KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA

KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA

Birger Jarl sgata n 9 8, Box 19 0 27, 10 4 32 Sto ckh olm, tel. 08- 15 63 16

augusti - november 2013

Gudstjänst kungörelse

Aktuellt:

Nuvarande Kristi Förklarings ortodoxa kyrka invigdes år 1907 och är förklarad för byggnadsminne.

Kristi Förklarings ortodoxa församling grundades år 1617. Församlingen ingår i det Ryska Ortodoxa Ärkestiftet i Västeuropa, vars administrativa centrum, Ärkebiskop,

Stiftsstyrelse och Teologiska institut Saint-Serge finns i Paris. Sedan år 1931 är stiftet upptaget i det Ekumeniska Patriarkatet i Konstantinopel.

Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi Förklarings ortodoxa församling är ett i Sverige registrerat trossamfund. Se vår hemsida:

www.ryskaortodoxakyrkan.se

Kristi Förklarings ortodoxa kyrkas församlingsblad sänds gratis till församlingens medlemmar, vilka erlagt församlingsavgiften 1200:-/år. Övriga som önskar få församlingsbladet bidrar till

kostnaderna genom insättning på församlingens postgiro 15 77 95-6

KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA

Aktuellt

OM ”ORTODOXA IGELKOTTAR” OCH BARNLITTERATUR

Anna Galperina

På senare tid har en ny typ av produkt kommit in i bokhyllorna: modern ortodox skönlitteratur för barn. Det är förståeligt – man kan inte läsa

Johannes Chrysostomos predikningar för barnen, utan de måste få höra allt i form av sagor eller begripliga

berättelser. Men huvudsaken, kräver läsarna, är att allt är ortodoxt. I världsliga sagor, i vår barndoms böcker tycker sig den nybakade ortodoxe här och där se tarvligheter, obegripliga personligheter, trollpackor, trollkarlar, häxor. Det passar sig inte!

Hur kan man läsa en sådan saga för ett barn vid sänggåendet? Det går för övrigt inte för sig vid någon annan tid heller. Det vore lite väl tvivelaktigt. I

farans stund ropar inte hjälten ”Herre, hjälp mig!”, ber en bön och flyger i väg med en ängel, utan sätter sig på en grå varg och rider bort genom mörka villande skogar. Och modern barnlitteratur ska vi inte ens tala om…

Strävan efter att vara en absolut och fullständigt korrekt ortodox kristen, som kommer av det yttre mottagandet av kristendomen, ger upphov till ett märkligt fenomen: folk börjar dela in hela världen, inklusive litteraturen, i ortodoxt och icke-ortodoxt. Här uppstår frågan: vad är detta för produkt – ortodox barnlitteratur? Hurdan ska den vara?

Och hurdan ska den inte vara? Behöver den över huvud taget finnas som ett fenomen för sig?

Jag kommer inte att ge någon översikt över modern ortodox skönlitteratur, utan bara försöka sammanfatta vad jag läst och sett. Jag kan inte alltid ange författare. Det är inte en analytisk undersökning, utan ett resonemang på temat barnlitteratur.

Rollfigurer och teman

Som utgångspunkt för våra resonemang om ”typisk” ortodox barnlitteratur ska vi

använda en redan gjord analys av en bok, nämligen Andrej Zajtsevs artikel ”Sagan om det gudfruktiga barnet” som behandlar boken Natasjas alfabet av prot. Valentin Dronov.

”Grunden för boken utgörs av historien om flickan Natasjas liv. I början av boken fyller hon sju år. Om man får tro författaren är vår hjältinna ett mycket gudfruktigt barn. Hon grälar aldrig med sina föräldrar och sin gudmor, tar nattvarden varje vecka och följer alltid fastan. I början har hon inga vänner. Varje dag efter skolan kommer flickan hem, gör snabbt läxorna och börjar leka med två dockor: hon lär dem kyrkoslaviska, teologi och det ortodoxa andliga livets grunder… Natasja är praktiskt taget aldrig ute och leker och äter ofta ingen middag. Varje vecka fastar hon före nattvarden, från onsdag till lördag.” Andrej Zajtsev frågar sig: ”Vilket normalt barn kan stå ut med en sådan livsrytm vid sju års ålder? Och vill en liten pojke eller flicka som läser boken ta efter denna hjältinna? Knappast. Snarare kommer den föredömliga men ganska tråkiga flickan bara att framstå som irriterande. Kanske kommer den unga läsaren att tycka synd om detta ensamma barn, som inte har några vänner.”

Detta är det första problemet med ortodox barnlitteratur. De flesta moderna författare strävar efter att beskriva ett slags idealbarn, som är precis sådana som barn ska vara enligt dessa vuxnas föreställningar, inte som barn är i verkligheten. De försöker beskriva barn som inte är hämtade från det verkliga livet utan snarare från legender.

Orsaken verkar delvis ligga i myten om barnens allmänna helighet, som finns i den ortodoxa miljön, en myt som tycks ha sitt ursprung i en misstolkning av

Matteusevangeliet 18:3: ”Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.”

Här är ett exempel på ett sådant resonemang ur boken Sagor för Sonetjka: ”Ser du, alla barn är lika goda. Så länge de inte vuxit upp är de snälla och fina, eftersom de först nyligen skapats av Skaparens krafter och det onda ännu inte kommit in i dem. Men de växer och tar till sig det syndiga livets grymma lagar, och därmed blir de själva grymma och onda.” (Författaren, A. Petrov, är uppenbarligen inte medveten om existensen av arvsynd och att människans natur är fördärvad redan från födseln.)

Författarna tar dessutom inte hänsyn till att varje normalt barn absolut inte är något ideal. Föräldrarnas uppgift är att uppfostra barnet i de kristna traditionernas anda och inte anpassa sig till alla barnets nycker och humörsvängningar i varje övergångsperiod i uppväxten.

En idealisk rollfigur skapas i författarens huvud enligt ett schema som är som hämtat från en legend: Precis som den helige Sergij håller barnet en fasta av vilken längd som helst, just som den helige Serafim Sarovskij drömmer det om att tjäna Gud, som den saliga matronan föredrar det gudstjänster framför barnalek o.s.v. I själva verket samlar författaren mekaniskt alla möjliga positiva mänskliga drag i en hög, förenar dem och ger dem ett namn, t.ex. Masjenka eller Natasjenka. Ibland lägger man till ord som ”from” för att framhäva kyrkligheten. Varför denna detalj behövs är inte helt lätt att förstå.

Uppenbarligen har författaren fått för sig att det är just så ortodoxa föräldrar tilltalar sina barn: ”Kom fram till mig, lilla fromma tösen Jelizaveta!” eller ”Väsnas icke, min fromma gosse Ioann!”

Problemet är att dylika högtravande former inte bara visar sig livsodugliga, utan inte heller skapar auktoriteter och älskade rollfigurer för läsaren. Och hur kan man tycka om en sådan själlös och korrekt rollfigur, som har uteslutande goda kvaliteter och inte har något gemensamt med barnet självt och dess värld av andligt sökande? Ett idealbarn är ett dåligt exempel – de flesta barn tror helt enkelt inte på att sådana finns.

Om man målar upp ett färdigt schema för barnet kommer det inte att identifiera sig med detta. Barnet kommer inte att engagera sig i hjältens äventyr utan blir istället uttråkat, förändras inte med hjälten och närmar sig egentligen inte något som helst ideal.

Det måste anmärkas att det vid sidan om sådana ”livlösa” barn finns lika schematiskt framställda vuxna i böckerna. Deras funktion är till viss del ännu primitivare än

”bokbarnets” funktion och kan beskrivas med ett ord – mentorskap. I den ortodoxa barnlitteraturen är det förutom biktfäder oftast mödrar och mormödrar som får rollen som mentorer. Fäderna hamnar utanför intressesfären för författaren och barnet eller uppträder på motståndarsidan, som ateister, d.v.s. fiender (dock inte utan hopp om bättring).

Hur ska man förklara ett sådant val av de ortodoxa författarna? Uppenbarligen har den ortodoxa barnlitteraturen en sliskig, inställsam, sirapsaktig stil som inte duger till att skriva om annat än barns rättfärdighet och vuxnas bestämda roller. Den stöter bort kraftfulla manliga gestalter som kan utföra hjältedåd, känna harm och ägna sig åt själsligt sökande. För föräldrarna är allt enkelt och förståeligt. Alla frågor är lösta för länge sedan, sökandet avslutat – bara själslig salighet återstår, en paradistillvaro redan på jorden. Det är inte den plågsamma kamp som helgonen fått utstå till självaste

graven, utan en rosa, molnfri sockertillvaro i väntan på paradisets nära förestående lycka.

Författarna verkar dock känna sårbarheten i sin egen position och försöker att

åtminstone i någon mån liva upp sina litterära gestalter, barn och vuxna. Det finns några olika metoder att använda. En av dem är ett skenbart avsteg från idealbarnsschemat, någon olämplig handling. I boken Din skyddsängel tar en flicka olovandes en docka som hon blivit förtjust i. I V. Maljagins bok Nya vänner skäller rollfiguren Aljosja på sina föräldrar för deras bristande tro, skryter om sin egen kyrksamhet och känner sig nästan helig. Här, kan det verka, finns alltså konflikten, drivkraften i skönlitteraturen! Här får vi ta del av själens sökande och våndor!

Men det är för tidigt att glädjas. Konflikterna i den ortodoxa barnlitteraturen visar sig vara just så schematiska, konstgjorda och förutsägbara som rollfigurerna själva. Utan att ha läst färdigt böckerna kan läsaren ändå lätt förutse hur ”konflikten” kommer att sluta och till vems fördel den kommer att lösas. Denna ”korrekthet” gör hela ”intrigen”

alldeles fadd och ointressant och framför allt främmande för barnet. Varför leva sig in i boken om allt redan är klart?

Man kan invända att sagor oftast också är förutsägbara – det kommer att sluta väl. Men en allmän övertygelse om ett gott slut och en allmän optimistisk inriktning är en sak, en fullständig genomskinlighet, förutsägbarhet och primitivitet en annan. Läsning av

sådana böcker ger ingen näring för själen. De utgör ett säreget surrogat för positiva kvaliteter, gärningar och situationer, färdigtuggat av författaren och framlagt för läsaren, klart för användning.

I själva verket ger inte den moderna ortodoxa barnlitteraturen läsaren något handlingsfält, något utrymme för medlidande. Den är som en klumpigt hopklippt reklamfilm som författaren försöker få in i barnets huvud. Likheten är uppenbar: En färdig tanke (oftast primitiv) ska stoppas in i konsumentens huvud som den yttersta sanningen. Inga ansträngningar krävs av konsumenten – det är bara att svälja! Primitiva bilder och konflikter, och så ”moral”. Passivitet och viljelöshet från läsarens sida är huvudsaken.

Detta påminner i mångt och mycket om de propagandaknep som många minns från sovjettiden och som väcker en kompakt motvilja. Men felet var inte att propagandan var sovjetisk utan att det var propaganda. Det är inte rätt att tänka att det då var fråga om propaganda för en felaktig världsåskådning men att vi står för den riktiga, ortodoxa, och därför kan och ska använda propagandaknep. Det handlar inte om innehållet.

Propaganda är dåligt i sig, oavsett vad man propagerar för. Det är något omänskligt och dött som utnyttjar människan och gör henne till ett passivt och trögt objekt.

En del författare går en lite en annan väg. De mättar sina verk med djävuls- och änglasyner, med den mystik som finns runt den ortodoxa kristendomen; detta kan enkelt och utan vidare upplevas av såväl barn som vuxna i böckerna. För ett nyktert ortodoxt tänkande vittnar sådana ”syner” om ett ogenomträngligt och djupt andligt självbedrägeri hos rollfigurerna. Men just dessa rollfigurer visar sig vara Sanningens bärare i berättelserna.

När författaren tycks välja en annan väg använder han i själva verket samma elementära schema över positivt och negativt. Därvid blir det andliga och fördolda synligt, materiellt och gripbart. Det är för exotismens skull som författaren använder sig av demoner och inte bara människor: En pojke är sjuk, föräldrarna ser inte till att han får ta nattvarden, en demon står vid hans sida. Sedan får han ta nattvarden, och vi ser genast att en ängel står vid hans sida istället. Rörande… Men huvudsaken är åter att inga ansträngningar krävs från vare sig läsarens eller rollfigurens sida. Allt är enkelt – han tog nattvarden, och nu står ängeln där. Det blir ett slags mekanisering av

sakramentet, en profanering av själens arbete.

(Fortsättning följer)