LUND UNIVERSITY
Sjukhuskuratorerna i Malmö Uppkomst och utveckling Stenshed, Bodil
2017
Document Version:
Förlagets slutgiltiga version Link to publication
Citation for published version (APA):
Stenshed, B. (2017). Sjukhuskuratorerna i Malmö: Uppkomst och utveckling. (Working paper-serien; Vol. 2017, Nr. 2). Socialhögskolan, Lunds universitet.
Total number of authors:
1
General rights
Unless other specific re-use rights are stated the following general rights apply:
Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the legal requirements associated with these rights.
• Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private study or research.
• You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal
Read more about Creative commons licenses: https://creativecommons.org/licenses/
Take down policy
If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove access to the work immediately and investigate your claim.
Innehåll
FÖRORD 4
De första sjukhusen i Sverige och i Malmöhus län 5 MALMÖ ALLMÄNNA SJUKHUS (MAS) ÖPPNAS 6
De första kuratorerna i Sverige 8
DEN FÖRSTA KURATORN VERKSAM INOM SJUKVÅRDEN I MALMÖ 19 Den först anställda sjukhuskuratorn får en biträdande kurator 10 KONKURRENSEN MELLAN DEN SOMATISKA OCH PSYKIATRISKA
VÅRDEN 19
Kuratorsorganisationens fortsatta uppbyggnad och utveckling 20 ALLTFLER NYA KURATORSTJÄNSTER TILLSÄTTS PÅ 1950-TALET 19 Dock, den föreslagna tjänsten som ”förste kurator” får avslag 10 KURATORERNA PÅ KÖNSPOLITIKEN OCH BETYDELSEN UTAV
SEKRETESS 19
Arbetsuppgifterna hembesök och förmyndarskap 10
KURATORSTJÄNSTER FÖR ÄLDRE LÅNGTIDSSJUKA INRÄTTAS 19 Sjukhuskuratorerna synliggör alltmer engagemanget för de egna
arbetsvillkoren på 1960-talet 10
EN ENHETLIGA ARBETSUPPGIFTER FASTSTÄLLS OCH
HELHETSPERSPEKTIVET TAR FORM 19
En organisatorisk samordning äger rum och chefskuratorstjänster inrättas 10 BRIST PÅ VÅRDPLATSER LEDER FRAM TILL UTVECKLING AV
EFTERVÅRD 19
Exempel på arbetsbeskrivning inom somatiken 10
KURATORERNA INOM SOMATISK RESPEKTIVE PSYKIATRISK VÅRD 19 Dock, den föreslagna tjänsten som ”förste kurator” får avslag 10 OM ATT VARA KURATOR UNDER DET ”GYLLENE 70-TALET” 19 1980-talet, under den tidsperiod då kuratorerna blir klinikanslutna 10
I FOKUS, SAMBANDET MELLAN SOMATISKA SJUKDOMAR
OCH PSYKOSOCIALA FAKTORER 18
Psykosocialt arbete på Neurologiska kliniken och
Diabetesmottagningen, ett par exemplifieringar 18 HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN MÅSTE BÖRJA SPARA I SLUTET AV
1980-TALET 19
”Kuratorer i sjukvården - hjälp i svåra situationer” psykosocialt arbete på
1990-talet 20
SAMORDNARE ISTÄLLET FÖR CHEFSKURATOR, 2000-TALET 21 Behovet av jourkurator? En kontinuerlig fråga att ställa 21
SAMMANSLAGNINGEN ÅR 2009 22
En ”organisatorisk röra”, dock, även faktorer av kontinuitet påvisas 22
AVSLUTANDE DISKUSSION 23
REFERENSER OCH LITTERATUR SOM LIGGER TILL
GRUND FÖR DENNA SKRIFT 26
BILAGOR 29
Förord
Socialt arbete inom hälso- och sjukvård är ett av de större arbetsfälten för soci- onomer. Själv är jag en av alla dessa socialarbetare då jag under ett kvartssekel arbetat som sjukhuskurator företrädesvis inom den somatiska vården i Malmö.
Jag började där i mars 1975 som korttids-vikarie på ”Öron och Radiologen” för att sedan under drygt ett år vikariera på olika kliniker inklusive psykiatriska kliniken. Min arbetsplats blev därefter Medicinkliniken, där jag under många år arbetade som gruppkurator, vilket innebar utöver kliniskt arbete även ett arbetsledaransvar såsom att företräda kuratorerna i olika sammanhang, intro- ducera vikarier, planera semestrar mm.
Under 1970-talet var kuratorsverksamheten i Malmö på frammarsch. Det fanns en speciell kuratorsorganisation som leddes av en chefskurator och en biträdande chefskurator och de hade sina lokaler i byggnaden ut mot Södra Förstadsgatan (sjukhusets första byggnad). Det tillkom flera nya kuratorstjänster varje år, det skrevs befattningsbeskrivningar för varje tjänst och det fördes många och regelbundna diskussioner om hur avgränsad och utvecklad kuratorns roll på de olika klinikerna skulle få vara. Det var en spännande och dynamisk tid som fortsatte en bit in på 1980-talet och år 1985 firade kuratorsorganisationen sitt 50 års jubileum. I slutet av 1980-talet tog de olika besparingarna sin början och då påbörjades också en nedmontering av den övergripande kuratororganisationen på sjukhuset.
Trots att det är flera år sedan jag slutade arbeta som kurator ser jag det fortfa- rande som ett spännande och fascinerande arbete, där vi som sjukhuskuratorer med små medel kan betyda mycket för patienterna. Exempelvis genom att lyssna aktivt på den enskilda patienten i fråga och att få denne att må bättre i sin ofta utsatta situation. Jag har genom åren haft kvar mina kontakter med sjukvården genom att arbeta som handledare för olika personalgrupper. Jag är fortfarande i ”själ och hjärta” just en sjukhuskurator.
Då jag också har ett historiskt intresse, men inte funnit speciellt mycket skri- vet om de första kuratorerna och deras arbetsvillkor, ville jag undersöka hur det sett ut inom Malmö Sjukvårds-förvaltning från att den första kuratorn anställdes 1935 och framåt. Det finns två jubileums-böcker om Malmö Allmänna sjukhus, men inte i någon av dessa nämns kuratorsverksamheten överhuvudtaget. Inte heller informationsavdelningen på sjukhuset hade några dokument utan man menade på att allt material försvann i samband med att den sjukhusövergripande kuratorsorganisationen avvecklades efter 1986.
Nästa steg i mitt sökande efter skriftliga dokument blev därför åtskilliga besök på Malmö Stadsarkiv. Här finns samtliga Malmö sjukvårdsdirektions/styrelses protokoll från slutet av 1800-talet fram till början av 1970-talet arkiverade.
Efter att ha gått igenom samtliga protokoll med bilagor för tiden från slutet av
1933 till 1972, ca 400 tjocka volymer, har jag fått en väl fungerande bild av hur utvecklingen såg ut under de första 35-40 åren.
Jag har även via andra kuratorer, fått ta del av en hel del skriftliga dokument om kurators-verksamheten från 1970 och framåt. Då jag även ville få veta hur olika personer inom personalgruppen upplevt kurators-arbetet och dess utveck- ling har jag intervjuat samtliga som tjänstgjort som chefskurator inom Malmö Sjukvårdsförvaltning, samt ytterligare fyra kuratorer med olika lång erfarenhet inom sjukvården i Malmö. I mitt intervjumaterial återfinns också en facklig företrädare, dåvarande personalchefen på Skånes Universitetssjukhus (SUS) samt en tidigare och två nuvarande klinik-/verksamhetschefer år 2013.
Jag kommer att inleda med en kort historisk beskrivning av sjukvården i Malmö för att därefter gå över till det som texten huvudsakligen ska handla om;
nämligen uppkomst och utveckling av kuratorsarbetet inom Malmö sjukvårds- förvaltning med fokus på kuratorns roll i förhållande till patienten, sjukvården och samhället.
DE FÖRSTA SJUKHUSEN I SVERIGE OCH I MALMÖHUS LÄN
Det första sjukhuset i Sverige, Serafimerlasarettet, öppnade 1752 och hade då åtta platser för fattiga sjuka i Sverige och Finland (Åman 1976). Det visade sig otillräckligt och ganska snart öppnades lasarett på olika håll i landet. Dessa placerades i länsstäderna med undantag av Malmö, där Malmöhus läns lasarett på grund av närheten till universitetet öppnade 1768 i Lund. Det första sjukhuset beläget i Malmö slog upp sina portar i november 1857 med plats för 40 patienter.
Eftersom Malmö då fortfarande hade kvar sin andel i länslasarettet i Lund blev det nya sjukhuset inte ett lasarett utan ett enskilt kommunalt företag med ett eget reglemente/regelverk, som blev klart först två år efter dvs. då sjukhuset startat sin verksamhet. Från detta reglemente framgår att det var förste läkaren som hade ansvar både för den medicinska behandlingen och det psykosociala omhändertagandet. Vidare står där att de sjuka skulle få den omvårdnad som krävdes för att bota och lindra sjukdomen, att patienten kunde få enskilt rum förutsatt att det fanns möjlighet att betala för sig och att patienterna på allmän sal skulle behandlas lika avseende bekvämlighet och förmåner (Gröné 1957).
Detta kan jämföras med dagens sjukvård då vi enligt Hälso- och sjukvårdslagen har rätt till lika vård, men om man har ekonomiska möjligheter kan få en både bättre vård och snabbare tillgång till vårdresurser. I sammanhanget kan nämnas att de första åren, 1975-1978, då jag arbetade på Medicinkliniken i Malmö, fanns fortfarande en avdelning med enskilda rum som patienterna bekostade själva och som hade professorn och klinikchefen som överläkare.
Det var dock inte alla patientkategorier som fick sjukhusvård enligt ovanstå- ende reglemente. De som hade oturen att drabbas av svagsinthet, bensår eller andra sjukdomar som orsakade en besvärande lukt (undantaget operationspa- tienter) eller var obotligt sjuk (om det inte var ett livshotande tillstånd eller om det på kort sikt bedömdes möjligt att lindra sjukdomen) samt om patienterna var
bärare av smittosamma sjukdomar. Hänvisades patienterna till vård på hospital (mentalsjukhus). Det vill säga, sjukvården ville inte blanda patienter med långa vårdbehov med korta för att undvika förlängda vårdtider för alla (ibid).
Malmö Allmänna Sjukhus (MAS) öppnas
1879 blev sjukhuset i Malmö ett allmänt lasarett som skulle skötas i enlig- het med gällande regler för alla länslasarett i landet och samtidigt avvecklade Sjukvårdsdirektionen i Malmö sina platser på lasarettet i Lund. Verksamheten växte och flyttade 1896 in i nya lokaler på det nuvarande sjukhusområdet och blev Malmö Allmänna Sjukhus (MAS) med plats för 127 patienter. I början av 1900-talet hade antalet sängplatser nästan tredubblats och fördelats på tre specialområden; invärtesmedicin, kirurgi och gynekologi. Samtidigt hade MAS utvecklats från att vara ett traditionellt landsortssjukhus till att bli ett av de modernaste sjukhusen i landet (Ersgård et al 1996).
Förste läkaren ansvarade för den medicinska vården, men också för det psyko- sociala och medicinska omhändertagandet. Han besökte samtliga inneliggande patienter varannan dag, då följde han upp såväl patientens medicinska tillstånd som dennes psykosociala situation och omhändertagandet på sjukhuset. Förste läkarens uppmärksammande av patienterna psykosociala situation kan mycket väl ha bidragit till att MAS blev bland de första i landet att tillsätta en sjukhus- kurator inom somatisk vård (Gröné 1957).
DE FÖRSTA KURATORERNA I SVERIGE
Det var dock Sinnessjukvården i Stockholm som 1914 tillsatte Sveriges första kurator, slöjdlärarinnan Gertrud Rodhe. Sex år senare, 1920, anställdes den första kuratorn inom den somatiska vården, sjuksköterskan Jane Norén. Inled- ningsvis utgjorde en underläkares lön utgångspunkt för kuratorernas lön, men sedan en sjuksköterska hade tillsatts som kurator, i enlighet med föregående text, sattes lönerna framöver i jämförelse med sjuksköterskornas (LaLeufvén 1964). Kuratorstjänsterna inrättades efter amerikansk förebild, sedan två av den tidens framträdande läkare i vårt land hade varit på studiebesök på Massachu- setts General Hospital och där träffat läkaren Richard Cabot (Fredlund 1997, Olsson 1999). Cabot hade uppmärksammat att hans patienter ofta inte kunde tillgodogöra sig behandlingen på grund av dåliga arbetsförhållanden, personliga problem, samt social problematik kopplat till hem och familj. Han hade därför anställt en sjuksköterska som socialarbetare, som tillsammans med läkarna på sjukhuset skulle arbeta med patientens sociala problematik relaterade till det medicinska tillståndet och behandlingen. Eftersom det fanns en stor skepticism bland sjukhus-personalen placerade dr Cabot socialarbetaren vid ett bord längst
in i ett hörn för att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt om det skulle visa sig att hon inte fick några arbetsuppgifter (Bartlett 1975, LaMotte 1911). Hörnan fick benämningen ”social corner”, vilket därefter blev ett ”myntat begrepp” i kuratorsammanhang. Den dåvarande sjukhuspersonalens farhågor kom dock på skam och socialarbetaren hade snart fullt upp att göra, vilket också ledde till att sambandet mellan sjukdom och den psykosociala situationen synliggjordes än tydligare (Praglin 2007).
Arbetsuppgifterna för de båda första kuratorerna i Sverige var att ordna ef- tervård, ekonomisk hjälp samt avhjälpa de psykosociala problem som påverkade sjukdomsförloppet. En av de viktigaste arbetsuppgifterna var att stödja patienten så att vårdtiden på sjukhuset blev så kort som möjligt (Fredlund 1977, Olsson 1999), en arbetsuppgift som dagens kuratorer säkert kan känna igen sig i.
Den första kuratorn verksam inom sjukvården i Malmö
I Sverige var det företrädesvis sjuksköterskor som fram till mitten av 1940-talet förordnades som kuratorer (Gullacksen) 1991). Detta blev också blev fallet när Malmö Sjukvårdsdirektion/styrelse i januari 1935 beslutade att förordna ope- rationssjuksköterskan Viola Lindskog, som den första kuratorn i Malmö med placering inom den somatiska vården (§32,1935). Det finns ingen bilaga till protokollet där motivering till beslutet anges, inte heller nämns vilka arbetsupp- gifter och placering i organisationen Viola Lindskog skulle ha. Däremot finns det i flera av de följande styrelseprotokollen beslut på ansökningar från kurator gällande fri sjuksäng, fri insulin- och leverpreparatsbehandling, som tydligt påvisar att det i kuratorns arbetsuppgifter även ingick att göra ekonomiska ut- redningar. Dessutom framgår det i föregående ansökningsdokumentation att Viola hade mottagning på sjukhuset varje lördag mellan 15-16 samt att hon beviljats ett kassaskåp på sin expedition, vilket i sin tur antyder/påvisar att hon hade en kontantkassa för att kunna hjälpa patienterna i akuta situationer, något som sjukhuskuratorerna hade möjlighet att göra ända fram till 1980-talet.
DEN FÖRST ANSTÄLLDA SJUKHUSKURATORN FÅR EN BITRÄDANDE KURATOR
Ett år senare anställdes ytterligare en kurator, även hon sjuksköterska, som fick titeln ”biträdande kurator” med placering på Malmö Östra sjukhus (§21, 1936), vilket var ett sinnessjukhus. Professor Ljungdahl vid den medicinska kliniken utarbetade en instruktion för de båda sjukhus-kuratorerna, med Malmö som tjänstgöringsområde, där det framgår att kuratorn hade till uppgift att bistå såväl i ekonomiska som sociala angelägenheter på anmodan av patienten, patientens anhöriga eller behandlande läkare. Vidare, att på läkares initiativ undersöka
patientens ekonomiska och sociala förhållanden samt att hjälpa patienterna med att söka olika bidrag. I den specifika arbetsinstruktionen för biträdande kuratorn, placerad på Malmö Östra Sjukhus (MÖS) står; ”att under sociala kuratorns (placerad på MAS) överinseende och enligt av henne givna anvisningar deltaga i det arbete, som kuratelet omfattar” (se även bilaga 1). Det sistnämnda reagerade överläkaren Holmström vid MÖS kraftigt på och i sin sju sidor långa inlaga skriver han bland annat att kuratorsarbetet vid ett sinnessjukhus skiljer sig väsentligt från kuratorsarbetet inom den somatiska vården; ”Vid kroppssjuk- huset blir kuratelet i huvudsak en social välfärdsanordning, avsedd att gripa in med råd och hjälp, där sjukdom medför ekonomiska eller andra sociala bekymmer.
Denna uppgift skall även fyllas av sinnessjukvårdens kuratel. Med dessutom är detta en integrerande del av den direkta omvårdnad, som från sjukhusets sida måste ägnas en hel del utom sjukhuset befintliga sjuka eller av sjukdom hotade personer.
Denna sida av verksamheten är medicinsk, den kan icke handhavas av en kurator självständigt, utan måste ledas, i varje enskilt fall, av läkare med kurators biträde.
Att mellan läkaren och patienten placera som förmedlande länk en kurator är en teknisk nödvändighet, att ytterligare komplicera arbetet genom att dit placera en överordnad kurator är däremot en byråkratisk oformlighet, som endast kan försvåra läkarens arbete. Skall därtill denna överordnade kurator vara bunden till ett annat sjukhus och hava i sin hand att därifrån dirigera verksamheten vid sinnessjukhuset är varje effektiv hjälpverksamhet i sinnessjukhusstadgans mening utesluten.” Han skriver vidare; ”Skall överhuvud en kurator finnas, måste hon givetvis ha som en av sina främsta uppgifter att vara överläkaren behjälplig att utöva den hjälpande, stödjande och kontrollerande tillsyn, utan vilken försöksutskrivningens resultat ris- keras. Denna tillsyn är av en ytterst delikat natur, den måste ske i intimt samarbete mellan läkaren och den för fältarbetet avdelade befattningshavaren. Läkaren måste dels veta, att han kan i varje avseende lita på befattningshavarens kunnighet i handskandet med dessa vanligen ytterst känsliga sjuka och deras ofta ännu känsligare anhöriga, kurator måste med andra ord vara i sinnessjukvård väl förfaren, han måste dessutom hava i sin hand att genom ingående, täta konferenser i detalj följa kurators arbete i denna del. Att detta verkligt delikata arbete skulle med fördel utföras genom ett byrå-organiserat kuratel med placering vid ett annat sjukhus är uteslutet.” Avslutningsvis påpekar han att överläkarens på Medicinska kliniken förslag ”är således någonting hittills fullkomligt nytt, okänt och oprövat, som över- läkaren i invärtesmedicin här vill påtvinga sinnessjukvården.” (se även bilaga 2) Överläkare Holmström fick dock inte mycket gehör för sina ståndpunkter, utan Sjukhusdirektionen beslutade i september 1939 att anta professor Ljungdahls instruktion och den biträdande kuratorn på MÖS fortsatte att vara underställd sjukhuskuratorn på MAS.
Konkurrensen mellan den somatiska och psykiatriska vården
Socialt arbete inom hälso- och sjukvård är ett av de större arbetsfälten för soci- onomer. Själv är jag en av alla dessa socialarbetare då jag under ett kvartssekel arbetat som sjukhuskurator företrädesvis inom den somatiska vården i Malmö.
Jag började där i mars 1975 som korttids-vikarie på ”Öron och Radiologen” för att sedan under drygt ett år vikariera på olika kliniker inklusive psykiatriska kliniken. Min arbetsplats blev därefter Medicinkliniken, där jag under många år arbetade som gruppkurator, vilket innebar utöver kliniskt arbete även ett arbetsledaransvar såsom att företräda kuratorerna i olika sammanhang, intro- ducera vikarier, planera semestrar mm.
Kuratorn/tidigare chefskurator Ulla Fredlund säger följande avseende denna problematik under vår intervju 2012-10-23:
…”det här med psykiatrin gentemot somatiken var hela tiden en sån där infekterad fråga som jag fick balansera”…
och förstärker sitt påstående med:
…”lite jobbigt när kuratorerna lärde sig på Socialhögskolan att det var finare med be- handlingsarbete och det andra var inte så fint”…
Det som jag också känner igen från Holmströms skrivelse från 1939 är frågan om kuratorerna ska ha en egen organisation eller vara klinikanslutna. Under min tid på medicinkliniken gick vi just från att ha ingått i en gemensam kura- torsorganisation till att bli klinikanslutna. Något som jag redan har nämnt, men kommer att problematisera och utveckla mer längre fram i min text.
KURATORSORGANISATIONENS FORTSATTA UPPBYGGNAD OCH UTVECKLING
1939 utannonserades tjänsten som kurator på Malmö Allmänna sjukhus igen (§712, 1939). I annonsen står att … ”blivande befattningshavare ska hava genom- gått av staten godkänd sjuksköterske-skola”… Grundlönen 1939 är 2.520 kr/år med ett ålderstillägg på 246 kr/gång efter 3, 6 och 9 års tjänstetid samt ett rörligt tillägg på 10%. Den anställda kuratorn på MAS äger rätt till semester under 35 dagar till och med det år hon uppnår 30, därefter 42. Efter att tjänsten under ett år varit besatt av en vikarie anställdes den 3/1 1941 Ruth Klingborg (senare Bjärnmark) som kom att inneha tjänsten under många år. I 1942 år protokoll § 65 står ”Sedan socialkuratorn vid allmänna sjukhuset ingått äktenskap och flyttat ut i staden anhållit att på sjukhusets bekostnad erhålla bostadstelefon varav hon för tjänstens behöriga skötande vore i oundgängligt behov” bifölls denna ansökan.
Ett år senare erhöll kuratorerna kontanter i stället för spårvagnskort eftersom de cyklade till sina patienter under sommarhalvåret (§123, 1947), vilket tydligt
påvisar att hembesök redan då ingick och ingår fortfarande, i arbetsuppgifterna vid behov.
I mitten av 1940-talet utannonserades ytterligare en kuratorstjänst vid Malmö Östra sjukhus och av åtta sökande erbjöds tjänsten, enligt överläkare Holmströms förslag, till Vera Brandt som på sin meritlista hade arbete som kontorsbiträde, barnavårdsassistent samt praktikant på Malmö upptagningshem och Östra sjukhusets hjälpverksamhet. Eftersom hon saknade sjuksköterske-ut- bildning blev hon uppsagd efter ett år, men återanställd med lägre lön och färre semesterdagar (§650, 1945, §120, 1946). I oktober 1947 (§650) beviljades Vera Brandt tjänstledighet utan lön för att under ett år studera vid Sydsvenska socia- linstitutet i Lund och hon blev därmed den första fast anställda sjukhuskuratorn i Malmö med en specialinriktad social utbildning. Vera blev således något av en föregångare för socialt utbildade kuratorer. Från slutet av 1940-talet och framåt framgår det av Sjukvårdsdirektionens beslut att nästan alla som anställdes som kurator hade utbildning från ett socialinstitut, ibland till och med efter det att den blivande kuratorn utbildat sig till sjuksköterska. Ulla Fredlund (kurator/tidi- gare chefskurator, intervju 2012-10-23) hade just denna kombinerade utbildning och argumenterade under vårt samtal för att hon som kurator haft god nytta av sina medicinska kunskaper, men att dessa inte varit en förutsättning för att klara arbetet. Dock hade dessa kunskaper enligt henne gett goda förutsättningar för att förstå det medicinska arbetet gällande de olika patienterna.
Sjukvårdsförvaltningen inrättade också en tjänst som kurator vid Hud- och könspolikliniken som tillsattes den 1/1 1948. Enligt befattningsbeskrivningen för tjänsten ingick också arbetsterapi, yrkesrådgivning och ungdomsvård som kuratorns arbetsuppgifter (§540,1947). Ur kuratorns årsredogörelse för 1949 framgår dock att hennes huvudsakliga arbetsuppgifter varit utfrågning av pa- tienterna om smittkällan till olika könssjukdomar och efterforskning av dessa, samt att besöka och hämta patienter till mottagningen som misskött sin behand- ling. Det vill säga, huvudsakligen kontrollerande arbetsuppgifter som medförde kontakter med barnavårdsnämnd, polismyndighet och övervakare (§ 64, 1950).
Alltfler nya kuratorstjänster tillsätts på 1950-talet
Under 1950-talet tillkom 10 nya kuratorstjänster och ökningen skedde huvud- sakligen vid de barn- och vuxenpsykiatriska klinikerna på Malmö Allmänna Sjukhus samt på Östra sjukhuset. Det var läkarna på de olika klinikerna som äskade tjänsterna. För kuratorerna vid de somatiska klinikerna var det alltid sjukhusets styresman som äskade tjänsterna. I protokollen, med dess bilagor under detta årtionde, kan jag utläsa att kuratorerna inom den psykiatriska
verksamheten hade ett nära samarbete med läkarna medan kuratorerna inom den somatiska vården verkar ha haft ett mer självständigt, men också ett mer ensamt arbete. Inom barnpsykiatrin motiverades behovet av fler kuratorer på följande sätt; ” för att rationellt och ekonomiskt kunna utnyttja läkarresurserna bör utredning av psykiskt sjuka barns sociala bakgrund överlåtas åt en inom det mental-hygieniska området utbildad kurator. Kurator gör hembesök och samarbetar med sociala och pedagogiska institutioner vilket är mycket tidskrävande” (§342, 1959). Gemensamt för alla kuratorstjänster som utannonserades var att social utbildning efterfrågades och gärna då också vidareutbildning och erfarenhet av socialt arbete.
KURATORSORGANISATIONENS FORTSATTA UPPBYGGNAD OCH UTVECKLING
Redan 1951 föreslog Svenska Stadsförbundets förhandlingsavdelning inrättan- det av en befattning som förste kurator dvs. en befattning med arbetsledande uppgifter för en grupp kuratorer (§555, 1951). Detta avstyrktes dock av Sjuk- vårdsdirektionen med motiveringen att kuratorerna både vid Malmö Allmänna och Östra sjukhus hade samma arbetsuppgifter, varför styresmännen för de båda sjukhusen inte tyckte de kunde placera den ene före den andre (bil 1321, 1951). Min reflektion kring denna skriftliga motivering är att det kan ses som ett försök att tona ner konkurrensen mellan de båda sjukhusen och deras ku- ratorsverksamhet. En annan fråga som aktualiserades i början av 50-talet var betydelsen av sekretess för kuratorerna.
Kuratorerna på Könspolitiken och betydelsen utav sekretess
Kuratorerna på Könspolikliniken satt i ett rum där det inte var möjligt att prata ostört med patienterna och där det också saknades telefon. Rummet var dessutom ett genomgångsrum och för att komma dit måste kuratorn och hennes kvinnliga patienter gå via väntrummet för de manliga patienterna. Efter ett brev från Medicinalstyrelsen dat 1951-10-10, som poängterade att ”kuratorn utför ett viktigt arbete i form av noggrann penetrering av omständigheterna i fallet för att få fram viktiga upplysningar” ändrades kuratorernas arbetsmiljö, med tillhörande möjlighet att utöva sekretess, när de fick flytta till en mer lämplig lokal för verksamheten i fråga.
ARBETSUPPGIFTERNA HEMBESÖK OCH FÖRMYNDARSKAP
En stor del av arbetstiden gick åt att göra hembesök. Detta gällde framförallt kuratorerna vid Malmö Östra Sjukhus. Efter ett beslut av Sjukvårdsdirektionen (§258, 1953) fick de båda kuratorerna där tillstånd att använda egen bil i tjänsten
med motiveringen att de hade patienter som var utspridda över hela staden. ”De besöka dagligen utskrivna patienter och deras anhöriga samt måste ofta föra patienter till läkare eller sjukhus, även som forsla patientens tillhörigheter från en plats till en annan” och då kunde man ju inte anlita allmänna kommunikationsmedel.
Tillståndet gällde för max 500 mil/år. Vera Hergart, kurator/tidigare chefsku- rator, säger under vår intervju (2013-03-05) att hon började sin karriär inom sjukvården i Malmö just på Östra Sjukhuset.
…”Det var väldigt viktigt att man gjorde hembesök hos dom som tagits in. Man skulle se vilken social miljö dom levde i, men det var ju inte så att man kopplade det till famil- jeterapeutiskt arbete utan det var mera den sociala delen, hur familjen kunde ta emot dom och ta hand om dom när de kom hem igen. Varenda patients familj skulle ha ett hembesök så man åkte ju sta´n runt”…
I arbetsuppgifterna ingick att se till så att patienterna inte slarvade med sin medicinering (§238,1959). Vera berättar också, i samma intervju, att en annan stor del av arbetet var att ordna upp patienternas ekonomiska problem:
…”det fanns en påtaglig förväntan att man som kurator skulle åta sig god mans- och förmyndarskap”...
Stadsrevisionen ansåg dock att god mans och förmynderskapen tog alldeles för mycket av kuratorns ordinarie arbetstid och föreslog därför att det skulle inrättas en speciell förmyndarkurator, vilket dock avslogs av Sjukhusdirektionen. I slutet av 1950-talet hade de fyra kuratorerna vid Östra sjukhuset sammanlagt 104 förmynderskap! (§281, 1959).
Kuratorstjänster för äldre långtidssjuka inrättas
18Under 1950-talet uppmärksammandes också de äldre långtidssjukas behov av kuratorshjälp. I en skrivelse från överläkare Grönblad vid Malmö sjukhem (§136, 1957) jämställde han kuratorns arbete inom kronikervården med kuratorns ställning inom den psykiatriska verksamheten: ”För att kronikerfallen och då särskilt åldringarna som ju äro i majoritet skola bli rätt bedömda och en önskvärd rörelse i det inneliggande klientelet skall ske, måste ett teamwork mellan läkare, sjuksköterska, socialkurator och sjukgymnast äga rum. I detta samarbete intar soci- alkuratorn en mycket viktig plats framförallt i utskrivningsfrågan.” I detta koncept, ingick enligt Grönblad, att ge all möjlig service till inneliggande patienter, som att bedriva förarbetet för utskrivningarna genom att ta kontakt med patienternas hem och olika sociala hjälporgan samt att kuratorn ska närvara på ronderna.
Efter något år tillkom ytterligare en kuratorstjänst inom långtidssjukvården med
motiveringen att ”kuratorn behöver ha tid för att vara överläkaren behjälplig i fråga om förberedelser för patienternas utskrivning”(§282, 1959).
Det framgår av de olika paragraferna och i skrivelserna med bilagor, att det som vid den här tiden betonades ytterligare var betydelsen av kuratorn som en länk mellan institutionen och patientens privata liv, samt även som länk till det omgivande sociala samhället. Det som ofta lyftes fram i dessa skrivelser var kuratorns viktiga roll att underlätta patienternas utskrivning från sjukhuset.
SJUKHUSKURATORERNA SYNLIGGÖR ALLTMER ENGAGEMANGET FÖR DE EGNA ARBETSVILLKOREN PÅ 1960-TALET
Under det följande decenniet dvs. under 1960-talet, fortsatte sjukvården i Mal- mö att expandera och alltfler kuratorstjänster inrättades. Det var också under denna tidsperiod, som det blev mer fokus på kuratorsarbetets villkor vid de somatiska klinikerna, både genom deras egna skrivelser till Sjukvårdsstyrelsen och med god draghjälp från såväl sjuksköterskor som läkare. Fem kuratorer vid de somatiska klinikerna anhöll i en skrivelse till Sjukvårdsstyrelsen om en översyn av kuratorernas arbetsfördelning, en kartläggning av behovet av kura- torsmedverkan vid de somatiska klinikerna, samt om upprättandet av en ny plan för verksamheten (§203, 1962). Denna skrivelse stöttades av en framställan från Svensk sjuksköterskeförening, där det bland annat stod följande; ”det är ett flertal avdelningar som önskar mer kontakt med kurator eftersom många patienter har behov av kuratorskontakt i ärenden som rör praktiska problem i hemmet, eko- nomiska problem och bostadsproblem.” Sjuksköterskorna hade också önskemål om att kuratorerna skulle delta i överläkar-ronderna (§673,1962). Uppdraget att tillgodose detta behov gavs åt styresmannen vid Malmö Allmänna Sjukhus och professorn vid den Socialmedicinska avdelningen.
Enhetliga arbetsuppgifter fastställs och helhetsperspektivet tar form
Eftersom kuratorerna hade delvis lika, men också olika arbetsuppgifter beroende vilken klinik kuratorn i fråga arbetade på (Fredlund 1997) blev det viktigt att mer enhetligt definiera kuratorns arbetsuppgifter och finna en tydlig av- gränsning gentemot övriga personalgrupper. Denna problematik diskuterades på Svensk kuratorsförenings studiedagar i maj 1962. Deltagarna under dessa mötesdagar enades om följande definition; ”kuratorerna ska parallellt med den medicinska vården bidraga till utredning, diagnosticerande och behandling av patienten.” Definitionen är intressant då den belyser frågeställningar, som åter igen aktualiserades under 2000-talet, såsom; ”vem avgör vilken behandling en patient behöver? Behandlingens längd? Praktiska och sociala åtgärder i kombina-
tion av med psykologisk natur? Hjälpa patienten med dennes personliga problem?
Ansvar för helhetsbehandlingen av patienten?”, vilket även jag återkommer till och problematiserar längre fram i texten. Kuratormötet i maj 1962, kom också fram till att det var viktigt för kuratorn att ta egna initiativ och inte bara vänta på att bli kontaktad. Detta ledde 1968 fram till att en så kallad ”normalin- struktion” för sjukhuskuratorer blev utformad av Socialstyrelsen. Den antogs av flertalet landsting, och normal-instruktionen inleds enligt följande, §1:”Inom verksamhetsområde som huvudman anvisar handhar kurator det sociala arbete som krävs för god patientvård och för främjande av patients rehabilitering. §2: Kura- tors arbetsuppgifter omfattar råd och bistånd i personliga, sociala och ekonomiska angelägenheter, vilka har anknytning till och är av betydelse för den sjukdom eller skada för vilken patient vårdas. Därtill har kurator att verkställa för diagnos och behandling erforderliga utredningar. Kurator har att handlägga ärenden, i vilka åtgärd begäres av läkare eller när kurator på framställning av patient, anhörig till sådan eller eljest finner anledning därtill.” Denna instruktion skapade en yttre ram för arbetet ( Fredlund 1997) och bidrog enligt min mening till ett mer självständigt arbete, som sjukhuskurator.
Ur dagböcker från slutet av 1960-talet om kuratorsverksamheten vid ortoped- och infektionskliniken finns följande arbetsuppgifter noterade; bidragsansök- ningar från sjukhusets fonder, hjälp till åldringsvård och hemsyster, kontakt med sjukkassan, socialvården och barnavårdsnämnden, ansökningar om statligt understöd, utredning av hem- och bostads-förhållanden (Kuratorsliggare Malmö Stadsarkiv). Det vill säga, ärenden av huvudsakligen praktisk natur. Kurator/
tidigare chefskurator Ann-Marie Hansson berättade under vår intervju (2013- 01-15) att när hon började arbeta som kurator vid Värnhems sjukhus 1968 (tidigare Malmö sjukhem) så fanns det många arbetsuppgifter för en kurator, som inte enbart handlade om att upprätta bouppteckningar och dela ut fickpeng- ar till patienterna. I hennes fall handlade det även om skriva ansökningar till ålderdomshem och/eller för patienters kommande boende på ett servicecentrum.
Den överordnade drivkraften i arbetet som sjukhuskurator upplevde hon enligt följande:
…”Något av det allra första jag gjorde var att sätta igång med en analys av behoven och analys av kuratorsbehov och kuratorsmedverkan. Drivkraften i mitt arbete blev den ilska som jag kände då och fortfarande känner när den lilla fina människan som är utsatt inte får sin rätt eller inte blir lyssnad på”…
(Ann-Marie Hansson kurator/chefskurator 2013-01-15)
EN ORGANISATORISK SAMORDNING ÄGER RUM OCH CHEFSKURATORSTJÄNSTER INRÄTTAS
Under 1960-talet påbörjades en organisatorisk samordning av kuratorsverksam- heten och på flera håll i Sverige inrättades chefskuratorstjänster. Kuratorernas
ställning inom hälso- och sjukvården påverkades då det i en kunglig kungörelse år 1964 fastslogs att kuratorerna skulle räknas som sjukvårdspersonal (Fredlund 1997). I Malmö kom utredningsuppdraget från 1962 att omfatta kuratorsverk- samheten vid samtliga tre sjukhus i kommunen - Malmö Allmänna Sjukhus (MAS), Malmö Östra Sjukhus (MÖS), samt Värnhems Sjukhus (VÄS, för vård av långtidssjuka).
Kuratorerna inom den psykiatriska vården anförde under denna organisa- toriska samordning, att det fanns flera principiella skillnader i kuratorsverk- samheten inom de olika vårdområdena. Samt, att det därför inte gick att det jämföra arbetsförhållandena på gemensamma grunder och de olika behoven av kuratorsmedverkan inom psykiatrisk respektive somatisk vård. Uttalandet resulterade i att det kom att bli två utredningar, en om kuratorsarbetets or- ganisation och samordning samt ytterligare en utredning, som tog formen av arbetsanalys. Dessutom tillsattes en arbetsgrupp bestående av två kuratorer från somatiken respektive psykiatrin, där ytterligare en kurator tillsattes som sam- ordnare (bil148:1965). Något som också kan ses som ännu ett exempel, både på känslan av att tillhöra två olika discipliner inom sjukvården och på den reella konflikten/ rivaliteten mellan kuratorerna inom den psykiatriska kontra den somatiska vården.
Sjukvårdsstyrelsen beslutade under 1965 att följa utredningens, som tillsattes 1962, förslag till ny organisation och uppdaterade instruktioner för kuratorsarbe- te (§252:1965). Kuratorerna var tidigare administrativt direkt underställda Sjuk- vårdsstyrelsen och respektive sjukhus styresman, samt yrkesmässigt respektive klinikchef. Personalfrågorna var i första hand knutna till den så kallade ”Första föreståndarinnan”. Utredarna föreslog en ny organisation med en chefskurator som under sig hade sex Förste kuratorer. Som en motivering till behovet av ny organisation, angavs rekryteringssvårigheter, vilket innebar att ordinarie kurator inte hade tid att åta sig att informera och handleda sina nya kollegor.
Ett annat skäl var svårigheten att rekrytera handledare åt praktikanterna från Socialhögskolan, vilket ansågs som mycket viktigt för att kunna anställa ny och kompetent personal.
I slutet av 1960-talet hade det på flera sjukhus i landet anställts en chefs- kurator, vilket föranledde styresmannen för Allmänna sjukhuset i Malmö att återigen lämna in en skrivelse till Sjukvårdsstyrelsen (§283, 1968). I denna skrivelse står bland annat att ”Erfarenheter både från Malmö och andra sjukhus visar att det behövs en chefskurator för samordning av verksamheter, instruktion och handledning av praktikanter”. Sjukvårdsstyrelsen beslutade då att inrätta en tjänst som chefskurator. Det fanns fem sökande till tjänsten varav två män, men eftersom Ulla Fredlund ansågs som mest meriterad med erfarenhet från kuratorsarbete både inom den somatiska och psykiatriska vården, samt hade administrativ erfarenhet och utredningsskicklighet erbjöds hon tjänsten (§304, 1969). Den nya kuratorsorganisationen i Malmö kom sammantaget att bestå av
fyra kuratorsgrupper med en förste kurator som företrädare. I sammanhanget kan nämnas att 1967 anställdes för första gången en manlig kurator, vars pla- cering blev på psykiatriska kliniken. Intressant och även värt att notera, är att kuratorerna i slutet på 1960-talet beviljades utbildning i socialvårdsmetodik.
I ansökan till Sjukvårdsförvaltningen skrev Ulla Fredlund att ”denna fort- bildning behövs eftersom samhällsutvecklingen går så snabbt” och hon betonade också det ”kristeoretiska betraktelsesättet eftersom kuratorerna till stor del har att göra med människor i krissituationer” (§547, 1969). Därmed synliggjorde och lyfte chefskuratorn in ett nytt moment i kuratorsarbetet, med tillhörande me- todik, som handlar om att kunna bemöta och omhänderta människor i kris, vilket idag utgör en betydande del av kuratorernas arbetsuppgifter på många sjukhuskliniker.
Brist på vårdplatser leder fram till utveckling av eftervård
Styresmannen för Allmänna sjukhuset i Malmö skrev 1968, kanske som yt- terligare ett motiv till att får igenom inrättandet av chefskuratorstjänsten, att
”chefskuratorn under en övergångsperiod ska ägna sig åt klinikkuratorns arbetsupp- gifter bland annat beroende på att långtidssjuka kommit att uppta akutklinikernas vårdplatser. På grund av detta har kuratorernas arbetsuppgifter blivit allt tyngre och tidskrävande”. Bristen på vårdplatser ledde till att det skapades ett helt nytt arbetsområde för kuratorerna, eftervård för patienterna som kom att bli ett be- tydande verksamhetsområde inom sjukvården under 1970-talet (Ulla Fredlund kurator/tidigare chefskurator, intervju 2012-10-23).
Detta ständigt återkommande problem, bristen på vårdplatser, var ett område där klinik-cheferna/läkarna efterfrågade hjälp av kuratorerna. Jörgen Malm- quist, läkare/tidigare klinikchef på Medicinska kliniken (MAS), minns att ett av hans första samarbeten med en kurator handlade om äldre sjuka patienter som inte kunde botas och som kunde förväntas ha svårt att klara sig i eget boende. I dessa fall behövdes kuratorn för att göra en realistisk bedömning av hans/hennes fortsatta boende och för att ordna lämplig eftervård.
…”Där tyckte jag att man hade ett stort stöd av kurator för man klarade inte av att bedöma detta själv och avdelningssjuksköterskan hade inte heller sådan kompetens då det gällde att komma på samma våglängd som patienten och dessutom patientens anför- vanter som i många fall hade väldigt bestämda åsikter och som ibland inte stämde så väl överens sinsemellan och då behövde man en kurator som hade insikt om sociala förhål- landen och en särskild förmåga att få kontakt med folk och diskutera sådana här saker”...
(Jörgen Malmquist läkare/tidigare klinikchef Medicinkliniken, intervju 2013-05-29)
Ulla Fredlund menar att en av hennes viktigaste uppgifter blev att bygga upp en eftervårds-avdelning (intervju 2012-10-23) med som mest 500 platser på olika konvalescent/eftervårdshem runt om i Skåne där både placering och uppföljning sköttes av kuratorer.
Arbetet på eftervårdsavdelningen bestod i:
…”praktiskt stöd i kombination med samtal. En hel del samtal med anhöriga för att hålla modet uppe hos dom och försöka arrangera så att det gick att ha patienten hemma. Jag tror att vi utförde ett riktigt bra jobb”…
(Lisbeth Hedenus kurator/personalchef Skånes Universitetssjukhus, intervju 2013-03- 21)
…”Vi hade ju mycket kontakt med eftervårdsavdelningen men också med den kommu- nala hemtjänsten. Vi arbetade mer som socialarbetare med traditionellt socialt arbete”…
(Siv Nilsson kurator Neurologiska kliniken, intervju 2013-01-16)
För mig och kuratorerna på Medicinska kliniken, där jag under denna tid var verksam, gällde det att etablera en god relation till kuratorerna på eftervårds- avdelningen, dels för att det hela tiden efterfrågades platser men också för att höja vår egen status. Ju fler patienter man lyckades få utskrivna från avdelningen desto viktigare blev kuratorn. Det gällde därför att ha god kännedom om pa- tienterna så att man lämnade rätt information för en adekvat placering.
KURATORSORGANISATIONENS FORTSATTA EXPANSION PÅ 1970-TALET
Under 1970-talet expanderade kuratorsorganisationen och det inrättades flera nya kuratorstjänster varje år. Kompetensen som efterfrågades var socionomut- bildning, gärna med vidareutbildning. Kuratorerna erbjöds också utbildning i medicinsk information, kristerapi och handledning och kuratorerna hade en egen rambudget just för fortbildningsfrågor (Fredlund 1978).
Ulla Fredlund (intervju 2012-10-23) beräknar att det fanns cirka 40 sjuk- huskuratorer i Malmö när hon tillträdde som chefskurator 1969, för att sedan i slutet av 1970-talet vara fler än 100. Ulla berättar att hon hela tiden utgick från patientens behov, och att hon också lyckades motivera dessa så väl att ledningen förstod att det psykosociala arbetet var viktigt, att det behövdes fler kuratorer.
1972 antog Sjukvårdsstyrelsen en ny organisationsplan för kuratorerna (§460, 1972) enligt följande förslag från chefskuratorn: ”Kuratorsorganisationen ska utgöra en avdelning inom Malmö Sjukvårdsförvaltning med en socionom (chefsku- rator) som administrativ ledare. Inom kuratorsorganisationen ska finnas utrymme för rörlighet i fråga om arbetsfördelning, omdispositioner och utvecklande av nya arbetsmetoder och rutiner samt förutsättningar för införandet av rutiner och sam- arbetsformer mellan kuratorsverksamheterna och andra sociala verksamhetsgrenar”
(Fredlund 1972).
Chefskuratorn ansvarade för samordning, arbetsledning, information och över-
gripande planering. Den biträdande chefskuratorn som tillsattes i augusti 1972 (§336, 1972) var både samverkande och ställföreträdande för chefskuratorn i ovanstående uppgifter. Det fanns också en gruppkurator som ansvarade för introduktion, samordning, arbetsledning och handledning inom en enskild ku- ratorsgrupp, kombinerat med kliniskt kuratorsarbete. Medan övriga kuratorer var avdelade för praktisk kuratorsverksamhet och därmed var totalt integrerade i sjukvårds-verksamheten. Det fanns även kontorspersonal som utförde skriv- och telefonservice, samt annat administrativt arbete enligt kuratorns anvisningar.
Den baskompetens som efterfrågas för att bli anställd som sjukhuskurator var socionomexamen och erfarenhet av kuratorsarbete. Även olika former utav vi- dareutbildning inom yrkesområdet var meriterande (ibid).
En del kuratorer började under 1970-talet alltmer ifrågasätta deras roll som
”praktiska fixare” och ansåg att flera av de praktiska rutinarbetsuppgifterna skulle kunna utföras av annan personal. Medan andra sjukhuskuratorer, inom samma eller liknande yrkesområden, under denna tids-period, ansåg att det var en bra inkörsport till en mer fördjupad kontakt med patienterna ifråga.
Kuratorerna inom somatisk respektive psykiatrisk vård
Kuratorerna status påverkades av hur tydlig och synlig man var, vilket varierade mycket bland kuratorerna (Fredlund 1971). Kuratorernas ”fixarroll” försvann alltmer från psykiatrin eftersom behandlingsarbete ansågs finare är praktiskt arbete och kuratorerna inom psykiatrin ansåg därför att deras status var och blev högre än somatikens, vilket utgjorde ett återkommande problem och konflikt- område inom yrkeskåren (Ulla Fredlund, intervju 2012-10-23)
…”När det gällt motsättningen mellan somatiken och psykiatrin har jag alltid känt som kurator att vi var väldigt integrerade i klinikarbetet men det har funnits sammanhang, kanske beroende på mindervärdeskomplex, då man känt att psykiatrins kuratorer varit lite finare och märkvärdigare. Jag tycker egentligen att det är finare att jobba inom so- matiken för här har vi hela spektrat och är ensamma i den här mer naturvetenskapliga världen. Borde vara lättare när man har uppbackning på ett annat sätt”…
(Siv Nilsson kurator Neurologiska kliniken, intervju 2013-01-16)
EXEMPEL PÅ ARBETSBESKRIVNING INOM SOMATIKEN
Arbetsbeskrivningen för en kurator inom somatisk vård kunde se ut på följande sätt på 1970-talet:
”50% av arbetsuppgifterna består av utredningsarbete, en social anamnes som komplement till den medicinska då man bedömer patientens hela situation och tillsammans med patienten planerar för den fortsatta behandlingen och de åtgärder som behövs. Kuratorn ansvarar också för att patienten blir informerad om andra myndigheter till exempel Försäkringskassan och Socialförvaltningen. Redovisningen av socialutredningen och vidtagna åtgärder ges till patientens behandlande läkare och eventuell notering i patientens sjukjournal.
20% utgör olika former av samtalsterapi och stödkontakter. Samtalen kan ske spontant eller i form av planerade, återkommande samtal individuellt, i familj eller grupp. Man bearbetar bland annat kris- och relationsproblem.
15% av arbete går åt till att deltaga i konferens med övriga kuratorer och ibland representanter från andra myndigheter och institutioner samt ronder och sittronder med annan personal på kliniken.
10% av arbetstiden ägnas åt administrativa arbetsuppgifter men också praktisk hjälp till patienter med post- och bankärenden.
5% av arbetstiden är för intern fortbildning och studiebesök” (Nomenklaturu- tredning 1972).
Kuratorerna blev under denna tidsperiod, på 1970-talet, alltmer integrerade i sjukvården och självskrivna i teamet runt patienten. Eftersom det inom den somatiska vården skett en ökning av psykosomatiska sjukdomar blev sambandet mellan patientens sjukdomstillstånd och psykosociala situation allt tydligare och kuratorernas status inom vården ökade då deras insatser ledde till inbesparade sjukvårdsresurser (Gynnerstedt 1978).
Om att vara kurator under det ”gyllene 70-talet”
Jag började, som jag nämnde i inledningen, som vikarie på Malmö Allmänna sjukhus i mars 1975 och det första åren vikarierade jag på olika kliniker innan jag hamnade på Medicinkliniken där jag 1977 fick tjänsten som gruppkurator.
Mitt första år som vikarie var mycket lärorikt eftersom arbetet skilde sig en hel del beroende på vilken klinik som jag arbetade på. Jag upplevde att man som kurator var mer efterfrågad på de medicinska klinikerna än på de kirurgiska klinikerna, kanske just beroende på eftervårdsproblematiken. Jag hade under denna tidsperiod ett längre vikariat på ortopediska kliniken. Det hände vid ett tillfälle att en av läkarna sa: ”Jaså du är kurator, då är du en av dom som vi läkare kan torka fötterna på!” Detta var förvisso inte det gängse förhållningssättet
för personalen på den ortopediska kliniken. Ibland kunde jag dock uppleva, på samtliga kliniker där jag var verksam under denna tidsperiod, att vi som sjukhuskuratorer fick uppgifter som ingen annan ville ha.
Det som jag personligen upplevde som viktigt inom mitt yrkesområde var att vara synlig. Jag tillbringade mycket tid på klinikens avdelningar och mottag- ningar. Jag var med på såväl ”sitt som gå-ronder” flera gånger i veckan och blev en naturlig del av teamet runt patienten och blev därmed alltmer säker på min roll som sjukhuskurator. Jag är tacksam över att jag haft förmånen att arbeta under denna tidsperiod i en expansiv, dynamisk samt utvecklande organisation, och med stora möjligheter att påverka sin egen arbetssituation dvs. innan” be- sparingarnas tid” påbörjades i slutet av 1980-talet.
1980-TALET, UNDER DEN TIDSPERIOD DÅ KURATORERNA BLIR KLINIKANSLUTNA
Den stora förändringen under 1980-talet var att alla kuratorer blev klinikanslut- na. Konsekvenserna av denna förändring återberättas av mina intervjupersoner enligt följande:
…”Jag tror vi förlorade något där, folk blev ännu mer lämnade ute på klinikerna och väldigt beroende av att man hade en bra klinikchef. Man tappade frågor kring kompe- tensutveckling, fördelning av vikarier osv, det blev väldigt konstigt. Man knaprade in på chefskuratorns uppdrag så till slut hade hon i stort sett ingenting alls och det var ju ett bekymmer”…
(Agneta Lantzow, kurator/chefskurator, intervju 2013-02-20)
…”Jag märkte ingen skillnad, det var ju samma kuratorer. Lite underligt om en viss grupp på en stor sjukhusklinik ska fjärrstyras på något sätt. Verksamheten bör ha ett totalansvar annars kan han ju inte kallas verksamhetschef”…
(Jörgen Malmquist läkare/tidigare klinikchef Medicinkliniken, intervju 2013-05-29)
… ”Det handlar mycket om vem man är som person. Kom man till en klinik med en bra chef och dessutom är en stark person själv blev det bra annars fanns risken att man blev isolerad och ingen på kliniken visste vad kuratorn gjorde”…
(Agneta Lantzow kurator/tidigare chefskurator, intervju 2013-02-20)
…”Jag kom till Malmö efter att ha tjänstgjort en tid i Tyskland och jag blev mycket im- ponerad när jag träffade kuratorerna i Malmö, de var mycket mer aktiva än jag mindes från Tyskland och de kändes mer naturligt närvarande på kliniken”…
(Jesper Petersson läkare/verksamhetschef Neurologen, intervju 2013-05-21)
För oss på Medicinkliniken anser jag att det var övervägande positivt när vi blev klinikanslutna. Vi var en grupp på 5-6 personer och de flesta av oss hade redan arbetat flera år på samma klinik redan innan reformen gällande kuratorernas
klinikanslutning. Därmed var vi redan väl integrerade i vården genom att vi tillbringat mycket tid ute på våra avdelningar och mottagningar. Dock, det jag upplevde som en nackdel med den hårdare uppbundenheten kring enskilda kliniker, var att vi tappade information om vad som hände på sjukhuset i stort, och då även kontakten med kuratorerna på de andra klinikerna och sjukhusen.
I fokus, sambandet mellan somatiska sjukdomar och psykosociala faktorer
JHälso- och sjukvårdslagen som trädde i kraft 1983 innebar att kuratorerna inom den somatiska vården fick mer kvalificerade arbetsuppgifter genom att den betonar en helhetssyn på patienten och vikten av att se sambandet mellan so- matiska sjukdomar och psykosociala faktorer. Att uppmärksamma psykosociala faktorer blev därför viktigt även för andra personalkategorier och kuratorerna kom att få rollen som utbildare och handledare i psykosociala frågor (Pettersson 1985). Arbetets innehåll beskrevs i tre delar: Psykosocialt behandlingsarbete, utvecklingsarbete och samverkan/samordning (Byström et al 1983).
Chefskuratorns roll ändrades då från arbetsledande till en konsulterande funktion, där arbets-uppgifterna huvudsakligen bestod i att medverka som konsult och social expert i olika samman-hang, samt som kontaktperson gent- emot Socialhögskolan i frågor om utbildning och forskning. Kuratorsarbetet inriktades alltmer på psykosocialt behandlingsarbete (Hergart 1987).
1980-TALET, UNDER DEN TIDSPERIOD DÅ KURATORERNA BLIR KLINIKANSLUTNA
…”Allt ifrån att man har en empatisk hållning så att när patient och anhöriga kommer visar empati, börja ju där. Sen handlar det om att när man lägger upp en utredning/be- handling så måste man ju hela tiden måste man ju hela tiden fundera på vd det innebär att få ett sådant besked. Du kanske har en hjärntumör, detta river ju upp en massa frågor och det innebär ju då att man måste ha ett förebyggande arbete. Som sjukvårdspersonal måste du ju hela tiden tänka att det här kommer att innebära en massa för den som får be- skedet, så där börjar väl det psykosociala arbetet. Sen kan det ju vara att de har effekter på den personliga situationen och då får man ta upp det allteftersom som till exempel, kan man gå tillbaka till sitt arbete, har man ens ett arbete liksom hela den biten. Långsiktiga skedet. Inte att förglömma är rena krisbearbetningen liksom de våldsamma reaktionerna från kanske framförallt anhöriga eftersom patienten själv inte alltid ge så starka uttryck, de är i chock så det kan vara anhöriga som krisar rätt starkt och det händer rätt ofta. Det är också en del av psykosocialt arbete och inte alltid lätt”…
(Jesper Pettersson läkare/verksamhetschef Neurologen, intervju 2013-05-21)
Arbetsuppgifterna var samtal och en hel del utav dessa var av praktisk natur.
De sistnämnda var ofta en inkörsport till en mer utvecklad samtalskontakt.
Långt ifrån all personal som var verk-samma på den enskilda sjukhuskliniken, hade i början av 1980-talet, fortfarande inte klart för sig vad kuratorsarbetet innebar gällande patientsamtal och det psykosociala arbetet. Här är ytterligare ett exempel, denna gång från en diabetesmottagning:
…”Jag minns när jag blev anställd på Diabetesmottagningen och läkaren där sa att vi har en massa papper som vi ska fylla i så det är väl det vi ska ha kuratorn till! Hans för- väntningar kom på skam, istället var det mycket krissamtal och samtal om att lära sig leva med en livslång sjukdom och hjälpa till att även se möjligheter inte bara hinder samt att också finnas där när det blev komplikationer och problem. Jag fick ganska snart ett mycket bra samarbete både med tidigare nämnda läkare och övrig personal på mottag- ningen”…
(Ann Marie Hansson kurator/tidigare chefskurator, intervju 2013-01-15)
Hälso- och sjukvården måste börja spara i slutet av 1980-talet
”Hälso- och sjukvården måste spara” och det enda besparingspaketet efter det andra presenterades (Hall 2012). Kuratorerna lyckades till skillnad från många andra yrkesgrupper att undgå större besparingar, men återigen var detta per- sonbundet. För den kurator som var synlig och tydlig i sin yrkesutövning på kliniken och där andra personalgrupper visste vilka kuratorns arbetsuppgifter var, undgick ofta att bli ifrågasatt medan däremot de kuratorer som mest tog emot patienter på sina rum kunde rationaliseras bort (Jesper Petersson läkare/
verksamhetschef Neurologen, intervju 2013-05-21).
Chefskuratorns roll ändras från arbetsledande till konsultfunktion, där ar- betsuppgifterna huvud-sakligen bestod i att medverka som konsult och social expert i olika sammanhang samt som kontaktperson gentemot Socialhögskolan i frågor om utbildning och forskning (Hergart 1991). Chefskuratorerna eller samordnarna som de kom att kallas blev två, en för somatiken och en för psy- kiatrin, och samordnarens viktigaste arbetsuppgift var inledningsvis att skapa en gemensam yrkesplattform för kuratorerna (Ann-Marie Hansson, kurator/
chefskurator, intervju 2013-01-15).
Som tidigare har nämnts i texten, blev på 1980-talet kuratorsarbetet alltmer inriktat på psykosocialt behandlingsarbete. I samband med att denna förändring ägde rum utvecklades och effektiviserades samarbetet med övrig sjukvårdande personal. En del arbetsuppgifter såsom eftervårdsplaceringar och hemtjänst lämnades av kuratorerna och togs över av annan personal, företrädesvis sjukskö- terskor (Hergart 1987). I Malmö börjar kuratorerna började alltmer efterfrågas som handledare för övrig personal och redan i mitten av 1980-talet anordnade
sjukvårdsförvaltningen, på initiativ av chefskuratorn, en uppdragsutbildning i handledning via Socialhögskolan Sköndahl. Kuratorerna förväntades efter denna utbildning även kunna handleda sjukvårdande personal på andra kliniker än den egna (Vera Hergart kurator/chefskurator, intervju 2013-03-05). Något som också de flesta gjorde, mig själv inkluderat. Det var under denna utbildning, med efterföljande handledande uppdrag, som jag på allvar insåg vilka möjligheter till kompetensutveckling och avlastning för samtliga sjukvårdande professioner som det finns att få med hjälp utav handledning.
”KURATORER I SJUKVÅRDEN - HJÄLP I SVÅRA SITUATIONER”
PSYKOSOCIALT ARBETE PÅ 1990-TALET
Kuratorns arbetsuppgifter var nu huvudsakligen socialt/psykosocialt behand- lingsarbete, handledning av och information till personal, medverkan i social/
psykosocial utbildning av övrig personal samt deltagande i kris och katastrof- beredskapen inom förvaltningen (Hergart 1991). Kuratorerna gav 1996 ut en informationsskrift med titeln ”Kurator i sjukvården - hjälp i svåra situationer.
Information till patienter och anhöriga”. I denna skrift framgår när man kan vända sig till kuratorn och det är när:
• ”du eller någon anhörig drabbas av fysisk eller psykisk sjukdom
• du eller någon anhörig råkat ut för en olycka
• du eller din familj är i kris
• du mister en anhörig
• dina livsvillkor ändras
• när du på grund av sjukdom inte kan arbeta
• din kropp inte orkar med stressen
• du har missbruksproblem
• du vet inte vart du ska vända dig i samhället för att få hjälp” (Universitets- sjukhuset MAS 1996)
Det som klienten då kunde få hjälp med var och är delvis fortfarande, följande:
• ”krisbearbetande samtal med dig och dina anhöriga
• Stödsamtal
• Samtalsterapi – individuellt, med familjen eller i grupp
• Information om socialförsäkringar och samhällets servicemöjligheter
• Stöd och råd vid kontakter med t ex arbetsgivare, arbetsförmedling, försäk- ringskassa och socialtjänst”
Värt att uppmärksamma, gällande det psykosociala arbetet i enlighet med före- gående text, är att klienterna/personerna i fråga kan få samtalsterapi. Då finns det anledning att fundera på, och problematisera, vad som avses med samtals- terapi och vilken utbildning som krävs för att en kurator ska kunna bedriva
samtalsterapi? Är det i vid mening möjligt att påstå, att samtals-behandling är detsamma och många gånger likvärdigt med samtalsterapi, eller är det så att vi i dagens alltmer specialiserade samhälle skiljer på och tydligt uppdelar ”samtalet som arbetsform” och ”den samtalsterapi som förutsätter en terapiutbildning?”
Jag lämnar dessa frågor fortsatt öppna, då jag anser att föregående frågeställ- ningar är något som ständigt behöver debatteras.
Arbetet inom de psykiatriska klinikerna började också förändras under 1990-talet från att tidigare ha varit mycket teamarbete på ”lika premisser”, till att bli alltmer hierarkiskt och biologiskt inriktat, med tillhörande förklaringsmo- deller, varför samtalsterapierna kom att hamna lite i skymundan (Eva Rosenquist kurator/chefskurator, intervju 2013-01-21).
Även inom den somatiska vården skedde förändringar:
…”Vi började mer och mer arbeta i team på kliniken där kuratorerna också ingick samt att kuratorerna ofta hjälpte personalen i psykosociala frågor samt ledde spegling, debrie- fing och handledning”…
(Jesper Pettersson, läkare/verksamhetschef Neurologen, intervju 2013-05-21)
…”Kuratorsarbetet förändrades ju i takt med att samhället förändrades men mycket be- roende på besparingarna och vi blev tvungna att prioritera och strukturera arbetet på ett tydligare sätt än tidigare”…
(Siv Nilsson, kurator Neurologiska kliniken, intervju 2013-01-16)
Samordnare istället för chefskurator, 2000-talet
Under början av 2000-talet var bland samordnarens viktigaste uppgifter att samla kuratorerna i en yrkesgemenskap, utveckla kuratorernas handledarskap, bygga upp en organisation med jourkuratorer samt verka för att kuratorerna tar emot socionomkandidater och på andra sätt medverka i socionomutbildningen.
Tjugotalet kuratorer blir också utbildade i debriefing och kris- och katastrofbe- redskap och är delaktiga i den organisation för kris- och katastrofberedskap som byggs upp inom sjukvården i samarbete med andra myndigheter (Ann-Marie Hansson kurator/ chefskurator, intervju 2013-01-15).
BEHOVET AV JOURKURATOR? EN KONTINUERLIG FRÅGA ATT STÄLLA
En fråga som diskuterats vid ett flertal tillfällen under årens lopp var frågan om behovet av ”jourkurator”. Vi var många kuratorer som tyckte det var an- märkningsvärt att det på ett så stort sjukhus inte fanns tillgång till kurator
efter kontorstid. I början på 2000-talet byggde dåvarande samordnaren upp en organisation med jourhavande kurator på helgerna och verksamheten byggde helt på frivillighet. Jag vet från mina handledningsgrupper att denna beredskap var mycket uppskattad inom akutkliniken. Det fungerade också ganska bra till en början, men det blev successivt allt svårare att få kuratorerna att ställa upp, varför kuratorberedskapen upphörde 2007 (Agneta Lantzow kurator/chefsku- rator, intervju 2013-02-20). Idag finns åter en beredskap som är gemensam för båda sjukhusen i Malmö och Lund, men enligt mina handledningsgrupper kontaktas denna jour endast i undantagsfall, eftersom personerna som arbetar där är okända för dem.
Sammanslagningen år 2009
Den stora förändringen kom 2009 när de båda sjukhusen i Malmö och Lund slogs ihop för att tillsammans omformas ett gemensamt sjukhus, Skånes Univer- sitetssjukhus, SUS. Samman-slagningen innebar att ledorden ”produktivitet och effektivitet” kom att prägla sjukvården som helhet. Detta ställde också nya krav på kuratorerna (Lisbeth Hedenus personalchef SUS, intervju 2013-03-21) och chefskuratorn i Lund blev ansvarig för hela SUS. Enligt mina intervjupersoners svar ledde sammanslagningen till följande:
…”Kuratorerna är en utsatt grupp eftersom pengarna idag går till ny dyrbar apparatur och dyra mediciner och en del kuratorstjänster har också dragits in av besparingsskäl”…
(Jesper Pettersson läkare/verksamhetsansvarig Neurologen, intervju 2013-05-21)
…”Arbetet har blivit mer styrt och i vissa fall är antalet patientbesök underlag för löne- sättningen”…
(Eva Olsson, facklig företrädare SSR, intervju 2013-02-20)
…”Tidigare var det upp till kuratorn själv att avgöra hur länge en patient behövde ku- ratorskontakt men nu finns det mallar för detta. Vi måste hela tiden prioritera och di- rektiven uppifrån är att vi ska korta ner kontakterna … Det måste finnas utrymme för mig att göra min egen professionella bedömning, ingen annan gör det bättre än jag, så därför trots direktiven, har jag några längre kontakter eftersom jag bedömt att patienten behöver det”…
(Siv Nilsson kurator Neurologiska kliniken, intervju 2013-01-16)
…”Denna ibland hårda prioritering skapar en känsla av maktlöshet när man ser behov som man inte kan, får åtgärda”…
(Eva Rosenquist kurator/chefskurator, intervju 2013-01-21)
Föregående utsagor kan ställas i relation till innehållet i en broschyr utgiven av kurators-verksamheten 2010. Enligt denna broschyr kan en person vända sig till kurator om personen i fråga behöver krisstöd vid akuta kris- och sorgereaktioner, stödjande och/eller bearbetande samtal för att orka med en svår livssituation, information om samhällets stödåtgärder samt hjälp med myndighetskontakter (Kurator 2010).
EN ”ORGANISATORISK RÖRA”, DOCK, ÄVEN FAKTORER AV KONTINUITET PÅVISAS
Utifrån mina intervjusvar (Johanna Tengvall kurator Akutkliniken, intervju 2013-05-27, Siv Nilsson kurator Neurologiska kliniken, intervju 2013-01-16 och Pernilla Elofsson kurator Akutkliniken, intervju 2013-03-01) gällande sammanslagningen med den tillhörande om-organiseringen, går det att utläsa att kliniktillhörighet troligtvis ger en bättre status. Och att kuratorerna som arbetat många år på samma klinik upplever att de har en bra status och viktig roll i teamet runt patienten. Medan kuratorer med kortare anställningstid ofta får ”marknadsföra sig” ute i verksamheten. Dessutom gör de ständiga omorgani- sationerna och den stora personal-omsättningen att en kurator hela tiden måste vara synlig ute på golvet för att vara säker på att få utveckla sina arbetsuppgifter och tillhörigheten till arbetsplatsen.
Kuratorerna på Neurologiska kliniken tillhör sedan 2012 en egen organisation med all para-medicinsk personal både i Malmö och Lund och tillhör dessutom rehabiliteringskliniken på Orup, vilket skapat en otydlighet både för kliniken, kuratorerna och patienterna.
…”Jag tycker fortfarande det är roligt med patientkontakterna, men jag känner den or- ganisatoriska röran är mer än vad jag klarar av ibland”…
(Siv Nilsson, kurator Neurologiska kliniken, intervju 2013-01-16)
…”På akutkliniken tillhör kuratorn också en rehabiliteringsenhet och närmaste chefen är en sjukgymnast … Vi kuratorer på akutmottagningen hade tidigare en larmtelefon som drogs in för ett tag sedan eftersom vi inte hade beredskap. Jag hade önskat jour så att jag snabbt kunde vara på plats och hjälpa till. Nu i helgen hade det varit 30 larm på fredagskvällen men inte en enda lapp i vår kuratorslåda, troligen beroende på att de inte riktigt vet. Ändå informerar vi alla nyutexaminerade läkare om kuratorsverksamheten, men det behövs ännu mer”…
(Johanna Tengvall, kurator Akutkliniken, intervju 2013-05-27)
…”Kuratorn inom akutsjukvården har en viktig roll i det akuta traumat men proble- met är snarare att kuratorn inte finns tillgänglig utanför kontorstid. Akutsjukvården står in för en stor utmaning eftersom den psykosomatiska problematiken ökar främst bland unga vilket troligtvis också kommer att påverka kuratorsverksamheten”…
