• No results found

Den analytiska gruppen

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Den analytiska gruppen"

Copied!
417
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)
(2)

Den analytiska gruppen

Gruppanalys i teori och praktik Inge Widlund (red.)

Natur och Kultur

(3)

Den analytiska gruppen

Gruppanalys i teori och praktik

© 1995 Göran Ahlin, Louise Boman Widlund, Olov Dahlin, Hanna Danefjäll, Hans Gordon, Lars Lorentzon, Hjördis Nilsson-Ahlin, Christer Sandahl, Inge Widlund och Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm

Första e-boksutgåvan 2003

e-boksredaktör: Kerstin Öström e-boksproduktion: eLib AB

ISBN 91-27-09241-0

www.nok.se info@nok.se

(4)

Innehåll

Förord Teori

Olov Dahlin

Gruppanalysens framväxt Ledare och folkmassor

Begreppet grupp hittas i början av 1900-talet Freuds uppsats om "grupper"

Gruppterapi under första hälften av 1900-talet Analys i grupp och analys av grupp

Gruppterapins utveckling i Europa

Wilfred Bions gruppteori. Analys av gruppen S.H. Foulkes och gruppanalysen

Gruppanalys och psykoanalys Gruppanalysen i Sverige

Hans Gordon

Gruppens psykologi. Några socialpsykologiska perspektiv Socialpsykologins framväxt

Om betydelsen av att veta vad en grupp är Vad menas med den osynliga gruppen?

Längtan efter tillhörighet och behovet av frigörelse – det psykodynamiska perspektivet

Om ledarskapets psykologi

(5)

Samhället, gruppen och individen – en kort sammanfattning

Inge Widlund

Gruppanalytisk teori

Tillämpning av den psykoanalytiska metoden i gruppen

Gruppens förutsättningar Struktur

Process Innehåll

Den fria associationen, språket och kommunikationen Gruppen som helhet och dess nätverk

Gruppens specifika faktorer 1. Socialisation

2. Spegelfenomenet 3. Kondensatorfenomenet 4. Utbyte

5. Kedjefenomenet 6. Resonans

Gruppen som stöd

Den gruppanalytiska utvecklingen

Göran Ahlin

Utveckling av teorier för gruppanalytiska grupper Individen och medlemskapet i den terapeutiska gruppen

Individen i sina grupper och nätverk:

utvecklingsaspekter

(6)

Ansatser till teoretisk överbryggning mellan individuell och kollektiv nivå

Inverkan på grupprocesser från utvecklingen av sinnen för självet

Terapigruppens funktion med avseende på personlighetsförändringar

Christer Sandahl

Forskning om gruppsykoterapi Tankar om forskning Utvecklingstendenser

Är gruppsykoterapi mindre effektiv och mer riskfylld än individualpsykoterapi?

Utfall av gruppterapi för olika patientkategorier Forskning om processen i terapigrupper

Gruppsammansättning Att förbereda patienten

Förändring och utveckling i grupper Kurativa faktorer

Slutord

(7)

Praktik

Hanna Danefjäll

Att skapa den gruppanalytiska situationen – den formativa fasen

Gruppens omfattningsförmåga Praktiska grupparrangemang

Strukturen i de inledande intervjuerna Överenskommelser och rekommendationer Gruppsammansättning

Terapeutens roll i den formativa fasen Den formativa fasens teman

Struktur och kommunikationsmönster Gruppcentreringsprocessen

Slutord

Olov Dahlin

Intervention och tolkning Skapandet av gruppen

Hur blir det en grupp av de utvalda och samlade?

Interventioner

Tolkning och tydning

Drömtydning, användandet av drömmar i den gruppanalytiska gruppen

Projektiva processer i grupper

Empati och den rätta stunden att göra en intervention

(8)

Olov Dahlin

Avbrott, uppbrott, avsked och avslutning

Avbrott och verklighetens intrång i illusionen Avvisanden

Psykoanalysens svårigheter att beskriva en "normal"

avslutning

Den förutbestämda avslutningen

Sluta tillsammans eller sluta på egen hand Perspektivet inifrån

Foulkes spiral

Lars Lorentzon

Erfarenhetsutbyte i grupper Inledning

Gruppen på det gamla ålderdomshemmet Skärsätra flickhem

Den lilla analytiska gruppen

Gruppen som psykologiskt projekt Gruppen som realistiskt projekt

Erfarenheter från Skå, en vårdande storgrupp Symtom och socialisation

Avslutning

(9)

Gruppanalytiska tillämpningar

Hjördis Nilsson – Ahlin

Berättelsen om Onsdagsgruppen Bakgrund

Gruppen, kontraktet och gruppledarna Terapeutisk inriktning och målsättning Gruppen under de två åren

Termin 1 Termin 2 Termin 3 Termin 4

Utvärdering och sammanfattning

Christer Sandahl

Blod, vatten och mjölk – om gruppterapi för alkoholberoende

Korttidsterapi i grupp Långtidsterapi i grupp Några exempel

Slutord

Louise Boman Widlund

Gruppanalytiska studentgrupper Unga vuxna

Studenten och gruppen Ramar

Frigörelse från barndomsfamiljen Identitet

(10)

Prestationer Framträdanden Relationer Svåra studenter Slutord

Författarna Litteratur

Person- och sakregister

(11)

Förord

Den här boken har kommit till i övertygelsen om att det finns ett behov av en översiktlig och grundläggande beskrivning av den gruppanalytiska psykoterapin.

Utgivningen av litteratur om grupper och gruppterapi på svenska kan annars tyckas lite godtycklig. Kanske beror det på osäkerhet om intresset hos läsarna, kanske beror det på själva ämnets inneboende mångfald. Gruppsykoterapi är ingen enhetlig företeelse. Under denna rubrik kan vi finna psykodrama, gestaltterapi, interaktionistisk gruppterapi och psykoanalytiskt orienterad gruppterapi samt olika bland- ningar av dessa och andra former. Det saknas av naturliga skäl detaljerad kunskap om med vilka bakomliggande teorier som gruppsykoterapi bedrivs i praktiken. Den gruppanalytiska teorin har dock i hög grad influerat den gruppsykoterapi som bedrivs. Även om en eklektisk

tillämpning är dominerande så finns det starka skäl att göra den grundläggande teorin tillgänglig.

I Sverige har gruppsykoterapin sedan 60-talet en fram- skjuten plats bland olika terapiformer. Det är möjligt att denna form passar det svenska kynnet; en utpräglad känsla för demokratiska värden, folkrörelse- och folkbildnings- traditionen med sina studiecirklar och det svenska skol- systemet med sitt samarbetsmål kan vara en viktig bakgrund härtill. Det kan vara intressant att i det sammanhanget

notera att även om den gruppanalytiska terapin har en stadig förankring i psykoanalysen så finns det också ett starkt

(12)

inflytande från 30-talets radikala tyska filosofer och

sociologer. Ett av de mer kända projekten från denna tid var försöken att föra samman och integrera psykoanalys och samhällsvetenskap, ett annat var studier av den auktoritära personligheten (Hitler hade vid denna tid trätt fram som politiker).

Den lilla gruppen kan ses som en länk mellan individen och samhället och därmed också ett föremål för studier av det slag som nämnts. I det här fallet är emellertid den lilla gruppen tillskapad i ett terapeutiskt syfte, ett syfte som i första hand avser självkännedom.

Det tycks just nu finnas ett ökat intresse att använda gruppen som en metod för psykoterapi men också för

utbildning, konsultation i organisationer eller i handledning.

Möjligen bidrar ekonomiska faktorer till detta, men det kan också tänkas att det finns en pendelrörelse som faller

tillbaka från det extremt individinriktade 80-talet. Ändå kan man fortfarande finna en viss skepsis mot att använda

gruppen i det psykoterapeutiska arbetet. Gruppen innefattar så många påverkande faktorer att den antagligen kan verka skrämmande; den anses måhända inte möjlig att kontrollera, man ser till och med gruppen som en plats där individer regredierar okontrollerat. Detta bör också sättas i samband med en annan tendens som strävar mot användandet av just kontrollerande terapeutiska metoder, exempelvis medi- cinska och beteendeterapeutiska. Och härvidlag skiljer sig också målen, den gruppanalytiska terapin syftar inte primärt till symtomlindring utan till självkännedom. Det är dock viktigt att konstatera att jämförande empirisk forskning som

(13)

avser terapeutiska resultat visar att gruppsykoterapi i dessa avseenden är minst lika effektiv som den individuella psykoterapin. Gruppen har emellertid också något att erbjuda utöver denna, bland annat de konkreta, närvarande möjligheterna för den enskilde gruppmedlemmen att

undersöka sitt förhållande till andra, att utveckla sin

förmåga att kommunicera samt erfarenheten av att "vara-i- världen", att dela villkoren med andra, som en väg till socialisation.

"Analys i, av och genom gruppen" är ett uttryck präglat av gruppanalysens upphovsman, den tyskbrittiske läkaren och psykoanalytikern S.H. Foulkes, som i några få ord därmed fångar essensen i begreppet gruppanalys. Känne- tecken på den form av gruppsykoterapi som kallas

gruppanalys är användandet av gruppen som stöd och

socialt sammanhang samt medlemmarnas förmåga att förstå, tolka och kommunicera med varandra. Utvecklingen av förmågan att kommunicera står i centrum för Foulkes teorier. Det är denna förbättrade kommunikation som är länken mellan medvetet och omedvetet, mellan symtom och underliggande konflikt men naturligtvis också mellan

människorna i gruppen. Bakom ligger Foulkes övertygelse om att människan är en del av sin grupp, sitt nätverk, och att hon till sitt ursprung och sin karaktär är social. Därav följer att psykiska störningar ses som störningar hos gruppen, den isolerade individen visar på fel i det hela, i gruppen. Den gruppanalytiska gruppen kan sägas vara ett slags konstgjord grupp – den sätts samman med för varandra helt obekanta människor – samtidigt som den kan representera den

(14)

historiska gruppen, familjen, släkten. Det finns en social och kulturell dimension i den gruppanalytiska terapin som

svarar mot människans behov av tillhörighet.

Foulkes teorier om gruppanalytisk terapi har främst förvaltats och vidareutvecklats i England, bland annat genom Institute of Group Analysis (London). Vi finner det angeläget att på svenska – och med svenska erfarenheter – ge ut en bok som beskriver bakgrund och fundament för den analytiska gruppen. Boken ger i sin teoretiska avdelning en historisk översikt av gruppanalysens framväxt jämte en beskrivning av olika sociologiska och socialpsykologiska försök att förstå gruppens liv. Den gruppanalytis ka teorin enligt Foulkes redovisas, olika utvecklingsmöjligheter behandlas och en bred översikt av forskning om grupp- psykoterapi presenteras. I avdelningen "Praktik" återfinns mer konkreta anvisningar och erfarenheter, avsedda att ge vägledning och inspiration för den som arbetar med grupper eller planerar att göra det. Boken avslutas med redogörelser från arbete med grupper inom tre olika områden.

Det finns sålunda en avsikt bakom bokens tillkomst: den skall ge teoretiska insikter och den skall ge beskrivningar och erfarenheter av att sätta samman grupper, att leda en grupp i olika skeden, betydelsen av interventioner och tolkningar, processer i gruppen samt avslutning och separation. Vår förhoppning är att boken skall kunna användas av alla som är intresserade av området, arbetar med grupper och av dem som studerar psykologi, socialt arbete eller psykiatri.

(15)

Boken har skrivits i samarbete i en grupp: Grupp-

analytiska institutet i Stockholm. Författarna står var och en för sina bidrag, men alla har deltagit med sina synpunkter på samtliga kapitel. En har dock haft en särskild roll och bör därför nämnas: Olov Dahlin, som är initiativtagare till projektet och vars engagemang i hög grad bidragit till att boken blivit till.

Inge Widlund

(16)

Teori

(17)

Gruppanalysens framväxt

Olov Dahlin

Ledare och folkmassor

Med den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, som innebar att den sociala organisa- tion som varit rådande i Europa under hundratals år bröts sönder, framträder enligt den tidens samhällsfilosofer och sociologer en människa som är sekulariserad, rotlös och historielös. Karl Marx (1818–1883) beskrev denna

människa som alienerad, som en främling inför sitt arbete, berövad dess förtjänst, oklar över sin plats i den sociala ordningen och därmed också en främling inför sig själv. Det har beräknats att Europas befolkning under perioden 1800 till 1910 ökade med 280 miljoner människor, de 44 miljoner som emigrerade ej räknade. Städerna växte, fabriker

byggdes, maskiner gjorde det arbete som tidigare varit många människors försörjning. En lång rad nya ord, såsom industri, industrialist, demokrati, klass, ideologi, intellek- tuell, rationalism, massa, kollektivism, började att användas för att beskriva denna nya världsordning.

Upplysningen hade skapat en idealbild av människan som rationell. För att sedan kunna förklara hennes uppenbara svårigheter att handla förnuftigt behövdes någon makt utanför det medvetna. Om hon inte styrdes av demoner så måste inom henne finnas omedvetna psykis ka krafter – det omedvetna "upptäcktes" (Ellenberger, 1970). En före-

(18)

ställning om individualism som något eftersträvansvärt växte sig stark bland de bildade och dem som nyligen blivit besuttna borgare. Den brittiske författaren Anthony Burgess har kommenterat musikens utveckling under denna tid:

"Med Beethovens framträdande började vi höra det upp- rörda jagets förnekande av gemenskapens betydelse och hävdande av individens rangplats. [– – –] Med Beethoven dominerar personligheten musiken. Den personligheten har föga att säga utöver 'jag är här jag, jag, jag'."

Vid sekelskiftet 1900 var det folkmassan som fascinerade många "intellektuella". I massan härskade de primitiva krafterna, det omedvetna, det bortträngda och det förnekade.

Folkmassornas reaktioner i samband med franska revolu- tionen 1789 och vid senare revolutioner på olika håll i Europa studerades ingående, till exempel av Lenin innan han 1917 återvände till Ryssland. Om hans återfärd skrev Winston Churchill att tyskarna: "... riktade det ohyggligaste av alla vapen mot Ryssland. De transporterade Lenin från Schweiz in i Ryssland i en förseglad godsvagn som om han vore en pestbacill." Borgerligheten fruktade det kaos som starka känslor kunde framkalla hos det enkla och obildade folket och det moraliska förfall och den anarki som skulle bli följden om massorna släpptes lösa. Massorna svarade att

"störtas skall det gamla snart i gruset... när fast vi knyta brodersbandet, då lättingar ej råda får". Ledarnas betydelse för att knyta brodersband ställdes i förgrunden, så gjorde även Sigmund Freud i sin idérika uppsats "Masspsykologi och jaganalys".

(19)

Begreppet grupp hittas i början av 1900-talet

Klass och massa var begrepp som 1800-talet skapade och 1900-talet anammade. Grupp är ett begrepp som 1900-talet myntade. När Freuds uppsats, som publicerades 1921,

följande år översattes till engelska, kom den att heta "Group Psychology and the Analysis of the Ego". Ordet grupp hade använts för att beskriva skulpturer som under barocken fördes samman till en tablå som till exempel i många av Roms fontäner. Innebörden i ordet grupp var element som förts samman därför att de hade något gemensamt. I början av 1900-talet hade man börjat tala om människor man fört samman som en grupp, men ännu när dr Joseph H. Pratt från Boston, som brukar räknas till gruppsykoterapins pionjärer, 1917 beskrev sin "gruppterapi" med tuberkulospatienter var uppsatsens rubrik: "The Tuberculosis Class – An Experi- ment in Home Treatment." Ordet grupp förekommer inte i uppsatsen.

Det vi idag refererar till som grupp är som fenomen en uråldrig företeelse. Familj, släkt, rote, skrå, församling osv.

var grupper av varierande storlek men alltid betecknade med ord som angav plats och funktion i samhällsordningen. Det fanns på så sätt särskilda ord för att beskriva varje grupp och något annat behövde man inte. Grupp som ett allmänt begrepp är en upptäckt gjord under 1900-talet. Man kan föreställa sig att det behövdes som ett komplement till det av tidsandan omhuldade begreppet individ, om man ville tänka med Freud: "att varje enskild person ingår i flera grupper och är på mångfaldigt sätt bunden genom identi- fikation. Han har byggt upp sitt jagideal med de mest

(20)

olikartade förebilder. Individen har på så sätt andel i flera gruppers själsliv, rasens, klassens, trosgemenskapens, statens osv, och kan därutöver höja sig till ett visst mått av självständighet och originalitet." Individualitet måste tänkas mot en bakgrund av grupper. Utan den bakgrunden skulle det vara svårt att ge individualitet någon mening.

Freuds uppsats om "grupper"

Freud skrev i själva verket inte om grupper på ett sätt som översättningen av det tyska ordet Masse till engelskans group kan få oss att tro. Han skrev om ledare och folkhopar och om de band som förenade människor i massan. Han citerade inledningsvis Gustave Le Bon, en fransk skrift- ställare som ursprungligen var läkare och som 1895 i Psychohgie des foules (1925 omtryckt 26 gånger i Frankrike!) beskrivit hur en psykologisk smitta sprids mellan människorna i massan. Resultatet blir "att indi- vidernas hämningar släpper så att de lätt blir rov för sina lägsta drifter. Den känsla av ansvar som normalt håller individen tillbaka försvinner helt i massans anonymitet och ansvarsfrihet." Le Bon såg dem som offer för en kollektiv hypnotisk makt. Hypnotiska fenomen hade Freud studerat ingående. De var den mylla som psykoanalysens rötter först fått fäste i. Nu ville han visa att libidoteorin, identifika- tionens mekanismer och det första utkastet till den

strukturella teorin med det nya begreppet jagidealet, kunde kasta ett förklarande ljus över masspsykologin.

(21)

Freud tänkte sig att två "massformationer med ledare", två artificiella och stabila grupper, kyrkan och armén, bär ansvaret för att hålla massan under kontroll. Uppslaget hämtade han från McDougalls bok The Group Mind (1920) i vilken författaren hävdade betydelsen av att organisera massorna för att hålla dem inom kulturens råmärken. Freud gjorde en skillnad mellan armén och kyrkan. Soldaten

identifierar sig med sina likar i sitt jag eftersom Befälhavaren är hans, liksom deras, jagideal. Den troende identifierar sig med Kristus men har honom också som sitt jagideal och älskar därför eller borde älska sin nästa såsom sig själv, som Kristus påbjöd och förverkligade genom sitt eget liv. För båda fallen gäller att gruppens medlemmar genom delade identifikationer kan uppehålla en illusion om att vara jämlika och att älska varandra. Gruppmedlemmarnas ambivalens finner sin lösning genom att fientlighet projiceras på dem som står utanför gruppen och "genom de s.k. identifika- tionerna, den tidigaste och ursprungligaste formen för

känslobindning, varvid jaget antar objektets egenskaper men också placerar objektet i jagidealets ställe" uppstår de

libidinösa banden till kamrater och ledaren. Benägenheten för individen att i grupper (och i hypnos) reagera på detta sätt ville Freud återföra till en i det omedvetna bevarad disposi- tion från den mänskliga familjens urhistoria, som han tänkt den i "Totem und Tabu" (1912): urfadern, en mytisk

fadersgestalt med oinskränkt makt, är massans gemensamma ideal, som i jagidealets ställe behärskar jaget (detta är skissen till en projektiv identifikation).

(22)

Freud försökte formulera en teori om samhällsbildningen med stöd av sina psykoanalytiska teorier. Såväl "Totem und Tabu" som "Masspsykologi och jaganalys" är skrivbords- produkter, som utnyttjar som källor andra skrivbords- produkter som t.ex. James G. Frazers Den gyllene grenen, en för sin tid typisk och tungt vägande kulturantropologisk förteckning över vidskepliga vildars, så kallade primitiva folks, men även antikens, myter och religiösa seder.

Professor Frazer satt vid sitt skrivbord i Cambridge,

samlade och nedtecknade berättelser som föreföll honom att bekräfta en kulturantropologisk utvecklingsstege. Vildarna var som små barn. De behöll till exempel sitt magiska tänkande igenom hela livet. Längst ner på stegen stod Australiens urinnevånare, som inte ens hittat på några riktiga gudar. Såväl Freud som Frazer var påverkade av Darwins utvecklingslära som beskrev en utveckling från primitivare former av liv till allt mer komplicerade organismer.

Figur 1. Illustration fritt efter S. Freud 1921

(23)

I uppsatsen "Masspsykologi och jaganalys" beskrev Freud prototypen för projektiv identifikation – en psykisk

mekanism som Melanie Klein och kretsen kring henne, t.ex.

Wilfred Bion, skulle ta hand om och vidareutveckla.

Projektiv identifikation förutsätter primitiva samman- blandningar mellan individer, något som Freud kunde se inträffa i stora grupper, men som han undvek i sin

psykoanalytiska praktik. Han var inriktad mot att med psykoanalysen som forskningsmetod utforska intrapsykiska förlopp och han hoppades att analytikern skulle kunna eliminera sig själv ur situationen genom att sitta bakom patienten och förhålla sig lika neutral och saklig som en opererande kirurg. Senare tiders psykoanalytiker bevarade mycket av denna förhoppning tills de mot slutet av

århundradet tvingats att beakta att de själva ingår i den psykoanalytiska processen med hull och hår. Särskilt tydligt blev detta när psykoanalytikerna tog sig för att i allt större utsträckning analysera individer vars personligheters

gränser mot omvärlden var diffusa. Analytikerna upptäckte att de själva var offer för en kirurgi som försökte beröva dem delar av deras personligheter och i dess ställe inplantera främmande element.

Som regel har psykoanalytiker, även om det finns betydelsefulla undantag, inte i skrift intresserat sig för individen i gruppen och dynamiken i grupper. De flesta av dem förefaller att ha tagit Freuds ord i inledningen till

"Masspsykologi och jaganalys" som en anvisning svår att komma förbi: "vi finner det svårt att tillerkänna antals - momentet en så stor betydelse att det ensamt skulle kunna

(24)

väcka en drift i det mänskliga själslivet, som inte varit verksam under andra förhållanden. Våra antaganden riktas därmed mot två andra möjligheter: att den sociala driften kanske inte är ursprunglig och omöjlig att analysera och att dess uppkomst kanske kan sökas i en trängre krets, t.ex. i familjen."

Gruppterapi under första hälften av 1900-talet

Den unge medicinaren Jacob Moreno, psykodramats konstruktör, har berättat att han år 1912 i Wien träffade Freud, då professor sedan flera år. Han hade åhört en föreläsning som Freud hållit. Han berättar om hur han vid detta möte lät Freud förstå hur begränsad i sina teorier

denne var och hur han själv tog vid där Freud slutade och lät sina patienter i terapin leva sina drömmar. Moreno var

otvivelaktigt originell genom att han förde samman människor just till en grupp och uppmuntrade gruppens medlemmar att, med honom som regissör, utnyttja processer som uppstod i gruppen mellan dess olika deltagare. Det var en form av gatans teater som låg i tiden i Centraleuropa och som i allt större skala skulle spelas upp på den polit iska scenen (Ingvar Holm, 1991).

I den nära kretsen kring Freud omkring 1900 var det den unge läkaren Alfred Adler, som kom att intressera sig för grupper som en konsekvens av sin växande övertygelse att människor ständigt påverkar varandra och att deras

personligheter formas av dessa yttre interaktioner i minst lika hög grad som genom den inre dynamik som Freuds

(25)

teorier hävdade. Han framhöll betydelsen av sociala motiv för individens utveckling. Adler bröt tidigt (1911) med Freud. 1921 började Adler och medarbetare med "kollektiv- terapi" vid den barn- och ungdomsmottagning i Wien där han då arbetade.

I USA kom en av de psykoanalytiska pionjärerna, Trigant Burrow, att börja experimentera med grupper under 20-talet.

Det är han som för första gången sätter ihop ordet grupp- analys. Gruppintresserade analytiker började att formulera sina teorier som någon form av fältteori, till exempel som idéer om gruppen som någon form av helhet som individen ingår i som en aktiv del. De uppfattade såväl den klassiska psykoanalytiska situationen som gruppen som ett fält i vilket även analytikern ingick. Psykoanalys var i det perspektivet ett specialfall av gruppterapi, nämligen när gruppen endast bestod av två personer, vilket för övrigt kunde misstänkas uppmuntra just erotiserade överföringar.

Burrow gjorde sig berömd genom att byta plats med

analysanden och lägga sig själv på soffan! För de klassiska analytikerna framstod detta som socialpsykologi och inte som psykoanalys. För dem gällde ännu vid denna tid att psykoanalytikern skulle vara den vita skärm på vilken

analysandens inre värld projicerades. Av en brevväxling vet vi att Burrow förgäves försökte intressera Freud för

gruppanalys. Freud hade format sitt tänkande efter 1800- talets vetenskapsideal. Han berördes sannolikt inte på samma sätt som de yngre analytikerna av den klassiska fysikens kris och andra vetenskapliga paradigmskiften, som

(26)

undergrävde de naturlagar som garanterade ordningen i universum.

Burrow framstår vid en läsning i dag som förbluffande modern. Hans texter är trevande försök att göra för den tiden halsbrytande psykoanalytiska tankegångar tydliga. Han framhöll moderns betydelse för spädbarnets utveckling och försökte förstå psykiska processer, även i grupper, mot den bakgrunden.

Analys i grupp och analys av grupp

Den gruppterapitradition som utvecklades i USA var delad i dem som bedrev psykoanalys i grupp, dvs. psykoanalytiker som samlade analysander till en grupp och i tur och ordning analyserade dem en efter en, medan de andra lyssnade (en skolklassmodell!), och de gruppterapeuter och socialpsyko- loger som utvecklade fältteorin. Kurt Lewin, som under 30-talet invandrade från Tyskland, är den mest kände av de senare. Samuel R. Slavson den mest kände av de förra.

Slavson underströk betydelsen av att förstå varje grupp- deltagares förhållande (överföring) till gruppterapeuten men dessutom förstå gruppdeltagarnas förhållanden (överföringar) till varandra. Genom att tolka detta material kunde neurotiska problem här och nu belysas av tidiga barndomsupplevels er.

Denna ambition innebär att gruppterapeuten i en grupp med 8 deltagare skall hålla 72 olika processer aktuella i huvudet!

Slavson höll fast vid den psykoanalytiska regeln att insikt och förändring på djupet endast kan uppnås genom analytikerns korrekta tolkningar. Han fann att neurotiska patienter inte

(27)

utvecklade analyserbara överföringsneuroser av oidipal

karaktär i gruppsituationen och ansåg därför att de inte bör gå i gruppterapi, eftersom den korrekta psykoanalytiska

behandlingen förutsatte överföringsneurosens upplösning genom analysen. De patienter han tog i grupp motsvarar förmodligen vad vi idag skulle beskriva som neurotiska borderlinepatienter. Han beskrev även modifierade grupp- terapitekniker som motsvarade individualterapins "stödterapi"

och tog sig an socialt utsatta människor i grupppsykoterapi.

Av den korta presentationen framgår att Slavson med ett entusiastiskt engagemang i gruppen (han var en av grundarna av den amerikanska gruppterapiföreningen) var fast förankrad i den psykoanalytiska traditionen.

Kurt Lewin (1890–1947) var jude och född i Tyskland.

Han utbildade sig i filosofi och psykologi vid universitetet i Berlin, där han blev kvar som forskare och lärare till 1933, då han satte sig i säkerhet i USA för den i Tyskland fram- växande nazismen. Lewin föreställde sig gruppen som ett fält av krafter eller spänningar. Dessa motsvarade gruppens deltagares behov och mål för sina strävanden. Krafterna påverkade varandra så att gruppen alltid var något annat än summan av sina delar. Hans ideal var att på detta sätt kunna göra en matematisk, topologisk beskrivning av gruppen som ett kraftfält. Hans idéer kunde utan svårighet sammanfogas med informationsteori, som intresserade sig för hur fält påverkas och förändras, men också med psykoanalysens tankegångar. Tillsammans med Trist och Wilson vid Tavistock Institute startade han 1947 utgivningen av tidskriften Human Relations, vars första nummer började

(28)

med hans uppsats "Frontiers in Group Dynamics". Begrep- pet gruppdynamik är hans uppfinning.

Helen Durkin aktualiserade i boken The Group in Depth (1964) att den lilla gruppens konfiguration leder till över- föringar till gruppen-som-en-helhet som återgår till den preoidipala modersgestalten. Hon hade läst Melanie Klein, Anna Freud, Wilfred Bion och andra brittiska psyko-

analytiker. Bokens titel syftar på att hon försökte ge ett psykoanalytiskt djup som komplement till resultaten av all den socialpsykologiska, pragmatiska forskning som sedan 30-talet gjorts i USA, inte minst av Kurt Lewin och hans efterföljare, på processer i små och medelstora grupper, ofta med pedagogiska syften. Det förelåg många forsknings- resultat som belyste olika sidor av dynamiken i grupper, men det fattades en överordnad teori. I ovanstående bok citerar hon denna forskning och ställer dess resultat i relation till försöket att formulera en psykoanalytisk teori om gruppers dynamik. Småningom kom hon alltmer att formulera sig om grupper i ett systemspråk som byggde på biologen Ludwig von Bertalanffys systemteori.

Gruppterapins utveckling i Europa

Under 30-talet experimenterades med grupper i Storbritan- nien, liksom på andra håll i Europa, men grupper fick här ofta en politisk laddning då såväl nazisterna som sovjet- kommunisterna organiserade "gräsrötterna" i ideologiskt styrda grupper respektive celler.

(29)

Mot slutet av andra världskriget togs gruppsykoterapi i anspråk för att behandla soldater som fallit ur sina förband på grund av psykiska reaktioner. Kriget hade inneburit att mycket som människor gjorde, gjorde de i grupp. Ett lands krigsorganisation bygger på hierarkiskt ordnade arbets- grupper, på arméns modell för massans formation. Grupper hörde till vardagen. I USA inkallades många psykiatrer och i sin frånvaro ersattes de i behandlingsarbetet på många psykiatriska kliniker genom att patienterna organiserades i grupper ledda av kvarvarande läkare och annan sjukvårds- personal.

Det var framför allt vid Northfield, ett militärsjukhus strax utanför London, som gruppanalys och psykoanalytisk gruppterapi växte fram. Där finner vi först överste W. Bion och något senare major S.H. Foulkes. De var nästan jämn- åriga, omkring 40 år yngre än Freud. De hade en några år äldre, gemensam mentor, John Rickman (1891–1951), som under åren 1942 till 1944 fanns i bakgrunden vid Northfield, liksom han senare fanns i bakgrunden när Tom Main, en av grundarna av Group Analytic Society, utvecklade erfaren- heterna från Northfield vid Cassel Hospital i form av det terapeutiska samhället.

Rickman var född i en kväkarfamilj och själv kväkare.

Gruppen spelar en viktig roll i kväkarnas gudstjänstordning.

Vid de av ritual obundna andakterna förväntas vem som helst att ta till orda. Känner sig ingen manad avvaktar man under tystnad vad Anden vill ge. Kväkarna har en pacifistisk och humanitär tradition. Rickman deltog i en Friends' War

Victims Relief Unit i Ryssland från 1916 och några år under

(30)

revolutionen. Han hade en personlig erfarenhet av "massorna"

i det sönderfallande Stor-Ryssland.

Rickman var uppenbart en administrativ talang. Under olika perioder samarbetade han med Freud, Ernest Jones, Sándor Ferenczi och Melanie Klein. Han organiserade tillsammans med Jones det brittiska psykoanalytiska institutet och the International Psycho-Analytical Press.

Efter att ha fullföljt det uppdraget reste han till Budapest för att sätta sig in i Ferenczis arbete.

Om gruppterapi skrev han att han trodde att "det var viktigt att upptäcka en väg så att man skulle kunna tillämpa den psykoanalytiska tekniken på gruppterapi, om den kunskap och insikt som man fått genom psykoanalytis k erfarenhet skulle kunna användas på ett fruktbart sätt för att behandla mer än en person i taget", men att det var ett problem att "dynamiken i en multistrukturerad grupp fortfarande saknade sin Freud".

Rickman är idag sannolikt mest känd för att ha skapat begreppen one-body, two-body- och three-body-psyko- logierna, begrepp som citerades och kom att användas t.ex.

av Winnicott, men Rickman stoppade faktiskt inte med den oidipala three-body-psykologin utan nämnde ytterligare två:

four-body, vilken inkluderar syskonen och multi-body, vilken betyder gruppen. Han tillerkände därmed "antals - momentet" (jämför citatet från Freud) en avgörande betydelse.

(31)

Wilfred Bions gruppteori. Analys av gruppen

Wilfred Bion föddes i Indien 1897, där han också till- bringade sina åtta första år. Familjen hade en lång tradition som ämbetsmän och missionärer i the United Provinces of India. Han deltog i första världskriget som 19-årig kapten i en stridsvagnsbataljon och fick medalj för tapperhet. Efter demobiliseringen började han läsa historia vid Oxford men 1924 hade han hittat sitt stora intresse, psykoanalys, och började sin utbildning till läkare, vilket på den tiden var en förutsättning för att bli psykoanalytiker.

Bions förhållningssätt till gruppen var att sätta sig i den för att analysera vilka föreställningar det väckte hos honom och vad hans närvaro och ledarskap betydde för gruppen.

Processerna mellan Bion och gruppen kom på så sätt att utvecklas och analyseras som erfarenheter av motöver- förings- och överföringsfenomen.

Bion hade gått i analys hos Melanie Klein och brukar räknas in bland kleinianerna. Urfadern och urhordens brödraskap, fadersmordet och det kannibalistiska inkorpo- rerandet av honom, "the just so story" från Freuds "Totem und Tabu", övertygade honom inte som förklaring för människors beteende i grupp. Bröstet var den metafor han föredrog. Han fann det rimligt att tänka sig att vi föds med kannibalistiska böjelser för modersbröstet som vi i egenskap av däggdjur har en grundläggande oral relation till och han föreställde sig gruppen som ett bröst i kleiniansk mening.

Det psykoanalytiska teoribygget hade kring mitten av 1900-talet utvecklat begreppet projektiv identifikation.

Freud hade tecknat konturerna av det i "Masspsykologi och

(32)

jaganalys". Sambandet med grupper fanns där redan, när Bion aktualiserade det, nu knutet till Melanie Kleins teori om två alternativa positioner i förhållande till omvärlden, den paranoidaschizoida och den depressiva. Utan stöd av dessa teorier, skrev Bion, tvivlade han på att det skulle ha varit möjligt att göra några framsteg i undersökningen av gruppfenomen. Han tänkte sig att individens psykologi i grund och botten är gruppsykologi (Freud hade sagt det i

"Masspsykologi och jaganalys", men strax modifierat sig) och att den enskilde gruppmedlemmen har ett inflytande på gruppen men samtidigt är beroende av alla de andra med- lemmarna.

Bion föreställde sig att gruppens förhållande till verklig - heten ständigt stördes av dess förhållande till omedvetna fantasier som en parallell till jagets förhållande till det omedvetna och detet. Han kallade den första kvaliteten i gruppens funktion den arbetande gruppen (work group) och den senare kvaliteten grundantagandegruppen (basic

assumption group). Han tyckte sig också förstå att olika individer har benägenhet, valens, för att ansluta sig till olika grundantaganden i gruppen och av dessa urskilde han tre.

Det första: det finns en ledare som är allsmäktig, allvetande och välvillig och som tar hand om gruppen. Det kallade han beroendeantagandet. Det andra: det finns fiender i gruppen eller att det finns fiender utanför gruppen och antingen måste gruppen fly eller också måste den kämpa. Det kallade han flyktkampantagandet. Det tredje: ett särskilt par av gruppens medlemmar, inte nödvändigtvis man och kvinna, kan tillföra gruppen något förlösande. Det ser ut som om

(33)

gruppen tålmodigt väntar på att en Messias skall födas. Det kallade han parbildningsantagandet och det messianska hoppet.

Freud hade tänkt sig att samhällets organisation uppehölls av två artificiella, stabila gruppformationer, kyrkan och armén. Bion fogar ytterligare en till dessa två, nämligen aristokratin, och får på så sätt tre institutioner i samhället som förvaltar var sitt grundantagande.

Som gruppterapeut var Bion sannolikt inte särskilt fram- gångsrik. Han fick sparken från Northfield av den militära ledningen som tyckte att hans gruppexperiment undergrävde disciplinen, men erbjöds småningom en reträttplats vid Tavistock Clinic, vilket han accepterade för några år. David H. Malan och medarbetare (1976) som gjort uppföljningar av gruppsykoterapier också enligt Tavistockmodellen fann att patienterna haft svårt att använda sig av den terapeutiska erfarenheten. Som ett viktigt skäl till detta uppgav de att de inte känt sig sedda eftersom gruppanalytikern i denna form av gruppterapi aldrig tilltalar någon enskild gruppmedlem utan konsekvent adresserar sina kommentarer och tolk- ningar till hela gruppen. Det är gruppen som är "patienten".

Bion skrev nästan inget mer om grupper än de uppsatser som skrevs 1943–1952 och som finns samlade i Experiences in Groups, 1961. Han riktade sin uppmärksamhet mot

primitiva och regressiva former av tänkande och upp-

levande, som han analyserade i andra möten än med grupper även om gruppen alltid fanns i bakgrunden. Hans tankar om container and contained, som en förutsättning för att

erfarenheten skall kunna ges en psykiskt (be)gripbar form,

(34)

har anammats av många psykoanalytiskt orienterade tera- peuter, gruppterapeuter och gruppanalytiker. En vanlig översättning av contain till svenska är "härbärgera".

Den väsentliga kritiken mot Bions teori om grupper har hävdat att han generaliserar fenomen i gruppen som är konsekvenser av hans (och Tavistockskolans) sätt att förhålla sig som gruppledare: "Jag utnyttjar den möjlighet denna ställning ger mig att icke fastställa några regler för arbetet och att icke föreslå någon arbetsordning." Det han beskrev skulle kunna vara gruppens försök att rätta sig efter en så speciell gruppledare som Bion.

På något sätt måste varje gruppledare förhålla sig till gruppen, såväl i sin egen föreställningsvärld som i bemötan- det av gruppdeltagarna. Sättet påverkar ofrånkomligt vad som utspelar sig i gruppen. Bion fokuserade i kleiniansk anda på överföringar till analytikern. Foulkes följde en annan analytisk tradition och fokuserade på motstånd.

S.H. Foulkes och gruppanalysen

S.H. Foulkes (1898–1976) var läkare, tysk av judisk börd (hans tyska namn var Sigmund Heinrich Fuchs). Han hade i mitten av 30-talet flytt till England från Tyskland, där han en tid varit anknuten till Frankfurtskolan. Han var utbildad psykoanalytiker och hade gått i analys hos Helene Deutsch.

Han hade forskat hos hjärnneurologen Kurt Goldstein (som också spelade en stor roll för gestaltpsykologins teorier).

Goldsteins idéer om hur hjärnans celler kommunicerar med varandra som ett komplicerat nätverk som skapar en

(35)

funktionell helhet, påverkade honom sannolikt att i gruppen

"upptäcka" gruppmatrisen. Det är S.H. Foulkes beteckning för det fält som skapas av de olika gruppdeltagarnas närvaro (eller eventuellt frånvaro) och bidrag till kommunikationen:

Ingen människa kan tänkas utan någon annan människa, lika litet som ett spädbarn kan tänkas utan moderlig omvårdnad.

Individen, som psyke, uppstår genom andra och existerar genom andra.

1944 publicerade Foulkes sin första uppsats om de gruppanalytiska erfarenheterna från Northfield. 1948 kom boken Introduction to Group-Analytic Psychotherapy – Studies in the Social Integration of Individuals and Groups.

1949 hölls varje vecka seminarier om grupper på Foulkes mottagning.

S.H. Foulkes samlade under rubriken gruppanalys en lång rad originella och skapande personer. Där fanns t.ex.

Norbert Elias, Tom Main, Patrick de Mare, David Clark, James Anthony, James Home, Malcolm Pines, Lionel Kreeger, Robin Skynner, Jane Abercrombie. En del av dem hade en konventionell psykoanalytisk bakgrund, andra hade det inte, men alla förenades de av ett intresse för de feno- men man kan iaktta i grupper.

Norbert Elias är framför allt känd för att ha författat Über den Prozess der Zivilisation (del 1 1937 och del 2 1939), i vilken han analyserade det mänskliga psykets föränderlighet under historiens gång med utgångspunkt i medeltiden. Han ville visa att vi ända in i vårt inre liv är sociala varelser och som sådana produkter av vår historiska epok. Han knöt an till den gestaltpsykologiska traditionen genom begreppet

(36)

figuration men också till den tyska fenomenologiska traditionen från Schleiermacher och Dilthey. Han gick därmed förbi, ställde sig utanför, de annars på den tiden vanliga spekulationerna om ett fylogenetiskt psykiskt arv, ett kollektivt, nedärvt omedvetet. Som vi sett hade Freud sådana tankar när han hittade (på) historien om urfadern och urhjorden. Som sociolog argumenterade Elias att indiv id och samhälle avser två olika men oskiljbara aspekter av samma människor.

1930 blev Karl Mannheim professor i sociologi i Frank- furt och tog med sig sin assistent Elias. Foulkes arbetade vid Institut für Psychoanalyse i Frankfurt. Institut für Sozial- forschung som leddes av Max Horkheimer låg i samma byggnad. Det fanns ett nära samarbete och ett ständigt utbyte av tankar mellan de två instituten. Där finner vi vid denna tid också T.W. Adorno, Erich Fromm och Herbert Marcuse. På dagordningen stod ständigt försök att förena marxistisk sociologisk teori med psykoanalys. Horkheimer hoppades att i psykoanalysen hitta det kitt som fogade samman människor i de sammanhang han som sociolog studerade dem. Nazisterna förbjöd instituten 1933 och

forskarna skingrades. Elias och Foulkes fann varandra igen i London 1936. Någon gruppanalytiker blev Elias dock

aldrig, fast han var en av grundarna av Group Analytic Society. Han började en terapiutbildning men valde att fortsätta sin akademiska karriär när det småningom blev möjligt för honom.

Tom Main och David Clark var intresserade av grupp- dynamiken på institutioner där man behandlade psykiskt

(37)

sjuka. Tom Main hade också tjänstgjort på Northfield. Som chefsläkare vid Cassel Hospital utvecklade han sina läro- spån till begreppet terapeutiskt samhälle. David Clark

fördjupade sig i administrativ psykiatri och skrev en mycket läst bok i detta ämne. Patrick de Mare och Lionel Kreeger hade ett särskilt intresse för stora grupper och introducerade 1972 den medelstora och stora gruppen som ännu ett

forskningsområde för gruppanalysen. Jane Abercrombie var biolog. Hon hade blivit intresserad av gruppens inflytande över varseblivning, t.ex. i samband med att de biologi- studerande skulle beskriva vad de sett i sina mikroskop. Dr Robin Skynner var inriktad mot familjen som grupp.

1952 bildades Group Analytic Society med dessa första medlemmar under Foulkes ordförandeskap och 1971 skapades Institute of Group Analysis.

Foulkes hade en anmärkningsvärd förmåga att föra samman personer och få dem att tala med varandra. Det var ständigt pågående samtal mellan personer med olika bak- grund, erfarenhet och intresseinriktning, som dem som nämnts, som under många år utgjorde gruppanalysens kärna. Kontaktnätet sträckte sig till teoretiska fysiker som Ernest H. Hutten, som var med från början i kretsen kring Foulkes. Den första regelbundet utkommande tidskriften kallades GAIPAC, Group Analytic International Panel and Correspondence, och syftade till att fungera som ett

nätverksorgan och som en "väggtidning" där man kunde publicera "lappar" med sina funderingar eller med svar på andras tankar. Småningom gavs GAIPAC en konventionell tidskriftsform, och namnet blev kort och gott Group

(38)

Analysis. Gruppanalysen har allteftersom åren gått alltmer institutionaliserats och Group Analytic Society (London) samlat alltfler medlemmar, inte minst utanför Stor-

britannien.

Gruppanalys och psykoanalys

Efter Foulkes död, 1976, har ofta Malcolm Pines varit den i Group Analytic Society och Institutet som framträtt som gruppanalysens talesman under 80-talet. Med Pines följde ett närmande till psykoanalysen. Aktuella tankegångar och begrepp därifrån prövades ofta i den årliga femdagars- workshop i januari som blivit en tradition och ett sätt att utveckla gruppanalysen.

Inom psykoanalysen hände mycket under 70- och 80- talen. Heinz Kohut formulerade självpsykologin och gav narcissism en ny innebörd. Otto Kernberg och Robert Langs utvecklade teorier där objektrelationer spelade en fram- trädande roll. De brittiska analytikerna Balint, Fairbairn, Winnicott och Guntrip lästes med stort intresse och fördes samman postumt till "de brittiska objektrelationsteoreti- kerna". En lång rad psykoanalytiska teorier om borderline och narcissistiska störningar formulerades framför allt inom de engelskspråkiga delarna av världen. Fransk psykoanalys utvecklade, med Jacques Lacan som inspiratör, ett intresse för semantiken. De uppsatser som Freuds "problembarn", den kontroversielle Sándor Ferenczi, skrivit under seklets tre första årtionden lästes igen med stort intresse.

(39)

Gemensamt för dessa nya vägar inom psykoanalysen var ett behov av att i teorierna ge ett utrymme för en omvärlds inflytanden över individen. Den mekanistiska driftteorin med sina rötter i 1800-talets fysik och biologi, föreföll att inte räcka till längre. Begäret (till min faders hustru-min mor), som driftteorin hade tagit som sin utgångspunkt i analysen av neurotiker, ersattes av ett intresse för behoven (att äga min nästas hustru, hans ägodelar, hans tjänare och hans åsna osv.) som utgångspunkt i analysen av det man allt oftare kallade borderlinepatienter. Erich Fromm formu- lerade det i titeln till en av sina senare böcker som skillna- den mellan att vara och att ha. Erik Homburger Erikson hade under 50-talet med sitt epigenetiska schema lyckats öppna detta perspektiv för psykoanalysen utan att anklagas för att vara socialpsykologiskt orienterad. Foulkes hän- visade också i inledningskapitlet till sin första bok om gruppanalys 1948 till Eriksons arbeten. Han möttes av ett vänligt ointresse från sina psykoanalytiska kollegors sida.

Anna Freud, som Foulkes knutit an till, förhöll sig reserverad.

Gruppanalysen hade undvikit att importera något från Winnicotts och Bions arbeten, men 1980 framträdde Colin James vid den åttonde Internationella Gruppterapikonferen- sen som representant för Group Analysis och föreslog att gruppfenomen kunde förstås genom Winnicotts idé om ett övergångsområde, som i gruppen utvecklas mellan grupp- deltagarna. Gruppmatrisen kunde förstås som det över- gångsområde av delade illusioner som gruppdeltagarna utvecklade i gruppen. Det öppnade dörrarna till Winnicotts

(40)

tankevärld, som på många sätt har likheter med Foulkes.

Inte heller han var någon som ville utveckla sina tankar till ett system. Liksom Foulkes hade han några "ledmotiv" som han tar upp gång på gång.

1985 samlades man, i samband med att Bion and Group Psychotherapy publicerades med Pines som redaktör, till ett symposium om Bions betydelse för utvecklingen av teorier om grupper. Några år senare återkom Pines till ämnet och reserverade sig mot den "tidige" Bions tankar om vad som sker i grupper: Bions idéer utvecklades till ett slutet

tankesystem. Kompetensen att fungera på högre nivå, att fundera och analysera fanns företrädesvis hos gruppens ledare. Deltagarna förutsattes vara regressiva och Bions stil som gruppledare innebar en frustration, som sannolikt försatte dem i regression.

Robin Skynner skrev 1982 i en recension av Living

Groups: Group Psychotherapy and General System Theory, en samlingsvolym med uppsatser av systemorienterade gruppteoretiker, att för honom var Helen Durkins bok The Group in Depth den bästa och översiktligaste av de böcker om grupppsykoterapi som han läst. Han hade länge väntat på att systemteorin skulle tillämpas inom gruppanalysen på det sätt som varit fallet inom hans särskilda intressesfär, familjeterapin. Skynner argumenterade att Foulkes idéer och gruppanalysens teorier i grund och botten var systemteori, varför det skulle vara en fördel för gruppanalysens

utveckling att ta till sig och bygga på systemteoretiska begrepp.

(41)

Utvecklingen inom Group Analysis tog många vägar men ingen bestämd rutt. Skynner med familjeterapeuterna gick sin väg och utvecklade sitt eget språk och sin egen tera- peutiska hållning i Institute of Family Therapy (London).

The Evolution of Group Analysis skulle ha blivit en fest- skrift till Foulkes åttioårsdag 1978. Redaktör var Malcolm Pines och boken kom 1983. Bidragen gav en bild av grupp- analys som en väv av till Foulkes knutna trådar. Veten- skapsteoretiskt var trådarna av olika beskaffenhet.

Sedan 1977 hålls varje år en Foulkesföreläsning i London. De inleddes med att Tom Main talade om "The Concept of the Therapeutic Community, Variations and Vicissitudes". Forskare och teoretiker som inbjudits att föreläsa under 80-talet och som tidigare inte nämnts och som inte haft en omedelbar anknytning till Group Analysis (London), har varit Wilfred Abse, Morton Lieberman, Karl König, Yvonne Agazarian samt, 1991, Dorothy Stock Whitaker.

Lieberman och Stock-Whitaker hade i USA utvecklat en forskning med empiriska metoder på grupprocesser. De utgick från att gruppen som en helhet vid varje möte blir upptagen av en gemensam konflikt för vilken deltagarna försöker att finna en grupplösning, vilken kan vara av typ

"stopp-det-är-bra-som-det är" eller "nu-kan-vi-förstå-litet- mer-och-gå-vidare" (restrictive respektive enabling

solutions). Stock Whitaker sammanfattade sin syn på grupper och grupprocesser i boken Using Groups to Help People (1985).

(42)

Agazarian är en framträdande representant för traditionen efter Kurt Lewin och systemteorins tillämpning på (den terapeutiska) gruppen. Hon skrev tillsammans med Peters The Visible and Invisible group (1981). Den synliga

gruppen är dess enskilda deltagare och vad de tar med sig till gruppen. Den osynliga gruppen är det system som uppstår i detta möte och som kan beskrivas genom fyra subsystem: individen, den individuella rollen, grupprollen och gruppen-som-en-helhet. Det systemteoretiska begreppet isomorfi spelar en nyckelroll. Därigenom blir det möjligt att tänka att parallella sinsemellan förbundna förlopp utspelar sig på olika plan, dvs. i de fyra subsystemen.

Den gemensamma nämnaren för vad som fogats samman i Group Analysis är föreställningen om gruppen-som-en- helhet.

Foulkes hade ställt i utsikt att han skulle skriva en teoretisk bok om gruppanalys. 1975 kom Group-Analytic Psychotherapy – Method and Principles men det visade sig vara en bok om gruppanalytisk "teknik". Den teoretiska boken blev aldrig skriven. Gruppanalysen saknar därmed ett av sin grundare uttänkt och nedskrivet metapsykologiskt fundament. När Malcolm Pines och Jeff Roberts, i en serie om de ledande gruppterapiteorierna i International Journal of Group Psychotherapy 1992, presenterade gruppanalysen beklagade de att en konsistent metapsykologisk teori

saknades. Den teoretiskt tydligaste boken skrev Foulkes i samarbete med James Anthony mot slutet av 50-talet, Group Psychotherapy. The Psychoanalytic Approach.Flera teoretiker och forskare har försökt att utveckla begreppet

(43)

matrix som den metapsykologiska grunden för grupp- analysen och därmed skriva den teoretiska boken åt

Foulkes. I hans nyss nämnda bok från 1957 nämns matrix- begreppet närmast i förbigående som en abstraktion som avser det psykologiska medium i vilket individuella mentala processer möts, kommunicerar och påverkar varandra. I en uppsats publicerad 1973, "The group as matrix of the individual's mental life", utvecklade Foulkes dessa tankar.

Av cumulative index, Group Analysis 1967–1991, framgår att det är efter Foulkes död 1976 som matrixbegreppet i en rad uppsatser av allt fler olika författare tillmäts en

nyckelposition. Någon konsensus om gruppanalysens metavetenskapliga konstruktion har inte uppnåtts.

All psykoterapi har under senare år fått känna av ett växande tryck, med ekonomiska maktmedel i bakgrunden, att demonstrera sin effektivitet som behandlingsteknologier.

Detta har inneburit en orientering mot empirisk forskning.

Inom psykoanalysen har intresset riktats mot "kliniska"

teorier, mot hur psykoanalytiker tänker och vad de säger och hur analysander svarar på det sagda. Vetenskapsfilosofen Thomas Kuhns The Structure of Scientific Revolutions (1962) stödde en förskjutning av intresset från vad som var

"rätt tänkt", från ortodoxi, till det som var "fritt tänkt", pragmatiskt, för att göra det möjligt att lösa ett problem.

Man har, om också motvilligt, accepterat att det inte finns en psykoanalys utan många. Det finns i denna pluralism paralleller med gruppanalysen som dock aldrig framstått som något enhetligt och välavgränsat utan som ett nätverk av teorier i vilka idén om gruppen-som-en-helhet ingår.

(44)

Psykoanalytisk metateori kan fokuseras till de grund- läggande antaganden som är gemensamma för olika psyko- analytiska skolor:

1. Psykiska skeenden har en mening. De innebär avsikter i ett mellanmänskligt sammanhang.

2. Det finns omedvetna psykiska skeenden.

3. Psykiska skeenden präglas av konflikter.

4. Psykiska skeenden här och nu har en

utvecklingsaspekt; tidigare erfarenheter där och då formar dem på ett eller annat sätt.

5. Målet är att analysanden skall förhålla sig mer insikts- fullt till sig själv och sin omvärld, vilket också bör betyda att kunna förändra sig.

Gruppanalysen omfattar dessa fem punkter.

James Anthony yttrade vid ett tillfälle att det förmodligen i praktiken finns lika många gruppsykoterapiteorier som det finns gruppsykoterapeuter. Det finns forskning som gör det sannolikt att något sådant, inom vissa ramar, skulle kunna gälla för psykoanalysen och psykoanalytiker. I mötet med patienten översätts teorierna till praktiskt förhållningssätt.

Denna översättning är en skapande process i vilken patien- ten deltar. Det goda resultatet förutsätter en grad av frihet i förhållandet till de teoretiska föreskrifterna. Liknande forskning pågår vad gäller gruppanalytiker, och de resultat som föreligger visar samma tendens bland gruppanalyti- kerna. De modifierar sina teorier i och genom mötet med gruppen.

(45)

Gruppanalys i vid mening samlar i Europa grupptera- peuter som har en utbildning med psykoanalytisk teori i botten, som själva har gått i psykoanalys eller psyko- analytisk psykoterapi eller gruppterapi och som inte är aktionsinriktade som gruppledare utan som litar till gruppens möjligheter att i sitt eget unika arbete upptäcka och formulera sina upptäckter och lära av dem. Gruppterapi- utbildningarna har som regel inte varit så strikt formali- serade som utbildningarna till individualpsykoterapeut eller psykoanalytiker, varför inte heller några tydliga skolbild- ningar utanför det gruppanalytiska nätverket och psyko- dramatikernas organisation varit bestående under någon längre tid.

I USA ter sig situationen något annorlunda. Existentia- listisk, humanistisk psykoterapi, som företrädd av till exempel Rollo May och Carl Rogers, spelar en avsevärd roll. Inom gruppsykoterapin företräds denna inriktning av till exempel Irvin Yalom, som 1970 publicerade en mycket läst bok, The Theory and Practice of Group Psychotherapy, som sedan kommit i nya reviderade upplagor. Hans

förhållningssätt till gruppen kan beskrivas som "naivt"

fenomenologiskt och empiriskt. Han har ur gruppmaterial sållat fram "kurativa faktorer" och anknyter till den stora forskning på t.ex. ledarskap, sammanhållning, prestations- förmåga som gjorts i USA. 1955 hade Corsini och

Rosenberg gjort en liknande sammanställning, vars grundidé kan föras tillbaka till dr Pratts observationer om nyttan av tuberkulosklasser. De patienter som deltog i dessa klasser förbättrades i sin tuberkulos jämfört med dem som

(46)

inte gjorde det. Vad kurerade dem? Vilka är de kurativa faktorerna? Corsinis och Rosenbergs, Yaloms med fleras forskning på grupper eller forskning på andras forskning resulterade i fortfarande högst aktuella listor på kurativa faktorer.

Upplevelsen av samhörighet och gemenskap kommer högt på dessa listor. Den väsentliga uppgiften för en gruppterapeut är att skapa förutsättningar för de kurativa faktorerna att verka på bästa sätt. Ur ett gruppanalytiskt perspektiv motsvarar dessa kurativa faktorer gruppens förmåga till "holding-containing" och är ett uttryck för terapeutisk allians inom gruppen, som gör det möjligt för gruppens deltagare att närma sig ångestprovocerande problem.

Slavsons förhållningssätt och gruppterapeutiska metod är det tidigare nämnda exemplet på psykoanalytisk, psyko- dynamisk gruppterapi, som en särskild inriktning, till vilken många nordamerikanska gruppterapeuter räknar sig. Detta saknar motsvarighet på denna sida Atlanten. Av en enkät ställd till erfarna nordamerikanska gruppterapeuter (tyvärr endast besvarad av 22 procent), som 1992 publicerades i International Journal of Group Psychotherapy, framgår att man där företrädesvis läser och omfattar nordamerikanska gruppsykoterapeutiska auktoriteten Enkätmaterialet gav en grund för en indelning av dessa nordamerikanska grupp- terapeuter i tre skilda riktningar, en aktionsorienterad (psykodrama, gestalt, kognitiv terapi), en existentiell/

humanistisk (systemteori fördes hit) och en psykoanalytisk- psykodynamisk.

(47)

Gruppanalysen i Sverige

Gruppanalysen i Sverige har en historia som börjar med ett intresse för grupper hos ett antal psykoanalytiker som Nils Haak, Olof Billingberg, Th. Sjövall och Kjell Örberg. Ted Winther, Gertrud Ohlsson och Stig Larsson tillhörde också pionjärerna. Det är på Mentalvårdsbyrån, Skå, Erica-

stiftelsen och pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet som gruppsykoterapin först får sitt fäste. Under 60- och 70-talen erbjöds bl.a. genom dem rätt många unga psykologer, socionomer och läkare en erfarenhet av

psykoanalytisk gruppterapi. Från London, från Henderson Hospital som var en smältdegel för antipsykiatri, grupp- terapi och terapeutiskt samhälle, kom Eric Steadman, som tillsammans med Lars Lorentzon, Hans Gordon och Lennart Svensson startade Institutet för Psykoterapi 1971. Under 70- talet växte över hela landet fram gruppterapiutbildningar och gruppterapiföreningar.

Den första svenska doktorsavhandlingen om psykoterapi- grupper framlades av Bo Sigrell 1968.

På 70-talet var grupper på modet, inte minst inom arbets- livet. Många av dessa grupper var aktionsinriktade och uppmuntrade utlevelse, ofta i primitiva och naiva former.

Genom denna period av tumult och idealiserande av grupp- dynamik bevarade Svenska föreningen för Gruppsykoterapi en analytisk tradition och kunde 1986 fira sitt tjugofemårs- jubileum. Föreningen var då delad i ett Riksförbund och en Stockholmsförening.

Under 70-talet var tre svenska psykiatrer – Imre Szecsödy, Olov Dahlin och Göran Ahlin – medlemmar i

(48)

Group Analytic Society (London). 1977 inbjöds Institute of Group Analysis att hålla en tre dagars workshop i

Stockholm. Från London kom Malcolm Pines, Liesel Hearst, James Home och Colin James. 1978 hölls i Stockholm det 4:e Gruppanalytiska symposiet. 1980 bildades på Lars Lorentzons initiativ ett Gruppanalytiskt institut i Stockholm. Han skrev då bl.a. följande: "Med gruppanalys menar vi inte en fixerad gruppterapeutisk metodik utan mera en inriktning där grundläggande utgångspunkter är betoningen av gruppen och dess

processer. Gruppanalytikern inriktar sin uppmärksamhet på förståelsen av gruppens egen förmåga att utveckla och

analysera sina processer i syfte att hjälpa deltagarna till ökad självkännedom. Gruppanalysen har sin ursprungliga

tradition i England genom Foulkes och hans medarbetares arbeten. Vår förhoppning är naturligtvis att kunna ta tillvara de erfarenheterna och vidareutveckla dem på 'svenska'."

(49)

Gruppens psykologi.

Några socialpsykologiska perspektiv

Hans Gordon

Socialpsykologins framväxt

Socialpsykologin har som begrepp varit välkänt under större delen av 1900-talet, men har ännu inte i vårt land blivit erkänd som en egen, avgränsad, vetenskaplig disciplin. Vid universiteten har den sin främsta tillhörighet inom socio - login, vetenskapen om människans samhällsbildningar, där socialpsykologin ger sitt tillskott genom att studera rela - tionen individsamhälle. Asplund (1983) ger en belysande bild av socialpsykologins historia och betydelse: först när människorna började hävda att individen inte nödvändigtvis skulle betraktas som en integrerad del av samhället, och när relationen individsamhälle började problematiseras var det dags för socialpsykologins inträde på den vetenskapliga arenan.

En förgrundsgestalt av stor betydelse för den senare fram- växta så kallade symboliska interaktionismen, och även för gruppanalysen, var den franske filosofen och sociologen Émile Durkheim, verksam åren kring det senaste sekel- skiftet. Han var en av de första som underströk betydelsen av det sociala nätverket. Hela samhället, betraktat som ett nätverk, beskrevs som en levande organism som de enskilda individerna måste underkasta sig. Framhävandet av

(50)

individen var egentligen enbart en skenbild, eller illusion, eftersom det individuella beteendet måste studeras i relation till vad som sker i samhället i stort. Durkheim blev bland annat känd för sitt verk om självmord, där han hävdade tesen om självmordet som ett socialt fenomen och avhängigt av den sociala interaktionen (Durkheim, 1968).

Amerikanen Charles Horton Cooley levde samtidigt som Durkheim, och blev vid sidan av denne mycket uppmärk- sammad för sina socialpsykologiska teorier. Går det verkligen att skilja ut individen ur kollektivet samhället?

Cooley understryker att oavsett om en individ bryter sig loss och går sin egen väg bär han med sig det sinne som

formades av och inom samhället, utan detta är han intet.

Han kan inte ens tänka oberoende av andra. Individen och samhället är därför en enhet, eller i vilket fall en helhet, som måste studeras samtidigt.

Den amerikanske sociologen George Herbert Mead, vars huvudverk utkom 1934, var inspirerad av både Durkheim och Cooley. Främst intresserade sig Mead för att försöka undersöka hur individens medvetande om sig själv

egentligen uppstår. Vilket kommer först: individen och dennes medvetande om sig själv – och ur detta en inter- aktion med andra, eller tvärtom: en interaktion med andra, ur vilken uppstår en uppfattning om det egna jaget eller självet? Mead hävdade att det senare är det korrekta, och kom i sin teoribildning att betona människans utveckling till social varelse genom sina sociala lekar och spel. Vi speglar oss i dessa sammanhang i andra, och kommer därur att skapa oss föreställningar om vem just jag är. Dessa

(51)

föreställningar om det egna jaget kan aldrig vara statiska, utan formas automatiskt som en funktion av individens grupperfarenheter.

Den i Tyskland födde Kurt Lewin, vilken i likhet med många andra flydde till USA undan nazismen, fortsatte studierna av de interaktionella modellerna. Varför enbart betrakta människans egenskaper som en funktion av hennes individuella läggning? På motsvarande sätt som Newton vred om synfältet för många fysiker genom att införa ett gravitationsfält för kroppars rörelse ville Lewin införa ett psykologiskt fält för att beskriva människans uppträdande.

Detta psykologiska fält utgörs, menar Lewin, av individens totala livsrum, dvs hennes samlade upplevelser och livs- erfarenheter så som dessa gestaltas i stunden, dvs så som alla dessa omständigheter tolkas mot bakgrunden av det som sker just nu. Det psykologiska fältet innehåller mängder med data: andra människors känslomässiga uttryck, deras mimik och kroppsrörelser och det kulturella och sociala mönster som de medför. Allt detta måste organiseras efter någon form av lämplig tolkningsmodell. Man läser av, sätter samman, och tycker sig förstå de bakomliggande inten- tionerna och därmed de budskap omgivningen vill ha framförda, utan att den uttrycker detta i distinkt, verbalt språk.

Hur individen tolkar sig själv, sin situation och det som händer honom, är beroende av det Lewin benämner som i stunden uppkomna krafter. En grupp kan därför inte betraktas enbart som en samling individer, utan som en

(52)

mängd relationer mellan individer, ett dynamiskt kraftfält av möten mellan människor.

Lewin startade efter andra världskriget ett unikt forsk- ningscentrum vid Massachusetts berömda Tekniska

Högskola (MIT) – Research Center for Group Dynamics, ett center som senare flyttades till Bethel i Maine, och som kom att samarbeta med Tavistock Institute for Human Relations i England. Det primära syftet var att påverka människors attityder. Arbetet ledde till intressanta resultat, och ett flertal forskare, senare även flera terapeuter,

inspirerades att börja arbeta med grupper för att få

människor att snabbt förändra sina beteenden och attityder.

Gruppexperimenten kom först att benämnas T-grupper ("Training groups"), och senare kom dessa att av andra modifieras till så kallade encountergrupper, sensitivitets- grupper, gestaltterapeutiska grupper m.fl.

Den vetenskapliga sociologin har naturligtvis försökt att mer exakt klargöra hur man skall definiera en grupp, och hur man närmare skall förstå de processer som pågår inom gruppen och får dess medlemmar att bete sig på det sätt de gör. George Homans ger i sin bok The Human Group (1951) ett utmärkt sociologiskt exempel på hur definitionen av en grupp kan göras, där han exakt kartlägger vem som träffar vem, hur ofta och var, och där frekvensen av en aktiv interaktion mellan ett visst antal personer slutligen konsti- tuerar gruppen.

Homans är företrädare för den så kallade utbytesteorin.

Han antar att all social interaktion kan beskrivas i termer av taganden och givanden, där individer således engagerar sig i

(53)

aktioner som är belönande. Individen gör således alltid enkla, rationella val, där dessa kan beskrivas i renodlade ekonomiska termer. Teorin är föga dynamiskt inriktad, och tar inte någon utgångspunkt i underliggande, mer omed- vetna ageranden och utspel. Inom psykologin skulle man definiera den som renodlat behavioristisk, dvs mänskligt beteende uppkommer och utformas som en följd av den belöning respektive bestraffning människan möter.

Gestaltpsykologin, starkt inspirerad av bland annat

Lewins forskning, kom att understryka människan som aktiv organisatör av allt det hon upplevde. Människans tankevärld har således utomordentlig betydelse – och därmed fram- hävdes det kognitiva perspektivet. I kognitionen ingår inte enbart det medvetna tänkandet, utan även de tidigare erfarenheterna, som bygger en strukturell grund för all tolkning av det som sker. En av de mest omtalade

kognitionsteoretikerna är Leon Festinger, som utvecklat begreppet kognitiv dissonans, vilket kortfattat betyder tankekonflikt. Individer undviker alltid konflikterande tankar och strukturer, hävdar Festinger (Schellenberg, 1970), och strävar därför omgående efter att förändra sina tankar eller attityder. Om man t.ex. känner sig fysiskt svag och klumpig och vet att utökad fysisk motion skulle

förbättra hälsan och konditionen, men samtidigt också vet att en sådan insats kräver mycket ansträngning, blir man försatt i kognitiv dissonans. Vad skall man göra? Konflikten kan undvikas genom att man utvecklar en attityd om att motionen sannolikt ändå är verkningslös, och som argument inom sig själv kan man använda sina uppfattningar om att

References

Related documents

för varje resa. SAS skall erbjuda flyg- och marktransporter, bagagehantering, för- enklad in- och utcheckning på hotell och på flygplatsen, möjligheter att arbeta effektivt

SKISS 2019-05-07 PLAN 3.

Emmaboda kommun behandlar personuppgifter i enlighet med Dataskyddsförordningen. Läs mer

Faxnummer: Faxa om anmälan snabbt behöver komma in till socialtjänsten 0321 – 59 56 10 Anmälan, detta känner vi oro för ( ta hjälpa av

Det finns en risk för att barn fel- aktigt anses ha beteendeproblem när de uppträder på ett sätt som i stunden provocerar oss vuxna, och därför måste vi också se hur vi eller

Barnen får dela upplevelser med jämnåriga som bidrar till att normalisera tankar och reaktioner.. De får

Ulricehamns resurscenter, Handläggarenheten Hestervägen 3B. 523 38

Ett ytterligare sådant exempel finns i den så kalla- de Lex Maria-regleringen då vårdgivaren ska anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en