Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
Qvinnmn
Bl
»?
««sssssxssss
P»à.«
®|B§i
SBiiiflifä
N:r 9. Fredagen den 1 mars 1889. 2:dra årg.
B yrå:
Klarabergs gatan 54, en tr.
Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen ’ösnummerför sälj ning.
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 10—11 och 4—5.
Allm. Telef. 6147.
Utgfifningrstid:
hvarj.e helgfri fredag.
Infaller helgdag på fredagen, ut- gifves tidningen näst fbreg. eller
nästfölj. söckendag.
Prenumeration sker :
I landsorten: â postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, å Stads postens hufvudkontor, i bokladorna
samt å tidningskontoren.
Kronprinsessan Stephanie
af Österrike.
^Ij^ronprmsBSsan Stepha
nus™ nie af Österrike, hvil- kens porträtt vi i dag fram
lägga for våra läsarinnor, har under dessa senast gångna veckor, sedan den blodiga katastrofen i May
erling, helt naturligt varit föremål för den allmännaste uppmärksamhet och i ej mindre grad för den var
maste medkänsla. Hvilken skulle väl ock kunna stå likgiltig inför denna qvinnas sorg, inför denna korta äk- tenskapshistoria, som dock inom sig gömmer så oänd
ligt mycket, allt från den vårliga majdag, då den festsmyckade kejsarstaden vid Donau med jubel hel- sade tronföljarens intagande brud, intill den gråtunga vintermorgon, som randades öfver så många menniskors ofärd!
Hvad denna unga qvinna, skön, beundrad, afundad helt visst af otaliga, i det fördolda lidit, kämpande den grymmaste af alla stri
der: den att inför verlden med glad stolthet och jemt mod bära upp en lysande ställning, medan hjertat i hemlighet förkrympes af en sorg, som endaät så mycket girigare frodas, derför att den måste undertryckas — detta kan väl ingen mäta, som ej sjelf fått tömma samma kalk allt intill dräg- gen. Så mycket mer må
'.«S*'" VS?:
9ÊF,t
'mÆ
alla qvinnors — höga eller låga betyder härvid intet — innerliga sympatier förena sig att bereda den pröfvade systern åtminstone delta
gandets lisa.
Då i maj 1881 den då knappast 17-åriga dottern till Belgiens konungapar förmälde sig med Österrikes kronprins, då i september 1883 en dotter föddes åt det unga paret, fröjdades ett stort folk vid deras glädje, och alla sägo deras framtid i de mest ljusa fär
ger. Att icke dessa för
hoppningar skulle möta sin uppfyllelse, det har dramat från Mayerling lagt i da
gen. Om huru varmt dock kronprinsessan Stephanie känt sig bunden vid sin make, sitt barn, kejsarfa- miljen och hela österrikisk
ungerska folket, har hen
nes uppträdande efter den sorgliga katastrofen burit vittne. Hon visade stor- hjertadt till baka hvarje an
bud att lemna det nya hemmet, som trots allt blifvit henne så kärt, och med vörd
nadsvärd pietet har hon skyndat att sjelf träda i spetsen för sin döde gemåls stora älsklingsverk, hvilket ännu väntar på sin full
bordan, nämligen utgifvan- det af det literära prakt
verket »Oesterreich-Ungarn in Wort und Bild».
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kosfar för ett | r*\ | I Kl Tidningen nnehaller nästan uteslutande originalbidrag. Upp|jif å qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlagg en krona, sa er-
»Bättre» och »sämre» flickor.
'et var något liknande sorg med en tillsats af harm jag kände vid ge
nomläsandet af några rader i Iduns senaste nummer, hvari »en student-
* ska» svarar »en bondhustru» på hennes fråga, hvad man menar med »bättre»
och »sämre» flickor.
Den unga qvinna, som här liksom utma
nande använder sin studietitel, gör icke myc
ket heder åt den bildning namnet innebär.
Och utan att säga oss något fördelaktigt om hennes hufvud bära detta fyrtiotal rader otve
tydigt vittne om, att hennes hjerta icke med heder genomgått sin mogenhetsexamen. Hör blott den ton och det sammanhang, hvari ordet »bondhustru» är användt!
Men kanske gör jag henne för mycken orätt och för mycken. heder med att döma henne så strängt — jag gör det, derför att hon är qvinna.
Eättare vore kanske att behandla henne såsom en studentpoy/ce, hvilken man ju — så vida man icke är en blyg landsortsflicka eller en förälskad mamma ■— betraktar så
som en ganska obetydlig och otillräknelig person, hvars ofta dumdristiga tilltag och naiva lärdomshögfärd på sin höjd aflocka oss en medlidsam axelryckning vid den tan
ken: verlden hinner nog både tämja och slipa dig, stackars gosse!
Men för framgången af qvinnoemancipatio- nen, på hvilken qvinnans och slägtets fram
tid beror, är det af yttersta vigt, att denna emancipation icke sättes i vanrykte genom att i sina verkningar visa sig demoraliserande i stället för förädlande.
Och hvarje ung qvinna, som ställer sig i emancipationens leder genom inträdandet på något af qvinnans nyförvärfvade arbetsområ
den, har ett större ansvar, än hon kanske ett ögonblick gifvit sig tid att betänka.
Det stora allmänna mål, till hvilket hon bör sträfva, utan att ett ögonblick behöfva förlora ur sigte sitt: eget enskilda, är att ådagalägga det menskligheten intet förlorar, utan tvärt om vinner derpå, att hon trängt sig ut ur den begränsade sfer, som af ålder varit för hennes kön afsedd.
Men detta ådagalägger hon ingalunda genom att framkalla sådana reflexioner som:
»se nu, hvart detta nyhetsmakeri leder våra unga qvinnor! •—• till sjelfgodhet, sjelfsvåld, öfversitteri och oqvinlighet m. m. m. m.b
Hon ådagalägger det icke genom att kasta ifrån sig sitt köns verkliga förtjenster, på samma gång som hon arbetar sig ur dess svagheter, och icke genom att införlifva med sitt väsen mannens fel och laster på samma gång som hans dygder och företräden.
Hon ådagalägger det minst af allt genom att förinta hos sig hvarje qvinlig könsegen- domlighet. Man blir hon ju ändå aldrig, huru allvarligt hon än må sträfva derhän, och hvad blir hon då? Ett abnormt mellan
ting, för hvilket ingen plats finnes —• åtmin
stone ingen eftersträfvansvärd — i vårt fysio
logiska system.
Det ligger mycken sanning i följande råd af en man till en ung qvinna:
» Var qvinna och du skall regera verlden;
blif man och du skall duka under! »
Hon behöfver derför icke — äfven om mannen i fråga möjligen menade det så — vara en hjelplös, osjelfständig och okunnig liten varelse, hvars herskaremakt ensamt lig
ger i blickens ljufhet, munnens rosiga leen
den och i de mjuka händernas smekningar;
nej, hon kan vara medveten, stolt och fri, bildad eller lärd, men qvinna måste hon vara, innesluta i sitt väsen och vårda detta svår
förklarliga, som blifvit kalladt »das ewig weibliche». Mannen måste i henne känna sitt komplement, icke se ett aftryck af sitt eget jag, ty då ser han ned på henne med förakt, såsom man ringaktar eftersägare och efterapare. — —
Jag har förirrat mig ett stycke bort från mitt ämne, dertill föranledd af en »student
skas» i mitt tycke mycket slyngelaktiga fram
trädande, men jag är glad, att jag fått till
fälle att säga detta, som jag ty värr vid upp
repade tillfällen tvingats att tänka.
Och jag hoppas, att både mina läsarinnor och Idun ännu skola hafva litet tid och rum öfrigt för sjelfva tvistefrågan: den »bättre»
flickan och innebörden i detta uttryck, hvilket jag från min ståndpunkt också gerna skulle
vilja belysa.
Den enda punkt, der »en studentska» tan
gerar sanningen, är då hon säger, att uttryc
kets mening är så bekant, att ingen är okun
nig derom.
Men mig tyckes, att då ett uttryck är så oegentligt — och att det är oegentligt bevisas bäst deraf, att det icke låter sig öfversätta på moderna lefvande språk utan att förlora sin karaktär af koncentrerad meritlista — att det endast genom allmän öfverenskommelse och genom en rad af felslut kan bringas i harmoni med sin föregifna innebörd, då är det på tiden att slopa det, och de som be
sitta bildning borde vara de första att med
verka dertill.
Ordet »bättre» i detta sammanhang är för det första meningslöst, emedan det är enjem- förelseform och här ingen jemförelse före
kommer.
Det är för det andra okristligt. Ordet heter nämligen i sin positiva form god, och hvem vågar tillskrifva sig godhet? Än min
dre tillskrifva sig den i en stegrad grad?
Det är för det tredje inhumant, ty »bättre»
har till sin naturliga motsats »sämre», som är en stegrad grad af »ond» eller »dålig».
Om jag sålunda kallar mig sjelf »bättre», så förutsätter jag, att andra äro onda och dåliga, och förolämpar alltså dessa andra.
Min mor har berättat mig, att då hon så
som ung, tanklös flicka en gång fälde ut
trycket: »det var en bättre menniska», hennes bror, en allvarlig prestman (hvilken jag har anledning tro ännu är ihogkommen af många äldre stockholmsboar från 30- och 40-talet — hans namn var Jonas Lundbergsson) då med sin djupa, allvarliga stämma med eftertryck yttrade: »du menar väl bättre klädd?!»
Det tyckes mig, att ett uttryck, som för flere decennier till baka af den tidens fram
skridna andar stämplades såsom otillbörligt, nu skulle vara moget att förvisas ur hvarje bildad menniskas ordlista.
Och jag vågar också försäkra »en bond
hustru» att en verkligt bildad och finkänslig qvinna aldrig använder uttrycket »bättre flicka» om sig sjelf eller sina jemlikar, lika litet som hon använder benämningen »sämre»
annat än i betydelsen moraliskt dålig.
Och vårt språk är verkligen icke, som »en studentska» vill antyda, så fattigt, att vi be
höfva anlita detta oegentliga uttryck för att slippa en allt för lång omskrifning. Och äfven om så vore, så vågar jag påstå, att en i hjerta och sinne »bättre» flicka ej är så girig, att hon tillåter sig en. låghet i uttryc
ket för att spara in några öre på en rad mindre i annonsen.
Jag kan på det bestämdaste försäkra, att det aldrig skulle falla mig in att taga en flicka i mitt hus, som sjelf kallar sig en
»bättre flicka», ty bakom detta uttryck skym
tar jag alla halfbildningens och kälkborger- lighetens vanprydande lyten.
Deremot skulle jag icke tveka att lemna hus och barn i händerna på »en hederlig, allvarlig och arbetsam bonddotter», som der- jemte egde betingelser för att söka en plats som lektris, värdinna eller dylikt, ty dessa tre egenskaper: hederlighet, allvar och arbet
samhet är det just, som man endast som ett kuriosum finner hos de sig »bättre flickor»
kallande.
Elna Tenow.
Något litet om friskgymnastik.
(Till Iduns unga läsarinnor.) Upsala, i februari.
är i vårt kära Upsala ha vi unga flickor hela hösten varit lyckliga nog att få njuta af friskgymnastik tre aftontim
mar i veckan under ledning af en skicklig och intresserad ung qvinlig gymnast. Då vi nu åter börjat våra öfningar för vårterminen, känner jag stor lust att orda en smula om gymnastik till Iduns unga läsarinnor.
För den, som pröfvat på, är friskgymna
stik ett verkligt nöje. Men vore ej här fråga äfven om något annat, då lönade det ej mödan att spilla ord och tanke derpå.
Nu gäller det vida mer helsans bevarande och återvinnande, så väl kroppens som ock i viss mån själens. Ären I i tillfälle dertill, så frågen sjelfva någon ung flicka, som längre tid deltagit i väl afpassade gymnastiska öfnin
gar, och hon skall med mig instämma i, att de ej blott stärkt kroppen, utan äfven helso- samt upplifvat sinne och själ.
Eör de flickor särskildt, som genom sitt arbete äro tvingade att föra ett mera stilla
sittande lif, blir friskgymnastiken en ren nöd
vändighet. Kanske ej alla af dem ännu känt den försvagande verkan af det ensidiga ar
betet och af bristen på motsvarande allsidig rörelse. Men om de ej förståndigt sköta och bevara sin helsa, så är den, snarare än de sjelfva kunna ana det, undergräfd och bruten och med det samma arbetskraften, för mån
gen kanske hela hennes kapital, borta.
Och för dem, som på grund af lyckliga ekono
miska omständigheter ej tvingats till ett be- stämdt arbete, medför ofta just detta brist på nödvändig kroppsrörelse. Så blifva de, om ej direkt sjuka, dock svaga och bleksigtiga.
Ingen menniskans förmåga, lekamlig eller andlig, når någon högre utveckling utan öfning. Så äfven här. De gynnade, som nu ej behöfva arbeta och anstränga sig, måste hafva i tanke, att de dock ej alltid kunna undgå det under hvarje förhållande och un
der hvarje form. När den tiden kommer, huru godt att då kunna möta lifvets kraf med ett samladt kapital af helsa, kraft och glädtigt mod; ty säkert är att känslan af kraft och helsa ökar modet i motgången.
»Det der är ju ganska förståndigt taladt, » tänka ni kanske, »men det fordras så myc
ket för att kunna gymnastisera, stegar, rep 66
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon
nenter, som samlas, och för hvllka afglften Insändes till Redaktionen af IDUN Idun, erhållas eit gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne mentet räcker. Aro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera
och bommar och — ja, det är ej godt att veta hvad allt!»
Det är ej sä orätt, och för dem, som bo på landet, har jag ej annat råd, än att de i närmaste bokhandel köpa t. ex. »Hemgym
nastik» af Hartelius och sedan nöja sig med blott fristående gymnastik utan redskap. För öfrigt är det i allmäDhet landtboarne, som minst behöfva gymnastik.
Men ni, som bo i städerna, åtminstone i de städer, der det finnes högre elementar
läroverk för gossar, kunna alltid söka få till
träde till en gymnastiklokal. För att få led
ning vänder ni er till en gymnastiklärare, manlig eller qvinlig, lika godt hvilket, endast han eller hon studerat sin sak. Ty oförstån
dig gymnastik kan lätt skada, i synnerhet q vinn an.
Misstycken nu ej, om jag ytterligare gifver er ett par råd angående det praktiska utfö
randet af planen.
Antingen kunna ni — jag antager, att ni äro åtminstone tio à tolf stycken, som redan slagit er samman — sjelfva hyra salen och betala en ledare pr timme samt vid hvarje termins eller månads slut taga hvar och en sin anpart af kostnaden på sig. I många fall är det troligt, att ni rent af utan afgift få salen upplåten och behöfva då endast bestrida utgifterna för upplysning och städ
ning.
Eller ock anmoda ni er ledare att hyra lokal och derefter af hvar och en upptaga en viss termins- eller månadsafgift. I detta fall bör anslutningen vara betydligt större, då mera omtanke och besvär samt dessutom risken helt och hållet hvila på blott en.
Då jag har någon erfarenhet om, hur de ekonomiska omständigheterna gestalta sig i båda fallen, vill jag delgifva det lilla jag derom vet.
För ett par år sedan voro vi ett sällskap af ungefär tjugu flickor, som organiserat sig enligt det förra sättet. Vi hade två öfnin- gar i veckan. Salen med gas och städning kostade oss 1,25 kr. för hvarje gång, och som vår ledare var mycket intresserad af att få öfningarna i gång, ville han endast hafva 1,50 kr. i timmen. För en termin af 14 à 15 veckor belöpte sig hela nöjet ej till mer än 4 kr. för hvarje deltagare.
Nu är det så stäldt, att vår ledarinna har tagit saken helt och hållet om hand. Hon upptager en afgift af 2 kr. i månaden för tre öfningar i veckan, och som hon lyckats få mellan 30 och 40 deltagare, bör hon gå ut med det, ehuru hon betalar dryg hyra för lokalen.
Utan särskild drägt är ej värdt att tänka gymnastisera. Det åtsittande klädningslifvet och de tunga, långa kjolarne skulle, om ej precis motverka, åtminstone till stor del för
taga nyttan af rörelserna.
Drägten består af ett par knäbyxor, som på intet vis få strama, en kort, temligen vid kjol, som ej bör räcka mer än nätt och jemt till knäna, och en rymlig tröja med raka, vida ärmar. Det är ganska trefligt att göra denna i sjömanssnitt, sådan som små gossar och flickor bruka bära. Ett trikotlif kan ersätta tröjan. Damkläde är ganska lämpligt, men bättre än mycket billigt sådant är vanligt klädningstyg. Det blir både billigare och liållbarare. Ett par stora, mjuka skor med mycket låga, breda klackar fullständiga dräg
ten. För den, som vill eller måste vara eko
nomisk, behöfver drägten ej blifva dyr.
Det är väl öfverflödigt att påpeka, det snörlif, åtsittande lifstycken och trånga lin-
ningar måste vara bannlysta från hvarje gymnastiksal.
Jag vet, att i en eller annan stad redan existera qvinliga gymnastikföreningar, men i de allra flesta ej. I hvarje stad, der det fins en gymnastiklokal, fins väl också någon ung flicka med energi nog att sätta sig i spetsen för organiserandet af en dylik förening och lyckligt bringa den till stånd. Jag beder er, att på samma gång ni tänka på ert eget väl också tänka på deras, som ej fått förmåga eller den samhällsställning, att de sjelfva kunna taga saken om hand; det skall då bli er lättare att med ihärdighet gå till er sak.
När ni sedan under öfningarna se dem, som annars bruka vara nedtyngda och sorgsna, med lefnadslust och frimodighet blicka er till mötes, då skola ni känna tillfredsstäl
lelse med hvad ni åvägabragt.
Till sist önskar jag all lycka och fram
gång i ert företag — och äfven glädje och förnöjelse deraf.
Majken.
IDUNS
femte pristäfling,
1) För den bästa uppsats från något qvin- ligt yrkesområde utdelas ett pris af 25
kronor. Härvid tillstädjes de täflande den största möjliga frihet i val af ämne, för så vidt detta endast faller inom uppgifven ämnesgrupp, som ju är synnerligen vid, då den omfattar all qvinlig verksamhet utom hemmet, denna må nu bestå i t. ex. någon lärarinneverksamhet eller i ren handtverksut- öfning.
2) För den bästa skildring ur eller uppsats öfver societets- och sällskapslif utdelas ett pris af 20 kronor.
Täflingsskrifter inom dessa tvänne afdel- ningar få ej öfverstiga fyra vanliga spalter i Idun.
3) För den bästa och rikhaltigaste samling af praktiska råd och rön för hus och hem (afsedda för Iduns smala spalter) utdelas
ett pris af likaledes 20 kronor.
För täflingsskrifter inom denna afdelning gäller ingen bestämd omfångsbegränsning.
1^“ Ett extra pris
på 25 kronor har Redaktionen dess
utom beslutit utdela för den bästa beskrifning öfver skandinavisk badort eller sanatorium, ett ämne och en fråga för dagen, då snart de sedvanliga vårfunderingarna för sommarsejou- ren torde stå för dörren. Täflingsskrifter inom denna afdelning få ej öfverskrida ett utrymme af tre vanliga spalter i Idun.
Täflingsskrifterna, som böra skrifvas endast på en sida af papperet och förses med namn eller signatur samt förseglad namnsedel, skola vara inlemnade senast den 15 mars. Å bak
sidan af konvolutet bör tecknas ordet: Täf-
lingsskrift. Redaktionen.
Våra barnbaler.
Småprat af —er.
«
vem har ieke, om äfven ålderns hvita snö täcker hjessan, en innerlig fröjd af att se barnen i yster lek, eller svängande om i munter dans, till dess deras fina kinder purpras och ögonen stråla af sann och naturlig barna-
fröjd. Huru hägrar icke då för ens inre syn minnen från vår egen ungdoms solljusa dagar, och vi känna kanske till och med ålderns krämpor och tvärheten i det gamla sinnet vika för några ögonblick och erfara en lockelse att svänga om med en liten tulta, som icke ens räcker oss upp till midjan. Och vi hvirfla om, till dess hufvudet blir yrt och vi utmattade sjunka ned i den mjuka länstolen, ålderdomens vän.
En sådan syn, en sådan lek göra våra sinnen godt och verlden förefaller oss skön, vi glömma pessimismens läror, och tron på ungdomen och lifvets glädje smyger sig som frisk luft in i våra hjertan.
Men hvad som icke är gladt, det är att stå som åskådare i ett hörn vid en af våra nutida, litet förnämare barnbaler. Tänker man till baka på sin egen ungdom och jemför förr och nu, så blir man kanske litet häpen och känner sig litet ociviliserad. Och när man ser denna sam
ling af brådmogen ungdom, så tänker man må hända: »Hvad månde blifva af alla dessa små underdjur?»
Men vi äro blott tysta åskådare. Låtom oss hållas i vårt hörn, se och reflektera. Vi känna till förhållandena litet på förhand och teckna derför »barnbalen» från början.
Mamma och pappa — det fins ibland or
saker, hvarför man måste ställa kontrahenterna i denna ordning •— har upplåtit hela sin vå
ning åt sin unga tolfåriga dotter, som ämnar ge stor bal för vänner och väninnor. Hon är redan ärelysten, den unga damen, och när hon ger en fest, en bal, så måste den öfverglänsa alla hon sjelf på nyåret bevistat. Hon känner sitt värde, och hon har en aning om sin pappas penningevärde — alltså måste man vara i »stil»
med sin ställning.
Derför stråla också rummen i ljus, inte blott hvardagsrummen, utan äfven salongen och för
maket. Öfverdragen äro tagna af möblerna, gångmattorna borta ■— man ser, att det är stor bjudning. En vaktmästare i frack sysslar i buffeten, och ute i köket är kokfrun fullt sysselsatt.
Den unga värdinnan — det kan ju hända hon är en tolf eller fjorton år — träder ut och tager en öfversigt öfver det hela. Hon låter sin blick ila ganska pröfvande öfver hvarje föremål, försummar icke att göra en anmärk
ning här och der och blir ganska misslynt, när hon får veta, att den ena fiolen skickat åter
bud. Bara piano och en fiol — det är ju riktigt tarfligt.
För öfrigt ser hon redan något trött ut. De föregående dagarne ha varit ansträngande. Hon hade upprättat lista på alla dem, som skulle bjudas, och det hade inte varit så lätt att göra en förståndig gallring. Sedan skulle de tryckta bjudningskorten kringsändas, sömmerskan be
sökas, toaletten profvas, och deremellan små uppskakande scener med »mamma», som nog försöker, men ändå ofta har svårt att »följa med sin tid».
Emellertid lider tiden, mörkret faller på, och gästerna börja komma. Några åtföljas af sina föräldrar, andra af tjenarinnor, och de små bal
drottningarna afpelsas. Det var förskräckligt med grannlåt, broderier och spetsar, genombrutna strumpor och — minsann tror jag inte, att den alltid moderna sömmerskan varit fram, eller rättare, bak och hängt på en liten tournyrunge.
■ Det är, som om man befunne sig i en balsa
long för fullvuxna, på ett fåfängans eleganta marknadstorg. Samma granskning af hvar
andras toaletter, samma blodiga kritik öfver hvarandras yttre värde. O, barndomens oskulds
fulla tid, hvart har du tagit vägen, och du 67
tion ske å närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvlnllg
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I DU N användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga anglfvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas
moderliga förstånd — i hvilken undangömd vrå har du slumrat in !
Grace fins det nog hos de unga qvinliga balgästerna, hvaremot »ungherrarne» förekomma litet mera drumliga. Drägten är dock oklan
derlig, en blandning af engelskt-franskt mode, med .spända strumpor och åtsittande permissio
ner, vid blus med nedvikt spetskrage, hvita handskar, som något genera de unga dandys, och urmodigt nedkammad Herman-Bangslugg.
Ännu råder någon stelhet i den unga fest
skaran, men så blir det något mera lif, dans- programmen fullklottras, och musiken bjuder på en promenadpolonäs.
Det är riktigt rörande att se dem föra sig i den ceremoniösa dansen ! Och hvad de ha roligt sedan! Det måste vara något inåtvändt, ty icke hör man några glada barnaskratt, icke ser man glädjens strålande blickar.
Nej, detta är ingen barnbal, det är icke lef- nadsfriska barn, som svänga om i munter dans efter skolans och lexornas besvär och sedan slumra lugnt in i barnaverldens drömmar. Det är små dresserade dockor, som leka »stort folk», som känna sig blaserade, derför att de ständigt hört upprepas regler, »om livad som passar och icke passar», och som slutligen blifvit beröfvade tron på barnaålderns lycksalighet och dess oskyl
diga fröjder.
Låten barnen vara barn och barnbalen en lek — intet annat. Tids nog kommer den tid, då nattvaket bleker ungmöns kind och den unge mannen svänger om i valsen med en min, som om han ville säga: »Man är ju tvungen att släpa med, tills supén kommer. »
I skafferinyckelfrågan.
8
|ru Hanna Kamkes för en tid sedan in-•> förda .uppsatser, i hvilka hon dref den åsigten, att hvarje husmoder sjelf bör hand- hafva sina förråd och ständigt hålla dem inlästa för tjenarne, ha väckt allmänt intresse och liflig debatt. Asigterna tyckas vara mycket delade. En insändarinna »Albert. . .»
yttrade sig i n:r 7 af Idun gendrifvande mot fru Kamke; att hon i sin uppfattning ej varit ensam, synes af ingångna tacksamhets- skrifvelser.
För dagen lemna vi ordet åt en annan bland våra värderade medarbetarinnor, hvilken i saken obetingadt tar fru Kamkes parti.
Andra uppsatser i ämnet ha ingått och vänta på utrymme, bland dessa nämna vi särskildt en från fru Langlet.
Den ingalunda ovigtiga frågan torde bäst klargöras genom detta offentliga meningsutbyte.
Alltså: ordet åt »Hoi»!
5? *
*
Tillåt mig först att till Planna Kamke ut
tala ett hjertligt och varmt tack, icke allenast för hennes utmärkta och beaktansvärda upp
satsers verkligt goda innehåll, utan fast mera för den innerlighet och det milda allvar i förening med sann välvilja, som känneteckna de samma.
Derpå vill jag vända mig till Albert. . . (ina?) i anledning af hennes kritik af ofvan- nämda uppsatser.
Man behöfver ju alldeles icke följa ett, om än aldrig så godt råd helt och hållet blindt, ty liksom äfven ett vackert och ändamåls
enligt mode behöfver lämpas efter hvars och ens person och individualitet, så får man
ock i afseende på tillämpandet af ett råd eller en föreskrift taga hänsyn till och rätta det hela efter egna förhållanden och tänkesätt.
Sjelf följer jag verkligen Hanna Kamkes uppmaning och har mina matförråd inom
»lås och lycke», men icke behöfver jag derför vare sig upptaga större eller mindre del af min tid med att »efter hvarje måltid gå och läsa in maten». Jag kan göra precis det samma som Albert... : se efter mina barn, som ännu äro i singularis, och sköta min sömnad.
Se här hemligheten! Då tjenstflickan tagit af bordet, ätit, samt iordningstält efter maten, sätter hon sjelf in öfverlefvorna samt hänger in spislcammarnyckeln på sin bestämda plats, hvarifrån jag eger rätt att vidare praktisera den ned i min klädningsficka. Om en måltid af någon anledning, hvilket sällan händer, skulle försenas och jag befarar, att min lilla hjelpreda skulle vara hungrig, ger jag henne lof att taga nyckeln, eller ger jag henne den sjelf, så att hon å den ena sidan alls icke behöfver svälta och å andra sidan min tid alls icke förspilles.
På detta ser hon, att det alldeles iclce är af misstro, som spiskammaren låses. Men jag har den åsigten, att när smeden gjort lås och nyckel, så skola de väl användas — i annat fall kunde man ju hafva s. k. »smäll
lås», som finnas i åtskilliga butiker.
I min nyckelknippa har jag dessutom •—
som en god vaktarinna egnar och anstår — en extra spiskammarnyckel, i händelse, hvilket dock ej inträffar i mitt hus, den ordinarie skulle förkomma.
På qvällen, då jag lägger mig, ligga alla mina nycklar på nattduksbordet bredvid mig.
Skulle sjukdom, eld eller annan olycka upp
stå, har jag strax nycklarne till hands och kan på minuten taga fram, hvad som behöfves.
Och ännu ett. Skulle tjufvar vilja helsa på, så finna de icke hvarje nyckel i sitt lås, så att de blott behöfva se sig till godo, nej, ej ens en brödkant komma de åt utan dyrk och allsköns omak, som ofta kan vara nog att afskrämma och förhindra.
Mina förråd utaf kaffe, socker, mjöl, gryn m. m. har jag icke i skafferiet, utan i ett särskildt skåp, äfven detta läst. Jag brukar sjelf taga fram och lägga i grytan, hvad som beböfs, smör, kryddor, eller hvad det nu vara må.
Ej derför att jag misstror tjenarinnan, utan emedan jag tycker det är en af mina pligter som husmoder; dock undervisar jag samtidigt härmed min tjenarinna, så att hon kan göra det alldeles på samma sätt som jag sjelf, om det skulle någon gång behöfvas vid sjukdoms
fall eller annat.
Mig åtminstone skulle det vara en sann pina att »ej på en hel vecka», ja, blott en enda dag, »få gå i kök och skafferi», utan endast »se till barnen och sy».
Fast man innerligt älskar sina barn, kan man ju alltid någon gång vid tillfälle låta tjenarinnan se till de små, ty annars kan det ju hända, att barnen blifva, som man säger, så »kelna» efter modern, att de stor
skrika och omöjligt kunna tystas hvarje gång modern släpper dem, hvilket bringar obehag för såväl det lilla barnet som för modern och hela huset i öfrigt.
Hvad sömnaden beträffar, så låter jag vid tillfällen, då jag sjelf är sysselsatt på annat håll, exempelvis i köket, min tjenarinna fort
sätta, der jag slutat, sedan det blott först blifvit iordningstäldt åt henne och hon fått nödig undervisning.
Detta uppmuntrar och smickrar henne hö
geligen, och jag skulle kunna visa vackra prof på mina tjenarinnors händighet i denna väg.
På så sätt lider husmoderns arbete intet afbräck, och både hon sjelf och tjenarinnan få nyttig och välbehöflig omvexling.
Likaledes anser jag det tillhöra en hus
moders pligter att så vidt möjligt sjelf göra sina uppköp, då hon ju på samma gång, utan onödig tidspillan, kan hemta frisk luft och få motion. Men mina uppköp verkställer jag alltid på så sätt, att min tjenstflicka blir i stånd att göra sig reda för varans pris och värde, så att äfven hon, då det behöfs och naturligtvis stundom händer, på egen hand kan köpa lika bra och billigt, som jag sjelf.
Jag har aldrig på en gång haft mer än en tjenarinna; hvar och en har vid ankomsten varit fullkomligt okunnig, då det varit deras första plats. Men efter blott ett par måna
ders förlopp ha de lärt sig åtminstone allt det lilla, jag sjelf kan, och det oaktadt — märk fru Albert... ! — jag sjelf haft mina förråd om hand och sjelf gjort mina uppköp.
Hoi.
Teater och musik.
Kungl. operan gaf i måndags en synnerligen intressant föreställning med ett delvis så godt som nytt, delvis verkligen alldeles nytt program. Detta upptog nämligen Méhuls talopera »Josef i Egypten», hvilken här ej gifvits på nära ett tiotal år, samt Bizets opera-comique »Djamileh», som nu gafs för första gången. Båda operorna hafva visserligen det gemensamt, att handlingen i dem är förlagd till Orienten, men i musik oeh innehåll äro de natur
ligen himmelsvidt skilda.
Innehållet i »Josef i Egypten» är det bekanta från bibliska historiens berättelse om Jakobs oeh hans söners ankomst till Egypten, der den af bröderna bortsålde Josef blifvit en mäktig man. Liksom i den berättelsen intet qvinligt element är framträdande, så har äfven kompositören försmått att i operan in
lägga något sådant. Något erotiskt element i vanlig bemärkelse ingår sålunda ej i denna opera, som mera gör intrycket af en musiklegend. Deremot har tonsättaren i Josefs parti förlänat den äkta sonliga och broderliga kärleken det skönaste uttryck. Den rena, ädla och högstämda karaktär, som präglar Jo
sefs parti, är ock utmärkande för operan i sin helhet.
Josefs tacksamma roll utfördes förtjenstfullt af hr Hagman, hvars malmrika och klangfulla röst här gjorde sig förträffligt gällande. Utan tvifvel torde ock denna hr Hagmans prestation böra betraktas som ännu mera lyckad än hans Masaniello. Ännu är dock det rika röstmaterielet ej fullt tillvarataget eller tillräckligt ansadt. De redan gifna löftena äro dock mycket rika och skola förvisso under en god och förståndig ledning infrias. — Hr Lundqvist gaf en synnerligen sympatisk bild af den blinde patriar
ken Jakob, liksom ock hr Lindens Simeon beträflän- de såväl sång som spel och maskering var mycket karaktäristisk. I Benjamins roll debuterade fröken Holmstrand med rätt god framgång. Hennes åter- gifvande af rollen föreföll dock något stelt och sorg- bundet.
Till efterpjes gafs, som sagdt, Bizets »Djamileh».
En österländsk stämningsbild, mättad af vin, sång och kärlek, omsatt i den mest poetiska och melo- diösa tonskrud med det ypperligaste orkesterunder
lag, en varm lokalfärg, öfver det hela något sago
likt, berusande — se der intrycket af denna opera- comique ! Utförandet och uppsättningen äro syn
nerligen vårdade, och underligt vore, om ej »Dja
mileh» ganska länge skulle förmå hålla sig uppe på spellistan. Titelrollen, favoritslafvinnan Djamileh, utfördes ganska förtjenstfullt af fröken Ek, särskildt hvad den vokala delen af partiet beträffar. Hr Lundmark, som här. hade en af sina lyckligare aft
nar, gaf en i alla afseenden god bild af den turki
ske bon-vivanten Harun. Han understöddes särde
les förtjenstfullt af hr Linden.
Båda operorna leddes af kapellmästaren Henne
berg. Salongen var fullsatt och bifallet lifligt.
Under inöfning äro »Trollflöjten» (Sarastro : hr Borgstedt, debutant), »Alphyddan» och »Regemen
tets dotter» (Marie: fröken Klemming). F. Hbg.
68
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bi
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. IDUN Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre pr 4- spalt. petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
K. dramatiska teatern bjöd i måndags på en syn
nerligen intressant première: programmet upptog nämligen för första gången å denna scen Paillerons spirituella enaktskomedi »Gnistan» (förr gifven på dåvarande Nya teatern) samt Modères klassisk vordna komedi nLärdt folk i stubb».
Att den dramatiska teatern, så vida och allmänt erkänd för sin öfverlägsenhet i den moderna franska konversationskomedien, väl skulle skiljas från den uppgift »Gnistan» förelägger, var endast hvad en hvar väntade. Af de tre rollinnehafvarne (och roll- innehafvarinnorna) är svårt gifva någon framför de andra priset, så lyckligt och individuelt fylde hvarje af dem sitt parti. Att fru Hartman, publikens fa
voritbarn, hvilket till på köpet fatt en roll, som passar till hennes konstnärslynne som handsken till handen, med sitt lifliga och täckt naiva spel som Antoinette, särskildt skördade den fullsatta salongens stormande bifall förnekar ej på något sätt, att hr Fredriksson och fru Fahlman båda gjorde sig för- tjenta af det lifligaste erkännande, för hvad de pre
sterade i Eaouls och Leonies partier.
Förnekas kan ej, att Molières diktning numera förefaller en stor del af publiken — den icke rent literärt intresserade — väl föråldrad att kunna skänka någon lifligare njutning, men med det utförande, exempelvis »Lärdt folk i stubb» nu senast fått å Dram, teatern, har denna ovedersägligen inlagt stor förtjenst om den klassiska dramatiken och gjort sig den mera finsmakande publiken på allt sätt förbun
den. Hr Bceekström som Chrysale, fruarna Fahl
man, Pundberg och Hartman (Armande—Henriette—
Martine), fröken Ahlander som Belise och hrr Skån- berg och Personne såsom Clitandre och Trissotin böra samtliga särskildt nämnas för ett karaktäristiskt och lagom chargeradt spel. J. N—g.
Svenska teatern gifver nästa måndag för första gången »Flickornas gossar», fältmanöversfars i 7 tablåer, öfvers. från det danska originalet »Pigernes Jens» af Charles Kjerulf och Peter Nansen, musiken af Jens Kok, hvilket utgjort säsongens mest dra
gande nyhet i Kjöbenhavn. Rollfördelningen uppta
ger ett 40-tal roller, af hvilka de förnämsta inne- hafvas af hrr Holmqvist (Jens), Ekelund, Lundberg, Nilsson, Olsson, Kanft och Yarberg, fruarna Lund
berg och Selander samt fröken Sommar (altern, med fru Stenfelt), fröknarna Grund och Gudmundson.
Vasateatern uppför i dag (onsdag) för första gån
gen »Eiddar Blåskägg», operabuffa i fyra akter af Offenbach, 1866 uppförd å k. operan härstädes.
Hufvudrollerna innehafvas af hr Kloed och fröken Anna Petterson.
Den 27 febr.
En radikalkur.
Novell
af Elin Ameen.
(Forts.)
Ä
nnie hade ej på någon tid varit hos borgmästarinnan. Det var förgäfves denna bannade och hvarannan dag tittade in till henne för att taga henne med sig hem.
»Jag har inte tid, jag fâr lof att sjelf läsa, och så är det några barn, som äro långt efter de andra, som jag läser särskildt med. Jag vill, att min afslutningsexamen i sommar skall bli vacker. Och så, när qvällen kommer, är jag så trött, tant!»
Ja, borgmästarinnan hade nog märkt, hur blek och mager hon blifvit och så förskräck
ligt nervös.
»Men om du bara ville komma till mig som förr, skulle du nog krya upp dig. Du kan ju ligga på en soffa och låta oss pyssla om dig.»
I fantasien såg hon plötsligt för en minut sig sjelf liggande på skinnsoffan i salen, såg de spelande vid deras bord inne i förmaket
— — — hon låg stilla, omsvept, omhuldad utan att göra något, utan att tänka — och så någon bredvid henne, som kanske läste för henne, eller satt han vid pianot och sjöng med halfhög röst, i det han ackompagnerade sig med två finger.
Hon drog ett djupt andetag.
»Nej, tack, käraste tant, jag skulle bara störa er, och så vill jag gå till sängs tidigt.»
Den gamla teg ett ögonblick. Derefter lade hon plötsligt sitt rörliga lilla hufvud på sned, såg på Annie och sade:
»Annie, det är väl inte — du har väl inte —- jag menar, du och doktorn ha väl inte grälat, just när det höll på att bli nå
got af?»
»Hvad för något —- hvad höll på att bli af?» Hon såg så djupt förtörnad ut, och hennes ögon sköto så ljungande blixtar, att borgmästarinnan förskräckt flyttade sin stol litet till baka.
»Ja, du behöfver inte taga så vid dig . . . jag bara tänkte . . .»
»Tänk aldrig så mera, tant! Och nu, efter som tant ber mig, så — skall jag komma till tant i afton —• — tant förstår, jag trifs så godt med er, när jag bara orkar — — och kanske är det flere, som dragit falska slutsatser af mitt uteblifvande!»
Doktor Ljung var inte hemma, hade måst fara till landet strax efter middagen och skulle ej vara till baka förr än sent på nat
ten. Annie drog en suck af lättnad, när hon hörde detta. Gamle-doktorn låg hemma i podager och vågade sig ej ut. Hans fru hade tittat in en stund och druckit en kopp kaffe, men sedan skyndat hem igen till sin dundrande och svärjande tyrann.
Det bief en afton, helt olik alla andra hos borgmästarinnan. Rektor Bergman kom som vanligt och tycktes finna sig väl utan sitt parti. Borgmästaiinnan, som ändå måste hålla kort i hand, lade patience. Annie satt hopsjunken i ett soffhörn, blek och tyst. Hon lyssnade likväl med nöje till rektorn, som talade väl och sakkunnigt i en mängd äm
nen. Denna afton, som flere gånger förr, tänkte Annie, att rektorn var en ovanligt bildad man med grundlig lärdom, så anspråks
lös och till baka dragen han än syntes. Ofri
villigt jemförde hon honom med doktor Ljung, en jemförelse, på hvilken doktorn förlorade.
Och likväl hade doktorn utan tvifvel mera genialitet, men det var gedigenhet och fast
het, som felades honom. Hon tyckte, att doktorn kunde liknas vid en raket: lätt an- tändlig kunde han, så att säga, med ett gnist
rande och fräsande flyga högt upp i luften, der man bländad och beundrande följde hans tankestjernor i deras sväfvande, dallrande flykt utan mål i rymden — så en knalleffekt
— och så slut och mörker — ingenting i behåll, som kunde värma och lysa — endast minnet af att man varit tjusad och hänförd af — ett bländverk.
Hos rektorn fans intet gnistrande, intet som tjusade. Allt var klart, lugnt och be- stämdt. Om han någonsin haft en ungdom, då också han jäst af omogna idéer, hvilka i virrvarr trängdes i hans hjerna, så var den tiden länge sedan förbi, och han var nu en mogen man, fullt medveten af hvad han ville och tänkte.
Och likväl drogs Annie till honom, den unge, trots inkonseqvenserna och det ännu outvecklade hos honom — drogs till honom, utan att vilja eller önska det, och hon öfver- raskade sig sjelf med att, under det hon lyssnade till rektorn, gång på gång låta sina blickar fara mot dörren till tamburen, i vän
tan att den andre ändå skulle komma hem.
Då hon gick, var han emellertid ej ännu kommen, och det blef rektorn, som följde henne hem. Dét var icke längre snö och glittrande rimfrost, utan en aprilafton med mild, fuktig luft efter en regnig dag.
Plötsligt och för Annie alldeles oväntadt, under deras promenad långsamt »Storgatan»
framåt, friade rektorn till henne. Hans fråga, om hon ville bli hans hustru och göra honom lycklig, kom lugnt och stilla, men hon förstod af röstens darrning, att han var djupt upprörd.
Det var första gången efter faderns död, någon man talat kärlekens ord till henne — förut, medan hon ansågs vara rik, hade hon hört dem ofta nog. Der fans då ännu någon, som inte brydde sig om, att hennes namn var fläckadt, att hon ej längre var ung och vacker och inte egde ett öre! Der fans nå
gon, för hvars lycka hon var nödvändig, någon, som ville bli henne en trofast vän, så länge lifvet räckte! Hon behöfde inte längre vara ensam — två hand i hand i lifvets kamp!
Hon kände det som någon ting godt och stort, hon kastade bort. Ty hon måste svara honom nej, derför att det stod en annan emellan dem.
Hon gaf inte något skäl, endast att det
»ej kunde så bli». Hon trodde, att han in
gen aning hade, om hvad som var egentliga hindret, och likväl visste han det så klart och tydligt, att han varit beredd på hennes svar.
»Ni tänker nu, att det är omöjligt,» sade han stilla, men med samma darrning på rö
sten, »men, fröken Birger, jag Jean vänta.»
Det var något i dessa tre ord, som nästan förskräckte henne, något så orubbligt ener
giskt, så fast och säkert, som hade ban all
deles klart för sig, att om han väntade, skulle det ovilkorliga resultatet bli, att han vann sitt mål.
Der låg en makt i detta: jag Jean vänta, som nästan bedöfvade henne. Det var något magnetiskt deri, liksom en starkare kraft än hennes eget jag, som ville draga henne — från den andre, som hon älskade mera.
Och hvad som än hände — så länge hon lefde, skulle Jian, friaren i dag, vänta, vänta.
Och hon skulle veta det, och det skulle plåga och ängsla och likväl fängsla henne.
Midsommar nalkades, men skolan hade blifvit stängd tidigare utan vårterminens af- slutning, derför att fröken Birger blifvit sjuk.
Länge hade hon kämpat mot denna sjukdom, som smugit sig öfver henne utan att egent
ligen vara ett bestämdt ondt och som derför fick den sväfvande benämningen »nervöst».
Hon blef mattare och blekare för hvar dag samt led af en beständig hufvud värk. Till slut kämpade hon ej längre, utan en dag låg hon qvar i sängen med en känsla nästan af välbehag öfver, att hennes svaghet var så stor, att hon ej kunde stiga upp.
»Nerver, inte annat än nerver,» sade dok
tor Ljung, hvilken borgmästarinnan en dag förde med sig, oaktadt Annie förklarat, att hon hellre ville »dö i ro». »Men så illa var det nu inte,» sade doktorn småleende. »Litet hvila, hvila från allt arbete, all oro, alla tankar — fullt lugn till kropp och själ •—
och sedan några veckor vid ett högfjell-sana- torium, så skulle hon nog bli bra. »
Att komma bort — om blott för några veckor — andas annan luft, den friska, ky
liga fjelluften — tanken derpå syntes henne så mäktigt lockande, men hon hade ej me
del der till, det var en omöjlighet.
»Nej, doktor, hitta på något billigare — duger ingen af era ’radikalkurer’?»
Han såg upp mot taket, så som hans vana var, när han funderade på någon ordination,
