58
SOCIALISERINGSBANKEN
Efter trettio års socialdemokratiskt styre har vårt lands ekonomi bragts därhän att regeringen anser det nödvändigt att upprätta en statlig "utvecklingsbank".
Redan den i statsverkspropositio-nen föreslagna 500-mBjonersfon-den väckte förvåning och onda aningar. Förvåning, därför att om regeringen ansåg ett särskilt stat-ligt kreditstöd nödvändigt till vissa industrigrenar eller vissa företag, kunde man likaväl följt hittills till-lämpad praxis och begärt motive-rade anslag härför av riksdagen i vart särskilt fall. Onda aningar, därför att förslaget att kreditstödet skulle undandragas riksdagens prövning och läggas i händerna på en junta inom regeringen visade att man hade mera och annat i sikte än att ge utsatta industrier en snabb och kortfristig hjälp till självhjälp.
I stället för att steg för steg av-slöja vad man syftade till- hr Er-landers vanliga taktik - gav so-cialdemokraterna i slutet av janua-ri offentlighet även åt den del av projektet, som dittills legat gömd i hrr Strängs och Wickmans byrå-lådor. Det politiska motivet härtill blir väl så småningom uppenbarat.
Ett delmotiv är lätt att se. Rege-ringen vill tvinga på landet så myc-ket av socialistiska institutioner som möjligt före 1968 års val. Ti-den dit är kort och det brådskar med "samhällets omvandling i so-cialistisk riktning". Därför kunde regeringen naturligtvis inte tänka sig varken att närmare utreda en fråga av denna utomordentliga storleksordning eller att organisera ett normalt remissförfarande. Hit-tills har det hört till traditionen i Sverige att regeringsförslag av mera genomgripande art förberetts ge-nom noggrann sakprövning i kom-mitteer med allsidig parlamenta.., risk representation och därtill yt-terligare belysts genom remisser. I den sista förtvivlade striden för en-partiherravälde kastar regeringen alla sådana hänsyn överbord.
Vi skall alltså begåvas med en utvecklingsbank - styrd av repre-sentanter för regeringen, för lön-tagarorganisationerna och för nä-ringslivet. (Var majoriteten skall ligga är inte svårt att förstå!) Ban-ken skall få l 000 miljoner kronor i grundkapital och den skall få till-gång till allmänna pensionsfondens enorma tillgångar. Det är nu inte heller fråga om kortfristiga
insat-ser. Banken skall inrikta sig på längre sikt och den skall vara be-redd att av sociala skäl taga större risker, än vad de hittills bestående bankerna enligt banklagen får göra. Denna beredskap till större risk-tagande skall motivera att den till skillnad från andra banker skall kunna gå in som delägare i företa-gen företa-genom aktieköp eller få direkt
andel i företagsvinst genom särskil-da avtal i samband med kreditens lämnande. Redan större krediter av normal typ brukar medföra önske-mål om insyn, dvs. styrelserepre-sentation, från kreditgivarnas sida. Med de förutsatta extraordinära ar-rangemangen måste rimligen följa ett starkare krav på representation
i företagsstyrelsen, så småningom även på rätt att utöva ett avgörande inflytande på valet av verkställan-de direktör och ekonomidirektör etc. I affärer är det som bekant så
OM remissdebatter
59 att den som har pengarna och ta-ger topprisken vill ha rätt att säga det sista ordet. Det är ju han som får betala först, om det går illa.
De företagsägare eller företags-chefer, som nu tycker sig se nya möjligheter öppna sig för sina fö-retag bör göra sig förtrogna med ett faktum. Hur förföriska de social-demokratiska ledarnas tonfall än må vara och hur ärligt de än me-nar att stödja industrien i dess svåra läge inför den omstrukture-ring och förnyelse, som EEC och den accelererande tekniska utveck-lingen nödvändiggör; hrr Sträng och \Vickman är först och främst politiker, närmare bestämt socia-lister. Utvecklingsbanken är avsedd att bli ett socialistiskt maktinstru-ment I dess verksamhet kommer
politiska värderingar att bli ut-slagsgivande ~ icke ekonomiska.
Summan är, att talträngt folk fält ett tillfälle all prata litet frän
le-uern, publiken har haft en rolig stund om också icke någon
upp-bygglig, och främlingar, som intet förslått au det hela, kunna allt efter deras informatorers sätt all se instrueras, att regeringen mötts au förtroende eller au motsatsen. Karnevalen före utskottsarbetets långa fasta är ändrad, harlekin och Pulcinella lägga au maskerna, riksdagsmännen vandra hem alt sova, och sedan begynner den svenska parlamentarismen med triigel "arbete" och kompromisser
i utskotten, med detaljkritik av Rungl. Maj:ts propositioner, uilka
sid sig väl eller icke alldeles obaoende av den oratoriska
festlig-het, som inleder riksdagssäsongen, och med då och då en liten intrig i korridorerna eller en "stor dag" i plenum för de talföra som ett
angenämt avbrott i riksdagssejourens enahanda.
