Makten över det politiska språket

Makten över det politiska språket

Mitt liv som ekologisk ekonom

Peter Söderbaum

Mälardalens högskola

Makten över det politiska språket

Mitt liv som ekologisk ekonom

Peter Söderbaum

Copyright © Peter Söderbaum, 2021:1 Akademin för ekonomi, samhälle och teknik ISBN 978-91-7485-506-7

Tryck: AJ E-Print AB

Innehåll

Förord... 5

Vem är jag? ... 7

Nationalekonomi vid Uppsala universitet – brytningstid ... 9

Företagsekonomi vid Uppsala universitet – expansiv period ... 12

Tvärvetenskapligt uppvaknande ... 14

Gunnar Myrdal som vägvisare ... 16

Från Uppsala Universitet till Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) ... 18

Olika ideologiska infallsvinklar inom och utanför SLU ... 21

Hur bör ett universitet fungera? ... 26

Ljuspunkter vid Sveriges Lantbruksuniversitet ... 31

Arenor utanför SLU ... 35

Läsaren & Berättaren I ... 40

Ideologisk diskriminering ... 42

”Bråket” ... 49

Läsaren & Berättaren II ... 52

Västerås – återvunnen frihet! ... 54

Maktkampen fortsätter ... 57

Läsaren & Berättaren III ... 67

Det ekonomiska språket spelar roll ... 69

Politik för förändring av institutioner ... 74

Läsaren & Berättaren IV ... 78

Ett annat spår: Från BK Zeros till Lidingö ... 81

Läsaren & Berättaren V ... 84

Sammanfattning av budskap ... 87

Referenser ... 92

Referenser till egna publikationer ... 95

Efterord ... 107

Förord

All historieskrivning utgår från bestämda perspektiv. Den aktör som skriver presenterar den så kallade ”verkligheten” på sitt sätt. Värde- ringar är närvarande. En del faktiska händelseförlopp är kontrollerbara inom ramen för i samhället etablerade sätt att beskriva och mäta.

Nationalekonomin är en vetenskap som gör anspråk på att vara eta- blerad och vars historia kan beskrivas positivt som en serie framgångar vilka adderas över tid. För lärare och forskare är det enklast att ansluta sig till huvudströmningen med dess ”sanningar” när det gäller teoretiskt och ideologiskt perspektiv.

Men om en vetenskap skall utvecklas måste det samtidigt finnas ut- rymme för avvikande perspektiv och åsikter. En pluralistisk vetenskap är angelägen där spänningar och konflikter erkänns, respekteras och tydliggörs. Eftersom konflikterna delvis är ideologiska är det angeläget att de synliggörs i ett samhälle som kallar sig demokratiskt.

Undertecknad har varit med om en resa som motsäger varje bild av nationalekonomin som etablerad och entydig. Det finns till exempel ingen värdeneutral eller värderingsfri nationalekonomi.

Den etablerade nationalekonomin tillhandahåller en begreppsapparat och ett språk som skall hjälpa oss förstå hur marknader fungerar liksom rekommendationer för hur samhällen kan utvecklas. Samtidigt har man fastnat i ett synsätt som är kopplat till gårdagens problem. Inför dagens utmaningar vare sig det handlar om klimatförändringar, biologisk mångfald, föroreningar av mark och vatten, hälsa eller andra delar av hållbar utveckling räcker det inte att förlita sig på gamla synsätt. Den idag dominerande nationalekonomin kan ha en roll inom ramen för ett pluralistiskt förhållningssätt. Men en kraftsamling bör inriktas på att ut- veckla nya synsätt.

Den variant av nationalekonomi och företagsekonomi som betonas här kallas ”ekologisk ekonomi”. Ekologisk ekonomi kan beskrivas som

”ekonomi för hållbar utveckling”. Termen ekologisk ekonomi mynta- des av personer som såg det dominerande neoklassiska perspektivet som otillräckligt (Costanza, red. 1991) och som är öppna för radikala tolkningar av hållbar utveckling. Utöver vetenskap handlar det om världsbild och ideologi.

Denna rapport handlar om en enskild aktörs navigerande i universi- tetsvärlden. 1960 till 1974 var jag knuten till national- och företags-

ekonomiska institutioner Uppsala universitet, därefter Sveriges Lant- bruksuniversitet, Uppsala, under drygt 20 år 1974-1995. 1995 fram till pensionering 2004 och senare har det handlat om Mälardalens högskola (numera universitet), Västerås. Att vara miljöengagerad bland national- och företagsekonomer har inte alltid varit lätt. Men miljöfrågorna tränger på från olika håll och idag är det snarare de aktörer som vill tona ned miljöproblemen som får be om ursäkt.

Uppsala 28 februari 2021 Peter Söderbaum

Vem är jag?

Vem är jag? Det finns troligtvis många svar. Jag väljer att omformulera frågan: Vad vill jag åstadkomma som samhällsvetare, främst national- och företagsekonom och som medborgare i ett demokratiskt samhälle?

Jag vill bidra till en utveckling där miljöproblem av olika slag, häl- soproblem, ojämlikhet inkomstmässigt och på andra sätt, liksom mänskliga rättigheter och demokrati tas på allvar. Jag inser givetvis att detta inte är en enkel uppgift och att den kräver engagemang hos många individer i sina olika aktörsroller.

Min bedömning är att FNs 17 hållbarhetsmål, sanktionerade sedan 2015, anger en meningsfull riktning för försök att komma till rätta med problemen. Självklart finns andra initiativ och visioner som pekar i en likartad riktning. Många organisationer, individer, visionärer hjälps åt.

Även inom min egen krets av samhällsekonomer och företagsekonomer pågår ett viktigt arbete.

Det är angeläget att fortsätta diskutera hur man konkret kan klara kli- mathot, energiförsörjning, jordbruk, skogsbruk, stadsbyggnad etc. med färre negativa effekter. Sådana insatser är angelägna. Men vi måste också våga ställa oss övergripande frågor om hur det nuvarande poli- tisk-ekonomiska systemet fungerar. Kan man genom förändringar i de- lar av det politisk-ekonomiska systemet uppnå positiva effekter i relat- ion inte bara till ett utan flera av de nämnda problemområdena?

Detta leder oss till frågan; vad är det som gör att det nuvarande poli- tisk-ekonomiska systemet fungerar bristfälligt när det gäller klimat, för- oreningar av mark och vatten, ohälsa i form av pandemier mm? Varför sitter vi fast i ett politiskt-ekonomiskt system som utöver sina fördelar förvärrar så många problem?

Nationalekonomin är den vetenskap som förväntas hjälpa oss förstå hur det nuvarande politisk-ekonomiska systemet fungerar liksom alter- nativ till detta system. Tyvärr har undervisning och forskning i nation- alekonomi inte klarat denna uppgift. Man har valt att begränsa sig till ett teoretiskt perspektiv, dvs. ett paradigm och att aktivt försvara detta synsätt. Detta sker inom ramen för ett märkligt antagande om att inga alternativ föreligger. Som titel till sina memoarer har Assar Lindbeck¹

1 Enligt min och många andras bedömning har Assar Lindbeck varit den ledande nationaleko- nomen och företrädaren för det neoklassiska teoretiska perspektivet under en längre tid.

valt ”Ekonomi är att välja” (2012). Men valmöjligheterna för Lindbeck begränsas till och sker inom ramen för ett huvudsakligt teoretiskt per- spektiv nämligen det neoklassiska. Detta innebär att man framgångsrikt legitimerar det nuvarande politisk-ekonomiska systemet och därmed stödjer olika intressentgrupper, t ex näringslivet som av olika skäl vill behålla systemet. Även icke-demokratiska nationer såsom Kina förefal- ler vara synnerligen nöjda med neoklassisk teori och den nuvarande globala marknadsekonomin.

Mitt återkommande budskap som ekonom är att vi bör rikta upp- märksamheten på monopolet för neoklassisk nationalekonomi vid uni- versitetens forskning och utbildning och på önskvärdheten att skynd- samt gå från monopol till pluralism och demokrati inom ämnet. Om detta har jag skrivit långa rader av artiklar, bokkapitel och även böcker.

Jag har många vänner bland studenter som pekat på vad de ser som en kris inom nationalekonomin och även kolleger, t ex inom International Society for Ecological Economics samt World Economics Association (WEA), den senare organisationen ett alternativ till International Eco- nomic Association (IEA).

Det finns en kognitiv och emotionell tröghet hos alla ekonomer och även hos oss som vill se förändringar vid universitetens nationalekono- miska institutioner. Men problemen blir stora när dialog undviks och när man ägnar sig åt att skydda det paradigm man vant sig vid och där- med den egna karriären. Detta sker vid tjänstetillsättningar men också inför offentligheten t ex genom att utse mottagare av ”Riksbankens Pris i Ekonomiska Vetenskaper till Minne av Alfred Nobel”.

För att inte politiker och andra aktörer i samhället skall lägga sig i vilken nationalekonomi som serveras antyder man dessutom att det egna teoretiska perspektivet utvecklats på ett värdeneutralt sätt. Till detta skall jag återkomma.

Företagsekonomin är mer öppen när det gäller villighet att lära sig av annan samhällsvetenskap och erbjuder flera konkurrerande idéer om fö- retag och andra organisationer. Men man har kanske inte åstadkommit så mycket när det gäller alternativa perspektiv på det politisk-ekono- miska systemet. Ändå är det delvis mina erfarenheter från företagseko- nomin som gjort att jag numera ser mig som en institutionell ekologisk ekonom eller ”institutional sustainability economist”, om vi återvänder till FNs 17 utvecklingsmål.

Självklart finns också mer privata svar på frågan vem jag vill vara.

Men det publika och privata hänger ihop på många sätt. Jag tänker t ex på mina barn och barnbarn när jag vill förbättra den ”icke-monetära jämlikheten” mellan nu levande och framtida generationer. Jämlikhet handlar inte bara om pengar. Vilka livsförutsättningar lämnar vi efter oss till framtida generationer i ett globalt, nationellt och lokalt perspek- tiv?

Nationalekonomi vid Uppsala universitet – brytningstid

Efter studentexamen vid HALIM, Högre allmänna läroverket i Motala och militärtjänstgöring vid I 4, Linköping 1957-58, läste jag till fil kand.

och pol mag. vid Uppsala Universitet. Som många andra studenter var jag osäker på vad jag ”ville bli”. Statskunskap första terminen hösten 1958 kändes bra liksom därpå följande statistik och nationalekonomi.

Efter ett års studier i nationalekonomi blev jag tillfrågad om jag ville bli 3:e amanuens vid nationalekonomiska institutionen. Jag fick rollen som studieamanuens, dvs. rådgivare till andra studenter. Något år se- nare fick jag ansvar för en kurs i ”utrikeshandelsteori” som senare omdöptes till ”internationell ekonomi”. De aktuella läroböckerna(Enke

& Salera, 1958, Kindleberger, 1962) hyllade ”frihandel” medan så kal- lad ”protektionism”, dvs. en vilja att skydda hemmamarknaden med tul- lar och kvoteringar var förkastligt.

I mina föreläsningar förmedlade jag budskapet i läroboken samtidigt som jag hade svårt att acceptera det entydiga avfärdandet av protektion- ism. Det finns rimligen varor och tjänster vars import den politiska led- ningen i ett land kan vilja motverka eller stoppa.

1960-talets första år blev, som jag ser det, en brytningstid för nation- alekonomin i Uppsala, i första hand för utbildningen men även forsk- ningen. Gissningsvis var utvecklingen likartad för nationalekonomin i andra universitetsstäder i Sverige. I Uppsala var Tord Palander profes- sor. Han var civilingenjör och skrev sin doktorsavhandling på tyska.

Hans bakgrund bidrog till att jag och mina studiekamrater ställdes inför en tyskspråkig lärobok (Schneider, 1958) som introduktion till ämnet.

Tyskan var andra språk i gymnasiet så uppgiften var inte helt omöjlig.

Men bara något år senare introducerades Paul Samuelsons lärobok

”Economics” (Samuelson, 1948). Detta sågs av flera lärare och assi- stenter vid institutionen som lösningen på läroboksproblemet och bokens många sidor bidrog till att annan kurslitteratur plockades bort.

En kurs i nationalekonomins idéhistoria med tillhörande lärobok be- dömdes som onödig. Innebörden av detta var att studenterna utsattes för en indoktrinering i Paul Samuelsons anda. Att på detta sätt eliminera undervisningen i idéhistoria gjorde nationalekonomin enkelspårig. Man

tappade bort insikten om att det alltid har funnits konkurrerande skol- bildningar inom ämnet.

Läraren i nationalekonomins doktrinhistoria, Boris Tullander, ställ- des inför valet att undervisa enligt Samuelsons lärobok eller lämna in- stitutionen. Tullander protesterade med inlägg i Upsala Nya Tidning under den träffande rubriken ”Ekonomisk ideologi i vetenskaplig för- packning” (1963-09-26), vilket åtminstone gjorde konflikten synlig i några kretsar. Den som besvarade Tullanders protester var inte Tord Palander utan universitetslektor Walter Stervander.²

När jag långt senare påbörjade min anställning som ansvarig för ett program i ekologisk ekonomi vid Mälardalens högskola, Västerås, påmindes jag om den tidigare dispyten vid nationalekonomiska institut- ionen i Uppsala. I högskolans restaurant träffade jag upprepade gånger Peter Stenson och några andra ekonomer med uppsalaanknytning. Sten- son kände till min skepsis i relation till neoklassisk teori. Han hade följt debatten i UNT och i studenternas tidskrift ERGO 1963 och ville över- lämna kopior av dessa enligt hans uppfattning viktiga debattinlägg.

En för mig ny observation när jag läser igenom dessa debattinlägg är att Walter Stervander i sin slutreplik i UNT den 30 september 1963 åbe- ropar en skrivelse av bland andra extra ordinarie docenten Assar Lind- beck, Stockholms universitet, till försvar för Samuelsons lärobok. Till skillnad från Tullander ser Lindbeckgruppen Samuelsons lärobok som ändamålsenlig men man medger att det samtidigt finns inslag som kan diskuteras t ex i form av så kallade flervalsfrågor (”multiple choice”).

Assar Lindbeck var redan i detta tidsskede en viktig aktör när det gäller nationalekonomins utveckling.

Idag ser jag ovanstående vägval när det gäller lärobok som början till ett olyckligt händelseförlopp för nationalekonomin i Sverige och även internationellt. Nationalekonomi är en politisk samhällsvetenskap var- för begränsningar till ett paradigm, dvs. ett teoretiskt perspektiv och språk, samtidigt blir en ideologisk begränsning. Mer om det senare.

Den nationalekonomi som Paul Samuelson och efterföljare erbjuder beskrivs i ekvationer och kurvor vilka bygger på en lång rad förenk- lande antaganden. Om en viss överdrift tillåts handlar det om ett slags matematisk lekverksamhet. Ett antagande som återkommer är att aktö- rerna, t ex företag och konsumenter, har tillgång till fullständig inform- ation, vilket på engelska uttrycks som ”perfect information”. Men med sådana antaganden eliminerar man ju många av de problem som är re- levanta för marknadens aktörer.

2 UNT 25 september ”Undervisningen i nationalekonomi vid Uppsala universitet” och 30 sep- tember 1963 under rubriken ”Nationalekonomiundervisningen”. (Titel och dag för Stervanders första inlägg är något osäker och har inte kunnat kontrolleras.) Tullanders slutreplik var införd den 2 oktober.

När jag skulle skriva trebetygsuppsats i nationalekonomi valde jag att studera just beslutsituationer med ofullständig information. ”Inform- ation och nationalekonomi” (1964) var titeln. Jag hakade på en artikel av professor Ingvar Svennilson vid Stockholms högskola ”Om sprid- ning av tekniska framsteg” (1961) och uppfattade mitt ämnesval som legitimt eftersom en professor inom ämnet förde fram likartade syn- punkter. Tönu Puu, som senare blev professor i Umeå, vars intresse var begränsat till ett matematiskt framställningssätt markerade besvikelse.

När Tord Palander läste min uppsats var han inte helt avvisande utan tolkade den som förenlig med institutionell ekonomi, en alternativ skol- bildning inom nationalekonomin.

Inför läsårets 1964-65 fick jag ett Rotarystipendium för studier ut- omlands. Jag valde ett franskspråkigt universitet i Belgien, nära Brys- sel, l´Université Catholique de Lovain. Tanken var att dels studera så kallad ”ekonomisk integration” med tullunionsteori, dels lära mig mer av franska språket. Det blev ett intressant år då jag som andra Rotary- stipendiater förväntades hålla korta föredrag om Sverige. Valmöjlighet- erna för åhörarna var inte stora, ”La Suède du point de vue économique et politique” eller ”La Suède du point de vue touristique”. Jag hade med mig bilder från Svenska Institutet. I en bokhandel i Lovain stötte jag på en bok ”Institutional Economics. Veblen, Commons and Mitchell Re- considered” (Ayres et al., 1964) som gav mig en chans till fördjupad kunskap om den skola inom nationalekonomin som Tord Palander ut- pekat. Vistelsen i Lovain gav mig rikliga tillfällen att botanisera i bibliotek. Jag minns särskilt Kenneth Bouldings bok ”The Image”

(1956) vilken tillsammans med den senare ”Economics as a Science”

(1970) uppmanade oss ekonomer att vidga synfältet och acceptera mer än ett perspektiv. Det kan tilläggas att Boulding bidrog med en klassiker inom ekologisk ekonomi, ”The Economics of the Coming Spaceship Earth” (1966).

Företagsekonomi vid Uppsala universitet – expansiv period

Efter Lovain återvände jag till Uppsala och Uppsala Universitet men nu till Företagsekonomiska institutionen. Parallellt med anställningen i nationalekonomi läste jag till 3 betyg i Företagsekonomi. I en semina- rieserie om fusioner, dvs. sammanslagning mellan svenska företag in- tresserade jag mig (typiskt nog) för motsatsen till fusion, dvs. hur en delning av ett stort företag kan ske (Söderbaum, 1962a). Det handlade om Svenska Fläktfabriken som lämnade ASEA (numera ABB efter fus- ionering med Brown Boveri).

Jag blev förordnad på olika tjänster med lektorstimmar, som extra universitetslektor, biträdande lärare, senare forskarassistent. Företagse- konomiämnet blev alltmer populärt bland studenter och för oss som nått 3-betygsnivå och hade tankar på att doktorera var det inte svårt att få jobb som lärare. Forskarutbildning påbörjades inom ramen för vad som kallas ”gamla ordningen”. Det innebar att man som första steg skrev en licentiatavhandling och därefter en doktorsavhandling.

I min avhandling för filosofie licentiatexamen återvände jag till frå- gan om ofullständig kunskap och information. Professorn i företagse- konomi Sune Carlson förmedlade kontakt med en grupp forskningsin- tensiva svenska företag som ville diskutera hur man väljer mellan olika projekt avseende teknisk forskning och utveckling (FoU). Läkemedels- företaget Pharmacia i Uppsala, Fagersta Bruk, AB Volvo och Försva- rets Forskningsanstalt hörde till den lilla gruppen av organisationer med mig som sekreterare. Representanter för de olika företagen var överens om att sedvanlig monetär lönsamhetskalkyl inte fungerar eller är otill- räcklig i dessa sammanhang som handlar om bristande kunskap och osäkerhet om alternativa forskningsprojekts effekter av olika slag.

Mitt förslag blev att utöver den monetära dimensionen fokusera på positionsförändringar i teknisk kunskap, dvs. nuläge och förväntade framtida kunskapspositioner som ett resultat av varje övervägt forsk- ningsprojekt. Resonemang av detta slag kan tyckas triviala men ut- gjorde början till mina studier av ”positionstänkande i icke-monetära

termer”.³ Licentiatavhandlingen fick titeln ”Profitability of Investments and Changes in Technical Knowledge” och presenterades 1967 vid Fö- retagsekonomiska institutionen, Uppsala Universitet. Framläggandet av min doktorsavhandling ägde rum vid samma institution 1973 under ru- briken ”Positionsanalys vid beslutsfattande och planering. Ekonomisk analys på tvärvetenskaplig grund”⁴

Arbetet med licentiatavhandlingen underlättades av att jag under några år var deltidsanställd sekreterare vid Ingenjörsvetenskapsakade- min (IVA) i Stockholm. En uppgift var att samordna en serie seminarier under rubriken ”forskning om forskning” som leddes av Stevan Dedijer vid Lunds universitet. Återigen var det Sune Carlson i egenskap av medlem i akademin som medverkade till denna anställning. Så här ef- teråt inser jag att Sune Carlson var något av en välgörare för mig. Jag erinrar mig även att Sune vände sig till mig när redaktören C.E. af Gei- jerstam för den dåvarande finlandssvenska tidskriften Nya Argus ville ha en artikel om Sveriges förhållande till den pågående europeiska in- tegrationen (Söderbaum, 1962b). Jag är litet stolt över att en av mina första tidskriftspublikationer skedde i en kulturtidskrift. När jag besöker Hedengrens bokhandel i Stockholm inhandlar jag gärna ett exemplar av Nya Argus för att bli påmind om relationer mellan Finland och Sverige.

3 Fokusering på det icke-monetära blir originellt först om man betänker hur fixerade (neoklas- siska) ekonomer är vid monetära kalkyler och redovisningssystem.

4 En restupplaga av doktorsavhandlingen finns tillgänglig hos författaren om någon läsare skulle vara intresserad. På engelska finns en mer aktuell bok ”Positional Analysis for Sustainable De- velopment” (2017) av Judy Brown, Peter Söderbaum och Malgorzata Dereniowska.

Tvärvetenskapligt uppvaknande

Inom företagsekonomin fick jag ansvar för en kurs i distributionseko- nomi som ganska snart omdöptes till ”marknadsföring”. Vi använde en lärobok av John A. Howard ”Marketing Management. Analysis and Planning (1963). Något år senare valdes i stället Philip Kotlers bok

”Marketing Management, Analysis, Planning and Control” (1967) som blev standard vid många universitet. Min kollega Lars Bohlin och jag insåg att fokusering på företags säljambitioner blev en smula ensidigt och valde att utöka kurslitteraturen med en lärobok som betonade kon- sument- och köparperspektiv (Engel et al., 1968). I försöken att förstå konsumenters motiv och beteende insåg jag att en socialpsykologisk re- ferensram var angelägen. Medan nationalekonomer normalt accepterar en begränsning till eget neoklassiskt paradigm finns inom företagseko- nomin större intresse inför angränsande samhällsvetenskaper. Om man förstår konsumenter bättre genom studier av sociologi och psykologi så bör man utnyttja sådana möjligheter.

1970-talet var, som jag ser det, en period av tvärvetenskapligt upp- vaknande. Rachel Carsons bok ”Silent Spring” (1962) gav efterverk- ningar och tydliggjorde miljöproblemens flerdimensionella karaktär.

Ett av studieförbunden i Uppsala anordnade 1972 en översiktskurs i miljövård vid Linnéskolan (med Bengt Kettner som kursföreståndare).

Jag höll en föreläsning i miljöekonomi som en del i detta tidiga initiativ.

Vid ”Biologiska övningslaboratoriet”, Uppsala Universitet, anordnades något år senare ”Översiktskurs i miljövård”. Till en början medverkade jag med en enskild föreläsning; senare fram till 1997 en kort kurs i ”Mil- jövårdens ekonomi” (Söderbaum, 1982a). Min medverkan i kursen skedde i samarbete med Karin Bengtsson med flera som företrädare för översiktskursen.⁵

Att jag tog tvärvetenskap på allvar styrks av de många förordnanden jag nu finner i en pärm vilka berättar om enstaka föreläsningar om po- sitionsanalys vid kulturgeografiska institutionen, Uppsala Universitet (där Ragnar Bergling var värd), Socialhögskolan i Örebro (där Risto

5 Att omnämna de personer som anlitade mig i olika kurser kan synas onödigt. Eftersom jag ibland och i vissa kretsar betraktats som en ”kontroversiell” person är detta omnämnande ett sätt att peka på hur dessa personer varit viktiga för mig. Att ta miljöfrågor på allvar har inte alltid varit ”comme il faut”.

Liljeqvist svarade för kurser i kommunal ekonomi) eller ”Miljövård och ekonomi” vid Örebrofilialen av Uppsala universitet (med Lennart Sten- man som kontaktperson). Jag hade också ansvar för en kurs som gavs varje år 1973-1990 i förvaltningskunskap som en del av psykologut- bildningen vid Beteendevetenskapliga institutionsgruppen, Uppsala Universitet. I det fallet var professor Ingemar Dureman initiativtagare och Outi Lundén studierektor.

Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala Universitet hade end- ast några år på nacken när jag påbörjade min anställning hösten 1965.

Respekten för gränser mellan vetenskaper var inte så stor inom ämnet.

Även vid Umeå universitet påbörjades en likartad utbildning i före- tagsekonomi varvid jag under de första två åren fick ansvar för kursen i distributionsekonomi/marknadsföring Samarbetspartner inom Umeå universitet var Ingvar Sjögerås.

Vilken glädje har man av den neoklassiska (nationalekonomiska) te- orins utbuds- och efterfrågekurvor när man föreläser i marknadsföring?

Mitt svar är att detta sätt att beskriva och förstå marknader i termer av utbud och efterfrågan kan ge ett slags bakgrundsinformation inom ra- men för ett pluralistiskt förhållningssätt. Men det finns andra sätt att beskriva och förstå marknader. I sin bok om marknader diskuterar Wil- liam A. Jackson ”Perspectives from economic and social theory”

(2019). Marknadsföring är t ex en påverkansprocess där både säljare och köpare har begränsad information och begränsade synfält. Säljaren använder reklam för att påverka och ibland manipulera kundernas in- formation. Nätverksteori som betonar relationer mellan individer som aktörer och aktörernas förtroende för varandra ger en annan bild av marknader. Även när det gäller företag finns flera olika vetenskapliga och ideologiska perspektiv (Forsgren, 2017, Havila et al., 2002, Söder- baum, 2001a). Detta innebär att krampaktigt fasthållande vid ett enda perspektiv framstår som förenklat och naivt. Det finns många ”san- ningar” om företag och marknader.

Gunnar Myrdal som vägvisare

Min anknytning till national- och företagsekonomiska institutionerna, Uppsala Universitet gav intressanta erfarenheter. Ett positivt minne är att jag som ordförande i Nationalekonomiska föreningen i Uppsala un- der några år under första hälften av 1960-talet fick chansen att bjuda in Gunnar Myrdal som föreläsare. Hans tvärvetenskapliga och flerdimens- ionella studier av samhällsutvecklingen i olika delar av världen upp- levde jag som tankeväckande och spännande. Myrdal bekände sig också till institutionell ekonomi (1978) och avvek därmed från rådande

”mainstream”. Han betonade att värderingar är närvarande i all ekono- misk forskning och utbildning. ”Valuations are always with us”:

Valuations are always with us. Disinterested research there has never been and can never be. Prior to answers there must be questions. There can be no view except from a viewpoint. In the questions raised and the viewpoint chosen, valuations are implied.Our valuations determine our approaches to a problem, the definition of our concepts, the choice of models, the selection of observa- tions, the presentation of our conclusions – in fact the whole pursuit of a study from beginning to end. (Myrdal, 1978, pp. 778-779)

För egen del har jag hänvisat till Gunnar Myrdal i nästan alla mina ve- tenskapliga publikationer just på grund av att han betonar att det inte finns någon värderingfri eller värdeneutral ekonomisk forskning och ut- bildning. All utbildning och forskning är specifik i värderingsmässig eller ideologisk synvinkel. Neoklassisk ekonomisk teori och metod har samtidigt ett specifikt marknadsliberalt innehåll. Närvaron av ideologi gäller även oss som bygger vår analys på andra utgångspunkter än ne- oklassisk teori. I sin studie ”Die Illusion wertfreier Ökonomie” grans- kade Tanja von Egan-Krieger (2014) såväl neoklassisk teori som vari- anter av institutionell ekonomi och ekologisk ekonomi och kom till slut- satsen att värderingsmässiga, etiska och ideologiska element i fram- ställningen måste diskuteras öppet. Även vad som ses som etablerade beskrivningar av olika fenomen är specifika i ideologiskt avseende.

Ekonomisk tillväxt i termer av Bruttonationalprodukt (BNP) skiljer sig t ex från specifika beskrivningar i termer av hållbar utveckling såsom FNs 17 hållbarhetsmål (Sustainable Development Goals, SDGs).

Myrdal tillhörde en generation av professorer i nationalekonomi som jag upplever som förhållandevis öppna och vidsynta. Ingvar

Svennilson, Bertil Ohlin, Erik Lundberg hörde till denna kategori. Även Tord Palander, låt vara med frågetecken, kan hänföras till denna grupp liksom Palanders efterträdare Ragnar Bentzel. Flera av dessa herrar medverkade i en sektion av Ingenjörsvetenskapsakademin. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag fick presentera min licentiatavhandling om teknisk forskning och utveckling inför Handelsbankens VD Tore Browald, professorerna Erik Lundberg, Bertil Ohlin, Sune Carlson med flera.

Den efterföljande epoken då matematiken som metod blev något av ett självändamål i svensk och internationell nationalekonomi ser jag som en olycka. Inom ramen för ett pluralistiskt förhållningssätt måste det självklart finnas utrymme inte bara för olika ideologiska preferenser utan också för varierande metodpreferenser, inklusive personer som har en extrem tilltro till ett matematiskt framställningssätt. Men att ensidigt hylla matematiken innebär att man förlorar kontakten med den verklig- het vi förväntas ta på allvar och studera. Risken är att man tappar bort stora delar av ”verkligheten” som inte kan hanteras kvantitativt och ma- tematiskt. Att alla relevanta förhållanden skulle kunna hanteras mate- matiskt ser jag som en extrem och oansvarig hållning. En doktorand i Schweiz, Tunc Ali Kutukcuoglu, som önskade ställa frågor om plural- ism i nationalekonomi till en universitetslärare vid universitetet i Bern möttes nyligen av ett avvisande svar: ”Sorry, I don´t think anybody can help you here, we do only quantitative analysis in our department of economics”. Doktoranden konstaterade att läraren enligt sin titel var verksam inom det miljöekonomiska området och tolkade svaret som att miljöekonomi för honom och hans kolleger enbart handlar om att ut- veckla kvantitativa modeller baserade på några miljöparametrar såsom CO2.

Från Uppsala Universitet till Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU)

Under det tidiga 1970-talet framstod miljöproblemen som allt viktigare.

FNs första internationella miljökonferens hölls i Stockholm 1972. Då anordnade jag separat ett seminarium vid Företagsekonomiska institut- ionen, Uppsala Universitet med Herman Daly⁶ som en av gästerna. Min doktorsavhandling om positionsanalys var ett försök att möta miljöpro- blemen med nya perspektiv och metoder inom national- och företagse- konomi.

Inom Lantbrukshögskolan (senare Sveriges Lantbruksuniversitet) var Lars Folkesson professor i jordbrukspolitik. Han ansåg att Lant- brukshögskolan borde stärka den samhällsvetenskapliga kompetensen inom miljöområdet, t ex genom en docenttjänst i naturresursernas eko- nomi. Detta var givetvis intressant för mig.

Genom betyget på min doktorsavhandling blev jag docentkompetent i företagsekonomi. Men den nya docenttjänsten i ”miljövård särskilt na- turresursernas ekonomi” vid dåvarande institutionen för ekonomi och statistik, Lantbrukshögskolan, Uppsala ansågs hänförlig till national- ekonomi. Detta innebar att en bedömning av docentkompetens måste ske också i nationalekonomi. Ragnar Bentzel, efterträdare till Tord Pa- lander som professor vid nationalekonomiska institutionen, UU, fick svara för den uppgiften. Han pekade särskilt på min licentiatavhandling om teknisk forskning och utveckling som originell och gjorde bedöm- ningen att jag kunde anses som docentkompetent också i nationaleko- nomi.

Självklart upplevde jag den nya tjänsten positivt i många avseenden.

Jag kunde fördjupa mig inom ett område där jag var engagerad. Jag kunde bo kvar i Uppsala o.s.v. Men jag vill peka på några episoder som antyder att övergången från UU till Lantbrukshögskolan inte var opro- blematisk.

Mitt miljöengagemang innebar att jag hade kontakt med Björn O.

Gillberg, tidigare anställd vid Lantbrukshögskolan och därefter före- ståndare för Miljöcentrum i Uppsala. Gillberg tipsade mig om att jag

6 Herman Daly var en av de ledande aktörerna när det gäller att ställa krav på nytänkande inom nationalekonomin i relation till miljöproblemen (Daly och Cobb, 1989).

kunde kontakta en professor Svante Odén i miljökemi eller ekologisk kemi som hade sitt kontor inom Ultunaområdet i ett hus som ser ut som en privatbostad längs en väg upp mot åsen. Jag följde rådet men blev en aning besviken när professorn ställde frågan: ”Varför kommer du hit?”,

”Du borde ha stannat vid Uppsala Universitet!”. Han pekade på skill- nader i kultur mellan Uppsala Universitet och Lantbrukshögskolan.

Ganska snart upplevde jag exempel på sådana skillnader. När jag ännu var kvar vid Uppsala Universitet blev jag (liksom företrädare för andra delar av universitetet) av en tjänsteman inom förvaltningen, Henry Rufelt, ombedd att skriva ett yttrande avseende den statliga ut- redningen ”Hushållning med mark och vatten” (SOU 1971:75). Mitt yttrande godkändes och vidarebefordrades till Civildepartementet.

När jag på motsvarande sätt inom Lantbrukshögskolan blev ombedd att ta fram underlag till yttrande om en statlig utredning som behandlade kemikaliehantering inom jordbruket pläderade jag för en försiktighets- filosofi och för alternativa former av jordbruk. Även en av högskolans statsagronomer hade fått i uppgift att skriva ett yttrande avseende samma utredning. Detta låg mer i linje med rådande jordbrukspolitik. I det läget tyckte jag att båda yttrandena borde skickas till Jordbruksde- partementet. Men från högskoleledningens sida sågs det som självklart att enighet inom högskolan skulle eftersträvas. För egen del gissar jag att aktörer inom Jordbruksdepartementet, politiker med flera i sin pro- blemlösning skulle bli mer betjänta av två olika yttranden.

Medan Uppsala universitet sorterar under Utbildningsdepartementet på statlig nivå så var dåvarande Lantbrukshögskolan knuten till Jord- bruksdepartementet. Även efter namnbyte till Sveriges Lantbruksuni- versitet (SLU) 1977 kvarstod inordningen under Jordbruksdepartemen- tet.⁷ Kopplingen till detta departement innebär enligt mina erfarenheter (efter 20 år vid SLU) en icke obetydlig följsamhet i varje tidsskede gentemot rådande jordbrukspolitik, rådande skogspolitik, livsmedels- politik etc. Under lång tid var det så att forskare som ville lyfta ekolo- giska alternativ eller miljöfrågor förväntades nära nog be om ursäkt.

Mitt exempel ovan med författande av remissyttranden är talande. Ändå finns inom SLU nätverk av forskare som vetenskapligt och ideologiskt tror på ”Ekologiskt jordbruk” framför ”Industriellt jordbruk” och ”Eko- logisk skogsbruk” framför ”Industriellt skogsbruk”. Trycket utifrån i form av FNs deklarationer och konferenser, nationell miljöpolitik och ideella organisationer ger sedan några tiotal år viss legitimitet åt miljö- utbildningar och miljöforskning.

7 Efter att jag lämnade SLU 1995 har SLU under en tid sorterat under ett Landsbygdsdeparte- ment och därefter sedan 2015 Näringsdepartementet. Detta innebär att specialbehandlingen jämfört med andra universitet kvarstår.

Men ibland halkar ledande aktörer inom SLU in i gamla hjulspår.

Sakine Madon, politisk redaktör i Upsala Nya Tidning, kritiserar i en krönika (6 maj 2020) hur en veterinärstudent, Felicia Hogrell, läxas upp av lärare och utbildningsansvariga inom SLU. Madons kritik förs fram under rubriken ”SLU har ingen rätt att läxa upp studenter”. Inom vete- rinärutbildningen ingår krav på praktik och den aktuella studenten gjorde en veckas praktik på ett slakteri. Hon uttryckte senare kritik av- seende koldioxidbedövning av grisar i en tidskriftsartikel, vilket de ut- bildningsansvariga ansåg olämpligt och oansvarigt. Veterinärutbild- ningen och den aktuella näringen kan ta skada osv.

Sakine Madons krönika påminner om att studenter, forskare och lä- rare har yttrandefrihet. I ett demokratiskt samhälle bör vi lyssna på många röster. De aktörer som vill peka på djurskyddsfrågor eller miljö- problem måste få uttrycka det. Studenter spelar en viktig roll i förnyel- searbetet inom ett universitet.

Återigen kan Gunnar Myrdals uttalanden tjäna som vägvisare. Det finns ingen värdeneutral forskning eller utbildning. Veterinärutbild- ningen vid SLU (liksom andra universitetsutbildningar) är specifik ur värderingsmässig eller ideologisk synvinkel. Både det vetenskapliga och det därmed sammankopplade ideologiska måste kunna debatteras i ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle.

Olika ideologiska infallsvinklar inom och utanför SLU

Vetenskapens företrädare har ofta odlat en bild av sig själva som exper- ter i en extrem mening. Man gör anspråk på att förmedla ”sanningen”

om orsakssamband och vad som är bäst eller ”optimalt” för enskilda aktörer (individer och organisationer) eller för samhället som helhet i olika valsituationer. I denna expertroll vill man gärna tona ned den egna subjektiviteten i form av värderingar och ideologi. Forskaren/läraren påstås veta hur man kontrollerar eller eliminerar (?) egna värderingar och eget engagemang så att analysen blir ”objektiv” och ”opartisk”.

Ibland gör man anspråk på en ”värdeneutral” analys. I en del fall kan hänvisning ske till genomförda experiment som gett tydliga svar, så kal- lad ”evidens”.

Utan tvekan kan experiment i vissa situationer föra vetenskapen framåt. Men vetenskapen och ”verkligheten” är komplex. Sanningen är att forskarens subjektivitet i form av värderingar och ideologi är poten- tiellt närvarande i all forskning och utbildning.

Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, är verksamt inom områden som präglas av stor politisk och ideologisk sprängkraft. Bland aktörer i sam- hället finns olika uppfattningar om hur jordbruk och skogsbruk bör be- drivas. Förenklat kan man tala om ”industriellt jordbruk” å ena sidan och ”ekologiskt jordbruk” å den andra. På liknande sätt kan man tala om ”industriellt” och ”ekologiskt skogsbruk”. SLU är även verksamt inom stadsbyggnad och urbanisering genom utbildningen av landskaps- arkitekter och eftersom olika typer av markanvändning är ömsesidigt beroende.

Att det finns olika uppfattningar inom nämnda områden bör ses som en självklarhet. Undervisning och forskning vid SLU bör återspegla detta förhållande. Den aktuella jordbrukspolitiken och den aktuella skogspolitiken hör uppenbart till det som bör granskas med syftet att identifiera problem och föreslå möjligheter till förbättring.

När alltfler samhällsmedborgare, företrädare för media och även po- litiker började inse miljöproblemens allvar (t ex genom tidigare nämnda bok av Rachel Carson) hamnade SLU i en svårbemästrad situation.

Idéer och investeringar hade främst satsats på industriellt jordbruk och industriellt skogsbruk som varande mer ”rationellt” än alternativen.

Professorerna inom SLU och universitetets ledning insåg att viss hänsyn borde tas till att konventionellt jordbruk och konventionellt skogsbruk systematiskt förvärrar en del miljöproblem. Men den kogni- tiva trögheten hos oss alla är stor och anpassningarna till den nya situ- ationen blev ofta halvhjärtade. Ledningen för SLU tog stor hänsyn till etablerade organisationer, inklusive företag inom jord- och skogsbruk.

Viss frihet fanns säkerligen hos oss forskare och lärare men den var samtidigt beskuren. Från min horisont uppfattade jag universitetets rek- tor Lennart Hjelm⁸ som något av en ”polismästare” när det gäller vad som belönades och bestraffades. Följsamhet avseende ledningens ideo- logi belönades samtidigt som ett jordbruk och skogsbruk med ekolo- giska förtecken avfärdades som orealistiskt.

Ledstjärnan, dvs. den dominerande ideologin, när det gäller jord- brukspolitik var att säkerställa rimliga penningmässiga inkomster för dem som blev kvar inom jordbruket. Man strävade efter specialisering och storskalighet genom så kallad ”strukturrationalisering”. Rational- iseringen innebar att små företag i areal, djurhållning mm tvingades upphöra till förmån för ett begränsat antal större specialiserade företag som kunde inordnas i en nationell och ytterst global arbetsfördelning.

Den så kallade produktiviteten, t ex skördens storlek per hektar, max- imerades med handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel samti- digt som andra effekter av icke-monetär art tonades ned. Nedlägg- ningen av jordbruksföretag bidrog med arbetskraft till traditionella in- dustriföretag och därmed till ekonomisk tillväxt på makronivå.

Inom skogsbruket handlade det på motsvarande sätt om att maximera skogens tillväxt i skogskubikmeter per arealenhet. Detta trodde man sig åstadkomma genom ensidiga odlingar av gran eller tall, så kallad mo- nokultur. Vi fick uppleva hyggesskogsbruket som alltjämt omger oss när vi lämnar den urbana miljön. Kan någon överblicka vad dessa hyg- gen och ensidiga tall- eller granodlingar innebär för biologisk mångfald och miljön i övrigt?

Denna utveckling inom jordbruk och skogsbruk var helt i linje med den ideologi som finns inbyggd i neoklassisk nationalekonomi med dess fokusering på marknader, specialisering och monetära förhållan- den. Neoklassiska ekonomer medger att genomförande av en mark- nadstransaktion mellan två parter (köpare och säljare) kan innebära ef- fekter på tredje part. Sådana effekter ses som ”externa” i förhållande till marknadstransaktionen. Tanken är att negativa ”externa effekter” skall

”internaliseras” genom tillämpning av principen att ”förorenaren

8 Under många år var Lennart Hjelm rektor vid SLU. Hans maktposition och roll kan liknas vid Assar Lindbecks roll inom svensk nationalekonomi. Ingen av dessa herrar kan beskyllas för radikalism t ex i relation till de framväxande kraven på miljötänkande.

betalar” (polluter pays principle). Den som bidrar till negativa miljöef- fekter skall betala för dessa.

Men betalning gör ju inte att alla negativa effekter på tredje part för- svinner. Många miljöeffekter är svårvändbara eller irreversibla. Den ne- oklassiska analysen är vidare överförenklad på så sätt att man hanterar en miljöeffekt i taget. I verkligheten handlar det ofta om en lång rad effekter som gynnar och drabbar olika intressenter och samhället som helhet. I fallet med irreversibla negativa effekter kan hävdas att betal- ningen bör vara oändligt stor vilket i så fall skulle omöjliggöra trans- aktionen.

Man kan sammanfatta denna utveckling med att företag inom jord- och skogsbruk i nationalekonomi och politisk praktik behandlades på samma sätt som industriföretag i tillverkningsindustrin. Det fanns en tendens att systematiskt bortse från de negativa miljöeffekter som över- vältrades på andra och samhället som helhet. Just denna tendens för vinstdrivande företag att reducera egna monetära kostnader genom övervältring av negativa miljöeffekter på omvärlden utgjorde början till en kritisk nationalekonomi som kan benämnas ”institutionell ekologisk ekonomi” med K. William Kapp och Gunnar Myrdal i spetsen.

Myrdal identifierade sig som institutionell ekonom (1978) och beto- nade som tidigare nämnts att värderingar alltid är närvarande i problem- formulering och analys. Även William Kapp bekände sig till institut- ionell ekonomi (1976). Kapp är banbrytande inom miljöekonomi eller snarare ekologisk ekonomi med boken ”The Social Cost of Business Enterprise” vars första utgåva kom 1950.

Inom ramen för ett alternativt ekologiskt perspektiv på jord- och skogsbruk är det penningmässiga fortfarande viktigt (så länge vi lever inom ramen för nuvarande politisk-ekonomiska system) men tonvikten ligger på icke-monetära förhållanden. Ekologisk ekonomi innebär som benämningen antyder att ekosystem på lokal, nationell och global nivå kommer i förgrunden. Det finns gränser för vad vi som människor kan företa oss om långsiktig överlevnad spelar roll och dessa gränser hand- lar inte enbart (eller ens i första hand) om resultat av monetära lönsam- hetskalkyler. Ekonomi bör definieras på ett nytt sätt som ”flerdimens- ionell hushållning med begränsade resurser i ett demokratiskt samhälle”

(Söderbaum, 2018 s. 12-15). Den demokratiska utgångspunkten inne- bär att förekomst av olika ideologiska infallsvinklar tas på allvar.

Bland ekologer var Barry Commoner tidigt ute med boken ”The Clo- sing Circle” (1971). I Sverige gjorde Bengt Hubendick (1985, 1991) en likartad insats. International Society for Ecological Economics (ISEE) genomförde den första konferensen 1990 (Costanza red. 1991). Senare har likartade sammanslutningar tillkommit på regional nivå t ex Euro- pean Society for Ecological Economics (ESEE), Canadian Society for

Ecological Economics (CANSEE), Russian Society for Ecological Eco- nomics (RSEE).

Att ekologer och ekonomer samlades under rubriken ekologisk eko- nomi innebar en perspektivförskjutning jämfört med neoklassisk teori och ideologi med strukturrationalisering och tillväxt i BNP som ledord.

Vi gjorde anspråk på att peka i rätt riktning men påtalade samtidigt komplexiteten. Krav på pluralism innebar att man ansåg sig ta steg framåt men knappast att färdiga enkla lösningar kunde tillhandahållas.

Storskalighet var inte längre en självklar lösning. I boken ”Small is Beautiful” (1973) pläderade F. Schumacher för små och medelstora fö- retag med mångsidig inriktning så att risker kunde spridas.

Ur traditionell monetär lönsamhetssynpunkt gjordes jämförelser vid SLU mellan industriellt och ekologiskt jordbruk (Brorsson och Matts- son, 1982). När vidare synsätt tillämpades kunde man konstatera att re- sultatet berodde på vilka effekter som prioriterades eller med andra ord granskarens ideologiska orientering. När det gäller variabler av typ be- redskap och sårbarhet framstod det ekologiska jordbruket som fördel- aktigt (Andersson och Brorsson, 1991). Möjligheten till en pandemi av det slag som vi har upplevt våren och sommaren 2020 fanns knappast i de jordbrukspolitiska aktörernas tankesfär. Att Sveriges matbehov till 50 % importerades sågs som ett hälsotecken inom ramen för en ”natur- lig” globalisering.

Professorn i jordbrukspolitik vid Lantbrukshögskolan Lars Folkes- son som var relativt nytillsatt (1974) valde att dra sig tillbaka när han (enligt min tolkning) insåg svårigheterna att rubba invanda synsätt bland kollegerna. En ny professor i jordbrukspolitik, Olof Bolin, till- kom som återförde förekommande diskussion till de neoklassiska tan- kespåren. Vid sin sida hade han Eva Rabinowicz som helt saknade re- spekt för ansatser till nytänkande inom nationalekonomin.

Jag hoppar nu fram i tiden till den senare halvan av mina 20 år vid SLU och ett avslöjande händelseförlopp som gäller behandlingen av lantbruksdirektören Åke Anderson. I egenskap av chef för Lantbruks- nämnden i Uppsala var Åke Anderson en av de ledande tjänstemän som genomförde den tidigare nämnda strukturrationaliseringen inom jord- bruket. När min chef, Frank Petrini, på avdelningen för struktureko- nomi (inom ramen för Institutionen för ekonomi, SLU) var tjänstledig för speciella uppdrag så vikarierade vid flera tillfällen Åke Anderson på professorstjänsten.⁹ Utöver rollen som tjänsteman i den jordbrukspoli- tiska byråkratin hade han akademiska ambitioner och vände sig till pre- fekten för Institutionen för ekonomi, Hans-Erik Uhlin (i brev av den 4

9 Detta kan ses som ett sätt att förbigå avdelningens docent, dvs. undertecknad, men eftersom Åke Anderson för mig framstod som en sympatisk person led jag inte särskilt mycket av detta åsidosättande.

april 1996) med förhoppningar om att slutföra sina studier till dok- torsexamen med mig som handledare. Jag hade ju docentkompetens så det borde inte ha varit några problem. Anderson var i hög grad ”själv- gående” som forskare och skribent. Ämnesvalet var dock kontroversi- ellt i ledande aktörers ögon. Anderson ville belysa frågan om miljöpro- blemen hade underskattats i den genomförda jordbrukspolitiken. Hans senaste rapport som ett led i ett planerat doktorerande hade rubriken

”Staten och jordbruket. Rationaliseringspolitiken för jordbruket i Sve- rige, dess födelse, uppgång och fall åren 1940-1990” (Anderson, 1995) men den osynliggjordes bland annat med hänsyn till att jag som hand- ledare inte kunde accepteras för uppgiften.¹⁰ Som jag ser det var detta ännu ett exempel på att den kulturella atmosfären inom institutionen för ekonomi, SLU, inte levde upp till de krav som kan ställas på ledande aktörer inom ett universitet.

10 Det kan nämnas att ytterligare en lantbruksdirektör nämligen Carl-Eric Dahlgren för Örebro län i samma tidsskede pekade på behov av nytänkande inom ekonomi i relation till jordbruks- politiken. Dahlgren anordnade ett seminarium där jag medverkade för att diskutera hur konflik- ter i jordbrukspolitiken kan hanteras på kommunal nivå (Söderbaum, 1980a).

Hur bör ett universitet fungera?

Jag påbörjade min anställning som docent i ”Miljövård, särskilt Natur- resursernas Ekonomi” vid Lantbrukshögskolan hösten 1974. Några år senare 1977 slogs Lantbrukshögskolan (LHS) samman med Skogshög- skolan och Veterinärhögskolan till Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.

Medan andra universitet i Sverige i någon mån konkurrerar med varandra genom likartade verksamhetsområden hade dåvarande LHS och har nuvarande SLU något av en monopolställning i relation till praktisk jordbruksverksamhet och lantbrukspolitik. Om man önskar se någon form av konkurrens så får man vidga blicken till universitet i ett nordiskt och internationellt perspektiv.

Närheten till praktisk jordbruksverksamhet och aktuell jordbrukspo- litik utmärkte dåvarande LHS och gäller troligtvis fortfarande för SLU.

Inom Institutionen för Ekonomi fanns en försöksavdelning där man t ex studerade växtodlingsförsök med avseende på effektivitet och ”rat- ionalitet”. I ledningen för försöksverksamheten fanns försöksledare och statsagronomer. Det handlade främst om att öka lantbruksföretagets penningmässiga lönsamhet genom ökad skörd per hektar. Att öka mo- netär vinst sågs som OK även när miljö och människor utanför företaget tog stryk, enligt min något tillspetsade tolkning.

Forskare, lärare, administratörer inom SLU verkar som aktörer i sammanhang och nätverk där också lantbrukets organisationer såsom Lantbrukarnas Riksförbund (RLF), Lantbruksakademin m fl. organisat- ioner är aktiva. På internationell nivå finns Food and Agricultural Or- ganization of the United Nations (FAO) och internationellt aktiva före- tag av typ Monsanto med lobbyister som arbetar för att möjliggöra an- vändning av kemiska bekämpningsmedel även i situationer där skadliga verkningar av dessa medel är väl dokumenterade. Självklart finns också organisationer och nätverk på internationell nivå för forskare inom jord- bruksforskning, inklusive jordbruksekonomi (eng. agricultural econo- mics).

Hur fungerar enskilda aktörer inom SLU, och SLU som helhet i sitt nationella och internationella sammanhang? Hur bör ett universitet fun- gera? Detta är naturligtvis komplexa frågor. Jag nöjer mig med att åter- knyta till förhållandet att Sverige är en demokrati och påståendet att värderingar alltid är närvarande vid forskning och utbildning inom om- råden av typ jordbruk och skogsbruk. Det är därför inget ideal att alla

forskare är överens om teoretisk referensram och mål för praktisk poli- tik. I stället är en viss grad av pluralism i forskarsamhället angelägen som tillåter spänningar mellan grupper. Självklart bör varje forskare och grupp tydliggöra huvuddragen i vetenskapsteoretiska utgångspunk- ter, begreppsapparat och ideologisk orientering.

När jag kom till SLU handlade det om en tämligen samstämmig kör av aktörer som önskade finslipa genomförandet av befintlig, dvs. 1967 års, jordbrukspolitik. Visst fanns öppningar men miljöfrågorna sågs som sidoordnade hänsyn och knappast något som gav anledning till att rubba existerande idéer om rationalitet. Vad gör man i en sådan situat- ion som nytillkommande aktör med uppgift att fokusera på miljövård och naturresurser?

Ett förhållningssätt är givetvis att acceptera att miljöproblemen ses som sekundära och som i bästa fall kan modifiera existerande jord- brukspolitik. Man kan genom följsamhet göra det som är ”lagom” och därmed undvika risken att bli betraktad som ”illojal” eller ”kontrover- siell”. Mitt miljöengagemang och min tolkning av innebörden av att verka inom ett universitet finansierat av skattebetalarnas pengar gav an- ledning till en annan hållning. Det handlar givetvis till en del om en efterhandskonstruktion men jag valde:

• Att engagera mig i miljödebatten i Sverige t ex genom bidrag i tid- skriften Miljö och Framtid men också i t ex i Upsala Nya Tidning

• Att genom egen forskning och undervisning svara mot förvänt- ningar hos studenter, inklusive de som ville ta miljö- och utveckl- ingsfrågor på allvar

• Att samarbeta med forskare/lärare med likartad orientering när det gäller ekologi och alternativ nationalekonomi

• Att medverka i nationell och internationell dialog genom delta- gande i vetenskapliga konferenser, publicering av böcker, kapitel i böcker, rapporter i institutionens rapportserie, artiklar i vetenskap- liga tidskrifter, tidningar mm.

Den politiska debatten i Sverige (och förmodligen på andra håll) har till övervägande del förts inom ramen för traditionella nationalekonomiska och ideologiska perspektiv. Neoklassisk ekonomisk teori med inrikt- ning på marknader och ekonomisk tillväxt samt neoliberalismen som ideologi med dess tro på marknadslösningar och företags strävanden efter monetär vinst har dominerat debatten. Hanteringen av miljöpro- blem har till stor del utgått från detta dominerande ekonomiska och ide- ologiska perspektiv. Man har fokuserat på möjligheter till nya tekniska lösningar och sett miljöproblemen som nya verksamhetsområden och utmaningar för vinstdrivande företag. Nytillkommande marknader, t ex

för utsläppsrättigheter, föreslås och genomförs (t ex för CO2 på EU- nivå).

Så gott som alla ledande politiker och politiska partier agerar inom ramen för antytt perspektiv på ekonomi och ideologi. Alternativ nat- ionalekonomi och tydliga alternativ till marknadsfundamentalism som ideologi har haft en begränsad roll eller helt saknats i den för etablisse- manget synliga debatten.

Det finns en tidskrift som heter Ekonomisk Debatt där nationaleko- nomiska perspektiv i princip kan diskuteras. Enligt min bedömning bör- jade man bra med redaktörer såsom Nils Lundgren och Bengt-Christer Ysander. Men min erfarenhet är att senare redaktörer som Lars Berg- man (senare en tid rektor för Handelshögskolan i Stockholm) såg det som sin uppgift inte att underlätta utan att försvåra debatt i mer grund- läggande frågor om perspektiv. När jag ville diskutera ”Institutionell ekonomi som alternativ skolbildning inom nationalekonomi” (1983a) avfärdades det som varande ”enbart av akademiskt intresse”.

Jag utesluter inte att debattklimatet senare förändrats men för mig återstod att medverka i miljötidskrifter och vid enstaka tillfällen i dags- tidningar. Uppsala Nya Tidning (med Kersti Kollberg som av mig upp- skattad debattredaktör) godkände mina inlägg kanske tre gånger av fyra. I Dagens Nyheter blev publiceringsandelen kanske en gång på tre försök, vilket naturligt nog ledde till att försöken mer eller mindre upp- hörde. När det gäller ledarsida och debatt är DN en konservativ dags- tidning med liberala förtecken. Oddsen är inte på min sida om jag t ex vill kritisera Riksbankens Pris i Ekonomiska Vetenskaper till Minne av Alfred Nobel. Men vid några tillfällen har det lyckats (Söderbaum, 2004a, 2015c). Jag inser självklart att många aktörer vill se sina inlägg publicerade men vill här peka på hur maktmässiga förhållanden spelat en roll i miljö- och utvecklingsdebatten.

I den tidiga miljödebatten spelade tidskriften Miljö och Framtid en viktig roll och mina bidrag välkomnades flertalet månader under peri- oden 1976-1991. Jag kände stor frihet att formulera mina tankar och skall kanske inte klaga alltför mycket om friheten var beskuren i andra sammanhang. Min uppgift i Miljö och Framtid, som jag tolkar den, var att bevaka samhällsvetenskapliga aspekter på miljö- och utvecklings- problematiken.

Miljö och Framtid, som redigerades av Marianne Gillberg, kan ses som språkrör för Björn Gillbergs Miljöcentrum, en stiftelse som bilda- des 1971 när Gillberg lämnade, eller tvingades lämna, Lantbrukshögs- kolan efter en konflikt som är värd sin egen historieskrivning. Björn Gillberg ifrågasatte jordbrukets omfattande användning av handelsgöd- sel och kemiska bekämpningsmedel. På detta sätt kunde man öka skör- darna men med olyckliga effekter på vattenekosystem och biologisk mångfald. Gillberg som var framgångsrik när det gäller internationell

publicering (om Rhizobiumbakteriens kvävefixerande roll i kvävecy- keln m.m.) erhöll forskningsanslag från föreningen Livsmiljö och Forskning (som startades av Eric Berg och Sven Dalnäs) samt från Siv och Lars Pålsons stiftelse vilka ledningen inom LHS vägrade admini- strera. I denna dramatik figurerade också den Lammska stiftelsen där två systrar Lamm donerade en gård, Ekenäs, och pengar med ett del- syfte att stödja Gillbergs forskning. Detta var inte populärt för dåva- rande rektor Lennart Hjelm med flera som inte ville ta systrarna Lamms intentioner på allvar. Donationen gav finansiellt underlag för en profes- sur i ekologisk miljövård som tillsattes 1973. Eliel Steen blev den förste innehavaren. Han var tidigare statsagronom vilken bakgrund knappast tyder på några djärva tag inför de miljöproblem som alltfler människor upplevde. En officiell historieskrivning som döljer systrarna Lamms in- tentioner och hur Björn Gillberg behandlades återfinns i skriften ”Lant- brukets högskola 50 år” (Renborg et al. red., 1982, s. 96-99).

Förhållandet att jag var medlem i Miljöcentrums styrelse och flitig skribent i Miljö och Framtid under perioden 1976-1991 färgade mina relationer till ledningen av SLU och en del kolleger vid SLU. Jag skrev artiklar under rubriker såsom ”Ekologisk grundsyn. Vad är det?”

(1976a), ”Miljöproblemen i relation till ekonomisk-politiska system.

Socialistisk planekonomi ingen patentlösning på miljöproblemen”

(1977), ”Tankar om 1967 års jordbrukspolitik” (1978a), ”Försöksledar- möte vid lantbruksuniversitetet. Iakttagelser från ringside” (1984a),

”Grupperingar i den livsmedelspolitiska debatten” (1984b), ”Lant- bruksuniversitetet som miljöhögskola” (1984c), ”Lantbruksuniversite- tets miljöprofil. Finns den?” (1987a).

Jordbrukspolitik och SLUs hantering av miljöproblem diskuterades även i Upsala Nya Tidning, t ex under rubrikerna ”Snäv ekonomisyn.

Hot mot miljön” (1987b), ”Sund och osund protektionism” (1990a),

”Ökad pluralism inom nationalekonomi” (1990b), ”Ingen ekonomi utan ideologi” (1990c). Eftersom debattinläggen i Dagens Nyheter under denna tid vid SLU är fåtaliga nämner jag dem alla: ”Intellektuell fasc- ism” (1988a). (Detta var en kritik av Assar Lindbeck för klåfingrighet när det gäller val av föreläsare som hyllning till Gunnar Myrdal), ”Tänk om nationalekonomer!” (1989a), ”Naturskövling legitimeras. Satsa på alternativ nationalekonomi där miljöeffekterna tydliggörs! (1989b),

”Jordbruket missbrukas. Kommande generationer får betala priset för kortsiktig vinsttänkande” (med Litti le Clercq m.fl., 1992), plus de två tidigare nämnda artiklarna om ”Nobelpriset i ekonomi”.

Dessa debattinlägg sågs knappast som meriterande. Snarare utgjorde de grund för uteblivna löneförhöjningar. Inte heller besvarades mina in- lägg i demokratisk anda. Det är dock tydligt att mina idéer om hur ett universitet bör fungera skiljde sig från makthavarnas inom SLU. Man kan ställa frågan hur utvecklingen för LHS och SLU blivit om den

Lammska stiftelsens donation hanterats på ett sätt värdigt ett universitet och om toleransen varit sådan att även aktörer av typ Björn O. Gillberg hade platsat inom organisationen.

Budskapet i nämnda artiklar är enkelt. Ledande politiker, forskare och administratörer i Sverige har förlitat sig på neoklassisk ekonomisk teori samtidigt som denna teori alltmer framstår som otillräcklig och i själva verket utgör en del av de problem vi står inför och som bör an- gripas. Ett första viktigt steg är att öppna för pluralism inom national- ekonomin. Ett därmed sammanhängande steg är att satsa på alternativ till neoklassisk teori och bryta det neoklassiska monopolet. Detta gäller politik på alla nivåer och inom alla verksamhetsområden, inte minst jordbruk och skogsbruk.

Självklart inser jag att det kan kännas jobbigt för personer som satsat sin karriär på att arbeta inom ramen för ett visst perspektiv när nytill- kommande aktörer ställer krav på nytänkande. Men ett universitet är inte enbart en lekstuga eller plats för välbefinnande.

Innan jag ger mig in på ”ljuspunkter” under denna tid vid SLU vill jag peka på en episod 1982 då kontaktsekretariatet vid Uppsala univer- sitet, med Lennart Annersten som ansvarig, i samarbete med Stock- holms universitet, anordnade ett symposium om energifrågor och sam- hällskonsekvenser. Ett förslag till program förelåg där jag skulle prata om ”Renodlad BNP-tillväxt i relation till ekologisk grundsyn” (Söder- baum, 1984d) då Lennart Hjelm, rektor vid SLU, vände sig till Kon- taktsekretariatet vid Uppsala universitet och argumenterade för att P.

Söderbaum skulle plockas bort från programmet.¹¹ Sådan var verklig- heten ibland men eftersom jag hade meningsvänner var det bara att knega på och utnyttja de öppningar som förelåg eller dök upp.

11 Man kan tycka att om jag argumenterar för pluralism så måste även Lennart Hjelm få fram- föra sina synpunkter angående lämpligheten att lyssna på det jag har att säga. Yttrandefriheten innebär dock i det här fallet enligt min tolkning att SLUs rektor inte bör göra försök att hindra en av universitetets anställda att delta i arrangemang på inbjudan från andra universitet.

Ljuspunkter vid Sveriges Lantbruksuniversitet

Jag har hittills tecknat en bild av lantbruksuniversitetet som är en aning dyster och i stora delar kritisk. Men där fanns givetvis också ljuspunk- ter. Självklart var jag inte ensam om att ta miljöproblemen på allvar när jag kom dit vid mitten av 1970-talet. Där fanns forskare och lärare men också studenter som ville veta mer om jordbrukets och skogsbrukets miljöpåverkan och se förändringar i teoretiska perspektiv och praktik.

Hur man ser på miljö och utvecklingsproblem är uppenbart både en vetenskaplig och ideologisk fråga. Som företrädare för ”vetenskap och beprövad erfarenhet” trodde sig många aktörer vara mer eller mindre objektiva och ideologiskt neutrala i sin forskning, undervisning och ar- gumentation. De ställde upp på tanken att ”strukturrationalisera” inom ramen för 1967 års jordbrukspolitik. Detta var enligt min tolkning Lennart Hjelms linje. De som ville diskutera omprövningar av denna politiska huvudlinje hamnade lätt i en kategori som ”kontroversiella”.

Eftersom jag ganska snabbt kvalificerade mig som en av de kontro- versiella bör jag kanske vara försiktig med att peka ut andra aktörer inom SLU som miljövänliga. De riskerar då att hamna i samma kategori såsom icke-följsamma. Men det viktiga i denna skrift är att redovisa hur jag tänkt och idag tänker om mina kolleger, inte hur jag borde ha tänkt för att följsamt passa in i ledande aktörers bild av LHS och senare SLU.

Kanske kan min bild vara av värde i den fortsatta dialogen om jord- bruks- och skogspolitik.

Det fanns alltså meningsfränder (i stora drag) när man t ex valde plats i SLUs lunchmatsal. Professorn i vattenresurslära Nils Brink, är en så- dan person som visade integritet i sina bedömningar. Inom institutionen för växtodling fanns Josef Dlouhý som varje gång vi sågs påminde om Aristoteles och ”de gamla grekernas” distinktion mellan ekonomi och

”chrematistics”. Det senare ordet har en negativ laddning och avser fo- kusering enbart på det monetära. Bland växtodlare fanns också Sten Eb- bersten, Lennart Samuelson, Maria Wivstad, Karin Höök, Artur Gran- stedt och alla andra som företrädde ekologiskt jordbruk. Jag uppskat- tade Nils Möller inom teknikområdet, Per Berg när det gäller landskaps- planering och många fler. Bland aktörer knutna till skogsbruket deltog jag under senare delen av min tid vid SLU i givande diskussioner med professorerna P-O Nilsson och Beng Ager. Jag medverkade också i

forskarutbildningen på den skogliga sidan för Gun Lidestav, Göran Forsberg, Jan-Erik Mattsson och Bengt Hillring.

Självklart uppskattade jag många knutna till administrationen. Jag erinrar mig särskilt Christina Brundin som ansvarade för biblioteket vid Institutionen för Ekonomi. Hon samlade in uppgifter om publicerade arbeten av institutionens forskare varje år, vilka redovisades i institut- ionens rapportserie. En lärare i statistik med litterära anlag, Gunnar Ek- bohm, tolkade spänningarna inom institutionen och SLU i återkom- mande dikter som tejpades på glasväggar i trapphuset. Detta kändes både stärkande och avdramatiserande.

Studenterna var givetvis viktiga opinionsbildare och resurser för LHS och SLU. Hur gick det för dem i denna sociala sfär med spänningar mellan lärare och forskare? I ett tidigt skede föreslog jag en särskild utbildningslinje inom miljöområdet (Söderbaum, 1980c) utöver dem som var inriktade på växtodling, husdjur, djursjukdomar, skogsbruk men det är osäkert om det var en bra idé. Miljöfrågorna berör ju alla utbildningslinjer. I alla händelser var responsen för den idén så gott om obefintlig.

Men låt oss tala om det som i viss mån lyckades. Inom ramen för avdelningen för strukturekonomi vid SLU anordnades kurser i miljöe- konomi. Frågor om ”strukturrationalisering” blev mindre aktuella när jordbrukspolitiken till stor del genomförts. De första åren utgick kur- serna i miljöekonomi från ett neoklassiskt perspektiv. Men jag fick till- fälle till enstaka föreläsningar där ”institutionell ekonomi med posit- ionsanalys” fördes fram som alternativ.

Även vid nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet in- såg man att miljöekonomi var ett ämnesområde som intresserade stu- denterna och som blev alltmer relevant på arbetsmarknaden. Eftersom viss kompetens i miljöekonomi fanns vid SLU blev vi ombedda att ut- forma en kurs våren 1992 för studenter vid Uppsala universitet. Även jag deltog med en avslutande föreläsning. Studierektorn vid national- ekonomiska institutionen var i huvudsak nöjd med den genomförda kur- sen men med ett frågetecken för min föreläsning. Jag bad om en förkla- ring och fick då följande begripliga och samtidigt avslöjande svar:

Varför var vi då kritiska mot din gästföreläsning? Skälet är mycket en- kelt. Du har gjort dig känd för din kritik av neoklassisk ekonomi. Hu- vuddelen av våra studenter läser endast 20p i nationalekonomi, totalt fyra kurser som bygger just på neoklassisk teori. Att då avsluta dessa kurser med en kritisk föreläsning över allt de läst under terminen måste te sig mycket förvirrande för studenterna, speciellt som det inte skedde någon uppföljning från vår sida av din kritik.

Vi har absolut inte något emot en kritisk granskning av våra teorier.

Öppenheten och nyfikenheten hos studenterna vill vi på alla sätt upp- muntra. Dock bör en kritisk granskning av våra teorier även kunna