Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Östtimor 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Den 20 maj 2002 blev Östtimor en självständig, demokritisk republik. Landets författning ger ett omfattande skydd för politiska och medborgerliga
rättigheter, liksom för sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter.
Religionsfrihet och förbud mot diskriminering på grund av hudfärg, ras, civilstånd, kön, etniskt ursprung, språk, social eller ekonomisk status, politiska eller ideologiska övertygelser, religion, utbildning, fysisk eller mental hälsa, fastställs. Kvinnor och män skall ha samma rättigheter och barn skall skyddas mot våld och övergrepp av familjen, samhället och staten.
Från folkomröstningen 1999 fram till självständigheten styrdes Östtimor helt av den tillfälliga FN-förvaltningen UNTAET (United Nations Transitional Administration in East Timor). Under följande år överlämnade ett antal successiva FN-missioner gradvis alltmer ansvar för styret av landet till den östtimorianska regeringen. Våren 2006 utbröt dock på nytt oroligheter i landet.
Detta ledde till att FN åter utökade sin närvaro. För att stabilisera säkerhetsläget sände ett antal länder, på den östtimorianska regeringens begäran, militära trupper till Östtimor. Säkerhetsrådet fattade i augusti 2006 beslut om en utvidgad FN-insats i Östtimor, UNMIT (United Nations
Integrated Mission in Timor-Leste). UNMIT har bland annat återtagit ansvaret för ledningen av polisverksamheten i landet med hjälp av en omfattande kontingent om 1 608 internationella poliser.
Indonesisk lagstiftning fortsätter att utgöra basen för rättsystemet. Tills ny lagstiftning är antagen gäller de lagar och förordningar, som antogs under indonesisk tid (1975-99) eller av FN-styret, förutsatt att dessa inte strider mot konstitutionen.
Den tid som Östtimor styrdes av Indonesien kännetecknades av omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna (MR). I samband med folkomröstningen 1999 om landet skulle tillhöra Indonesien eller bli en
självständig stat, eskalerade överträdelserna av de mänskliga rättigheterna. Efter tillkännagivandet av valresultatet drog indonesiskstödd milis genom territoriet
och brände, våldtog och mördade. Cirka 1 500 människor dödades och 70 procent av Östtimors infrastruktur förstördes.
Den östtimorianska förvaltningen tog i och med självständigheten 2002 över den struktur som den tillfälliga FN-förvaltningen UNTAET hade byggt upp.
Den nationella kapaciteten i Östtimor är dock fortsatt mycket svag, inte minst inom rättsväsendet, och landet kommer under lång tid framöver att vara beroende av det internationella samfundets stöd för att utveckla en fungerande förvaltning. Oroligheterna under våren 2006 har bidragit till en kraftig ökning av antalet rättsfall som det nationella rättsväsendet skall hantera. Östtimor är i stor utsträckning beroende av stöd av internationell personal för att klara detta.
Den aktuella politiska krisen i landet har blottlagt en betydande förtroendeklyfta mellan den styrande eliten och folket. Befolkningens
inställning till regeringen, och till staten rent allmänt, präglas i stor utsträckning av en känsla av utanförskap. Större delen av befolkningen och en stor del av den politiska eliten saknar kunskaper om hur oliktänkande hanteras i ett demokratiskt samhälle. Grundorsakerna till oroligheterna står huvudsakligen att finna i en kombination av ökande fattigdom och arbetslöshet i landet sedan självständigheten och ett utbrett missnöje med bristen på inflytande för vanliga människor.
De brott mot mänskliga rättigheter som begicks 1999 har behandlats i en tillfällig domstol som upprättats i Jakarta (se rapporten om mänskliga rättigheter i Indonesien) och i särskilda FN-stödda enheter inom åklagarämbetet i Dili. Trots de begränsade resultat som dessa processer uppvisat, är den politiska ledningen i Östtimor tveksam till att upprätta en internationell tribunal. Regeringen förordar istället en lösning som lägger tonvikt på försoning med Indonesien, till exempel genom den bilaterala vänskaps- och sanningskommission som upprättades länderna emellan under 2005. Den nya FN-missionen kommer att ge särskilt stöd till det
östtimorianska rättsystemet för att slutföra utestående utredningar om brott mot mänskliga rättigheter som begicks i samband med
självständighetsomröstningen.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventions-
kommittéer
Östtimor har tillträtt samtliga centrala konventioner om mänskliga rättigheter samt flera av tilläggsprotokollen:
− Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och dess andra tilläggsprotokoll om avskaffandet av dödsstraffet. Det första protokollet om enskild klagorätt har dock inte undertecknats eller ratificerats.
− Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR)
− Konventionen mot tortyr (CAT)
− Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD)
− Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) och dess tilläggsprotokoll om enskild klagorätt
− Konventionen om barnets rättigheter (CRC) och det fakultativa protokollet om barn i väpnade konflikter. Det fakultativa protokollet om handel med barn har dock inte undertecknats eller ratificerats.
− Konventionen om skydd för migrantarbetare och deras familjers rättigheter.
Östtimor har ratificerat
− flyktingkonventionen och det tillhörande protokollet från 1967.
− romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC).
Östtimorianska regeringen förbereder under 2006 sina första rapporter till FN om uppfyllelsen av konventionen om barnets rättigheter och konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor. Östtimor har också påbörjat arbetet med att utarbeta en nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Under tiden för det indonesiska styret förekom många uppgifter om, av statsmakten sanktionerade, försvinnanden, politiska mord, tortyr, etc. Genom FN:s närvaro i Östtimor blev rätten till liv och kroppslig integritet bättre skyddad.
Det finns inga uppgifter om politiskt motiverade mord eller försvinnanden sedan Indonesien drog sig tillbaka från Östtimor 1999. Fram till att FN på nytt tog över ansvaret för polisverksamheten i landet i juni 2006 förekom dock rapporter om inblandning av östtimorianska poliser i överfall, godtyckliga arresteringar, brutalitet och i vissa fall tortyr av frihetsberövade personer.
Human Rights Watch publicerade i mars en uppmärksammad rapport om förekomsten av tortyr i östtimorianska fängelser. FN:s enhet för mänskliga rättigheter i Östtimor bekräftar förekomsten av polisbrutalitet och pekar på bristande rutiner för disciplinåtgärder mot poliser som missköter sig i tjänsten.
Ett växande problem med den tidigare nationella poliskåren i Östtimor var ett betydande politiskt inflytande över dess verksamhet. Detta ledde bland annat till att medlemmar i poliskåren under oroligheterna i april och maj var
inblandade i direkta och våldsamma konfrontationer med andra grupper, bland annat med fraktioner ur försvarsmakten.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är förbjudet enligt Östtimors konstitution. I praktiken avskaffades det genom UNTAET:s första förordning, giltig från oktober 1999. Indonesisk strafflag medgav dödsstraff.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Konstitutionen förbjuder uttryckligen godtyckliga arresteringar och
frihetsberövanden. Polisen kan hålla en arresterad person i förvar i högst 72 timmar innan åtal måste väckas. Redan före oroligheterna våren 2006 hade,
enligt FN, tiden för 70 procent av alla häktningsorder gått ut för de häktade i östtimorianska fängelser. Förseningarna berodde huvudsakligen på bristande kunskaper hos polisen och överbelastning av åklagarämbetet. Godtyckliga och politiskt motiverade frihetsberövanden förekom också, enligt FN, under perioden fram till att UNMIT tog över ansvaret för polismakten i landet.
Våldsamheterna i maj och april ledde till en 30-procentig ökning av antalet anmälda brott. Över 600 personer arresterades under perioden april-september 2006. Det redan hårt belastade östtimorianska rättsväsendet har ingen
möjlighet att behandla alla dessa rättsfall inom den givna tidsramen. Detta har i många fall lett till att misstänkta brottslingar inte häktas. Säkerhetssituationen sedan oroligheternas början, har lett till att en stor del av landets invånare av rädsla för sin personliga säkerhet lämnat sina hem och nu lever som flyktingar.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Det östtimorianska rättsväsendet är fortfarande ytterst svagt. Antalet
östtimorianer med juridisk utbildning (liksom högre utbildning i allmänhet) är i försvinnande litet. Under våren 2006 fanns inga östtimorianska tjänstemän verksamma inom rättsväsendet. Allt arbete sköttes under en övergångsperiod av internationell personal. I juni 2006 påbörjade den första inhemska
personalen (elva domare, nio åklagare och sju försvarsadvokater) sitt arbete i domstolsväsendet, efter att ha genomgått FN:s skräddarsydda utbildning.
Internationell personal spelar fortsatt en vital roll i rättssektorn i Östtimor. I oktober 2006 bestod den internationella personalen av totalt 12 personer (fem domare, fem åklagare och två försvarsadvokater).
Fyra distriktsdomstolar har hittills upprättats i Östtimor. Flera av domstolarna fungerar dock ännu inte fullt ut, huvudsakligen på grund av brist på personal.
En appellationsdomstol finns också tillsatt sedan 2003 och fungerar som högsta instans för överklaganden fram till att en högsta domstol upprättas. En ombudsman för mänskliga rättigheter utsågs i april 2005. Ombudsmannens kontor började ta emot konkreta fall i mars 2006 och har spelat en viktig roll under den politiska krisen.
Fram till maj 2005 ansvarade en särskild FN-stödd enhet inom det
östtimorianska åklagarämbetet (Serious Crimes Unit) för att pröva grova brott som begicks under 1999 (folkmord, krigsbrott, brott mot mänskligheten, mord, tortyr och sexualbrott). FN kommer från och med hösten 2006 att ge nytt stöd till det östtimorianska rättsystemet i form av internationella team av åklagare, för att slutföra utestående utredningar från Serious Crimes Units.
Svagheterna i rättssystemet har medfört att många tvister och anklagelser om brott löses genom medling enligt traditionella metoder. Kvinnor och barn är särskilt utsatta i dessa processer, som inte sällan rör våld i hemmet eller sexuella övergrepp.
I hela rättsapparaten försvåras arbetet av betydande språkförbistring – de olika språken som används är portugisiska, tetum, indonesiska och engelska.
Portugisiska är det officiella språket i Östtimors domstolsväsende, men mycket få personer i befolkningen talar eller förstår detta språk vilket, gör varje
moment beroende av tolkar. Östtimors lagstiftning är för närvarande en blandning av indonesiska lagar, UNTAET:s förordningar och lagar som det östtimorianska parlamentet har stiftat sedan självständigheten i maj 2002.
Män och kvinnor har i teorin lika tillgång till rättsväsendet. I Östtimor har kvinnor dock generellt sett en svag ställning (se vidare nedan), vilket också får effekter i rättsligt hänseende. Hit hör till exempel låg läs- och skrivkunnighet, bristfälliga kunskaper om individens, särskilt kvinnans, rättigheter, begränsade möjligheter att lämna hemmet för att ta sig till en rättsinstans också vidare.
En ny strafflag antogs av UNTAET, vilken anger straffbarhetsåldern till 16 år.
Barn mellan 16 och 18 år skall inte hållas fängslade, såvida de inte har begått mycket grova brott och kan anses vara samhällsfarliga. För dessa barn skall rätten göra en helhetsbedömning utifrån barnets ålder, sociala situation och brottets art. Etablerandet av ett ungdomsvårdssystem går långsamt.
Genom bilaterala biståndsinsatser har Östtimors fängelser upprustats och fångvårdare utbildats. Förhållandena i fängelserna torde vara bättre än under det indonesiska styret, men det finns fortfarande allvarliga brister. Efter oroligheterna våren 2006 är många fängelser överfulla av fångar som väntar på rättegång.
7. Straffrihet
Straffrihet bedöms fortfarande förekomma i någon utsträckning i Östtimor.
Under perioden som föregick den politiska krisen i landet i april-maj 2006 fanns flera exempel på att utredningar om anklagelser mot väletablerade personer (bland andra nuvarande riksåklagaren) gavs lägre prioritet. I oktober 2006 lade FN:s särskilda utredningskommission fram en oberoende rapport om ansvaret för händelseförloppet under oroligheterna våren 2006.
Kommissionen rekommenderade att flera högt uppsatta personer, inklusive före detta inrikesministern, skall ställas inför rätta. Hanteringen av dessa rättsprocesser kommer att bli ett avgörande test för det nationella rättssystemet.
Den enhet inom åklagarväsendet, Serious Crimes Unit, som tillsattes för att utreda de allvarliga brott som begicks under 1999, avslutade sin verksamhet i maj 2005 enligt beslut från FN:s säkerhetsråd. Sedan år 2000 har totalt 391 personer åtalats för allvarliga brott genom Serious Crimes-processerna. 85 personer, huvudsakligen medlemmar ur den lokala östtimorianska milisen, har fällts och två personer har friats. När enheten avslutade sitt arbete i maj 2005 återstod 303 åtal mot misstänkta som befinner sig utanför Östtimors gränser, däribland den indonesiske förre försvarsministern, överbefälhavaren och tidigare presidentkandidaten generalen Wiranto. Utestående är också 186 fall av mord där utredningar genomförts, men ingen ännu åtalats och 469 andra mordfall där utredningarna inte hunnit slutföras innan Serious Crimes-
processerna avslutades. Efter att dessa processer avslutats, har Östtimor gjort ytterligare ansträngningar att döma personer som åtalats, men ännu inte dömts av Serious Crimes Units. Ett antal misstänkta har sedan förra året arresterats och åtalats för brott begångna 1999. Den första rättegången efter Serious Crimes-processernas avslutande, resulterade i augusti 2006 i en friande dom i brist på bevis mot före detta milisledaren Manuel Maia.
Indonesien och Östtimor inrättade i januari 2005 en bilateral vänskaps- och sanningskommission, vars syfte uppgavs vara att få fram sanningen om de brott som begicks 1999. Kommissionen har för avsikt att lägga fram en rapport
med en gemensam tolkning av händelseförloppet i samband med självständighetsomröstningen. Misstänkta förbrytare erbjuds genom kommissionen möjligheten att vittna i utbyte mot amnesti. Mandatet för kommissionen förlängdes sommaren 2006 med ett år till augusti 2007.
Vänskapskommissionen har fått betydande kritik från det internationella samfundet, som ser den som ett försök från indonesisk sida att undvika rättslig prövning av begångna MR-brott. Enligt FN strider också erbjudandet om amnesti mot Östtimors konstitution.
Den självständiga försoningskommission, Commission for Reception, Truth and Reconciliation, som upprättades av FN för att behandla mindre grova brott, avslutade sitt arbete i oktober 2005. Kommissionen arrangerade under sin femåriga verksamhetsperiod 1700 försoningsmöten med allmänheten och tog emot vittnesmål från över 7000 personer angående brott mot mänskliga rättigheter, som begicks i Östtimor under perioden april 1974 till oktober 1999.
Försoningskommissionens rapport offentliggjordes i februari 2006.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Uppbyggnaden av mediesektorn i Östtimor har gått långsamt. För närvarande finns fyra dagstidningar, fem radiokanaler (varav en nationell statlig kanal) och en TV-kanal. Tidningarna har artiklar på flera olika språk och innehåller främst lokala nyheter. Några betydande restriktioner i yttranderätten finns inte och enligt FN förekommer inte politiska påtryckningar eller självcensur i någon märkbar utsträckning. Det finns dock ännu inte någon politisk tradition som bygger på seriös kritik mot regeringen i medierna och mycket av
rapporteringen håller låg kvalitet. Förtal är straffbart under indonesisk lag som förblivit gällande efter självständigheten. Inga åtal har dock väckts mot några journalister med grund i dessa bestämmelser. Under våren 2006 förekom, enligt Reportrar utan gränser, vissa initiativ från regeringens sida att påverka enskilda tidningar. Till exempel uppmanade. dåvarande premiärminister Alkatiri i februari 2006 till bojkott av tidningen Suara Timor Lorosae och vidtog åtgärder för att se till att dess kontor stängdes.
Internet censureras inte, men brister i telekommunikationsnätet gör att
tillgången i praktiken är högst begränsad. Regeringen begränsar i allmänhet inte akademisk frihet.
Förenings- och församlingsfrihet råder, liksom religionsfrihet. Under den politiska krisen i landet våren 2006 hölls ett stort antal demonstrationer av företrädare från olika grupper. Enligt FN finns inga uppgifter om att
regeringen på något systematiskt sätt skulle ha försökt förhindra några av dessa demonstrationer. Det finns emellertid, enligt FN, exempel på andra fall från 2005 då polisen utan laglig grund ingripit mot protester från oppositionella grupper.
Ett stort antal enskilda organisationer har bildats sedan självständigheten.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Sedan Östtimor blev självständigt i maj 2002 har val till parlamentet hållits i augusti 2001 och i april 2002 valdes landets första president. Nästa allmänna val är planerade till 2007. Presidenten har en relativt stark ställning som delvis
är förknippad med den person, den före detta frihetskämpen Xanana Gusmão, som för närvarande innehar ämbetet. Presidenten har formellt mandat att inlägga veto mot lagar och utser bland andra ordförande i högsta domstolen och riksåklagare. Regeringspartiet Fretilin har en dominerande roll och kontrollerar 55 av 87 mandat i parlamentet. Oppositionen är fortfarande mycket svag. Det förekom under första halvåret 2006 rapporter om att personer, som motstod uppmaningar att engagera sig i Fretilin, utsattes för vissa former av trakasserier.
Många östtimorianer känner sig marginaliserade i den politiska processen, inte minst kvinnor. Det finns endast ett fåtal kvinnor i de politiska partiernas ledning. Av 41 regeringsmedlemmar är sju kvinnor.
Framgångsrika lokalval hölls under 2005. Den östtimorianska regeringen ansvarade i stor utsträckning utan internationellt stöd för att organisera lokalvalen och trots betydande logistiska utmaningar anses genomförandet ha varit över förväntan. Valdeltagandet var högt i alla distrikt (över 80 procent).
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Arbetslösheten i Östtimor är fortsatt mycket hög, inte minst bland ungdomar.
I Dili beräknas omkring 43 procent av alla unga män vara utan arbete. Upp till två tredjedelar av arbetsstyrkan är sysselsatt inom jordbruket och utför inget avlönat arbete. Lagstiftningen överensstämmer annars, som berörts ovan, med internationella konventioner vad gäller icke-diskriminering, fackföreningars rätt att verka och så vidare. I allmänhet saknas dock erfarenhet av
fackföreningsverksamhet, varför dispyter och konflikter vanligen löses genom strejker och protester. Det finns ännu ingen reglerad minimilönenivå, men den informella minimilön som används är, enligt Världsbanken, oftast 85
USD/månad. Barnarbete regleras av indonesisk lagstiftning (se rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i Indonesien).
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
35 procent av statsbudgeten går till hälso- och utbildningssektorn. Härtill kommer resurser från till exempel internationella enskilda organisationer verksamma inom dessa sektorer.
Det allmänna hälsoläget i Östtimor har gradvis förbättrats de senaste åren, men från en mycket låg nivå. Hälsosektorn är helt beroende av biståndsinsatser, både i form av finansiella resurser och personal. Mycket få östtimorianer har medicinsk utbildning. De höga födelsetalen, i genomsnitt 7 barn per kvinna, påverkar många kvinnors och barns hälsa negativt. Enligt Världsbanken är endast 19 procent av födslarna i landet övervakade av utbildad
sjukvårdspersonal. Bristfälliga kommunikationer innebär att många har svårt att ta sig till platser där sjukvård finns.
12. Rätten till utbildning
Tillgången till utbildning har förbättrats sedan självständigheten. Runt hälften av alla vuxna östtimorianer är dock inte läs- och skrivkunniga. Enligt
konstitutionen skall grundskoleundervisning vara obligatorisk och avgiftsfri för alla, men Östtimor har ännu inte lyckats bygga upp sitt utbildningssystem tillräckligt för att uppfylla detta krav. Ungefär 75 procent av alla barn i grundskoleåldern går idag i skolan, men endast 30 procent går vidare till gymnasiet. Mellan 10-30 procent av alla barn börjar överhuvudtaget aldrig skolan. Förhållandet är ungefär detsamma för pojkar och flickor.
Utbildningssektorn i allmänhet lider, enligt FN:s barnfond UNICEF, fortfarande av svåra brister, både vad gäller antalet kvalificerade lärare och fungerande undervisningslokaler. Undervisningen sker i de lägre klasserna på tetum, för att gradvis övergå till portugisiska högre upp i åldrarna.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Östtimor är enligt Världsbanken fortfarande ett av världens fattigaste länder, trots de senaste årens oljeinkomster. I FN:s utvecklingsprograms (UNDP) Human Development Index placerade sig Östtimor år 2005 på plats 140 av totalt 177 länder. Världsbanken beräknar att 40 procent av befolkningen lever under den officiella fattigdomsgränsen om 0,55 USD/dag. 64 procent drabbas återkommande av bristande tillgång på mat. De fattiga finns huvudsakligen på landsbygden. Medellivslängden i landet är 55 år. Oroligheterna under våren 2006 har lett till att ett mycket stort antal människor - omkring 15 procent av den totala befolkningen - lämnat sina hem. En stor del av dessa internflyktingar är för närvarande beroende av matleveranser från FN.
Östtimor har sedan 2004 börjat få in betydande inkomster från utvinning av olja och gas i ett område vid havsgränsen mot Australien. Området förvaltas gemensamt med Australien. Ytterligare omfattande intäkter från denna verksamhet är att vänta under de kommande åren. Det finns dock fortsatt mycket begränsad kapacitet i landet att omsätta dessa resurser till aktiviteter, som kan bidra till att förbättra situationen för den fattiga befolkningen till exempel investeringar i grundläggande infrastrukturer. Östtimor kommer att fortsätta att vara beroende av internationellt bistånd under lång tid framöver, framför allt för att bygga upp nationell kapacitet inom alla sektorer som kräver utbildad personal.
Produktionen inom sektorer utanför olje- och gasområdet har förblivit på en mycket låg nivå. Den starka befolkningsökningen har bidragit till att förvärra fattigdomssituationen och BNP per capita har minskat sedan självständigheten.
Infrastrukturen i Östtimor förblir mycket bräcklig även om mycket av det som förstördes i samband med plundringsvågen 1999 nu har återuppbyggts. Under våldsutbrottet våren och sommaren 2006 har många människor på nytt förlorat sina hus sedan de bränts ner av olika milisgrupper. Jordbruket har återhämtat sig något sedan 1999, men landet förblir beroende av import av mat.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Konstitutionen förbjuder uttryckligen all form av diskriminering. Trots detta utgör våld mot kvinnor ett problem, liksom diskriminering i praktiken av både kvinnor och etniska/religiösa minoriteter (det vill säga i många fall dubbel diskriminering). Mer än två tredjedelar av alla kvinnor mellan 15-60 år är icke läs- och skrivkunniga.
Östtimorianska kvinnor har en svag ställning ekonomiskt, politiskt och socialt.
Enligt Östtimors regering lider 26 procent av alla kvinnor av undernäring. Våld i hemmet är vanligt förekommande. En mycket stor del av de brott som polisen hanterar handlar om våld mot kvinnor – enligt uppgift ungefär hälften av alla fall. Antalet anmälningar har under de senaste åren ökat, men den stora majoriteten brott rapporteras aldrig. I en undersökning från 2002 angav 46 procent av alla kvinnor att de utsattes för våld av sin partner.
Kvinnomisshandel faller under allmän strafflag men kräver i praktiken att kvinnan medverkar i rättsprocessen genom till exempel vittnesmål. Kvinnor drar ofta tillbaka sin anmälan, och anmälan har rättslig status endast om offret gjort den. En ny lag mot kvinnomisshandel förbereds under 2006 i
parlamentet. Traditionellt ses inte kvinnomisshandel som ett brott men lokala och internationella organisationer söker öka medvetenheten i frågan. En östtimoriansk organisation driver en kvinnojour, där misshandlade kvinnor och deras barn kan få skydd och hjälp.
Flera fall av människohandel har rapporterats under de senaste åren. Enligt UNICEF beräknas mer än 50 procent av alla offer för trafficking i landet vara under 18 år. I de flesta rapporterade fall rör det sig om kvinnor och barn från andra asiatiska länder.
Rent rättsligt uppstår problem i och med att man på landsbygden lever efter traditionell rätt. Giftermål, adoptioner etc. sker utanför det formella rättsliga systemet. Detta gör det svårt att agera genom rättssystemet vid tvister inom familjen. Vid skilsmässa har kvinnan till exempel ingen rätt till del av det gemensamma boet.
Samtidigt som kvinnor i gemen har en svag ställning i samhället och både hindras och tvekar att ta sin rättmätiga plats inom till exempel ekonomi och politik, så finns det flera starka östtimorianska kvinnoorganisationer. Det finns också en rad enskilda organisationer, bland andra FOKUPERS
(Communication Forum for East Temorese Women), som arbetar för att förbättra kvinnans situation.
Under åren av indonesiskt styre förekom våldtäkter, även gruppvåldtäkter, från militärens sida. Liksom övriga brott mot de mänskliga rättigheterna torde kulmen ha nåtts under 1999. Många av förövarna har, liksom när det gäller övriga brott begångna 1999, ännu inte ställts inför rätta. Våldtäkt är, enligt indonesisk lag som tillämpas, en straffbar handling. Det är dock oklart om våldtäkt inom äktenskapet betraktas som ett brott, vilket inte är fallet i Indonesien. Polisen har svag kapacitet när det gäller att hantera fall som rör våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Utredningarna har, enligt FN, dröjt när det gäller flera fall av sexualbrott där polisen själv varit inblandad.
15. Barnets rättigheter
55 procent av befolkningen i Östtimor är under 18 år. Barnen i landet har under många år lidit av bristande hälsovård, dålig tillgång till undervisning och ett svagt rättsligt skydd. 43 procent av alla barn under fem års ålder är
undernärda och tio procent av de nyfödda har låg födelsevikt. Mer än hälften av alla barn under två år har inte vaccinerats mot några sjukdomar enligt UNDP:s Human Development Report 2005.
Många barns skolgång påverkades negativt av oroligheterna under våren och sommaren 2006, då många familjer tvingats lämna sina hem. Vissa skolor har vandaliserats och lärarna har flytt till andra orter. Enligt UNICEF återkom omkring 60 procent av alla barn i Dili till skolan i september 2006.
Barnarbete är förbjudet enligt lag, men förekommer i så måtto att barn hjälper sina föräldrar i till exempel jordbruket. Enligt indonesisk lag är åldern för att tjänstgöra i väpnade styrkor 18 år. Förälders samtycke krävs dock före 20 års ålder. Barnsoldater förekommer inte. Många mycket unga personer har dock tagit en aktiv del i de oroligheter som brutit ut under våren 2006.
UNICEF beräknar att det finns omkring 200 gatubarn i Dili. Det rör sig i många fall om barn som självmant valt att lämna sina familjer eller barnhem runt om i landet. Enligt UNICEF lever omkring 1800 barn på olika former av barnhemsliknande institutioner.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk
De tre huvudsakliga minoriteterna i Östtimor är kineser, protestanter och muslimer. Runt om i landet finns både timorianer som har konverterat till islam, och muslimer som invandrat till Timor. Konflikter har uppstått, främst genom tvister om egendom. Protestanter ses ofta av övriga östtimorianer som pro-indonesiska. Det har tidigare förekommit att protestantiska församlingar attackerats.
Diskriminering mot etniska kineser har förekommit i många år i Östtimor.
Även kineserna ses ofta som pro-indonesiska. I vissa fall har trakasserierna lett till att etniska kineser har sett sig tvingade att lämna landet. Genom samarbete med östtimorianska myndigheter har dock allt flera, företrädesvis affärsmän, kunnat återvända till Östtimor.
Portugisiska är, tillsammans med tetum, landets officiella språk (indonesiska och engelska erkänns officiellt som ”arbetsspråk”). Majoriteten av
befolkningen talar emellertid inte portugisiska och är därmed i praktiken utestängda från att söka jobb inom den offentliga förvaltningen.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet FN:s människorättsenhet känner inte till några särskilda föreskrifter som skulle diskriminera på grundval av sexuell läggning, eller några fall av specifika trakasserier. Östtimor är emellertid fortfarande ett mycket traditionellt och
djupt religiöst samhälle. Offentlig diskussion eller information om homo-, bi- och transpersoners situation i landet är knapphändig
18 Flyktingars rättigheter
I samband med det senaste utbrottet av oroligheter i landet i september 2006, lämnade enligt FN mer än 150 000 östtimorianer sina hem. Detta utgör cirka 15 procent av landets totala befolkning. Omkring 75 000 av internflyktingarna befinner sig i Dili, uppdelade i flera stora läger inne i staden.
Säkerhetssituationen i lägren är i många fall otillräcklig med återkommande attacker från olika milisgrupper.
I samband med våldsutbrottet vid självständighetsomröstningen 1999, flydde många människor till västra Timor. Enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR har över 225 000 av dessa personer idag återvänt och den stora majoriteten av kvarvarande flyktingar (omkring 28 000 personer) har valt att ansöka om indonesiskt medborgarskap.
Konstitutionen garanterar flyktingstatus eller asyl för personer som möter flyktingkonventionens definition. Östtimor har inte tillträtt 1951 års flyktingkonvention. Regeringen har, enligt UNHCR, en mycket restriktiv flyktingpolitik. Antalet flyktingar är emellertid också för närvarande mycket lågt.
19. Funktionshindrades rättigheter
I konstitutionen stadgas att personer med funktionshinder har samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Både kunskaperna om funktionshindrades behov och resurserna för denna grupp är dock mycket små, för att inte säga obefintliga. Det förekommer inga rapporter om diskriminering av funktionshindrade, men den bristande anpassningen till funktionshindrades behov hindrar till exempel i praktiken många barn med funktionshinder från att gå i skolan.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
I Dili finns cirka 10 organisationer som arbetar antingen uteslutande med frågor om mänskliga rättigheter, eller på områden som mer eller mindre tangerar mänskliga rättigheter. Organisationerna tillåts i allmänhet att verka fritt. En företrädare för MR-organisationen HAK (Association for Law, Human Rights and Justice) åtalades emellertid under 2006 för förtal, sedan HAK anklagat riksåklagaren i Östtimor för korruption.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter
FN-missionen UNMIT innehåller en utökad enhet för mänskliga rättigheter, som har till uppgift att stödja den östtimorianska regeringen och övervaka situationen för mänskliga rättigheter. Enheten består både av ett centralt kontor och av ett antal tjänstemän som är utlokaliserade för att arbeta som
rådgivare i den östtimorianska förvaltningen, till exempel i parlamentet och de olika departementen. I Sidas strategi för utvecklingssamarbetet med Östtimor för perioden 2005-2009 utgör mänskliga rättigheter ett prioriterat
samarbetsområde. Svenskt stöd till ett antal olika program inom området är under utarbetande.
