Journalistik C | Höstterminen 2013
”Man får inte vatten i stövlarna på en gång”
- En undersökning om miljöbevakningen i Rapport och Dagens Nyheter i samband med IPCC:s klimatrapporter.
Malin Sjökvist & Rasmus Axelsson Handledare: Jöran Hök
Examinator: Karin Stigbrand
Abstract
Hur har Dagens Nyheter och Rapport bevakat miljöfrågor under den tid då FN:s klimatrapporter släppts? Den här uppsatsen belyser hur miljörapporteringen sett ut under en månad 1990, 1995, 2001 och 2007. Syftet är att kartlägga nyhetsbevakningen i Dagens Nyheter (DN) och Rapport för att se
utvecklingsmönster som kan ligga till grund för vidareutveckling och förbättring av framtida rapportering av miljöfrågor. Då vi valt tidpunkterna efter när IPCC släppt sina klimatrapporter har vi kunnat se hur stor genomslagskraft
institutionen fått i de undersökta medierna.
Resultatet visar att miljöfrågor (rörande klimat, miljöpolitik, trafik, energi, vattenkvalitet, fiske, miljöteknik, ekologiskt och miljöbrott) fått mer plats i Dagens Nyheter än Rapport och att miljöfrågor bevakades mest under 2007.
Antal alarmerande artiklar och inslag har procentuellt sett legat på en jämn nivå mellan de undersökta åren. Medan miljöorganisationer sällan kommer till tals är personer från näringslivet och politiker vanligt förekommande i inslag och artiklar. Övriga grupper som undersökts är forskare, myndigheter, journalister, privatpersoner, yrkesutövare och experter.
Uppsatsen grundar sig i en kvantitativ undersökning med kvalitativa inslag i form av intervjuer med journalisterna Lars-‐Ingmar Karlsson (DN) och Calle Elfström (Rapport). Uppsatsen tar teoretiskt stöd i forskning om miljö-‐
rapportering och teorier om nyhetsvärdering.
Nyckelord: klimatrapport, miljö, IPCC, Dagens Nyheter, Rapport
Innehållsförteckning
1. Inledning 5
1.1. Syfte 6
1.2. IPCCs historia 6 2. Miljödebattens historia 7 3. Teori och tidigare forskning 9
3.1. Studiens begrepp 14
4. Frågeställning 16
5. Material och metod 16
5.1. Undersökningen 16
5.2. Urval 19
5.3. Reliabilitet och validitet 20 6. Resultat och analys 21 6.1. Hur mycket utrymme ges för klimatrapporteringen och varför? 21 6.2. Hur ser rapporteringen ut? 22 6.3. Skiljer sig rapporteringen mellan utgivningsåren? 24 6.4. Vilka kommer till tals? 25 6.5. Vem är journalisten? 27 6.6. Hur ofta nämns IPCC? 29 7. Diskussion och slutsats 30 7.1. Förslag till framtida forskning 33
Referens 34
Bilaga 1 -‐ Kodbok 36
Bilaga 2 -‐ Kodschema 39
1. Inledning
Temperaturen på jorden har redan ökat med 0,74 grader mellan 1906-‐2005.
Forskarna bakom FN:s klimatrapporter varnar nu för en ytterligare
temperaturökning med mellan 1.8-‐ 4 grader och de blir allt säkrare på att det är vi människor som ligger bakom klimatförändringarna
(http://www.ipcc.ch/pdf/assessment-‐report/ar4/syr/ar4_syr.pdf). FN:s klimatpanel förklarar i senaste delrapporten från 2013 att det är ”extremt troligt” att mänsklig påverkan lett till ett varmare klimat
(http://www.ipcc.ch/pdf/unfccc/cop19/cop19_pres_plattner.pdf). En mer fullständig bedömning kommer i samband med den färdiga rapporten nästa år.
Uppvärmningen leder bland annat till att isar smälter och att havsnivån stiger.
Den stora boven i klimatdramat är förbränningen av fossila bränslen som kol, olja och bensin som leder till ökade utsläpp av växthusgaser.
Mediebevakningen kring miljöfrågor (rörande klimat, miljöpolitik, trafik, energi, vattenkvalitet, fiske, miljöteknik, ekologiskt och miljöbrott) har varierat under åren. I den här uppsatsen har miljörapporteringen undersökts i Rapport och Dagens Nyheter (DN) då FN:s klimatpanel släppt sina rapporter.
Det finns tre skäl till att vi låtit uppsatsen kretsa kring IPCCs klimatrapporter.
Första anledningen var för att kunna förankra undersökningen vid ett antal datum där möjlighet fanns att se utveckling över tid. Att dessa datum var miljörelaterade och någorlunda regelbundna var en förutsättning för att de skulle väljas. Andra anledningen var att klimatrapporterna åter aktualiserades då forskarna på IPCC nu i höstas meddelade att de med säkerhet kan fastställa att minst 98 procent av klimatförändringarna går att skylla på människan.
Slutligen kommer den femte klimatrapporten att publiceras år 2014. Därmed har vi lagt grunden för miljörapporteringen de tidigare åren för att annan part ska kunna komplettera denna studie med resultaten från 2014 års klimatrapport.
Från start var vi intresserade av att ha två olika typer av medier. Det slutade med valet av TV kontra tidning. Rapport beslutades först. Dels för att Rapport till
att det är en av de mest sedda nyhetssändningarna. Valet av DN grundar sig i att det är Sveriges största morgontidning.
Att det sker stora klimatförändringar på jorden idag är ingen nyhet. Termer som global uppvärmning och växthuseffekt känner de flesta till. Men så har det inte alltid varit. Miljödebatten började dyka upp på sextiotalet och sedan 1988 har FN:s klimatpanel, Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), arbetat för att förse världen med vetenskapliga undersökningar över det rådande
kunskapsläget kring klimatförändringar och dess påverkan. Den första rapporten från IPCC kom 1990 och de har sedan dess släppts uppdaterade lägesrapporter 1995, 2001 och 2007. En ny rapport ska komma ut 2014. I klimatrapporten 1990 rapporterades bland annat om en temperaturökning som de senaste hundra åren varit högre än tidigare under en tiotusenårsperiod.
Dessa rapporter har, på grund av sin genomslagskraft, gett utslag i medierna som använt dessa för att rapportera om det nuvarande klimatläget för allmänheten.
1.1. Syfte
Vi vill uppmärksamma miljörapporteringen i samband med FN:s klimatpanels (IPCC) klimatrapporter. Detta för att lägga en grundsten för vidare kartläggning av miljörapporteringen i vår största morgontidning DN och i SVT:s
huvudsändning av Rapport. Denna kartläggning kring klimatrapporterna syftar även till att se utvecklingsmönster som kan ligga till grund för vidareutveckling och förbättring av framtida rapportering av miljöfrågor.
1.2. IPCC:s historia
IPCC (Intergovernmental panel on climate change), eller FN:s klimatpanel, bildades 1988 av Meteorologiska världsorganisationen (WMO) och FN:s
miljöprogram (UNEP). Klimatpanelen är ett mellanstatligt organ, det vill säga att man samarbetar stater emellan. IPCC inrättades i syfte att sprida vetenskapligt baserad information om läget kring klimatförändringarna och dess effekter. I klimatpanelen ingår 195 medlemsländer. Forskarna som ingår i klimatpanelen bedriver ingen egen forskning under tiden de sitter i klimatpanelen utan har i uppgift att gå igenom andras klimatforskning.
IPCC:s första uppgift var att omfattande se över kunskapen om vetenskapen kring klimatförändringar, de sociala och ekonomiska konsekvenserna av klimatförändringarna och möjliga åtgärder för att förhindra
klimatförändringarna.
FN:s klimatpanel har släppt fyra rapporter sedan den bildades. I rapporterna ingår olika delrapporter. Klimatpanelen arbetar nu på den femte redogörelsen av klimatförändringarna som släpps i oktober 2014. Antalet författare till
rapporterna ökar ständigt. 1990 bidrog 97 författare till den första rapporten.
2010 hade antalet författare stigit till 831.
2007 erhöll klimatpanelen Nobels fredspris
(http://www.ipcc.ch/organization/organization_history.shtml#.UrL44ZGleyU).
2. Miljödebattens historia
Det finns ingen specifik punkt i historien där miljödebatten startade utan det är flera punkter som tillsammans bildat den debatt vi har idag. Men självklart finns personer, verk och händelser som möjliggjort för, samt drivit miljöfrågan framåt.
Bland dessa kan Carl von Linné räknas in som namngav djur och växter. Även Charles Darwin som visade på att alla arter av liv utvecklats från ett gemensamt ursprung genom, vad han valde att kalla det naturliga urvalet, bör räknas in bland dessa. Men när det kommer till miljödebatten som den ser ut idag så handlar det inte längre om hur saker och ting gick till från början. Även om den kunskapen ligger till grund för hur det vi anser ha liten miljöpåverkan kan eskalera och få konsekvenser som vi inte kunnat förutspå. Det finns dock dem som upplyst oss om just dessa konsekvenser. Rachel Carson från Pennsylvania var marinbiolog under trettio-‐ till sextiotalet. Hon var även författare. Hennes böcker var direkt kopplade till det hon upptäckt i sin forskning. Hennes styrka låg dock inte enbart i forskningen hon gjorde utan i sättet hon förmedlade den
bekämpningsmedel. Boken släpptes i en tid då missnöjet över oljeutsläpp, farligt avfall och dålig luft växte sig allt starkare vilket ledde till att den fick enorm genomslagskraft (Wyss, 2008, s.20, 26-‐29 & Djerf Pierre 1996, s.103). Det var under 60-‐talet som den offentliga debatten om miljöfrågorna startade och då började även de politiska partierna bli intresserad av frågan (Djerf Pierre, 1996, s.98-‐100). Sextiotalets stora miljöfråga i Sverige var kvicksilverfrågan som gick att anknyta direkt till Rachel Carsons debatt i USA om DDT och andra
bekämpningsmedel. De gick ut på samma princip. Hur påverkas djurlivet och i sin tur människan av att dessa kemikalier anrikas i näringskedjan? Debatten resulterade bland annat i att ett flertal vattendrag svartlistades då fisken ansågs otjänlig som människoföda till följd av de höga kvicksilverhalterna. Även frågan om industrins kvicksilveranvändning aktualiserades (Djerf Pierre, 1996, s.103).
Det ökade miljöfokus som växte fram under sextiotalet ledde fram till att det, på svenskt initiativ, blev aktuellt att diskutera miljöproblematiken i FN. Det
beslutades om att hålla en miljövårdskonferens i Stockholm 1972, vilket det också gjordes. Året efter fick dock miljövågen ett plötsligt slut när Sverige och övriga västvärlden drabbades av energikrisen (Djerf Pierre, 1996, s.187-‐188).
Trots detta så etablerade sig miljöfrågorna i samtliga partiprogram under sjuttiotalet. Någonting som även speglade allmänhetens intresse kring dessa frågor. I en undersökning av Sifo inför valet 1970 tillfrågades ett representativt, slumpmässigt urval svenskar vilka tre frågor som intresserade dem mest.
Tillsammans med vård-‐ och skattefrågor låg miljöfrågor i topp. Även inför valet 1973 låg miljöfrågan bland de som intresserade allmänheten mest. De
traditionella miljö-‐ och naturskyddsfrågorna stod dock endast för cirka en fjärdedel av det totala miljöintresset. I övrigt var det energi-‐ och
arbetsmiljöfrågor som intresserade flest. Åren efter kom kärnkraftsfrågan att dominera debatten även om vissa andra miljöfrågor, som miljögiftsfrågan, fick stort genomslag periodvis bland annat på grund av uppdagade skandaler (Djerf Pierre, 1996, s.188-‐194).
Åttiotalet var uppdelat i två perioder. Årtiondets första hälft präglades av ett svalnande miljöintresse till följd av den tidigare intensiva kärnkraftsdebatten
som ledde till opinionsmässig trötthet. Dessutom gjorde den ekonomiska lågkonjunkturen att fokus låg på frågor kring ekonomi och sysselsättning. Detta till trots så bildades miljöpartiet 1981 (Djerf Pierre, 1996, s.196-‐197).
Under åttiotalets andra hälft började en förändring ske. Intresset kring miljöfrågorna ökade successivt och även miljöorganisationer som
Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden och framför allt Greenpeace fick stark tillströmning av nya medlemmar. Miljöpartiet som fått varierande
röstresultat under större delen av åttiotalet passerade 1988 partispärren när de fick 5,6 procent av rösterna och tog sig in i riksdagen (Djerf Pierre, 1996, s.197-‐
198). Anledningen till det ökade miljöintresset som började i mitten av åttiotalet kan bero på bristen av konkurrerande tyngre ämnen, såsom ekonomifrågor.
Dessutom var den massmediala bevakningen stor kring valet 1988 där mycket fokus lades på att följa upp miljöfrågorna även från journalisternas sida (Djerf Pierre, 1996, s.198). Det var också under slutet av åttiotalet som miljöfrågan skiftade från frågor kring lokala industriutsläpp och regionala
exploateringsfrågor till en mer global miljödebatt som handlade om försurningen, klimatförändringarna och kemikaliehanteringen med mera.
Årtiondets slut fylldes åter med kärnkraftsfrågan som, i och med
Tjernobylkatastrofen, aktualiserades debatten kring riskerna med kärnkraft (Djerf Pierre, 1996, s.198-‐200). 1990, två år efter att IPCC bildades, kom den första klimatrapporten.
3. Teori och tidigare forskning
Nyhetsvärderingsteorin tillsammans med Djerf Pierres Gröna nyheter ligger i denna uppsats till grund för att förklara varför miljörapporteringen sett ut som den gjort. Olika faktorer påverkar vad som publiceras.
Kommunikationsforskaren Henk Prakke var först med att göra en modell för vad som blir en nyhet. I modellen ingår tre avstånd: tid, kultur och rum. En händelse som pågår just nu, berör många och händer i närheten har störst chans att bli en nyhet. Nyhetsvärdet är lägst då en händelse inte antas beröra, om den hände för
har sammanfattat vilka faktorer som gör att en händelse blir nyhet.
§ Händelsen handlar om politik, ekonomi samt brott och olyckor.
§ Om händelsen har ett kort geografiskt eller kulturellt avstånd blir den lättare publicerad.
§ Sensation och överraskningar ökar nyhetsvärdet.
§ Ämnet behandlar enskilda elitpersoner.
§ Ämnet beskrivs enkelt men är viktigt och relevant.
§ Händelsen utspelas under kort tid men som en del av ett tema.
§ Ämnet har negativa inslag.
§ Händelsen har elitpersoner som källor.
(Hadenius, Wiebull, Wadbring, 2009, s. 303-‐304).
Monika Djerf Pierre beskriver i boken Gröna Nyheter sin undersökning av miljörapportering i Rapport och Aktuellt under åren 1961-‐1994. Eftersom även vi undersökt Rapport var den till stor hjälp. Vi har inspirerats av den vad gäller val av kategorisering av ämnen. Den har också används för att ge en förförståelse kring miljörapportering under den givna tidsperioden. Vi har även använt oss av den för att redogöra för miljöhistoriken i punkten ovan.
Rapportering mellan åren 1961-‐ 1970 kallar Djerf Pierre för ”den speglande miljöjournalistiken”. Med en speglande journalistik menar hon att journalisterna drevs av ett speglande nyhetsideal där strävandet efter opartiskhet och saklighet hägrade. Vanligast förekommande var bevakningen kring föroreningar och hur dessa påverkade oss människor. Naturen beskrevs som en resurs som
människan kunde dra nytta av. Allra vanligast var bevakningen av miljöproblem lokalt och nationellt. Inga internationella miljöproblem omtalades.
Redaktionerna framförde miljönyheterna på ett lugnande sätt hellre än ett alarmerande (Djerf Pierre, 1996, s. 161-‐ 168).
Vidare kallar Djerf Pierre perioden 1970-‐ 1991 för ”den kritiskt dokumenterande miljöjournalistiken”. Under den här tiden ökade den
alarmerande journalistiken där miljöförstöringen beskrevs som ett hot mot både människa och miljö. Bilderna i TV-‐inslagen blev viktigare för att på ett konkret sätt kunna visa vilka effekter miljöförstöringen lett till. Journalisterna använde sig av ett mer kritiskt förhållningssätt än tidigare och miljörapproteringen ökade under denna period. Även internationella miljöproblem fick mer utrymme i Rapport och Aktuellt. Rapporteringen av kärnkraften var vanligast
förekommande, tätt följt av bevakning av industriell miljö, där lokala industriutsläpp fick mest uppmärksamhet (Djerf Pierre, 1996, s. 284-‐ 290).
”Den populariserade miljöjournalistiken” väljer Djerf Pierre att kalla tiden
mellan åren 1991-‐ 1994. Djerf Pierre förklarar att redaktionerna började med en mer konsumentinriktad miljöjournalistik som skulle hjälpa den enskilde
människan med miljöproblemen i vardagen. Språket blev enklare och
vardagligare. Rapporteringen kring miljöfrågor minskade under perioden och den alarmerande miljöjournalistiken avtog. I och med att Nyheterna i TV4 producerade mer kommersiella nyheter påverkades Rapport och Aktuellt av detta och därför blev även deras nyheter populariserade (Djerf Pierre, 1996, s.
334-‐ 339).
Förutom den genomgång av miljöhistoriken som Djerf Pierre redogör för, beskriver hon även större händelser som gett avtryck i miljödebatten. Dessa händelser har vi använt oss av för att förklara varför rapporteringen kring miljö-‐
och klimatfrågorna sett ut som de gjort.
I Media Meets Climate -‐ The Global Challenge for Journalism beskriver Risto Kunelius hur mottagarnas intresse, uppmärksamhet och oro för klimatet har stigit avsevärt. I och med IPCC:s fjärde rapport, Al Gores engagemang för miljön, orkanen Katrina och Sternrapporten blev oron för klimatet inte bara en fråga för klimatforskare och vetenskapsjournalister, utan en fråga för allmänheten (Eide &
Kunelius, 2012, s. 31). Enligt Prakke är en del av nyhetsvärderingsteorin
”kulturellt” avstånd. Under denna punkt ingår engagemang, intresse och kännedom. Eftersom intresset för klimatfrågan ökade under 2007 kan detta ha medfört att medier valde att öka rapporteringen om klimatfrågan. (Hadenius,
händelser som vi kan koppla till våra resultat och som förklarar varför vissa förändringar skett.
Mike Humle har i artikeln Mediated messages about climate change:
reporting the IPCC Fourth Assessment från 2007 undersökt hur brittiska medier rapporterat om IPCC:s fjärde rapport 2007. En av slutsatserna visar att medier rapporterar om klimatfrågan i den ton IPCC:s rapport håller, det vill säga om rapporten är försiktigt positiv är det vanligare att mediebevakningen är mer lösningsorienterad. Resultatet visar även att medier bevakar rapporten mer om den är alarmerande.
Eftersom denna undersökning på vissa plan ligger i linje med vår undersökning har den varit användbar, främst i användandet av hur rapporteringen kan delas upp efter framtoning som alarmism.
Ana Ivanova, Mike S. Schäfer, Inga Schlichting och Andreas Schmidt skriver i en vetenskaplig artikel med namnet: Is There a Medialization of Climate Science?
Results From a Survey of German Climate Scientists. Där beskrivs sambandet mellan klimatforskning och medier. Det utspelar sig ett utbyte av agendor.
Medier gör nyheter av det som forskare kommer fram till. Detta låter inte speciellt främmande men de menar att det även går åt andra hållet. Att medier skriver om, och på så sätt eftersöker, ett visst ämne som sedan forskare
bestämmer sig för att forska kring. I vår undersökning behandlar vi inte enbart klimatfrågan utan undersöker även frågor rörande växter, hav och fiske. Detta för att se om klimatrapporten bidrar till att medierna rapporterar mer även om andra miljöfrågor. Då vi endast undersöker en månad i samband med att
klimatrapporten kommer ut så kan vi inte själva undersöka om detta stämmer.
Andra kan däremot ta vid och använda våra resultat för att jämföra med andra månader, år och andra medier.
Vi har även tagit del av Gary Braasch’s vetenskapliga artikel Climate change: Is seeing believing? Han beskriver hur klimatförändringar framställs i bild i medierna. Det är svårt att förmedla sådant som förändras över tid.
Användningen av bilder som ska representera klimatförändringen blir vanligare.
I detta fall handlar det ofta om smältande glaciärer, jorden sett från rymden, bilder på solen, rykande skorstenar eller på isbjörnar och pingviner. Även
användandet av illustrationer används i större utsträckning. Gary Braasch ställer sig också frågan om dessa bilder hjälper oss till ökad förståelse kring
klimatförändringarna eller inte?
Bob Wyss har skrivit om journalistens arbete kring miljöfrågor i boken Covering the environment – How journalists work the green beat. Han presenterar bland annat hur miljödebatten växte i och med Rachel Carsons bok Tyst Vår i början av sextiotalet och hur denna nådde ut till allmänheten som fick ökad insikt och intresse för miljöfrågor. Han har även ett kapitel om hur miljöfrågor presenteras i rörliga bilder och varför vissa ämnen inte rapporteras i TV på grund av brist på rörligt bildmaterial.
Förutom dessa tidigare nämnda har vi även haft användning av Lars Nord och Jesper Strömbäcks Medierna och demokratin. Den har innefattat ett flertal kapitel som fungerat som komplement eller förtydligande av bland annat Håkan
Hvitfelts På första sidan – En studie i Nyhetsvärdering. Förutom att ta upp nyhetsvärdering och nyhetsurval så diskuterar Marina Ghersetti i Medierna och demokratin även journalistens roll i mediedebatten. Forskningen kring hur journalisterna påverkar nyhetsvärderingen har förändrats från den första avhandlingen som kom ut på 50-‐talet. I början låg fokus på den enskilde redaktören och den enskilde journalisten för att sedan ändra perspektiv till journalistiska yrkeskåren som helhet och dess värderingar och normer. På 70-‐
talet låg forskarnas fokus på att den enskilde journalisten hade marginellt inflytande på nyhetsvärderingen. Senare forskning visar att journalisten mer betraktas som en individ och har mer att säga till om. Däremot ligger oftast beslut om nyhetsvalet hos högre chefer men journalisten själv får välja källor och vinkel. Specialreportrar förväntas dock i högre grad att komma med egna
initiativ om vad som publiceras som nyheter (Nord & Strömbäck, 2012, s. 219-‐
220). Denna information har varit viktig för vår frågeställning: vem är
journalisten? Tack vare intervjuer med journalister på DN och Rapport har vi
kunnat skapa oss en uppfattning av hur journalistens roll ser ut när det kommer till dennes möjlighet att påverka nyhetsmaterialet.
Journalistens specifika roll som förmedlare av vetenskaplig fakta och vilken typ av journalist som förmedlar mest korrekt information diskuterar Kris M. Wilson i sin artikel Drought, debate, and uncertainty: measuring reporters’ knowledge and ignorance about climate change.
3.1. Studiens begrepp
Här förklaras de olika begrepp som använts i uppsatsen samt vid kodning. En del begrepp är våra egna, en del andra är hämtade ur litteratur med mer vedertagna eller redan konstruerade begreppsförklaringar som vi valt att använda oss av.
IPCC Intergovernmental Panel on Climate Change. På svenska kallad FN:s klimatpanel. FN-‐institution som sammanställer klimatforskning. Grundad 1988 av World Meteorological Organization (WMO) och United Nations Environment Programme (UNEP).
Växthuseffekten Uppbyggnaden av växthusgaser (vattenånga, koldioxid, ozon med flera) som släpper igenom solens energi för att värma jorden samtidigt som de saktar ner processen där värme försvinner ut i rymden (Wyss, 2008, s. 10-‐11).
Klimatrapporten Det färdigställda dokument där forskarna på IPCC slagit ihop forskningen från de olika delrapporterna till en komplett rapport om klimatets rådande läge.
Sternrapporten Rapport från 2006 av ekonomen Nicholas Stern som beskriver ett scenario där den globala uppvärmningens följder mäts i pengar.
Nyhetsinslagen i Rapport samt artiklarna i Dagens Nyheter har delats upp i tre olika kategorier; alarmerande, informerande och upplysande. Detta för att beskriva den språkliga framställningen i inslagen och artiklarna. Uppdelningen av dessa kategorier är konstruerad av oss. Den alarmerande variabeln är dock inspirerad av Monica Djef Pierres Gröna nyheter som använder uttrycket men
inte som en variabel i den kvantitativa undersökningen (Djerf Pierre, 1996, s.
284).
Alarmerande Inslaget eller artikeln innehåller en del värdeladdade ord för att beskriva miljösituationen eller/i kombination med att innehållet utrycker tidspress inför klimathotet.
Informerande Innehåller inga värdeladdade ord och trycker inte på att förändring måste ske snabbt utan lyfter fram informationen sakligt.
Upplysande Likt informerande är denna kategori utan värdeladdningar.
Den innehåller dock någonting nytt i form av framtida teknik, pågående forskning och så vidare som i framtiden kan lösa ett miljöproblem eller slå hål på myter kring miljöfrågan.
Ytterligare variabler som kodningen innefattade var huruvida IPCC var närvarande i artikeln/inslaget och om eventuella skeptiker till
miljöförändringarna kom till tals.
IPCC:s närvaro Nämns IPCC i artikeln i samband med rapporten? FN:s klimatpanel samt hänvisning till senaste klimatrapporten räknas också som närvaro av IPCC.
Skeptikers närvaro Till närvaro räknas om skeptiker till miljöförändringen kommer till tals eller får sin sida redovisad i
artikeln/inslaget.
4. Frågeställning
§ Hur mycket utrymme ges för klimatrapporteringen under denna månad i DN respektive Rapport vad gäller antal artiklar och inslag? Skillnader?
§ Hur ser rapporteringen ut? Alarmerande? Informerande? Upplysande?
§ Skiljer sig rapporteringen mellan utgivningsåren?
§ Vilka kommer till tals?
§ Vem är journalisten?
§ Hur ofta nämns IPCC?
5. Material och metod
Uppsatsen bygger på en en kvantitativ innehållsanalys kompletterad med kvalitativa intervjuer. DN och Rapports 19.30-‐ sändning analyserades under en månad vid fyra tillfällen: 1990 (24/8-‐21/9), 1995 (8/12-‐5/1 1996), 2001 (15/1-‐
12/2) och 2007 (26/1-‐23/2). Datumen valdes efter när FN:s klimatpanels klimatmöten ägt rum. Under dessa möten släpps en rapport av IPCC:s forskargrupp. DN och Rapport undersöktes en vecka innan rapporten publicerades samt tre efterkommande veckor.
Anledningen till att Rapport valdes var för att vi ville undersöka ett TV-‐program då de flesta uppsatsskrivare utgår från tryckt press. 19:30-‐sändningen valdes på grund av att det är Rapports huvudsändning
(http://www.svt.se/nyhetsprogrammet-‐rapport/rapport-‐sveriges-‐storsta-‐
nyhetsprogram). DN beslutades att ha med för att en jämförelse skulle kunna genomföras mellan olika medier. Som nämnts tidigare utgick vi från IPCC:s klimatrapporter för att de nyligen aktualiserats och de gav oss datum att utgå från i undersökningen. Två journalister har intervjuats: Lars-‐Ingmar Karlsson som skrivit om miljöfrågor i DN och Calle Elfström som gjort miljörelaterade inslag i Rapport.
5.1. Undersökningen
Vi undersökte samtliga Rapportsändningar för de bestämda perioderna och kodade inslag som rörde miljöfrågor. Vi kodade hur långa inslagen var, vem journalisten var och vilken kategori inom miljöfrågor inslaget tillhörde.
Kategoriseringen av ämnesfokus på artikeln/inslaget ledde till åtta olika
ämneskategorier. Variablerna trafik, vattenkvalitet och ekologiskt är hämtade ur Djerf Pierres Gröna nyheter (1996, s. 70). I vissa fall kan artiklar/inslag
kategoriseras till fler än en av dessa. Avvägningar och diskussion om vilket som var huvudfokus fick då göras.
Klimat Artiklar/inslag som allmänt handlat om klimatförändringar, växthuseffekt, koldioxidutsläpp, naturförändringar på land och så vidare.
Miljöpolitik Miljöfrågor som grundar sig i politiska beslut och förändringar.
Trafik Artiklar/inslag där bilismens (och trafikens)
miljökonsekvenser står i fokus. Oftast handlar det som bilavgasernas effekter eller om vägtrafikens påverkan på naturen. Även miljötekniska inslag inom trafiksektorn är inkluderat.
Energi Fokuserar på alternativa energikällor till kol och olja samt allmänt kring odling, framställning och konstruktion kring dessa. Även bränsle i form av etanol, el och så vidare till trafik är inkluderat.
Vattenkvalitet Artiklar/inslag som fokuserar på vattenkvalitén i olika vattenområden (sjöar, hav, grundvatten), till exempel vad gäller förekomst av olika föroreningar, olika källor till föroreningarna och föroreningarnas konsekvenser för levande organismer (växter, fiskar) i vattnet. Även projekt för att förbättra vattenkvalitén är inkluderat.
Fiske Miljöaspekter av fiske och fiskodling.
Miljöteknik Artiklar/inslag har fokuserat på teknik som kan hjälpa till att lösa miljöproblem.
Ekologiskt Artiklar/inslag med fokus på konsumtion, återvinning samt bekämpningsmedel som används i jord-‐ och skogsbruk.
Miljöbrott Dumpning av miljöfarliga ämnen, användning av farliga kemikalier som bryter mot lagen och liknande brott som skadar miljön.
Därutöver kodades huruvida inslaget var informerande, alarmerande eller upplysande, huruvida några skeptiker kom till tals och om IPCC nämndes i inslaget.
DN gicks igenom i Kungliga Bibliotekets mikrofilmsarkiv. Vi kodade antal ord, vilken journalist som skrivit artikeln och vilken kategori artikeln tillhörde. Precis som med Rapport kodades huruvida artikeln var alarmerande, informerande eller upplysande, om några skeptiker kom till tals och om IPCC nämndes i artikeln.
Anledningen till att den språkliga framställningen i inslagen och artiklarna granskades var för att se hur medier rapporterar om miljöfrågor. IPCC:s närvaro var viktig eftersom vi ville ta reda på hur stort genomslag deras rapporter hade i medierna. Dessutom var det ett mätinstrument för att se vilka artiklar/inslag som var direktkopplade till klimatrapporterna och vilka som var andra typer av miljöfrågor. Skepticismen kodades för att se om skeptikers åsikter presenterades i artiklar/inslag.
För att få förklaringar till resultaten träffade vi Lars-‐Ingmar Karlsson, tidigare journalist på DN, för en intervju där vi baserat frågor utifrån den kvantitativa studiens resultat. Samma frågor ställdes till Calle Elfström på Rapport som vi hade mejlkontakt med. Intervjuerna finns sparade i form av mejldiskussion och inspelning. Valet av intervjupersonerna baserades utifrån att båda publicerat flest artiklar/inslag inom respektive medium.
Innan den kvantitativa undersökningen genomfördes hade vi en hypotes om hur resultatet skulle se ut. Enligt vår hypotes skulle rapporteringen kring
klimatrapporterna öka med varje ny klimatrapport som presenterades av IPCC.
Detta i och med det låga intresset kring miljöfrågor som rådde i början av 90-‐
talet och den vändning som skedde i mitten av 90-‐talet (Djerf Pierre, 1996, s.
298-‐300) och den pik kring miljöfrågan som var 2007 (Eide & Kunelius, 2012, s.
31). Även rapportering av andra miljöfrågor skulle öka i samband med att klimatfrågan togs upp.
5.2. Urval
Trots att en del variabler vid kodning är specifikt inriktade på klimatrapporten så har större delen av miljöfrågorna inkluderats i undersökningen. Det finns dock en del miljöinriktningar som valts bort av olika skäl. Kärnkraftsfrågan är helt struken ur materialet av den anledningen att fokus på artiklarna/inslagen som handlar om kärnkraften inte har miljövinkel utan blivit en mer politisk fråga, alternativt att det handlat om bristande säkerhet, mindre olyckor och så vidare. Inte heller är frågor kring landlevande djur inkluderade av den
anledningen att de artiklarna/inslagen fokuserar exempelvis på djurets välmående, levnadsprocess och hot. Ett exempel är en artikel som handlar om vargstammens storlek och huruvida jakten på varg ska öka eller inte. Någonting som inte är direkt i anknytning till mer klimatrelaterade frågor. Anledningen till att fiske är med som egen punkt i undersökningen är då fiskbeståndet är sämre reglerat än exempelvis vargstammen och där den rådande fiskesituationen har gjort haven till mindre stabila ekosystem. Av samma anledning som de tidigare punkterna valts bort är inte heller kemikalier och gifter som skadar oss
människor inkluderade om de nu inte också skadar växter eller har påverkan på klimatet.
När det kommer till vilket material som valts att koda i de olika medierna så är inte alla delar av DN inkluderade. Rapportsändningen däremot är, i sin helhet, med i kodningsprocessen. I DN är kultur-‐, sport-‐ och Stockholmsbilagan exkluderade ur det material som kodats. Detta med anledning att kultur-‐ och sportbilagan inte förväntas diskutera miljöfrågor och Stockholmsbilagan är lokalt förankrad på en bestämd, begränsad geografisk plats. Övriga bilagor i DN är dock med i kodningsprocessen oavsett om de är utgivna dagligen eller en gång i veckan.
5.3. Reliabilitet och validitet
Reliabilitet är frånvaron av systematiska fel (Esaiasson, 2012, s.57). För att uppnå detta i så hög grad som möjligt har vi valt att göra stora delar av
undersökningen tillsammans för att kunna diskutera alla artiklar och inslag och sedan ta ett beslut om huruvida materialet ska ingå i undersökningen eller inte, vilken kategori inslaget/artikeln tillhörde och vilken språklig framställning journalisten haft (alarmerande, informerande eller upplysande). Dessa tre variabler ansåg vi var svårast. Delar av materialet kodades dock enskilt och det var med dessa vi gjorde ett reliabilitetstest (Esaiasson, 2012, s.207).
Vid reliabilitetstestet valde vi att koda om tio artiklar vardera av de vi gjort enskilt. Av totalt tjugo artiklar hittades tre som diskuterades igenom igen för att sedan ta ett beslut tillsammans. Vad som skiljde våra beslut åt, var i ett av fallen vilken kategori artikeln tillhörde och i de andra två om journalistens språkliga framställning var upplysande eller informerande.
Eftersom varken Dagens Nyheter från 1990 eller 1995 fanns digitaliserat i Mediearkivet Retriever Research räknades alla ord i artiklarna från dessa år manuellt. Detta medför att vi inte kan utesluta att den mänskliga faktorn lett till att artikellängden kan vara felräknad med ett fåtal ord.
Från början var tanken att endast körscheman från Rapport skulle undersökas då vi antog att alla rubriker som sändes det datumet skulle ingå. När vi sedan undersökte hela programmet visade det sig att deras körscheman inte var kompletta och därför gicks alla sändningar igenom från början till slut för att med säkerhet inte missa eventuella inslag. Trots att åtgärder tagits för att minimera riskerna till eventuella misstolkningar så är kodningen gjord utifrån våra egna tolkningar av artiklarna/inslagen. Det finns ingen garanti för att andra som genomför samma undersökning tolkar texterna på samma sätt som vi gjorde. Försök har dock gjorts att tydligt förklara hur resonemanget gått till vid bedömning av de olika kategorierna, som förklarat under begreppsförklaringar.
Validitet innebär frågan om vi empiriskt undersöker det vi på den teoretiska nivån faktiskt undersöker. Det vill säga, mäter vi det vi påstår att vi mäter (Esaiasson, 2012, s.57). Genom att noggrant beskriva alla kategorier och ämneskategorier i kodboken strävar vi efter att vår undersökning ska ha hög
validitet. Vi har genomgående utgått från våra grundläggande forskningsfrågor.
Det finns mycket forskning som belyser miljöjournalistik men eftersom vi har valt att utgå från IPCC:s klimatmöten har vi en egen inriktning vilket innebär att vi undersökt något nytt.
6. Resultat och Analys
6.1. Hur mycket utrymme ges för klimatrapporteringen och varför?
Det grundläggande och första som uppmärksammades var hur få inslag i Rapport som var miljöinriktade. I det totala materialet, som uppmätte 234 analysenheter, var endast 36 av dessa från Rapportsändningarna. Det
motsvarade 15 procent av allt kodat material. Betydligt mer var presenterat i DN med 198 artiklar som stod för 85 procent av det kodade materialet. Detta kan grunda sig i flera saker. För det första är 19:30-‐sändningen endast en av fem rapportsändningar under dagen vilket betyder att vissa ämnen som rapporteras i de andra sändningarna inte nödvändigtvis behöver rapporteras i 19:30-‐
sändningen. Dessutom är utrymmet i tid i Rapport mer begränsat än utrymmet i ord i DN. En annan anledning är att miljöfrågor och snarlika nyheter inte gör sig vidare bra på bild. Det är mycket svårt att redovisa ett händelseförlopp som pågår kontinuerligt under en väldigt lång tid i rörlig bild, såsom
klimatförändringen gör. Denna faktor leder till att ett urval av vilka nyheter som ska presenteras görs, ett urval grundat på hur väl nyheten lämpar sig på bild (Wyss, 2008, s.32-‐34 & Anderson, 2009, s. 178). Enligt Hvitfelts punkter över vad som ökar sannolikheten för vad som blir en nyhet är två av dem att händelsen beskrivs tillräckligt enkelt men är viktiga och relevanta (Hadenius, Weibull, Wadbring, 2009, s. 304-‐305). Rapport har, som tidigare nämnt, väldigt begränsad sändningstid vilket gör inslagen korta. Detta till trots så måste det inses att antalet inslag under en rapportsändning inte kommer i närheten av antalet artiklar i ett nummer av DN. Det beror också på att nyhetsvärderingen ser annorlunda ut på Rapport och DN. Tidningens möjlighet till större utbud ger
medför att de som sätter agendan för vad som blir en nyhet grundar det i sitt eget intresse. Lars-‐Ingmar Karlsson, tidigare journalist på DN, berättar att under dessa år var DN en reporterstyrd tidning. Det vill säga att reportrarna hade stor möjlighet att påverka materialet. Han menar dock att det till stor del också har med vilka som varit nyhetschefer under tiden och hur mycket de högre cheferna velat påverka innehållet. På Rapport har den bestämmande rollen legat hos publiceringsredaktören, programredaktören och planeringsavdelningen. Calle Elfström, journalist på Rapport, anser ändå att han som reporter har stor möjlighet att påverka innehållet. Om en redaktion har miljöjournalister ökar därmed också chansen för att fler artiklar/inslag kommer vara relaterade till miljöfrågor (Hvitfelt, 1985, s. 20-‐20 & Nord & Strömbäck, 2013, s. 218-‐220). På Rapport har inte antalet reportrar förändrats i någon högre grad de senaste femton åren men vad var och en är inriktad på för ämnen grundar sig i deras egna intressen vilket gör att ämnesfokus varierar beroende på vilka som arbetar för stunden berättar Calle Elfström. Det ligger dock sällan enbart på den enskilda journalisten. Det är troligare en underliggande bestämmelse som ligger högre upp eller till och med i väggarna på redaktionen. Redaktionen har exempelvis valt att anställa journalister specifikt inriktade på miljöfrågor (Hvitfelt, 1985, s.
22 & Nord& Strömbäck, 2013, s. 219).
6.2. Hur ser rapporteringen ut?
Uppdelningen av artiklarna/inslagen kunde delas in under tre olika punkter;
alarmerande, informerande eller upplysande. Journalisterna bakom de alarmerande artiklarna/inslagen använde sig av värdeladdade ord och en dramaturgi som trycker på att det är bråttom.
Hotet växer i omfattning. Ekonomisk tillväxt – inte minst i ett jätteland som Kina! – ger fler bilar, mer trafik, mer energiförbrukning, mer koldioxidutsläpp. I förra rapporten från FN:s klimatpanel, 1995, var värsta scenariot 3,5 graders temperaturhöjning. På bara fem år har gränsen flyttats mer än två grader uppåt.
Dagens Nyheter, 2001-‐01-‐24
När meningar som ”hot som växer”, ”det värsta scenariot för fem år sedan är nu ännu värre” utropstecken, upprabbling av faktorer som ökar trycket på klimatet
används har vi valt att tolka det som alarmerande. Denna typ av journalistik hade förändrats trodde vi, även om det var delade meningar på vilket sätt. Det visade sig dock att det rent procentuellt var mycket små förändringar mellan åren (se figur 1).
Språklig framställning
Figur 1. Figuren visar totalt antal artiklar och inslag från DN och Rapport
respektive år samt fördelningen mellan de språkliga framställningarna.
Det brunmarkerande området är antalet alarmerande artiklar/inslag under den utvalda månaden respektive år. Trots att antalet alarmerande artiklar/inslag har varierat mellan åren så har detta att göra med att det totala antalet
artiklar/inslag varierat. Diagrammet visar att minskningen och ökningen följt den övriga utvecklingen. 1990 var 10 procent av artiklarna/inslagen av
alarmerande karaktär. Fem år senare låg siffran på 11 procent. 2001 motsvarade de alarmerande artiklarna/inslagen 14 procent av det totala innehållet men 2007 var siffran tillbaka på 11 procent, precis som tolv år tidigare. Enligt Lars-‐
0 20 40 60 80 100 120
1990 1995 2001 2007
Informerande Upplysande Alarmerande
n=234
ett mer alarmerande sätt att skriva på än andra. Det finns även ett visst tryck uppifrån att spetsa till artiklar.
Vad gäller de upplysande artiklarna/inslagen låg de, både 1995 och 2007, på 11 procent. 1990 och 2001 låg på 3 respektive 7 procent. Att siffran var lägre 1990 kan bero på att det hölls två stora miljökonferenser i Sverige under den perioden vilket ökade antalet informerande artiklar/inslag. Detta sänker andelen
upplysande artiklar rent procentuellt trots att det endast är en färre i antal än 1995 och 2001. Det går allmänt att se att miljöfrågorna gavs mer utrymme 1990.
Detta samtidigt som miljödebatten var på stadig nedgång vad gäller utrymme i medierna (Djerf Pierre, 1996, s.198). Anledningen till den ökade rapporteringen har att göra med att klimatkonferensen pågick i Sundsvall och
Östersjökonferensen i Ronneby under denna period. Klimat-‐ och
Östersjöfrågorna fick ett medialt lyft på grund av dessa. Vilket speglar sig i mängden artiklar/inslag som fanns tillgängliga under den undersökta månaden 1990 (Djerf Pierre, 1996, s.263). Enligt Prakkes modell för de tre faktorer som har betydelse för nyhetsvärderingen är en av dem rumsligt avstånd. Det som sker nära får större nyhetsvärde (Hadenius, Weibull, Wadbring, 2009, s. 303-‐
304).
6.3. Skiljer sig rapporteringen mellan utgivningsåren?
Valet att dela in de olika artiklarna/inslagen i ämneskategorier utefter vad artikeln/inslaget handlade om var självklar för att kunna se fördelning mellan olika miljöfrågor. Rent generellt låg många av ämneskategorierna på liknande nivåer genom alla fyra år. En del har dock genomgått stora förändringar. Det mest utmärkande är rapporteringen kring klimatet 2007, främst i DN, i
förhållande till de tidigare åren. 1995 och 2001 handlade få artiklar om klimatet.
Även om antalet var fler 1990 skedde nära en fyrdubbling av antalet till 2007 (se figur 2). Detta på grund av Al Gore och hans dokumentärfilm An inconvenient truth om klimatförändringarna, orkanen Katrina och Sternrapporten som gav klimatfrågan ett ordentligt uppsving bland allmänheten, politikerna och
medierna mellan 2005 och 2007 (Eide & Kunelius, 2012, s.31 & Anderson, 2009, s. 178). Lars-‐Ingmar Karlsson anser att Sternrapporten är den främsta
anledningen till att makthavare började uppmärksamma klimatfrågan då den belystes utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Enligt Karlsson hade DN som bäst miljöbevakning detta år. Även Rapport hade fler inslag kring klimatet 2007. I övrigt utmärkande var det generellt höga antalet artiklar/inslag som handlade om miljöpolitik. Detta främst 1990 med 30 artiklar i DN. Detta kan jämföras med nära hälften 2007 (se figur 2). Att miljöpolitiska frågor rapporterades i sådan utsträckning 1990 kan grunda sig i de två, tidigare nämnda, miljökonferenserna som hölls i Sverige under denna period. På grund av att konferenserna hölls i Sverige blir det genast ett högre nyhetsvärde kring relaterade frågor enligt Prakkes modell (Hadenius, Weibull, Wadbring, 2009, s. 303-‐304).
Klimat och miljöpolitik i DN
Figur 5. Figuren visar antal artiklar i Dagens nyheter som handlar om klimat och miljöpolitik de olika åren.
Noterbart är även att miljöfrågan i DN oftare togs upp i ledarna under 2007 än resten av den undersökta perioden. Av totalt 12 ledare återfanns sju stycken 2007. Miljöfrågan fick även större genomslag på debattsidorna. Av 10
debattsidor som handlade om miljön hittades 6 stycken 2007.
0 5 10 15 20 25 30 35 40 45
1990 1995 2001 2007
Klimat Miljöpolitik
n=198
