Kulturjournalistiken idag

Kulturjournalistiken idag

och hur rapporteringsfokuset ändras på dagstidningarnas kultursidor.

Carin Ström

Student

Termin 4 – VT 2013

1KU005; Journalistik och vetenskaplig fördjupning Institutionen för kultur- och medievetenskaper

Abstract

The Culture Journalism of Today

and how the report focus changes in the cultural sections of local newspapers

As our society moves into a more technical era, journalism and the reporting of

culture have had to follow. But where has that left the cultural critique, and

journalist/reviewers, in our local newspapers? This bachelor thesis will try to map

and explain the change of the cultural presentation in the local newspapers from the

day it was firstly introduced as a genre in the modern journalistic world until today –

1840 and onwards. Whether it has turned into complete tabloid journalism or if it's

methods are used to expand the knowledge about the cultural object, it shall be

discovered with the help of an analysis of the cultural sections in some newspapers –

both from the last quarter of 2012 (October - December) and one date from two years

prior to that. One of the answers provided by the analysis, and perhaps the most

relevant to this thesis, is that by adding features of tabloid journalism in reports of

cultural news, culture journalism can better adapt its contents according to academic

and social preferences of what is considered important aspects of information in the

news, as it positions itself according to the technological fields and the changes within

the cultural area itself.

Keywords: Culture journalism, Local newspapers, Cultural presentation, Tabloid

journalism, Historical change

Innehållsförteckning

Titelsida

Abstract

Innehållsförteckning

Introduktion ... 1

– Introduktion (s.1)

– Syfte och frågeställningar (s.1)

Teori och tidigare forskning ... 2

– Teori och tidigare forskning (s.2)

– Kulturjournalistikens första sekel (s.3) – Teknikens ingång och kändisjournalistik (s.8) – Summering (s.13)

Metod och material ………... 15

– Material, metod och urval (s.15)

– Kodnyckel (s.16) – Kvantitativ analys (s.17) – Problem och lösningar (s.18)

Resultat och analys ...……….... 19

– Empirisk bakgrund (s.19)

– Tabeller och figurer (s.20) – Skillnad; 2010 mot 2012(s.28) – Summering (s.30)

Slutdiskussion ...……….... 31

– Slutdiskussion (s.31)

– Avslutande kommentarer (s.33)

Källförteckning

Artikelregister

Bifogat

Introduktion

årt samhälle blir alltmer teknologiskt och journalistiken och den

kulturella rapporteringen har fått börja anpassa sig därefter för att nå ut

till allmänheten. Bland annat kan man ofta se en ökning av

kändisjournalistik som presentationsmetod och internet som rapporteringsteknik.

V

Kändisjournalistikens inflytande syns i hur dagstidningarnas kulturella artiklar –

med start under 1930-talet (Forser. 2002:13) – börjat fokusera mer på den kulturella

utövaren som person – till exempel om något som kan bättra på hens image – än den

kulturella händelsen eller objektet.

Internet som rapporteringsteknik har börjat påverka benämningen av rollen som

kulturjournalist då dess infinitiva utrymme och allmänna tillgänglighet ger vem som

helst chansen att skriva en kulturkritisk text (McDonald. 2007:16) och ta till sig

benämningen kulturjournalist, -kritiker eller -skribent.

Därför är det intressant att se på vilket sätt kulturjournalistiken använder sig av

dessa element för att överleva som journalistisk genre och åter etablera sig i

samhället, samt hur detta påverkar kulturjournalistens skrivande. Dessutom är det

intressant att se vilken betydelse kändisjournalistiken har för kvaliteten på det

journalistiska materialet eftersom papperstidningar och kulturjournalistik

fortfarande är viktiga för spridningen av den kulturella rapporteringen (Ljung

Svensson. 2010:12-13). Min utgångspunkt är att kulturjournalistiken, likt

musikgenren Rock, befinner sig i en övergångsfas (Dettmar. 2006:105-159) och att

kulturjournalistiken, utöver internet, använder sig av fokuset på kulturutövaren som

person för att återigen kunna etablera sig i samhället.

åledes är syftet med undersökningen att redogöra var kulturjournalistiken

befinner sig idag – år 2013 – och hur det representeras i dagstidningarna.

S

Frågeställningar jag kommer använda mig av är följande:

1. Vilket rapporteringsfokus förekommer mest i dagstidningarna?

2. Vilka genrer dominerar innehållet på kultur- och nöjessidorna? Varför?

3. Domineras kultursidornas utrymme av nöjesmaterial eller kulturellt

material eller tvärtom?

Teori och tidigare forskning

ör att kunna svara på de frågeställningar i uppsatsen som handlar om

rapporteringsfokus och kulturjournalistikens roll och kriterier, kommer

denna uppsatsdel använda ett flertal författare som skrivit om

kulturjournalistik och kulturell kritik i allmänhet och i samband med samhället.

Författarna och deras texter är som följer;

F

• Amusing Ourselves to Death av Neil Postman

• The Death of the Critic av Rónán McDonald

• Kritik av kritiken: 1900-talets svenska litteraturkritik av Tomas

Forser

• In g r i d E l a m s t e x t o m k u l t u r j o u r n a l i s t i k e n s b ö r j a n i

Kulturjournalistikens gränser redigerad av Oscar Hemer med flera

• Ann-Sofi Ljung Svenssons text Motståndets essäistik – även den i

Oscar Hemers bok – och

• Wilhelm Peterson-Berger: En Vägvisare av Bengt Olof Engström

För att sedan försöka förstå kulturjournalistikens etiska position genom

kulturjournalistikens historia kommer Schleiermachers och Gadamers hermeneutik

från Per-Johan Ödmans bok Tolkning, förståelse, vetande, John Brockman och C.P.

Snows vetenskapsteoretiska tredje kultur – tillsammans med en kort diskussion om

plagiat – också tas upp vid diskussioner kring när det har varit bäst att lägga mer

fokus på den kulturella utövaren som person och varför. Dessa teorier kommer finnas

med för att se ifall man kan hitta liknande situationer inom kulturjournalistiken och

kulturjournalistens positionering som skribent.

Kulturjournalistens första sekel

nligt Ingrid Elam i Oscars Hemers bok Kulturjournalistens gränser,

började kulturjournalistikens existens i form av brev som oftast

publicerades osignerade i tidningen (Elam. 2010:10). Brevens författare var

i största sannolikhet också kunnande och aktivt arbetande inom något kulturellt

område eftersom brevens innehåll oftast bestod av tekniska ämnesdiskussioner. De

kulturella ämnen som – åtminstone på 1800-talet – innefattade litteratur, musik och

konst, som i sin tur klassas som finkultur – också känt som högkultur. Till skillnad

från populär-, eller låg-, kulturens textil, mode, automobiler, sport, spel och film.

¹

Brevens författare, eller kulturkritiker som de skulle komma att kallas, distingerade

sig enligt journalisten och teoretikern Theodor Adorno (Forser. 2002:12), från de

vanliga journalisterna genom att vara de med motsatt åsikt – de som går emot

samhällets fasta åsikter, men ändå grundlägger dessa klassifikationer genom deras

ledande kunskap inom området. Dessa kritiker kan man, vid jämförelse med Forsers

beskrivning av `De Lärda´ i Alexandrias vetenskapscentrum Museions åsikter kring

kritik och kritiker, argumentera hade kulturens öde i sina händer och stod för det

auktoritära avgörandet av utövarens fortsatta karriär inom det kulturella ämnet

(Forser. 2002:11). Kritiken räknades av samma `Lärda´ även som den tionde musan

(Ibid).

E

Detta argument att kritikerna hade såpass stort status i samhället att deras åsikt

kunde avgöra en kulturell utövares fortsatta karriär inom det kulturella ämnet (Ibid),

kan stärkas av artiklar skrivna av kritiker såsom Wilhelm Peterson-Berger, som var

aktiv under 1920- och '30-talet. Kritiken i hans recensioner riktade sig inte bara till

det tekniska utförandet av kulturområdet skrivet på ett slags undervisande sätt.

Kritiken var syrligt rak nog att ge en såpass auktoritär bedömning av utövaren att det

kunde påverka dennes karriär tack vare Peterson-Bergers sociala och kulturella

kontakter både privat och yrkesmässigt. Två jämförande exempel på hur hans

recensioner kunde se ut finns att ta från Bengt Olof Engströms redigerade

samlingsbok Wilhelm Peterson-Berger:En Vägvisare, där det finns samlat några av

kritikerns mer utstående recensioner under 1900-talets början. Första exemplet är

från september 1913 och andra från december 1919:

1 Även mat, design och arkitektur är på olika vis medverkande i den kulturella rapporteringen där åtminstone arkitektur räknas in i finkulturen. Resereportage och andra utrikes evenemang hamnar oftast under klassifikationerna `Nyheter´ och

`Utrikes´.

1. Operan fastslog på torsdagen högheten, intelligensen och vakenheten i sina ledares syften

genom att efter 34 års vila åter släppa fram inför offentligheten Donizettis Lucia, den gamla

fjollan från Lamermoor. Försvaret för detta tilltag ålåg en italienskt sjungande koloraturdiva,

Graziella Paveto, redan till överflöd presenterad av en något vårdslös reklam. Hon kunde sina

tricks: konstfärdighet, inte konst. Själsliga moment förekommo ej i prestationen, finnas

knappt i rollen – sinnesrubbningen är nämligen inte hennes, utan Donizettis, och av ett ytterst

färglöst slag, tacka vet jag Anna i "Värmlänningarna". Om Graziella lindat sitt ena ben ett varv

runt livet och stoppat stortån i munnen, hade den andliga behållningen inte blivit sämre,

illusionen av galenskap däremot bättre. (Engström. 2006:118)

2. Kammarmusikföreningen lät vid sin fjärde säsongskonsert Bergwalds snille än en gång stråla

och blixtra så att den publik som fyllde salen satt andlös och förhäxad. […] Med en teknisk

överlägsenhet som fullt motsvarar det underbara verkets eget värde, med en skälvande känslig

dynamik, en elastiskt levande och dansande rytmik tolkade de en tondikt som likt de flesta av

sina syskon ständigt väcker den undrande frågan hos åhöraren: är detta verkligen skrivet i

Sverige, för svenskar av en svensk? Han hade visserligen ej svensk härstamning, men hans

tyska anor märks ju ännu mindre i denna skimrande soliga, formklara, och lekfullt tankedigra

musik. (Engström. 2006:115)

Vad man kan se i dessa exempel, utöver att de skiljs åt med 6 år, är hur Peterson-

Berger inte väljer sida utan är den kritiska informatören vid sidan av – därav den

undervisande karaktären i hans texter. Denna kritiska informatörens enda uppgift är

att syna kulturens sömmar utifrån den tekniska utförligheten och inte efter någon

socialt förutbestämd åsikt om till exempel operans finkulturella egenskaper – se

exempel 1. Dessa exempel visar ändå också hur Peterson-Bergers kritik influerats av

samhällsetablerade åsikter om kultur i det att instrumental musik utan lyrik är

finkultur. Detta syns i kommentaren om hur verkets `elastiskt levande och dansande

rytmik´ i exempel 2 (Engström. 2006:115-118).

Med tanke också på hur fokuset i exemplen ligger på det tekniska utförandet så ser

man hur kulturjournalistiken – sen sin start nästan ett sekel tidigare – inte ändrats

mycket. Finkulturella ämnen diskuterades fortfarande till en nivå, mellan utövare och

akademiker. Men man börjar kunna se en tydlig skiftning i rapporteringen också.

Trots den undervisande tonen i recensionerna så ger Peterson-Berger en mer öppen

förenklad händelseförklaring i sina texter som gör det lättare att hänga med i hans

kommentarer – se exempel 1, rad 5-7. Dessutom väver han in bakgrundsfakta kring

utövaren – inklusive verkets skapare – mer utförligt än tidigare, om än kort, i sin

förklaring varför verket föll eller lyftes. Vikten av kännedom kring utövaren som

utövare och person har således börjat sin väg in i den kulturella rapporteringen.

Kopplar man tillbaka till Forsers status- och yrkespåverkan så kan man se i exempel 1

hur den kraften i kritiken kunde påverka Graziella Pavetos karriär i det att han anser

henne vara inkapabel till att utföra en så simpel roll som smått galen. Denna

kommentering skulle kunna influera operahusens direktörer att neka henne

anställning och således bromsa hennes karriär. Ytterligare med Forsers sociala status

visar exempel 2 hur kammarorkestrar – som oftast sponsrades av överklassen eller

kulturakademierna – stod för den "riktiga" finkulturella musiken. Häri är den då

samhällsetablerade åsikten om finkultur

²³

alltså en influens på Peterson-Bergers

kritik.

Vad exemplen av Peterson-Bergers kritik också indirekt visar är hur kritikern inte

helt hade utvecklats till den kulturjournalist som skulle ha en tydligare framträdan i

slutet av 1920-talet. Det kan ses om man jämför med Tomas Forsers presentation av

kritikern Knut Jaensson (Forser. 2002:13). Jaensson som var aktiv under 1930-talet

ska, enligt Forser, ha försökt att ställa den nya kritikerrollen som även innebar rollen

som nyhetsjägare, "mot verket och det dagsaktuella hållbart osamtida" (Ibid). Nu

skulle man alltså jaga kulturella nyheter utöver de vanliga recensionerna.

Journalisten slogs ihop med kritikern såsom dagens – läs 2013 – journalister slås

samman med fotograferna.

Men liksom journalisters bristande utbildning inom fotografi förde kritikerns

utveckling till kulturjournalist med sig problem. Forser förklarar hur information om

området och dess aktörer – som övrigt finns i reportage och förhandsintervjuer –

gjorde att bokrecensionernas litteraturbeskrivning – innehåll – fick mindre utrymme

i tidningarna. Forser fortsätter med att förklara hur denna skiftning i rapporteringen

resulterade i en intern etisk konflikt för den som är inhyrd av en tidning och gjort sig

till en del av medieutbudet. Kritikerns avståndsbedömningar av litterära texter fick

alltså maka på sig och ge plats för intimare personporträtt (Ibid). Denna

rapporteringsform som i tidningar ändå länge hamnat mer under `nöje´ än `kultur´

2 En av bland annat filosofer under 1800-talet, allmän definition av finkultur var att det krävdes en akademisk utbildning för att kunna förstå och rapportera om det. Musik till exempel, var något som skapades av gudomligt inspirerade genier – dessa var också de enda som förstod vad äkta skönhet och konst var.

3 Av samma under 1800-talet, kulturellt lärda klassades lågkulturen som den outbildade allmänhetens kulturella bidrag – en kultur som inom musik också var samhällskritisk. Dessutom så sträcker sig lågkulturen till en större mottagarkrets än högkulturens musikakademier och högadelns konserter.

var just vad kritiker som Jaensson under '30-talet försökte distansera sig från

eftersom det, enligt Jaensson, var journalistiska texter grundade på trendighet,

opportunism, kommersialism, personfixering och flockmentalitet (Ibid).

Men både i Peterson-Bergers och Jaenssons fall så baserades deras kritik inte

bara på utövandet av verket, utan också på deras egna etablerade status inom kultur

och samhälle. I deras kritik placerades bakgrundsfakta om den kulturella utövaren i

texten efter relevans till hur denne presenterade sitt verk. Det personinformativa

hamnade således i skymundan eftersom kritiker som dessa – precis som övriga sedan

starten 1840 – valde att fokusera mer på det tekniska. Detta däremot innebar en risk

att man inte förstod utövarens mening – att man ser en annan bild än den som

utövaren vill visa. Men oberoende på om fokuset i kritiken låg på utövaren som

person eller förmedlingen av verket i sig, så kunde man istället se personinformativa

värderingar som lyste fram själva skribenten bakom texten. Det eftersom skribenter

som Peterson-Berger och Jaensson ändå framhävde sig indirekt då de hade ett socialt

och kulturellt status att upprätthålla.

Ett socialt status som – i jämförelse med tidigare förklaring – på 1930-talet

hotades av införandet av nyhetsjournalistiken och journalisten i den kulturella

rapporteringssfären. I likhet med att journalister och fotografering fram tills idag –

läs 2013 – var separerat i annat än nödfall, så hade 1930-talets kritiker oftast inte rört

vid områden utanför deras kulturella rapporteringsbubbla. Det i sig och det vidgande

rapporteringsfältet, medförde alltså att skribenterna fick börja omvärdera sin

objektiva ställning.

Här kan man likna med hermeneutikens utövare. Hermeneutik är en tolkningslära

och innebär inom vetenskapen, att något eller någon fungerar som mellanhanden i

informationsförmedlingen. Att bära fram, tolka och förstå, ett budskap. Att

sammanföra olika förståelsehorisonter och tyda budskap utifrån en mängd olika

tecken (Ödman. 2007:11-13).

Inom hermeneutik fanns det två ledande teoretiker – Gadamer och Schleiermacher –

som hade två olika ingångar till hur man kom åt förståelsen av ett verk med hjälp av

dess bakgrund. Man kunde antingen vara öppen och deltagande som Gadamers

hermeneutik (Ödman. 2007:27-30) och låta verket tala eller föra en diskussion, med

åskådaren om hur det skapades. Eller så gjorde man som Schleiermacher där

vetskapen om personen bakom verket var nyckeln till förståelsen av verket (Ödman.

2007:36-39).

Men vad har det med skribenternas omvärdering av sin objektiva ställning? Jo, liknar

man hermeneutiker med kulturskribenter kan man se hur skribenterna försöker

placera sig under '30-talets kulturjournalistiska förändring. Om de i sin kritik ska

fortsätta vara öppna och deltagande med verket, eller följa med utvecklingen och låta

kritiken bli mer inriktad på personen bakom verket. Fortsätter man likna dessa olika

yrkesroller med varandra kan man argumentera att kulturjournalistikens kritik

började i en bana likt Gadamers hermeneutiska synpunkt och att det under 1930-talet

övergick till att bli mer likt Schleiermachers hermeneutiska synpunkt. Att

kulturjournalistik i sig är uppbyggd på en blandning av hermeneutiska

forskningsmetoder.

Vi har redan – i Peterson-Bergers recensioner – sett bevis på när ens vetskap om

den kulturella utövaren bara varit ett antagande från kritikerns sida. Här var

Peterson-Berger också inte särskilt objektiv till musikens utförande och utövare. Han

förmedlade sin åsikt och inget mer. Vi har också med Jaenssons kritik mot det

minskade utrymmet för de åsiktsjournalistiska recensionerna, sett hur

kulturjournalisten försökte anpassa sig till '30-talets ändringar. Således kan man

argumentera att det successiva tilltagandet av personinformativ bakgrundsfakta i den

kulturjournalistiska kritiken var ett försök av skribenterna att, från nyhetsjägar-

materialet, återta den spaltyta man hade innan efterfrågan på tekniskt kritiska

recensioner i dagstidningarna minskade något. Även om det tekniska fortfarande var

en stor del av rapporteringsinnehållet.

Man kan också säga att denna tydliga rapporteringsskiftning är ett bevis på att

kulturskribenten börjat ge plats åt ett bredare fokus på förståelsen av det verk de är

ute att presentera. Samtidigt kan man kalla det en strategi för att utbilda de kritiker

som tidigare nämnt inte var tillräckligt kulturellt utbildade för att kunna rapportera

kring något utanför deras kulturella sfär. Att de insett att de ibland måste gräva

djupare än det färdiga verket för att förstå det gentemot skaparens mening och

mottagarens tolkning. Går man ett steg längre kan man argumentera att ingången av

detta nya rapporteringsfokus är grundskillnaden mellan `kultur-´ och

`nöjesjournalistik´.

Teknikens ingång och kändisjournalistik

n sammanfogning av de kulturjournalistiska elementen –

åsiktsjournalistik och objektiv nyhetsrapportering – hade börjat och skulle

bli vad vi idag, nästan 100 år senare, känner till som den kulturella

nyhetsjournalistiken. Man kan argumentera att denna sammanfogning gjort det

möjligt för en kommunikation och förståelse mellan medarbetarna på den

kulturjournalistiska avdelningen. Också att kulturjournalisten som vi känner idag är

en direkt till allmänheten, förmedlare av båda områdena. Dessutom kan man

argumentera att de debatter som publiceras – och får allt större spridning på internet

– är den direkta diskussionen parterna sinsemellan. Dagens kulturjournalist är

således en tredje – inom tidningarnas kulturella avdelning – journalistisk form.

E

Idén om att det finns tre journalistiska yrkesformer på en tidnings kulturella

avdelning och att den sistnämnda – kulturjournalisten – kommunicerar

ämnesområdena direkt med allmänheten, kan liknas med C. P. Snows (1963) och

John Brockmans (1995) teori om att vetenskapen har fått en "tredje kultur". Denna

"tredje kultur" tillåter humanister och naturvetare att kommunicera med varandra

samt diskutera sina åsikter med resten av den utbildade samhällssfären. Brockman

förklarar vetenskapens "tredje kultur" i följande citat:

Today, third culture thinkers tend to avoid the middleman and endeavor to express their

deepest thoughts in a manner accessible to the intelligent reading public. […] The emergence

of this third-culture activity is evidence that many people have a great intellectual hunger for

new and important ideas and are willing to make the effort to educate themselves. (Brockman

1995:2)

Ser man då liknelsen i hur både kulturjournalistiken och vetenskapen har utvecklats

till att ha en sammankopplande länk mellan sina områden, så kan man se hur dessa

yrken har blivit mer lättillgängliga för vem som helst – oavsett akademisk bakgrund –

att ta del av, även om viss kännedom om ämnet fortfarande behövs. Här får man

däremot ha i åtanke att Snows och Brockmans "kultur" handlar en slags

yrkesklassificering inom samhället – litterärt intellektuella, vetenskapsmän etc. Den

kultur som diskuteras i övrigt i den här uppsatsen när det handlar om

kulturjournalistik däremot, beskriver kulturen som en samlad klassificering av olika

kreativa ämnen.

Att ta upp vetenskapens "tredje kultur" i en uppsats om kulturjournalistik kan

verka oförståeligt, men är samtidigt nödvändigt som stödjande exempel när man –

som vi ska göra nu – tar in betydelsen av teknik och kändisjournalistik i redogörelsen

om kulturjournalistikens utveckling.

et är med hjälp av den tekniska utvecklingen och – sedan 1995 –

internet som en rapportering- och spridningsteknik, som

kulturjournalistiken har kunnat involvera allmänheten i den kulturella

rapporteringen och således öppna upp ett större kommunikationsfält. I samband

med bloggen syns ökningen av kulturella skribenter i form av – som tidigare nämnt –

debatterna på tidningarnas hemsidor. Fram tills 1995 syntes det i en journalistiskt

kulturell separation i form av specialiserade kulturella magasin. Men trots denna

öppning i kommunikations- och diskussionsväg, så återkommer man till en form av

det etiska dilemma som 1930-talets kulturskribenter ställdes inför (Forser. 2002:13).

Nu med inblandningen av internet måste man inte bara diskutera

rapporteringsfokusets innehåll, utan även behovet av kulturjournalistik i allmänhet i

ett samhälle där man utbildar sig själv genom den information tekniken för med sig.

D

Journalistikens ingång i teknikens värld innebar alltså nya outforskade sätt att

sprida åsikter och etablera större status inom samhället. Och ibland måste man –

som tidigare beskrivet – fokusera mer på personen bakom för att riktigt förstå det

kulturella verket. Men kändisjournalistikens enkelriktade fokus på den kulturella

utövaren som person under klassifikationen `allmänintresse´ som efterkommande

kulturskribenter likt Jaensson försökt motarbeta – se till viss del Dagens Nyheter – i

försök att hålla rent inom den kulturella rapporteringen (Ibid) – är på ett sätt till

fördel för de kulturella utövarna själva.

Att det är en fördel för utövarna kan man förklara genom att referera till en lärare

i konst- och designkritik på Umeå Universitets program för kulturjournalistik; Jennie

Forsberg. Hon, med sina litterära källor, har konstaterat att det – i följd av

internetrevolutionen – skapades ett område där det hände många ändringar inom de

kulturella områdena konst, design och slöjd med mera. Det ledde till att konstnären

nu ville ha mer offentlig cred – från engelskans credability som betyder trovärdighet

och/eller att kreditera [Google Translate]. Detta för att dels få mer jobb och dels för

att bli nationellt och internationellt igenkänd (Forsberg. 2012-10-04). Det visar att

i n t e b a r a k u l t u r j o u r n a l i s t i k e n s r a p p o r t e r i n g s f o k u s p å v e r k a t s a v

etableringsskiftningar, utan att själva fokuset inom de kulturella områdena håller på

att förflyttas från det kulturella verket till personerna bakom verket. Däri kan man

argumentera att kulturjournalistiken ändrar sig efter samhällets nya mediafokus –

personen – i andra hand efter det att deras rapporteringsområden ändrar sina egna

positioner. För vad finns det för dagstidningar att rapportera om ett verk – vare sig

objekt eller händelse – om man inte får någon information om det mer än om

utövaren även vid nyhetsliknande reportage? Och vad händer med

kulturjournalistiken om den kulturella utövaren inte behöver dess hjälp för att

etablera sig i samhället tack vare teknikens internet och dess bloggar?

Kanske är det just valmöjligheten till kändisjournalistik det som håller

kulturjournalistiken vid liv. Att det fortfarande finns efterfrågan på lite längre texter

som går djupare in på verkets uppbyggnad – se Dagens Nyheter och Västerbottens-

Kuriren. Det finns ju trots allt en större efterfrågan på entertainment – eller

underhållning som det heter på svenska – som kan föra kulturjournalistiken vidare i

form av deras `nöje´. Vanlig nyhetsjournalistik däremot lider nedskärningar och har,

enligt teoretikerna Neil Postman och Rónán McDonald – som följd av att

underhållning blivit nyheter – roat sig själv till döds eller åtminstone till en

närliggande dvala (Postman 1987 & McDonald 2007).

Postman och McDonalds argumentation om att nyhetsjournalistik har roat sig till

döds bygger på tv-journalistiken i USA och internets framväxt. Även om båda

teoretikerna undersökt varsin del av journalistikens tekniska förmedlingsverktyg, så

grundas deras forskningar på samma antagande som i Postmans bok Amusing

Ourselves to Death förklaras på följande sätt:

Whereas television taught the magazines that news is nothing but entertainment, the

magazines taught television that nothing but entertainment is news. Television programs, such

as "Entertainment Tonight", turn information about entertainers and celebrities into "serious"

entertainment. (Postman. 1987:114)

Magasin och tv-nyheter har alltså influerat varandras nyhetsvärdering med hjälp

av underhållning och resultatet blir kändisjournalistiska program som

"Entertainment Tonight" och magasin som Se&Hör och Svensk Damtidning. Det

innebär att kändisjournalistiken som kulturjournalistisk överlevnadsmetod har –

åtminstone i Amerika – tagit på sig utvecklingsrollen som nyhetsjägaren hade under

1930-talets kulturjournalistiska utveckling. Med andra ord så har borden vänt och

istället för att nyheter influerar kulturjournalistikens nyhetsvärdering så har kultur

börjat influera nyhetsjournalistikens nyhetsvärdering. På så vis är

kändisjournalistiken med sitt personinformativa innehåll positiv – till och med

nödvändig – för kulturjournalistikens överlevnad.

Var har då den "traditionella" kulturjournalistiken, som tog avstånd från det

personinformativa, tagit vägen? Den har – som tidigare nämnt – utökat sitt

spridningsområde med hjälp av internet i bloggar och diskussionsforum, samt

mängder av hemsidors bedömningsinlägg. Men McDonald menar att internet ändå är

problemet till den nutida kulturella förvirringen även om den är en positiv faktor i

den kulturella framväxten:

In order for there to be a public sphere, an arena for the wide sharing of ideas and cultural

critique, the organs and venues of communication need to be limited. There need to be some

voices heard above the din. The number of opportunities the internet provides for criticism

and reviewing might seem the opposite of the contraction of academic criticism. But dilation,

so far as an arena for public discussion is concerned, is also dilution. (McDonald. 2007:16)

Vad man kan ta från detta utdrag är att internet har blivit för stort för att man ska

kunna urskilja sanning från påhitt – fact from fiction. Det har även försvårat

situationen för utbildade kulturjournalister som nu måste tävla om den

kulturvärderande uppmärksamheten med en visuellt osynlig person bakom en blogg

– en röst på nätet. Möjligheten att vem som helst kan framhäva sig och kalla sig

experter inom ett område får en att undra; när är det då man ska vända sig åt

dagstidningarnas kulturjournalister för kulturell vägledning? Har internet, tv och

kulturella magasin tagit över nyhetsförmedlingen till den grad att kulturjournalisten

som kulturell vägledare inte behövs längre?

Nej, inte om man ska tro på Ann-Sofi Ljung Svensson i sin text Motståndets

essäistik publicerad i Oscar Hemers Kulturjournalistikens gränser från 2010:

Kulturjournalistiken i dagstidningarna är en viktig del i det offentliga samtalet. Tidningarna

utgör fortfarande en förenande intellektuell plattform för Sverige, kanske den enda vi har. Där

står det som vi alla förväntas ha läst och begrundat, och kanske också reagerat på […] Trots

dagstidningarnas förvisning till sfären "gammelmedier" är det fortfarande de som får bära

fanan och slå på trumman när någon vill formera sina trupper på kulturfronten. (Ljung

Svensson. 2010:12-13)

Enligt henne har journalistiken alltså varken dött ut eller motats bort av ett

överflöd av underhållning, personinformation och oändliga diskussionsforum på

internet. Dagstidningarnas kulturjournalistik – åtminstone i Sverige – är enligt

henne, alltså en viktig pelare inom den kulturella rapporteringen. Och trots att

populärkulturella kändisjournalistikens personfokus numer är blandad med

finkulturen, så ligger alltså dagstidningarnas kulturjournalistik i spetsen i tolkningen

av Kultur med stort K. Denna förmåga ska då också visa skillnaden på sagd

journalistik och kändisjournalistik. Däremot, med inflytandet från tv och internet i

dagstidningarnas försök att hinna ikapp med utvecklingen – och det faktum att inget

riktigt försvinner från nätet –, så återkommer frågan om kulturjournalistens roll i det

att hen måste balansera sina skriftliga friheter i fråga om förmedlingsportal. Vilket i

sig för en vidare till frågan om plagiering och upphovsrätten eftersom felaktig

informering eller vid avsaknad av referens när man diskuterar ett verk, kan resultera

att man blir stämd för förtal – eller ärekränkning.

Således kan man lägga en förstående hand på de kulturskribenter som fokuserar

mer på den kulturella personen som person även i vad som i ingressen indikerar en

semi-teknisk genomgående recension. Det för att detta rapporteringssätt i sig har

blivit en journalistisk form man kan använda sig av utan att kringgå

upphovsrättslagen – även om man kan hamna på en hårfri gräns från den svenska

lagen om förtal och även om det, majoriteten av gångerna i dagstidningarna, är

aktörerna själva som ber om publicitet, samt att man i recensioner skriver förlag- och

författarreferenser. Vilket leder oss tillbaka till läraren på Umeå universitet som

presenterade hur aktörerna tog mer plats efter internetrevolutionen 1995 (Forsberg.

2012-10-04) – och hur det representerades i åtminstone kändisjournalistiken och till

viss del på kulturjournalistikens nöjessidor.

Summering

ittar vi nu tillbaka på diskussionen om kändisjournalistikens integrering

och etablering och internets påverkan som togs upp i introduktionens

problemformulering, kan vi konstatera att:

T 1. kändisjournalistiken integrerades med den "traditionella"

kulturjournalistiken redan på 1930-talet när sagd journalistik

utvecklades till att innefatta kulturell nyhetsrapportering.

2. kändisjournalistiken etablerades som en nöjesjournalistisk

dotterinriktning för att kunna utveckla den kulturella

rapporteringen ytterligare till att även innefatta allmänheten i

den kulturella diskussionen.

3. framväxten av internet har öppnat upp för en tredje

kulturjournalistisk kultur som kan konkurrera med den

etablerade journalistiken i allmänhet, trots att det också medför

att det blir svårare att skilja på vad som är sanning och påhitt

eller partiskt och opartiskt.

Utifrån detta kan vi också konstatera att det kulturjournalistiska skrivandet

påverkats genom att skribentens position i samhället förändrats från kulturellt

undervisande till läsarlockande sensationalism i och med att även skribentlivet

handlar mer om personen än det rapporterande. Detta trots att de i dagstidningar

oftast inte får mer än två uppslag beroende på tidningens mängd sidor. För att då få

mer fokus även på skribenten måste nu rubriken locka på ett mer sensationellt sätt –

kändisjournalistiskt – än tekniskt förklarande – kritikernas högkulturella journalistik

– om man liknar det med Postmans tv-journalistik (Postman. 1987:114) där dess

sensationalism har utvecklats till att nyhetspresentatörerna måste se bra ut för att få

synas i rutan och till nyheter vars rubriker lutar mer åt det personligt och

känslomässigt berörande hållet.

Dessutom kan vi konstatera att det allt större fokuset på personinformation i

journalistiska texter är bra i mån av relevans till förklaringen av ett verk och i viss del

strukturen av den kulturjournalistik man valt att arbeta inom. Och att

personinformativa texter är lättare att hantera innehållsmässigt på kultursidor då

personerna porträtterade inte är skyddade personligen av upphovsrättslagen även om

deras verk är det – och även om risken gällande förtal fortfarande är närvarande.

Vidare kan man konstatera att integreringen mellan de olika rapporteringsområdena

både teknologiskt och innehållsmässigt har gjort det svårare att placera sig etiskt som

skribent. Om än det i sig fört med sig den tydliga separationsetableringen att

dagstidningar fortfarande är de som förmedlar Kultur med stort K, även om det

medför diskussionen om vad de har rätt att klassa som kultur i detta konstant

skiftande samhälle.

Material och metod

e forskningsobjekt som kommer undersökas i C-uppsatsen är fyra

tidningar – Bohusläningen, Västerbottens-Kuriren, Göteborgs-Posten

och Dagens Nyheter. Valet av dessa tidningar är för att se om det även

finns en geografisk skillnad i rapporteringsfokuset vid sidan om skillnaden i

ekonomisk positionering. De två förstnämnda tidningarna kommer representera de

lokala dagstidningarna i södra och norra Sverige, medan Göteborgs-Posten och

Dagens Nyheter representerar de lite större dagstidningarna som når ut nationellt.

Egentligen är GT/Expressen mer rikstäckande än Göteborgs-Posten, men eftersom

denna uppsatsen fokuserar på dagstidningar och inte kvällspressen som

GT/Expressen placeras inom, får Göteborgs-Posten stå för södra Sveriges nationella

tidningar.

D

De fyra tidningarna kommer analyseras med hjälp av en kvantitativ

innehållsanalys som tar upp hur mycket något förekommer i en text och resultatet

kommer presenteras med hjälp av tabeller skapade utifrån kvantitativa kodscheman

– Mer om detta längre fram i kapitlet.

rvalet av tidningsmaterial kommer ske utifrån det sista kvartalet av år

2012 – oktober till december –, och för att minska mängden ytterligare

kommer en syntetisk månad – per tidning – skapas från det. De 30 dagar

som månaden kommer bestå av innefattar följande datum; 1, 4, 7, 10, 13, 16, 19, 22,

25 och 28 oktober, 2, 5, 8, 11, 14, 17, 20, 23, 26 och 29 november och 3, 6, 9, 12, 15,

18, 21, 24, 27 och 30 december – se slutlig syntetisk månad under Bifogat. Månaden

innefattar även helgdagar då alla tidningar ges ut på lördagar och Göteborgs-Posten

och Dagens Nyheter även på söndagar. Valet av att göra urvalet i form av en syntetisk

månad beror på att en överblickande syntetisk månad utifrån ett årskvartal kan ge en

relativt bra syn på nyhetsrapporteringen under nämnda period. Då minskar man

även risken att basera analysen på ett flertal artiklar i en enstaka tidning, om samma

ämne – till exempel skulle en reell vecka kunna fokusera mer på att skriva om en

utställnings utveckling per dag.

U

För att sedan få en historisk jämförelse i rapporteringens utveckling kommer det

blickas tillbaka till den 12 november 2010– eller närmsta veckodag om det blir en

söndag, för att få med alla tidningar. Denna tillbakablick fem år i tiden kommer

sedan hjälpa min tolkning i hur den moderna kulturjournalistiken kan komma att

utvecklas ytterligare och få en teoretisk bild på var yrket befinner sig år 2018, fem år

från idag, år 2013. Valet av att göra en femårs-prognos är ingen annan än att det är

troligast att det finns datoriserade versioner av alla tidningar under denna period

jämfört om man valt en längre tid bakåt under 2000- eller 1900-talet. Här får man

vara medveten om att materialet från tillbakablicken inte är lika representativt som

det från den mer ingående analysen då det bara gäller en dag. Även om det tillämpats

samma variabler för materialet från denna enskilda dag som hos undersökningen

som täcker tre månader. Det ger en, vid brist av större siffror, åtminstone en inblick i

hur det kulturjournalistiska rapporteringsfokuset eventuellt har ändrats.

Det kodschema som jag använt mig av där det finns tydligare förklaring till varje

variabel finns under Bifogat. I samma kodschema kan man se tydligare

genreuppdelningar utifrån det som förklaras nedan under Kodnyckel.

Tidningsmaterialet i sig kommer från Umeå Universitetsbiblioteks mediearkiv

Retriever som har arkiverade tidningsartiklar från 1994 och framåt. Utifrån det

material jag hittar där kommer jag analysera kultur- och nöjesuppslagen i sin helhet.

Eftersom mediearkivet däremot kan ge mig för mycket irrelevant information i

samband med mitt artikelsök kommer materialurvalet baseras på vilken sektion de

har placerat sidorna i – till exempel General, Sporten eller Kultur&Nöje. Notera att

då analysen kommer innefatta de hela uppslagen under tidningarnas sektion

Kultur&Nöje så kommer det alltså tittas på varje artikels fulla textinnehåll och inte

bara rubrikerna.

Kodnyckel

Min uppdelning hos de genrer där det står Kultur eller Nöje innan själva

specifikationen är i form av tidningens egna kategorisering och följande uppdelning

där vardera område bland annat handlat om:

Kultur

• Klassisk operaliknande musik – bland annat instrumental stråk- och

blåsmusik och kompositioner skapade innan 1900-talet.

• Utställningar utan tekniskt material som fotografier och film och

moderna uppfinningar som toaletten och annan Art Deco-inspirerat

föremål.

• Teater som inte varit fars eller annan "buskis"-liknande. Inte

beroende på lokal såvida det inte är tydligt att lokalen var till för

farser eller annan liknande teater.

• Litteratur som inte innefattat serier eller uppenbart

populärkulturellt innehåll.

Nöje

• Det som exkluderades av ovan beskrivna Kultur.

• Skivor, Film, TV- och Dataspel.

• Om personer som kungligheter och andra politiska ledare,

skådespelare –för annat område än teater då de hamnar i samband

med kulturens teater.

Kvantitativ analys

n kvantitativ innehållsanalys är en metod som går ut på att räkna –

kvantifiera – förekomsten eller mäta vissa företeelser i texter utifrån ett

specifikt forskningssyfte (Boréus & Bergström. 2012:51), i mitt fall hur

olika genrer och kulturella utövare, händelser och objekt presenteras på

dagstidningarnas kultur- och nöjessidor.

E

Den kvantitativa analysen används för att jag kommer att undersöka hur kulturens

personer och verk presenteras; i vad som får mest utrymme och varför. Således är det

enklast att presentera resultatet i form av tabeller och figurer vilket man får fram

utifrån kodscheman som kortfattat är råmaterialet av analysen där varje del är

presenterad för sig och inte i en sammanfattande klump. Kodscheman i sig följer

olika variabler och variabelvärden som beskriver och kategoriserar det man söker

(Boréus och Bergström. 2012:55). Det till skillnad från den kvalitativa

innehållsanalysen som ger en djupare inblick av texter i form av vilka argument och

ordval i allmänhet som används för att beskriva något (Boréus och Bergström.

2012:264). Då kollar man snarare på det retoriska (Mral. 2008:61) som mer går ut på

att visa de argument som används för att förmedla ett budskap.

Mer utförligt om kvantitativ analys kan man läsa om i Textens mening och makt;

redigerad av Göran Bergström och Kristina Boréus, och Mediernas språk; redigerad

av Mats Ekström.

Problem och lösningar

tt problem med Retriever däremot är att vissa sidor inte visas såvida

man inte letade efter dem manuellt vid den del av artikelpresentationen

där man laddar ner sidorna. Denna lösning med en manuell sökning tog i

sig, upp extra mycket tid från själva analysen eftersom jag var tvungen att leta efter

dessa synligt "försvunna" sidor.

E

Efter en första kodning av Bohusläningens syntetiska månad fick jag revidera

kodschemat – se färdigt kodschema under bifogat här finns också förklaringar till

variablerna –. Jag hade tagit bort variabeln `Övrigt´ och `Datum´ eftersom de fem

andra variablerna – jag hade sju från början – var de variabler jag egentligen behövde

i relevans till min undersökning. I analysen har jag även tagit med etta-sidorna för

Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten då kulturen där har egna bilagor.

Även vid den mindre jämförande analysen stöttes det på problem. Årtalet i

datumet som i texten innan Kvantitativ analys–delen presenterat, fick ändras från

12 november 2008 till 12 november 2010, då det på Retriever inte fanns material för

Bohusläningen innan dess. Nu var problemet att Göteborgs-Postens material inte

ville öppnas så där fick jag undersöka skillnaden utifrån mängden sidor istället, då

man åtminstone kan se det på Retriever utan att öppna något .pdf-fönster.

Resultat och analys

Empirisk bakgrund

en snabböverblick som gjordes under tiden som jag samlade ihop materialet

till kodningen från vardera tidning såg jag detta:

I

D

agens Nyheter

Tidningen har – likt Göteborgs-Posten – en egen bilaga för sina kultursidor. Men

trots att denna bilaga kan växla mellan 20-40 sidor per dag så får själva sektionen

`Kultur´oftast inte mer än halva utrymmet och även det kan tas upp av reklam.

Under Nöje har de reklam – en slags vad-händer-i-veckan-avdelning – istället för

artiklar och recensioner. Vad det bevisar är att trots det ser ut som om kulturen får

mer utrymme i tidningen, så har den symboliskt sett lika mycket tidningsutrymme

som hos de mindre lokaltidningarna. Även om de har större ekonomisk tillgång som

tillåter dem att ha uppemot 12 sidor med kulturjournalistiskt material.

G

öteborgs-Posten

Tidningens samlade sidoantal är cirka en tredjedel av det hos Dagens Nyheter.

Medan Göteborgs-Posten sammanlagda sidoantal är cirkus 80-100 sidor beroende på

veckodag, så har då alltså Dagens Nyheter uppemot 200-300 sidor beroende på dag

och mängd bilagor. Likt Dagens Nyheter har tidningen bara 2-6 uppslag per dag.

Däremot har denna tidning – likt Bohusläningen och Västerbottens-Kuriren – både

Kultur och Nöje i sin rapportering.

B

ohusläningen

Tidningen växlar mellan att ha 1-3 uppslag `Kultur&Nöje´ under deras 6-dagars

vecka som inte innefattar söndagen. Dessa uppslag kommer konsekvent efter sporten

och innan serierna. Det finns inga tydliga Kultur- och Nöjesuppslag, istället har de

underkategorier som presenterar genren det rapporterats om.

V

ästerbottens-Kuriren

Tidningen delas ut 6 dagar i veckan och således kommer ingen på söndagar. Den är

uppdelad i två bilagor där Kultur och Nöje har varsin separat del i del 2 tillsammans

med sport och tv. Sporten kommer i det här fallet efter den kulturella sektionen.

Uppslagsmässigt verkar standardsidorna vara ett uppslag vardera till Kultur

respektive Nöje.

S

amlad överblick

Gemensamt hos dessa tidningar är att Kultur- och nöjesdelarna hamnar långt bak –

även om de större tidningarna ger dem egna bilagor. Dessutom så händer det att

Kultur- och Nöjessidorna byter material ibland eftersom vissa händelser eller objekt

kan vara av en sort men presenteras i form av den andres klassificeringsformat.

Tabeller och figurer

igurerna nedan visar, per månad, hur många uppslag vardera tidningar

har under de dagar som använts för den syntetiska månaden. Således är

dessa siffror snittal och ger en överblick på hur mycket utrymme Kultur-

och Nöjessidorna får i vardera tidning. Man kan se hur de lokala tidningarna har

mindre utrymme och oftast – när de inte får varsitt uppslag – så har kulturen enligt

deras klassifikationer mer utrymme än nöjet. De stående spalterna visar hur många –

av de liggande spalternas antal – uppslag som förekom under månaderna.

F

Figur 1: antal uppslag Oktober 2012

Under oktober månad hade de lokala tidningarna som mest upp mot två uppslag

per dag medan det varierade lite mer hos de större. Där visades det att Dagens

Nyheter hade som mest över sex uppslag per dag medan Göteborgs-Posten låg

närmare lokaltidningarnas antal med sina tre uppslag per dag. Denna företeelse är

konsistent under det kvartal som analyserades med bara några mindre skiftningar,

vilket man kan se i de följande två figurerna på nästa sida.

1 1 – 2 2 2 – 3 3 3 – 4 4 4 – 5 5 5 – 6 6 Mer än 6

0

1

2

3

4

5

6

DN

GP

Bhn

V-K

Figur 2: antal uppslag November 2012

Dessa skiftningar i mängd uppslag som visade sig vid analysen av november och

december är – som i figur 2 ovan – att de större dagstidningarna har lite jämnare

variering mellan antal uppslag under dagarna. I figur 3 nedan, kan man se en liten

skiftning hos de lokala dagstidningarnas antal uppslag i det att tidningarna nu har

olika antal uppslag i majoritet och inte jämna 2 uppslag per dag som de tidigare

månaderna.

Figur 3: antal uppslag December 2012

När de mindre lokaltidningarna inte har hela uppslag finns det som tidigare

1 1 – 2 2 2 – 3 3 3 –4 4 4 –5 5 5 – 6 6 Mer än 6

0

1

2

3

4

5

6

DN

GP

Bhn

V-K

1 1 – 2 2 2 – 3 3 3 – 4 4 4 – 5 5 5 – 6 6 Mer än 6

0

1

2

3

4

5

6

DN

GP

Bhn

V–K

nämnt, alltså en tendens i att kulturen – enligt vardera tidnings klassifikation – får

mer utrymme än nöjet. Dessutom att rapporteringar inom båda områdena kan synas

på det motsattas områdes rapporteringsutrymme. Följande tabeller visar hur – per

månad och på Göteborgs-Postens och Dagens Nyheters ettor – mycket plats vardera

område får i tidningarna. Sammanlagt för varje tidning och månad, var mellan 10-

30% av rapporteringsutrymmet fyllt av lika mycket Kultur- som Nöjesmaterial.

Tabell 1: antal ggr utrymme i tidning Oktober 2o12

Dagens

Nyheter Göteborgs-

Posten Bohusläningen Västerbottens-

Kuriren TOTALT

Kultur 3 1 3 1 8

Nöje 6 9 3 5 23

Lika mycket 1 0 2 2 5

TOTALT 10 10 8 8 36

Tabellerna – 1 till 4 – visar hur Nöje har störst utrymme under kvartalet som

undersöktes, men de visar också hur de mindre lokaltidningarna börjat kompensera

ut med att ha dagar med lika mycket material av varje. De större dagstidningarna

däremot har en tendens med allt eller inget även om deras material – vilket syns

tydligast i tabell 4 på nästa sida –, också är mer jämlikt placerat med hjälp av den

icke-separerande kategorin `Kultur&Nöje´.

Tabell 2: antal ggr utrymme i tidning November 2o12

Dagens

Nyheter Göteborgs-

Posten Bohusläningen Västerbottens-

Kuriren TOTALT

Kultur 0 0 5 2 7

Nöje 9 10 3 6 28

Lika mycket 0 0 1 1 2

TOTALT 9 10 9 9 37

Tabell 3: antal ggr utrymme i tidning December 2o12

Dagens

Nyheter Göteborgs-

Posten Bohusläningen Västerbottens-

Kuriren TOTALT

Kultur 4 3 3 5 15

Nöje 6 6 3 2 17

Lika mycket 0 1 2 1 4

TOTALT 10 10 8 8 36

Tabell 4: antal ggr utrymme på Etta-sida Oktober-December 2o12

Dagens

Nyheter Göteborgs-

Posten TOTALT

Kultur 8 6 14

Nöje 15 20 35

Lika mycket 6 4 10

TOTALT 29 30 59

Vad dessa tabeller också visar är att det är främst de större tidningarna som har en

tendens att luta mer åt nöjesrapportering – om än inte riktigt så långt som till

kändisjournalistik – trots att åtminstone Dagens Nyheter inte har någon

rapportering under sin nöjesflik utan bara reklam. Dessutom får man ta i åtanke att

Göteborgs-Postens och Dagens Nyheters helger är områdesspecificerade med den

förstnämnde tidningens `krubb- och klubbkoll´ och den senares `Filmfredag´,

`Boklördag´ och `Kultursöndag´.

Av detta material kollade jag sedan hur många gånger följande tabellers genrer

förekom per månad – med en sammanfattande överblick i tabell 8. Därefter kollade

jag på i hur många av dessa som fokuset låg på antingen den kulturella utövaren eller

den kulturella händelsen eller objektet – tabell 10-13. Vad jag sedan har klassat som

Kultur och Nöje kan man läsa mer om på sida 17 i sektionen Metod och Material eller

i kodschemat på sida 2 i Bifogat.

Tabellerna på denna och nästa, sida visar alltså antalet artiklar per genre med

totalsummorna per genre och per månad och tidning.

Tabell 5: Genre Oktober 2012

GENRE Dagens

Nyheter

(DN)

Göteborgs-

Posten (GP) Bohusläningen

(Bhn) Västerbottens-

Kuriren (V-K) TOTALT

Kulturdebatt

Nöjesdebatt

Kulturartikel

Nöjesartikel

Nöjesnotis

Kulturnotis

Personporträtt

Live-recension

Recension

14

2

17

30

17

26

9

41

45

3

3

18

25

38

28

9

25

57

0

0

8

5

6

9

9

5

6

5

0

6

9

15

17

2

7

14

21

5

49

69

76

80

29

78

122

Kulturkrönika

Nöjeskrönika

Övrigt

6

8

55

1

12

41

2

1

16

2

2

9

11

23

121

TOTALT 270 259 67 88 684

Både i oktober och november är recensioner av böcker, skivor och film det mest

förekommande – se tabell 5 och 6 – medan det minst förekommande är `Övrigt´

respektive `Kulturdebatt´. Separat per tidning är det främst debatter som är minst

förekommande medan notiser, övrigt material och recensioner växlar som mest

framträdande.

Tabell 6: Genre November 2012

GENRE DN GP Bhn V-K TOTALT

Kulturdebatt

Nöjesdebatt

Kulturartikel

Nöjesartikel

Nöjesnotis

Kulturnotis

Personporträtt

Live-recension

Recension

Kulturkrönika

Nöjeskrönika

Övrigt

4

15

9

23

24

16

8

27

49

5

15

51

1

6

17

31

37

22

6

12

76

1

15

58

0

0

6

7

11

21

8

7

2

2

3

14

1

5

7

8

23

15

3

11

12

2

5

10

6

26

39

69

95

74

25

57

139

10

38

133

TOTALT 246 282 81 102 711

Tabell 7: Genre December 2012

GENRE DN GP Bhn V-K TOTALT

Kulturdebatt

Nöjesdebatt

Kulturartikel

Nöjesartikel

Nöjesnotis

Kulturnotis

Personporträtt

Live-recension

Recension

Kulturkrönika

Nöjeskrönika

7

7

13

26

21

16

7

23

44

5

21

4

10

7

29

36

18

8

9

57

2

9

0

0

8

4

6

13

8

3

6

1

1

0

2

2

7

17

8

0

8

9

2

2

11

19

30

66

80

55

23

43

116

10

33

Övrigt 72 50 18 8 148

TOTALT 262 239 68 65 634

När det gäller December så har krönikor av olika slag blivit mindre förekommande

medan kategorin `Övrigt´ har tagit över som det mest frekvent förekommande i

tidningarna. Samma kategori är också det som ändå är mest förekommande under

hela kvartalet – se tabell 8 – då det förekom 402 artiklar med övrigt material – mer

om det övriga i tabell 9. Sammanlag under hela kvartalet var `Kulturkrönika´ det

som förekom minst gånger med sina 31 artiklar.

Tabell 8: Genre Oktober-December 2012

GENRE DN GP Bhn V-K TOTALT

Kulturdebatt

Nöjesdebatt

Kulturartikel

Nöjesartikel

Nöjesnotis

Kulturnotis

Personporträtt

Live-recension

Recension

Kulturkrönika

Nöjeskrönika

Övrigt

25

24

39

79

62

58

24

91

138

16

44

178

7

19

42

85

111

68

23

46

190

4

36

149

0

0

22

16

23

43

25

15

14

5

5

48

6

7

15

24

55

40

5

26

35

6

9

27

38

50

118

204

251

209

77

178

377

31

94

402

TOTALT 778 780 216 255 2029

Av detta var i snitt 30% av artiklarna övrigt material – tabell 9. Tabellen visar hur

av de 30 dagarna som undersöktes så hade Dagens Nyheter övrigt material – frilans

och citerat – under 11 dagar. Det är alltså 36% av allt material de publicerat under

perioden. Per månad så hade tidningen cirka 30% övrigt material, eller i snitt 3-5

dagar med övrigt material av de 10 som representerade "månaden". Utifrån tabell 9

kan man också se hur alla tidningarna hade runt 30% – eller motsvarande 6-11 dagar

– övrigt material under kvartalet och mellan 20 - 30% – 2 till 5 dagar – material per

månad. De tydliga indikationerna för övrigt material var i form av serier, Twitter-

citat, debattartiklar, TT – Tidningarnas Telegrambyrå – och "toppen"-listor, eller

annat övrigt material som inte hade någon redaktionskontakt vid Bylinen.

Tabell 9: I snitt dagar med övrigt material

Oktober /10 dagar November /10 dagar December /10 dagar Totalt /30 dagar

DN 3/d

30% 5/d

50% 3/d

30% 11/d

36%

GP 4/d

40% 2/d

20% 3/d

30% 9/d

30%

Bhn 3/d

30% 5/d

50% 2/d

20% 10/d

33%

V-K 2/d

20% 2/d

20% 2/d

20% 6/d

20%

Med hjälp av dessa snittal kan vi se hur det ekonomiskt sett, är varierande bland

tidningarna i hur mycket som inte är eget redaktionsgrundat material, eftersom det

som hamnat under övrigt kan vara inköpt frilansmaterial, serier eller citerat material.

Notera också att dessa siffror är baserade på uppenbara övrigt-artiklar och således

inte visar fullt korrekt antal övrigt material då det kan ha framställts av fast anställda

frilansare också. Det har jag i sådana fall klassat som tidningens egna material.

Dagens Nyheter och Västerbottens-Kuriren är också de tidningar med lite längre

essäliknande artiklar på runt 3000-6000 tecken – cirkus en hel sida–, medan

Bohusläningen och Göteborgs-Posten har lite mindre artiklarna på max cirkus 2500

tecken – en tredjedels tidningssida inklusive bild.

Vad som gör att det i tabell 9:s totala spalt visar att Göteborgs-Posten har mer eget än

övrigt material beror på deras `krubb- och klubb´-sidor. Dessutom, även om det bara

är cirkus 20-30% övrigt material per kvartal för de lokala dagstidningarna

Bohusläningen och Västerbottens-Kuriren, så är det ändå en majoritetsenhetlig del

då de max har två uppslag kulturjournalistiskt material vardera per dag. Men ändå är

det mindre månadsvis än Dagens Nyheters resultat – de som i sig är en större

redaktion med fler uppslag och bättre ekonomisk inkomst. Dessa redaktionsenliga

skribentresurser till trots, så har dem så mycket som uppemot 50% övrigt material,

om inte varje månad så varannan.

Jämför vi sedan tidningarnas skribentresurser och genreförekomsten med

rapporteringsfokuset – om det skrivs om den kulturella utövaren, händelsen och

objektet, blandat eller övrigt – kan vi se i tabellerna på nästa sida hur det såg ut för

vardera tidning utifrån vad som hittades per sida och per dag – mer utförligt om

detta finns i kodningen under Bifogat.