NÄR ETT BARN KOMMER TILL VÄRLDEN. En etnologisk studie av förlossningar och kroppslighet

NÄR ETT BARN KOMMER TILL VÄRLDEN

En etnologisk studie av förlossningar och kroppslighet

Uppsats i Etnologi C Uppsala universitet Campus Engelska Parken Författare: Vera Lind Handledare: Karin Eriksson-Aras

Höstterminen 2019

Innehållsförteckning

INLEDNING ... 2

Syfte och frågeställningar ... 2

Material och metod ... 3

Teoretiska utgångspunkter och begrepp ... 5

Livsvärld... 5

Orientering och desorientering ... 7

Främre och bakre region ... 8

Roll ... 9

Tidigare forskning... 10

Uppsatsens disposition ... 11

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSERNA ... 12

Kroppsliga upplevelsen... 12

Rollen i förlossningsrummet ... 18

AVSLUTANDE DISKUSSION ... 22

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 23

Otryckta källor ... 23

Litteratur och övriga skriftliga källor ... 24

INLEDNING

Det går timmar, och jag är kvar där. Det går framåt, jag vilar i värken, jag låter kraften skölja över kroppen och jag skulle inte ens kalla det smärta den

här gången, det är mer av en kraft. En dundrande stark kraft som hjälper mig och mitt barn, jag tycker om den varje gång den kommer och den fascinerar mig, hur den låter mig följa med i dess styrka och bara ge mig hän. Den hjälper oss, den är god. Det är lite som att vara inuti ett hav. Under

vatten. Kraftfulla, enorma vågor. De sköljer upp oss på en sten där vi får andas, och sen drar de oss långt ner under ytan igen. Och det är varmt

därnere, vackert och intensivt Elin Cullhed

I denna studie kommer den födande kvinnan stå i centrum, modern som med sin kraft och styrka föder fram ett nytt liv till denna värld. Jag fastnade för detta ämne då jag fascineras av förlossningar och den kvinnliga kraften i att föda barn. Jag har även under de senaste fem åren jobbat som sjukvårdsbiträde på neonatalavdelningen på Akademiska Sjukhuset. Den

erfarenheten och kunskap jag förvärvat där bidrog till denna studies födelse då jag befunnit mig i rum där barnafödande, föräldraskap och allt det stora, omvälvande som det innebär, funnits tydligt. Det finns enligt min uppfattning en kunskapslucka inom etnologin när det kommer till mödrars egna, kroppsliga och sinnliga upplevelse av förlossning. Även denna insikt bidrog till denna studies födsel.

Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att undersöka mödrars kroppsliga och mentala upplevelser av sina förlossningar.

Att föda barn har vi människor alltid gjort. Hur ser samtidens förlossningsdiskurser ut?

Hur minns och redogör dagens mammor för upplevelsen av sina förlossningar?

I denna studie kommer makt och kraft lyftas. Jag ämnar studera hur makten fodrar kraften och analysera detta samspel utifrån mödrarnas kroppsliga upplevelser av sina förlossningar.

Studien kommer att utgå från följande frågeställningar:

- Hur beskriver mödrarna sina kroppsliga upplevelser av förlossningen?

- Hur beskriver mödrarna att de upplevde förlossningen mentalt?

- Kan berättelserna säga något om hur vi kan förstå begreppet ”kraft” i en förlossningskontext?

Material och metod

Jag har genom sex stycken intervjuer samlat in empirin som uppsatsen kommer att byggas på.

Jag valde att utföra intervjuer för att försöka få ett emiskt perspektiv (inifrånperspektiv), inblick till en förlossningssituation och jag har följt den etnologiska forskningstraditionen som bygger på kvalitativa undersökningar. Jag har även samtalat med två barnmorskor för att få en större inblick utifrån vårdens perspektiv. Jag har samtalat med mammor i blandade åldrar. Mammorna har varit både förstagångsföderskor och mammor som fött flera barn.

Jag har under mina intervjuer följt en semistrukturerad intervjuform. Detta innebär att

intervjun tar sig formen av ett samtal snarare än en strikt hållen intervju. Jag har inspirerats av etnologen Lisa Wiklunds metod gällande semistrukturerade intervjuer. Wiklund skriver i sin avhandling (2013) att hennes intervjuer har följt en semistrukturerad form (2013:50), vilket innebär att hon haft en frågelista att utgå ifrån, men att hon har låtit intervjupersonerna själva styra in samtalet på det som har varit mest intressant i varje enskilt fall (ibid.). Wiklund skriver att om forskaren till en början håller intervjufrågorna öppna för att senare göra dem mer fokuserade, kan detta fungera som en teknik för att få frågorna att i högre grad utgå från intervjupersonernas bakgrund och referenser (jfr livsvärld), än från intervjuarens egna tankevärld (2013:51).

Intervjuerna har genomförts på olika platser som intervjupersonerna själva fick välja.

Två av intervjupersonerna gav mig valet att själv välja platsen för intervjun. Jag har använt mig av en diktafon för att spela in intervjuerna. Detta gav mig möjligheten att till fullo kunna fokusera på personen jag intervjuade, att kunna se dem i ögonen och inte bli distraherad av att tvingas anteckna under intervjun. En annan fördel med denna metod är att jag genom att spela in samtalet till större grad undviker att missa viktiga poänger, sådant som kan riskera att försvinna om fokus hamnar på sidospår. Jag valde att utföra ljudfilsprotokoll på samtliga

intervjuer för att skapa mig en överblick över materialet. När jag valt ut de delar av intervjuerna som var relevanta för studiens tema valde jag att transkribera dessa delar ordagrant (dock utan mitt hummande och utan bi-ljud).

Då min studies huvudsakliga teoretiska utgångspunkt bygger på fenomenologin anser jag det av vikt att lyfta att fenomenologin utgår från ett metodologiskt förhållningssätt (2001:25).

Filosofen Jan Bengtsson beskriver utifrån (2001) fenomenologen Edmund Husserl att ”vi vill gå tillbaka till sakerna själva” (2001:25–26). Bengtsson beskriver fortsättningsvis att det inom fenomenologin gäller att varken ta vetenskapliga teorier, det sunda förnuftet eller vilka åsikter som helst för givna, utan att det inom fenomenologin istället gäller att göra rättvisa åt de objekt som är föremål för undersökning (ibid.) Bengtsson menar i sin tolkning av Husserl att detta är sakerna själva och att vår tillgång till dem är erfarenheten (ibid.). Med detta sagt så är det av yttersta vikt för mig att på ett så rättvist och målande sätt som möjligt, få fram mina intervjupersoners berättelser för att kunna ge en rättvis bild av deras upplevelse. I någon betydelse bör man få grepp om sakerna så som de visar sig i erfarenheten och begreppslägga dem utan att våldföra sig på dem: Detta är vad fenomenologin går ut på (ibid.).

Jag har valt att anonymisera alla mina intervjupersoner och använder pseudonymer när jag presenterar uttalanden de gjort. Jag har även valt att inte skriva deras ålder i

källförteckningen. Dessa val har jag gjort för att skydda intervjupersonernas identitet och integritet. Intervjupersonernas ålder är något som inte är relevant för uppsatsens analys då jag inte valt att avgränsa mitt val av intervjupersoner till en viss ålder. I de fall då

intervjupersonerna själva menat att det blivit behandlade på ett visst sätt på grund av sin unga ålder kan det självklart vara relevant att ge en hint om vilket åldersspann det handlar om, så som exempelvis ung vuxen. I dessa fall kommer jag beskriva intervjupersonernas ålder som ung vuxen, med vilket jag menar åldern 16-21år.

Jag har reflekterat över hur min position som intervjuare utan egen upplevelse av födande, kan ha påverkat materialet. Först funderade jag kring om mammorna skulle ställa sig frågande till detta, lite i stil med att ifrågasätta varför jag valt detta ämne. Detta upplevde jag dock inte hos någon av de intervjuade. Min upplevelse är att de tog emot mig som intervjuare med öppna armar. Jag funderade även på om min avsaknad av egen erfarenhet i ämnet skulle kunna ses som något positivt, i och med att det innebär att mammorna under

intervjusituationen blir experterna i ämnet. De får med sin egen upplevelse och erfarenhet

måla upp hur förlossningsvården såg ut och låta mig, genom sina berättelser, vandra med dem in i denna stora upplevelse.

Teoretiska utgångspunkter och begrepp

Jag kommer att använda mig av fenomenologi som främsta teoretiska ram när jag analyserar studiens empiri. Fenomenologin tar sitt avstamp i det egenupplevda och den kroppsliga upplevelsen. Jag anser att denna teori passar väl in på mitt fält i och med att jag ämnar studera upplevelsen av förlossningen mentalt såväl som rent kroppsligt hos mödrar. Jag kommer nedan att beskriva de teoretiska begrepp som kommer att stå centrala i analysen.

Livsvärld

Begreppet livsvärld kommer att stå centralt i uppsatsens analys. Livsvärldsteorin beskriver den existentiella värld vi människor innehar (Dahlberg 2014:53–74). Livsvärlden beskrivs inte som den fysiska värld som vi kan känna och ta på, utan är en levd värld som formar människans tillvaro i världen (ibid.) Att tillämpa ett livsvärldsperspektiv innebär att forskaren försöker analysera och förstå världen utifrån den enskilda människans perspektiv (ibid.).

Filosofen Jan Bengtsson beskriver (1999) att livsvärlden är ett begrepp med kunskapsteoretisk och ontologisk innebörd som utanför filosofin har utövat stor dragningskraft på framförallt samhällsvetenskaplig teoribildning och forskning (1999:9). Bengtsson beskriver även enligt mig på ett tydligt sätt det fenomenologiska i att ”gå till sakerna själva” och han menar att denna vändning mot något innebär att man även är vänd mot ett subjekt samtidigt som

”sakerna” (1999:10f). De saker vi ska gå tillbaka till är alltid saker för någon, aldrig saker i sig själv (ibid.). Alltså menar Bengtsson att de saker som avses i fenomenologin är sakerna som fenomen, alltså hur de visar sig för någon (ibid.). Fortsättningsvis skriver Bengtsson att livsvärlden alltid är en värld som vi är förtrogna med och tar för given, den är självklart alltid där (1999:16). Då jag vill hävda att en förlossning kan ses som en av de största kroppsliga upplevelserna en människa kan genomgå, anser jag att begreppet livsvärld lämpar sig väl för att analysera studiens empiri.

Jan Bengtsson skriver (2001) att filosofen Maurice Merleau Ponty beskriver hur natur och kultur, samhälle och individ, fysiskt och psykiskt inte utgör oförenliga element som enbart kan existera vid sidan av varandra men aldrig mötas. Merleau Ponty menar tvärt om att dessa element förenas ständigt i konkreta konfigurationer och ger en enhetlig stil åt den värld som vi lever i (2001:65–66). Bengtsson skriver fortsättningsvis att världen är en öppen

strukturerad helhet; den är liksom samhälle, kultur och historia ett öppet system med en bestämd stil eller tendens (ibid.). Därmed kan varken världen själv eller de företeelser som vi påträffar i den ge en absolut identitet eller mening (ibid.). Världen låter sig aldrig heller omvandlas till ett objektivt och slutgiltigt kunskapssystem (ibid.). Merleau Ponty beskriver sin syn på livsvärlden och avser med detta begrepp den värld som är levande närvarande i våra varseblivningar och som därmed är oupplösligt förbunden med ett varseblivande subjekt (2001:70). Han beskriver fortsättningsvis att subjektet är ursprungligt i världen, innan den reflexiva analysen gör det till centrum för världen och menar att det inte finns en inre människa, människan är till världen, det är i världen som hon känner sig själv (ibid.). Jag anser livsvärlden utifrån hur även Merleau Ponty beskriver den, passa väl in på mitt fält och min studie då förlossningen som händelse aldrig kan förklaras eller beskrivas på ett ”rätt sätt”.

Den individuella, personliga upplevelsen av förlossningen är lika varierad som snöflingornas olika formationer vilket gör det till ett intressant ämne att analysera utifrån

livsvärldsbegreppet. Merleau Ponty menar att livsvärlden under alla förhållanden är en slags tredje dimension, där ett cirkulärt förhållande råder mellan värld och subjekt: subjektet präglas av världen och världen av subjektet (2001:71). Den är ett grundläggande kännetecken hos livsvärlden (ibid.).

Bengtsson lyfter fram ett exempel där människor som professionellt måste försöka att tingssliggöra andra människor så mycket som möjligt, exempelvis kirurger, är medvetna om den andres subjektivitet (2001:76f). Kirurgen är efter avslutad operation, inte enbart

motiverad att hantera patienten utifrån hygieniska skäl utan är även intresserad av patientens välbefinnande, hur hen mår (ibid.). Bengtsson menar alltså att vi alltid erfar människor som psykofysiska enheter (ibid.). Jag anser det vara av vikt att titta på mödrarnas berättelser i denna studie även utifrån den roll de försätts i/tar sig gentemot sjukvårdspersonalen och hur barnmorskan exempelvis hanterar och bemöter varje enskild förlossning. Hur beskriver mödrarna den roll de tar under förlossningen relaterat till sjukvårdspersonalen? Hur beskriver mödrarna smärtan de genomgår kopplat till kroppsupplevelsen och de materialiteter

sjukvården kan erbjuda? Hur ser relationen mellan subjekt och objekt ut och hur kan vi förstå denna förskjutning om den tar sig uttryck i mödrarnas berättelser?

Bengtsson skriver fortsättningsvis att den egna kroppen inte är ett ting som jag kan flytta omkring i rummet på samma sätt som jag flyttar möbler eller böcker. Den egna kroppen är nämligen det subjekt som flyttar sakerna, som sådan är naturligtvis den egna kroppen inte ett ting utan alla handlingars subjekt över huvud taget (2001:78). Den levda kroppens ständiga närvaro i allt jag gör och erfar, innebär inte att jag verkligen har den framför mig, inte att jag kan låta den få breda ut sig framför min blick, utan att den förblir vid randen av alla mina varseblivningar, att den är med mig (2001:79). Som subjekt bebor den egna kroppen, rummet och tiden, tillskillnad från träd, buskar och stolar som är i rummet och tiden (ibid.). För den egna kroppen uppstår ett levt rum och en levd tid genom dess till-världen-varo, genom dess interaktion och kommunikation med världen och rummet och tiden gestaltar sig för mig i mina aktiviteter (ibid.). Jag har även valt att fråga mammorna under intervjuerna hur de kände och tänkte kring sin partner (ifall de hade någon) och låtit dem beskriva hur hen upplevdes för mamman i förlossningssituationen. Likt hur Bengtsson beskriver nedan att vi människor aldrig är ensamma även om vi upplever oss som det, anser jag det intressant att i analysen delvis titta på hur detta tog sig uttryck, eller inte, hos mammorna.

Bengtsson skriver att genom att vi lever tillsammans och interagerar med andra människor i världen är världen på ett grundläggande sätt intersubjektiv (2001:91). Det är en värld som jag inte ens i min ensamhet är fullkomligt ensam, ty alla föremål i världen är principiellt

tillgängliga för alla människor (ibid.). Detta är emellertid inget som vi genom begrundan kommer fram till, världen erfars som intersubjektiv (ibid.). På samma sätt är det sociala varken en föreställning, ett ting eller en summa av ting, det är istället en existensdimension som vi aldrig kan undslippa (ibid.).

Orientering och desorientering

Begreppen orientering och desorientering kommer även stå centralt i analysen för denna studie och kommer att användas utifrån hur kulturteoretikern Sara Ahmed beskriver dem.

Ahmed skriver i ”Queer phenomenology” (2006) att om vi vet var vi är när vi vrider oss åt det ena eller det andra hållet, betyder det att vi är orienterade. Vi vet hur vi ska bete oss för att

komma till det ena eller det andra stället (2006:1). Ahmed menar även att vara orienterad innebär att vi är vända mot specifika objekt, som hjälper oss att finna vår väg (ibid.). Ahmed skriver att fenomenologin gör ’orienteringar’ centrala i argumentet att medvetandet alltid är riktat ”mot” ett objekt och med tanke på den levande upplevelsen av att bebos av en kropp (2006:2). Fenomenologin betonar betydelsen av den levda erfarenheten och den roll som repetitiva och vardagliga beteenden har i skapandet av kroppar och världar (ibid.). Ahmed lyfter (2010) i artikeln ”Vithetens fenomenologi” att orienteringens startpunkt är den punkt utifrån vilken världen breder ut sig: kroppens ”här” där den bor (2010:51). Alltså handlar orientering om intimitet mellan kroppar och deras boplatser (ibid.). Ahmed menar även att vad du kommer i kontakt med formas av vad du gör: kroppar orienteras när de agerar i tid och rum (2010:52). Kroppar formas genom denna kontakt med saker och det som kommer nära formas av vad kroppar gör och påverkas i sin tur vad kroppar kan göra (ibid.). Ahmeds teori kring orienteringar har jag valt att använda mig av i min analys då jag anser att den är

användbar när jag vill analysera hur mödrar upplever sig själva, sin kropp och sitt sinne under förlossningens skede utifrån just det kroppsliga. Ahmed skriver att orienteringar inte enbart skapar hur vi bebor rum, utan även hur vi greppar denna gemensamt bebodda värld, samtidigt som mot ”vem” eller ”vad” vi väljer att rikta vår energi och uppmärksamhet emot (2006:3).

Desorientation däremot, skriver Ahmed, är ett sätt att beskriva de känslor som uppstår när vi förlorar känslan om vem vi är (2006:20), vilket är något som jag anser vara av värde för min analys. Ahmed tar även upp hur stunder av desorientering är viktiga då de är kroppsliga erfarenheter som kastar om ens värld eller sliter loss personen från grunden (2006:157).

Desorientering som en förkroppsligad känsla kan upplevas obekväm och kan även skaka om ens självkänsla och självförtroende i grunden och i den värld vi rör oss bekvämt (ibid.).

Ahmed menar att vi kan lära oss av dessa stunder eller tillfällen av desorientering och hur dessa erfarenheter kan påverka själva orienteringen av kroppar och platser, vilket trots allt är hur ting är ”riktade” och hur de är formade av linjerna de följer (2006:157–158).

Främre och bakre region

Antropologen och sociologen Erwing Goffman skriver (1998) i ”Jaget och maskerna” om regioner som han beskriver som något som kan definieras som vilket ställe som helst, som till en viss grad är avgränsat av perceptions- eller varseblivningsbarriärer (1998:97). Goffman

skriver att om vi utgår från ett speciellt framträdande som referenspunkt kan det ibland vara lämpligt att använda beteckningen främre region för att referera till den plats där

framträdandet äger rum (ibid.). En individs framträdande i en främre region kan uppfattas som ett försök att ge intryck av att hans aktivitet i regionen upprätthåller och förkroppsligar vissa normer (1998:97–98). Goffman skriver fortsättningsvis att en bakre region eller ”bakom kulisserna” är de fakta som undertryckts för att sedan komma fram i dagen (1998:101f). En bakre region kan definieras som platser där exempelvis ett team kan gå igenom sitt

framträdande, gallra bland alla stötande uttryck när ingen publik är närvarande som kan bli kränkt av dem (ibid.). Där kan den agerande koppla av; hen kan lägga av sin fasad, vila från sina repliker och kliva ut ur sin rollgestalt (ibid.). Dessa begrepp kommer att användas i studiens analyskapitel för att beskriva och analysera de olika regioner den födande befinner sig i under en förlossning.

Roll

Jag kommer utöver mina huvudsakliga begrepp livsvärld, orientering, desorientering och främre och bakre region, även använda mig av roll utifrån hur Goffman beskriver det.

Goffman beskriver framträdande som den samlade aktiviteten hos en viss deltagare vid ett givet tillfälle och det redan i förväg fastställda handlingsmönster som rullas upp under ett framträdande, som kan läggas fram eller spelas upp också vid andra tillfällen och kan kallas för en roll (1998:23). Goffman skriver fortsättningsvis att när en individ spelar samma roll inför samma publik vid olika tillfällen är det sannolikt att det uppstår ett socialt samband (ibid.). När en individ spelar en roll förutsätter hen att de som iakttar hen ska tro på det intryck som skapas inför dem (1998:25). De förväntas alltså tro att den person de ser framför sig verkligen besitter de egenskaper hen ger bild av att besitta, att den uppgift hen utför kommer att få de konsekvenser som underförståtts (ibid.). Goffman beskriver även

rollomkastningar och hur vi kan förstå dessa. När individer träffas för att interagera håller var och en av dem sig till den roll som hen har fått sig tilldelad inom ramen för teamets rutin samtidigt som de alla jobbar för att upprätthålla en lämplig blandning av ett formellt och informellt beteende (1998:167). Jag anser alla de teoretiska begrepp som jag ovan har beskrivit passa väl in på studiens ämne och som verktyg i studiens analyskapitel.

Tidigare forskning

Etnologen Susanne Nylund Skog och folkloristen Lena Marander Eklund har båda skrivit om förlossningsberättelser inom etnologin. Nylund Skog skriver i sin avhandling ”Ambivalenta upplevelser & mångtydiga berättelser: en etnologisk studie av barnafödande (2003)” om förlossningsberättelser med ett fokus på hur dessa berättas, narrativet i fokus. Nylund Skog lyfter hur barnafödande i många sammanhang sägs ha varit ett tabuerat samtalsämne (2003:57), vilket jag tycker är intressant att jämföra med dagens diskurser kring

barnafödande. Hur ser man på detta samtalsämne idag och hur talar vi kring det? Finns det saker som är okej att lyfta medan andra inte är det? Har det skett en förändring eller

förskjutning kring hur vi talar om förlossningar idag? Nylund Skog skriver att på 1990-talet var det vanligt att berättandets terapeutiska värde lyftes fram, att berätta om hur man upplevde sin förlossning ansågs bra och välgörande (2003:61). Dock var inte alla sorters

förlossningsberättelser godtagbara. Bland barnmorskor och på föräldrakurser förekom att man varnade de blivande mammorna för att lyssna till vänners och andra mödrars

förlossningsberättelser, eftersom man menade att de berättades i syfte att skrämma upp den gravida (ibid.). Nylund Skogs bok har bidragit till en ökad nyfikenhet hos mig att välja denna studies ämne. Som jag nämner inledningsvis är jag nyfiken på hur dagens diskurser kring förlossningsberättelser ser ut.

Lena Marander Eklund skriver i sin bok ”Berättelser om barnafödande: form, innehåll och betydelse i kvinnors muntliga skildring av födsel” (2000),” om förlossningsberättelser som sträcker sig från början av 1900 talet till 1990 talet. Marander Eklund skriver om hur berättelserna delvis beskriver vad som händer efter det att föderskan anlänt till förlossningsavdelningen och här återges berättelsernas händelser med utgångspunkt i

förlossningens kroppslighet (2000:103). Även de kvinnor som genomgått kejsarsnitt berättar om detta eftersom de ”hann” uppleva öppningsskedet innan operationen inleddes (ibid.).

Marander Eklund skriver (2000:111) att föderskans position som ett starkt subjekt, som ett starkt ”jag” varierar i berättelsens olika delar. Detta kan delvis bero på, skriver Marander Eklund, hur aktiva i själva förlossningsloppet i relation till barnmorskan och den övriga personalen de var och hur mycket de framhäver sin kroppslighet (ibid.). Även denna bok har bidragit till att väcka frågor som lyfts i denna studie då jag dragit inspiration från de

berättelser och frågor som tas upp i Marander-Eklunds bok.

Uppsatsens disposition

Jag kommer nedan redogöra studiens empiriska kapitel som kommer att analyseras utifrån de teoretiska ramverk som jag beskrivit ovan. Empirin har delats in i två teman där den

kroppsliga upplevelsen av förlossningen samt smärta kopplat till kroppslighet och förlossningen kommer att redogöras för i det första kapitlet. I det andra kapitlet kommer rollen i förlossningsrummet att stå i centrum.

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSERNA

Följande kapitel kommer främst att fokuseras kring hur mödrarna beskriver upplevelsen av förlossningens skeenden rent kroppsligt. I denna undersökning av den kroppsliga upplevelsen kan man tydligt se både likheter och olikheter, som kan förklaras av individernas olika

erfarenheter av förlossningen. Kapitlet kommer även delvis lyfta hur mina intervjupersoner berättar och resonerar kring smärta kopplat till kroppen. Då den kroppsliga och mentala upplevelsen av förlossningen är så tätt sammanflätade finns det en viss svårighet att hålla dessa separata, vilket dock inte nödvändigtvis behöver vara något negativt.

Kroppsliga upplevelsen

I min intervju med Klara (intervju 2) beskriver hon att barnmorskan under hennes första förlossning uppträdde både strikt och snäsigt. Hon beskriver hur hon upplevde barnmorskan som negativt inställd till att Klara var så ung föderska och att denna negativitet lyste igenom under förlossningen och eftervården.

Precis innan det här krystandet sätter igång så byter de skift och då kommer det in en kvinna som verkligen inte ser positivt på att jag är [ung vuxen] och ska föda barn och hon är ganska dryg och otrevlig, och jag bara känner hur hon stressar upp mig och jag bara försöker liksom; jag skulle vilja göra såhär och hon bara nej, nu gör du så här!

Verkligen envis som en röd gris! (intervju 2)

Klara beskriver hur tilliten till kroppen och att kroppen kan, om den får vara ostressad och i en tillåtande miljö, klarar att föda fram ett barn galant. Klara menar även att på grund av att barnmorskan, under sin första förlossning, betedde sig så snäsigt så stressade det upp Klara och hon tror att hennes värkarbete avtog en aning på grund av att hon spände sig. Klara trycker på hur otroligt viktigt det är med en bra kommunikation och trygghetskänsla, speciellt under tiden som man har som allra ondast och känner sig helt slut. Den kommunikation som Klara saknade under sin första förlossning fick hon däremot ”revansch” till under den andra förlossningen. Hon beskriver hur barnmorskan som tog emot henne var varm i mötet med henne.

Hon är den absolut finaste, underbaraste asså du vet. Hon bara ler mot mig och frågar, hur känns det? Hon hjälper mig av med kläder och beskriver hur hon bara ska

undersöka mig lite snabbt och konstaterar snabbt att; okej du är öppen 10 centimeter, det är bara att börja liksom… (intervju 2)

Klara beskriver hur hon värnar om tilliten till kroppen och hur viktig faktor det är under förlossningen och tiden kring den. Hon menar att vi behöver prata, lyssna och förstå varandra i frågor och tankar den födande har. Att mötas i sin rädsla och få beskriva och prata om hur detta påverkar en, ”om du hela tiden är i kontakt med din rädsla och smärta så kommer du aldrig våga göra nånting” (intervju 2).

Hur kan vi då förstå Klaras berättelse kopplat till begreppen livsvärld och

orientering/desorientering? Sara Ahmed beskriver, som jag nämnt ovan, hur orienteringar inte enbart skapar hur vi bebor rum, utan även hur vi greppar denna gemensamt bebodda värld, samtidigt som mot ”vem” eller ”vad” vi väljer att rikta vår energi och uppmärksamhet emot (2006:3). Hur kan vi då se hur Klara greppar förlossningsrummet, barnmorskorna och materialiteterna som ingår? Det är tydligt i Klaras berättelse att kroppen måste få vara lugn, trygg och i en tillåtande miljö för att kunna utföra det arbete som förväntas av den. Enligt min tolkning av Klaras berättelse kan vi finna en form av desorientering under hennes första förlossning då hon inte kunde agera eller föra sig på det sätt som kändes mest bekvämt och där hon litade till barnmorskan fullt ut, trots att denna mer eller mindre körde över Klara och hennes persona. Klara kunde inte orientera sig fritt i den situationen då hon saknade verktyg för att kunna stå upp för sin egen vilja. Som hon beskriver så litade hon till barnmorskans kunskap och roll i situationen och lät denna styra. Trots att barnmorskan i Klaras förlossning befinner sig i den bakre regionen, en plats utanför den egna bubblan som innefattar Klara och barnet, lyckas Klara inte få den självklara plats i sin egen livsvärld som hon hade behövt.

En annan intervjuperson, Turid, beskriver den kroppsliga upplevelsen av förlossningen mer som ett slutet rum. Turid beskriver att hon på grund av kronisk smärta nästan var ”tränad” i att hantera smärta. Turid beskriver hur krystvärkarna och smärtan som uppstod under

förlossningen var en annan typ av smärta, en smärta som gick att hantera på ett annat sätt. Då denna smärta även leder till ett barn och någonting gott upplevde Turid att den var något hon accepterade. Hon beskriver i vår intervju hur hon är en person som sluter sig inåt när hon har

ont, men även hur hon under förlossningen hade en tillit till kroppen och en tillit till att kroppen själv vet hur den ska göra för att få fram barnet.

”Eftersom jag var så fokuserad på vad som hände inne i kroppen och inte brydde mig så mycket om vad som hände på utsidan [skratt] så var det okej” (intervju 3).

Turid beskriver i citatet hur hennes livsvärld under krystarbetet fokuseras till enbart henne och barnet och deras egna bubbla. En bubbla som enligt hennes utsagor inte gick att bryta in i av utomstående aktörer, då hon slöt sig inåt för att fokusera på det som skedde. Turid

beskriver tydligt hur hennes livsvärld i denna stund tog avstånd ifrån omgivningen och rummet runt omkring henne, något som hon ville och själv styrde sig själv emot. Livsvärlden blev enbart hon och barnet. När vi under intervjun kommer in på hur Turid kände kring stress/oro eller andra känslor inför förlossningen beskriver hon det på följande sätt

Det var väldigt lugnt [sista tiden innan förlossningen] ibland kändes det som en tågkrasch i ”slow motion” [skratt], att man vet att det är nånting som händer där på andra sidan, man kan inte göra något för att stoppa det… men sen när jag var hemma och hade slutat jobba så kändes det väldigt lugnt /…/ (intervju 3).

Även här beskriver Turid sin livsvärld i den sista tiden innan förlossningen som något hon upplevde sig trygg i. Hon beskriver lugnet när hon närmar sig födseln som något hon tog emot och accepterade, hon befann sig i en bubbla av trygghet och acceptans för vad som stundade. Enligt min tolkning av hur Turid beskriver det självklara i att hon nu kommit till en punkt där hon ska föda fram barnet, signalerar att hon vet hur hon ska orientera sig i denna situation. Som jag nämnt tidigare beskriver Merleau Ponty sin syn på livsvärlden genom att han anser att livsvärld är den värld som är levande närvarande i våra varseblivningar och som därmed är oupplösligt förbunden med ett varseblivande subjekt (2001:70). Han beskriver fortsättningsvis att subjektet är ursprungligt i världen, innan den reflexiva analysen gör det till centrum för världen och menar att det inte finns en inre människa, människan är till världen, det är i världen som hon känner sig själv (ibid.). Livsvärlden är, under alla förhållanden, en slags tredje dimension, där ett cirkulärt förhållande råder mellan värld och subjekt: subjektet präglas av världen och världen av subjektet (2001:71). Som vi kan se i Turids berättelse så framträder hennes livsvärld som en trygg punkt under förlossningen då hon med sin

självkännedom kunde orientera sig och sin livsvärld trots att hon befann sig i en situation som hon aldrig tidigare befunnit sig i. Som jag nämner tidigare beskriver Ahmed att orienteringens startpunkt är den punkt utifrån vilken världen breder ut sig: kroppens ”här” där den bor

(2010:51) vilket enligt min tolkning av Turids berättelse är en punkt som hon kan lita till, en punkt som har förutsättningar att ge henne en trygg förlossning. Vi kan även se i Turids berättelse hur hon vandrar mellan den främre och den bakre regionen av själva

”uppträdandet”. Hon befinner sig under hela förloppet i rollen som den födande men då hon sluter sig inåt under krystvärkarna för att hantera smärtan tolkar jag hennes ord som att denna bubbla hon sluter sig i inte kan nuddas av de personerna runt i kring. Alltså kan detta tolkas som att hon samtidigt befinner sig i den bakre regionen, en region där hon inte bryr sig i det som sker runt omkring henne och barnet. En region som tillåter att man lägger av sig sin fasad.

I intervjun med Jonna får jag ta del av en förlossningsberättelse som nästan genomgående beskrivs som positiv. Jonna berättar att när vårdpersonalen beslutade att hon skulle få stanna på förlossningen för att det närmade sig födseln, så hanterade personalen det hela väldigt fint och professionellt, vilket var något som Jonna beskriver att hon uppskattade väldigt mycket.

Jonna var fortsatt lugn och trygg när personalen beskrev att hon strax skulle föda, hon tror absolut att hennes lugn berodde på att hon var så positivt inställd till förlossningen. Hon berättar för mig att hon var inställd på att denna upplevelse skulle blir det bästa som någonsin hänt henne. Jonna berättar även att hon inte skrev något förlossningsbrev då hon enbart önskade att personalen skulle prata med henne genom hela förloppet, vilket de gjorde och vilket var något som hon uppskattade väldigt mycket.

De var jättehärliga och lyssnade till mig och fick mig att känna mig normal, det kändes inte [skratt] som att jag precis hade fött barnet asså. (intervju 4)

Efter förlossningen hade Jonna en stor blödning som behövde stoppas. Hon beskriver en känsla av lugn trots den smått kaotiska stunden när blödningen ska stoppas. Det kändes väldigt betryggande för Jonna att hennes sambo fick ta den första tiden med bebis, hon beskriver att det kändes väldigt häftigt att sambon fick ta exempelvis den första matningen då det generellt är mamman som gör det. Jonna beskriver även hur tacksam hon var och är att

”han kan!”, att de fick göra detta ihop på ett sätt. Att pappan får känna en kontakt med barnet redan direkt efter födseln. I Jonnas berättelse kan vi tydligt se vilken plats hennes partner tar i hennes förlossningsberättelse och att det finns en tydligt framträdande utvidgning av

livsvärlden i Jonnas fall. Som jag beskriver tidigare i studien så skriver Bengtsson (2001:91) att vi som subjekt bebor kroppen, rummet och tiden istället för att vara i kroppen, rummet och

tiden. Då vi upplever världen som intersubjektiv, en värld där man inte ens i sin ensamhet är ensam och där det sociala är en existensdimension som vi aldrig kan undslippa (ibid.). I Jonnas fall kan vi enligt min tolkning se en tydlig omfamning av denna intersubjektiva värld, en värld som hennes partner spelar en viktig och stor roll i. Jag skulle även vilja lyfta fram Goffmans främre och bakre region i relation till det Jonna berättar. Som jag nämner tidigare så beskriver Goffman att den främre regionen refererar till den plats där själva framträdandet äger rum (1998:97), i detta fall förlossningssalen och BB. Framträdandet i en främre region kan uppfattas som ett försök av den agerande att upprätthålla och förkroppsliga vissa normer (ibid.). Jag anser det passa in på Jonnas berättelse att lyfta fram hur hon rör sig i den främre regionen då hon beskriver förlossningen med en positiv klang, där hon rör sig i den främre regionen med lätthet och tillit till sina medaktörer då hon under detta förlopp har tagit en roll som den ”positiva modern”. Även om Jonna beskriver sin partner som väldigt aktiv i sin roll under förlossningen anser jag det passa in att tillskriva hans roll i förlossningen till den bakre regionen. Den bakre regionen beskriver Goffman som tidigare nämnts genom att den

definieras som platser där exempelvis ett team kan gå igenom sitt framträdande, en plats ifred från sin publikens ögon (1998:101). På den platsen kan den agerande koppla av, lägga av sin fasad och kliva ur sin rollgestalt (ibid.). Jonnas partners roll som stöttande partner och medförälder till det nya lilla livet rör sig lite mer i kulisserna, än den roll Jonna förvärvar.

Som jag beskriver här ovan befinner sig båda nyblivna föräldrar i två olika regioner under förlossningens skede, men med det sagt finns alltid den andra regionen där runt hörnet att vila i när det behövs.

I min intervju med Charlotta beskriver hon att det fanns en trygghetskänsla i att när de väl hade kommit in på förlossningssalen var de säkrade en plats. Något hon beskrev som mindre kul var att äta piller för att komma igång med förlossningen. Det fanns en viss brådska att få barnet att födas vilket då skyndades på med värkstimulerande piller, berättar Charlotta. Hon beskriver hur det under öppningsskedet, som tog väldigt lång tid, var ganska jobbigt med ovissheten om när hon skulle föda på ett ungefär, hon frågade personalen om en tidsram men fick olika besked från olika barnmorskor vilket hon upplevde som jobbigt. Hon berättar att hon vankade runt i korridorerna för att försöka lindra smärtan men att detta fungerade bara lite halvbra. Charlotta beskriver att hon försökte att aldrig riktigt släppa kontrollen på grund av att hon till viss del är rädd för sjukhus. Hon beskriver att hon ändå accepterade de besked hon fick av vårdpersonalen för att hon tänkte på det rent logiskt

Jag litade ju på dom, de vet ju själva /…/ det var en lättnad att få beskedet om

kejsarsnittet och epiduralen funkade jättebra förutom att man blir bedövad från midjan och ner, det var lite läskigt men samtidigt var man ju lite groggy (intervju 6).

I Charlottas berättelse träder det tydligt fram en omorientering när det gäller hennes

kejsarsnitt. Kejsarsnittet var inget som Charlotta hade planerat för och som jag nämner ovan så beskrev hon att det var en lättnad att få höra beslutet om att det skulle bli kejsarsnitt. I detta exempel framstår det alltså tydligt hur Charlottas livsvärld kastas omkull men fångas snabbt upp igen av henne själv då hon nu orienterar sig i en annan riktning.

I intervjun med Runa beskriver hon att hon kände sig väldigt trygg på förlossningen, med personalen och i sjukhuset. Hon beskriver personalen som väldigt trevlig. Hon tyckte dock att det var lite jobbigt att bli skickad till ett annat sjukhus ”såklart kan man inte undvika att bli lite irriterad, lite ledsen och så…” (intervju 5), men hon beskriver att hon förstod att platsbristen på det första sjukhuset inte var något som någon kunde styra över. Runas förlossning tar en stund att komma igång och Runa beskriver hur hon, när hon fått

igångsättningen, hanterar smärtan genom att promenera runt lite, hon ber efter en stund om epidural vilket hon får och som hjälper henne

När jag får riktiga sammandragningar och jag börjar blöda så sätter de igång mig /…/

efter att jag blir igångsatt och hade mycket smärtor fick jag efter önskemål en epidural vilket var skönt men jag blev domnad från midjan ner vilket gjorde att det var svårt att krysta (intervju 5)

Vi kommer in på hur hon upplevde omgivningen/miljön på sjukhuset, hon beskriver att den första natten fick de dela rum med andra patienter men efter förlossning fick de eget rum vilket hon upplevde som skönt. De stannade tre dagar på BB, de fick även välja hur länge de ville stanna. Runa beskriver att hon (med viss tvekan i rösten) blev lyssnad på av personalen när hon hade önskemål etc. Hon beskriver att hon inte riktigt minns om hon fick all

information kring amning, vård av bebis, hud mot hud mm, hon hade önskat mer information efter förlossningen (intervju 5). I min tolkning av Runas berättelse var sjukhuset och

vårdpersonalen en viktig komponent för att uppleva trygghet.

Som vi kan se i dessa mödrars berättelser så finns det en hel rad olika sätt att hantera, möta och ta till sig förlossningsrummet och den stundande situation som väntar. Hur kan vi då se på dessa mödrars kroppsupplevelser kopplat till mina huvudbegrepp livsvärld, orientering, desorientering och främre och bakre region och hur kan vi förstå dessa?

Det framgår i berättelserna att hur man orienterar sig i en förlossningssituation beror till stor del på den egna inställningen och precis likt hur Ahmed menar att vi kan orientera oss, om vi är accepterade i de rum vi försöker orientera oss i. I de berättelser där bemötandet inte varit som mest positivt har dessa kastat mammorna in i en känsla av desorientation, kanske då förväntningen var en positiv upplevelse. Vi kan även se i dessa berättelser hur mammornas livsvärld kan komma att ”störas” eller ”rubbas” när de upplever en form av desorientation, trots att livsvärlden är något vi alltid befinner oss i. Men det framgår i vissa av berättelserna hur livsvärlden nästan ”kastas” omkull av människorna som rör sig omkring dem. I andra berättelser blir det tydligt hur människorna runtomkring den födande beter sig efter förväntan och på ett sånt sätt som inte hotar livsvärlden.

Rollen i förlossningsrummet

Jag har valt att fråga alla mina intervjupersoner hur de såg på sin egen roll under

förlossningens olika skeden med fokus på om de upplevde att det var de själva som styrt förlossningen eller inte. Kunde de uppleva en kraft (urkraft) som kunde kanaliseras på ”rätt”

sätt under krystarbetet? Men även tiden innan krystvärkarna satte igång. Lena Marander Eklund skriver att av hennes intervjupersoner så är det ungefär en tredjedel av kvinnorna som uttrycker sin egen roll i födandet som den som ledde förloppet, de ser sig som en slags

regissör (2000:112). De skildrar situationen med sig själva mitt på scenen och regisserar händelserna utgående från sitt jag och sin kropp. Här sker en förtätning av scenen; scenen är inte enbart föderskan i förlossningsrummet, utan föderskans kropp blir centrum för

händelserna (ibid.). Alltså framträder en främre region som själva platsen där kvinnan föder, centrum för händelsen. Den bakre regionen är upptagen av människor utanför den födande kvinnans bubbla.

Jag kommer nedan redogöra för hur mina intervjupersoner beskriver sin egen roll i

förlossningssalen. Vi kan anta redan nu att det kommer att framträda en hel del olika roller i förlossningssalen. Men hur tar dessa sig uttryck och hur ser de ut?

Signe har fött tre barn och hade under sin första förlossning svårt att bli tillräckligt hörd av vårdpersonalen. Hon upplevde att hon delvis blev lite överkörd av deras vilja och hur de ville att det skulle gå till och se ut. Hon beskriver att hon tror att detta berodde på hennes unga ålder. Under hennes två senare förlossningar uttryckte hon att hon definitivt kände sig som regissören och fick önska hur hon ville ha det, något som hon blev bemött väl i. Hon berättar att hon hade tydliga krav som blev tillgodosedda, vilket var något hon uppskattade (intervju 1).

Klara berättar under sin intervju att hon nästan kunde uppleva en urkraft i själva krystarbetet under sin andra förlossning, en urkraft som delvis uppstod i vetskapen om att hennes mor och mormor klarat av att föda barn men även hur hennes tillit till kroppen och gravitationen, och dess styrka gjorde att hon litade på att hennes barn skulle komma ut. Klara berättar hur hon jobbade med kroppen och dess styrka, vilket även var något som hon upplevde kan gå förlorat hos födande kvinnor som inte litar till sin kropp och sin kraft att klara av detta (intervju 2).

Klara beskriver att hon absolut besatt en kraft, och ett lugn, men även att hon kände rent muskulärt att hon hade en kraft som hon jobbade tillsammans med. Krystvärkarna som tryckte fram barnet och hur detta kunde lugna henne

Det är så häftigt med kroppen för den vet och kan, det behöver bara finnas någon där som kan visa och som kan /…/ det bara sköter sig självt, krystvärkarna jobbar och så bara kommer barnet ut /…/ jag upplevde absolut en kraft och ett lugn och hur livmodern och min kropp jobbar för att få ut barnet och du blir ju trött men kraften finns där absolut! (intervju 2).

Det framgår i Klaras berättelse hur hon tog sig en ny roll under sin andra förlossning, en roll som innebar att det nu var hon och kroppen som styrde förlossningen. Hon visste hur hon skulle jobba med barnet och kraften av krystvärkarna. När en kvinna är fullt upptagen med att föda barn befinner hon sig i sitt vara-till-världen där kropp och sinne samverkar. Etnologen Karin Eriksson-Aras skriver i sin avhandling (2017) att sinnena tenderar att skapa en

uppdelning mellan subjekt och objekt. Denna distinktion mellan subjekt och objekt försvinner

dock när man inte längre är medveten om lyssnandet, eftersom man är absorberad i det man lyssnar till (2017:115). Distinktionen mellan subjekt och objekt upplöses för den födande kvinnan då hon är totalt absorberad i sin värld att föda både kroppsligt och sinnligt.

Klara beskriver att trots att hon var väldigt trött så visste hon att det är inte enbart hon av egen kraft som ska trycka ut barnet utan kroppen och sinnet ihop, i samklang. Klara beskriver även att om du tar smärtan steg för steg så blir smärtan mer hanterbar, att rikta sig inåt för att samla kraften till själva födandet.

Runa däremot upplevde att hon mer följde med flödet av förlossningsprocessen utan att själv vilja styra så mycket i vad som skedde. Hon beskrev hur hon hade en stor tillit till

vårdpersonalens kompetens och kunskaper kring förlossningar, vilket hon upprepade gånger under intervjun lyfte fram som positivt. Runa menade att då epiduralen gjorde att hennes krystvärkar avtog en aning var det en trygghet att vårdpersonalen var med under hela förlossningsprocessen och kunde hjälpa henne genom krystvärkarna, exempelvis med sugklocka när bebisen inte riktigt ville komma ut (intervju 5).

Charlotta berättar under sin intervju hur hon upplevde sig själv som en gruppchef under förlossningen. Hon ville ha en viss kontroll på hela processen men beskriver hur hon litade till sina ”medarbetare” (vårdpersonalen) att utföra sina arbetsuppgifter och hur hon mer kunde ha en övergripande blick på ”arbetet”. Charlotta berättar även hur viktigt det var för henne att ha en viss kontroll på situationen, hade hon den kunde hon känna sig tryggare och lugnare att befinna sig där. Hon beskrev hur kommunikationen fungerade olika väl med olika

barnmorskor, då exempelvis en av dem som hon fick träffa upplevdes som ”velig och

otydlig”, när Charlotta ville få tydliga besked om tider eller dylikt. En annan barnmorska var däremot rak och tydlig i sina svar till Charlotta, vilket gjorde att hon kände sig tryggare och mer lyssnad på (intervju 6).

Hur kan vi då se på de roller som tas och ges i dessa berättelser? Det framgår av dessa berättelser att en förlossningssal ger plats för en mängd olika roller och rolltaganden. Om det finns en bra och tydlig kommunikation mellan föderskan och vårdpersonalen tolkar jag det som att mödrarna beskriver att den roll de då tog sig upplevdes som positiv. En roll de själva fick välja och vara trygga i. Likt hur Goffman beskriver den främre och bakre regionen och de olika roller man spelar beroende på vilken region man befinner sig i kan vi se i

mammornas berättelser hur den främre regionen framträder som en plats de accepterar att

befinna sig i men med olika typer av inställning. I en förlossningssituation träder den födande från ett rum till ett annat och det blir intressant att här fundera kring vilka olika roller den födande har i dessa olika rum. När den födande först kommer till BB framträder rollen som modern tar sig som aningen tveksamt till det stundande, ett par första trevande steg in i denna värld och dessa rum. Hur trevande dessa steg är beror, enligt min tolkning, på hur väl du orienterar dig i denna situation, med vad för tidigare erfarenhet du har och hur väl du bemöts.

När den födande går över till krystningsarbetet träder hon dels in i en ny roll men även in i ett nytt rum. Detta rum blir det mest intensiva rummet då det kommer att resultera i ett barn. Som jag skriver tidigare så blir distinktionen mellan subjekt och objekt upplöst när hennes

livsvärld är totalt uppslukad av födandet och krystarbetet och då hon nu befinner sig i en total symbios både kroppsligt och sinnligt med barnet.

AVSLUTANDE DISKUSSION

Denna studie hade som utgångspunkt att undersöka mödrars kroppsliga och mentala upplevelser av förlossningar. Studiens frågeställningar utgick från frågorna; hur beskriver mödrarna sina kroppsliga upplevelser av förlossningen? Hur beskriver mödrarna sina upplevelser av förlossningen mentalt? Kan dessa förlossningsberättelser berätta något om begreppet kraft och hur tar det sig uttryck i så fall? Jag har i denna studie redogjort för sex stycken olika förlossningsberättelser som är insamlade genom intervjuer. Detta val av metod eftersom denna studie utgår ifrån den etnologiska forskningstraditionen som bygger på kvalitativa undersökningar. I mödrarnas berättelser framkommer tydligt hur viktigt det är i en förlossningssituation att den födande blir lyssnad på och att rummet är tillåtande och tryggt.

Alla mödrarna har beskrivit vikten av god kommunikation med de personer som befinner sig utanför deras egna bubbla, sjukvårdspersonalen, partnern eller vänner och familj. Studiens frågeställningar har blivit besvarade som vi kan se i studiens empiripresentation. Det

framträder en mer fördjupad berättelse hos vissa av mödrarna, hos andra mindre djupgående beskrivningar. Jag anser nu när jag blickar över det insamlade materialet att fler än en intervju med varje moder möjligen hade kunnat fördjupa de svar jag fått. Då förtroende och

bekvämlighet är något som byggs upp över tid kunde fler intervjuer per moder möjligtvis ha bidragit till fler fördjupande berättelser.

Med detta sagt är jag otroligt tacksam över att de valde att ställa upp som intervjupersoner för denna studie. Studiens resultat kan enligt min uppfattning tolkas främst som att den

förlossningsvård som bedrivs i dagens samhälle behöver jobba vidare med att försöka skapa trygga rum för den födande. Att förlossningsvården borde lägga mer resurser på att prioritera en barnmorska per födande för att lättare kunna bygga upp en bra kommunikation och minskad stress, för alla parter inblandade. Studien kan med fördel föras vidare med nya frågeställningar och en mer fördjupad materialinsamling. Kvalitativa studier likt denna är jag av uppfattningen att de behövs i samhällsdiskursen kring förlossningsvården. Vi behöver få tillgång till fler berättelser om hur förlossningar ser ut i verkligheten, både de positiva och negativa berättelserna.

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Otryckta källor Intervjuer

1. Signe

Yrke: student Ålder: okänt Kön: kvinna

Intervjudatum: 19-11-07

Intervjuns längd: cirka 34 minuter Intervjun förvaras hos författaren

2. Klara Yrke: lärare Ålder: okänt Kön: kvinna

Intervjudatum: 19-11-11 Intervjuns längd: 52 minuter Intervjun förvaras hos författaren

3. Turid

Yrke: mammaledig Ålder: okänt Kön: kvinna

Intervjudatum: 19-11-12 Intervjuns längd: 45 minuter Intervjun förvaras hos författaren

4. Jonna Yrke: okänt Ålder: okänt Kön: kvinna

Intervjudatum: 19-11-20 Intervjuns längd: 50 minuter Intervjun förvaras hos författaren

5. Runa

Yrke: undersköterska Ålder: okänt

Kön: kvinna

Intervjudatum: 19-11-22 Intervjuns längd: 36 minuter Intervjun förvaras hos författaren

6. Charlotta Yrke: okänt Ålder: okänt Kön: kvinna

Intervjudatum: 19-11-23 Intervjuns längd: 50 minuter Intervjun förvaras hos författaren

Litteratur och övriga skriftliga källor

Ahmed, Sara 2010. Vithetens fenomenologi. Tidskrift för genusvetenskap. 2010:1–2, s. 47–

69.

Ahmed, Sara 2006. Queer phenomenology: orientations, objects, others. Durham, N.C.: Duke University Press.

Bengtsson, Jan (red.) 1999. Med livsvärlden som grund: bidrag till utvecklandet av en livsvärldsfenomenologisk ansats i pedagogisk forskning. Lund: Studentlitteratur.

Bengtsson, Jan 2001. Sammanflätningar: Husserls och Merleau-Pontys fenomenologi. 3., rev.

uppl., 3 tr. 2013 Göteborg: Daidalos.

Cullhed, Elin 2018. Berättelser om födande; ”Jag födde honom”. Föda med stöd. [Blogg] 18 april.

http://xn--fdamedstd-07ah.se/category/berattelser-om-fodande/ (Hämtad 19-12-09).

Dahlberg, Karin 2014. Att undersöka hälsa och vårdande. 1. utg. Stockholm: Natur & kultur.

Eriksson-Aras, Karin 2017. Ljudrum: en studie av ljud och lyssnande som kulturell praktik.

Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2018.

Goffman, Erving 1998. Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik. 4. uppl.

Stockholm: Prisma.

Marander-Eklund, Lena, 2000, Berättelser om barnafödande: form, innehåll och betydelse i kvinnors muntliga skildring av födsel, Åbo akademis förlag.

Merleau-Ponty, Maurice, 1999, Kroppens fenomenologi, 1. uppl. edn, Daidalos, Göteborg.

Nylund Skog, Susanne, 2003, Ambivalenta upplevelser & mångtydiga berättelser: en etnologisk studie av barnafödande, 2. uppl. edn, Josk media, Stockholm.