detta fall
commemorations liksom religionen utgör en del av identiteten. Nationens symboler och ikoner (som WTC) får rollen att utgöra något unikt för det egna folket, något att
identifiera sig med. Commemoration kan sägas ha dessa kvalitéer också och genom att bygga ett minnesmonument som t.ex. det i The Submission, så får nationen en ny symbol att enas runt och hedra minnet av de fallna, något som i båda romanerna blir betydligt svårare än vad man tänkt sig. Denna problematik ligger nära verkligheten. Erika Doss skriver i ”Death, art and memory in the public sphere” att:
Questions and conflicts concerning public commemoration are common in contemporary America; indeed, today´s public sphere is a contested site of cultural authority as artists, art agencies, politicians, corporations and members of the general public vie for influence and struggle over issues of national identity, historical memory and cultural democracy.16
Tydligast blir denna konflikt i The Submission då det är en commemoration som ska väljas genom ett offentligt beslut, medan den commemoration som äger rum i Falling
Man är en enskild persons agerande. Frågorna som väcks i The Submission angående
commemoration har starka kopplingar till verkligheten; ”Whether national or local, public art controversies involve questions of art style, assumptions about audience, concerns about civic identity, and political posturing”.17
Tidigare i analysen har jag skrivit om hur viktigt det är med
commemoration för karaktärerna i romanerna av en rad olika anledningar och då inte minst för bearbetningen av traumat. Om en commemorations helande karaktär skriver Erika Doss följande i sin artikel:
Indeed, the therapeutic dimensions of memory are dominant in […] sites of national tragedy and trauma.[…] Sites of memory are, at their core, sites of struggle, with stakes in larger cultural struggles over national collective identity.18
Liksom religionen så erbjuder commemoration en tillhörighet att sluta sig till, att finna tröst hos. Den blir för identiteten ett redskap i bearbetningen av traumat och försöker återuppbygga nationalkänslan hos folket. Det är dock något som tycks misslyckas i båda
romanerna, där det istället handlar mera om en ”site of struggle” så som Doss skriver ovan.
4 Nationalism
Båda böckerna ger uttryck för en nation under hot, en ny sårbarhet har visat sig och där den personliga och statliga säkerheten sviktar. Den nationella tillhörigheten ifrågasätts, och folket försöker utkristallisera vad det innebär att vara amerikan. Diskussioner kring vem som har rätten att kalla sig amerikan och vem som inte har det går att återfinna i båda böckerna men skiljer sig åt markant. I The Submission så används en negativ definition som inom postkoloniala studier tillskrivits den koloniala diskursen. Denna dikotomi skapar en styrkt identitet- ett vi som försöker att stärka en tillhörighet och en trygghet bland dem som man kallar sina egna. I Falling Man så finns en liknande spänning mellan amerikanen och den Andre, men då främst genom förhållandet mellan Lianne och hyresgästen Elena, och i diskussionerna mellan Nina och Martin.
4.1 The Submission
”They’d all lost, of course – lost the sense that their nation was invulnerable, lost their city’s most recognizable icons…” (Waldman, s. 4). Detta tankesätt visar på något väldigt centralt för författarna bakom The Submission och Falling Man, nämligen sårbarheten, den förlorade tron på statssäkerheten. Citatet framhåller också vad jag menar är en metafor för den tomhet som upplevs, ”[…] lost their city´s most
recognizable icons…” någonting har tagits ifrån dem, någonting som var dem väldigt kärt, men är det verkligen byggnaderna man sörjer? Eller är det tryggheten och statusen som oangriplig, som nu likt tornen ersatts av ett tomrum?
Frågor om vad som gått förlorat och hur man förändrats som person är något som framställs väldigt centralt i båda romanerna. I The Submission så spekulerar Paul, en av männen i juryn om dessa förändringar:
Pauls tankar menar jag problematiserar den nationella känslan- nationalismen. Vem var man som amerikan efter attacken? Hämnaren? Det traumatiserade offret? Paul svarar själv på denna frågeställning – många amerikaner höll all dessa protagonister inom sig, ambivalenta, traumatiserade, offer, men samtidigt hämndlystna. Man värnar mer om nationen och bröstar upp sig för att försvara sig mot det nya hotet. Paul igen: ”Now, as at America’s founding, there are forces oppsed to the values we stand for, who are threatened by our devotion to freedom.” (Waldman, s. 17). Detta förmedlar en bild av idealjaget. Slavoj Zizek, skulle säga att amerikanen här ser på bilden av sig själv inte nödvändigtvis för vad den är utan vad den önskar vara – Frihetsförespråkaren.19
I juryns diskussioner lyfts också en annan problematik fram, nämligen hur andra människor kommer att uppleva minnesmonumentet: ”And every American has the right to create – it’s our birthright. We all understand that. We’re New Yorkers! But will the heartland? They’re much more narrowminded. Trust me, I’m from there.” (Waldman, s. 22) Uttalandet här visar på att identiteten skiljer sig bland annat beroende på var man bor, vilken klass, vilken etnicitet, religion och kön man tillhör. Detta
exemplifierar återigen problemet med att se den amerikanska identiteten som homogen. Det finns dock inslag i traumat som kan sägas tillhöra en stor del av människorna och som därför inte bör negligeras pga. faktorn att alla är olika: ”We’re rarely rational in the face of threats to our personal safety, let alone our national
security.” (Waldman, s.25) Uttalandet här försöker att förklara invånares beteende efter attackerna, när någon lever under terror med skräck och trauma så övertas det rationella tänkandet till stor del av känslor. Vilket gör att det hos vissa utmynnar i vrede. Sean och andras avryckningar av slöjor är ett exempel på detta. Sean och hans familj håller överlag en hård ton i frågor om islam och muslimer i romanen: ”No, sir this is not Islamophobia. Because phobia means fear and I’m not afraid of them.” (Waldman, s. 70) Det som Seans far här förmedlar är att det fortfarande finns en tilltro till nationen och dess säkerhetsorgan i form av makt och beskydd. Det finns också en underliggande laddning av att rädslan som kanske borde finnas där är ersatt av en annan känslokraft, något som är riktat mot ”them”.
I The Submission så finns det hos ett par karaktärer en problematik med den egna nationella identiteten. Oftast så består problematiken i att någon inte är
tillräckligt amerikansk i andras ögon. Både Mo Khan och Asma har dessa blickar på sig. Identiteten hos Asma och Khan skuggas av deras ytliga attribut – namn, etnicitet,
klädstil - de blir därmed främst identifierade efter religionstillhörighet och inte nationell tillhörighet. I en dialog mellan Mo Khan och Paul så dyker frågan om namnets
associationer och ett eventuellt namnbyte upp: ”It’s a little more complicated than that, picking a name that hides your roots, your origins, your ethnicity.” (Waldman, s. 83). Ett byte som Khan vägrar att göra. ”I am an architect and an American,[…] I also happen to be a Muslim. I Was born in Virginia and have lived most of my adult life in New York. In Manhattan. […] I belived my idea would provide a way for the families, the nation to mourn and to remember all that was lost that day, and also to heal.” (Waldman, s. 117) Dessa uttalanden av Mo Khan visar på vikten av att definiera sig själv efter vad som upplevs är rätt identitet – arbetande amerikan, hemmastadd och förankrad i New York med strävan efter att få tillföra något, att få vara en del av återbyggandet.
4.2 Falling Man
Även om Falling Man skiljer sig markant från The Submissions sätt att gestalta
nationalism och den nationella identiteten så finns det inslag som påminner om varandra i båda romanerna. Sidor ställs mot varandra och diskussionerna kring statssäkerheten, och tillhörighet finns där. Som tidigare nämnts så är det diskussionerna mellan Martin och Nina som utgör plattformen även för dessa frågor. Martin balanserar diskussionen och försöker föra sina resonemang på ett rationellt och emellanåt tillsynes känslokallt sätt, medan Nina har ett mycket mer emotionellt uttryck. Här följer ett par exempel på deras utbyten: ”It’s sheer panic. They attack out of panic.” (DeLillo, s. 48) ”This much, yes, it may be true. Because they think the world is a disease. This world, this society, ours. A disease that’s spreading.” (DeLillo, s. 48) Här är det Nina som ger sin syn på terroristernas agerande och Martin som försöker förklara varför. Diskussionen
fortsätter: ”There are no goals they can hope to achieve. They’re not liberating a people or casting out a dictator. Kill the innocent, only that.” (DeLillo, s. 48) Här blottas meningslösheten som man tillskriver terroristernas mål, vad kan de tänkas vinna när det inte tycks vara en kamp för frihet eller upprättelse? ”They strike a blow to this country’s dominance. They achieve this, to show how a great power can be vulnerable. A power that interferes, that occupies”. (DeLillo, s. 48)
blivit drabbat, som ställts under hot och som nu måste bearbeta traumat. Martin: ”One side has the capital, the labor, the technology, the armies, the agencies, the cities, the laws, the police and the prisons. The other side has a few men willing to die.”. (DeLillo, s. 48) Martin illustrerar här kampen mellan David och Goliat, underdogen som slåss mot jätten. Detta exemplifierar den roll som åskådare han har, där han står på sidlinjen ganska långt ifrån epicentret och kommenterar vad det är han ser. Hans känslomässiga band till det inträffade är för honom som utomstående, tunt.
Detta ger romanen en röst som kan anamma ett perspektiv som inte endast blickar mot den Andre utan även mot den amerikanska nationen. Lianne som lyssnat till diskussionen tar upp något som är väldigt centralt i romanerna, meningsskillnader och splittring: ”She saw the hard tight fury in Nina’s face and felt, herself, only a sadness, hearing these two people, joined in spirit, take strongly opposing positions.” (DeLillo, s. 49) Förutom detta att kunna få in ännu ett perspektiv i romanen så visar diskussionerna mellan Martin och Nina alltså på hur åsikter går isär även hos personer som står
varandra mycket nära. Det visar hur människor hanterar krissituationer och sorger på olika sätt och söker olika sätt att förklara sådant som är mycket större än dem själva.
4.2.1 Nationalism och identitet
När jag nu har kopplat religion och commemoration till den amerikanska identiteten så är det tid att sammanfatta nationalismen i de båda romanerna. Nationell identitet är en term som kräver viss förklaring för att kunna hanteras och den som gör detta på ett tydligt sätt är Hilde Restad vars modell får utgöra grunden för hur nationell identitet behandlas i denna uppsats. I ”Old Paradigms in History Die Hard in Political Science”, så beskriver Restad nationell identitet såhär:
National identity can be defined as the ”maintenance and continual reinterpretation of the pattern of values, symbols, memories, myths, and traditions that form the distinctive heritage of the nation, and the
identification of individuals with that heritage and its pattern”.20 I denna beskrivning av nationell identitet så finner man både
Restad menar har funnits hos den amerikanska nationella identiteten sedan grundandet av landet:
The focus on the founding is important because it provided the new republic with ready symbols, myths, and statesmen for the building of a common national identity out of 13 republics.[…]Because the United States decided to break free from England, it was prevented from using its English past as the focus of the usual national project of glorifying one´s heritage, […] the new United States had to look to the future, where nothing but ideas existed. American nationality became connected to an instant ideology, forged in revolution as opposed to a secular development of a ’community through history.’ The Declaration of Independence and the Constitution therefore ’created’ the American nation and its central myths.21
I romanerna så har den starka tron på nationen rubbats av attackerna som bestått i motståndet mot värderingar som nationen tillskrivit sig. Dyrkan av frihet och demokrati ställs mot den Andres egenskaper och man ser sig själv som motpolen till den Andres brister. Detta vurmande för nationen och dess grundläggande idéer och värderingar upphöjs till något nästan religiöst och blir på ett sätt budorden för det amerikanska folket, rättesnören som garanterar en plats för nationen och folket som exceptionellt. Samtidigt så har man upplevt en sårbarhet hos nationen, man är inte onåbar för yttre hot och statssäkerheten har förlorat stort i anseende hos folket. Den nationella identiteten är därför i gungning, man tycker sig ha de rätta värderingarna och de goda egenskaperna, men man saknar känslan av trygghet. Denna rädsla ihop med ett dikotomt tänkande är det som bygger främlingsrädslan och främlingshatet som sprids av medierna. Edward Said skriver såhär om mediers roll i spridningen av rädsla och hat:
The most disheartening thing about the media – aside from their sheepishly following the government policy model, mobilizing for war right from the start – was their trafficking in ’expert’ Middle East Lore […] All roads lead to the bazaar; Arabs only understand force; brutality and violence are part of Arab civilization; Islam is an intolerant,
segregationist, ’medieval’, fanatic, cruel, anti-woman religion. The context, framework, setting of any discussion was limited, indeed frozen, by these ideas.22
Frågan om vem som tillhör denna nationella identitet och kan sägas vara amerikan blir också en stor fråga i romanerna och med utpekade motståndare, som i detta fall är
muslimer, så hamnar de amerikanska muslimerna utanför sin nationstillhörighet. Restad skriver att, ”to become an American, it is not enough simply to have immigrated to the United States; one must also accept this idea of American exceptionalism.”23 Detta är dock mer problematiskt i romanerna då den infekterade debatten om muslimer i USA endast tycks fokusera på de yttre egenskaperna och förbiser sådant som ideologi och värderingar, eller så projicerar den stereotypa fördomar på den Andre och diskussionen blir inget annat än pajkastning.
5 Slutsats och böckernas spegling av samhället
Identiteten i romanerna är en föränderlig konstruktion som problematiseras till stor del av frågor angående religion, commemoration och nationalism. Böckerna ämnar därför inte att lyfta fram en gestaltning av identitet som något allenarådande eller fast, istället visar de hur den ständigt förändras och skiljer sig från karaktär till karaktär, genom problematiserandet kring tillhörighet, trygghet och trauma. På frågan som ställdes i uppsatsens inledning om amerikaner fortfarande, efter attackerna 9/11, ser sin nation som exceptionell, så verkar det som att den fortfarande existerar i formuleringen av amerikansk identitet och då främst beroende på vurmandet av nationens värderingar och ideologi. Men en nation som inte anses kunna beskydda sina invånare bör åtminstone i invånarnas ögon te sig som mindre exceptionell, återigen vill jag därför peka på en identitet som genomgår ständig förändring och som visat sig är en av romanernas mer centrala frågeställningar.
Då jag i analysen utgått från ett litteratursociologiskt perspektiv så har det varit intressant för mig att få veta hur romanerna har mottagits som skildringar av verkliga händelser. Av de båda romanerna så är Amy Waldmans The Submission den bok som enligt recensenterna skickligast lyckats skriva realistiskt om såväl karaktärer som problematiken med commemoration och den missriktade patriotismen. Bethe Dufresne är en av dem som står för hyllningarna och skriver följande i sin recension: ”Only a reporter could have written The Submission, an acutely topical and realistic novel about the rancorous debate unleashed when a Muslim wins a competition to design a memorial to those killed in the September 11, 2001, attacks.”24 Och detta menar jag är ett bra betyg för romanens samspel med samhället och verkligheten. I
recensionen ges även ytterligare information om Waldmans tidigare karriär som reporter, vilket också betonar romanens verklighetsanspråk:
[…]First-time novelist Amy Waldman was in fact a New York Times reporter from 1997 to 2006, and her novel accomplishes masterfully what in newsrooms is called "covering the waterfront." Delving into the highly politicized aftermath of the tragedy, Waldman has given voice, context, and insight to seemingly every relevant character in a hot-button drama that is still unfolding: our national battle over the nature of Islam and its role in America.25
Det finns även de recensenter som betonat Waldmans sätt att skriva om motsättningar mellan religioner, ideologier och etnicitet, vilket är något som även lyfts i min analys. I de första sidorna av Waldmans bok så finns ett par recenssioner och ”Praises” där olika tidskrifter citeras angående verket, Scotsman skriver på dessa sidor följande:
A powerful, intelligent and moving study of the world post-9/11, with all its political, racial and religious tensions, bigotry, idealism and
grief…What Waldman has achieved in her commanding first novel is to explore the grief of a nation in all its contradictory, sometimes bigoted, often ugly, detail.26
Falling Man är enligt ett flertal recensioner även den en roman vars
verklighetsanspråk får höga poäng och här är det främst DeLillos sätt att fånga det psykologiska traumat och tomheten hos karaktärerna, som ger den sin närhet till
verkligheten. Jonathan Durbin skriver i sin recension att ”Don DeLillo's great success in this novel is his terribly accurate portrait of the emotional emptiness and hazy
desperation New Yorkers felt during the weeks and months following the 9/11 attacks”.27 Avslutningsvis hyllar han i sin recension DeLillos sätt att skriva
fiktionslitteratur med starkt verklighetsanspråk: ”DeLillo's writing is brilliant, but this is a difficult read, a literary work of uncommon power that speaks to the reality of 9/11 in a way that journalism never could”.28 Slutligen har jag i mitt urval av recensioner valt att ta med Malcolm Jones recension i tidningen Newsweek, då den gör ett antagande om läsaren och däribland de drabbade: ”Any reader who lived through that day--any reader who even now can never look at a cloudless blue sky without getting a shiver--will look
25 Dufresne, s. 35
26 Waldman, Recension från Scotsman, i de först onumrerade sidorna. ”Praise for The Submission” 27 Jonathan Durbin, ”Books”, People, 2007, Vol. 67 Issue 21, stycke 2.
up from the pages of ’Falling Man’ again and again, saying, yes, that's how awful it was, and how strange.”29 Han avslutar sedan recenssionen med några ord om romanens verklighetsanspråk, då han skriver att: ”Falling Man may not be the last word on 9/11, but it is the clearest vision yet of what it felt like to live through that day and what life became in the shadow of the buildings that were no longer there.”30
6 Sammanfattning
Jag har genom jämförande analyser presenterat hur amerikansk identitet har ifrågasatts och problematiserats i romanerna Falling Man och The Submission, och visat hur religion, commemoration och nationalism hänger ihop med den amerikanska identiteten. En identitet som visat sig föränderlig och inte minst problematisk i
efterverkningarna av 9/11. Jag har beskrivit den ambivalens som uppstått inom religion, commemoration och nationell identitet och genom detta kunnat visa hur romanerna gestaltat tankar om amerikansk identitet och vad den gett uttryck för.
Med mitt litteratursociologiska och postkoloniala perspektiv så har jag kunnat urskönja den sårbarhet, ilska och strävan efter tillhörighet och trygghet som råder på flera plan inom den amerikanska identiteten i romanerna. Däribland den religiösa aspektens problematiserande med den egna och den Andres tro, den sårade nationella känslan och osäkerheten som råder i en nation vars säkerhetstjänst inte kan försvara sina medborgare, samt den islamophobi och dikotomi som lett till
romankaraktärernas uppdelning i amerikan och muslim.
Jag har utöver detta i min analysdel kunnat redogöra för hur
commemoration problematiseras ur flera olika perspektiv och vad dess syfte och egenskaper är i såväl romanerna som i verkligheten samt hur religion och nationalism i romanerna har skapat stora motsättningar för denna möjlighet att hedra de döda. Slutligen har jag kort presenterat hur dessa romaner mottagits som skildringar av verkliga händelser för att även belysa det möjliga samspelet mellan litteratur och samhälle.
Källförteckning
Blake, Justin. ”American Exceptionalism: From Exemplar To Empire”, Washington, D.C: Georgetown University, 2010. (2014-11-06)
Cambridge Advanced Learners Dictionary & Thesaurus © Cambridge University Press Chomsky, Noam. Hybris – USA:s strävan efter global dominans, Stockholm: Ordfront, 2004
DeLillo, Don. The Falling Man, Berlin: Cornelsen, 2009.
Doss, Erika. ”Death, art and memory in the public sphere”, Mortality, Vol. 7, No. 1, 2002. (2014-12-29)
Dufresne, Bethe. ”And the Winner Is….”, Commonweal, Vol. 138 Issue 18, 2011. Durbin, Jonathan. ”Books”, People., Vol. 67 Issue 21, 2007.
Eliassen Restad, Hilde. ”Old Paradigms in History Die Hard in Political Science”,
American political thought,Vol. 1, No. 1, 2012. (2014-11-06)
Höglund, Johan. The American Imperial Gothic, Surrey: Ashgate, 2014.
Jones, Malcolm. ”Up From The Ashes”, Newsweek 149.20, 2007. (2015-01-22) Nordlund, Anna, Litteraturvetenskaplig analys genom hundra år – åtta sätt att läsa
Gösta Berlings Saga, Print on demand från Tekonor, 2014.
Said, Edward W. Culture and Imperialism, London: Vintage, 1994.
Sonias, Baelo-Allué. ”9/11 And The Psychic Trauma Novel”, Atlantis, Vol. 34 Issue 1, 2012. (2014-11-24)
