Mänskliga rättigheter som en väsentlig aspekt i de finländska och svenska företagens
hållbarhetsrapportering
Hanna Donning
Institutionen för Redovisning
Svenska handelshögskolan
Helsingfors
2020
<
SVENSKA HANDELSHÖGSKOLAN
Institution: Institutionen för Redovisning Arbetets art:
Magistersavhandling
Författare och Studerandenummer:
Hanna Donning – s138921
Datum: 13.7.2020
Avhandlingens rubrik: Mänskliga rättigheter som en väsentlig aspekt i de finländska och svenska företagens hållbarhetsrapportering
Sammandrag: Enligt Leisinger et al., (2010) kan mänskliga rättigheter anses vara en väsentlig del i företagens samhällsansvar. Vidare klargör Hess (2019) att företagen idag måste bemöta olika typer av frågor gällande mänskliga rättigheter beroende av bransch och plats för verksamhet. Dessa frågor kan identifieras och bemötas med hjälp av intressentdialogens väsentlighetsmatris som finns kartlagd bland annat i GRI:s ramverk.
Denna avhandling undersöker de finländska och svenska företagens hållbarhetsrapporter gällande den icke-finansiella posten mänskliga rättigheter.
Avhandlingen kartlägger de mänskliga rättigheternas roll i hållbarhetsrapporterna genom tre kvalitativa modeller skapade för avhandlingens syfte. Resultaten från dessa tre modeller har sedan analyserats med hjälp av den nya institutionella teorin samt intressent- och legitimitetsteorin.
Resultatet indikerar att de mänskliga rättigheterna rapporteras i enlighet med motivationer funna i samtliga tre pelare för den nya institutionella teorin, där de tillsammans kan förklara rapportinnehållet för den väsentliga aspekten. Företagen rapporterar gällande de mänskliga rättigheterna i enlighet med GRI:s ramverk som med hjälp av väsentlighetmatrisen tar fram de relevanta områdena intressenterna är engagerade enligt.
Nyckelord: Mänskliga rättigheter, hållbarhetsrapportering, väsentlighetsmatris, värdering av mänskliga rättigheter
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Problemområde ... 2
1.3 Syfte och forskningsfråga ... 3
1.4 Avgränsningar ... 4
1.5 Avhandlingens upplägg ... 4
2 Innebörden av företagens samhällssansvar ... 6
2.1 CSR ... 6
2.2 Mänskliga rättigheter ... 8
2.3 Samhällsansvarets inverkan på finansiell prestation ... 12
2.4 Ramverk för hållbarhetsrapportering ... 14
2.5 SASB – Sustainable Accounting Standards Board ... 15
2.5.1 SASB:s rapporterings standard ... 16
2.5.2 SASB väsentlighetsmatris ... 17
2.5.3 Väsentligheten av mänskliga rättigheter enligt SASB ... 18
2.6 GRI – Global Reporting Initiative ... 18
2.6.1 G4 ... 19
2.6.2 GRI standards ... 21
2.6.3 GRI väsentlighetsanalys ... 21
2.6.4 Väsentligheten för mänskliga rättigheter enligt GRI ... 24
2.7 SABS:s väsentlighetsmatris i kombination med andra standardiserade icke-finansiella ramverk ... 25
2.8 Tidigare forskning ... 25
2.8.1 Praxis gällande väsentlighet hos företag ... 26
2.8.2 Väsentligheten av mänskliga rättigheter ...28
3 Teoretisk referensram ... 30
3.1 Institutionell teori ... 30
3.2 Intressent- och legitimitetsteorin ... 34
3.3 Värdemaximeringsteorin ... 36
4 Metodik ... 37
4.1 Forskningsuppgift ... 37
4.2 Datainsamlingsmetoder ...38
4.3 Urvalsbeskrivning ... 39
4.4 Analysmetod ... 43
5 Mänskliga rättigheter i finländska och svenska gri rapporter –
Datapresentation, Resultat och analys ... 48
5.1 Den grundläggande innehållsanalysen ... 48
5.1.1 Användningsfrekvens av begreppet mänskliga rättigheter ... 48
5.1.2 Mänskliga rättigheter och dess nyckeltal enligt GRI ... 51
5.2 Den kvalitativa innehållsanalysen ... 53
5.2.1 Intressentdialogen – identifiering och prioritering av väsentliga aspekter ... 56
5.2.2 Mänskliga rättigheter som en väsentlig aspekt i hållbarhetsrapporten ... 58
5.2.3 De mänskliga rättigheters roll i rapporterna... 62
6 Diskussion ... 65
6.1 De reglerande motivationerna för rapporteringen ... 65
6.2 De normativa motivationerna för rapporteringen ... 67
6.3 De kognitiva motivationerna för rapporteringen... 69
6.4 Sammanfattande diskussion ... 70
7 Slutsats och förslag till forskningsuppgift ... 74
KÄLLFÖRTECKNING ... 77
BILAGOR Bilaga 1 Aspekterna av de specifika standard-upplysningarna G4 ... 85
Bilaga 2 GRI standards uppbyggnad och genomförande ... 87
Bilaga 3 Datamaterial ... 88
Bilaga 4 Resultatet för den grundläggande analysens urval ... 90
TABELLER Tabell 1 SASB identifierade sektorer ... 16
Tabell 2 De nio principerna för GRI rapportering... 20
Tabell 3 Mänskliga rättigheter som en väsentlig aspekt på sektornivå ... 41
Tabell 4 Matchning för SASB och GRI ... 42
Tabell 5 Matchning för G4 riktlinjer med GRI Standards riktlinjer ... 45
Tabell 6 Företags introduktion och sammanställning ... 54
FIGURER Figur 1 Värderelevansen sett utifrån ett CSR perspektiv ... 14
Figur 2 Väsentlighetsanalysens process enligt GRI ... 22
Figur 3 Resultat för identifiering och prioritering av väsentliga aspekter ... 23
Figur 4 Väsentlighet och incitament för offentliggörande av frivillig
information (Heitzman et al., 2009) ... 27 Figur 5 SASB väsentlighetskarta ... 40 Figur 6 Modellen för den kvalitativa innehållsanalysen ... 47 Figur 7 Användning av mänskliga rättigheter som begrepp på en generell
nivå ... 49
Figur 8 Användning av mänskliga rättigheter som begrepp på sektornivå .... 50
Figur 9 Mänskliga rättigheters rapportering enligt GRI ... 52
1 INLEDNING
Idag är legitimiteten för företagens verksamhet viktig för intressenterna. Frågan gällande företagens respekt för de mänskliga rättigheter är högaktuell, där en rad exempel på incidenter där intressenternas förtroende har utnyttjats och där det sociala ansvaret har brustit i företagen finns. Rapporter gällande barnarbete, utnyttjande av ursprungsbefolkning, mutor och hot samt orättvisa villkor är alla aspekter som rapporterats om i media. Detta är något som vi genom intressentdialogen med företagen kan påverka och har påverkat. Till exempel kan de mänskliga rättigheterna anses vara en naturlig aspekt i de frivilliga hållbarhetsramverken, där en följd av hållbarhetsrapportens utveckling är att det också finns ett värde i att minska informationsasymmetrin gentemot företagets intressenter (Thorne, 2014; Boiran &
Henri, 2o17). Genom en god relation med de interna- och de externa intressenterna kan företag legitimera sin verksamhet och därmed också upprätthålla relationen till intressenterna.
1.1 Bakgrund
Det finns ett större behov att rapportera för det sociala ansvaret, vilket föranlett att ett flertal standardiserade riktlinjer för hållbarhetsrapporteringens tillämpning tagits fram.
Det gemensamma syftet är att genom en standardiserad process upprätta en balanserad och rättvis bild av hållbarhetens tre delar (den ekonomiska-, den miljömässiga- och den sociala delen). Likställt med de finansiella rapporterna ska hållbarhetsrapporterna uppvisa en rättvis och trovärdig bild av verksamheten (Carrol, 1999). Enligt Bondy, Moon & Matten (2012) kan frivilliga ramverk och standarder anses vara ett resultat av en institutionaliseringsprocess, och också ses som ett motiv till hållbarhetsrapportering.
En institutionalisering är en process där praxis förblir en vedertagen tillämpning av majoriteten inom en krets, och som med tiden förblir ett socialt faktum som styr beteendet för alla som hör till denna krets (Harberg, Gander, Rieple, Helm & Martin- Castilla, 2010).
Att utvärdera och rapportera olika typer av icke-finansiella poster är ett relativt nytt ämne. Företag kan avgöra vilka icke-finansiella poster som löper en risk att ha en påverkan på företaget eller dess intressenter med hjälp av väsentlighetsvärderingar, som kan identifiera potentiella miljömässiga, sociala och ekonomiska (ESG, economical, social and governance) problem. Genom att identifiera hållbarhetsproblem som strategiskt viktiga, är företagen också intresserade av hur kapitalallokeringsprocessen för dessa problem ser ut. Företagen kan värdera sina kostnader och se dessa som en
investering för framtida intäkter. (Khan, Serafeim & Yoon, 2016). Ett sådant problem är mänskliga rättigheter, som kan anses vara en del av företagens sociala ansvarstagande (CSR) (Ashby, Leat & Hudson-Smith, 2012). Idag finns en uppfattning både bland de interna- och externa intressenterna att företag bör ta en aktiv roll i att skydda de mänskliga rättigheterna som en del av CSR arbetet (Luncan och Muchlinksi, 2012) och rapportera sin påverkan i sina bokslut för de icke-finansiella posterna.
1.2 Problemområde
Hållbarhetsredovisning kan idag ses som en av de olika typer av interna processer inom företagen, där det standardiserade ramverket står inför många utmaningar. Att stå sig robust i en komplicerad värld med ibland motstridiga infallsvinklar gällande samhälleliga, miljömässiga och ekonomiska frågor, kan försvåra för företagen att prioritera poster värda att uppta i en hållbarhetsrapport. Företagen tenderar förbli selektiva i sin bedömning av hur och vad man tillämpar gällande de icke-finansiella posterna. (Wu, Shao, Shen, 2018)
Utifrån tidigare forskning finns bevis att problem existerar med så kallade ”soft laws”/
mjuka regleringar, där till exempel Adams (2004) tog fram data på bristfälliga rapporteringar som inte motsvarar verkligheten och som saknar objektivitet. Hahn et al., (2014) fann interna processer och strategier för ett återgivande av en mer idealiserad bild av verkligheten, enkom med syftet att förändra intressenternas uppfattning. Detta istället för att förändra det faktiska interna processuella arbetet. Information är ett verktyg som externa intressenter använder sig av för att skydda dem själva från bedrägeri och med en icke-fungerande förvaltning förväntas informationen leda till ett förbättrat beteende. Rapportering används som ett regleringsverktyg för att tillse att olaglig verksamhet inte förekommer. Alltså sker inte utvecklingen av rapporteringen genom en direkt reglering av företagens styrningsbegrepp. (Paredes, 2003)
Hållbarhetsrapporteringen bygger på transparens, där de standardiserade ramverken kan anses vara en del av de transparensprogram som utförs av företag för att utveckla och förbättra prestandan för mänskliga rättigheter. Hess (2019) menar att lagstiftare såsom EU Directive on Disclosure of Non-Financial Information, allt mer förlitar sig på frivilliga standardiserade hållbarhetsramverk för sin egen lagstiftning. Vidare ser Hess (2019) problem med att lagstiftande institutioner allt mer förlitar sig på dessa mjuka regleringar. Den icke-finansiella datan bygger på underlag där den lättillgängliga datan används. Data som kan anses vara av större betydelse bortprioriteras utifrån Hess (2019)
argument. Genom teorin för de institutionella principerna, kan man också identifiera en risk att de standardiserade ramverken redan har tappat sin effektivitet som ett styrbegrepp.
För de hållbarhetsrapporterande företagen har väsentlighetsanalysen länge varit aktuell, men där processen för vad och hur man rapporterar för de icke-finansiella posterna förblivit oklar (Lydenberg, Rogers, & Wood, 2010). Vidare finns därför också risken att väsentligheten av mänskliga rättigheter som ett resultat av ett hållbarhetsramverk kan vara en fallgrop, då tidigare empiriska resultat visar att transparensinitiativ inte behöver innebära positiva förändrade organisationsprocesser (Hess, 2019). Gällande mänskliga rättigheter är den ansedda väsentligheten att också ge information gällande denna post relativt ung, där inte mycket forskning hunnit genomföras. Det råder därför en risk att företag som rapporterar de mänskliga rättigheterna som en väsentlig aspekt inte riktigt har klart för sig vad denna aspekt betyder, vad den har för relevans och hur den ska värderas. Vidare kan frågor gällande företagens faktiska ansvar ställas genom de resultat Leisinger et al., (2016) fann i sin studie, där de undersökta företagen följde sådan nationell lagstiftning som inte uppfyllde kraven för mänskliga rättigheter och där lagstiftningen kunde stå i direkt konflikt med de mänskliga rättigheterna, eller där de globala värdekedjorna var så komplexa att det faktiska ansvaret för de mänskliga rättigheterna inte kunde klargöras de olika parterna emellan.
1.3 Syfte och forskningsfråga
Syftet med denna avhandling är att studera rapporteringen av de mänskliga rättigheterna i de finländska och svenska hållbarhetsrapporterna. Avhandlingen ser till de icke-finansiella posternas inkluderande genom att utgå från företagens väsentlighetsbedömning som finns i intressentdialogen för respektive företags hållbarhetsrapporter. Genom att närmare studera väsentligheten för de mänskliga rättigheterna samt realiseringen av posten i de finländska och svenska företagens hållbarhetsrapporter, förväntas slutsatserna kunna ge en indikation i vilken omfattning de mänskliga rättigheterna anses vara väsentliga och hur förståelsen för de mänskliga rättigheternas praktiska implikation ser ut både före företagen och dess intressenter i fråga. Vidare tar undersökningen fram en första kartläggning av värderelevansen för denna aspekt, där mervärdet för de mänskliga rättigheterna i rapporterna ges i form av engagemang, strategi och fokuseringsområden.
Den centrala forskningsfrågan för avhandlingen är:
”Hur rapporterar finländska och svenska företag mänskliga rättigheter i sina hållbarhetsrapporter?”
Trots att mänskliga rättigheter anses vara en så pass viktig del av företagens sociala ansvarstagande, finns idag ytterst lite forskning gällande väsentligheten för mänskliga rättigheter. Därför vet vi inte mycket gällande hur väsentligenheten påverkar de mänskliga rättigheterna som en post i de icke-finansiella boksluten.
Målsättningen med denna avhandling är att bidra med kunskap inom detta område för framtiden, och vidare även belysa betydelsen av de mänskliga rättigheterna i de finansiella och de icke-finansiella boksluten. Genom att använda sig av ett datamaterial baserat på finländska och svenska företagsrapporter kan en bra indikation ges för hurudan roll de mänskliga rättigheterna spelar i rapporteringen både i dåtid, nutid och framtid.
1.4 Avgränsningar
Denna avhandling ser endast till företag med verksamhet inom de identifierade sektorerna där de mänskliga rättigheterna med stor sannolikhet kanske anses vara en väsentlig aspekt enligt Sustainable Accounting Standards Board (SASB). Dessa sektorer är Extractives & Minerals Processing, Health Care, Renewables Resources & Alternative Energy och Resource Transformation. Genom att enbart använda sig av dessa sektorer, förväntas resultatet ge mer information gällande de mänskliga rättigheterna i rapporterna för ett ämne inom forskningen som anses relativt nytt och som inte studerats tidigare.
1.5 Avhandlingens upplägg
Avhandlingens fortsatta struktur som följer inleds med ett kapitel som här benämns som
”Innebörden av företagens samhällsansvar” där grundkoncepten gällande CSR, mänskliga rättigheter och de två hållbarhetsramverk avhandlingen använder sig av redogörs för. Vidare följer ett kapitel benämnt ”Teoretisk referensram” som går igenom de tillämpade teorierna som ger stöd för avhandlingens undersökning. Därefter följer en genomgång av metodiken där avhandlingens forskningsuppgift, datainsamlings- metoder, urvalsbeskrivning samt analysmetod presenteras. I kapitel fem presenteras urvalet och resultaten för avhandlingens undersökningar samt en närmare analys av resultaten. Vidare diskuteras resultaten i kapitel sex med stöd av tre olika typer av motivationer som förklaras i den institutionella teorin. Avslutningsvis presenteras
forskningsuppgiften i det sammanfattande kapitel för avhandlingen, där även förslag på fortsatt forskning ges.
2 INNEBÖRDEN AV FÖRETAGENS SAMHÄLLSSANSVAR
I följande kapitel introduceras huvudbegreppen relevanta för avhandlingen och det rådande ämnet i fråga; mänskliga rättigheter i hållbarhetsrapporteringen. Först presenteras företagens sociala ansvar, där en närmare beskrivning av TBL ges. Vidare presenteras de mänskliga rättigheterna utifrån de två synsätt dessa rättigheter kan definieras från. I avsnitt 2.4 ges en närmare presentation av de relevanta ramverk som reglerar hållbarhetsrapporteringen, sedan följer en beskrivning av SASB och GRI som är de två ramverk avhandlingen har använt sig av. För respektive ramverk har även väsentlighetsanlysen definierats och beskrivits.
2.1 CSR
Begreppet CSR (Corportate Social Responsability) kan definieras på olika sätt. Bland annat kan CSR innebära en väg för företagens eget samhällsansvar, eller med ett ord förklaras som företagsetik. Ur ett historiskt perspektiv har det moderna begreppet för företagens sociala ansvar byggts utifrån Bowens (1953) syn på hur ett socialt ansvar ser ut. Enligt Bowen (1953) är de stora företagen kraftfulla beslutsfattare i ett samhälle, och därför kan dessa företag anses ha ett större ansvar gentemot de samhälleliga konsekvenserna av sina handlingar (Carrol, 1999). Den mest vedertagna modellen för hur CSR ska definieras är framförd av Carrol (1998).
Carrol (1998) delar in företagens samhällsansvar i fyra delområden: ett ekonomiskt, ett juridiskt, ett etiskt och ett filantropiskt, där också ansvaret för varje delområde definieras. Ur ett samhällsetiskt synsätt behöver nedan nämnda kriterier uppfyllas:
1. Företagen ska vara lönsamma (vilket betyder att företagen behöver vara självförsörjande och uppfylla sitt ekonomiska ansvar).
2. Företagen måste följa lagen (vilket betyder att företagen behöver uppfylla sitt juridiska ansvar).
3. Företagen ska uppträda in enlighet med ett etiskt beteende (vilket betyder att företagen behöver reagera på sina egna etiska skyldigheter).
4. Företagen ska genom filantropi ge tillbaka till samhället.
De fyra områdena är starkt sammanlänkande med varandra, men står också i konflikt till varandra. Det ligger i ett företags intresse att vara en vinstdrivande enhet, genom att
följa lagen, ha ett etiskt beteende och också ge tillbaka till samhällets intressenter. Ett företag kan inte anses ha tagit sitt fulla ansvar ifall det inte lyckas uppfylla samtliga kriterier. Det är inte möjligt att se en realiserad positiv synergi-effekt för det verkliga samhällsansvaret om inte samtliga kriterier uppfylls. (Carrol, 1998) De fyra delområdenas verkliga roll i CSR modellen är ett ämne som diskuterats mycket. Den ekonomiska delen ansågs länge vara av största betydelse, men där det argumenterats för att den moraliska delen (det juridiska- och etiska delområdet) är av primär betydelse.
Detta eftersom företag som inte är lönsamma på också juridiska och etiska grunder, på långt sikt elimineras av samhället (Wood 2010).
Idag har CSR utvecklats till att bli ett multinationellt begrepp, där definitionen av CSR också har integrerats av stater, kommissioner och globala organisationer. Till exempel anser International Organization for Standardization (2018) att CSR är företagens ansvar för beslut och aktiviteter som ger effekt och påverkan i samhället. En liknade, men mer specifik definition ges av Europeiska kommissionen (2011:6) som ser CSR också som ett koncept för företagens ansvar gentemot sin påverkan i samhället. Mer specifikt anges ett antal utgångspunkter ett företag ska beakta i sin process för integrering av sociala, miljömässiga och etiska frågor gällande bland annat mänskliga rättigheter och konsumentfrågor som rör verksamhetens kärnstrategi. Processen ska ske i ett nära samarbete med företagets intressenter, där de främsta målen bland annat är en maximering av det gemensamma värdeskapandet för både interna och externa intressenter, samt en gemensam identifikation, förebyggande och förmildrande av potentiella negativa effekter en aspekt i CSR processen kan innebära.
Tripple-bottom-line (TBL)
CSR kan också vara en del av en mer generell term CR - företagens ansvar, där den sociala aspekten är en egen dimension ett i större sammanhang. Elkington (1998), introducerade konceptet tripple-bottom-line (TBL), som med sina tre pelare; sociala-, ekonomiska- och miljömässiga pelare skapar ett rättmätigt företagsmässigt ansvar.
Teorin skapades efter en insikt, att företag tenderar att endast fokusera sin verksamhet till den ekonomiska pelaren – one-bottom-line, men där också den sociala och miljömässiga påverkan kan presenteras enligt en jämförbar värdering (Elkington, 1998).
Idén är att samtliga pelare ska vara balanserande mot varandra, vilket betyder att en större påverkan för en pelare också medför en större kompensation för de andra två pelarna. Det kan vara en utmaning att balansera pelarna mot varandra, då en konflikt ofta uppstår dem emellan. Vanligast är att konflikter uppstår mellan den ekonomiska-
och den miljömässiga pelaren samt den ekonomiska- och den sociala pelaren.
Frostensson (2015) nämner till exempel konflikter som rör ett företags produktivitetsvinster kontra den rena produktionen, eller kostnader för miljömärkta produkter kontra eventuell försäljningsökning av dessa produkter i fråga.
TBL kan idag användas för att arbeta för en långsiktig hållbarhet, där inte bara den ekonomiska pelaren redovisas utan också den sociala- och den miljömässiga pelaren behöver tas i beaktande. En långsiktig hållbarhet kan uppnås när företaget i fråga tillgodoser intressenternas olika behov av information. Ofta innebär detta tillgodoseende att information gällande alla tre pelare utges, och där omfånget av information ständigt expanderar. (Norman & McDonald, 2004)
2.2 Mänskliga rättigheter
De mänskliga rättigheterna är en av de viktigaste grundstenarna i arbetet gällande människorelaterande frågor som företag bör ta i beaktande i det dagliga vinstdrivande arbetet. Definitionen för vad mänskliga rättigheter innebär kan hämtas ur den allmänna deklarationen gällande mänskliga rättigheter, godkänd av FNs generalförsamling den 10 december 1948 (un.org/history). Deklarationen är idag det allmänt accepterade dokumentet gällande mänskliga rättigheter och har översatts till 36o språk (FN, 2019).
Dess normer för ett civiliserat samhälle har accepterats av majoriteten av samtliga statsmakter. Sedan deklarationens införande fungerar dokumentet som en utgångspunkt i det allt mer expanderade folkrättsligasystem världen och världens statsmakter bygger på. (Leisinger, Cramer & Natour, 2010; FN, 2019) Deklarationens mål är att ge vägledning gällande individers friheter och rättigheter globalt (Amnesty International, 2019). Deklarationen ska i första hand respekteras och skyddas av statsmakterna, som därefter binder medborgare och institutioner genom lagstiftning som upprätthålls av myndigheter såsom domstol och polis.
Den allmänna förklaringen för begreppet mänskliga rättigheter består av 30 artiklar, som enskilt och tillsammans ger uttryck för de grundläggande fri- och rättigheterna.
Artiklarna innefattar de medborgerliga-, politiska-, ekonomiska-, sociala och kulturella rättigheterna. De skyddar framom allt den individuella individen mot olagligt statligt ingripande. Deklarationens artiklar gällande mederborgerliga rättigheter tar till exempel gällande rätten till liv, tankefrihet, religionsfrihet, och rätten till en rättvis rättegång. De politiska rättigheterna inkluderar rättigheter såsom rösträtt och rätt till fria val. (Leisinger et al., 2010; FN, 2019) De ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna finns till för att hindra statsmakter från olaglig myndighetsutövning såsom att neka sina medborgare tillgång till föda, utbildning, arbete, hälsovård med mera. De ger individer utsatta för överträdelse av dessa rättigheter från tredje part möjlighet till statligt beskydd. Statsmakter är bundna av att utveckla och arbeta för förbättrade socioekonomiska förhållanden, där ovan nämnda rättigheter kan åtnjutas av statsmaktens samtliga invånare. Till de ekonomiska rättigheterna ingår till exempel rätten till arbete, rätten till föreningsfrihet och rätten till lika lön för lika arbete. Till de sociala rättigheterna hör rätten till fullvärdig levnadsstandard, rätten till mat och kläder samt rätten till hälsovård och i de kulturella rättigheterna ingår bland annat rätten till utbildning samt rätten att delta i samhällets kulturella atmosfär. (Leisinger et al., 2010; FN, 2019)
Mänskliga rättigheter och CSR
I generalförsamlingens allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är även aktörer utanför statsmaktens kärna såsom individer, organisationer och företag alla förpliktade att respektera dokumentets artiklar. Genom den allmänna deklarationens inledande kapitel kan man identifiera även de externa aktörernas ansvar gentemot de mänskliga rättigheternas respekt och efterlevnad:
”Som en gemensam norm för alla folk och nationer i syfte att alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att genom undervisning och utbildning främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder både nationellt och internationellt se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt både bland folken i medlemsstaterna och bland folken i områden som står under deras jurisdiktion”
(Generalförsamlingens allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, s.2.2016)
De mänskliga rättigheterna ska anses vara en prioriterad aspekt av företagens gemensamma samhällsansvar enligt Leisinger et al., (2010), men som redan konstaterades i inledningen förblir den exakta länken mellan mänskliga rättigheter och kommersiell verksamhet oklar. Företag behöver bemöta ett stort antal potentiella frågor gällande mänskliga rättigheter beroende av bransch och plats för verksamhet (Hess, 2019). Dock har den allmänna förklaringen gällande mänskliga rättigheter först och främst bundit statsmakterna till de 30 artiklarna, vilket föranlett tolkningsfrågor
gällande företagens faktiska och riktiga ansvar. Övriga relaterade problem kring företagens ansvar som identifieras av Leisinger et al., (2010) är:
- Företag följer nationell lagstiftning som inte uppfyller de krav på mänskliga rättigheter som ställts.
- CSR kan innebära ett ansvar utöver det som lagstiftningen kräver, men där lagstiftningen kan stå i direkt konflikt med vad mänskliga rättigheter innebär.
- En global verksamhet kan innebära komplexa värdekedjor, där oklarheter kring det faktiska ansvaret uppstår då ett flertal aktörer har en inverkan på de mänskliga rättigheternas efterlevnad.
- I näringslivskulturen har debatten kring relevansen av företagens ansvar gentemot mänskliga rättigheter varit låg, detta på grund av att ämnet kring mänskliga rättigheter har ansetts vara ett abstrakt politiskt koncept med ingen koppling till företagens verksamhet.
De vanligaste kränkningarna av mänskliga rättigheter som berör arbetskraft, är tvångsarbete, barnarbete, oklara arbetsvillkor eller diskriminering (Ruggie, 2013). Det finns även kränkningar som inte relaterar till arbetskraft, såsom hälsoskada i lokala samhällen på grund av gifter, åtgärder som försämrar lokalsamhällets levnadsstandard samt olagligt samarbete med lokala regeringar, där bland annat inskränkning på privat mark utan tillräcklig ersättning, eller inskränkning av invånares personliga säkerhet är vanligt (Hess, 2019). Dessa kränkningar kan förekomma genom multinationella företags direkta åtgärder eller indirekt genom den komplexa värdekedjan av mindre aktörer eller samarbete med lokala regeringar. I majoriteten av de fall där de mänskliga rättigheterna har kränkts hittas länder med majoriteten låginkomsttagare, en svag styrning (hög korruption och en svag rättsstat) och/eller i länder där en väpnad konflikt pågått eller pågår. (Ruggie, 2013; Hess, 2019)
För att i praktiken lösa de oklarheter deklarationen om mänskliga rättigheter innebär gällande ansvarsfrågan, har FN genom två principer i Global Compact bekräftat också företagens ansvar i människorättsfrågor (Leisinger et al., 2010). De två principerna rör företagens stöd och respekt för skyddande av internationellt accepterade principer och stadgar gällande mänskliga rättigheter, samt ett krav att företagen deklarerar att de inte medverkar i aktiviteter som kränker de mänskliga rättigheterna (UN Global Compact, 2019). Global Compact är ett ramverk som ser till det yttersta ansvaret gentemot de
mänskliga rättigheterna företagen som ansluter sig behöver uppfylla. Genom ramverket åtar sig företagen ett ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna genom att inte kränka dessa rättigheter. Vice versa specificerar ramverket statens ansvar att se till att skydda individer från icke-statliga aktörer, såsom företag. Detta innebär att statliga institutioner inte heller kan fly sitt ansvar genom att vidarebefordra skulden till de företag som kränker de mänskliga rättigheterna. (Leisinger et al., 2010)
Relationen mellan CSR och mänskliga rättigheter är en balansgång, där CSR ofta innebär att gå utöver det lagen stipulerar. Sett ur det fundamentalistiska synsättet på vad mänskliga rättigheter definieras som, är moralkompassen det viktigaste verktyget för hur företagen hanterar sin verksamhet på ett ekonomiskt, juridiskt, etiskt och filantropiskt plan i linje med respekten för de mänskliga rättigheterna.
Mänskliga rättigheter – det fundamentalistiska synsättet
De mänskliga rättigheterna kan också identifieras genom att se på rättigheterna utifrån ett fundamentalistiskt synsätt. Vid ett sådant tillvägagångssätt måste de allmänna deklarationerna (såsom generalförsamlingens allmänna förklaring om de mänskliga rättigheter) förbises som endast en ingående praktisk förklaring på vad som är rätt och fel, och hur vi reglerar dessa rättigheter och skyldigheter (Wettstein, 2012).
Ur den tidigare litteraturen kan man hitta ett flertal tolkningar som ser de mänskliga rättigheterna ur en mer grundläggande mening, och som anser att rättigheterna bygger på de moraliska begreppen. Sen (2004) menar att de mänskliga rättigheterna är väsentliga etiska formuleringar, och att de inte ska identifieras som rättsliga påståenden.
Mänskliga rättigheter är ur det fundamentalistiska synsättet alltså en fråga om moralitet, där konceptet om vad som är rätt eller fel översätts till rättigheter och skyldigheter utifrån moralstegens fundamentala ranking. (Wettstein, 2012) De moraliska rättigheterna kan identifieras som rättigheter av ej politicierad karaktär. De är inte heller rättigheter som institutionaliserats till regulativa rättigheter och har därför inte heller en beroendeställning gentemot den kvalificering en regulativ rätt innebär (Feinburg, 1973; Wettstein, 2012).
De mänskliga rättigheterna utifrån en neutral definition är moraliska rättigheter med en specifik betydelse. För att en moralisk rättighet ska kunna anses vara en mänsklig rättighet, behöver denna rättighet vara av en kvalificerarad karaktär med ett imperativ som härleds från den grundläggande karaktären (Feinburg, 1973). Mer specifikt är en
mänsklig rättighet en rättighet som tydligt adresserar ett mänskligt liv i värdighet (Wettstein, 2012), där värdigheten innebär frihet och självständighet (Shue, 1996;
Wettstein, 2012).
Att kränka en mänsklig rättighet innebär ett direkt åsidosättande av en människas frihet eller självständighet. Att åsidosätta en människans friheter är en förnedring av denna människas värdighet. Oberoende förnedringens karaktär eller omfång är förnedringen ofördelbar. Detta betyder att en akt antingen är en kränkande handling eller inte, sett från det moraliska perspektivet och det fundamentalistiska synsättet. (Wettstein, 2012)
Hazelton (2013) exemplifierade frågan gällande det fundamentalistiska synsättet på mänskliga rättigheter, genom att se till en specifik aspekt och huruvida denna aspekt behöver rapporteras. När till exempel rätten till vattentillgång definieras är den grundläggande karaktären kvalificerad genom att vattentillgången kan härledas till ett mänskligt liv i värdighet.
2.3 Samhällsansvarets inverkan på finansiell prestation
Porter (1997) menar att vi verkar i ett granskande samhälle, där transparens, kontroll och riskminimering är diskussionens nyckelord och utgångspunkt. Ser man till individnivån har individens personliga medvetenhet ökat och frågor som rör hållbarhetsaspekter anses vara mer betydelsefulla och viktiga. Genom den ökade medvetenheten har även krav på ett större ansvarstagande gentemot samhällets intressenter satts på verksamma företag. Enligt Frostensson (2018) återger den allt mer aktiva rollen företag tar gentemot dess eget bidrag till samhällsansvaret, att en mer transparent bild av företagens verksamhet skapas. Företagens samhällsansvar kan spela en roll för den finansiella prestationen, där värderelationens antagande är att det sociala och miljömässiga rapporterandet bidrar till en fördelaktig fördelning både till företagen i fråga och dess aktieägare (Cormier, Ledoux & Magnan, 2011).
Ett företags värde kan bestäms utifrån den tillväxt och lönsamhet företaget presenterar, vilket i sin tur värderas delvis utifrån företagets tillgångar och skulder (Palepu, Healy &
Peek, 2013). Det är viktigt att de rapporterade tillgångarna och skulderna redogörs för, och för detta behövs en korrekt värdering både för tillgångarnas och skuldernas nuvarande värde, men också för dess framtida värde (Alexander & Nobes, 2010). Utifrån de två värderingsperspektiven; mätperspektivet och informationsperspektivet avgörs rapporteringens mest relevanta innehåll. Genom mätperspektivet, ska den finansiella rapporteringens innehåll värderas med högsta tillförlitlighet i enlighet med vad
marknadsvärdet och nuvärdet visar. En rapport enligt mätperspektivet antas vara mer informativ, detta eftersom det stöder de utomstående investerarna i deras försök att prognostisera förtagens framtida värde. Enligt informationsperspektivet ska den finansiella rapporten innehålla tillförlitlig information, där de historiska kostnaderna anses vara av större relevans. De externa investerarna utgår från den dåtida informationen av företagens prestationer i bedömningen av eventuella risker samt prognos för framtidsutsikter. (Scott, 2015) Genom teorin för de effektiva marknaderna, och genom signalteorins informationsasymmetri fås en förklaring på varför de finansiella rapporterna publiceras (Nyman, 2018; Barth, Beaver & Landsman, 2001;
Houlhausen & Watts, 2001). Det är mät- och informationsperspektivet som avgör vad de finansiella rapporterna ska innehålla, och hur dessa rapporter ska byggas upp. Konceptet för värderelevans är starkt bunden till de två nämnda teorierna samt med de två perspektiven på varför man rapporterar och vad som rapporteras. Genom värderelevansen avspeglas också rapportens kvalitet. (Barth, Beaver & Landsman, 2001;
Houlhausen & Watts, 2001). Enligt Scott (2015) kan värderelevansen anses vara ett mått på hur bra bokslutsvärdena avspeglar marknadsvärdet, vilket ger ett direkt svar på hur de externa investerarna uppfattat rapporternas/bokslutens innehåll och hur de använder sig av denna information i sina egna framtidsprognoser.
Ser man till värderelevansen för social- och miljömässig information (icke-finansiell information), kan man utifrån de båda tidigare nämnda teorierna få ett initialt svar på varför företag väljer att göra sådan information offentlig. Den sociala- och miljömässiga informationen kan eventuellt anses vara av värderelevans om sambandet för den icke- finansiella informationen och företagets marknadsvärde kan verifieras (Hassel, Nilsson
& Nyquist, 2005). Ett flertal studier har i sin forskning funnit ett signifikant samband mellan värderelevans och marknadsvärde (Moneva & Cuellar, 2009; De Klerk, de Villiers, C & van Staden, 2015; Reverte, 2016), likväl finns motstridiga resultat som främst kritiserar sambandet för företagen inom mer miljökänsliga branscher (Hassel et al., 2005; Cormier & Magnan, 2015). Värderelevansen sett från ett perspektiv hämtat från CSR kan kopplas samman med de positiva synergieffekter Carroll (1998) fann i sin studie gällande samhällsansvarets fyra delområden. Sett från ett kostnadsperspektiv innebär CSR en merkostnad rent praktiskt (Porter & Kramer, 2011). Istället för att se CSR som endast en post i det finansiella bokslutet som medför negativa siffror, kan man genom ett fördelat värde dels uppfylla de etiska och filantropiska kraven i en CSR relaterad investering (Carroll, 1998), men också samtidigt arbeta tillsammans med företagets intressenter och dra ekonomiska fördelar av det (Porter & Kramer, 2011).
Genom en integrerad värdeskapning, där ett samarbete mellan företagen och samhällena förespråkas, kan de interna processerna förändras till att generera en budget och en verksamhetsagenda som kan anses uppfylla samhällsansvaret. Vilket kan kallas det fördelade värdet.
En hållbarhetsstrategi kan påverka företagsvärderingen, men detta beror av hur strategin blivit implementerad i företagets interna processer. Implementationsnivån kan exempelvis bero av företaget själva, en hel industri eller genom obligatoriska riktlinjer och policys för industrins verksamhetsområde (King & Lennox, 2011). I figur 1 nedan ges en bild av det fördelade värdet. Ju närmare man kommer figurens vänstra hörn, desto större möjlighet anses företaget ha att skapa en värderelaterad CSR/ hållbarhetsstrategi (Porter & Kramer, 2011). Figuren är uppbyggd enligt Coase-teorin, som säger att en fri marknad, innebär en mer fungerande marknad ekonomiskt. De traditionsenliga teorierna skiljer kapital från arbetskraft, därför också affärsverksamhet från samhälle.
Enligt synen skildrad i figur 1, är samhället en viktig del av företagens värdemaximering, där en operationell modell innebär mervärde på ett långsiktigt och hållbart sätt (Kanter, 2011).
Figur 1 Värderelevansen sett utifrån ett CSR perspektiv
2.4 Ramverk för hållbarhetsrapportering
Hållbarhetsrapporteringen är ett resultat av både lokala och globala förändringar, men där de etablerade institutionerna och de juridiska ramverken inte är utformade för en
optimal användning mot bakgrund av de lokala och globala förändringarna som skett.
(Frostensson, 2018). Den närmast gällande definitionen för hållbarhetrapporten är ”en ram för att redovisa ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter av företagets verksamhet” (Frostensson, 2015:8). Man kan se hållbarhetsrapporteringen som ett svar på frågan hur man knyter samman begreppet hållbar utveckling med redovisningsbegreppet (Frostensson, 2015). Hållbarhetsrapportering kan också ses som en produkt i en process för att mäta, redovisa och ta ansvar för en organisations strävan mot en hållbar utveckling (Bill, 2014).
2.5 SASB – Sustainable Accounting Standards Board
Sustainable Accounting Standards Board (SASB) är ett organ vars uppgift i likhet med övriga icke-finansiella ramverk är att upprätta branschspecifika standarder för miljömässiga-, sociala och ekonomiska rapporteringsgrunder. Deras uppgift är att utveckla och främja hållbarhetsrapporteringen genom att erbjuda företag väsentliga branschspecifika indikatorer för relevanta aspekter som det kan föreligga ett värde i att redogöra för. (SASB, 2019)
Standarderna bygger på idén att företag ska kunna rapportera väsentliga icke-finansiella poster, relaterade till risk och värdeskapande. Samtliga standarder enligt SASB ligger i linje med SEC:s (United Stated Securities and Exchange Commission) ställda krav på vad företag måste redogöra för, såsom de funna i den obligatoriska FORM 10-k rapporten (Schooley & English, 2015). SASB:s standarder är ett integrerat hållbarhetsramverk, vilket innebär att ramverket inte kräver ytterligare rapportering. Ett större fokus läggs alltså på väsentligheten i det rapporterade innehållet och dess principer (Schooley & English, 2015; SASB:s, 2019). En integrerad rapport är en gemensam rapport som kopplar samman organisationens mission och vision, företagsstyrning samt de ekonomiska, sociala och miljömässiga prestationerna till en helhet. Syftet med de integrerade rapporterna är att förbättra både den interna och externa kommunikationen, öka transparensen gentemot intressenterna, samt skapa möjligheter för att fatta bättre värderelaterade beslut som direkt påverkar den nuvarande samt framtida ekonomiska prestationen (Schooley & English, 2015). Enligt IIRC (International Intergrated Reporting Council) innebär en integrerad rapportering för de finansiella- och de icke-finansiella prestationerna en direkt kommunikation av företagets strategi, styrning, prestation och prospekt för framtiden – detta i kontext med den externa omgivningen – som har lett till en värdeökning för de förtag som upprättar integrerade rapporter både på kort- och långsikt (IIRC, 2019).
2.5.1 SASB:s rapporterings standard
SASB skapar standarder med hjälp av industrispecifika mått för olika sorters branscher verksamma både lokal- och global nivå. I slutet av år 2018 publicerades den senaste kompletta samling av standarder för SASB. Denna samling innehåller standarder för 77 olika typer av industrier inom elva olika branscher/sektorer (SASB använder själva benämningen ”sektorer”), med klassificering enligt SICS. I oktober 2019 fanns elva sektorer identifierade och de återfinns i tabell 11.
Tabell 1 SASB identifierade sektorer
Sektor Industri
Consumer Goods Apparel, Accessories & Footwear – Appliance Manufacturing – Building products & Furnishing – E-commerce – Household &
Personal Product – Multiline and Speciality Retailers &
Distributors – Toys & Sporting Goods
Extractive & Minerals Processing Coal Operations – Construction Materials – Iron & Steel Producers – Metals & Mining – Oil & Gas Exploration &
Production – Oil & Gas Midstream – Oil & Gas Refining and Marketing – Oil & Gas Services
Financials Asset Management & Custody Activities – Commercial Banks – Consumer Finance – Insurance – Investment Banking &
Brokerage – Mortgage Finance – Security & Commodity Exchanges
Food & Beverage Agriculture Products – Alcoholic Beverages – Food & Retailers
& Distributors Meat, Poultry & Dairy – Non-Alcoholic Beverages – Processed Foods – Restaurants – Tobacco Healthcare Biotechnology & Pharmaceuticals – Drug Retailers –
Health Cara Distributors – Managed Care – Medical Equipment
& Supplies
Infrastructure Electric Utilities & Power Generators – Engineering &
Construction Services – Gas Utilities & Distributors – Home Builders – Real Estate – Real Estate Services – Waste Management – Water Utilities & Services
Renewable Resources &
Alternative Energy
Biofuels – Forestry Management – Fuel Cells & Industrial Batteries – Pulp & Paper Products – Solar Technology &
Projects Developers – Wind Technology & Project Developers Resource Transformation Aerospace & Defence – Chemicals – Containers & Packaging
– Electrical & Electronic Equipment – Industrial Machinery &
Goods
1 Sektorer och industrier där de mänskliga rättigheterna har identifierats som en väsentlig faktor har markerats i fetstil.
Services Advertising & Marketing – Casinos & Gaming – Education – Hotels & Lodging – Leisure Facilities – Media & Entertainment – Professional & Commercial Services
Technology & Communications EMS & ODM – Hardware – Internet Media & Services – Semiconductors – Software & IT Services – Telecommunication Services
Transportation Air Freight & Logistics – Airlines – Auto Parts – Automobiles – Car Rental & Leasing – Cruise Lines – Marine Transportation – Rail Transportation – Road Transportation
Standardernas format är det samma för alla branschspecifika indelningar SASB identifierat, och innehåller två huvuddelar. Den första delen är en introduktion som till stor del är likvärdig inom alla elva sektorer. Introduktionsdelen enligt SASB ska innehålla en beskrivning som berör rapportens syfte och struktur. Företagen ska genom introduktionsdelen beskriva det egna ansvaret gällande innehållets väsentlighet utifrån den givna väsentlighetsmatrisen för de branschspecifika indikatorerna som gäller för de individuella företagen ifråga. I den andra delen, ska de identifierade väsentliga hållbarhetsaspekterna för de ekonomiska, de miljömässiga och sociala icke-finansiella posterna identifieras och redogöras för enligt de branschspecifika instruktionerna givna av SASB. (Schooley & English 2015; SASB, 2019)
2.5.2 SASB väsentlighetsmatris
Frågan om väsentlighet är den första och den viktigaste utgångspunkten för ett upprättande av en integrerad rapportering enligt SASB som också inkluderar icke- finansiell information. I SASB tillämpas SEC:s definition gällande väsentlighet. Denna definition anser att information som kan påverka de externa investerarnas prognostisering eller beslut är väsentliga. Intressentgrupper såsom arbetstagare, kunder, intresseorganisationer förbises i detta fall. (SASB, 2019) Sett ur både mät- och informationsperspektivet (Scott,2015), behöver inte det klassiska agent-principal- problemet var ett problem, då informationsasymmetri inte bidrar till en högre värderelevans, därför ligger det i företagets och företagets ägares intresse att presentera väsentlig information. Väsentlighetsmatrisen är ett verktyg utvecklat för att hjälpa företag att kartlägga sin egen väsentliga icke-finansiella information (SASB, 2019).
Matrisen är uppbyggd enligt en väsentlighetsundersökning av Lydenberg et. al (2010), och bygger på denna uppdelning av 11 sektorer klassificerade enligt SIC och nämnda ovan i tabell 1.
2.5.3 Väsentligheten av mänskliga rättigheter enligt SASB
I SASB:S väsentlighetsmatris, finns mänskliga rättigheter under dimensionen för det sociala kapitalet. Det sociala kapitalet i väsentlighetsmatrisen relaterar till de förväntningar som finns på ett företags bidrag till samhället. I gengäld får företagen den legitimitet som behövs för fortsatt lönsam verksamhet. Dimensionen adresserar närmare relationer med viktiga externa parter, såsom kunder, lokala samhällen, allmänheten och statsmakter. Vidare inkluderar det sociala kapitalet frågor inte bara gällande mänskliga rättigheter, utan även gällande skydd av utsatta grupper, lokal ekonomisk utveckling, tillgång till kvalitativa produkter och tjänster, överkomliga priser, ansvarsfulla affärsmetoder inom markandföring samt frågor kring kundernas integritet.
(SASB, 2019)
För mänskliga rättigheter sägs följande:
”The category addresses management of the relationship between businesses and the communities in which they operate including, but not limited to management of direct and indirect impact on core human right and the treatment of indigenous people.” (http://materiality.sasb.org/)
2.6 GRI – Global Reporting Initiative
Liksom SASB, är Global Reporting Initative (GRI) en ideell internationell organisation, som utvecklar fungerande standarder och riktlinjer för företagens ekonomiska, miljömässiga och sociala påverkan (GRI, 2019). Enligt Frostensson (2018) är GRI en nätverksorganisation, där intressenterna (företag, statsmakter och andra organisationer som rapporterar enligt GRI) bidrar till den fortlöpande utvecklingen av de gemensamma ramverken. Kärnan i GRI:s arbete är att genom ett standardiserat ramverk även påverka det verkliga arbetet gällande främst det miljömässiga- och sociala området, men också inom det finansiella området (Frostensson, 2018).
GRI används av organisationer som önskar upprätta en balanserad och rättvis bild av de icke-finansiella posterna, både positiva- och negativa resultat som sedan kan registreras i den gemensamma databasen för hållbarhetsrapporter av GRI. Totalt finns idag 13 992 rapporterande organisationer registrerade i databasen, 56 625 publicerade rapporter totalt och 33 575 godkända rapporter som anses vara en mer fullständig rapport enligt GRI Standards satta riktlinjer (information hämtad 8.10.2019) (GRI, 2019).
Utgångspunkten för ramverket är att alla inom samtliga verksamhetsområden ska ha en
möjlighet att rapportera enligt de GRI standardiserade ramverken (GRI, 2018). Av denna anledning råder en diversitet bland de registrerade rapporterna från de olika sektorerna/verksamhetsområdena, länderna/regionerna och företagsstorlekarna (Frostensson, 2015).
Transparens är ett viktigt nyckelord, som ligger i linje med intressenternas önskan om ökad öppenhet och riktighet. Syftet är tvåfaldigt (1) att ge intressenterna en möjlighet till granskning och på basen av denna granskning fatta rationella beslut med ett hållbarhetstänk, och (2) ge företag ett instrument som kan möjliggöra ett systematiskt processarbete för den hållbara utvecklingen. (Frostensson, 2015) Det ska vara möjligt att beskriva och förstå samspelet mellan ett företags strategier och engagemang gällande en global hållbar ekonomi (GRI, 2019).
Det första ramverket utkom år 2000, ramverket har sedan dess utkommit med 5 reviderade upplagor. Samtliga utgivna upplagor av ramverket bygger på två delar. Del ett anger redovisningsprinciperna, där också vägledning ges för hur principerna ska följas. I del två listas de standarupplysningar en rapport ska innehålla, riktlinjerna ger företagen vägledning för vad de mest relevanta och väsentliga aspekterna för deras specifika hållbarhetsrapport förväntas innehålla. (GRI, 2019) I denna avhandling beaktas hållbarhetsrapportering enligt G4 och GRI standards, då båda ramverken varit giltiga under den tidsperiod undersökningens urval hämtats från. G4 var giltigt framtill 31.8.2018 varvid GRI standars blev det enda ramverket företagen förväntas följa.
2.6.1 G4
I G4 finns två tillämpningsnivåer, en standard och en mer omfattande tillämpningsnivå.
Företagen är fria att välja vilken nivå de vill rapportera enligt, då nivån inte bestämmer kvaliteten på rapporten, utan nivån avgör omfattningen av rapporten. Båda tillämpningsnivåerna fokuserar på de väsentliga faktorerna för miljömässiga, sociala och ekonomiska aspekter. Standarderna i G4 bygger på nio principer som ska vägleda de rapporterande företagen att fatta korrekta beslut om vilken information som ska inkluderas i rapporterna. (GRI, 2019) De nio principerna presenteras nedan i tabell två.
Tabell 2 De nio principerna för GRI rapportering
Princip Definition
Kommunikation med intressenterna De redovisande företagen ska identifiera sina intressenter, samt delge information om hur företaget hanterar intressenternas förväntningar och intressen.
Hållbarhetssammanhang De redovisande företagen ska presentera information gällande prestationer ur ett brett sammanhang så att läsaren ges en möjlighet till att avgöra hur företaget bidrar till en hållbar utveckling.
Väsentlighet De redovisande företagen ska presentera en rapport där områden som omfattar företagens mest betydande ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter, också de områden som påverkar intressenternas beslut.
Fullständighet Rapporten ska ge en tillräckligt täckande bild av de väsentliga ämnesområdena, för att förmedla en korret bild av de betydande ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekterna.
Balans De redovisande företagen ska presentera en balanserad bild av verkligheten.
Detta betyder att både positiva och negativa aspekter ska redogöras för.
Läsaren behöver ges möjlighet till att göra en balanserad bedömning på ett allmänt plan.
Jämförbarhet Den presenterade väsentliga information ska vara jämförbar. Detta betyder att rapportering behöver vara konsekvent i resultat och över tid.
Precision Den presenterade väsentliga information ska vara korrekt och detaljera för att möjliggöra en extern bedömning av företagets resultat.
När redovisning ska avges Rapporteringen ska ske regelbundet.
Tillförlitlighet Ett förberedande av en hållbarhetsrapport ska ske på ett sådant sätt att väsentligheten och innehållet kan granskas av en tredje part.
De nio principerna liknar på flera vis de principer som används vid rapportering av finansiella data. Speciellt principerna gällande väsentlighet, fullständighet och jämförbarhet är centrala också för rapportering av finansiell information.
För den första tillämpningsnivån, även benämnd som den grundläggande standarsupplysningen återges sju kategorier obligatoriska för företag som rapporterar enligt GRI. De sju kategorierna berör strategi och analys, organisationens profil, identifierade väsentliga aspekter och gränslinjer, intressentdialogen, rapporteringsprofil, företagsstyrning samt etik och integritet. Standardupplysningens syfte är att skapa en generell strategisk bild av företagens hållbarhetsarbete. Vidare kan alltså företagen välja att utfärda hållbarhetsrapporter enligt en mer omfattande tillämpningsnivå, även benämnd som de specifika standardupplysningarna. Den specifika upplysningsnivån är uppdelad i tre huvudkategorier; ekonomi, miljö och social,
där den sociala kategorin har fyra underkategorier; arbetsvillkor, mänskliga rättigheter, samhälle och produktansvar. (GRI G4, 2015). I bilaga 1 återfinns en illustration över standard- och specifik upplysningsnivå, samt de aspekter som tillhör den specifika standarsupplysningsnivån.
2.6.2 GRI standards
2015 grundades GGSB (The Global Sustainability Standards Board) i GRI:s regi. GSSB är en självständig arbetsgrupp, med syfte att utveckla globala standarder för hållbarhetsrapporteringen. Arbetsgruppen lade 2016 fram 36 nya eller reviderade standarder, som tillsammans bildar upplagan GRI standards. (GRI standards, 2019) Med det förnyade ramverket vill man göra revideringsprocessen enklare, där standarder ska kunna förnyas. Arbetet sker i och med detta kontinuerligt och inte periodvis som tidigare. (Flower, 2017)
I en jämförelse mellan GRI standards och de äldre ramverken är likheterna fortfarande slående, där rapporteringsriktlinjerna, standardupplysningar och principerna i det stora hela är de samma som i tidigare ramverk. Den största skillnaden är uppbygganden. GRI standards har tre universella standarder, och 33 ämnesspecifika standarder, som i sin tur är indelade i tre kategorier enligt ekonomiska, miljömässiga och sociala standarder (se bilaga 2). Själva rapporteringen förändrar inte det förväntade innehåll de rapporterande företagen ska ge. Däremot kan uppbyggnaden av rapporten skilja sig åt, beroende av storlek och sektor på företaget. (GRI standards, 2019) Med den nya uppbyggnaden har betydelsen för principen om innehållets relevans och väsentlighet ökat, där innehållsförteckningen relevant för samtliga GRI upplagor fått en större vikt.
Med den nya indexmodellen för innehållsförteckningen, ska läsaren ges en möjlighet att snabbt få en överblick av vad rapporterna innehåller samt vad som uppfyllts enligt GRI Standards riktlinjer. (Flower, 2017)
2.6.3 GRI väsentlighetsanalys
Samtliga ramverk för GRI innehåller liksom för SASB, instruktioner för hur företagen med hjälp av de externa- och interna intressenterna ska avgöra vilken typ av information som är väsentlig för företagen att rapportera om (Font, Guix & Bonilla-Priego, 2016).
Enligt Hsu, Lee & Chao (2013) kan man identifiera de mest väsentliga ämnena genom en process som innefattar tre steg, presenterad nedan i figur 2.
Figur 2 Väsentlighetsanalysens process enligt GRI
Källa: Egen sammanställning av Hsu et al., (2013) modell.
I processen för väsentlighetsanalysens första steg, sker två identifieringar (Hsu et al., 2013), den första är att identifiera företagets primära intressenter, samt avgöra vilka av dessa som är viktiga att inkludera i dialogen för intressentdiskussionen. Den avgörande faktorn för hur stor betydelse de olika intressentgrupperna har beror av maktstorleken, där frågan om den legitimitet relationen kan medföra och huruvida intressentgrupperna kräver en direkt uppmärksamhet är viktig (Mitchell, Agle & Wood, 1997). Vidare ska en identifiering av både direkta- och indirekta väsentliga sociala-, miljömässiga- och ekonomiska aspekter fullföljas. Det är av yttersta vikt att också frågor/aspekter med indirekt påverkan prioriteras. Ett sådant exempel kan vara ett val av olika typer av leverantörer.
I steg två, sker en prioritering, där en rangordning av vilka identifierade aspekter som anses vara mest väsentliga. (Hsu et al., 2013) Prioriteringsprocessen kräver ett systematiskt tillvägagångssätt, där hänsyn både till interna- och externa åsikter behöver tas. Vanligtvis sker denna prioritering med hjälp av en väsentlighetsmatris (Font et al., 2016). GRI har i sina riktlinjer delat upp väsentligheten i två variabler, ”väsentligt enligt intressenterna” och väsentligt enligt organisationen”, som genom en kombination i en x- och y-axel enkelt kan illustrera vilka aspekter som är värda att prioriteras.
För det tredje och sista steget i väsentlighetsanalysen behöver samtliga aspekter valideras (Hsu et al., 2013). Detta betyder att företagen behöver utvärdera samtliga steg i processen och se närmare på de identifierade och prioriterade aspekterna. En bedömning görs slutligen där resultatet blir en rapport som informerar och visar en rättvis och balanserad bild av företaget. Även i detta steg är det viktigt att inkludera intressenterna, då samtliga steg formar rapporten, och kan fungera som underlag till nästa rapporteringsperiod. (Font et al., 2016)
Se figur 3 för en bild av den kombinationen för väsentligheten i x- och y-axeln. Figuren beskriver de olika aspekterna de involverande intressenterna har identifierat som väsentliga. Aspekterna listade av intressenterna samt företaget/organisationen i fråga har sedan kombinerats till samma tabell med x- och y-axeln. Genom att se var någonstans de identifierade aspekterna placeraras i tabellen möjliggör en korrekt prioritering av väsentliga aspekter enligt GRI.
Figur 3 Resultat för identifiering och prioritering av väsentliga aspekter
2.6.4 Väsentligheten för mänskliga rättigheter enligt GRI
Mänskliga rättigheter som en väsentlig aspekt i rapporterna ser olika ut beroende på vilket GRI ramverk man ser till. Men innehållet för riktlinjerna är likvärdiga där det som skiljer dem åt är platsen för var riktlinjerna kan hittas i ramverket. Riktlinjerna för de mänskliga rättigheterna finns där för att hjälpa företagen att bedöma i vilken mån de i sina processer respekterar och bevarar de mänskliga rättigheterna. Riktlinjerna för båda ramverken bygger bland annat på hänvisat material från ILO:s deklaration om social rättvisa för en rättvis globaliseringen (GRI 2019), samt FN:s deklaration gällande de mänskliga rättigheterna beskriven tidigare i detta kapitel.
Mänskliga rättigheter i G4 är en egen kategori definierad med en specifik standard för rapportering. Denna standard innehåller 12 mer specificerade riktlinjer för väsentliga aspekter som berör de mänskliga rättigheterna. Dessa är G4-HR1 och G4-HR2:
Investments, G4-HR3 Non-Discrimination, G4-HR4 Freedom of Association and Collective Bargaining, G4-HR5 Child Labor, G4-HR6 Forced and Compulsory Labor, G4- HR7 Security Practices, G4-HR8 Indigenous Rights, G4-HR9 Assessment, G4-HR10 och G4-HR11 Supplier Human Rights Assessment och slutligen G4-HR12 Human Rights Grievance Mechanisms. Bilaga 1 beskriver aspekterna av de specifika standardupplysningarna för G4 och de 12 specifika aspekterna som berör de mänskliga rättigheterna med den engelska definitionen.
I dokumentet Linking G4 and the UN guiding principles (GRI, 2015) behandlas de mänskliga rättigheternas roll i ramverket. Enligt GRI 2015 kunde påverkan av de mänskliga rättigheterna för ett företag i fråga rapporteras som kvantitativ data genom de identifierade indikatorerna ovan, och genom att närmare rapportera för sina interna processer för identifiering och hantering av väsentliga aspekter såsom mänskliga rättigheter via text.
De specifika riktlinjerna gällande mänskliga rättigheter i den senaste upplagan av GRI Standards behandlas i GRI 400 serien som berör ämnen av den sociala karaktären. I motsats till G4 som behandlar alla aspekter gällande mänskliga rättigheter i ett sammanhang, har dessa aspekter i GRI Standards delats upp inom de olika sociala ämnen de berör. Till exempel återfinns riktlinjer gällande de mänskliga rättigheterna i GRI406: Non-Discrimination, GRI407: Freedome of Association and Collective Bargaining och GRI408: Child Labor. De mänskliga rättigheterna relaterar främst till de sociala aspekterna, men behandlas även inom de ekonomiska och miljömässiga
aspekterna. Genom detta tillvägagångssätt förutsätts de mänskliga rättigheterna få en mer naturlig plats i rapporteringen, till skillnad från G4 där aspekten helt kan väljas bort om företaget inte anser att posten är väsentlig. Utöver den mer spridda effekten i GRI Standards behandlas de mänskliga rättigheterna också som en beskrivningsprocess för hur man bedömer sin egen påverkan av de mänskliga rättigheterna i GRI412. Denna process godkändes av FN:s råd för mänskliga rättigheter 2011 som mer specifikt fastställer GRI412 företagens förväntade ansvarfulla beteende i linje med de mänskliga rättigheterna. (GSSB, 2017)
2.7 SABS:s väsentlighetsmatris i kombination med andra standardiserade icke-finansiella ramverk
SASB:s väsentlighetsmatris kan också användas för analys med andra standardiserade icke-finansiella ramverk. Detta innebär att företag som följer GRI kan utgå från SASB:s väsentlighetsmatris när de beslutar om vilka aspekter som är väsentliga (SASB, 2019).
Mohin and Rogers (2017) menade att de två ramverken inte ska ses som konkurrenter till varandra, utan snarare som komplement. GRI-standarderna bidrar till hållbarhetsrapporteringen genom ett mycket brett informationsområde. Vanligtvis använder företag dem för att utveckla och utforma sina hållbarhets- eller företagsansvarsrapporter, och det anses vara ett av de mer standardiserade ramverk som företag tenderar följa. SASB i sin tur fokuserar mer till att identifiera hållbarhetsfaktorer som kan påverka den finansiella värderingen av företagen.
Företag har alla unika behov som skiljer sig åt, allt från leverantörer, kunder, samhällen, intressegrupper och andra intressenter. Detta kräver en pålitlig och jämförbar hållbarhetsinformation med tydliga länkar till de ekonomiska resultaten. (GRI, 2015) Med fokus på dessa behov identifierar SASB-standarderna undergrupper av hållbarhetsfrågor som sannolikt kommer att vara väsentliga för investerare. Denna information kan i sin tur sedan användas tillsammans med GRI för att skapa det breda informationsområde som intressenterna ofta kräver.
2.8 Tidigare forskning
Tidigare forskning har främst fokuserat på att undersöka den generella väsentligheten för finansiella – och icke-finansiella aspekter, där den specifika aspekten ”mänskliga rättigheter” inte specifikt undersökts närmare i en vidare utsträckning. Nedan presenteras först tidigare litteratur som berör väsentlighetens praxis hos företag.
