Se min stad ! Grönskan slår en ring Kring husens rad…
Småstadens dynamik
Skänninges och Vadstenas befolkning
och kontaktfält ca 1630–1660
Distribueras av: Enheten för historia/CIVITAS Linköpings universitet 581 83 Linköping Sweden www.ep.liu.se/diss/arts_science/2002/264/ Claes Westling
Småstadens dynamik. Skänninges och Vadstenas befolkning och kontaktfält ca 1630–1660
ISBN 91-7373-455-1 ISSN 0282-9800
© Claes Westling och Enheten för historia, Linköpings universitet Omslagsbild: Olof Håkanssons och Maria Eriksdotter Nordanväders epitafium i Skänninge Vårfrukyrka, 1631
Foto: författaren
Tryckeri: Akademitryck, Edsbruk 2002 Linköping Studies in Arts and Science
Vid filosofiska fakulteten vid Linköpings universitet bedrivs forskning och ges forskarutbildning med utgångspunkt från breda problemområden – teman. Det finns sju teman: Barn, Genus, Hälsa och samhälle, Kommunikation, Kulturarv och kulturproduktion, Teknik och social förändring samt Vatten i natur och samhälle. Gemensamt ger de ut serien Linköping Studies in Arts and Science.
Innehållsförteckning
Förord
1. Inledning, disposition s. 9
2. Utgångspunkter s. 12
2.1. Nya tidens stadspolitik s. 12
2.2. Forskningens syn på städerna s. 15
2.2.1. Begreppet småstad s. 17
2.3. Syfte och problemställning s. 24
3. Undersökningens avgränsningar s. 26 3.1. Undersökningsområdet s. 26 3.1.1. Skänninge s. 27 3.1.2. Vadstena s. 27 3.1.3. Västra Östergötland s. 28 3.2. Undersökningsperioden s. 33 4. Städernas befolkning s. 36
4.1. Befolkningsstudier: metod och källor s. 36
Metoder vid befolkningsstudier s. 36
Den metod som tillämpas här s. 38
Källor s. 43
4.2. Befolkningen s. 47
4.2.1. Den borgerliga befolkningen s. 47
Hantverkarna s. 51
Handelsmännen s. 61
Övriga borgerliga näringsidkare s. 63
Stadens ämbetsmän s. 65
Rådet s. 66
4.2.2. Den icke-borgerliga befolkningen s. 69
Arbetare, fattiga s. 69
Det statliga inslaget s. 73
Vadstena slott som förvaltningscentrum s. 74
Vadstena slott som artillerigarnison s. 77
Hospitalet i Vadstena s. 80
Krigsmanshuset i Vadstena s. 83
4.3. Slutsatser s. 84
4.4. Legala och illegala besökare s. 89
5. Stadsbornas kontaktfält s. 93
5.1. Kontaktfält s. 93
Kontaktfältets formella och informella segment s. 98 5.2. Det informella kontaktfältets intensitet och
omfattning s. 103
5.2.1. Vadstena s. 105
5.3. Enskilda stadsbors kontaktfält s. 111
5.3.1. Skänninge s. 112
Den borgerliga befolkningen s. 112
Storköpmannen: Erik Jonsson i Styra s. 112
Handelsmannen: Hieronymus Göransson
Bernegau s. 118
Den förnämlige hantverkaren: smeden
Olof Håkansson s. 119
Hantverkaren: guldsmeden Daniel Persson s. 121 Den icke-borgerliga befolkningen s. 124
Den statlige ämbetsmannen: borgmästaren
Lars Eriksson Nordanväder s. 124 Sammanfattning av de enskilda
Skänningebornas kontakter s. 126
5.3.2. Vadstena s. 127
Den borgerliga befolkningen s. 127
Storköpmannen: Erland Svensson s. 127
Handelsmannen: borgmästaren Arvid
Håkanssons änka och söner s. 136
Den välbärgade hantverkaren: guldsmeden
Bertil Henriksson s. 137
Den enklare hantverkaren: Jon Nilsson
Glasmästare s. 140 Den icke-borgerliga befolkningen s. 142
Den statlige ämbetsmannen: bokhållaren vid
krigsmanshuset Måns Andersson s. 142
Fattiga s. 145
5.4. Det formella kontaktfältet s. 146
5.5. Slutsatser s. 148
6. Småstadens dynamik s. 152
7. Summary s. 160
8. Bilagor: s. 170
1. Vadstena och Skänninge ca 1630–1660 s. 170
2. Vadstenas befolkning 1650 s. 171
3. Skänninges befolkning 1650 s. 176
4. Vadstenabornas externa kontakter ca 1630–1660 s. 179 5. Skänningebornas externa kontakter ca 1630–1660 s. 188
9. Referenser s. 191
Förkortningar, förklaringar s. 201
Förord
Till alla dem som på något sätt stöttat och engagerat sig i detta arbete riktas härmed ett innerligt tack! Först och främst till min handledare, docent Dag Lindström. Hans kompetens, skärpa och kamratskap har varit av avgörande betydelse under de här åren. Dag var också den som gav arbetet dess grundläggande inriktning. Professor Jan Sundin har fungerat som min examinator. Förutom sitt breda kunnande har Jan också delat med sig av sin kraftfulla entusiasm. Jag har alltid läm-nat hans rum stärkt i min tro på arbetet.
Enheten för historia i Linköping är en miljö som det är en förmån att få verka i. Vid sidan av den hjärtliga gamäng-anda som råder där, finns en tung kompetens och en rastlös iver i sökandet efter ny kun-skap. Särskilt vill jag tacka professor Marie Clark-Nelson, fil. dr. Lasse Kvarnström och docent Björn Horgby för uppbyggliga samtal och synpunkter. Marie har även kommenterat den engelska texten. Profes-sor Peter Aronsson spelade som föropponent en nyckelroll. Han till-förde manuset många konstruktiva synpunkter, för vilka jag är mycket tacksam. Med mina båda med-doktorander, historikerna Annika Sandén och Kent Waltersson har jag delat de här åren (och en tid även rum) och därigenom haft ett värdefullt utbyte, såväl professio-nellt som privat. Till övriga som har ingått i Civitas-kretsen, lärare och doktorander, vill jag framföra ett samlat tack, men särskilt framhålla filosofilektorn Jan Willners intresse för och uppmuntran av arbetet som särskilt betydelsefullt. Ett stort tack riktas även till Peter Berkesand för all hjälp i tryckningsprocessen.
Delar av texten har även behandlats utanför Linköping, med värdefull stimulans som resultat. Dels vid Stadshistoriska institutets seminarium, Stockholms universitet, och dels vid det stadshistoriska seminariet, Södertörns högskola. Välviljan hos professor Lars Nilsson respektive docent Kekke Stadin möjliggjorde detta. I samband med besöket vid Södertörns högskola kom docent Sven Lilja att särskilt bidra till arbetet med nya infallsvinklar och viktiga litteraturtips. Vid min arbetsplats, Landsarkivet i Vadstena, vill jag framför allt tacka min chef, landsarkivarie Roland Persson, för det stöd som hans tilltro har inneburit. Bland mina övriga arbetskamrater vill jag särskilt tacka förste arkivarie Sven Malmberg för råd och (inte minst) lån av litteratur samt bokbindare Gun-Britt Roth som på yrkesskickligt
manér handbundit pappersexemplaren av avhandlingens bilaga 1. Bland arkivkollegor vid andra institutioner, vill jag i synnerhet tacka två. F.d. huvudredaktören vid Svenskt diplomatarium, docent Birgitta Fritz, har haft vänligheten att kommentera delar av manuskriptet och dess disposition. Redaktör Lars-Olof Skoglund vid Svenskt biogra-fiskt lexikon har med stort kunnande lotsat mig genom Riksarkivets underjordiska magasin.
Fyra gamla vänner har, var och en på sitt sätt, även betytt mycket för avhandlingen. Björn Segrell och jag utvecklade vårt intresse för historia tillsammans. Då vi för tjugo år sedan lärde känna varann, var vi båda enständiga noviser på området. Åren har gått, men den gemensamma entusiasmen lever och är mycket viktig för mig.
Även översättaren Tommy Andersson, Bryssel, tillhör dem som delar historieintresset med Björn och mig. Han har översatt den eng-elska texten med stor ackuratess.
Språkvetaren Ola Karlsson, har givit mig en grundkurs i ämnet ”hur man undviker att påverkas av 1600-talssvenska” och därvidlag haft en tuff uppgift, samt bidragit med värdefulla generella synpunkter på manuset.
Björn Öst hos Sahlén & Co i Vadstena har låtit sitt flinka yrkeskun-nande komma till uttryck vid framställningen av avhandlingens kartor och omslag.
Min hustru Camilla och våra barn, Ellen och Hugo, har under avhandlingsarbetet varit en lika stor källa till glädje som i alla andra av livets fasetter. Ni är mitt viktigaste stöd.
Utöver allt detta ”immateriella bistånd”, har arbetet stötts ekonomiskt av Arkivarie Gustaf Fjetterströms fond för vetenskaplig forskning, Riksarkivarie Ingvar Anderssons fond samt Riksarkivets samfond för vetenskapligt ändamål. Tryckningsbidrag har erhållits från Westman-Wernerska stiftelsen, Linköping samt från Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs Fond för svensk kultur.
Då texten inte ligger till grund för språkliga resonemang, är 1600-talssvenskan i stort sett genomgående moderniserad, även i bilagorna. De socknar som nämns i texten ligger i Östergötland, såvida inte annat anges.
1.
Inledning, disposition
Nya tidens Skänninge har inte varit föremål för någon stor uppmärksamhet. Den har betraktats och beskrivits som en av Sveriges mer torftiga städer. Efter en ”storhetstid” under 1200- och 1300-talen minskade Skänninges betydelse, något som bl.a. brukar förklaras med den konkurrens staden ut-sattes för genom grannstaden Vadstenas framväxt vid 1300-talets slut. Även reformationen anses ha försvagat staden, som t.o.m. var nedlagd åren 1543– 1570. Sett till befolkningens storlek tycks den under tiden därefter ha nått sitt bottenläge vid 1600-talets mitt då ca 326 personer bodde i staden.1 Den
har i likhet med många andra städer även drabbats av katastrofer i form av bränder och epidemier.
Spår från stormaktstidens Skänninge är svårfunna i dagens stadsbild. Några av de få bibehållna artefakterna från tidevarvet är gravminnena i sta-dens enda kvarvarande kyrka, Vårfrukyrkan. Förutom ett stort antal grav-stenar hänger också tio epitafier från perioden 1624–1732 i kyrkan. Sju är minnen över borgare, två över befallningsmän och ett över en ryttmästare. De uttrycker fromhet och rikedom i ett. Samtliga är utförda i barock stil, flera kvadratmeter stora och mycket påkostade. Konsthistorikern Göran Lindahl menar till och med att Skänninges epitafier, jämte de i Arboga, Hedemora, Söderköping och eventuellt Västerås domkyrka, kan räknas till de äldsta och kanske ståtligaste pjäserna i sitt slag (i Sverige). Att förmögna borgarfamiljer tycks ha lanserat epitafiet i Sverige, förklarar Lindahl med de nära kontakter epitafiernas beställare hade med borgare i Tyskland och Bal-tikum.2
De borgerliga epitafierna i Skänningekyrkan har spelat en viktig roll för detta arbetes inriktning. Genom sin existens fungerar de inte endast som äreminnen över de döda eller som forskningobjekt för konsthistoriker och teologer. De ifrågasätter också bilden av den svaga staden. Konsthistorikern Peter Gillgren menar att demografiska och sociala förhållanden är en av an-ledningarna till de svenska epitafiernas spridda bevarandefrekvens. Endast Visby och Ronneby har ett större bevarat antal än Skänninge. Många stads-kyrkor har givetvis prytts av långt fler epitafier än de som har bevarats, t.ex. 1 Lilja 1996.
2 Lindahl, s. 75. Befallningsmannen Magnus Jönssons (Hane) epitafium (1663) var av allt att döma det mest storslagna i kyrkan. Det finns inte kvar i sin helhet, men bl.a. själva porträttet av Jönsson och hustrun Maria Hacke utgör en rest av arbetet, som var så högt att det nästan räckte från golv till tak i norra sidoskeppet. Nisbeth, s. 157, 151.
Stockholms kyrkor.3 Epitafierna i Skänninge Vårfrukyrka säger därför
natur-ligtvis inte att just denna stad skulle ha haft en, relativt sett, större andel förmögna borgare än andra svenska städer. Men epitafierna säger oss att det i denna påvra, lilla stad tydligen fanns ett antal invånare med resurser nog att beställa de dyrbara äreminnena. Denna omständighet är tankeväckande. Städerna i den svenska historien har ansetts vara olika mycket värda i ett na-tionellt sammanhang, såväl av samtiden som av eftervärlden. Alltsedan stadsväsendets genombrott på 1200-talet har Stockholm varit den ledande staden, följd av ett litet antal viktiga städer, vilka har varierat genom histo-rien: Lödöse, Söderköping, Kalmar, Göteborg, Åbo, Norrköping, Karls-krona och Malmö m.fl. Endast ett fåtal städer har alltså betraktats som be-tydelsefulla vid ett och samma tillfälle. De övriga har därmed haft en mer eller mindre undanskymd roll i sin samtid. Detta gäller särskilt från och med de många stadsgrundningarnas epok, ca 1580–1680, då antalet städer ökade kraftigt. De mindre betydande städerna i historien, däribland Nya tidens Skänninge, har därför betraktats som relativt ointressanta och har därmed i mångt och mycket valts bort av forskningen. Detta synes vara ett problem i den europeiska stadsforskningen över huvud taget.
De undanskymda städernas oförmåga att leva upp till centralmaktens planer har bidragit starkt till att forma en bild av dem som ointressanta. Föreliggande arbete utgår inte först och främst från centralmaktens förväntningar på, eller omdöme om, städerna. Vår kunskap om undersök-ningsperiodens städer är tveklöst liten, men man kan fråga sig hur god överblick Gustav II Adolf eller Axel Oxenstierna egentligen hade om för-hållandena i flertalet av samtidens städer, däribland de som är föremål för denna undersökning. Rikskanslern uppges visserligen ha besökt Vadstena sommaren 1639,4 men hade antagligen inte för vana att uppehålla sig länge i
de mindre städerna eller att beblanda sig med borgerskapet. Detta arbete präglas av en ambition att dyka in i stadens myller och blicka från dess egen horisont. Genom ett sådant anslag söker undersökningen att på några om-råden vinna ny kunskap om förhållandena i några mindre städer under stormaktstiden.
3 Ingen av Stockholmskyrkorna äger idag fler än fyra epitafier, Storkyrkan endast ett. Gillgren, s. 173–191.
I kapitel 2 redogörs för bakgrunden till städernas tillvaro vid den här ti-den. Den stadspolitik som bedrevs av Vasatidens regenter sammanfattas för att sätta in städerna i sitt sammanhang. Den redogörelse för forskningsläget som sedan följer är främst inriktad på att tydliggöra den slitstarka bilden av den förindustriella staden som svag, d.v.s. den föreställning om äldre städer som är undersökningens incitament. I kapitel 3 beskrivs och motiveras ar-betets avgränsningar. Den ringa kännedomen om äldre tiders administrativa förhållanden i undersökningsområdet har även påkallat en relativt uttöm-mande redogörelse för hertigdömen, län och fögderier.
Kapitlen 4–5 utgör den empiriska undersökningen. För att underlätta läsningen har teoretiska och metodiska överväganden placerats i direkt an-slutning till avsnitten. Kapitel 4 behandlar de båda städernas demografi ge-nom att granska deras befolkningstal och socioekoge-nomiska struktur. Dels redovisas de båda städernas befolkning vid ett bestämt årtal: 1650, och dels utnyttjas hela trettioårsperioden för att bredda resultatet rörande den socio-ekonomiska sammansättningen. I kapitlet prövas alltså bilden av den svaga staden både vad gäller det ungefärliga antalet bofasta invånare och vad be-träffar en uppskattad storlek på utövarna av olika näringsfång. Särskild uppmärksamhet ägnas de sysselsättningar som kan betecknas som utpräglat stadsmässiga: borgerliga och sådana som var ovanliga eller inte förekom alls utom staden. Genom jämförelser med tidigare forskningsresultat ges en uppfattning om vilken grad av dynamik städerna alltså uppvisade i det här avseendet. Kapitel 5 uppehåller sig vid den betydelse städerna hade i ett lokalt, regionalt eller nationellt sammanhang. Stadsbornas kontaktfält och vilken grad av aktivitet de företedde står här i blickpunkten. Här undersöks hur stort det område som utgjorde städernas kontaktfält var, samt hur kon-takterna fördelade sig inom området, såväl geografiskt som socioekono-miskt. Svaren på frågorna i kapitel 5 har inte några större möjligheter att bli jämförda med tidigare, liknande forskning. De gör det ändå möjligt att säga något om städernas dynamik och, därmed, om bilden av den svaga staden.
2.
Utgångspunkter
2.1.
Nya tidens stadspolitik
Under 1500- och 1600-talen genomgick Sverige, i likhet med många andra europeiska länder, en långsam omvälvning genom skapandet av en stark stat. Kraftfulla ekonomiska reformer, utbyggnaden av administrationen, och införlivandet av kyrkan var några av de viktiga komponenterna i denna för-ändring. Under hela perioden visade kronan ett tilltagande intresse för stä-derna, som tilldelades en central roll i den ekonomiska politiken; viljan att påverka och reglera handel och hantverk var påtaglig. Det är välkänt att denna politik intensifierades under 1600-talets början mot bakgrund av de stora inkomstbehov, inte minst av kontanta medel, som den begynnande stormaktstiden påkallade. Kontrollen av varuflödet till och från Bergslagen var oerhört viktig i sammanhanget. Såväl gynnandet av de befintliga derna som anläggandet av nya vittnar om en sådan utveckling. Antalet stä-der var ca 100 vid 1690-talet, varav de unstä-der perioden 1582–1680 nygrun-dade städerna uppgick till drygt 40. Ett anmärkningsvärt stort antal städer grundades alltså under denna hundraårsperiod, vilket även måste ses mot bakgrund av den svenska utrikesexpansionen. Det bör också tilläggas att antalet i stort förblev oförändrat under nästa århundrade.5
En rad olika faktorer förklarar de svenska medeltida städernas upp-komst. Deras funktioner som centra för handel och såväl civil som kyrklig administration har spelat en stor roll härvidlag. Det går ej att slå fast i hur hög grad centralmakten medverkat till framväxten av de äldre svenska stä-derna.6 Men dess intresse för och gynnande av städerna var stort sedan
me-deltiden och ökade alltså under Vasatidens byggande av national- och stor-maktsstaten, till stor del genomförd med tidevarvets förhärskande ekono-miska doktrin, merkantilismen, som ledstjärna. Genom att granska Gustav I:s ärenden av ekonomisk art konstaterar Eli Heckscher hur stort hans in-tresse var för städerna: av ca 2 000 sådana ärenden i riksregistraturet berör omkring hälften stadsnäringarna.7
Heckscher har sammanfattat de fyra viktigaste punkterna i Vasatidens stadspolitik och visar hur det övergripande målet var att styra all handel över
5 Lilja 1996; Atlas till historien.
6 Lindkvist-Ågren, s. 51; Hans Andersson, s. 82ff. 7 Heckscher 1935–1936, s. 15f.
städerna: för det första genom förbud mot handel med varor på väg till sta-den (förköp), för det andra genom förbud mot handel utanför städerna överhuvudtaget (landsköp) och hantverk inom den s.k. bannmilen, för det tredje genom hårda regleringar av ”främmandes”, det vill säga främst andra städers köpmäns men även bönders, fiskares och bergsmäns verksamhet i städerna. Den fjärde punkten rör uppdelningen mellan stapelstäder och uppstäder och bedöms av Eli Heckscher som den mest genomgripande av de fyra.8 Tanken på en sådan funktionsdelning mellan städer var inte ny vid
1600-talets början, utan hade senast väckts under hertig Karls tid. Under 1610-talet genomfördes emellertid denna politik, som i huvudsak innebar att alla sjöstäder söder om linjen Stockholm–Åbo fick rätt till utrikeshandel (stapelstäder), medan övriga städer i princip fick monopol på inrikeshandel (uppstäder), det vill säga varje uppstad hade ensamrätt på handeln inom sitt intresseområde.9 Konkurrensen om handeln var stenhård och det kunde
rentav förekomma att en stad begärde att en annan skulle förlora sina stads-rättigheter.10 Utrikeshandeln kan ses som förlorad för uppstäderna senast
runt 1620, en ordning som bekräftades i och med 1636 års handelsordning och sedan upprätthölls, trots upprepade försök från uppstäderna att åter-vinna rättigheten. Det är uppenbart att stadsreformerna betydde mycket för den framtid städerna gick till mötes. Folke Lindberg menar till och med att de var helt avgörande.11
Åtminstone från och med Vasatiden bedrevs stadspolitiken alltså mer systematiskt, målinriktat och effektivt. Städerna var privilegierade platser som landets handel och hantverk skulle styras och koncentreras till och ad-ministreras från, för att underlätta kontrollen. Med städerna som dynamiska centra skulle den stärkta furstemaktens behov täckas. Städerna hade dess-utom ofta en nyckelposition i militära sammanhang. De utgjorde på så vis en del i en nationell regleringspolitik, som under Gustav I:s regering kom att innebära att handeln genom landsköpsförbudet koncentrerades till vissa städer med stor utvecklingspotential. De särskilt priviligierade städerna kom att gynnas till förfång för andra, som helt enkelt skulle lägga ned. Några ex-empel är Öregrund, vars borgare uppmanades att flytta till Östhammar, Bo-gesund (till Lödöse eller Jönköping), Skänninge (till Vadstena), Eksjö (till Västervik eller Jönköping) samt Raumo, Ulfsby, Ekenäs och Borgå (till Hel-8 Heckscher 1935–1936, s. 240ff.
9 Lindberg 1946. 10 Ahnlund, s. 551. 11 Lindberg 1946, s. 50ff .
singfors). Då flera av de städer som tilläts finnas kvar var befästningsstäder, illustrerar detta en intention att kombinera de ekonomiska motiven med mi-litära. Inget av nedläggningsprojekten kom dock att få avsedd effekt, i varje fall inte på sikt. På det hela taget måste denna politik betraktas som ett till-kortakommande och stadspolitiken fick från och med Vasasönernas tid en helt ny inriktning. Den främsta orsaken till misslyckandet var troligen att bönderna i det glesbefolkade Sverige som inte hade någon stad inom räck-håll, ignorerade förbudet mot landsköp. Den stadspolitiska pendeln svängde nu över: det nya programmet gick fortfarande ut på att styra landets eko-nomi till städerna, men nu genom att både gynna befintliga städer och an-lägga nya.12
Diagram 1. Antal nya svenska städer under seklerna 1000–1800.
Efter Lilja 1996.
Den nya stadspolitiska given från Vasasönernas tid gick alltså ut på att öka antalet städer för att på så sätt låta dem och deras ”intressesfärer” täcka landets yta. På så sätt skapades ökad kontroll över den lokala ekonomin. Troligen spelade fokuseringen på andra inrikespolitiska frågor även en roll i sammanhanget. Undanröjandet av de främsta hindren för en centralstyrning av landet, landskapsseparatismen, kyrkans självständighet och adelns makt, hade varit framgångsrikt. Gustav I hade lyckats konsolidera centralmaktens position och realiserat ett omfattande reformprogram, bland annat spanns de grövsta trådarna i landets kraftfulla förvaltningsnät. En stabilare inrikes-politisk situation vid 1500-talets slut skapade troligen bättre förutsättningar 12 Norborg. 4 8 27 45 64 72 111 116 0 20 40 60 80 100 120 140 Antal
för en nationell regleringspolitik. Hit hörde satsningarna på manufakturer, järn-, koppar- och skogsproduktion samt inkallande av utländsk arbetskraft och, alltså, en mera kraftfull satsning på städerna. Senast från och med Jo-han III:s tid var stadsväsendet föremål för en utpräglad regleringspolitik.
2.2.
Forskningens syn på städerna
Det är välkänt att äldre tiders historieskrivning i hög grad präglas av cen-tralmaktens perspektiv. Inom stadshistorisk forskning har detta inneburit att man som regel endast har behandlat de städer som utvecklades mest, d.v.s. de stora och spektakulära städerna. Så framhåller Heinz Schilling i sin över-sikt om den tyska staden under tidigmodern tid, att mindre och mellanstora städer i mångt och mycket därför försummats av den historiska forsk-ningen.13 Flera internationella forskare har på senare år reagerat mot den
ringa uppmärksamhet som har ägnats s.k. ”småstäder”.14 Inte heller inom
svensk historisk forskning har de relativt sett mindre städerna varit föremål för någon stor uppmärksamhet. Stads- och kommunhistoriska institutet be-driver stadshistorisk forskning och därutöver har monografier utgivits för i stort sett samtliga landets städer, varav vissa sätter in den beskrivna staden i ett större sammanhang och breddar synfältet. Men för mindre städer saknas ofta genomarbetade studier, liksom komparativ forskning. Vissa insatser har gjorts vad gäller perioden 1500–1800, för 1700-talet finns t.ex.
Stadsadminist-ration i Norden på 1700-talet,15 liksom projektet jämförande stadshistoria
(PJÄS), igångsatt vid Stockholms universitet i början av 1970-talet.16 För
1500- och 1600-talen har däremot endast ett fåtal arbeten publicerats sedan C.T. Odhners och Eli Heckschers tid.17 Den sistnämnde var en av de första
att omfatta synen på de mellan 1580–1680 nyanlagda svenska städerna som i stort sett ”misslyckade”. Han skrev i en uppsats 1923 att anledningen till det stora intresset för städer fr.o.m. Nya tiden gick tillbaka på ett oreflekterat ideal, importerat från kontinenten, där den ekonomiska orienteringen mot städerna var alldeles självklar. Han kallar detta för den ”stadsekonomiska synpunkten” och talar om att städernas roll ur detta perspektiv nära nog 13 Schilling, s. 50f.
14 Se t.ex. Small towns in early modern Europe, en antologi som blev ett resultat av en europeisk konferens om småstäder i Leicester 1991.
15 Red. B. Ericsson. Oslo 1982.
16 Projektet resulterade bl.a. i Kalmar stads historia. Se HT 1975.
17 Bl. a. Stadin och Sandström 1996. Beträffande de äldre historikerna, se exempelvis Odhner och Heckscher 1923.
hörde hemma i en ”gudomlig ordning”.18 Han menar därför att det svenska
stadsväsendet blev något konstruerat, något som inte hörde hemma i Sve-rige, med sina dåliga förutsättningar för urbanisering.
Det är främst med två argument Heckscher underbygger sin syn på den svaga staden. För det första låter han befolkningstalen illustrera stillastående eller regression. Detta trots (vilket Heckscher också påtalar) att det är mycket vanskligt att beräkna säkra befolkningssiffror i äldre tid, särskilt före Tabellverkets och befolkningsstatistikens tillkomst 1749.19 Det andra
argu-mentet rör den ekonomiska strukturen: städerna var i stort sett ingenting annat än bondbyar med en huvudsakligen agrar ekonomi och topografi. Så underbygger Heckscher den av den politiska liberalismen präglade slutsatsen att de gamla städerna var livsdugligare än de nyanlagda. Det vill säga att sta-tens planhushållning ledde till en negativ utveckling, i synnerhet för de nya städerna.20 Även Nils Herlitz har uttryckt kritik mot den stadspolitik som
fördes under Vasatiden. Herlitz kritiska hållning är mera försiktig än Heck-schers, men har även den liberala förtecken.21
Trots att Heckschers omdömen bara gällde de nyanlagda städerna, har uppfattningen om den förindustriella svenska staden som svag kommit att omfatta städerna i gemen, särskilt de mindre och mellanstora städerna. I bil-den av bil-den svaga stabil-den ingår också, implicit eller explicit, att bil-den var isole-rad, passiv och livlös, något som har följt av synen på den som liten och lantlig.22 Trots avsaknaden av ingående studier på området har
uppfatt-ningen visat sig vara mycket livskraftig. Den har anammats och befästs av många av 1900-talets tecknare av de svenska städerna under äldre tid.23
Detta gäller även populärt hållen litteratur som i vissa fall haft en mycket stor spridning och därför kan antagas ha haft en stor betydelse för den all-männa uppfattningen om städerna.24 Exemplen är alltså många, men får här
representeras av två, kanske mer talande än vetenskapligt grundade, citat ur STF:s årsböcker från 1950-talet:
18 Heckscher 1923, s. 313.
19 För senare synpunkter på uppskattandet av äldre tiders befolkningsstorlek, se t.ex. Helmfrid 1965; Lager; Lilja 1996 eller Stadin.
20 Se bl.a. Heckscher 1923 och 1935–1936. Schilling 1993, s. 51f, beskriver den tyska liberala historieskrivningen och dess syn på en stark stat som beskar städernas frihet. 21 Se t.ex. Herlitz 1925.
22 Se t.ex.Gunnar Lindqvist 1979, s. 41.
23 Exempelvis i Corin, 1944, s. 129, 241; Hellspong–Löfgren, s. 182f; Hellström, s. 258; Lilja 2000, s. 231f (även om bilden nyanseras här, förs den ändå fram); Petré, s. 448ff; Ruuth, t.ex. s. 153ff samt Rystad 1986, s. 692.
De långt flesta av städerna var snarare stora bondbyar och mer präglade av lantliga näringar än av vedertagna stadsnäringar. Som professor Heckscher anmärker, handlar också deras historia i stor utsträckning om kålgårdar och betesmarker, åker-fält, kreatur och svinhjordar och de krassa makthavande yttrade sig föga smickrande om dessa små, ineffektiva samhällen.25
Städerna i forna dagars Sverige var parodiskt små och usla. Det var resande utlän-ningars intryck och infödingarnas omdömen var inte mycket mildare. Själva Stock-holm var föga imponerande. Kring Slottet och några adelspalats och borgarpatrici-erhus var huvudstaden en bisarr blandning av idyllisk lantlighet och livsfarlig slum […] Utanför Stockholm och möjligen Göteborg var Sverige praktiskt taget lands-bygd […] Tegnér kallade Lund ”den akademiska bondbyn”.26
2.2.1.
Begreppet småstad
Den ovan beskrivna synen har dock ifrågasatts.27 Birgitta Ericsson hävdade
redan på 1970-talet att 1600-talets nya städer visserligen inte utvecklades nämnvärt, men att detta även hade gällt medeltidsstäderna. Dessutom änd-rade hon skärpeinställningen vid betraktandet av de äldre städerna genom att ifrågasätta det sätt på vilket Heckscher och andra använt befolkningstalet som måttstock på en stads betydelse. Istället ville hon lyfta fram de funktio-ner de faktiskt hade.28 Stadshistorikerna Robert Sandberg, Åke Sandström
och Anders Olsson har under 1990-talet diskuterat detta problemområde.29
Den sistnämnde poängterar, liksom Birgitta Ericsson, vikten av att studera små städer. Med Fernand Braudels hjälp illustrerar Olsson det vanskliga i att alltför lättvindigt avfärda de svenska städerna som små vid en internationell jämförelse: t.ex. hade de tyska senmedeltiden städerna en genomsnittlig be-folkning på ca 400 invånare.30 Även senare års internationella forskning
25 Anrick och Thaning, s. 265. 26 Svanberg, s. 94.
27 Lars-Arne Norborg opponerade sig i en artikel från 1963 mot Heckschers beskrivning av orsakerna till stormaktidens misslyckade stadspolitik. Norborg menade istället att staten hade praktiska skäl för stadsgrundandet, såväl ekonomiskt, politiskt som militärt. Han höll däremot med Heckscher om att de nygrundade städerna inte blev så lyckosamma som staten hade räknat med och att de medeltida städerna varit mera dynamiska.
28 Ericsson 1977.
29 Sandberg; Sandström 1996; Olsson.
30 Braudel, s. 435. Braudel bygger i sin tur på H.Bechtel: Wirtschaftsstil des deutschen Spätmittelalters, 1350–1500, 1930.
visar att förindustriella svenska städer kanske inte skilde sig så mycket från städerna på kontinenten, i varje fall inte vad beträffar befolkningsstorleken. Tysk stadshistorisk forskning har visat att en överväldigande majoritet av Tysk-romerska rikets städer såväl runt år 1500 som runt år 1800 hade färre än 1 000 invånare.31 Även Peter Clark visar att över 90 % av städerna i
högmedeltidens norra Europa hade färre än 2 000 invånare. Under 1600-talet överskred an1600-talet sådana småstäder 700 i England, 2 000 i Frankrike och 3 000 i Tysk-romerska riket. Begreppet småstad känns inte riktigt rele-vant i detta sammanhang. 32
Det egentliga Sveriges folkmängd vid 1600-talets mitt kan mycket för-siktigt uppskattas till strax under en miljon.33 Härav bodde endast en liten
andel i städerna. Vid Vasatidens början hade Stockholm som landets i sär-klass största stad runt 6 000 invånare, en siffra som ingen av landets övriga städer nådde upp till under tiden fram till 1650. Vid 1600-talets början var folkmängden uppe i ungefär det dubbla och ökade kraftigt för att närma sig 60 000 mot seklets slut.34
För de svenska städernas storlek har historikern Sven Lilja utarbetat en klassificering på grundval av befolkningstalet. I detta system betraktas en stad vars befolkning låg inom spannet 500–1 000 invånare som en små-stad.35 I en senare, mer genomarbetad studie av svenska städers folkmängd i
äldre tid uppvisar Lilja emellertid ett resultat som nyanserar denna kategori-sering.36 Ett diagram har här utarbetats för att demonstrera detta
förhål-lande. Om man utesluter Stockholm hamnar genomsnittet runt 1600-talets mitt på 806 personer, nära t.ex. Enköping (830) eller Söderhamn (785).37
31 Schilling, tabell 4; Gerteis, s. 14. 32 Clark, s. 1.
33 Heckscher, s. 381ff.
34 Behre-Larsson-Österberg, s. 8; Lilja 1995 b, s. 315. 35 Lilja 1995a, tabell 3.1.
36 Lilja 1996, s. 29ff.
37 Med Stockholm är siffran 1138. Utesluter man de fem största städerna efter befolkningsstorlek, Stockholm, Åbo, Norrköping, Falun och Viborg, är medelvärdet 697 (jmfr den kvalitativa rangordningen vid riksdagen i Stockholm 1647. Borip, s. 327). Talet ligger nära städer som Nora (678), Hedemora (693) eller Södertälje (726).
0 200 400 600 800 1000 1200 1400 1600 1800 1610-t 1650-t 1690-t Medelv‰rde totalt Medelv‰rde exklusive Stockholm
Diagram 2. Sveriges (inkl. Finland) städers genomsnittsbefolkning.
Efter Lilja 1996.
En stad som Vänersborg befolkades av 480 personer och har beskrivits på följande sätt: den ”tedde sig icke mycket för världen, då den nye kommen-danten 1646 installerade sig i sitt ämbete. Det var en skäligen ödslig plats ’icke annat än en yppen plana’ ”.38 Knappt 500 invånare kanske inte var
mycket jämfört med t.ex. Åbos drygt 4 000, men befolkningsmässigt knap-past en ödslig plats. Den mera kvalitativt än kvantitativt grundade rangord-ningen vid riksdagarna i Stockholm 1647 och 1664 placerade Vänersborg som stad nr 30 av 72 respektive nr 42 av 98, alltså strax över rangordningar-nas mitt.39
I sin doktorsavhandling kallar historikern Kekke Stadin genomgående sina undersökningsstäder Arboga, Enköping och Västervik för småstäder, men konstaterar själv att karaktäristiken endast är giltig vid en internationell jämförelse.40 Troligen används begreppet ofta just i jämförelse med de
dåtida europeiska städer vilkas befolkningstal var ovanligt stort. För svenska förhållanden till exempel Stockholm med ca 35 000 invånare vid 1600-talets mitt, eller för europeiska Amsterdam med ca 90 000 invånare år 1620 och ca 200 000 sextio år senare.41 En annan tänkbar orsak till småstadsbegreppet
kan vara att man oreflekterat gör jämförelser med invånarantal i dagens stä-der.42 38 Corin 1944, s. 129. 39 Borip, s. 327ff. 40 Stadin, s. 22. 41 Lilja 1996; Burke, s. 21. 42 Jämför Lilja 2000, s. 233.
Vad förklaringen än må vara har forskningen, medvetet eller ej, ofta an-sett att endast de stora städerna har varit intressanta att studera. Den direkt styvmoderliga behandlingen av de s.k. småstäderna inom forskningen kan demonstreras med de båda övergripande verken European urbanisation av Jan de Vries (1984), som endast behandlar städer med över 10 000 invånare, och Paul Bairochs La population des villes européennes (1988) som drar den nedre gränsen vid det likaledes jämna talet 5 000, trots boktitlarnas utfästel-ser om ett heltäckande perspektiv.43 Sviten av svenska stadsmonografier
uppvisar ett liknande förhållningssätt: Stockholm, Göteborg, Norrköping och Kalmar är några av de ”lyckade” städer som i motsats till t.ex. Gränna, Skänninge eller Vimmerby försetts med genomarbetade historiker. Även inom arbeten som dessa slår synsättet igenom. Ofta ägnas de relativt sett glänsande perioderna i ifrågavarande stads historia stort utrymme till nack-del för andra mindre glansfulla epoker.44 Jag menar att man måste vara
för-siktig med att bryta ut städerna och deras historiska perioder ur deras kon-text. För att kunna dra slutsatser om deras betydelse, centralt, regionalt eller lokalt, måste man lägga sig vinn om att betrakta dem utifrån deras egen samtid och egna villkor.
Därför är det betydelsefullt att, som en rad forskare i likhet med Birgitta Ericsson betonat, vara försiktig med att använda schablonartade befolk-ningstal som måttstock vid bedömningen av städers betydelse. Det är istället önskvärt att kombinera sådana forskningsresultat med andra frågeställningar för att verkligen få en riktigare bild av de historiska förhållandena. Befolk-ningstalet, utgående från de bofasta, säger inte mycket om de aktiviteter som de talrika besökarna bedrev i städerna. Till exempel har Braudel påtalat hur vietnamesiska städer under 1600-talet var föga befolkade vanliga dagar, men att de under marknaderna två gånger per månad fick ett drastiskt ökat be-folkningstal.45 Antalet människor i en stad bör naturligtvis, precis som idag,
ha varierat kraftigt. Marknader var en händelse, en annan högtider, då anta-let gäster i staden bör ha ökat.46
Omvänt kunde katastrofer av olika slag beröva städer stora delar av in-vånarantalet. Europas urbana historia handlar i stor utsträckning om epide-43 Clark, s. 3.
44 Ett flagrant exempel utgör Söderköping, vars stadshistorik behandlar tiden före 1568. Den del som behandlar perioden 1568–1690 (Helmfrid 2001) publicerades visserligen 2001, men låg dessförinnan i femton år som ett otryckt manus hos Söderköpings kommun.
45 Braudel, s. 453.
mier och katastrofer, med en ryckig befolkningskurva som följd. Så kunde epidemier dramatiskt minska en stads invånartal, som då Amsterdam förlo-rade 100 000 invånare under en femtioårsperiod på 1600-talet.47 Såväl
epi-demier som bränder blev självklart mer förödande i städerna än på lands-bygden. Vissa städer riskerade i egenskap av försvarspunkter dessutom svåra angrepp, för Sveriges del t.ex. under Dackefejden, Nordiska sjuårskri-get och stormaktstiden.
Mot omdömet om de förindustriella svenska städerna som bondbyar kan, för det andra, invändas att den lantliga karaktären var något som präg-lade äldre städer i allmänhet, även de större. Historikern Sven Lilja poängte-rar, i anslutning till Arthur Imhof, att vid 1700-talets mitt kunde endast ca 20 av 76 undersökta svenska städer själva producera högst 1/5 av sitt spannmålsbehov.48 Börje Hanssen, i sin tur, menar att det knappast bör
förvåna att stad och land i ekonomiskt hänseende stod i ett beroendeför-hållande till, och liknade, varann.49 Detta understryks även av Braudels
be-skrivningar av europeiska storstäder, t.ex. Paris som på 1700-talet hyste få-raherdar, skogvaktare, lantarbetare och vinodlare. Grisar uppföddes där i frihet på gator så smutsiga att de måste korsas på styltor av vandrare, säger Braudel och fortsätter att underbygga resonemanget med hjälp av 1700-talets Venedig. Där var den agrara prägeln så påtaglig att det var nödvändigt att förbjuda hållandet av svin i staden och i klostren.50 Även större svenska
städer hade ett omfattande boskapsbestånd eller jordbruksinslag under 1600-talet (och senare), exempelvis Norrköping, Västerås och Västervik.51
Av allt att döma var jordbruksnäringen ett mer eller mindre livsnödvändigt och påtagligt inslag i den förindustriella staden. Hur livsnödvändigt eller påtagligt är dock till stor del fortfarande outrett, i varje fall beträffande äldre svenska städer. Sven Lilja menar dock att: ”de rena agrarnäringarna var i huvudsak komplementära delar i stadsekonomin.”.52
47 Hohenberg-Lees, s. 74ff. 48 Lilja 1995, s. 59f.
49 Hanssen, s. 383f. Hanssen beskriver där hur Samuel Ödmann redan 1788 på sitt sätt ifrågasatte bilden av den lantliga staden.
50 Braudel, s. 438f.
51 Helmfrid 1965, s. 544f; Lindberg, 1933, s. 429f; Hedlund, s. 30, 190, 193. Norr-köping rangordnades som nummer 3 bland rikets städer såväl 1647 som 1664, Västervik placerades på plats 9 respektive 11 medan Västerås återfanns på platserna 13 respektive 23. Borip, s. 327ff. Se även Magnusson, s. 111f.
Den österrikiske historikern Michael Mitterauer gör en tänkvärd distink-tion mellan stads- och landsbygdsbefolkning. Han menar att det går att skilja den stora kommersiella staden från den mera vanliga ”Ackerbürgerstadt”,53 där inslaget av jordbruk var påtagligt. Trots likheter
för han fram en grundläggande ekonomisk skillnad mellan denna stadstyp och dess omkringliggande landsbygd: landsbygdens jordbruk var primärt inriktat på självhushållning medan det jordbruk hantverkarna i staden be-drev i första hand var inriktat på marknaden.54 Han menar alltså att
jord-brukshushållen på landsbygden först och främst var enheter för självför-sörjning varvid ett eventuellt överskott kunde försäljas eller bytas. Stadshus-hållen var tvärtom först och främst kommersiella enheter, som ökade sin utkomst med hjälp av jordbruksproduktion. Mitterauer nämner endast hantverkargruppen, men även handelsmännen kan utan problem infogas i detta mönster.
Mitterauers resonemang fångar en av de funktioner som brukar tillskri-vas städer, d.v.s. att de hade särskilda ekonomiska funktioner som skilde dem från landsbygden. Många försök till en kategoribestämning av städer har sett dagens ljus. Inom arkeologin har kriterier för stadsmässighet fram-för allt använts vid fram-försök att bestämma huruvida en ort hade blivit, eller höll på att bli, urbaniserad i stadsväsendets disiga gryning. Sådana kriterier får naturligtvis sin alldeles bestämda karaktär.55 Då det istället gäller ansatser
till en typologisering av de existerande städerna i historien har Sven Lilja ny-ligen sammanställt en utmärkt forskningsöversikt, där han visar att vissa förslag rör sig på en hög abstraktionsnivå. Ruth Hedlund utgår i sitt arbete om Västerås från den amerikanske sociologen Sjobergs begrepp
nyckelfunk-tioner som kunde vara ekonomiska, politiska, religiösa eller utbildande.56 I Sven
Liljas egen forskning opererar han med begreppsparet marknadsstäder/upp-53 Termen hämtad från Max Weber. Denne behandlar främst antikens och medeltidens städer och menar att jordbrukande borgare var ett kännetecken för den äldre staden. De antika borgarna kunde rentav karaktäriseras av jordinnehav. Se Weber 3, s. 289f. 54 Mitterauer - Sieder, s. 79. Jämför även Reynolds, s. 157f.
55 Det stora projektet Medeltidsstaden, bedrivet under 1970- och 1980-talen, opererade med tre olika huvudkriterier på urbanisering: funktionella, topografiska och inre rättsligt-administrativa. Hans Andersson, s. 26f.
56 I diskussionen rörande stadens ekonomiska funktioner, beskriver Hedlund Wilhelm Christallers mycket omdiskuterade centralortsteori, som har ambitionen att analysera ett globalt hiearkiskt stadssystem utifrån ekonomiska utgångspunkter. I Hohenberg-Lees välkända opus om Europas urbanisering sedan 1000-talet, kritiseras det i deras mening alltför statiska centralortssystemet. De förespråkar istället användandet av ett nätverkssystem, som tar större hänsyn till flexibilitet och förändring. Hedlund, s. 9ff; Hohenberg-Lees, s. 59ff.
bördsstäder, vilka kännetecknas av ekonomiska respektive statliga administra-tiva funktioner, och en underindelning av dem.57
Jämte de funktioner som skilde en stad från den omgivande landsbyg-den, var stadsbon sannolikt även delaktig i en kollektiv känsla som med va-rierande styrka följde på att vara bosatt inom stadens hank och stör. Henri Pirenne menar att den europeiska stadens kollektiva identitet var utpräglad redan under 1100-talet; bl.a. byggde man kyrkor och instiftade sjukvårdsin-rättningar tillsammans. Han ser orsaken till stadsbons starka engagemang för sin stad i att hon var avhängig stadens, kollektivets, utveckling. Han be-skriver staden som en sluten enhet genom att betona städernas själviskhet gentemot såväl den omliggande landsbygden som andra städer.58 Rivaliteten
mellan de svenska städerna var, som nämnts, påtaglig och kunde ta sig dras-tiska former.59En bekräftelse på distinktionen mellan stad och landsbygd
kommer tydligt fram vid en jämförelse av stadslagen och landslagen. Själv-fallet är skillnaderna uppenbara i fråga om t.ex. bebyggelse och om köpen-skap.60 Men även på områden där en större samstämmighet kanske är att
vänta, skiljer sig dessa båda lagsamlingar åt. Inte endast genom den radikala skillnaden i Ärvdabalken,61 utan även vad gäller lagtexterna rörande t.ex.
giftermål och försäljning av jord.62 I jämförelse med den omgivande
lands-bygden är staden alltså i judiciellt avseende att betrakta som en klar och tyd-lig urskiljbar enhet, såväl formellt som reellt.
Sammantaget kan sägas att det finns ett seglivat synsätt som gör gällande att majoriteten av Sveriges städer i gångna tider inte kunnat leva upp till ”riktig” stadsstatus, vare sig beträffande storlek eller ekonomisk struktur. Insprängt i uppfattningarna om de äldre svenska städernas ringa befolkning och agrara prägel ligger även att de var passiva och livlösa. I de centralmaktens yttran-den som influerade Eli Heckscher får detta sitt kanske tydligaste uttryck och ligger ytterst bakom synen på staden som misslyckad: den blev aldrig vad centralmakten förväntade sig. Städerna har ofta beskrivits som små bond-57 Genom att kombinera olika funktioner tilldelas en stad en stadsprofil (eller stadstyp): antingen exportstad, uppbördsstad, enkel marknadsstad eller stad med funktionsändring (över tiden). Lilja 2000, kapitel 15–16, tabellbilaga 2.
58 Pirenne, s. 149f. 59 Ahnlund, s. 551. 60 MESt, s. 100f, 132f.
61 Dotter ärvde lika mycket som son i MESt. Enligt landslagen var fördelningen son 2/3 och dotter 1/3. En skillnad som levde kvar till 1845. MESt, s. XLIX, 65f .
byar med stadsprivilegier. Som en konsekvens av denna uppfattning har ett begränsat intresse visats sådana städer. Ringa forskning har bedrivits inom området, vilket till stor del även kan sägas gälla europeisk forskning.
2.3. Syfte och problemställning
Kännedomen om äldre svenska ”småstäder” är relativt ofullständig. Det finns därför starka skäl att studera dem. Bilden av den svaga staden är i un-dersökningen ett motiv för forskningsintresset och på så vis ett genomgå-ende tema i studien. Att på ett fullständigt och uttömmande sätt analysera huruvida undersökningsstäderna var svaga eller ej är, menar jag, egentligen en uppgift för ett flertal större forskningsinsatser och skulle därför föra för långt i detta sammanhang. Syftet med detta arbete är därför att nyansera bil-den av förindustriella städer, genom att undersöka två av dem ur vissa aspekter. Det upplägg som valts för undersökningen har en socialhistorisk inriktning och innebär ett försök att rekonstruera de undersökta städerna med avseende på deras befolkning och människornas relationer under en begränsad period. Frågeställningarna ansluter till de argument med vilka man underbyggt den negativa synen på äldre städer: deras ringa befolknings-storlek, agrara ekonomiska struktur och passivitet.
Den första frågan (kapitel 4) behandlar därför städernas demografi, det kanske mest avhandlade området inom stadshistoria: hur stor och diversifie-rad var stadsbefolkningen? Frågan knyter direkt an till bilden av den svaga staden och möjliggör en jämförelse med tidigare forskningsresultat på dessa områden. Svaret på den första frågan leder till en relativt ingående känne-dom om de enskilda människorna och är därför en förutsättning för att kunna besvara undersökningens andra fråga (kapitel 5). Den behandlar vissa väsentliga kontakter som de förindustriella städernas invånare hade utom staden och avhandlar därmed städernas betydelse ur denna aspekt. Detta stadsbornas s.k. kontaktfält undersöks med avseende på intensitet, geogra-fisk vidd och social spridning. Resultatet kan kopplas till bilden av den svaga staden. Genom att redovisa enskilda personers kontaktfält i respektive un-dersökningsstad kan de belysta förhållandena framträda med ännu tydligare relief. Undersökningen åskådliggör också kontaktfältets betydelse för olika slags stadsbor, men även för olika grupper av lantbor, och kan därigenom vidga perspektivet på social trygghet under förindustriell tid i stort.
Jordbrukets betydelse i undersökningsstäderna granskas inte närmare i detta arbete. Endast i kapitel 4 berörs denna fråga indirekt genom
betydel-sen av de borgerliga näringarna. Flera förhållanden begränsar möjligheterna till att jämföra jordbruk med handel och hantverk. Den verkligt stora svå-righeten ligger i att nå kännedom om hur stadsborna faktiskt använde sina jordar. Man kan för det första fråga sig i hur stor utsträckning jordarna arr-enderades ut, d.v.s. i vilken grad stadsborna överhuvudtaget brukade de åk-rar, ängar och hagar som de ägde eller hade tillgång till. Om det skulle gå att visa att stadsborna faktiskt använde jordarna för egen räkning, kvarstår ändå frågan om hur stor avkastningen, och därmed betydelsen, av stadsjordarna var över tid. Till detta kommer ytterligare en komplicerad problematik: an-vände handelsmännen sina jordar för avsaluproduktion? Det är knappast självklart att de produkter jordarna gav endast användes till husbehov, och med tanke på de rättigheter som handelsmännen besatt kan produktion ha tagit sikte på försäljning. Bristen på adekvat källmaterial tillåter en dock en-dast ana de verkliga förhållandena. Hela detta frågekomplex har därför ute-lämnats i arbetet.63
Det är alltså inte den historiska förändringen som står i centrum för stu-dien, utan snarast förhållanden i städerna under en viss period. I någon me-ning kan man därför beskriva arbetet som en rekonstruktion av det under-sökta samhället.
3. Undersökningens
avgränsningar
3.1. Undersökningsområdet
Det är städerna Skänninge och Vadstena, två av Östergötlands uppstäder som undersöks. Som har visats ovan kan man under historiens gång alltid återfinna städer som har uppfattats som utpräglat marginella. Åtminstone från 1600-talet och framåt har Skänninge och Vadstena tillhört dessa, vilket gör att de är lämpliga som undersökningsstäder. Valet av dem har också träffats med hänsyn till tillgången på källmaterial. De två städerna har till-räckligt rikhaltiga stadsarkiv för att arbetet skall kunna genomföras. Härut-över finns en betydande mängd information i centrala och regionala arkiv. Valet kan även motiveras utifrån praktiska omständigheter, genom att jag är anställd vid Landsarkivet i Vadstena. De båda städerna har inte heller varit föremål för några kvalificerade undersökningar, åtminstone inte för den aktuella perioden. Andra, bättre undersökta, städer kan i viss utsträckning tjäna som jämförelser för undersökningens resultatet, t.ex. de närliggande Linköping, Norrköping, Jönköping, Kalmar eller Västervik.
Undersökningsstäderna ligger nära varandra och hade likartade ekono-miska förutsättningar: belägna i en utpräglad jordbruksbygd64 och med
när-het till samma kommunikationssystem. Såväl konkurrens som viktig samhö-righet fanns städerna emellan. I avhandlingen spelar även städernas om-kringliggande landsbygd en viktig roll genom det utbyte som ägde rum mel-lan stad och mel-land. I någon mån behandlas alltså ett område i västra Öster-götland (se s.46). Det bör samtidigt understrykas att jämförelsen städerna emellan inte är det primära här, även om den kommer att beröras. Istället ställs samma frågor gentemot de två städerna för att erhålla fylligare svar. Det korta avståndet mellan städerna har underlättat excerperingsmomentet genom att de ibland förekommer i samma källmaterial. Utifrån dessa förut-sättningar menar jag att en fruktbar undersökning kan genomföras, dels av hur städerna fungerade i sig, dels av samspelet mellan städerna och omvärl-den: lokalt, regionalt och nationellt.
64 Man har vid jämförande undersökningar av den svenska åkerarealen ca 1640 visat att av de undersökta områdena hade Vadstenaslätten den högsta uppodlingsgraden med ett snitt på ca 19 %. I vissa byar där kunde den uppgå till över 30 %. Hannerberg, s. 22f.
3.1.1.
Skänninge
Skänninge65 var tidigt en viktig knutpunkt vid några av huvudvägarna i
Ös-tergötland. Det är känt att staden var etablerad senast vid 1200-talets mitt och att den var en av Sveriges centralorter under 1200- och 1300-talen.66
Redan under tidigt 1200-tal blev Skänninge ett kyrkligt centrum med prost, kloster och hospital. Skänninge möte år 1248, då bland annat det prästerliga celibatet infördes, markerar denna betydelse. Närheten till Folkungaättens viktiga gods Bjälbo spelade naturligtvis en viktig roll i sammanhanget. Sin relativt stora betydelse behöll staden även under 1300-talet, medan Vadste-nas tillkomst runt år 1400 har angivits som förklaring till den nedgång Skänninge då upplevde.
Även reformationen har utpekats som en viktig orsak till stadens svårig-heter. Efter Dackefejden 1543 valde kungamakten att dra in dess privilegier i enlighet med den äldre Vasatidens stadspolitik som har berörts ovan. År 1570 återfick dock platsen sina stadsprivilegier och en långsam återhämtning påbörjades, som fram till undersökningsperioden åtminstone hade avbrutits av katastrofåret 1622, då staden både brann och drabbades av en pest.67 Vid
samma tid förlorade staden också sina rättigheter till handel på utlandet. Enligt tillgängliga beräkningar uppgick befolkningstalet vid 1600-talets mitt (1653/1654) till 326 personer, det vill säga långt under medelvärdet för ri-kets städer (se Diagram 2, s. 19). Vid riksdagarna 1647 och 1664 rangordna-des Skänninge som nummer 44 av 72 respektive nummer 47 av 98.68
Orsa-ken till den överraskande höga rangen är obekant. Möjligen vilade stadens anseende på gamla lagrar.
3.1.2. Vadstena
Vadstena69, den yngsta av landskapets medeltidsstäder, stagnerade under
1600-talet. Vadstena klosters tillkomst vid 1300-talets slut innebar att en stad snabbt växte upp runt anläggningen. År 1400 fick platsen stadsprivile-gier och under 1400-talet kom staden att få en framträdande roll i Sveriges historia, vilket även kan sägas gälla 1500-talet. En förändring inträffade där-65 Skänninge stads historia; Hasselmo 1983.
66 Medeltidsstaden 73, s. 48.
67 Kjellberg 1929, passim; Sune Ljungstedts samling, Anders Jönsson m.fl. 68 Borip, s. 327 ff.
efter. Främst kan pekas på hur staden vid 1600-talets början, tillsammans med flertalet av landets städer, däribland Skänninge, blev en uppstad och därigenom förlorade sina rättigheter till handel på utlandet. Dessutom inne-bar reformationen att Vadstena kloster tynade bort och slutligen stängdes 1595. Möjligen försämrades stadens förutsättningar även av att Askersund fick stadsprivilegier år 1643, liksom av att Gränna skapades i det närliggande grevskapet Visingsborg 1652.
I Vadstena fanns ett markant inslag av statliga inrättningar, inte minst under undersökningsperioden. För det första slottet, under stormaktstiden nyttjat som kombinerad artilleriförläggning och furstlig representations-byggnad. Därigenom fanns ett stort inslag av icke-borgerliga grupper knutna till staden. Det är belysande att det uppskattade antalet herretjänare år 1610, det vill säga hertig Johans anställda samt militärer och präster, översteg an-talet borgerliga stadsbor.70
För det andra hade staden ett stort hospital, vid 1500-talets slut omtalat som det näst största i landet.71 Till stor del är förhållandena på hospitalet
fortfarande outredda. En tredje statlig anläggning i Vadstena var det natio-nella krigsmanshus som inrättades i staden under 1640-talet. Även denna institutions anställda och intagna var en grupp utanför den traditionella stadsbefolkningen. Krigsmanshusets pensionärer och anställda stod utanför mantalsskrivningen, men bör ha inneburit ett ansenligt befolkningstillskott för staden. Inte minst med tanke på att institutionen med tiden kom att äga både egen församling och skola.72
Befolkningstalet i staden på 1650-talet (1653/1654) uppgick, enligt till-gängliga siffror, till 541 personer, det vill säga under medelvärdet för rikets städer (se Diagram 2). Vid riksdagarna 1647 och 1664 tilldelades Vadstena plats 47 av 72 respektive nummer 46 av 98.73
3.1.3. Västra Östergötland
Upp- och stapelstadsreformen realiserades alltså vid 1600-talets början och kan betraktas som genomförd ca 1620 (s. 13). För Östergötlands del innebar detta att Linköping, Skänninge och Vadstena förvandlades till uppstäder med formellt monopol på den regionala inrikeshandeln. Man förlorade dock 70 Lilja 1982, s. 285ff.
71 Qvarsell, s. 623. 72 Qvarsell, s. 625. 73 Borip, s. 327 ff.
samtidigt den gamla rätten till utrikeshandel, vilken istället förbehölls stapel-städerna Norrköping och Söderköping. Detta kom att betyda en konflikt. De tre förstnämnda städerna hade haft en hävdvunnen rätt att handla med utrikes köpmän i sjöstäderna. Trots främst sjöstaden Söderköpings försök att ändra på detta, hade rättigheten bekräftats för till exempel Vadstena både 1561, 1572 och 1580.74 I hertig Johans (1606–1618) privilegier för de tre
uppstäderna gavs s.k. aktiv seglationsrätt, det vill säga rätt att föra varor till utlandet, men för övrigt rådde förbud mot handel med utrikes köpmän. I gengäld förbjöds stapelstäderna att handla på uppstädernas egna marknader och torgdagar, något som alltså förebådade 1610-talets politik.75 En
genom-gång av Vadstenas tänkebok visar hur staden påverkades av denna föränd-ring. Före ca 1620 finns många exempel på direkta förbindelser med utlan-det, men efter detta årtal saknas de i princip helt.76
Söderköping tillhörde en av de städer som trots stapelstadsrättigheter inte utvecklades och som också uppvisade den största befolkningsminsk-ningen av rikets staplar under 1600-talet.77 Björn Helmfrid illustrerar
kräft-gången med stadens minskade deltagande i trafiken genom Öresund, med ett tydligt brott vid 1620-talets slut. Under perioden 1616 till 1627 var andelen passager genom sundet i genomsnitt 7 per år (att jämföra med Norrköpings 16). Efter 1627 sjönk talet för Söderköpings del till mindre än 1 skepp per år, medan Norrköpings tillbakagång var avsevärt mindre. Förändringen vill Helmfrid förklara med att Pfalzgreven Johan Casimirs län dominerade området.78 En annan orsak till stadens kräftgång kan antas ha
varit närheten till det snabbt växande Norrköping.
Östergötlands tre uppstäder försökte vid ett flertal tillfällen att återfå rätten till utrikeshandel. Exempelvis begärde de en fri köphandel med Tyskland och andra länder – ”Kronan och Landet samt städerna till stor förkovring” – i sitt gemensamma besvär till riksdagen 1627. Begäran om rätt
74 PRF 3, s. 16ff, 214ff, 396f.
75 Lindberg 1946, s. 50ff; Helmfrid 1965, s. 459f; Heckscher 1935–1936, s. 240ff, 672ff. 76 Borgaren i Vadstena Mårten Skinnare bedrev år 1526 kopparhandel med hansastaden
Lübeck (Boëthius, passim; Carlsson, s. 8ff). Vadstenaborgare fraktade åren 1546, 1553 och 1561 bl.a. spannmål, talg, eketimmer och hudar till Holland över Söderköping, Lödöse och Älvsborg (Forssell 1875, s. 59f, 61ff). Andra exempel på handelsutbyte med utlandet beskrivs även i t.ex. Stockholms tänkebok för år 1574. Stockholms stads-böcker, 23.2 1574, samt i Vadstenas tänkebok: 4.2 1579, 16.11 1579, 4.7 1580, 9.10 1596, 8.5 1607 och 16.7 1620.
77 Lilja 1996, s. 125. 78 Helmfrid 2001, s. 219ff.
till seglats på Tyskland upprepades i besväret 1636,79 men samma år
accen-tuerades istället förbudet för rikets uppstäder att handla på utlandet.80 Under
perioden 1630–1660 agerade uppstäderna vid riksdagarna bland annat för utökade marknadsmöjligheter81 och minskning av antalet båtsmän,82 något
som även behandlas i skrivelser till landshövdingen.83 Parallellt med den
stadspolitiska utvecklingen ägde även en omfattande utbyggnad av den stat-liga administrationens institutioner rum. Framställt i stora drag kan 1500-talet ses som ett rörigt initialskede, då exempelvis ståthållare och fogdar till-och avsattes om vartannat. Under 1600-talet fann man emellertid mera var-aktiga och stabila former för förvaltningen, en utveckling som drevs på av de behov som uppkommit genom att Sverige blivit stormakt. Den stora om-och nyorganiseringen under seklet, varvid 1634 års regeringsform var den viktigaste manifestationen av förändringarna, stabiliserade såväl den centrala som regionala statliga administrationen och grep därmed in i befolkningens vardagsliv på ett påtagligt sätt. Några av de regionala nyheterna var till-komsten av hovrätterna i Stockholm, Åbo, Dorpat och Jönköping (1614– 1634), länsstyrelsernas framväxt och fixering genom 1635 års lands-hövdingeinstruktion samt tillkomsten av så kallade kungliga borgmästare, d.v.s. borgmästare tillsatta av centralmakten. Den fastare organisationen medförde en tydligare arbetsfördelning och därmed klarare funktioner för befattningshavarna.
Västra Östergötland hade under perioden 1560–1618 tillhört två hertig-dömen, vars innehavare därmed i princip hade styrt de områden som låg inom dess gränser.84 Först som en del av Gustav I:s son Magnus
hertig-döme, förlänat år 1560 och, liksom brödernas hertigdömen, bekräftat 1561 men reellt i funktion tidigare.85 Till följd av att hertig Magnus insjuknade var
han åtminstone från 1564 oförmögen att styra sin förläning. Senast 1570 låg hertigdömet direkt under kronan och hertigens förmåner inskränkte sig till de medel från området som anslogs till hans underhåll. Under förutsättning att han tillfrisknade skulle han dock återinsättas i sin forna position, men hertig Magnus avled 1595 utan att ha blivit återställd.86 Elva år därefter kom
79 Riksdagshandlingar, R 5408. 80 Magnusson, s. 115.
81 T.ex. 1632, 1644, 1647 och 1649. Riksdagshandlingar, R 5408. 82 T.ex. 1632 och 1636. Riksdagshandlingar, R 5408.
83 ÖLKa, D Ia:115, 18.2 1644. 84 Almquist 1917-1923, s. 32f. 85 Lager-Kromnow.
området på nytt att bli en del av ett hertigdöme med nästan samma omfatt-ning som det föregående. Denna gång för Johan III:s yngste son Johan, om vars hertigdöme det hade beslutats och stadfästs i omgångar sedan hans fö-delse 1589. På grund av Johans ungdom och andra omständigheter kom det emellertid att dröja ända till 1606 innan han tillträdde som hertig av Öster-götland. Efter hans tidiga död 1618 indrogs hertigdömet till kronan.87
Enligt ett kungligt brev 1637 förlänades hertig Adolf Johan, Karl X Gustavs bror, vad som kallades Vadstena slottslän.88 Han kom att behålla
länet till 1654, då det byttes ut mot Bråborgs län i östra Östergötland, var-efter (från 1656) Vadstena län införlivades med drottning Hedvig Eleonoras livgeding. Hon tillträdde emellertid området 1668 (som änkedrottning) och först 1677 kom denna del av hennes förläning formellt att utgöra ett själv-ständigt län, som bland annat lydde under livgedingets lagman. Därför måste länet under Hedvig Eleonora betraktas som ett län utan tidigare mot-svarighet.
Autonomin inom förläningar av detta slag varierade. Under Adolf Jo-hans tid var självstyrelsen i området inte så stark att till exempel till- och av-sättningen av landsstaten berördes i Vadstena län.89 Fögderierna i västra
Östergötland under perioden 1630–1660 låg därmed i praktiken direkt un-der kronan. Deras omfattning och utseende växlade unun-der de föregående hundra åren. Skapandet av Vadstena slott och slottslän var en nyhet vid 1500-talets mitt. Slottet började byggas år 1545, och detta år låg slott och stad under Hovs län eller fögderi, vilket då även omfattade Dals, Göstrings, Lysings samt Vifolka härader. Men redan samma år bröts Vadstena slott och stad ut och kom tillsammans med de båda kungsgårdarna Starby och Hov att till och med år 1598 tillhöra slottsfögderiet, för att därefter ingå i Aska och Dals häraders fögderi.90
Under 1610-talet hade ett system med förpaktningar eller arrenden av kronans räntor växt fram och nått en sådan omfattning att det konkurrerat ut fögderierna. Almquist menar att huvudorsaken till arrendesystemets framväxt var kronans behov av kontanter, något som var förenligt med köpmäns intressen, genom dessas möjligheter att få avsättning för natura-persedlar, i kombination med den stimulans för handeln som detta innebar. 87 Almquist 1917-1923, s. 27ff; Lindberg 1941, s. 113ff.
88 Som har varierat till omfång, men traditionellt utgjorts av Aska, Dals och Lysings härader (se karta, s. 46).
89 Almquist 1946–1947, s. 57ff; Kjellberg, ”Vadstena län”. 90 Almquist 1917-1923, s. 362f; s. 32ff.
Under 1620-talet fungerade systemet, men erfarenheterna av detsamma bi-drog till dess avveckling vid utgången av årtiondet. Vissa arrenden förekom dock ännu under 1630-talet.91 Det gamla slottslänet var 1630 delat i två
fög-derier: Dals (samt Aska respektive Lysings) samt Göstrings (samt Aska re-spektive Lysings). Först från och med år 1650 kom häraderna att bilda ett enda fögderi.
Den lokala kamerala förvaltningen hade fram till 1600-talets början i mångt och mycket varit åtskild från ståthållarens uppgifter. Från och med 1630-talet kom nu detta förhållande att ändras; ståthållarna fick nu ansvar även för uppbörden och den äldre typen av fogde blev dennes underställde. Ståthållarämbetet är förknippat med den framväxande länsförvaltningen. Ståthållare var föregångare till landshövdingarna. Tidiga ansatser till den moderna länsstyrelseorganisationen kan spåras i 1540 års regementsordning, ett experiment som aldrig fick någon varaktighet. Först under Johan III:s tid började en mera bestående länsstyrelseorganisation att bildas. Institutionens framväxt är inte fullständigt klarlagd, men Östergötland utgjorde ett ståthållardöme, där Vadstena län under den här tiden intog en särställning. Arvid Gustavsson (Stenbock) utsågs 1576 till befallningsman på Vadstena slott, en titel som alterneras med ståthållare. Från och med 1580-talets slut började landshövdingstiteln användas.
Den högadliga grupp som beklädde ämbetet strävade efter en institutio-nalisering i syfte att trygga sitt inflytande. Riksrådet hade i sitt förslag till re-geringsordning 1594 gjort en framställning om att landshövdingar skulle ut-ses över Uppland, Östergötland, Västergötland, Småland, Västmanland, Finland och Livland. Trots motstånd från kungamakten utnämndes lands-hövdingar i stort sett enligt detta förslag. Denna eftergift måste ses mot bakgrund av den maktkamp som utkämpades mellan Sigismund och hertig Karl. Sigismund utnämnde lojala män, för Östergötlands vidkommande alltså Arvid Gustavsson (Stenbock). Efter det att denne avsatts av hertig Karl, ersattes han 1598 av Johan Gabrielsson (Oxenstierna), trots protester från Sigismund. Efter slaget vid Stångebro delades Östergötland i tre ståthållardömen: Stegeborgs, Linköpings och Vadstenas. Från 1605 hette ståthållaren över Vadstena Lindorm Ribbing, vilken redan följande år kom att utnämnas till ståthållare över hertig Johans hertigdöme Östergötland. 91 Almquist 1917-1923, s. 142ff, 144. Viljan att köpmän skulle ta arrendena, belyses av att
Hertig Johan kom dock efter en tid att utse särskilda ståthållare över Stege-borg och Vadstena till Lindorm Ribbings hjälp.
Samma år som hertig Johan avled och hertigdömet drogs in till kronan, 1618, kom Vadstena ståthållardöme att utgöra ena halvan av Östergötland (Västanstång), medan den andra förvaltades av ståthållaren på Stegeborg (Östanstång). Från och med 1621 sammanslogs de båda hälfterna till en en-het med Lindorm Ribbing som landshövding. Ribbing hade en särskilt stark position då han, till skillnad från andra ståthållare eller landshövdingar, även var Östergötlands lagman.92 Lindorm Ribbing stannade kvar i tjänsten till
sin död 1627 och efterträddes av Erik Jöransson (Ulfsparre af Broxvik), tillika ståthållare på Johan(ni)sborg (vid Norrköping) och även kallad lands-herre i Östergötland.93 Efter dennes död 1631 utnämndes Carl Eriksson
(Sparre af Rossvik) till ny ståthållare 1632, men sedan denne avlidit kort ef-ter tillträdet förordnades hans bror Lars Eriksson Sparre (af Rossvik). Lars Sparre beklädde ämbetet till 1634, då han utnämndes till landshövding i Uppland.94
Genom 1634 års regeringsform delades landet in i elva län med lands-hövdingar i spetsen. För Östergötlands del stipulerade regeringsformen att Linköpings län skulle omfatta hela Östergötland med Linköping som cen-tralort. Därigenom gjordes en formell åtskillnad mellan landshövdingen i länet och ståthållaren på Vadstena slott. En reell åtskillnad förefaller dock ha blivit aktuell först 1640. Genom 1635 års landshövdingsinstruktion fick förvaltningen större stadga och landshövdingens inflytande i städerna kom så att accentueras med tiden.95
3.2. Undersökningsperioden
Undersökningen omfattar perioden 1630–1660, alltså tre decennier. Perio-den har valts av följande skäl. Ett relativt stort empiriskt material har excer-perats, varför en längre undersökningsperiod hade omöjliggjort studien på det sätt den nu är utformad. Samtidigt hade en, i varje fall väsentligt, kortare 92 Almquist 1955, s. 273ff; VSA, 11.7 1626. Under detta arbetes undersökningsperiod var
Peder Banér (1627–1644) och Lars Kagg (1644–1661), landskapets lagmän. 93 EÄ: Ulfsparre af Broxvik, tab 83; VSA, 21.5 1627, 31.8 1629, 25.7 1631.
94 Westling, s. 256f; EÄ: Sparre af Rossvik, tab 32–33; Svenska riksrådets protokoll II. 1630–32, s. 253; SSA, 11.9 1633; VSA, 5.2, 14.4, 23.4, 29.12 1634. Lars Sparre upprätt-höll tydligen tjänsten ännu vid slutet av år 1634, trots att Knut Posse hade utnämnts tidigare.
