VÄRDEFULLA FÖREMÅL En inventering av testamenterade föremål under perioden Pernilla Blixt

C-uppsats, 15 hp Historia C, 30 hp

VÄRDEFULLA FÖREMÅL

En inventering av testamenterade föremål under perioden 1200 - 1380

Pernilla Blixt

INLEDNING ... 2

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 2

BAKGRUND ... 3

FORSKNINGSLÄGE OCH TEORI ... 4

FORSKNINGSLÄGE ... 4

TEORI ... 10

KÄLLMATERIAL, METOD OCH KÄLLKRITIK ... 11

UNDERSÖKNING ... 14

FÖREMÅLEN ... 14

G^IVARE ... 16

M^OTTAGARE ... 20

DISKUSSION ... 26

SAMMANFATTNING ... 35

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 36

INLEDNING

Materiell kultur, alltså fysiska ting, berättar om människors liv.¹ Under medeltiden var mängden personliga tillhörigheter som inte var bruksföremål färre i antal än idag och ägdes av färre personer. Likväl, i testamenten framgår det vilka det var som ägde föremål värda nog att ge vidare och till vem föremålen gavs. Testamentena kan ge oss en inblick i och börja se vad för värden, förutom de ekonomiska, som föremålen bar på. Det kan få en att undra varför Cesar van Rode år 1372 valde att skriva ut vilka som skulle få hans bättre silverskålar, och vilka som då fick de sämre.² Eller hur ringen såg ut som Karulo fick av kanik Nils Jonsson år 1368 när beskrivelsen av den är att ”han vet vilken”.³ Och varför ägde Cecilia Elofsdotter, som skrev sitt testamente i november år 1287, en sabel?⁴ Testamentena ger oss en bild av föremålen som i sin tur ger oss en bild av människorna och samhällsstyret men även smak, mode och en stor del materiell kulturhistoria. Materiell kultur ger liv till det tryckta ordet.

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING

Syftet med denna studie är att utifrån en inledande föremålsinventering av testamenterade föremål undersöka det medeltida samhällets materiella kultur. Snarare än tingens betydelse som bruksföremål i vardagen, ligger fokus på föremålens symboliska värde, det vill säga hur de exempelvis kan kopplas till status eller hur de bidrog till att stärka relationerna mellan olika personer.

- Vilka föremål återfinns som testamentesgåvor i källmaterialet?

- Vilka olika föremålstyper kan knytas till olika samhällsskikt respektive kön vad gäller vem som testamenterade?

- Vilka olika föremålstyper kan knytas till olika samhällsskikt respektive kön vad gäller vem som tog emot?

1 Randall, Michael, “Sword and Subject in Du Haillan’s Historie de France (1576)” i Meaning and Its Objects: Material Culture in Medieval and Renaissance France, Yale University, 2006, s. 177-178.

2 SDHK nr 10137.

3 SDHK nr 9267.

4 SDHK nr 1389.

BAKGRUND

Medeltida brev med juridisk rättsverkan kallas idag för diplom. Diplomen skrevs främst på pergament och fram till år ca. 1375 dominerade latin som språk i brevtexten. För att diplomen skulle anses legitima följde de ett särskilt schema som bestod av protokoll (utfärdare och adressat), kontext (viljehandling) och eskatokoll (beseglingsfras och datering) samt att de bevittnades och stämplades med sigill.⁵ En typ av medeltida diplom är testamenten. Dessa skiljde sig från andra juridiska dokument då de trädde i kraft först efter givarens död.

Testamentenas uppbyggnad bestod av öppningsfras, där givaren presenterades med namn, datum och om testamentet var skrivet i friskt tillstånd eller vid dödsbädden. Efterföljande del bestod av gåvor till kyrkliga institut och naturliga arvtagare i form av pengar, mark, gods, djur eller lösöre. Därefter specificerades, om givaren önskat, gåvor till andra arvtagare som inte enligt lagen sågs som naturliga arvtagare. Testamentet beseglades med avslutningsfras och vittnenas namn samt sigill.⁶

Testamenten har sitt ursprung i Italien men spreds över hela Europa och baseras på romersk rätt.⁷ Testamentenas huvudsyfte var att legitimera donationer till andra än de naturliga arvtagarna.⁸ En vanlig uppfattning idag är att testamenten stärkte kristendomens intåg i Europa då det med testamentena donerades jord och gods till kloster vars rikedom och makt då ökade.

Samtidigt kan man se att i Norden stärkte kristendomen statsmakten i ett samhälle där kollektivet och släktens makt i övrigt var starkare än statsmakten. Testamentena agerade därför skiljedomare eller ombud för att kringgå släktens önskade beslut gällande släktgårdar med mera.⁹ Sveriges första bevarade testamente är daterat år 1183. Testamentena ökade i antal under andra halvan av 1200-talet och stortestamentenas tid fortsatte fram till slutet av 1300-talet.

Stortestamenten kallas de testamentena med en stor mängd listad arvegods, till skillnad mot perioden innan, och de sammanföll med att flera typer av inventarieförteckningar upprättades, från exempelvis brytegårdar och prästgårdar.¹⁰

5 Fritz, Birgitta, ”Medeltidsbreven och dess vandring genom seklerna” i Arkiv, samhälle och forskning Svenska arkivsamfundet, Stockholm, 2004: 1-2, s. 8; Geijrot, Claes, ”Diplomatik och äkthet. Om medeltidsbrevens autenticitet” i Arkiv, samhälle och forskning Svenska arkivsamfundet, Stockholm, 2004: 1-2 s. 19; Gunneng, Hedda, ”Medeltidsdiplomen som källor till kvinnohistoria - metod och värdering” i Fokus på kvinner i middelalderkilder: rapport fra symposiet “Kilder till kvinnehistoriske studier i nordisk middelalder”, Gro Steinsland, Else Mundal & Berit Jansen Sellevold, (red.), Skara, 1992 s. 43-44.

6 Howell, Martha C., “Gifts by Testament in Late Medieval Douai” i Past & Present no. 150, 1996 s. 17.

7 Romersk rätt är rättssystemet som utvecklades under romarriket.

8 Howell, 1996, s. 17; Myrdal, Janken,”De stora testamentena och sociala relationer under perioden ca 1270–1370” i Medeltida storgårdar, Olof Karsvall & Kristoffer Jupiter (red.), Uppsala 2014 s. 122.

9 Myrdal, Janken, Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse, Stockholm, 2003 s. 122-123; Sawyer, Birgit, “Fromheten, familjen och förmögenheten. Kristnandets följder för kvinnor i det medeltida Skandinavien” i Hans och hennes: Genus och egendom i Sverige från vikingatid till nutid, Maria Ågren (red.), Uppsala, 2003, s. 46-47.

10 SDHK 40814; Myrdal, 2003, s. 108-110, 128, 142.

FORSKNINGSLÄGE OCH TEORI

Forskningsläge

Tidigare forskning om medeltiden som har använts sig av diplom som källor är relativt bred.

Den största kategorin är forskning om jordegendom vilket dominerat både i Sverige och internationellt för att kartlägga ägande- och arvsrätt, kyrkans och staten makt, med mera.

Testamenten har använts som en del i källmaterialet i forskningen, men har kombinerats med andra diplom, lagböcker, inventarieförteckningar eller bildkonst för att ge en tydligare helhetsbild. Gällande svensk medeltid finns även specificerad forskning kring klädedräktens modeförändringar, djur samt klosterinträde och persondonationer, förutom de stora ämnena.

Internationellt, då särskilt i Frankrike och England tack vare deras respektive rika omfång av bevarat källmaterial, finns undersökningar och forskning gällande föremål och föremålens sociala och symboliska betydelse i det medeltida samhället. Det var omkring

millenniumskiftet som objektcentrerad forskning återkom som forskningsämne efter 1800- talets folkkultursvurm. Konservatorn Noëlle L.W. Streeton förklarar att ämnet föll ur mode för historiker under 1920-talet då det inte bidrog till historieforskningen som då var inriktad på att höja nationers suveränitet och nationalism i förhållande till minoritetsgrupper och andra länder.¹¹

Historikern Janken Myrdal menar att det är genom föremål vi kan få en uppfattning om det materiella livet och i vilka sociala sammanhang som vilka föremål har varit viktiga. Lösöre är grunden till materiell kultur. Lösöre blev ett juridiskt begrepp under medeltiden och kan jämföras med 1700-talets bouppteckningar.¹² Folkloristen Henry Glassie förklarar materiell kultur som mötet mellan konst och historia, att det berättar om hur människan har format världen samtidigt som det skapar en paradox då kultur i sig är immateriellt. Han menar att vi kan använda föremål för att studera och analysera mänsklig tanke och handling, att det börjar med objekten men att det inte behöver sluta där.¹³ Glassie beskriver vidare hur artefakter är historikens grundkälla, att både föremålen och dokument är artefakter och att det är artefakterna som är ”the vehicle of meaning”, (ungefär tanken och intentionens skjuts, min översättning), då de tillhör en särskild tid och därför kan bära på flertalet betydelser.¹⁴ Han förklarar det med

11 Streeton, Noëlle L.W., ”Writing histories for late-medieval objects: The engagement of conservation with theoretical perspectives on material culture” i Studies in Conservation 62:7, 2017 s.425.

12 Myrdal, 2014, s. 217; Jervis, Ben, Briggs, Chris & Tompkins, Matthew, “Exploring Text and Obejcts: Escheators’ Inventories and Material Culture in Medieval English Rural Households” i Medieval Archaeology 59:1, 2015, s. 189.

13 Glassie, Henry, Material Culture, Bloomington Indiana, 1999 s. 1, 41.

14 Glassie, 1999, s.45-47.

exemplet av en köpt matta, dels bär mattan med sig mattmakarens hantverk och traditioner samt materialtillgång för den plats där mattan gjordes, dels bär den med sig minnen för köparen som återupplever känslor och dofter var gång den gås eller tittas på. I nästa led kan mattan associeras med barndomen för köparens barn och senare som den jobbiga mattan som skickas runt mellan olika släktingar. Mattan är fortfarande en matta, men där bär också på flertalet betydelser.¹⁵ Glassie menar att kontexten är det kulturella i materiell kultur.¹⁶

Kontext kontra objekt är en återkommande diskussionsfråga i forskning om materiell kultur och tas upp av flertalet forskare.¹⁷ Antropologen Mary Douglas diskuterar i The genuine article hur vi ser på kontext idag och beskriver hur auktionister berättar om föremålens historia för att öka deras värde vid försäljning.¹⁸ I artikeln delar Douglas upp föremålen i autografiska föremål vars värde baseras utifrån historisk kontinuitet – alltså att vi kan följa föremålens historia och ägande bakåt – och allografiska föremål som är alla andra,

exempelvis lampknappar tillverkade i storproduktion och stämplade med ”tillverkad i …”.¹⁹ Douglas menar, i motsats till Glassie, att när vi ser objekt på auktioner idag är de tagna ur sin kontext. Glassie å sin sida motsätter sig detta och menar, som ovan beskrivits, att kontexten alltid är kvar i objektet.²⁰

Fokus på kontext i materiell kultur grundar sig i idén om de inneboende värdena i ett objekt, det som kan kallas det symboliska kapitalet. Ett symboliskt kapital avser vad för immateriella värden en handling eller gåva medför då det i det medeltida samhället rådde gåvoekonomi.

Gåvoekonomi betydde att om du mottog en gåva så förväntades du ge något likvärdigt tillbaka, do ut des (jag ger så du må ge), men att motgåvan även kunde innebära höjd status i samhället generellt, hos kyrkan eller att band stärktes mellan två specifika personer eller grupper.²¹ Status

15 Glassie, 1999, s. 57-62.

16 Glassie, 1999, s. 48.

17 Lindblom, Ina; Forskare vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet. Nya riktningar i kulturhistorien, föreläsning 2020-09-05; Douglas, Mary, “The genuine article” i The Socialness of Things. Essays on the Socio-Semiotics of Objects, Stephen Harold Riggins (red.), Berlin, New York, 1994 s. 10; Glassie, 1999, s. 48, 58, 67; Mark, Vera, “Objects and their maker: Bricolage of the self” i The Socialness of Things. Essays on the Socio-Semiotics of Objects, Stephen Harold Riggins (red.), Berlin, New York, 1994 s. 94; Streeton, 2017, s. 427; Burland, Margaret, ”Narrative Objects and Living Stories in Galevran de Bretage” i Meaning and Its Objects: Material Culture in Medieval and Renaissance France, Yale University, 2006, s. 43; L iepe, Lena, ”Konst och kläder: Den medeltida dräkten i bild och verklighet” i Konsthistorisk Tidskrift 76:4, 2007, s. 203.

18 Douglas, 1994, s.15.

19 Douglas, 1994, s.16-17.

20 Douglas, 1994, s.15; Glassie, 1999, s. 62.

21 Myrdal, 2014, s. 219; Cowell, Andrew, “Swords, Clubs, and Relics: Performance, Identity and the sacred” i Meaning and Its Objects:

Material Culture in Medieval and Renaissance France, Yale University, 2006, s. 15-16; Andersson, Catharina, ”Varför satte Svantepolk Knutsson sina döttrar i kloster? Om egendom, kloster och aristokrati i 1200- och 1300-talets Sverige” i Hans och Hennes. Genus och egendom i Sverige från Vikingatid till Nutid, Maria Ågren (red.), Uppsala, 2003 s. 73; Howell, 1996, s. 6, 25; MacGrady, Deborah, ”’Tout son Païs m’abandonna’: Reinventing Patronage in Machaut’s Fonteinne amoureuise” i Meaning and Its Objects: Material Culture in Medieval and Renaissance France, Yale University, 2006, s. 19; Mauss, Marcel, The Gift. The form and reason for exchange in archaic societies, London, 2002, s. 49, 58-59; Sjöberg, Maria och Ågren, Maria, ”Egendom, kön och förändring” i Hans och hennes: Genus och egendom i Sverige från vikingatid till nutid, Maria Ågren (red.), Uppsala, 2003, s. 6.

och stärkta band blir det symboliska kapitalet som gåvan medför. Det symboliska kapitalet i gåvor har studerats nationellt och internationellt i forskning gällande exempelvis donationer till kloster, då gällande persondonationer. Historikern Mayke de Jong skriver att donationer, som ansågs givmilt och generöst, passade in i de ideal som samhället efterlevde och eftertraktade, vilket skapade starka allianser mellan givaren och mottagaren. Trots att donationen beskrevs som en gåva så fanns alltid motgåvan med i beräkningen.²² De Jongs bok In Samuel´s image fokuserar på barnet som gåva till kloster och hur det barnets existens upprätthöll alliansen samt givarens goda gunst hos institutionen.²³ Historikern Catharina Anderssons forskning kring personer som donerades till kloster i Sverige mellan år 1150-1350 stärker den bilden och utifrån antropologen Marcel Mauss begrepp ekonomisk teologi talar hon istället om en teologisk ekonomi.²⁴ Genom språkanalays av diplom, främst gåvodiplom men även några testamenten, presenterar Andersson belägg för teorin om att personer var en del av gåvan genom formuleringar i brevtexterna så som ”…ger sin dotter…” eller att man ger jord

”…tillsammans med min dotter…”.²⁵ Andersson skriver även om själagift som en typ av klosterdonation kopplat till personer. Genom att donera jord till ett kloster bad klostret för särskilda personer under mässan som motgåva. Oftast gavs själagiftsdonationer i givarens föräldrars eller förfäders namn.²⁶ Historikern Arnoud Bijsterveld menar att under senmedeltiden försvagades gåvans politiska makt men att dess personliga betydelse samtidigt stärktes. Han menar att det hänger samman med starkare centralmakter och ett skifte till att gåvans generösa och givmilda delar då tog över som statussymbol.²⁷ Bijstervelds förklaring om gåvans förändrade betydelse kan beskrivas som en övergång från politisk makt till symboliskt kapital.

Att gåvor stärker band mellan personer skriver även historikern Patrick J. Geary om i Living with the Dead in the Middle Ages. Gearys forskning visar att döda personer räknades in i befolkningen före och under 1000-talet och att dödsgåvor, som kan likställas med testamenterade gåvor, bekräftade och explicit uttryckte relationen mellan två personer. Då döda personer fortfarande räknades till befolkningen stärkte gåvan bandet mellan den levande och

22 de Jong, Mayke, In Samuel’s image. Child Oblation in the Early Medieval West, Ledien, New York, Köln, 1996 s. 274-278, 288-289

23 de Jong, 1996, s. 284, 288.

24 Andersson, Catharina, Kloster och aristokrati. Nunnor, munkar och gåvor i det svenska samhället till 1300-talets mitt, Göteborg, 2006 s.

241f.

25 Andersson, C., 2006, s. 66; Andersson, Catharina, ”Andliga gåvor i värdsligt bruk -om den religiösa gåvan som social och maktskapande handling” i Gaver, ritualer, konflikter. Et rettsantropoligisk perspektiv på nordisk meddelalderhistorie. Hans Jacob Oming, Kim Esmark &

Lars Hermanson (red.), Oslo, 2010 s. 56.

26 Andersson, C., 2010, s. 71; Myrdal, 2014, s. 223-225.

27 Bijsterveld, Arnoud-Jan A, Do ut des. Gift Giving, Memoria, and Conflict Management in the Medieval Low Countries, Hilversum, 2007 s. 38-39.

den döda vilket i sig också medförde att den döda levde vidare.²⁸ Myrdal är en av flera författare som är enig med Geary och menar att handlingen att testamentera specifika föremål till specifika personer berättar om personliga relationer och hur banden mellan personerna stärktes genom gåvan.²⁹ Myrdal menar att gåvor av föremål är sociala relationer uttryckta i materiell form.³⁰ Han förklarar skillnaden till dagens gåvor genom att vi idag inte längre lever i en gåvoekonomi utan har en gåvokultur. I en gåvokultur står för och förklarar gåvan sig själv.

Som exempel tar han upp födelsedagspresenten, en personlig och genomtänkt gåva berättar att givaren och mottagaren har en nära relation men det förväntas ingen gåva tillbaka. Myrdal menar att det var under medeltiden som gåvoekonomin utvecklas till gåvokultur, men med kvardröjande drag då samhällsutvecklingen gick långsamt.³¹ Historikern Maria Ågren argumenterar å sin sida i ”Contracts of the Old or Gifts for the Young?” att gåvorna som överförs via testamenten snarare ska ses som kontrakt än gåvor. Hon ger som exempel när gods och mark testamenteras till yngre, att då förväntades de äldre få bostad och vård på ålderns höst – att motgåvan redan var inbakad i gåvan. Därför valdes också mottagaren ut utifrån vem de ansåg rimligast att klara av den motprestationen.³²

Forskning om medeltida föremål skiljer sig till viss del nationellt och internationellt. I Sverige har fokus legat på specifika föremålsgrupper snarare än föremål som helhet, till exempel historikern Eva Anderssons Kläderna och Människan i Medeltidens Sverige och Norge. Andersson använde sig av testamenten, köpehandlingar, inventarieförteckningar och bildkonst som källmaterial för att analysera modets förändringar under medeltiden samt studerade samband mellan olika kläder och tyger med personers kön och status.³³ Resultatet av hennes forskning visar att ens klädedräkt representerade och presenterade ens

samhällstillhörighet och att det var viktigt att bärarens kläder matchade dens status för igenkännande och erkännande.³⁴ I det rådande samhället tillhörde specifika kläder specifika grupper. Det var därför opassande att exempelvis testamentera ett riddarbälte till en kvinna men i gengäld vad det passande att testmanetera vadmalstyg till tjänare. Anderssons resultat visar att något fler män än kvinnor testamenterade kläder och tyg, att mängden lösöre

28 Geary, Patrick J., Living with the dead in the Middle Ages, New York, 1994 s. 89.

29 Myrdal, 2014, s. 230; Jones, Peter J. A., “Bones, fire and falcons: Loving things in medieval Europe” i Journal of Material Culture 26:4, 2021, s. 446-447; Howell, 1996, s. 44; Geary, 1994, s. 89; Lindblom, Ina, ”The botany of friendship and love. Flowers and emotional practices in the Gjörwell family, c. 1790–1810” i Scandinavian Journal of History 41:3, 2016, s. 410-416; Trentmann, Frank. ”Materiality in the Future of History: Things, Practices, and Politics” i The Journal of British Studies 48, 2009, s. 283-307.

30 Myrdal, 2014, s. 2307.

31 Myrdal, 2014, s. 219.

32 Ågren, Maria, “Contracts for the Old or Gifts for the Young? On the use of Wills in Early Modern Sweden” i Scandinavian Journal of History 25:3, 2000 s. 216-218.

33 Andersson, Eva, Kläderna och Människan i Medeltidens Sverige och Norge, Göteborg, 2006 s. 9, 14, 20.

34 Andersson, E., 2006, s. 223-224, 254.

minskade i slutet av 1300-talet och att kläder främst gavs till släktingar och vänner.³⁵ Anderssons forskning visar också att modet förändrades långsamt och inte skiljde sig nämnvärt mellan män och kvinnor, förutom symbolspecifika dräkter eller accessoarer då symbolismen med klädedräkten kvarstod. Hon förklarar mode och klädedräkten som en del i att cementera ståndssamhället, något som ansågs vara den naturliga ordningen.³⁶

Klädedräktens betydelse i det medeltida samhället beskrivs även av andra författare,

exempelvis Lena Liepe, konsthistoriker, som även poängterar behovet att bedriva forskning tvärvetenskapligt då enskilda typer av källmaterial sällan kan berätta om helheten. Hon ger som exempel att testamenten inte beskriver hur kläder är skurna.³⁷

Kerstin Stenson använder sig enbart av testamenten i sin bok …hatt till huva ifrån…?- Medeltida kvinnotestamenten och fokuserar på föremål testamenterade av kvinnor. Stensons intention med boken var att belysa kvinnors reella maktpåverkan under medeltiden.³⁸ Stenson menar att kvinnor kunde förväntas ha mer lös egendom än fast och att de kunde få en större spridning på sin egendom genom att testamentera specificerade föremål till specifika

personer. Stenson resultat visar att kvinnotestamenten ökade i slutet av 1300-talet och att det påvisar att kvinnor tog en aktivare roll än tidigare i förhållande till sina lagliga rättigheter samt att de testamenten som skrevs främst skrevs av kvinnor från de övre samhällsskikten.³⁹ I boken kategoriseras inte föremålen nämnvärt och arbetet har flera brister och frågeställningar som inte besvaras, exempelvis utvecklar inte Stenson varför det skulle vara fördelaktigt för kvinnor att ha en bredare spridning av sina ägodelar efter sin död. Resultatet är även delvis missvisande, exempelvis presenterar Stenson Birger Jarl som en avgörande influens för att kvinnor skrev fler testamenten. Hon skriver att ”under Birger Jarls tid” skrev kvinnor 62% av testamentena, procenten är korrekt men perioden, som inte är specificerad i årtal, innefattar endast åtta testamenten där Birger Jarls namn ”står med på vissa”.⁴⁰ Stensons resultat bör användas varsamt i jämförelser med annan forskning.

I historikern Martha C. Howells artikel Fixing Movables: Gifts by Testament in Late

Medieval Douai går Howell djupare in på de frågeställningar som inte besvarades av Stenson, som varför spridning av gåvor kunde ses som fördelaktigt då de representerade en överföring

35 Andersson, E., 2006, s. 23-24.

36 Andersson, E., 2006, s. 223-224, 255, 258.

37 Liepe, 2007, s. 196-197.

38 Stensson, Kerstin, -…hatt till huva ifrån…?- Medeltida kvinnotestamenten, Stockholm, 2014, s. 8.

39 Stensson, 2014, s. 60, 71.

40 Stensson, 2014, s. 44.

av ekonomisk makt.⁴¹ Howells undersökning är smalare geografiskt då den fokuseras endast till Douai, i Frankrike. Det i sig visar på det rikare omfång av källmaterial som finns

internationellt i och med att den kan fokusera på ett mindre geografiskt område. Howells huvudfokus är kvinnors testamentsgåvor och dess betydelse men hon jämför det med manliga testamenten. Likt annan forskning visar undersökningen på att det över lag var fler män än kvinnor som testamenterade. Emellertid, om kyrkliga män räknas bort från totalen så

testamenterade kvinnor fler föremål än män samt att kvinnor testamenterade till fler personer utan tydligt släktskap.⁴² Howell presenterar flertalet olika föremål som testamenterats där även det ekonomiska värdet specificerats och poängterar att sammanslaget kunde föremålen överstiga värdet på land eller gods. Även på grund av de rådande ägande- och arvsrätterna var det lättare att hävda ägande på de föremål som stod kvinnan nära så som kläder och smycken.

I Howells undersökning djupdyker hon i givarnas bakgrund och menar att även civilstatus kan ha haft påverkan, av de män som testamenterade var merparten unga gifta män medan på kvinnosidan dominerade änkor och singlar. För männen var grunden till testamentering att säkra familjens tillgångar och status i samhället, och hos änkor och singlar hade ens breda personliga nätverk större betydelse.⁴³ Vera Mark, språkhistoriker, ger som exempel på hur det nätverket i förlängningen kan beskrivas med exemplet att presentationen av en ny kokerska i hushållet. Det är mer värdefullt (symboliskt) att kunna säga att ens kokerska har arbetat på ett visst ställe än att hon tidigare var anonym.⁴⁴ Howell menar även hon att föremålen stärkte banden mellan givaren och mottagaren.⁴⁵ Howell visar att antalet testamenten som tar upp föremål ökade från 1270-talet. Myrdals forskning visar att det skedde även i Sverige.⁴⁶ I hans bok Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse, förklaras de toppar av testamenten som syns under 1300-talet. De sammanfaller med olika sjukdoms- och nödår och han menar att det kan förklaras med dödsångest hos givarna.⁴⁷ Även Howell använder dödsångest som en möjlig orsak till mängden stortestamenten.⁴⁸ I ”De stora testamentena och sociala relationer under perioden ca 1270–1370” studerar Myrdal några få testamenten med listade föremål som testamenterats.

Han menar att dessa föremål inte bör antas vara samtliga ägodelar utan endast de som ansågs värdefulla nog att nämnas samt att givaren ville försäkra sig om att personen de gavs till

41 Howell, 1996, s. 42.

42 Howell, 1996, s. 10, 26, 36.

43 Howell, 1996, s. 26, 35-36.

44 Mark, 1994, s.94.

45 Howell, 1996, s. 42-45.

46 Howell, 1996, s.7; Myrdal, 2014, s. 220.

47 Myrdal, 2003, s. 116-118.

48 Howell, 1996, s. 11.

säkert skulle få motta objektet.⁴⁹ Han poängterar även att de annars ofta osynliga personerna från medeltiden, hantverkarna och tjänstefolket, blev synliga i gåvodelen av testamentena.⁵⁰

Teori

Då syftet med denna undersökning är att utifrån en inledande föremålsinventering undersöka det medeltida samhällets materiella kultur med fokus på föremålens symboliska värde så kommer en del tolkning att behöva göras. Därmed kommer hermeneutik och socialsemiotik att användas i analysen då de båda baseras på tolkningslära.

Hermeneutik förklarar sociala sammanhang, maktstrukturer och kontexter genom att använda samtidens glasögon och att se helheten och detaljerna i en konstant cirkel. Det innebär

exempelvis att en handling förväntas ha en viss betydelse utifrån rådande samhällsnormer och att den förväntan också ger handlingen dess betydelsen.⁵¹ Socialsemiotik förklarar den tysta kommunikationen av symboler, tecken, kläder, material med mera.⁵² De båda går in i

varandra vad gäller samhällsnormer, exempelvis som beskrivet ovan med att ståndssamhället ansågs naturligt i det medeltida samhället och i den bakomliggande förväntan på motgåvor.

Det som skiljer dem åt är att socialsemiotik, när det appliceras på föremål i relation till människor, fokuserar på mellanrummet som skapas mellan föremålet och personerna och vad det mellanrummet kan ha för värden. Hermeneutiken å sin sida tar även in helheten och värdena runt omkring föremålet och personerna. Till exempel, om person A ger en ljusstake till person B så fokuserar socialsemiotik på vad ljusstaken skapar för band mellan person A och B. Hermeneutik tar även in vad det betyder för person C som bevittnar transaktionen av ljusstaken samt hur och om person Bs relation med person C, eller dess samhällsposition, förändras i och med erhållandet av ljusstaken från person A.

Teorierna är valda utifrån hypotesen som flertalet forskare har presenterat, att föremålen som gavs i gåva via testamenten bar på ett symboliskt kapital och som speglade en personlig relation mellan givare och mottagare.

49 Myrdal, 2014, s. 217-218, 222-225.

50 Myrdal, 2014, s. 219.

51 Fairburn, Miles, Social history. Problems, strategies + methods, London, 1999s. 210-211; Ödman, Per-Johan, Tolkning, förståelse, vetande: hermeneutik i teori och praktik, Malmö, 2016 s. 98-102.

52 Ferlin, Maria, Biologisk mångfald i läroböcker i biologi, Göteborg, 2014 s. 33-36; Cullum-Swan, Betsy & Manning, Peter K., ”What is a T-shirt? Codes, chronotypes and everyday objects” i The Socialness of Things. Essays on the Socio-Semiotics of Objects, Stephen Harold Riggins (red.), Berlin, New York, 1994, s. 415.

KÄLLMATERIAL, METOD OCH KÄLLKRITIK

Grundkällorna till undersökningen är digitaliserade testamenten som hämtats via databasen Svenskt Diplomatoriums huvudkartotek (SDHK).⁵³ Riksarkivet är ansvariga för originalens fysiska förvaring men de digitaliserar materialet för större tillgänglighet. Digitalisering av diplomen är under uppbyggnad vilket innebär att regesterna, det vill säga svenska sammanfattningar av diplomen, ofta är kortfattade. Ibland saknas brevtexter samt bilder på originalen. Digitaliseringarna är tillgängliga via deras digitala forskarsal där diplom, kyrkoarkiv, bouppteckningar, brevkorrespondens, med mera, finns avskrivet digitalt eller inskannat.

Sökordet som användes i databasen för diplom var testamente, tillsammans med perioden 1200-00-00 – 1380-12-31. Perioden är vald för att inkludera stortestamentenas tid men önskan är att ge en längre kronologisk inblick. Startpunkten för undersökningens tidsperiod har valts då de fåtal testamenten som förekommer före år 1200 är för få för att kunna anses representativa. Slutpunkten valdes då digitaliseringen av diplom daterade mellan år 1380 och 1420 ännu fortgår och därför inte är komplett kronologiskt. Totalt matchade 495 diplom med sökningen per datum 2022-01-17. Samtliga diplom grovanalyserades inledningsvis, dels genom att undersöka huruvida regesterna innehöll specificerade föremål, dels översattes de inskannade latinska brevtexterna via translate.google.com för att gallra fram relevanta diplom. Efter denna gallring återstod 117 diplom vilka denna undersökning har baserats på.

Av de relevanta diplomen fanns totalt fem svenska, ett tyskt samt 102 latinska brevtexter inskannade. För översättning av föremålsord på latin sammanställdes en ordlista med föremål utifrån Glossarium till Medeltidslatinet i Sverige. Glossariet, utgivet av Kungliga Vitterhets Historie- och Antikvitetsakademin, är en samling ordböcker baserade på svenska medeltida diplom och har översättningar på svenska och tyska. Ordböckerna är uppdelade i vol. I:1-5, vol. II:1-6 samt ett tilläggskompendium som tillkom efter att fler brev digitaliserats fram till mars 2008. Samtliga ord i ordböckerna gicks igenom vilket resulterade i en förteckning över 330 föremålsord, tillsammans med utvalda beskrivande ord, exempelvis material- och

nyansbeskrivelser. En brist med Glossariet är att texter som digitaliserats efter mars 2008 inte har använts för uppbyggnaden av böckerna, vilket kan innebära avsaknad av föremålsord

53 https://sok.riksarkivet.se/sdhk.

samt att vissa ord förekommer mer än en gång. Ordet toga förekommer exempelvis i både vol. II:6 och i tilläggskompendiet.⁵⁴ En brist med den för studien sammanställda ordlistan ligger i den mänskliga faktorn att ord kan ha missats. Ord kan även ha förbisetts i

brevtexterna då författaren av denna studie hjälpligt lärt sig latin under undersökningens gång. Ytterligare en försvårande omständighet, för en icke-latinist, med Glossariet och den för studien sammanställda ordlistan är avsaknaden av böjningar av ord. Översättningen kompletterades med Perseus Digital Library’s latinska online-lexikon för att säkerställa översättningen med matchningar av böjda och/eller delar av ord. Perseus Digital Library är uppbyggt av Tuft University, Massachusetts.⁵⁵

De latinska brevtexterna kopierades sedan in i ett samlat Word-dokument och den

sammanställda ordlistan användes för att ordsöka och markera vilka brevtexter som innehöll vilka föremålsord. Därefter analyserades samtliga brevtexter för att lista antal av varje föremål som testamenterades, samt till vem de specifika föremålen testamenterades. För det tyska diplomet har endast regesten använts, det gäller även de nio diplom där brevtexten inte är inskannad. Resultatet kategoriserades utifrån föremålstyp samt kön och social grupp på givare och mottagare och presenteras statistiskt. Föremålen delades upp i ett antal kategorier.

I Ädelmaterial placerades föremål tillverkade i guld, silver eller elfenben, ädelstenar och smycken. I Kläder, skor, tyg och accessoarer placerades klädesplagg, tygrullar, skor, bälten och huvudbonader. I Möbler och dekor placerades möbler, väggbonader och tavlor. I Hemtextilier placerades dukar, sängkläder och sängutrustning. I Vapen, krigs- och

ridutrustning placerades vapen, skyddsutrustning och ridutrustning så som sadel och sporrar.

I Bruksföremål placerades föremål som inte benämndes vara tillverkat i ett ädelmaterial, exempelvis sked eller bägare. I Böcker, text, instrument och spel placerades, böcker, instrument och spel. I Övrigt placerades helgedomar och reliker samt de ord som av

sammanhanget antyddes vara ett föremål men skrivet på en blandning av medeltida tyska och svenska.

Givare kategoriserades i kvinnor, män och par. De kategoriserades även utifrån angiven status i regesten; änka, kyrklig man, inom lag, borgare, köpman, skolmästare, ständig vikarie och tjänare (sven). Mottagare kategoriserades som kvinna, man och okänt för kön, och status kategoriserades efter angiven status i brevtexten; kyrklig kvinna, kyrklig man, välboren

54 Glossarium vol. II:6 s. 529; Tilläggskompendium s. 83.

55 http://www.perseus.tufts.edu/hopper/resolveform?redirect=true&lang=latin.

kvinna, kung, tjänarinna och tjänare. Även övriga kvinnor och övriga män inkluderades i presentationen av resultatet som egna mottagarkategorier för att undvika att resultatet uppfattas som missvisande samt för att bli mer heltäckande.

De avgränsningar som har gjorts är att mottagaren ska vara specificerad och en person, samt att vad för typ av föremål som testamenterats ska vara specificerat. På grund av tidigare forskning gällande jord, gods, pengar och avkastning samt djur är omfattande under samma period har de inte inkluderats. Trälar har heller inte inkluderats då de räknas till immateriella tillgångar. Studien har vissa begränsningar då vi inte kan veta hur många diplom som har gått förlorade genom åren och ej heller om det bevarade testamentet är det slutgiltiga – alltså om det är diplomet som efterföljdes vid givarens död. Testamenterade gåvor kan ha förbisetts i förhållande till sökmatchningar i databasen, vid översättningen och inskanningen i databasen och i översättningen i denna undersökning samt kan förfalskning av testamenten ha

förekommit. För den här undersökningen bör eventuella förfalskningar endast påverka vem som mottog föremål. Trots källornas ringa omfång i jämförelse med exempelvis Frankrike eller England så kan materialet ändå anses uppvisa en representation av samtiden och

betraktas som tillförlitliga för undersökningen i och med att de är skrivna i närtid, utfärdat av personen själv och följer det korrekta schematiska uttrycket.

UNDERSÖKNING

Av de 117 diplomen skrevs 2 testamenten (2%) av par, 23 testamenten (19%) skrevs av kvinnor (varav 5 med utskriven änkestatus) och resterande 92 testamenten (79%) skrevs av män. Bland männen återfanns 51 inom kyrkan (kanik, biskop, präst eller liknande), fyra borgare, en lagman, en köpman, en skolmästare, en ständig vikarie och en var tjänare.

Föremålen

Tillsammans testamenterades totalt 1173 föremål under perioden år 1200 - 1380 till sammanlagt 776 personer; 221 kvinnor, 545 män och 10 av okänt kön. De största

kategorierna är Kläder, skor, tyg och accessoarer och Ädelmaterial. Sammantaget utgör de över hälften av objekten (631 föremål).

Diagram I: Fördelning av antal föremål i respektive kategori som testamenterades mellan år 1200 och 1380

Källa: Svenskt diplomatariums huvudkartotek, https://sok.riksarkivet.se/sdhk

I kategorin Kläder, skor, tyg och accessoarer med 357 objekt finns 54 tunikor och 50 tyggåvor högst på listan. I undersökningen har längden tyg per gåva inte analyserats men en notering är den relativa vanligheten i att det stod skrivet varifrån tyget kom, även när tyget redan var uppsytt till exempelvis tunikor. I oktober år 1378 får tjänarinnorna Gertrud och Katarina tyg från Poperinge, Belgien, av sin matmor Iliana Ragvaldsdotter.⁵⁶ Även fyra tjänare får tunikor i tyg från Poperinge i oktober år 1350 av kyrkoherden Peter.⁵⁷ Andra

56 SDHK 11313.

57 SDHK nr 6061.

Föremålen uppdelning

Ädelmaterial Kläder, skor, tyg, accessoarer

Möbler och dekor Hem textilier

Vapen, krigs- och ridutrustning Bruksföremål Böcker, text, instrument och spel Övrigt

vanliga gåvor var kappa, mantel, tunika med luva, pälsar och skinn eller ”kläder”. Vilken nyans och eventuella detaljer, exempelvis pälskant, specificerads i regel på samtliga föremål i kategorin. Nyansen återkom även med den mindre specificerade gåvan ”kläder”. Som när Margareta får kanik Jakob Jermers gröna kläder år 1366. I samma testamente ges en annan kvinna alla hans nya kläder.⁵⁸ Att kvinnor gav kläder till män och män till kvinnor syns i majoriteten av testamentena vilket stämmer överens med Eva Anderssons forskning om att modet under medeltiden inte skiljde sig nämnvärt mellan könen och därför möjliggjorde gåvor av kläder oavsett kön.⁵⁹

I kategorin Ädelmaterial dominerar silverföremålen. Sammantaget var 210 av totalt 274 föremål gjorda av silver. De största grupperna av silverföremål var silverskålen/kärlet och silverskeden, tätt följt av silverbägare och silverbälte. Av de övriga materialen var guldringen den främsta gåvan med 53 stycken. Ärkebiskop Nils Jönsson, som har skrivit ett av de mest utförliga testamentena, gav fyra guldringar till fyra olika kvinnor och fyra silverbägare till fyra olika män.⁶⁰

I den tredje största kategorin, Böcker, text, instrument och spel, med totalt 144 föremål ingår 100 böcker. Främst är böckerna av religiös art, biblar eller världsåskådningsböcker, men passande nog för denna studie testamenterades också boken Proprietates Rerum, som översätts till ”tingens egenskaper”.⁶¹ Även icke-religiösa böcker testamenterades, som när Officialen Bengt testamenterade böcker dels inom lag, dels inom vetenskap.⁶² 25 brevarium återfinns i testamentena. De har kategoriserats för sig i undersökningen då det är en liturgisk bok innehållande ordningen för tidegärden, alltså vilka böner som skall bes under olika delar av dagen. I Böcker, text, instrument och spel presenteras även psalterium, som enligt

Glossariet var ett instrument likt en cittra, och spelbräden – både schack och ospecificerat spelbräde. Ärkebiskopen Nils gav ett schackbräde till en kvinna år 1379, ett schackbräde han själv har fått från drottningen av Norge (ej namngiven).⁶³

58 SDHK nr 8912.

59 Andersson, E., 2006, s. 224, 318.

60 SDHK nr 11424.

61 SDHK nr 6536.

62 SDHK nr 1903.

63 SDHK nr 11424.

Den fjärde största kategorin var Bruksföremål med 68 bägare av totalt 137 föremål. Övriga stora grupper var kittlar och krukor/kärl med 19 respektive 16. Även lyktor, skedar och mortlar förekommer.

Kategorierna Hemtextilier och Möbler och dekor skiljer sig endast med 10 föremål, 99 respektive 89 föremål. En rimlig slutsats i sammanhanget kan vara att kategorierna går in i varandra. Exempelvis finns 43 kuddar i Hemtextilier och 22 sängar i Möbel och Dekor.

Sängkläder och utrustning för sängen dominerar utav hemtextilierna. Även dukar tar en stor plats med 17 stycken. I Möbler och dekor återfinns 12 bord, 18 väggbonader och 15 kistor testamenterade. En del kistor gavs med innehåll, som Ulf när han testamenterade en kista full med tyg till en man, medan två andra män fick tomma kistor.⁶⁴

I Vapen, krigs- och ridutrustning återfinns 64 föremål. En dryg tredjedel av dessa utgörs av ridutrustning så som sadel, träns, sporrar och liknande. Resterande består främst av vapen med svärd som den största gruppen med 10 föremål. Det diplom som sticker ut i denna kategori är Cecilia Elofsdotter testamente då hon gav en sabel till en annan kvinna. Vapen var i övrigt ett mansdominerat område. I testamentet står det ”Jngiborgh. de Wrixstad vnum sabel.” och är placerat i mitten av gåvodelen av testamentet vilket förklarar varför meningen inte är längre. Ordet sabel förekommer varken i Glossariet eller i TUFT varför jag har tolkat det som oförändrat till dagens betydelse. Om tolkningen är korrekt översätts meningen till

”Ingeborg, (ort), en sabel”.⁶⁵

Föremålen i kategorin Övrigt består av två helgedomar och reliker givna av och till kyrkliga män samt föremål som inte har kunnat översättas med Glossariet eller TUFT men av sin placering i testamentena och av kontexten kan tolkas som föremål, eventuellt även textila föremål eller typer av klädesplagg. De svåröversatta föremålen har främst testamenterats av kvinnor.

Givare

Källmaterialet visar att det vanligaste var att kvinnor gav till andra kvinnor och män gav till andra män. I gruppen män är kyrkliga män den största gruppen. Som tidigare forskning visar sammanfaller denna undersökningsperiod med de ökade antal och typer av

64 SDHK nr 9994.

65 SDHK nr 1389.

inventeringsföreteckningarna, som exempelvis Myrdal skriver om.⁶⁶ Bland de

inventarieförteckningar som upprättades finns prästgårdsförteckningar. Det blir synligt i, bland andra, biskop Henriks testamente då han har skrivit in en sektion med inventering i testamentet. Inventeringsdelen är placerad mellan de kyrkliga gåvorna och gåvor till

specificerade personer.⁶⁷ Föremålen i de inskrivna inventeringssektionerna är inte medtagna i denna undersökning då de föremålen inte har en specificerad mottagare.

Diagram II: Fördelning av antal föremål som testamenterades mellan år 1200 och 1380 utifrån givarnas kön

Källa: Svenskt diplomatariums huvudkartotek, https://sok.riksarkivet.se/sdhk

Män är den största kategorin givare i samtliga kategorier förutom Övrigt där kvinnor går förbi i och med de svåröversatta orden. I gruppen män ingår 49 kyrkliga män som sammanlagt testamenterade 757 föremål (64% av totalen på 1173 föremål) och utgör grunden till mäns dominans i kategorierna. Övriga män gav 17% av de totala antalet föremål, kvinnor gav 18 % och par gav 1%.

66 Myrdal, 2014, s. 223-225.

67 SDHK nr 1248.

0 50 100 150 200 250 300 350

Ädelmaterial

Kläder, skor, accesoarer &…

Möbel och dekor

Hemtextilier

Böcker, text, instrument…

Vapen, krigs- och…

Bruksföremål

Övrigt

Kvinnor Män Par

Diagram III: Fördelning av antal föremål som testamenterades mellan år 1200 och 1380 utifrån givarnas kön, exklusive kyrkliga män

Källa: Svenskt diplomatariums huvudkartotek, https://sok.riksarkivet.se/sdhk

Om vi plockar bort gruppen Kyrkliga män blir resultatet mer varierat, men baseras då endast på 416 föremål. Kvinnor gav flest föremål i kategorierna Kläder, skor, tyg och accessoarer, Möbler och dekor, och Övrigt med god marginal. Män gav flest föremål med god marginal i grupperna Hemtextilier, Böcker, text, instrument och spel, och Vapen, krigs- och

ridutrustning. Kvinnor och män gav relativt lika mängd föremål i grupperna Ädelmaterial och Bruksföremål.

För kvinnor är den största gruppen Kläder, skor, tyg och accessoarer där de främst gav mantlar, tunikor och tyg. Att kvinnor är den största givaren av kläder överensstämmer med Howells undersökning av testamenten i Douai och kan tolkas som att det var lätt att hävda äganderätt till de saker som kvinnan själv bar oavsett vad lagen menade.⁶⁸ Den teorin passar även in på att kvinnor står högst i Möbler och dekor då det kan tänkas att hon gav vidare de saker hon hade i sitt eget rum eller använde själv, då den största föremålsgruppen där är sängen.

Män är den största givargruppen i Böcker, text, instrument och spel och Vapen, krigs- och ridutrustning. I Böcker, text, instrument och spel gav de 15 böcker. Officialen Bengt, som nämns ovan, gav tio utav de 15 böckerna till en lärd men fattig man år 1299.⁶⁹ I Vapen, krigs-

68 Howell, 1996, s. 35.

69 SDHK nr 1903.

200 4060 80 100120 140160

Ädelmaterial

Kläder, skor, accesoarer…

Möbel och dekor

Hemtextilier

Böcker, text, instrument…

Vapen, krigs- och…

Bruksföremål

Övrigt

Kvinnor Män Par

och ridutrustning gav män flera olika typer av vapen. Det vanligaste vapnet att ge var

svärdet. Anund Haraldsson gav bara två föremål i sitt testamente år 1291, en silvervas och sitt svärd.⁷⁰ Anunds testamente är typiskt för svärdgivarna då samtliga män, som inte är kyrkliga eller tjänare, i övrigt ger väldigt få eller inga andra ägodelar. Inom Hemtextilier ger männen främst kuddar, sängutrustning och dukar.

Par som testamenterade är få i antal och gav relativt få ägodelar. I gruppen har totalt två sängar, ett set sängutrustning, en silversked, en tunika, en ”peakan” (”peakan” har

kategoriserat i övrigt), en kista, en väggbonad och en bägare givits.⁷¹ Som par bör man kunna räkna med att de ägde fler saker, kanske var dessa föremål de enda de kunde komma överens om vem som skulle ha.

Diagram IV: Fördelning av antal föremål som testamenterades mellan år 1200 och 1380 utifrån givarnas samhällsgrupp

Källa: Svenskt diplomatariums huvudkartotek, https://sok.riksarkivet.se/sdhk

I diagrammet ovan blir den dominans och obalans som kyrkliga män bidrar till särskilt synlig.

Kyrkliga män testamenterade 83 av 100 böcker i kategorin Böcker, text, instrument och spel.

Den mer intressanta kategorin där kyrkliga män överlägset dominerar är Bruksföremål där lyktor, mortlar, kittlar och krukor/kärl tar en stor plats. Det är tänkbart att antalet lyktor kan

70 SDHK nr 1514.

71 SDHK nr 7684, 8284.

0 100 200 300 400 500 600 700 800

Änkor Övriga kvinnor Kyrkliga män Borgare Lagmän Köpmän Skolmästare Ständig vikare Tjänare Övriga män Par

Ädelmaterial Kläder, skor, accesoarer & tyg Möbel och dekor

Hemtextilier Böcker, text, instrument och spel Vapen, krigs- och ridutrustning

Bruksföremål Övrigt

hänga samman med böckerna för att underlätta läsning på sena kvällar. Mortlar och kittlar kan tyda på ett solitärt liv inklusive egen matlagning eller att de var läkekunniga och att föremålen tillhörde tillberedning av örter för läkekonst.

Änkorna testamenterade främst ädelmaterial så som guldringar och silverbägare, men även två förgyllda kronor gavs vidare när änkan Helenburgis gav två kvinnor varsin förgylld krona år 1364.⁷² Det var även änkor som gav togor, vilket över lag är få i antal och kanske kan visa på att togan inte var modern längre.

Jakob, Herr Bengt Bossons sven, har i denna undersökning kategoriserats som Tjänare. Men en ålderdomlig betydelse av ordet ”sven” var också en ung krigare som ännu inte har blivit riddare. Jakob testamenterade flertalet föremål i flera kategorier vilket kan tyda på viss rikedom och passar bättre in med en blivande riddare än den typiska tjänaren som annars inte syns alls bland givarna i undersökningens testamenten. Jakob testamenterade en ring och två silverbroscher, fyra klädesplagg, tre kistor och en väggbonad, två kuddar och två madrasser, en lykta, en ”leander” (”leander” har kategoriserat i övrigt). Men mest talande för att Jakob var en blivande riddare är att han testamenterade en sköld, ett spjut, en yxa och en sadel. ⁷³

Förutom sina böcker gav lagmannen Officialen Bengt även en madrass och sängkläder, olika klädesplagg, en kista, en väggbonad och tre bägare till samma fattiga, men lärda, man.⁷⁴ Kanske innebar Bengts testamente att den mannen senare inte benämndes som fattig.

Skolmästaren Peter testamenterade Alexandersagan till ärkebiskop Jakob år 1359.⁷⁵ Och Knut, den ständige vikarien gav, bland annat, sin röda tunika med mårdpäls till sin fru.⁷⁶

Mottagare

När det gäller mottagarna av föremålen var dessa oftast män (70%). Det är därför inte

konstigt att de dominerar i de flesta föremålskategorierna. Kvinnor mottog 28% av föremålen och 2% gick till personer av okänt kön. Gällande mottagna föremål utifrån kön, medför inte kategorin kyrkliga män som mottagare att resultatet avseende kön blir lika obalanserat som när de var givare, vilket blir synligt i de två diagrammen nedan.

72 SDHK nr 8527.

73 SDHK nr 1616; https://www.synonymer.se/sv-syn/sven hämtat 2022-05-06.

74 SDHK nr 1903.

75 SDHK nr 7629.

76 SDHK nr 2271.

Diagram V: Fördelning av antal föremål som mottogs via testamenten mellan år 1200 och 1380 utifrån mottagarnas kön

Källa: Svenskt diplomatariums huvudkartotek, https://sok.riksarkivet.se/sdhk

Diagram VI: Fördelning av antal föremål som mottogs via testamenten mellan år 1200 och 1380 utifrån mottagarnas kön, exklusive kyrkliga män

Källa: Svenskt diplomatariums huvudkartotek, https://sok.riksarkivet.se/sdhk

Den största skillnaden i fördelningen av föremål när kyrkliga män plockas ur resultatet är att kvinnorna blir mer synliga över lag. Kvinnor syns då även något tydligare i kategorin Vapen, krigs- och ridutrustning tack vare sabeln och de 5 ridutrustningar de mottog. Även Okänt kön blir något mer framträdande. I övrigt skiljer sig fördelningen inte nämnvärt.

De stora kategorierna som männen (inklusive kyrkliga män) dominerar i är Böcker, text, instrument och spel, Vapen- krigs- och ridutrustning och Bruksföremål. I kategorin Böcker, text, instrument och spel mottog de 93 av 100 böcker. I Vapen- krigs- och ridutrustning

500 100150 200250 300350 400

Ädelmaterial

Kläder, skor,…

Möbel och dekor

Hemtextilier

Böcker, text,…

Vapen, krigs- och…

Bruksföremål

Övrigt

Kvinnor Män Okänt

0 50 100 150 200 250 300 350

Ädelmaterial

Kläder, skor,…

Möbel och dekor

Hemtextilier

Böcker, text,…

Vapen, krigs- och…

Bruksföremål

Övrigt

Kvinnor Män Okänt

mottog männen 59 av 65 föremål inklusive 20 ridutrustning. Av Bruksföremål med 137 föremål i kategorin mottog männen totalt 66 bägare. Silverbägare var också vanligast att ge till män, av 31 silverbägare mottog männen 26. Andra silverföremål som männen tog emot flest av var silverbälten, silverskålar/kärl och silvervaser. Silverskedar och guldringar är relativt jämnt fördelat mellan kvinnor och män likt tyg, kappor och (ospecificerade) kläder.

Tunikor är exakt jämnt fördelat med 27 vardera.

Kvinnor fick flest Hemtextilier, bland annat tack vare att de mottog 26 av 43 kuddar. Det var endast handduk/duk som kvinnor fick färre av i kategorin. Det passar ihop med att de även var den största mottagargruppen av sängar med 15 av 22 medan männen mottog flest bord.

Kittlarna som i huvudsak kyrkliga män testamenterade gick främst till kvinnor, vilket antagligen är en indikation på hemmet som kvinnans sfär. I motsats till tidens stereotypa könsroller fick en kvinna ett av de två schackbrädena som testamenterades.⁷⁷ Sex kvinnor mottog också böcker vilket bör ha inneburit läskunnighet. Av kläder mottog kvinnor flest mantlar med eller utan pälskant och/eller huva samt flest huvudbonader.

Okänt kön har sin största fördelning i Ädelmaterial med en silversked, en silverbägare, två smycken och fyra silverskålar/kärl, vidare har de mottagit ett tyg, en huvudbonad och en kappa med päls, en säng, en bok och en ridutrustning.

Vad gäller samhällsstatus hos mottagarna har övriga kvinnor och övriga män, alltså utan specificerad titel, inkluderats i nedanstående diagram för att undvika den obalans som annars uppstår då kyrkliga män i övrigt utgör den klart dominerande mottagargruppen av

identifierade titlar. Det är vid en analys av mottagna föremål utifrån samhällsstatus som andra grupper; tre kyrkliga kvinnor, en välboren kvinna, en kung och 21 tjänarinnor och 38 tjänare framträder.

77 SDHK nr 11424.

Diagram VII: Fördelning av antal föremål som mottogs via testamenten mellan år 1200 och 1380 utifrån mottagarnas samhällsgrupp

Källa: Svenskt diplomatariums huvudkartotek, https://sok.riksarkivet.se/sdhk

År 1200 gav ärkebiskop Absalon ett silverbälte och en gyllene vas (kategoriserad in under silvervas i undersökningen) med orden ”Domino Regi ciffum argenteum mirabiliter fabrefactum, quem Dominus Nidrosiensis ei quondam dederat, & vasculum aureum cum musco dedit.” Detta kan fritt översättas till att kungen får ett utsökt silverbälte som Absalon tidigare fått av herr Nidrosiensis, samt en gyllene vas.⁷⁸

Välborna Ingeborg Bodotter fick i augusti år 1369 två örngott och ett lakan av Katarina Knutsdotter.⁷⁹ Tygtypen är inte specificerad men av Ingeborgs titel kan det antas att tyget var av hög kvalité och/eller utsmyckat med broderier eller på annat sätt var dekorerat för att vara passande som gåva.

I undersökningen finns tre kyrkliga kvinnor. Paret Stenar Jonsson och Gunhild Tyrgilsdotter började det nya året med att i januari år 1360 testamentera en abbedissa en säng,

78 SDHK nr 288.

79 SDHK nr 9515.

0 50 100 150 200 250 300 350 400 450 500

Övriga Kvinnor Kyrkliga kvinnor Övriga män Kyrkliga män Tjänarinnor Tjänare Okänt Välboren kvinna Kung

Ädelmaterial Kläder, skor, accesoarer & tyg Möbel och dekor

Hemtextilier Böcker, text, instrument och spel Vapen, krigs- och ridutrustning

Bruksföremål Övrigt

sängutrustning och ett tennstop (stop har kategoriserats in i Bruksföremål). Priorinnan fick en väggbonad.⁸⁰ Prästen Geniutus gav år 1299 en brun tunika till en klostersyster.⁸¹

Kyrkliga män mottog desto fler föremål, främst från andra kyrkliga män men även från andra.

Exempelvis som när Bengta Magnusdotter gav en silversked, en säng, ett vitt tyg och en handduk/duk till tre kyrkliga män år 1371.⁸² Böcker är den största typen av gåva som kyrkliga män mottog, med 47 böcker – dock endast en mer än i gruppen övriga män. Däremot var det kyrkliga män som mottog flest spelbräden gjorda i elfenben och det var endast till dem som helgedomar och reliker gick vidare till. Från kategorierna Ädelmaterial och Kläder, tyg, skor och accessoarer mottog de 52 föremål från vardera, bland annat en börs av siden i den senare kategorin.⁸³ Bland Ädelmaterial står silverskedar och silverskålar/kärl överst. Kyrkliga män fick flest bord av alla, totalt 7 av 11, och 7 dukar att matcha dem med. Vad gäller

kategorierna Bruksföremål och Vapen, krigs- och ridutsrustning så mottog kyrkliga män avsevärt färre föremål än vad samma statusgrupp gav. Föremålen i de två kategorierna testamenterades till övriga män. Resultatet kan bero på missade titlar i översättningsarbetet då kyrkliga mäns föremål i övrigt främst har gått till andra kyrkliga män.

Tjänare och Tjänarinnor blir synliga när mottagarna analyseras. I en del av testamentena har det varit utskrivet vad för typ av tjänst de utfört. Exempelvis som bryggerskan Elin eller bagerskan Elin, ”Jtem giuar iak Eline bryggizsenne min grøna kiortill ‧ ok Eline bakkrizsenne mina silf skedh”, där de respektive får en grön kjortel och en silversked.⁸⁴ Eller Ewerardo som benämns som kurir, ”ewærardo cursori meo”, och får en tunika, en kappa och kläder.⁸⁵ Generellt är de dock endast benämnda som tjänare eller tjänarinna. Tjänarinnor fick främst tyg och tunikor och andra klädesplagg, men de har även tilldelats två silverföremål, en väggbonad, två sängar med tillhörande kuddar och sängutrustning, en kruka och en sadel.

Tjänare har fått mer varierade föremål testamenterat till sig, bland annat tre svärd, en sköld, ett armborst och ett par stålhandskar ihop med 5 ridutrustningar. Även här kan det tyda på att tjänarna var, likt Jakob, blivande riddare. De mottog även 40 klädesplagg och tyg, en kista, ett täcke, en lykta och en mortel. Kanske mest intressant är att biskop Henrik år 1283 gav sin

80 SDHK nr 7684 Översättningen i regesten överensstämmer inte med denna undersöknings översättning, exempelvis har fulcrum översatts till bolster i regesten medan Glossariumet har översättningen säng.

81 SDHK nr 1237.

82 SDHK nr 9984.

83 SDHK nr 11424.

84 SDHK nr 11311.

85 SDHK nr 2415.

tjänare Lundwido ett schackbräde ”Jtem lundwido famulo nostro dedimus loricam vnam cum capucio quod dicitur culder & unum scactabulum quod in accon nobis erat presentatum.”, då det väcker frågan om Lundwido var Henriks favoritmotspelare.

DISKUSSION

Syftet med denna studie var att utifrån en inledande föremålsinventering över de föremål som testamenterades under perioden år 1200 och 1380 analysera föremålens potentiella

symboliska värde. Undersökningen ämnar besvara om särskilda föremål kan kopplas till kön och status samt om och hur de bidrog till att stärka relationerna mellan olika personer.

Utifrån källmaterialet testamenterades 1173 föremål under perioden. Vanligast att

testamentera var kläder och tyger eller ädelmaterial som sammanlagt utgjorde över hälften av föremålen. Undersökningen visar att män var den största kategorin givare och mottagare. En förklaring till det kan gåvomönstret hos givarna. Undersökningen visade nämligen även att det vanligaste var att kvinnor gav till andra kvinnor och män till andra män, något som stämmer överens med internationell forskning som exempelvis Howells.⁸⁶ Om fördelningen av bevarade och/eller skrivna testamenten samt lagstiftningen gällande arvs- och äganderätt hade varit mer jämn mellan könen hade resultatet kunnat se annorlunda ut. Även vad gäller tjänstefolk är det till stor del könsuppdelat, kvinnliga givare ger främst till tjänarinnor och manliga givare ger främst till tjänare vilket inte är orimligt då kvinnor lär ha haft fler tjänarinnor nära sig och vice versa för männen. Det är varierade gåvor till samtliga

mottagargrupper vad gäller samhällsstatus men den grupp som mottog flest Ädelmaterial var Övriga män, precis som i Vapen, krigs- och ridutrustning, Möbler och dekor och

Bruksföremål. Övriga kvinnor mottog flest föremål i Kläder, tyg, skor och accessoarer, Hemtextilier, och från Övrigt. Kyrkliga män mottog flest föremål från Böcker, text,

instrument och spel. Bortsett från Övriga kvinnor och Övriga män så var det Kyrkliga män som mottog flest föremål i samtliga kategorier. Endast i kategorin Kläder, tyg, skor och accessoarer var Tjänare nära samma mängd, 40 jämfört med 52. Endast 13 föremål gick till okänt kön, varvar sju föremål av Ädelmaterial. Kyrkliga män är överrepresenterade i

resultatet men de har också bidragit med de längsta testamentena vilket kan tolkas som att de har listat, om inte alla, så gott som alla sina ägodelar. Det i sig ger en tydlig bild av hur deras rum, hem och vardagsliv kan ha sett ut föremålsmässigt. Att kyrkliga män troligen också ägde flest föremål, eller åtminstone flest föremål värdefulla nog att testamentera, är inte orimligt då kyrkan var en rik maktinstitution. Böckerna som har testamenterats under perioden var ofta av religiös art och gavs från och till en kyrklig man, vilket är föga överraskande då kyrkliga män var läskunniga – något som inte var en allmänhet i samhället i övrigt.

86 Howell, 1996, s. 26.