þÿUpphovsrättslig rättspraxis i Finland åren 2010 2018, del II
Norrgård, Marcus
2021-05-01
Norrgård , M , Sund-Norrgård , P & Kasi , M-M 2021 , ' Upphovsrättslig rättspraxis i Finland þÿåren 2010 2018, del II ' , NIR : nordiskt immateriellt rättsskydd , vol. 90 , nr. 1 , s. 72-99 .
http://hdl.handle.net/10138/338845
unspecified publishedVersion
Downloaded from Helda, University of Helsinki institutional repository.
This is an electronic reprint of the original article.
This reprint may differ from the original in pagination and typographic detail.
Please cite the original version.
Upphovsrättslig rättspraxis i Finland åren 2010–2018, del II*
Av professor Marcus Norrgård, professor Petra Sund-Norrgård och juris studerande Miia-Mari Kasi
Översättning av juris magister Alicia Nylund
1. Introduktion
Det här är den andra av tre artiklar i NIR i en serie om upphovsrättslig rätts- praxis i Finland åren 2010–2018.1 I artikeln behandlar vi upphovsrättens inne- håll och förutsättningarna för intrång samt inskränkningar i ensamrätten.
2. Upphovsrättens innehåll och förutsättningarna för intrång 2.1 Upphovsrättens skyddstid
Enligt upphovsrättslagen (404/1961, URL) 43 § gäller upphovsrätten till utgången av sjuttionde året efter upphovspersonens dödsår. Upphovsrätten till ett gemensamt verk som avses i URL 6 § gäller tills 70 år har förflutit från den sist avlidna upphovspersonens dödsår.
I upphovsrättsrådets (URR) utlåtande URR 2010:18 (Tidningsartiklar) som gällde tidningsartiklar som hade skrivits i början av 1900-talet försökte upphovsrättsrådet klarlägga grunderna för hur skyddstiden bestäms. Ett biblio- tek hade fått en mängd tidningsartiklar och begärt ett utlåtande om huruvida dessa artiklar möjligtvis var upphovsrättsskyddade. Skribenten hade angetts med signatur eller initialer på så vis att skribentens dödsår kunde utredas, åtminstone beträffande några av texterna. Upphovsrättsrådet ansåg att skydds- tiden 70 år från upphovspersonens dödsår enligt URL 43 §, som trädde i kraft genom en lagändring år 1996, också gällde för texter som hade skrivits i början av 1900-talet. Vidare ansåg upphovsrättsrådet att en text i form av ett enda verksexemplar som med skribentens samtycke spridits från hand till hand är att betrakta som offentliggjord enligt URL 8 §.
När det gällde frågan om att bestämma skyddstiden särskilde upphovsrättsrådet tre möjliga situationer: (a) Upphovsrätten gäller i 70 år från utgången av upp- hovspersonens dödsår (URL 43 §) om upphovspersonens namn, allmänt kända pseudonym eller signatur har angetts. Publiceringstidpunkten har i så fall ingen
* Artikeln har tidigare publicerats på finska i Defensor Legis 5/2019, s. 677–695. Artikeln har genomgått granskning av NIR:s redaktion.
1 Den första artikeln publicerades i NIR 4/2019 (reds. anm.).
betydelse för bestämningen av skyddstiden. (b) Upphovsrätten gäller i 70 år från året då verket offentliggjordes (URL 44 § 1 mom.) om offentliggörandet har skett lovligen (dvs. i enlighet med URL 8 §) men upphovspersonens namn, allmänt kända pseudonym eller signatur har inte angetts. (c) Upphovsrätten gäller i 70 år från då verket skapades (URL 44 § 3 mom.) om offentliggöran- det inte har skett i enlighet med URL 8 § och om upphovspersonens namn, allmänt kända pseudonym eller signatur inte har angetts. Publiceringstidpunkten har i så fall ingen betydelse. Upphovsrättsrådet ansåg att det stoff som bibliote- ket hade fått kunde innehålla material som fortfarande var skyddat till de delar som hade publicerats under signatur.
I utlåtandena URR 2013:2 (Aforismer) och URR 2017:16 (Amerikanska komedier) bedömde upphovsrättsrådet skyddstiden i Finland för verk som hade skapats i USA. Vad gällde skyddstidens längd konstaterade upphovsrättsrådet att det var fråga om ett undantag till principen om nationell behandling som ingår i Bernkonventionen (Fördragsserie 79/86) och Världskonventionen om upphovsrätt (Fördragsserie 81/86): skyddstiden bestäms alltid enligt det lands lagstiftning där upphovsrättsskydd hävdas. Trots detta är skyddstiden inte – om inte annat följer av lagstiftningen i landet i fråga – längre än skyddstiden i ursprungslandet.2 I utlåtandet skulle därmed skyddstiderna för upphovsrätt i USA beaktas. Bestämningen av skyddstiden var dock en bevisningsfråga som upphovsrättsrådet inte tog ställning till, eftersom upphovsrättsrådet endast har behörighet att ge utlåtanden om tillämpning av upphovsrättslagen (URL 55 §).
2.2 Ekonomiska rättigheter
2.2.1 Framställning av exemplar och tillgängliggörande av verket för allmänheten Upphovsrätt innefattar enligt URL 2 § 1 mom. en uteslutande rätt att fram- ställa exemplar av verket och göra det tillgängligt för allmänheten. Om olika former av framställning av exemplar – helt eller delvis, direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, oavsett i vilken form eller med vilken metod fram- ställningen sker – föreskrivs i URL 2 § 2 mom. Även överföring av ett verk till en anordning genom vilken verket kan återges anses som framställning av exemplar.
Enligt URL 2 § 3 mom. görs verket tillgängligt för allmänheten när 1) ver- ket överförs till allmänheten på trådbunden eller trådlös väg, 2) verket fram- förs offentligt för en närvarande publik, 3) exemplar av verket bjuds ut till försäljning, uthyrning eller utlåning eller annars sprids till allmänheten, eller när 4) verket visas offentligt utan att tekniska hjälpmedel används.
2.2.2 Offentligt framförande och sociala medier
Teknologiutvecklingen har medfört en ökad användning av upphovsrättsskyd- dat material i informationsnätverk och likaså har antalet fall av upphovsrättsin-
2 Enligt artikel 7.1 i skyddstidsdirektivet (2006/116/EG) är den skyddstid som föreskrivs i ursprungslandet avgörande, om den inte överstiger den skyddstid som fastställs i artikel 1 i
trång i detta sammanhang ökat, vilket även framgår av rätts- och utlåtande- praxisen.
I utlåtandet URR 2013:23 (Filmklubb på Facebook) undrade sökanden om det var att betrakta som offentligt framförande enligt URL 2 § att visa fil- mer för personer som hade fått inbjudan via en grupp på Facebook och som var fysiskt närvarande vid filmvisningen. Upphovsrättsrådet konstaterade att offentligt framförande är ett teknologineutralt begrepp som således kan tilläm- pas vid bedömning av uppförandekoder i sociala medier. Den avgörande frågan var om visningen var offentlig eller privat, alltså om visningen var öppen för en potentiell publik eller endast för en sluten personkrets. Det centrala krite- riet var begränsningen av tittarantalet. Upphovsrättsrådet följde den utstakade linjen i den juridiska doktrinen, som anger att det är fråga om en sluten krets när den potentiella publiken på förhand genom något slags urval har indivi- dualiserats eller när personkretsen på förhand är begränsad genom ett rådande samband mellan personerna som ingår i kretsen, t.ex. samma arbetsplats (s. 8 i utlåtandet). Eftersom vem som helst kunde gå med i gruppen på Facebook och det var möjligt även för icke-medlemmar att delta i filmvisningarna, ansåg upphovsrättsrådet att det var fråga om en öppen krets.
2.2.3 Tillgängliggörande för allmänheten i nätverk
I URL 2 § 3 mom. ges exempel på olika sätt att göra ett verk tillgängligt för allmänheten. I detaljmotiveringen i förarbetena till bestämmelsen i fråga (821/2005) nämns överföring till allmänheten genom att en användare som är ansluten till ett datanät tillåter att andra nätanvändare via nätet använder innehåll som finns i en minnesenhet i hens dator med hjälp av ett datorpro- gram som gör det möjligt att utföra sådana åtgärder i ett serverlöst nätverk (peer-to-peer network, P2P-nätverk).3
I prejudikaten HD 2010:47 (Finreactor I) och HD 2010:48 (Finreactor II) granskade högsta domstolen (HD) Finreactor-fildelningsnätverkens verksam- het dock utifrån den tidigare bestämmelsen i URL 2 § 3 mom. (404/1961) som gällde vid gärningstidpunkten. I det första fallet hade svarandena administrerat ett Finreactor-nätverk där det var möjligt att ladda ner filer som innehöll upp- hovsrättsskyddade verk utan rättsinnehavarnas samtycke. I det andra fallet hade användare A laddat upp torrentfiler till Finreactor-nätverket och med hjälp av dessa kunde nätverkets användare ladda ner upphovsrättsskyddade spelfiler från andra ställen på nätet än från A:s dator.
Vad gällde fildelningen via nätverket ansåg högsta domstolen att bestämmel- sen i URL 2 § 3 mom. om spridning av verksexemplar till allmänheten också gäller situationer där skyddat material bjuds ut till allmänheten för kopiering i elektronisk form. Högsta domstolen hänvisade till avgörandet HD 1999:115 där det ansågs vara en kränkning av spridningsrätten att en person hade tillåtit att användare kopierade datorprogramvara från en elektronisk postlåda som personen hade skapat och administrerat.
3 RP 28/2004 rd, s. 82.
I domskälen betonade högsta domstolen att skyddet som föreskrivs i upp- hovsrättslagen är oberoende av det tekniska tillvägagångssättet för den olagliga distributionen: verksamheten i fråga skulle bedömas som spridning av verks- exemplar, vilket omfattas av upphovspersonens ensamrätt.
I avgörandena MD:419/16 (Crystalis Entertainment UG och Scanbox Entertainment A/S vs A) och MD:55/17 (likaså Crystalis Entertainment UG och Scanbox Entertainment A/S vs A) tillämpade marknadsdomstolen (MD) den nu gällande bestämmelsen i URL 2 § 3 mom. 1 punkten. I bägge fallen påstod kärandena att svarandena olovligen hade gjort avsnitt ur tv-serier och filmverk tillgängliga för allmänheten via filöverföringsprotokollet BitTorrent.
På basis av informationen som teleoperatörerna hade gett hävdade kärandena att intrånget hade skett från en IP-adress som svarandena var registrerade som användare av. Svarandena påstod att någon annan hade kunnat använda deras okrypterade trådlösa nätverk utanför bostaden för att ladda ner och tillgäng- liggöra verken för allmänheten.
För att bedöma huruvida förutsättningarna för upphovsrättsintrång uppfylldes eller inte analyserade marknadsdomstolen funktionsprincipen för filöverförings- protokollet BitTorrent och konstaterade att svärmen (på engelska: swarm) av användare som samtidigt laddar ner eller upp och distribuerar material utgjorde en öppen krets där antalet användare inte var på förhand begrän- sat. Vad gällde överföringen till allmänheten fäste marknadsdomstolen vikt vid utgångspunkten som framgår av förarbetena och som anger att en form av överföring till allmänheten är att en användare som är ansluten till ett datanät tillåter att andra nätanvändare använder innehåll som finns i en minnesenhet i hens dator. Distributionen av verken via filöverföringsprotokollet BitTorrent skulle således bedömas som överföring till allmänheten.4
I avgörandena drog marknadsdomstolen olika slutsatser på basis av den framlagda bevisningen. I det första avgörandet ansåg marknadsdomstolen att det var i och för sig tekniskt möjligt att någon annan hade gjort sig skyldig till distributionen av verken genom att använda svarandens nätverk. Svaranden hade dock framfört endast ett påstående om ett sådant hypotetiskt händelse- förlopp, medan käranden hade lagt fram övertygande bevis för att svaranden själv hade begått intrången. Marknadsdomstolen fäste vikt vid att på basis av den framlagda bevisningen hade nedladdningen och distributionen skett från svarandens bostad genom att en person hade använt svarandens internetanslut- ning. Personen hade också haft tillgång till ett ovanligt BitTorrent-program.
I det senare avgörandet ansåg marknadsdomstolen däremot att käranden inte hade lagt fram övertygande bevis för att svaranden personligen hade laddat ner verken.5
4 Marknadsdomstolen har tillämpat motsvarande utgångspunkt också i avgöranden som gällt informationsföreläggande om överlämnande av kontaktuppgifter enligt URL 60 a §, följaktligen har svärmens användarantal ingen betydelse. Se t.ex. MD:423/16 (TeliaSonera Finland Ab), MD:424/16 (DNA Ab), MD:425/16 (Elisa Abp) och MD:333/17 (DNA Abp).
5 Se också avgörandet MD:565/17 (SV vs Scanbox Entertainment A/S) där marknadsdomsto-
Likaså i målet Östra Finlands HovR 4.10.2012 nr 820 dnr S 12/306 (Joni1234) bestred svaranden/ändringssökanden intrångspåståendet genom att hävda att någon annan hade distribuerat 7 248 musikfiler genom att använda svarandens trådlösa nät. Det var ostridigt att verken hade varit tillgängliga via svarandens internetanslutning och att distributören hade använt signaturen
”Joni1234” som passade ihop med svarandens förnamn. Hovrätten (HovR) ansåg att svarandens berättelse beskrev ett osannolikt hypotetiskt händelseförlopp;
inga konkreta bevis hade lagts fram som stöd för berättelsen. Hovrätten tilläm- pade utgångspunkten som etablerats i doktrinen och som innebär att en dom ska grunda sig på det bevistema som bäst förklarar det bevismaterial som är för handen, om det inte finns särskilda skäl som talar emot detta. Följaktligen konstate- rade hovrätten att den framlagda utredningen i målet förklarades bäst med att svaranden själv hade tillgängliggjort för allmänheten 7 248 musikfiler, vilka svaranden inte hade haft någon rätt till på basis av upphovsrättslagen.
2.2.4 Länkning
Fastän länkning inte är något nytt fenomen teknologiskt sett, har det funnits oklarheter kring den upphovsrättsliga bedömningen, dvs. om länkning inne- bär att verk överförs till allmänheten. I fråga om länkning har EU-domstolen i sina förhandsavgöranden försökt klargöra innehållet i artikel 3.1 i InfoSoc- direktivet6, närmare bestämt begreppet överföring till allmänheten, vilket ingår i medlemsstaternas upphovsrättslagstiftning. I avgörandena har EU- domstolen huvudsakligen bedömt två element som ingår i tillgängliggörande för allmänheten: överföring till allmänheten betraktad som gärning och kra- vet på ny publik.
Upphovsrättsrådet har i sina utlåtanden om olika länkningstekniker (förflyt- tande och integrerande länkar) beaktat EU-domstolens dittillsvarande rätts- praxis, men betonat att efter avgörandet i mål C-466/12 Svensson är rättsläget oklart vad gäller andra länkar än klickbara länkar. I motiveringen för de enskilda utlåtandena har betoningen legat på aspekter kring rättsinnehavarens ensamrätt och speciellt yttrandefriheten, i stället för på själva länkningstekniken.
Utlåtandet URR 2014:4 (Bilder i diskussionsforum) gällde länkning av en bild till ett diskussionsforum. Sökanden ifrågasatte diskussionsforumets allmänna anvisningar som innehöll ett förbud mot länkning av bilder till diskussionen utan rättsinnehavarens samtycke. Enligt sökanden infogades en bild till diskus- sionen inte genom kopiering, utan i form av en länk eller en inbäddad bild i kommentarsfältet. På så sätt bevarades bilden på den ursprungliga platsen och endast informationen som bilden innehöll var synlig. Begäran om utlåtande gällde speciellt förflyttande hyperlänkar (klickbara länkar på en sida som förflyttar användaren till en annan sida) och så kallade bildtaggar (img tag, en länknings-
tillgängliga för allmänheten via ett P2P-nätverk, fastän det i ärendet inte hade framlagts bevis- ning som direkt pekade på att svaranden hade distribuerat den aktuella filmen vid tidpunkten i fråga (punkt 95).
6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället.
teknik där bildens webbadress ingår i källkoden till den sida där bilden kom- mer att synas utan klick, dvs. bilden infogas inte direkt i html-dokumentet, utan webbläsaren läser in den från den plats som specificeras i källkoden).
Enligt upphovsrättsrådet är det inte fråga om överföring till allmänheten när klickbara länkar infogas på en webbplats för att leda till verk som finns fritt tillgängliga på en annan webbplats: verken överförs inte till en ny publik då. Samtidigt är det inte tillåtet att kringgå skyddsmetoder eller andra till- trädesbegränsningar och rättsinnehavaren måste ha möjlighet att radera det ursprungliga materialet på så vis att det inte heller via länkning är möjligt att se materialet efteråt. Frågan om länkningsförbudet som ingick i diskussions- forumets allmänna anvisningar var av avtalsrättslig natur och därmed tog upp- hovsrättsrådet inte ställning till den.
I utlåtandet URR 2013:22 (Blogg) gällde frågan länkning av blogginnehåll till en annan blogg genom integrerande länkar. I utlåtandet konstaterade upp- hovsrättsrådet att den som publicerar innehåll på en blogg på internet måste inse att någon lagligen kan skapa länkar till webbplatsen för att ge tillträde till det publicerade materialet. Det kan däremot inte anses vara tillåtet att det ursprungliga blogginnehållet aggregeras genom integrerande länkar så att länkningen bara fungerat som ett hjälpmedel för att systematiskt producera innehåll. I så fall har man inte enbart hänvisat till bloggens ursprungliga webbadress, utan också gjort det ursprungliga bloggmaterialet tillgängligt för allmänheten, vilket motsvarar kopiering av blogginnehållet. Upphovsrättsrådet undersökte också doktrinen och utländsk rättspraxis vad gällde konkludent samtycke, men kom fram till att detta inte var tillämpbart i ärendet.
Utlåtandet URR 2010:9 (Plagiatidentifieringsprogram) handlade om ett program för plagiatidentifiering som användes vid ett universitet. Ett skriftligt arbete som en student lämnade in analyserades genom att arbetet jämfördes med texter på internet och i programvarans arkiv. Efter att slutrapporten bli- vit färdigställd överfördes arbetet till programmets databas som referens för framtida granskningar. Sökanden ville få klarhet i om länkningen till arbetena i programvarans arkiv innebar att arbetena överfördes till allmänheten. Till denna del ansåg upphovsrättsrådet att universitetets lärarkår som var berättigad att använda programvaran utgjorde en öppen krets. Följaktligen ledde pro- gramvarans funktionsprincip till att exemplar framställdes och även överfördes till allmänheten när de lagrades i databasen. Själva länkningen var dock inte upphovsrättsligt relevant, eftersom kravet på ny publik inte uppfylldes.
2.3 Moraliska rättigheter 2.3.1 Utgångspunkter
Upphovspersonens moraliska rättigheter (URL 3 §) understryker skaparens personliga relation till sitt verk och uttrycker en vilja att skydda skaparens person. Paternitetsrätten (namnangivelserätten) medför att upphovspersonen ska anges på det sätt som god sed kräver vid exemplarframställning av verket eller när verket görs tillgängligt för allmänheten (URL 3 § 1 mom.). Respekträtten (URL 3 § 2 mom.) innebär att verket inte får ändras eller göras tillgängligt för
allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som kränker upphovsper- sonens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Även skyddet för klas- siker enligt URL 53 § kan anses höra till de moraliska rättigheterna.
2.3.2 Paternitetsrätt
Frågan i utlåtandet URR 2017:10 (Direktuppspelningstjänst för musik) var om en internetbaserad streaming- eller direktuppspelningstjänst hade skyldig- het enligt URL 3 § 1 mom. att ange artistuppgifterna i samband med den spelade musiken. Motparten uppgav att avsaknaden av uppgifterna berodde på att det var svårt att få tillgång till dem och det var etablerad kutym inom direktuppspelningsbranschen att inte ange namnet på upphovspersonen. I utlå- tandet betonade upphovsrättsrådet att den klara huvudregeln är att uppgif- ter om upphovspersonen (och artisten) ska anges. Upphovsrättsrådet ansåg att eftersom direktuppspelningstjänster för musik var en ung bransch kunde man inte obestridligt och entydigt tala om att det fanns en etablerad kutym och god sed inom branschen (punkt 29 i utlåtandet). Därmed fanns det inga grunder för att göra undantag från huvudregeln. Direktuppspelningstjänsten hade såle- des kränkt paternitetsrätten.
I utlåtandet URR 2018:5 (Digital scenograf ) hade sökanden varit virtuell scenograf och animatör för två filmer. Parterna var oense om huruvida de hade avtalat att scenografen skulle krediteras för båda filmerna och vilket det exakta innehållet i avtalet var. Eftersom det här var en bevisningsfråga tog upphovs- rättsrådet inte ställning till den, men konstaterade att i regel är bestämmelserna i upphovsrättslagen tydliga vad gäller artistuppgifter. Vidare konstaterade upp- hovsrättsrådet att om en film eller en del av en film eller en stillbild bjuds ut på en internetsajt eller via en videotjänst är det fråga om tillgängliggörande av verket för allmänheten i form av överföring av exemplar till allmänheten.
Paternitetsrätten gäller således också en animatör som har skapat en digital sce- nografi som uppnår verkshöjd (punkt 21 i utlåtandet).
Det var alltså fråga om definition av god sed inom filmbranschen och upp- hovsrättsrådet lade vikt vid att paternitetsrätten inte är undantagslös och inte heller identisk för alla medier eller användningssammanhang. Det var i enlig- het med god sed att ange sökanden som virtuell scenograf och animatör på sidan där upphovspersonerna räknades upp och som var nåbar via en länk på filmens finskspråkiga press-, välkomst- och framsida. Det var också tillräckligt att den digitala scenografens namn nämndes endast på filmens hemsida, vilken kunde nås via en hyperlänk under uppgifterna om beteckningar och upplad- darens kanal, som ingick i filmtrailern som visades i olika videotjänster (t.ex.
YouTube). Fullständiga uppgifter om upphovspersonen behövde inte anges i anslutning till bildspelet av stillbilder som fanns på produktionsbolagets eng- elskspråkiga webbsajt. Här framhöll upphovsrättsrådet att i doktrinen har det heller inte ansetts vara nödvändigt att uppgifterna anges exempelvis i mark- nadsföring eller på webbsidor där företag presenterar sin verksamhet (punkt 27 i utlåtandet).
I ärendet som utlåtandet URR 2010:2 (Reklamfras) gällde hade själva användningen av verket skett utan upphovspersonens samtycke. En finsk över- sättning av en sångfras som uppnådde verkshöjd hade använts i en reklamkam- panj i en något omarbetad form. Frågan var om upphovspersonens moraliska rättigheter hade kränkts då hens namn inte hade angetts och användningen av översättningen i reklamen hade skett olovligen. Upphovsrättsrådet konsta- terade att användning av ett verk i reklam inte i sig innebär en kränkning av de moraliska rättigheterna. Även om det var vanligt inom reklambranschen att inte ange upphovspersonens namn i samband med reklam, ansåg upphovsrätts- rådet att branschkutymen inte hade någon betydelse i det här fallet, eftersom verket hade använts olovligen och upphovspersonen inte hade haft möjlighet att bedöma användningen av verket med avseende på paternitetsrätten (s. 5 i utlåtandet). Att upphovspersonens namn inte hade angetts innebar således en kränkning av paternitetsrätten.
I utlåtandet URR 2015:5 (Fiskforskningsrapport) betonade upphovsrätts- rådet paternitetsrättens oavhängighet gentemot de ekonomiska rättigheterna.
En eventuell överföring av de ekonomiska rättigheterna till sökandens upp- dragsgivare och vidare till motparten inverkade inte på skyldigheten att ange upphovspersonen till originalverket, eftersom URL 3 § 3 mom. föreskriver att upphovspersonen med bindande verkan kan avstå från de moraliska rättig- heterna endast vad gäller en till art och omfattning begränsad användning av verket.
Utlåtandet URR 2018:7 (Navigationsskolan) gällde väsentliga ändringar som hade gjorts i en byggnad. I det här fallet hade upphovspersonen eller hens rättsinnehavare rätt på basis av paternitetsrätten att kräva att i anslutning till namnet på den ursprungliga arkitekten (här Lars Sonck) skulle det även anges att ombyggnaden var planerad av en annan person.
2.3.3 Respekträtt
Avgörandet HelHovR 29.3.2011 nr 948 dnr S 09/2486 (Finsk översättning) handlade om att en översättare hävdade att förlagsbolaget hade kränkt hens moraliska rättigheter när bolaget publicerade översättningen utan att återställa de ändringar i den ursprungliga versionen som översättaren hade specificerat i godkännandeblanketten. Helsingfors hovrätt konstaterade att det i rättspraxis (bl.a. HD 1974 II 49 och HD 1954 II 91) har förutsatts att det ska vara fråga om en väsentlig ändring av översättningen för att det ska kunna anses att upp- hovspersonens litterära och konstnärliga anseende och egenart har kränkts. Å andra sidan kan också en mindre ändring – beroende på typen av text, t.ex.
dikter – anses kränka respekträtten enligt URL 3 § 2 mom. I det aktuella fallet uppfylldes dock inte kravet på väsentlighet. Ändringarna handlade snarast om sådana språkliga nyanser mellan engelska och finska som det går att framföra olika synpunkter på, men för verket som helhet kunde ändringarna inte anses ha någon betydelse. Som stöd för detta fäste hovrätten vikt vid att nyordet
”mielellisyys” (ungefär ”villighet” eller ”sinnlighet”)7 hade bevarats i översätt- ningen. Respekträtten hade således inte kränkts.8
I utlåtandet URR 2017:3 (Stenstatyer) bedömde upphovsrättsrådet en till- fällig ändring av offentliga statyer i en stad. Begäran om utlåtande handlade om att tio offentliga statyer hade påklätts kostymer från olika tidsepoker inför ett framförande av en konstnärsgrupp. Upphovsrättsrådet fann att en kränk- ning av respekträtten ska grunda sig på en objektiv bedömning där upphovsperso- nens subjektiva uppfattning ska beaktas i viss mån och där sättet för tillgänglig- görandet av verket för allmänheten, ändringarna som gjorts och skälen till ändringarna utgör bedömningskriterier för verkets art. Konstnärerna hade fått tillåtelse av staden och av upphovspersonerna till statyerna, vilket uteslöt en kränkning: frågan var inte upphovsrättslig med hänsyn till innehavaren av verksexemplaren.
2.3.4 Skydd för klassiker
Skyddet för klassiker som föreskrivs i URL 53 § var aktuellt i utlåtandet URR 2017:14 (Nationalsången ”Vårt land”) som gällde temaprojektet ”Suomi Fin- land 100”9. Upphovsrättsrådet konstaterade – med hänvisning till regerings- propositionen RP 23/1960 rd – att syftet med skyddet för klassiker är att i första hand skydda de ideella värdena som så kallade fria verk har, framför allt klassiska mästerverk (punkt 24 i utlåtandet).
I utlåtandet slog upphovsrättsrådet fast att det inte stred mot skyddet för klassiker att temaprojektets webbplats hade innehållit historiskt felaktig infor- mation om översättaren. På webbplatsen hade det felaktigt angetts att Paavo Cajander hade översatt ”Vårt land” till finska. Enligt sökanden var den fin- ska översättningen ”Maamme” gjord av Julius Krohn, Bernhard Godenhjelm, Aleksanteri Rahkonen, Kaarlo Slöör och Antti Törneroos.
2.4 Intrångsbedömningen
När det gäller upphovsrättsintrång måste man skilja mellan intrångsbedöm- ning, dvs. är det påstådda inkräktande alstret alltför likt det skyddade verket, och bearbetsbedömning, dvs. kan en bearbetning av originalverket få skydd som ett efterföljande verk (andrahandsverk). Användning av ett efterföljande verk förutsätter samtycke av både originalverkets och det efterföljande verkets upphovsperson. Samtycke av originalverkets upphovsperson behövs dock inte om någon i fri anslutning till originalverket har åstadkommit ett nytt och självständigt verk (URL 4 § 2 mom.).
Upphovsrättens skyddsomfång innefattar mer än bara direkta kopior. Enligt URL 2 § 1 mom. har upphovspersonen en uteslutande rätt att förfoga över
7 ”Mielellisyys” är ett nyord som antagligen bildats från ”mielihyvin” som betyder gärna, med nöje eller (bered)villigt. Jämför med det engelska ordet ”pleasure”.
8 Förlagsbolaget hade ändå kränkt översättarens upphovsrätt eftersom namnet på den finska översättaren hade utelämnats på titelbladet genom förlagsbolagets oaktsamhet.
9 Temaprojektet tillsattes av statsrådets kansli för jubileumsåret 2017 då Finland firade 100 år av självständighet.
verket i ursprungligt eller ändrat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik.
I följande utlåtanden granskade upphovsrättsrådet förhållandet mellan ett ursprungligt litterärt verk och ett verk som baserade sig på detta men som hörde till en annan litterär genre. Upphovsrättsrådet gjorde en gränsdragning mellan en osjälvständig och en självständig bearbetning (dvs. en nyskapelse) genom att bedöma om verken förmedlade en så kallad identisk upplevelse, med andra ord om observatören fick ett identiskt intryck av verken.
Utlåtandet URR 2013:13 (Manus) gällde ett musikalmanus och en bio- grafi som hade använts som förebild för manuset. Upphovsrättsrådet ansåg att de använda uttrycken inte var så pass likartade att det skulle ha varit fråga om något annat än utnyttjande av samma handling, idé eller kunskap (s. 7 i utlåtandet), vilket inte var tillräckligt för att bilda ett bearbetningsförhållande mellan verken. Trots att biografin hade fungerat som inspirations- eller kun- skapskälla för manuset, var manuset tack vare det egenartade uttryckssättet ett sådant självständigt verk som avses i URL 4 § 2 mom.
Frågan i utlåtandet URR 2013:21 (Teatermanus) var om ett teaterma- nus kränkte skyddet för den monolog som hade använts som inspiration. Ur monologen hade tagits några korta meningar, vilka inte ensamma fick skydd.
Upphovsrättsrådet ansåg att de litterära framställningarna gav så olika helhets- intryck att monologen och teatermanuset var att betrakta som olika alster och inte som uttryck för samma verk (s. 11 i utlåtandet).
I utlåtandet URR 2018:3 (Barnböcker) var sökandena författare till en illustrerad barnbok och de undrade om en senare barnbok kränkte deras upphovsrätt. Författarna lade fram en jämförelsetabell över likheterna mel- lan böckernas karaktärer, intriger och illustrationer. Som utgångspunkt för utlåtandet gjorde upphovsrättsrådet åtskillnad mellan idéer och uttryckssätt:
temat, färgvärlden, idéerna, utförandeprinciperna och de enskilda uppgifterna i sökan- denas verk var inte som sådana upphovsrättsligt skyddade. Temat i båda böckerna var ett våningshus med lägenheter och invånare. I böckerna förekom också liknande föremål och karaktärer. Böckerna hade ändå utförts på klart olika sätt: intrigerna var till innehåll och berättarstil (prosa respektive versmått) helt annorlunda utförda. Illustrationsstilarna på de enskilda sidorna var att anse som personliga och mångskiftande och färgvärldarna skilde sig åt. Det var således inte ens fråga om en bearbetning av den tidigare barnboken, eftersom uttrycksformernas likheter var att anse som så obetydliga.
En bedömning av identisk upplevelse gjordes även i utlåtandet URR 2012:3 (Sibeliusmonumentet) som gällde en teaterdekoration som påminde om Sibelius monumentet. Upphovsrättsrådet kom fram till att dekorations- skaparen hade efterliknat monumentets idé och helhetsintryck i sådan mån att en association kunde uppkomma i teatersammanhang. Eftersom det ändå fanns fler olikheter än likheter mellan verken räckte det inte med en association på allmän nivå för att dekorationen skulle kunna anses vara ett exemplar eller en osjälvständig bearbetning av monumentet. Vad gällde gränsdragningen mellan en bearbetning enligt URL 4 § 1 mom. och en nyskapelse enligt URL 4 § 2
mom. ansåg upphovsrättsrådet att dekorationen inte förmedlade en identisk upplevelse, man upplevde inte att det var fråga om två exemplar av Sibelius- monumentet när verken betraktades sida vid sida (s. 7 i utlåtandet).
I avgörandet HelHovR 1.12.2011 nr 3570 dnr S 09/700, S 09/1002 (Cover- verk) var det fråga om huruvida ett arrangemang av ett musikaliskt verk (ori- ginalverket) för ett annat instrument uppfyllde upphovsrättsskyddets krav på självständighet och originalitet. Arrangemanget för ett annat instrumentljud handlade enligt hovrätten närmast om ett tekniskt utförande. Att arrange- manget hade en annan ljudvärld än originalverket visade inte heller på en själv- ständig, egenartad och kreativ bearbetning, eftersom den annorlunda ljudvärl- den huvudsakligen var en följd av att originalverket hade arrangerats för ett annat instrument. På grund av kongruensen mellan melodin, rytmen, har- monin och helhetsformen var arrangemanget närmast att anse som en trans- kription eller efterbildning/cover av originalverket. Hovrättens konklusion blev att om också transkriptioner och covers eller efterbildningar generellt fick själv- ständigt skydd i form av verk och ansågs uppnå verkshöjd, så skulle det leda till en urvattning av det internationella upphovsrättssystemet (s. 6 i domen).
Efterbildningen medförde därmed inte ensamrätt till verket eller rätt till delad upphovsrätt.
I utlåtandet URR 2018:1 (Musikaliskt verk) diskuterade upphovsrättsrådet mer utförligt den rådande praxisen kring arrangemang och kriterierna för att en sådan bearbetning ska ha uppstått. Begäran om utlåtande gällde ett arrange- mang av sökandens komposition och text till ett musikaliskt verk. Det var fråga om en förkortad version av sökandens låt som hade framförts utan sökan- dens samtycke.
Ett arrangemang som kan anses vara en bearbetning i upphovsrättslig bemärkelse kan enligt upphovsrättsrådet ha uppstått när originalverkets karaktär (upp- byggnad, harmoni, stilart osv.) har omvandlats. Förkortningen av det musikaliska verkets tidsmässiga längd gjorde inte versionen av liveframträdandet till en bear- betning som kräver tillstånd. Det musikaliska verkets helhetskaraktär hade inte förändrats på grund av att vissa musikaliska element hade tagits bort. Däremot konstaterade upphovsrättsrådet att i och med att versantalet hade minskats och en ny vers hade infogats i slutet genom att rader ur originalverserna hade kom- binerats, så hade det skett en sådan bearbetning av låttexten som ändrade tex- tens innebörd och betoningar, och därmed var det fråga om en bearbetning av originalverket (punkt 33 i utlåtandet).
Apropå ändringar i en text och ett påstått upphovsrättsintrång har upphovs- rättsrådet ansett att sådana ändringar inte har varit tillräckliga i situationer där textdelarna har varit identiska eller texterna har innehållit små skillnader genom att ett ord har bytts ut mot ett annat (URR 2013:19).
Utlåtandet URR 2010:6 (Översättning) gällde två finska översättningar av samma originalverk. Översättningarna skilde sig åt till största delen, men de innehöll likadana satser och uttryck och liknande meningar. Upphovsrätts- rådet konstaterade att det faktum att översättningarna innehöll likadana satser och uttryck och liknande meningar kunde vara en följd av de villkor som
originalverket ställde på översättningar och även av allmänna betydelser av standardspråkliga ord samt av den etablerade terminologin inom branschen (s. 11 i utlåtandet). Bägge översättningarna var till språkdräkten självständiga och originella verk.
Däremot i avgörandet HelHovR 22.3.2013 nr 909 dnr S 11/1501 (VIA- utbildningsmaterial) ansågs utbildningsmaterial utgöra ett intrång i kärandens upphovsrätt. Hovrätten ansåg att det hade blivit utrett att av svarandens utbild- ningsmaterial var åtta dior direkta kopior av kärandens material. Slutsatsen fick stöd av att kopieringen också omfattade alla egenartade grafiska figurer. Även 25 andra dior var antingen klart (18) eller med stor sannolikhet (7) kopie- rade till viss del, eftersom de antingen innehöll betydande mängder identiskt material i förhållande till kärandens dior eller påminde om kärandens dior till utformningen och sakinnehållet. Likheter förekom även i diornas gruppering och källhänvisningar – och materialförfattaren hade sagt att hen hade glömt att ange kärandens bok som källa för de relevanta diorna.
Det blev aktuellt med en likhetsbedömning av bildkonstverk i utlåtandet URR 2013:17 (Affischkonst) där sökanden påstod att motpartens bild som hade använts i samband med en klädkollektion var en kopia av sökandens affischbild. Sökandens bild föreställde en ovalformad öppen mun med röda läppar mot en vit bakgrund och i munnen fanns en tunga, olika långa tänder och texten ”Julistebiennale Lahti 2011” (”Affischbiennal Lahtis 2011”) i vitt placerad i det svarta gapet.
Upphovsrättsrådet konstaterade att bilderna inte var helt identiska. Båda föreställde en mun där hörntänderna var längre än de övriga tänderna och gapet var färglagt i svart. I klädkollektionsbilden bestod munnen av två röda ränder som utgjorde över- och underläpp (sökandens mun var oval) och sex tänder i över- respektive underkäken (på sökandens bild fanns det totalt sex tänder i hela munnen), därtill fanns ingen text i gapet på motpartens bild (text fanns på sökandens bild). Eftersom bildmotivet begränsade de kreativa val som kunde göras, ansåg upphovsrättsrådet att det i viss utsträckning var möjligt att åstadkomma ett likadant slutresultat. På basis av likhetsbedömningen kom upphovsrättsrådet fram till att inget intrång hade gjorts i sökandens upphovs- rätt.
I utlåtandet URR 2015:11 (TIPU TII) var upphovsrättsrådet oenigt i fråga om huruvida frasen ur en sång som löd ”Tipi-tii, tipi, tipi, tipi-tii kevät on vallaton” (ungefär ”kvidevitt, kvide-, kvide-, kvidevitt våren är underbar”) uppnådde verkshöjd eller inte och om frasen fick användas som sådan eller i form av en bearbetning, såsom motparten hade gjort. Majoriteten av rådsmed- lemmarna ansåg att frasen fick användas, eftersom den inte uppnådde verks- höjd. Även minoriteten ansåg att det var tillåtet att använda frasen men med en annan motivering. Enligt minoriteten uppnådde frasen verkshöjd och det var sannolikt att sökandens sångtext hade fungerat som förebild för motpartens reklamfras. Det var dock endast idén bakom sångtexten som hade utnyttjats.
Reklamfrasen skilde sig från sångfrasen exempelvis i antalet ord, användningen av kommatecken för att skapa rytmisering samt i rytmen i början av frasen.
Utlåtandet URR 2010:2 (Reklamfras) gällde en reklamkampanj i vilken man hade använt den finska översättningen av fraser ur barnsången ”Här kom- mer Pippi Långstrump”, vilka löd på finska: ”kaikki on vinksin vonksin tai ainakin heikun keikun”.10 Motparten hade marknadsfört diverse möbler och heminredningsföremål genom en reklamkampanj som benämnts ”Heikun keikun”. I kampanjen förekom också reklamfrasen ”Ikea on vinksinvonksin ja hinnat eikunkeikun” (ungefär ”Ikea är hoppsan hejsan och priserna hejsan svejsan”).
Upphovsrättsrådet konstaterade att varken uttrycket ”vinksin vonksin” eller
”heikun keikun” fick skydd som sådant, men det var heller inte frågan i ären- det, utan det handlade om att uttrycken hade använts ihop (s. 4 i utlåtan- det). Eftersom självständigheten och originaliteten i översättningen var direkt anknutna till att fraserna användes i kombination med varandra, var det även i intrångsbedömningen av betydelse att en kombination av uttryck hade använts i motpartens reklamfras. Uttrycken ”eikun keikun” och ”vinksin vonksin”
som hade använts i reklamfrasen var trots den annorlunda ordformen en klar parallell till den finska översättningen av sångtexten. Därmed hade kärnan i den ursprungliga meningen bevarats, vilket gjorde att fraserna gav ett likadant intryck.
3. Inskränkningar i ensamrätten 3.1 Tillfällig framställning av exemplar
Utgångspunkten är att även tillfällig framställning av verksexemplar omfat- tas av ensamrätten enligt URL 2 § 2 mom. I URL 11 a § föreskrivs dock om undantag vad gäller tillfällig framställning av exemplar, men bestämmelsen tillämpas ändå inte på ett datorprogram eller en databas (URL 11 a § 2 mom.). Tillämp- ning av undantagsbestämmelsen förutsätter att den tillfälliga framställningen 1) är flyktig eller sporadiskt förekommande, 2) utgör en integrerad och väsent- lig del av en teknisk process, 3) har som enda syfte att möjliggöra en överfö- ring i ett nät mellan tredje parter via en mellanhand eller en laglig användning av ett verk, och 4) inte har någon självständig ekonomisk betydelse. Om dessa kumulativa förutsättningar uppfylls (alla punkter måste uppfyllas11) behövs inte tillstånd av upphovspersonen.
I utlåtandet URR 2015:3 (Inlägg i diskussionsforum) gällde frågan bland annat om undantaget i URL 11 a § var tillämpbart på en sådan funktion som innebar att inlägg i diskussionsforum på internet hittades och följdes med hjälp av en specialutvecklad sökmotor på så sätt att inlägg och trådar lagrades på en server. Utvecklaren av sökmotorn menade att sökmotorn (”Hollilla”) skilde sig från vanliga sökmotorer i det avseendet att sökmotorn lagrade inlägg och trådar i diskussionsforum i stället för hela webbsidor. Sökmotorn möjliggjorde
10 I den finska versionen är de två första versraderna inte en direktöversättning av de motsva- rande svenska som lyder: ”Här var det hoppsan hejsan, här ska du se på mejsan.” En ordagrann översättning av ”vinksin vonksin” (talspråk) är ”huller om buller” och ”heikun keikun” kan närmast översättas med ”hejs svejs”.
11 Se C-05/08 Infopaq I och C-302/10 Infopaq II.
även lagring av signaturer och tidsstämplar i anslutning till inläggen, varmed en tråd som bestod av flera olika användares inlägg kunde visas. I princip var det möjligt att visa hela diskussionsforumet som en kopia. Upphovsrättsrådet ansåg att lagringen av enskilda inlägg inte uppfyllde förutsättningarna i URL 11 a §, eftersom det inte rörde sig om enbart en teknisk mellanlagring i sam- band med överföringen av material (s. 6 i utlåtandet).
3.2 Kopiering för enskilt bruk
I URL 12 § ges var och en rätt att av offentliggjorda verk framställa enstaka exemplar för enskilt bruk. Denna kopieringsrätt gäller inte datorprogram i maskinläsbar form, framställning av maskinläsbara exemplar av databaser i maskinläsbar form eller utförande av byggnadsverk.
Fastän det i normala fall är tillåtet att ge en utomstående i uppdrag att fram- ställa exemplar för uppdragsgivarens enskilda bruk, så gäller inte detta för framställning av exemplar av musikaliska verk, filmverk, bruksföremål eller skulpturer, och inte heller efterbildande av andra konstverk genom konstnär- ligt förfarande.
Före lagändringen år 2015 fördes en diskussion om huruvida begränsnings- bestämmelsen i URL 12 § var tillämpbar på nätlagringstjänster för tv-pro- gram, så kallade nätverksbaserade PVR-tjänster (NPVR, network personal video recorder). Tjänsten innebär att tjänsteleverantören mottar sändnings- signalen till en mottagarenhet och lagrar signalen så att kunderna har möjlig- het att titta på tv-program som redan har sänts utan att spela in programmen själva.12 I regeringspropositionen konstaterades att den här sortens verksamhet inte kan anses höra till tillämpningsområdet för URL 12 §.13 På grund av osäkerheten kring nätverksbaserade lagringstjänster infogades en ny bestäm- melse om avtalslicens i URL 25 l § som utvidgar tillämpningen av ett avtal om lagring av tv-program och verk, som leverantören av nätlagringstjänster har ingått med en organisation för kollektiv förvaltning, till att gälla också upphovspersoner utanför denna organisation och deras verk.
Även om lagändringen klarlade rättsläget vad gäller nätlagringstjänster var Helsingfors hovrätt tvungen att i avgörandet HelHovR 1.6.2017 nr 17/121328 dnr R 16/85 (TVkaista14) bedöma tillämpbarheten av begränsningsbestäm- melsen om framställning av exemplar för enskilt bruk i fråga om en nätlag- ringstjänst som åtalet för upphovsrättsbrott gällde, eftersom gärningen hade upphört innan lagändringen trädde i kraft 1.6.2015. Hovrätten ansåg, med hänvisning till regeringspropositionen RP 181/2014 rd, att framställning av exemplar av tv-program och verk som ingår däri genom en nätlagringstjänst inte kunde anses som framställning av exemplar för enskilt bruk enligt URL 12 §. Ställningstagandet grundade sig i hög grad på de synpunkter som hade
12 RP 181/2014 rd, s. 4.
13 RP 181/2014 rd, s. 31.
14 TVkaista var en avgiftsbelagd nättjänst genom vilken användarna kunde spela in program
behandlats i upphovsrättskommissionens betänkande 2012:2.15 På basis av syn- punkterna kunde inga direkta slutsatser dras om det rådande rättsläget vid gär- ningstidpunkten i det aktuella ärendet, men hovrätten tog fasta på viktiga fakta i betänkandet och beaktade även högsta domstolens avgörande HD 2010:47 (Finreactor I) och upphovsrättsrådets utlåtandepraxis.
Hovrätten konstaterade att när det gäller kopiering för enskilt bruk är det väsentligt att bedöma hur och på vems initiativ beslutet om att framställa exemplar har fattats samt vem som kan anses ha utfört kopieringen (s. 32 i domen). Skyddet fick inte vara beroende av det tekniska sättet som den olag- liga distributionen hade utförts på. TVkaista-tjänsten var tekniskt baserad på koncentrerad lagring, således var det inte fråga om att användaren kopierade för enskilt bruk, oavsett om systemet hade innefattat ett tekniskt mellanskede likt en virtuell digitalbox på det sätt som svarandena hävdade. Det avgörande var att TVkaista hade förmedlat televisionssignalen till sina kunder, bestämt vilka tv-kanaler som ingick i utbudet och administrerat systemet som utförde kopieringen utan att användaren av tjänsten själv hade fattat några betydande beslut om kopiering eller styrt kopieringsutförandet. Den enskilda använda- rens aktivitet begränsade sig i praktiken till beslutet om att ta emot innehållet.
Hovrätten ansåg därmed att svarandena hade gjort sig skyldiga till upphovs- rättsbrott.
I det här sammanhanget ska även URL 56 a § 2 mom. nämnas. I bestämmel- sen anges att ”som upphovsrättsförseelse betraktas inte framställning för enskilt bruk av enstaka exemplar av ett datorprogram eller en databas i maskinläsbar form som getts ut […]”. I avgörandet HD 2010:47 (Finreactor I), som gällde straffrättsligt ansvar för administration av ett P2P-nätverk och vem som skulle tillskrivas detta ansvar, ansåg högsta domstolen att med beaktande av distri- butionsverksamhetens omfattning och även att användarna som hade laddat ner filerna till sina egna datorer samtidigt hade fungerat som distributörer av filerna, så var det inte fråga om sådan framställning av enstaka exemplar för enskilt bruk som på basis av URL 56 a § 2 mom. (250/1998 och 821/2005) inte vore straff bart (punkt 16 i domen).
I avgörandet HD 2018:21 (Tjädermålning) var det fråga om att A olovligen hade gjort en oljemålning vars helhetsintryck och detaljer nästan helt motsva- rade B:s fotografi med tjädermotiv som B hade de fotografiska rättigheterna till enligt URL 49 a §. Frågan i högsta domstolen var först och främst om A uppsåtligen eller av grov oaktsamhet hade framställt exemplar av B:s fotografi och gjort dem tillgängliga för allmänheten och därmed kränkt B:s ensamrätt på det sätt som avses i URL 56 a §. Vad gällde kopiering för enskilt bruk påstod A att när hen skapade målningen hade hen inte haft för avsikt att bjuda ut den till försäljning. Högsta domstolen fann att skapandet av målningen hörde till undantagen i URL 12 §. A hade dock gjort sig skyldig till förbjuden exem- plarframställning då A i försäljningssyfte hade fotograferat målningen – som
15 Undervisnings- och kulturministeriets arbetsgruppspromemorior och utredningar 2012:2,
”Upphovsrätts-kommissionens betänkande – Lösningar till digitala tidens utmaningar”, till- gängligt endast på finska.
alltså var ett exemplar av B:s fotografi på basis av URL 2 § 2 mom. – och fotografiet av målningen var likaså ett exemplar av B:s fotografi. A hade dess- utom framställt två råkopior och även dessa var exemplar av B:s fotografi. Där- till uppfylldes kriterierna för tillgängliggörande för allmänheten (URL 2 § 3 mom.), eftersom A hade bjudit ut målningen och råkopiorna av fotografiet av målningen till försäljning i sitt galleri och på sin webbplats.
I utlåtandet URR 2011:6 (Släktutredning) ansåg upphovsrättsrådet att en släktutredning kan utgöra enskilt bruk, men framställda exemplar av en sådan får inte spridas eller på annat sätt göras tillgängliga för allmänheten i stor omfattning.
3.3 Parodi
En parodi är en efterbildning som på ett komiskt sätt driver med eller pikar originalverket. Parodiering har traditionellt ansetts vara tillåtet fastän det står i strid med de moraliska rättigheterna, närmare bestämt respekträtten.
På basis av artikel 5.3 k i InfoSoc-direktivet får medlemsstaterna föreskriva undantag eller inskränkningar i de rättigheter som avses i artiklarna 2 (rätten till mångfaldigande) och 3 (rätten till överföring av verk till allmänheten och tillgängliggörande av andra alster för allmänheten) i fråga om användning av verk i karikatyr-, parodi- eller pastischsyfte. EU-domstolen slog fast i mål C-201/13 Deckmyn att begreppet parodi är ett självständigt unionsrättsligt begrepp och specificerade de väsentliga kännetecknen för en parodi (”att den erinrar om ett existerande verk, samtidigt som den märkbart skiljer sig från det verket, dels att den har ett humoristiskt eller förlöjligande syfte”). Därtill framhöll EU-domstolen att vid tillämpning av undantaget för parodier ska en skälig avvägning göras mellan å ena sidan rättsinnehavarens intressen och rät- tigheter och å andra sidan användarens yttrandefrihet.
I upphovsrättslagen ingår ingen explicit bestämmelse om parodier, utan i stället har man i rätts- och utlåtandepraxis använt sig av gränsdragningen mel- lan en osjälvständig bearbetning enligt URL 4 § 1 mom. och en fri bearbetning/
nyskapelse enligt URL 4 § 2 mom.
Redan innan EU-domstolens avgörande i målet Deckmyn hade gränsdrag- ningen mellan en tillåten och en otillåten parodi aktualiserats i Finland genom avgörandet HelHovR 15.4.2011 nr 1157 dnr R 09/3056 (Rädda Pedofilerna).
Svaranden hade i parodisyfte skapat webbsajten ”Rädda Pedofilerna” som var baserad på Rädda Barnen rf:s webbsajt. I domskälen hänvisade Helsing- fors hovrätt till upphovsrättsrådets utlåtande URR 2010:3 (Rädda Barnen) där upphovsrättsrådet ansåg att texten, inklusive rubrikerna, på Rädda Bar- nen rf:s webbsajt uppnådde verkshöjden för litterära verk trots textens infor- mativa natur i form av en beskrivning av föreningens verksamhet. Eftersom bearbetarinsatsen begränsade sig till ändring av vissa ord på den ursprungliga webbsajten, ansåg hovrätten att det faktum att ordet ”Barnen” hade bytts ut mot ”Pedofilerna” inte i tillräcklig mån visade att upphovspersonen genom sitt intellektuella skapande hade åstadkommit ett sådant självständigt och originellt resultat som skulle kunna anses vara en tillåten parodi. Följaktligen konstate-
rade hovrätten att svaranden hade kränkt de ekonomiska och moraliska rät- tigheterna som innehades av upphovspersonen till Rädda Barnen rf:s webbsajt.
Upphovsrättsrådet beaktade kriterierna från Deckmyn-avgörandet i utlåtan- det URR 2017:4 (Kor) som gällde målningar som hade gjorts i parodisyfte med upphovsrättsskyddade målningar som förebilder. Frågan var om målning- arna skilde sig från originalen och gav uttryck för humor eller hån i sådan omfattning att försäljningen av målningarna i ett konstgalleri inte kränkte ensamrätten som innehades av upphovspersonen till originalmålningarna.
Som inspirationskälla hade konstnären använt de kända och rentav ikoniska Marimekko-korna, vilka konstnären stiltroget hade kombinerat med provo- kativa och kontroversiella element i syfte att beskriva den verkliga eller falska familjeidyllen genom att kombinera finsk ikonografi med en annan verklighet.
Till denna del analyserade upphovsrättsrådet innehållet i URL 4 §, rätts- och utlåtandepraxis om parodier samt doktrinen. Vad gällde kännetecknen för en parodi ansåg upphovsrättsrådet att målningarna anspelade på originalverken i det avseendet att i båda förekom liknande kor. Originalverken hade dock använts i en annan kontext och i ett annat syfte genom parodieringen, vilket avspeglade parodimakarens karaktäristiska arbetssätt som gick ut på att kom- binera provokativa och kontroversiella element med kända figurer. Med beak- tande av den annorlunda kontexten och det nya syftet var de små ändringarna tillräckliga för att parodierna skulle kunna anses vara nya och självständiga verk enligt URL 4 § 2 mom. De moraliska rättigheterna som innehades av upphovspersonen till originalmålningarna hade således inte kränkts.
3.4 Konsumtion av upphovsrätten
Ett exemplar av ett verk får spridas vidare när exemplaret med upphovsperso- nens samtycke har sålts för första gången eller på annat sätt varaktigt överlåtits inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (URL 19 § 1 mom.). Kon- sumtionen eller upphörandet av spridningsrätten omfattar dock inte rätten att göra exemplar av ett verk tillgängliga för allmänheten genom uthyrning eller jämförbara rättshandlingar, med undantag för uthyrning av alster av byggnads- konst, konsthantverk eller konstindustri (URL 19 § 2 mom.). Konsumtionsre- geln gäller heller inte rätten att göra exemplar av filmverk eller datorprogram i maskinläsbar form tillgängliga för allmänheten genom utlåning (URL 19 § 3 mom.).
Begäran till utlåtandet URR 2012:10 (Designmöbler) lämnades in av ett företag som var specialiserat på möbeluthyrning och import av möbler och estrader. Företaget undrade om det var tillåtet att sälja och hyra ut original- exemplar av designmöbler (t.ex. Barcelona-soffan, Egg/Ägget-fåtöljen, Ant/
Myran-stolen och Panton-stolen) och kopior som tillverkades av ett tredje företag.
Upphovsrättsrådet granskade tillståndsplikten för import i två olika situationer, med antagande om att möblerna hade upphovsrättsskydd i Finland där de var
avsedda att säljas eller hyras ut till kunderna:16 Importen kan göras (1) från ett tredje land utanför det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller (2) från ett annat land som hör till det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I båda situationerna är tillåtligheten av spridningen (genom försäljning eller uthyrning) beroende av spridningsrättens konsumtion enligt URL 19 §.
Vad gällde den första situationen konstaterade upphovsrättsrådet att för för- säljning och uthyrning krävdes tillstånd av originaltillverkaren, eftersom det är förbjudet i Finland att importera, sälja och hyra ut upphovsrättsskyddade möb- ler utan upphovsrättsinnehavarens samtycke. Vad gällde den andra situationen kom upphovsrättsrådet fram till att import, försäljning och uthyrning till kun- derna var tillåtet, om exemplaren med rättsinnehavarens tillåtelse varaktigt hade överlåtits i landet i fråga.
I utlåtandet URR 2013:4 (Standarder) var det frågan om huruvida ett biblio tek oavsett utlåningsförbud hade rätt med stöd av URL 19 § att bevilja hemlån av standarder17 som biblioteket hade köpt. Motparten Finlands Standard- iseringsförbund SFS rf hänvisade i sitt bemötande till den praxis om utlånings- förbud som förbundet och biblioteken tillämpade, vilket utgjorde ett undantag till bibliotekens rätt att låna ut tryckta standarder inom ramen för den allmänna avtalsfriheten. Genom att köpa standarderna hade biblioteken förbundit sig att följa villkoren som angav att standarderna var avsedda att endast läsas i biblio- tekens lokaler. Till denna del konstaterade upphovsrätts rådet att vanligen då tryckta standarder har sålts eller på annat sätt överlåtits med rättsinnehavarens tillåtelse, har biblioteken rätt enligt URL 19 § att bevilja hemlån av de verks- exemplar som biblioteken har köpt. Upphovsrättsrådet tog dock inte ställning till förhållandet mellan upphovsrätten och avtalsrätten i det fall som avsågs i begäran om utlåtande.
Upphovsrättsrådet har tagit ställning till utlåning enligt URL 19 § 3 mom.
av dator- och konsolspel i utlåtandena URR 2015:7 (Dator- och konsolspel) och URR 2015:8 (Konsolspel). Den avgörande frågan var om dator- och konsol- spel kan betraktas som datorprogram enligt URL 1 § 3 mom. Till denna del ansåg upphovsrättsrådet i enlighet med sin tidigare ståndpunkt att det är fråga om audiovisuella multimediaprodukter som får skydd i form av sammansatta verk. Huruvida produkten hör till tillämpningsområdet för URL 19 § 3 mom.
eller inte bestäms enligt hur betydande del av produkten datorprogrammet utgör. Enligt regeringspropositionen RP 287/1994 rd är specialbestämmelsen om datorprogram inte avsedd att tillämpas på utlåning av sådana produkter
16 Upphovsrättsrådet hade redan tidigare uttryckligen slagit fast att designmöblerna (t.ex.
Ägget-fåtöljen) får upphovsrättsskydd enligt URL 1 § som konstindustriella alster (URR 2006:9).
17 Enligt Finlands Standardiseringsförbunds definition är en standard ett gemensamt förfaran- desätt för en upprepad verksamhet. Standarderna har karaktären av rekommendationer, men myndigheter kan kräva att standarder används. En standard är en skriftlig publikation som har godkänts av en myndighet, organisation eller ett annat erkänt organ som har hand om standar-
som innehåller ett datorprogram, om det i huvudsak är fråga om något annat än programvara.18
Upphovsrättsrådet ansåg att datorspel i form av audiovisuella multimedia- produkter oftast inte är att betrakta som enbart datorprogram enligt URL 1 § 3 mom. eller filmverk, utan spridningsrätten för den här sortens produkter upphör på basis av URL 19 § 1 mom. när ett exemplar har exempelvis varak- tigt överlåtits med upphovspersonens samtycke. För utlåning av produkterna krävs således inte tillåtelse av upphovsrättsinnehavaren.
I detta sammanhang ska även URL 19 § 4 mom. beaktas, som anger att upphovspersonen har rätt till ersättning för utlåning av exemplar av verket till allmänheten vid allmänna bibliotek eller högskolebibliotek. Rätt till ersätt- ning saknas dock om det är fråga om alster av byggnadskonst, konsthantverk och konstindustri. I utlåtandet URR 2010:16 (Ersättning för utlåning) tog upphovsrättsrådet ställning till rätten att till tredje man överlåta rätten till ersättning för utlåning. Upphovsrättsrådet konstaterade att upphovspersonen kan överlåta sin rätt till ersättning för utlåning som följer av URL 19 § 4 mom.
om parterna har avtalat därom. Upphovsrättsrådet tog dock inte ställning till om det faktiskt förelåg en rätt till överlåtelse, eftersom det var en bevisnings- fråga. Momentet har sedan förtydligats genom att en mening har infogats, som anger att en rättshandling genom vilken en upphovsperson överlåter sin rätt till ersättning är ogiltig.
3.5 Framförande av verk i samband med gudstjänster eller undervisning
När det gäller omfattningen av upphovsrättens skyddsomfång och inskränk- ningar är det av särskild betydelse om verket anses vara ”offentliggjort” eller
”utgivet” på det sätt som avses i URL 8 §. Enligt URL 21 § 1 mom. får (bara) ett utgivet verk ”framföras offentligt vid gudstjänst eller undervisning”. Vidare enligt URL 21 § 2 mom. får ett utgivet verk ”även framföras offentligt vid tillfällen där framförandet av verk inte är det huvudsakliga och tillträdet är avgiftsfritt och anordnandet inte heller annars sker i förvärvssyfte”. I URL 21 § 3 mom. föreskrivs att undantaget inte gäller bland annat filmverk (URR 2013:23 (Filmklubb på Facebook)).
I utlåtandet URR 2012:11 (Religiös sammankomst) tolkade upphovsrätts- rådet begreppet gudstjänst som ingår i URL 21 § 1 mom. Sökanden undrade om bestämmelsen var tillämplig på sådana lovprisningsmöten där det offent- liga framförandet av verk inte var huvudsaken. Upphovsrättsrådet ansåg med hänvisning till regeringspropositionen RP 28/2004 rd att sådana samman- komster inte var gudstjänster eller därmed jämförbara tillställningar. Känne- tecknande för en gudstjänst är att platsen för tillställningen är en kyrka och att tillställningen präglas av regelbundenhet och förutbestämdhet vad gäller strukturen och det skriftliga tillgängliga materialet, efterföljande av ett visst formulär och prästens centrala ställning i egenskap av en person som har vigts till ämbetet. Fastän det fanns vissa liknande drag i de tillställningar som begä-
18 RP 287/1994 rd, s. 75.
ran om utlåtande gällde, motsvarade de ändå inte kyrkans gudstjänster enligt kyrkolagen och kyrkohandboken eller andra religiösa samfunds tillställningar som kan likställas med ovannämnda gudstjänster.19 Uppfattningen om att till- ställningarna inte kunde likställas med gudstjänster fick också stöd av det fak- tum att sammankomsterna inte ordnades av ett registrerat religiöst samfund.
Vad gällde undantaget i URL 21 § 2 mom. ansåg upphovsrättsrådet att tolkningsriktlinjerna som framgick av avgörandet HD 2006:12 ska följas även vid tillämpning av den gällande upphovsrättslagen. Högsta domstolen hade på basis av en helhetsbedömning ansett att ett framförande av ett musikaliskt verk var huvudsaken vid tillställningen ”De vackraste julsångerna” som hade ordnats i en kyrka. Upphovsrättsrådet konstaterade dock att tillämpningen av lagbestämmelsen på tillställningarna förblev en öppen fråga, eftersom det i ärendet inte hade framlagts någon exakt beskrivning av tillställningarnas fak- tiska innehåll.
I utlåtandet URR 2015:12 (Undervisningsvideor) bedömde upphovs- rättsrådet om undantaget för undervisning i URL 21 § kunde tillämpas på material på internet, närmare bestämt på Lapplands landskapsmuseums webb- plats. Enligt ordalydelsen i bestämmelsen får enbart ett utgivet verk framfö- ras offentligt vid undervisning utan tillstånd. Med hänvisning till utlåtandet URR 2008:7 konstaterade upphovsrättsrådet att ett verk anses vara utgivet när exemplar av verket med upphovspersonens samtycke har kommit ut i han- deln eller på annat sätt har spridits till allmänheten. I fråga om texten som fanns på internet ansåg upphovsrättsrådet att den inte var utgiven, utan i stället tillgängliggjord för allmänheten: verket var således offentliggjort, vilket gjorde att tillämpning av undantaget i URL 21 § inte var berättigat. I motiveringen framhöll upphovsrättsrådet tolkningssvårigheten beträffande gränsdragningen mellan offentliggörande och utgivning i nätverk samt att man i Sverige har löst samma problem genom att ändra ordalydelsen i den motsvarande bestämmel- sen20 från utgivna till offentliggjorda verk, vilket också har diskuterats flitigt i den finska doktrinen.
3.6 Rätt att göra ändringar i datorprogram (URL 25 j §)
Av URL 2 § 1 mom. följer att upphovsrätten innefattar en uteslutande rätt att förfoga över verket också genom att göra ändringar i verket. På basis av URL 25 j § får dock den som lagligt har förvärvat ett datorprogram göra sådana ändringar i programmet som är nödvändiga för att programmet ska kunna användas för avsett ändamål.
I avgörandet HelHovR 28.5.2014 nr 1118 dnr S 13/1378 (Javerdel) som handlade om ändring i licensierad färdig programvara diskuterades bland annat om det var fråga om sådan nödvändig rättelse av fel som är tillåten enligt URL 25 j §. Tingsrätten hade ansett att ändringarna var tillåtna rättelser. Vid bedömningen av konklusionens riktighet hänvisade hovrätten till avgöran-
19 Se även RP 28/2004 rd, s. 102.
20 21 § lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, ändrad genom lag
det HD 2008:45 (Pirogmaskin) där högsta domstolen hade tagit ställning till begreppet ”avsett ändamål” och nödvändigheten av de ändringar som hade gjorts i programmet. Hovrätten kom fram till att programmet hade ändrats i större omfattning än vad som hade varit nödvändigt för att rätta felen, efter- som ändringarna omfattade cirka 17 procent av originalprogrammets filer, rät- telse av skrivfel och utveckling av programmet till vissa delar.
3.7 Citaträtt
3.7.1 Allmänt om citaträtt
I URL 22 § föreskrivs att ”[u]r offentliggjorda verk får, i överensstämmelse med god sed, citat göras i den omfattning som motiveras av ändamålet”. När ett verk citeras, dvs. när verket återges offentligt med stöd av URL 22 §, ska de moraliska rättigheterna som följer av URL 3 § beaktas. Namnet på upp- hovspersonen och källan ska anges på det sätt som god sed kräver (URL 11 § 2 mom.). Det finns inga exakta regler om vad som är god sed, utan det bestäms utgående från rådande praxis inom branschen. God sed förutsätter också att det finns ett sakligt samband mellan det citerade verket och citatet: citatet ska främja det intellektuella skapandet på så sätt att det citerade verket belyser, klarlägger osv. citerarens egen framställning.
Citatets omfattning i relation till syftet bedöms från fall till fall och också ett kort citat kan strida mot god sed om ett sakligt samband saknas. Det finns ingen allmän regel om längden på eller omfattningen av tillåtna citat.
Ett citat är inte enbart en ordagrann återgivning ur ett annat verk, utan det kan också vara ett referat av en text med små eller upphovsrättsligt betydelse- lösa ändringar. I princip kan alla verkstyper citeras.
3.7.2 Material utan skydd och fria verk
Material som ingår i ett verk men som är utan upphovsrättsskydd eller skydd för när- stående rättigheter får fritt användas utan rättsinnehavarens tillåtelse eller andra inskränkningar som föreskrivs i upphovsrättslagen (se URR 2013:13 och URR 2012:1). I utlåtandet URR 2013:13 (Biografi) var det fråga om ett musikalmanus som innehöll tio uppgifter eller berättelser tagna ur en biografi, varav endast fyra var identiska med texten i biografin. I ärendet hade dock inte framkommit fakta på basis av vilka författarna till biografin kunde anses vara upphovsrättsinnehavare till berättelserna i fråga, bland annat av den anled- ningen att det var biografins huvudperson Somerjoki som själv hade fram- fört dem. Namnen på biografiförfattarna behövde således inte anges i samband med musikalen.
Upphovsrättslagen begränsar heller inte citat ur så kallade fria verk (dvs. verk vars skyddstid har löpt ut då över 70 år har förflutit sedan upphovspersonens dödsår) i nya texter. Följaktligen kunde verket som utlåtandet URR 2017:2 (Textcitat ur ett fritt verk) gällde och vars skyddstid hade löpt ut citeras rakt av, dock så att inte heller de citerade delarna hade upphovsrättsskydd i verket där citaten infogades. Upphovsrättsrådet påpekade att i sådana situationer kan skyddet för
klassiker bli tillämpligt, men tillämpningsområdet för detta skydd har ansetts vara snävt.
3.7.3 Sakligt samband
Utlåtandet URR 2015:3 (Inlägg i diskussionsforum) gällde en specialutveck- lad sökmotor för att hitta och följa inlägg på webbaserade diskussionsforum.
Med avseende på citaträtten var frågan i ärendet om ett enskilt inlägg eller en del av ett sådant kunde visas i form av sökresultat utan hinder av upphovs- rättslagen. Upphovsrättsrådet ansåg enhälligt att citatbestämmelsen som sådan är teknologineutral. Meningsskiljaktigheten bland rådsmedlemmarna gällde bedömningen av citatens överensstämmelse med god sed i samband med att de visades som sökresultat. Majoriteten av rådsmedlemmarna ansåg att i Finland tillämpas citaträtten inte på enbart visning av sökresultat i fråga om upphovs- rättsskyddade inlägg (s. 5 i utlåtandet). Visningen av citaten från målsidorna i listan över sökresultat – vilken oftast inte utgör ett självständigt verk – var inte ett direkt främjande av det intellektuella skapandet på så sätt att visningen var i enlighet med god sed. Det hade ingen betydelse att diskussionsforumen var fritt tillgängliga för allmänheten eller att man från sökresultaten kunde för- flytta sig till diskussionsforumet som innehöll uppgifterna om upphovsperso- nen. Minoriteten ansåg att utdrag ur upphovsrättsskyddat material som finns fritt tillgängligt på internet och som visas på normalt sätt i anslutning till sök- resultat står i överensstämmelse med god sed på det sätt som avses i URL 22 §.
Minoriteten betonade citaträttens betydelse i form av ett element som balanse- rar motsättningen mellan egendomsskyddet och yttrandefriheten.
Utlåtandet URR 2018:4 (Fanfiction) handlade om att sökanden hade cite- rat texter rakt av ur den engelskspråkiga versionen av romanen ”A Game of Thrones” i en sång som sökanden hade skrivit om samma fiktiva värld. Den citerade delen utgjorde fyra fraser i sångens refräng, dock i en annan ordning än i romanen. Upphovsrättsrådet ansåg att sången inklusive sångtexten repre- senterade så kallad fanfiction, där sättet på vilket element utnyttjas från origi- nalverket kan variera från fall till fall, men det väsentliga är att fanfictionförfat- tarna starkt baserar sina berättelser på originalframställningen eller original- karaktärerna samt ändrar eller utvecklar originalet genom egna berättargrepp (punkt 24 i utlåtandet). Fastän sången var fanfiction skulle tillåtligheten av citaten bedömas utifrån citaträttens allmänna förutsättningar. Majoriteten av rådsmedlemmarna ansåg att textcitaten hade fungerat som stöd för sång(text) författarens intellektuella skapande genom att belysa innehållet. Den citerade delen var ändå alltför omfattande.
Citaträttens förutsättningar uppfylldes inte heller i utlåtandet URR 2013:11 (Porträttbild på internet) där det var fråga om att en porträttbild som var skyd- dad enligt URL 49 a § olovligen hade kopierats och publicerats på en annan webbsida. Upphovsrättsrådet konstaterade att det inte kunde anses föreligga ett sakligt samband genom att citeraren illustrerade sin text med ett foto av den citerade författaren. Fotot hade inte använts för att främja det egna intel- lektuella skapandet (s. 7 i utlåtandet). På motsvarande sätt har det konstaterats i
