• No results found

Ett repatrieringsnätverk: En undersökning av repatrieringen av mänskliga kvarlevor till Gammplatsen 2019 i Lycksele och relationerna som uppstod

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Ett repatrieringsnätverk: En undersökning av repatrieringen av mänskliga kvarlevor till Gammplatsen 2019 i Lycksele och relationerna som uppstod"

Copied!
32
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

UMEÅ UNIVERSITET

Institutionen för kultur- och medievetenskaper Museologi C

Ett repatrieringsnätverk

En undersökning av repatrieringen av mänskliga kvarlevor till Gammplatsen 2019 i Lycksele och relationerna som uppstod

Carolina Gunnar C-uppsats HT20

Handledare: Charlotte Engman

(2)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING ... 1

Syfte och frågeställningar ... 2

Metod ... 2

Teoretiska utgångspunkter ... 4

Presentation av tema och forskningsläget ... 6

Källmaterial och avgränsningar ... 8

Uppsatsens disposition ... 9

2. ETT NÄTVERKS UPPKOMST ... 10

En svart låda öppnas ... 11

Repatrieringen översätts ... 12

Nätverket stabiliseras ... 15

3. ETT NÄTVERK AV RELATIONER ... 18

Kvarlevorna återvänder till Gammplatsen ... 19

Nätverket lever vidare ... 20

4. AVSLUTANDE DISKUSSION ... 23

SAMMANFATTNING ... 27

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 29

(3)

1. INLEDNING

Ingen museisamling har tillkommit i ett vakuum utan varje föremål i samlingen präglas alltid av de mänskliga värderingar och perspektiv som fanns vid tiden för insamlandet. Kriterierna för vad som anses värt att bevara har under samlingarnas historia även förändrats, detta gäller till exempel de anatomiska samlingarna som fanns för inte så länge sedan i Sverige bestående av tusentals mänskliga kvarlevor. Samlingarna ansågs gynna den medicinska forskningen – däribland rasbiologin – men under 1900-talet avtog det medicinska intresset, många av institut- ionerna upplöstes och det aktiva insamlandet upphörde. Att studera museisamlingar är ett van- ligt museologiskt forskningsperspektiv, till exempel kan samlingen vara en källa till kunskap om just samlaren och dennes tidsbundna perspektiv.1

Men vilken kunskap kan utvinnas när, tvärtom, ett museiföremål lämnar samlingen? Det finns en del sätt som detta kan hända på och ett av de mer omtalade är repatriering, det vill säga återlämnandet av föremål till en nation, stat, urfolk eller annan grupp. Repatrieringar är kom- plexa och omtvistade processer och diskussionen kring repatriering omfattar bland annat synen på ägandeskap till kulturarv och minoritetspolitik.2 Det är med andra ord ett ämne som inte är helt lätt att navigera runt. På Urfolkens dag 9 augusti 2019 utfördes den hittills största repatrie- ringen i Sverige då mänskliga kvarlevor fördes tillbaka till sin ursprungliga viloplats till Gammplatsen i Lycksele. Repatrieringen, som påbörjades redan 2015, involverade bland annat Västerbottens Museum, Lycksele sameförening och Svenska kyrkan som arbetade tillsammans för att återbörda kvarlevorna på ett värdigt och respektfullt sätt.3

Genom att undersöka repatrieringen till Gammplatsen har denna uppsats som mål att produ- cera mer kunskap om en repatrieringsprocess och de relationer som uppkommer mellan de in- blandade vilka präglar processen. Även relationen mellan det materiella, det vill säga de mänsk- liga kvarlevorna, och det sociala, så som människorna som var inblandande i repatrieringen, kommer att studeras. Vad gör människorna med kvarlevorna och vad gör kvarlevorna med människorna?

1 Fredrik Svanberg, ”Människosamlingen” i Fråga föremålen. Handbok till historiska studier av materiell kultur, red. Anna Maria Forssberg & Karin Sennefelt (Lund: 2014), s. 131–136.

2 Riksantikvarieämbetet, God samlingsförvaltning – Stöd för museer i återlämnandeärenden (Stockholm: 2020), s. 5–7.

3 ”Repatriering 2019”, Västerbottens Museum, https://www.vbm.se/utforska/arkeologi/repatriering/ [hämtat:

2020/10/01]

(4)

Syfte och frågeställningar

Uppsatsens syfte är att undersöka hur repatrieringen av kvarlevor till Gammplatsen 2019 besk- rivs av olika individer som varit ledande i processen. Med detta avser jag särskilt att undersöka de relationer som formats mellan människor och kvarlevor. Följande frågeställningar har an- vänts i undersökningen:

• Hur formades och utvecklades relationerna mellan repatrieringsdeltagarna under pro- cessen?

• Hur kan särskilt kvarlevornas roll i repatrieringsprocessen utläsas i deltagarnas beskriv- ningar?

• Vilka maktrelationer kan utläsas från beskrivningarna?

Metod

På grund av undersökningens kvalitativa kunskapsmål så avgjordes semistrukturerade inter- vjuer som lämplig materialinsamling. Genom intervjuer, vilka kan definieras som ett samtal med ett bestämt syfte och tema, kan den upplevda verkligheten och samspelet mellan människor framkomma på ett sätt som genom annan materialinsamling kan vara mer svåråtkomligt. Den semistrukturerade formen innebar att intervjufrågor förbereddes innan utifrån kunskapsmålet men att samtalet under intervjuerna var fritt samt att möjliga oförberedda följdfrågor, vilka kunde leda till en djupare förståelse, kunde utforskas.4

En särskild aspekt som även tillkom intervjuarbetet var att alla intervjuer, på grund av den i skrivandets stund rådande covid-19 pandemin, behövde utföras digitalt. Eftersom båda parterna helst ska kunna se varandra under en intervju, detta för att underlätta tolkningsarbetet, var det viktigt att försöka utföra intervjuerna med videosamtal men detta var inte alla gånger möjligt på grund av att formatet inte alltid passade informanterna.5 Ett mer flexibelt förhållningssätt antogs därför och en del intervjuer utfördes över telefon. Utöver detta har alla intervjuerna spe- lats in och transkriberats så noggrant som möjligt men innehåller inte gestikuleringar eller kroppsspråk om det inte ansågs nödvändigt för att kunna återge innebörden. För att sedan kunna analysera och tolka transkriberingarna och urskilja vad som är viktigt för undersökningen så utfördes en tematisering. Innehållet delades in i två teman – innehållsteman, det vill säga

4 Eva Fägerborg, ”Intervjuer” i Etnologiskt fältarbete, red. Lars Kaijser & Magnus Öhlander (Lund: 2011), s. 85, 88–89, 98–101.

5 Fägerborg 2011, s. 92.

(5)

informantens beskrivningar av exempel, händelser, situationer med mera, och analytiska teman som rör syftesrelaterade tolkningsförslag och idéer.6

Under intervjuerna var det viktigt att informanterna kände sig trygga, till exempel var det viktigt att den maktasymmetri som kan uppstå under en intervju jämnades ut. Bland annat kan intervjuaren, från sin position som forskare, ha ett maktövertag och det gäller då att kunna finna balansen men även motsatsen kan inträffa. Det vill säga att intervjuaren befinner sig i underläge, möjligtvis utifrån ålder eller erfarenhet, vilket med tanke på att denna uppsats skrivs på grund- nivå var minst lika viktigt att förbereda sig för.7 Som ett verktyg för att jämna ut maktasymme- trin, både angående undersökningens metod och de resultat som producerats, konstruerades ett etiskt ramverk. Till ramverket hörde bland annat Vetenskapsrådets anvisningar om individ- skyddskravet, det vill säga att forskaren ska utföra god kvalitativ forskning och att informan- terna ska skyddas. För detta föreslår Vetenskapsrådet att informanterna ska, om möjligt, ano- nymiseras men detta har inte varit möjligt på grund av undersökningens skala eftersom repatri- eringen till Lycksele hade ett begränsat antal inblandade. Innan intervjuerna delgavs informan- terna undersökningens syfte och hantering av personuppgifter, så som transkriberingarna, och samtycke erhölls även.8

Till detta tillämpades även begreppet relational accountability till ramverket vilket medför att forskaren har ett ansvar gentemot de som ingår i undersökningen och till gruppen informan- ten tillhör.9 Maktbalansen mellan en forskare och exempelvis medlemmar av ett urfolk kan vara en mer komplex process och begreppet blev alltså särskilt viktigt på grund av att undersök- ningen på olika sätt inkluderade Sveriges urfolk, samer, mer specifikt Lycksele sameförening.10 Till exempel har en intervju utförts med Mikael Jakobsson, ordförande i Lycksele sameföre- ning, och undersökningens resultat kan även få konsekvenser för Lycksele sameförening.

Skulle undersökningen få negativa konsekvenser kan detta till exempel innebära att forskningen bidrar till att upprätthålla maktkonstruktioner där urfolket hamnar i underläge och som tecknar en bild av att forskaren är i besittning av ”riktig kunskap” medan urfolkets kunskap inte är lika mycket värd. En viktig riktlinje är därför att resultatet istället ska syfta till att motverka koloni- ala strukturer.11

6 Magnus Öhlander, ”Analys” i Etnologiskt fältarbete, red. Lars Kaijser & Magnus Öhlander (Lund: 2011), s. 275–

279.

7 Fägerborg 2011, s. 102–103.

8 Vetenskapsrådet, God forskningssed (Stockholm: 2017), s. 13–14. Samtliga av undersökningens informanter har samtyckt till undersökningen genom att skriva under en samtyckesblankett som tillhandahölls av institutionen.

9 Bagele Chilisa, Indigenous Research Methodologies (London: 2011), s. 21–22.

10 Chilisa 2011, s. 1–2, 6. För mer information om samer som Sveriges urfolk, se ”Samerna i Sverige”, Sametinget (2020), https://www.sametinget.se/samer [hämtat: 13/11/2020].

11 Chilisa 2011, s. 4–10.

(6)

De resultat som undersökningen eftersträvar är att belysa en repatrieringsprocess och de re- lationer som processen består av, däribland kommer även Lycksele sameförenings del i repat- rieringen att diskuteras. Resultatet kan således leda till nya insikter om processen när kvarlevor lämnar samlingen genom repatriering och kan producera kunskap som slutligen kan gynna framtida repatrieringar samt Sametinget och museer i Sverige. För att resultatet ska verka av- koloniserande har en viktig utgångspunkt även varit att respektera själva repatrieringsprocessen eftersom denna, av bland annat ICOM och FN:s urfolksdeklaration, identifieras som ett viktigt redskap för urfolkens rätt till självbestämmande.12

Teoretiska utgångspunkter

En av undersökningens teoretiska utgångspunkter är att det materiella, de mänskliga kvarle- vorna, kan ha agens samt vara aktörer – detta innebär att föremålen har en inverkan på oss människor och kan forma vår tillvaro och vår verklighet på olika sätt. Det innebär däremot inte att det materiella kan agera på egen hand med egna intentioner utan mer att det finns en växel- verkan mellan det materiella och människorna som till exempel kan verka identitets- och kul- turskapande.13 Relationen mellan det materiella och människor kan även benämnas som socio- materiell dynamik – ett begrepp som bland annat förekommer inom den så kallade aktör- och nätverksteorin (härefter används förkortningen ANT). ANT, vars tvärvetenskapliga och filoso- fiska rötter går tillbaka till 1920-talet, erbjuder ett analytiskt tillvägagångssätt som kan använ- das i undersökandet av det sociala. Teorin tar avstånd från en mer binär uppdelning av det sociala i människor och strukturer och menar istället att det sociala omfattar nätverk bestående av olika aktörer.14

I undersökningen har ANT använts som en konceptuell resurs för att analysera repatrierings- processen som ett nätverk bestående av aktörer. Vad som är särskilt användbart är hur det ma- teriella, eller det som inom ANT kallas för det icke-mänskliga, kan inkluderas som aktörer i nätverket – det sociala anses nämligen bestå av en mängd icke-mänskliga element och aktörer vars vikt oftast förbises av forskare.15 Medan det icke-mänskliga används som ett begrepp inom ANT så kommer det inte att användas framöver i undersökningen, detta på grund av att det inte är särskilt rimligt att benämna undersökningens materiella aktör, det vill säga de mänskliga kvarlevorna, som icke-mänskliga. Det materiella har följaktligen en central roll inom ANT men

12 Riksantikvarieämbetet 2020, s. 8–9.

13 Eva Silvén, ”Det materiella” i Etnologiskt fältarbete, red. Lars Kaijser & Magnus Öhlander (Lund: 2011), s.

147–150, 156–157.

14 Mike Michael, Actor-Network Theory: Trials, Trails and Translations (London: 2016), s. 11–12, 17–18, 163.

15 Michael 2016, s. 2–3, 40–43.

(7)

synen på hur dess agens och aktörskap ska mätas varierar. Denna undersökning tar avstamp i bland annat ANT pionjären Michel Callons studier av det materiella. Callon menar till exempel att medan det materiella, oftast, inte kan bestämma själv om sin inkludering i ett nätverk så kan dess agens mätas utifrån de roller som de tilldelas och hur de förhåller sig till dem. Det materi- ella har också oftast en talesperson som – utan dess medgivande eftersom det materiella inte kan samtycka – för den materiella aktörens talan och bestämmer dess roll i nätverket. Det ma- teriellas agens kan även mätas utifrån hur betydelsefull dess roll är för nätverkets och de andra aktörernas funktion.16

Övriga centrala koncept från ANT som har använts är bland annat association som syftar till den relation som upprättas när en aktör inkluderas i nätverket, en process som kallas för över- sättning. Översättningsprocessen innebär till exempel att en aktörs mål, framtidsvisioner eller identitet likställs med de andra aktörernas för att tillsammans kunna ingå i nätverket. När en översättning sker och en association skapas blir med andra ord en aktör enrollerad i ett nätverk som definieras av att aktörerna har samma mål. Om en aktörs mål ändras kan aktören därmed lämna nätverket eller skapa nya associationer som istället omdefinierar nätverket. Ibland händer det även att en aktör är ambivalent inställd till nätverket, det vill säga inte håller med om nät- verkets funktion, men ändå fortsätter att ingå. Ett nätverk innehåller oftast även en eller flera primäraktörer som har en större roll i nätverkets utformning och som bidragit till att forma associationerna. En stabil aktör som är i samklang med de andra inom nätverket kan ibland kallas för en svart låda, vilket innebär att aktörens associationer tas för givet och inte ifrågasätts.

Även värderingar, normer och utgångspunkter inom ett nätverk kan bli ”svartlådade” då de anses som självklara, oftast upptäcks svarta lådor då de ”går sönder” eller ”öppnas”.17 Dessa koncept med mera kommer att tydligare exemplifieras i undersökningsdelen.

Något som även särskiljer ANT är studiet av makt, eller rättare sagt maktrelationer – inom ANT studeras nämligen makt inte som något som en aktör har som inneboende egenskap utan som något en aktör kan få genom att kontrollera översättningsprocesser och associationer. Det är med andra ord endast genom att studera relationen mellan aktörerna som maktutövande kan upptäckas. Detta synsätt är viktigt inom ANT för att nätverksanalysen inte automatiskt ska or- dinera makt till aktörer utifrån förutbestämda antaganden om till exempel kön, klass eller

16 Michael 2016, s. 56–57, 68–71, 143 samt Michel Callon, “Some elements of a sociology of translation: do- mestication of the scallops and the fishermen of St. Brieuc Bay” i Power, action and belief: a new sociology of knowledge? red. John Law (London: 1986), s. 7–10.

17 Michael 2016, s. 23‚ 33, 39–40, 45–46, 153–154, 164 samt Francis Lee, ”Michel Callon: en av aktör-nätverks- teorins skapare” i Posthumanistiska nyckeltexter, red. Cecilia Åsberg et al. (Lund: 2012), s. 154–155.

(8)

strukturer. Sådana antaganden kan leda till att nätverksanalysen förbiser de aktörer vars hand- lingar kontrollerar nätverket. Detta tankesätt kallas inom ANT för flatness eller flat ontology.18

Presentation av tema och forskningsläget

Undersökningens tema är studiet av mänskliga kvarlevor som repatrieras och de relationer som kan uppstå i denna process – särskilt relationen mellan det materiella och människorna, det vill säga den sociomateriella dynamiken. Det museologiska perspektivet är även centralt, vilket framkommer i undersökningens syfte att studera kvarlevor som tidigare befunnit sig i en mu- seisamling samt undersöka museernas roller i repatrieringen till Gammplatsen. Under denna rubrik kommer en del forskningsbidrag som är relevanta för temat att presenteras och diskute- ras.

Att undersöka repatriering och sociomateriell dynamik ur ett museologiskt perspektiv har tidigare gjorts i Sverige såväl som internationellt. Diskussionen kring föremål och museisam- lingar har sedan slutet av 1900-talet tilltagit allt mer vilket bland annat lett till att flera nya perspektiv för att studera det materiella har tillkommit – däribland har den sociala relationen mellan det materiella och människor uppmärksammats.19 Internationellt har exempelvis Cres- sida Fforde och Jane Hubert, med fokus på bland annat Storbritannien och Australien, undersökt hur relationen till mänskliga kvarlevor förändrats på museerna i takt med att repatrieringsfrågan samt relationen till ursprungsbefolkningen blivit allt mer aktuell.20 Tiffany Jenkins har även utfört en liknande studie som utgår från att museerna befinner sig i en ”kulturell auktoritetskris”.

Detta innebär bland annat att museernas tidigare auktoritära roll ifrågasätts och att museerna behövt omdefiniera sin relation till de mänskliga kvarlevorna som finns i samlingarna.21

Övriga internationella forskare som uppmärksammat det materiella är till exempel kultur- arvsprofessorn Rodney Harrison som lyft fram 1800- och 1900-talets ”kuriositetskataloger”

som han menar utgjorde viktiga aktörer i koloniala nätverk bestående av museer, turister och urfolkskreatörer. Bland annat menar han att katalogerna belyser hur objekt förvandlades från alldagliga verktyg till kuriositeter och att objektens förändrade status även kunde inverka på koloniala relationer och identiteter hos urfolket och kolonisatörerna.22 Även Lindy Allen och

18 Michael 2016, s. 21–23, 46, 153.

19 Anna Maria Forssberg & Karin Sennefelt, “Fråga med föremålen” i Fråga föremålen. Handbok till historiska studier av materiell kultur, red. Anna Maria Forssberg & Karin Sennefelt (Lund: 2014) s. 19

20 Cressida Fforde & Jane Hubert, “Indigenous human remains and changing museum ideology” i A future for archeology: the past in the present, red. Robert Layton et. al. (London: 2016), s. 83–85, 87, 95.

21 Tiffany Jenkins, “The crisis of cultural authority” i A museum studies approach to heritage, red. Sheila Watson (London: 2018), s. 57–59, 68–72.

22 Rodney Harrison, “Consuming Colonialism: Curio Dealers´ Catalogues, Souvenir Objects and Indigenous Agency in Oceania” i Unpacking the collection, red. Sarah Byrne, et al. (New York: 2011), s. 55–56.

(9)

Louise Hamby analyserar relationerna och maktutövningen i ett nätverk där museet, museisam- lingen och ursprungssamhället ingår, det vill säga museiföremålens upphovsgrupp vilket i stu- diens fall rör sig om en aboriginsk grupp.23

Inom den svenska forskningen kan Lotten Gustafsson Reinius, Eva Silvén och Fredrik Svan- bergs projekt Museisamlingarnas sociomateriella dynamik lyftas fram. Projektets mål är att generera forskning om samlingarnas roll i skapandet av kultur och samhälle. De tre forskarna, varav Gustafsson Reinius och Silvén är etnologer och Svanberg är arkeolog, har utfört separata projekt med utgångspunkten att samlingarna och föremålen inte bara består av en fysisk materi- alitet utan även av processer som är kultur- och samhällsskapande.24 Att det materiella och det sociala interagerar med och påverkar varandra benämns i projektet som ”museisamlingarnas sociomateriella dynamik”, vilket bland annat inspirerat denna uppsats användande av socioma- teriell dynamik som begrepp.

Det ovan nämna forskningsprojektets separata studier presenteras alltså inte i en enhetlig rapport utan i olika publikationer med målet att skapa dialog och samarbeten. Till exempel har Silvén utifrån sin forskning diskuterat hur Nordiska, Historiska och Etnografiska museet har byggt upp sina samiska samlingar och vilka långtgående effekter insamlande har haft för sa- mernas gruppidentitet och samhälleliga status.25 Detta lyfter hon bland annat fram i en diskuss- ion om hur etnologen Ernst Manker genom sitt insamlande av samiska föremål till museerna under tiden vid andra världskriget har haft en inverkan på bilden av det samiska kulturarvet.26 Silvén har även problematiserat museernas samiska samlingar ytterligare, så som hur maktre- lationer kan utläsas mellan olika museer då hon studerar hur de samiska föremålen förflyttades mellan dem och genom att analysera nätverket som museerna, föremålen, människorna och medierna ingår i.27

Även Gustafsson Reinius och Svanbergs forskning är därmed av intresse för mitt tema. Till exempel beskriver Gustafsson Reinius hur en transnationell repatriering av mänskliga kvarlevor från Etnografiska museet till en aboriginsk grupp i Australien 2004 kan förstås som en ritual.

Hon analyserar bland annat hur överlämningsritualen tillät museet och den aboriginska gruppen

23 Lindy Allen & Louise Hamby, “Pathways to knowledge: Research, Agency and Power Relations in the context and Collaborations Between Museums and Source Communities” i Unpacking the collection, red. Sarah Byrne, et al. (New York: 2011), s. 209–212.

24 Lotten Gustafsson Reinius, Eva Silvén & Fredrik Svanberg, ”Museisamlingarnas sociomateriella dynamik” i Nordisk Museologi, no 2 (2012), s. 97–98.

25 Gustafsson Reinius, Silvén & Svanberg 2012, s. 101, 103–104.

26 Eva Silvén, ”Konstruktionen av ett samiskt kulturarv” i Långa perspektiv. Samisk forskning och traditionell kunskap, red. Peter Sköld & Krister Stoor (Umeå: 2012), s. 121–124.

27 Eva Silvén, ”Hemfört, bortfört, återfört – Museerna och det samiska kulturarvet”, i Historiens hemvist III – Minne, medier och materialitet, red. Johan Hegardt & Trond Lundemo (Göteborg, Stockholm: 2016). s. 208–209.

(10)

att i stunden förenas samtidigt som ritualen bekräftade kvarlevornas nya omförhandlade sta- tus.28 Svanberg har å andra sidan utfört en väldigt omfattande studie av de anatomiska männi- skosamlingarna som uppstod i Sverige och hur dessa kan ge en ingång till bland annat det tids- enliga rasvetenskapliga sammanhanget.29

Källmaterial och avgränsningar

Källmaterialet för undersökningen har utgjorts av intervjumaterial, samt övrigt material som kan kopplas till undersökningsobjektet. Intervjuer har därför utförts med Jans Heinerud som är avdelningschef för kulturmiljö vid Västerbottens museum och som deltog i repatrieringspro- cessen från början. Även Mikael Jakobsson som är ordförande i Lycksele sameförening och som bland annat deltog i repatrieringens styrgrupp har intervjuats.30 Från svenska kyrkans håll har intervjuer med Olle Thoors, kommunikatör under repatrieringen, och Helen Lundberg, då- varande kyrkoherde i Lycksele och delaktig i styrgruppen, utförts. Alla av undersökningens informanter har alltså anknytningar till repatrieringsprocessen och var delaktiga på olika sätt. I undersökningsdelen kommer informanternas roller att förklaras och diskuteras ytterligare.

Intervjumaterialet kan analyseras ur ett källkritiskt perspektiv eftersom informanterna inte anonymiserades vilket även kan tänkas innebära att de, i olika omfattning, begränsades i hur och vad de kunde uttrycka. Flertalet avgränsningar gjordes även angående undersökningens intervjuarbete. Till exempel kunde ett större intervjuarbete ha utförts för att nå en djupare för- ståelse, fler personer som var inblandade i repatrieringsprojektet kunde alltså ha intervjuats, men på grund av undersökningens tidsram var detta inte möjligt. Undersökningen fokuserar således på de nyckelaktörer som nämns ovan och som får representera institutionerna och grup- perna de tillhör. Som representanter är informanternas personliga åsikter inte särskilt viktiga och kommer endast att diskuteras i undersökningen om det avgörs vara av intresse men distinkt- ionen mellan det personliga och det offentliga kommer då att tydligt uttryckas.

Till undersökningens övriga källmaterial hör bland annat repatrieringsprojektets processbe- skrivning skriven av projektledaren Adriana Aurelius. Processbeskrivningen är projektets slut- rapport, som innehåller en utförlig beskrivning av repatrieringen från början till slut, men är också tänkt att kunna fungera som riktlinje inför framtida repatrieringar. Även om

28 Lotten Gustafsson Reinius, “The ritual labor of reconciliation: An Autoethnography of a return of human re- mains”, Museum worlds, 5 (2017): 1, s. 74, 83–85.

29 Fredrik Svanberg, Människosamlarna – Anatomiska museer och rasvetenskap i Sverige ca. 1850–1950 (Stock- holm: 2015), s. 42–43.

30 Mikael Jakobsson har även en dubbel position eftersom han är anställd som arkivarie på Skogsmuseet i Lycksele som också deltog i repatrieringen.

(11)

processbeskrivningen representerar hela projektgruppen kan man ändå från ett källkritiskt håll tänka att processbeskrivningen till stor del representerar Aurelius syn och uppfattning om re- patrieringen eftersom hon är ensam manusförfattare. Förutom att processbeskrivningen analy- seras som källmaterial har den även använts i undersökningen som hjälp för att skapa en bild av repatrieringsprocessen och som en källa till information. På ett liknande sätt har även Väs- terbottens museums rapport som skrevs över repatrieringen till Gammplatsen använts. För att komplettera den information om repatrieringen som fanns skickades även en frågeenkät till Statens historiska museer (SHM) som besvarades av en representant.

Uppsatsens disposition

Uppsatsens undersökningsdel är uppdelad i två huvudkapitel som följer en kronologisk struktur.

I det första kapitlet kommer repatrieringsprocessens början att presenteras och diskuteras och speciellt fokus på den första frågeställningen om nätverkets relationer tillkommer. I följande kapitel kommer nätverkets vidare utveckling att behandlas och aktörernas roller och förhållande till de mänskliga kvarlevorna att diskuteras. Undersökningens tredje frågeställning om maktre- lationer kommer att behandlas kontinuerligt genom undersökningsdelen men ges särskilt fokus i den avslutande diskussionen där alla frågeställningar diskuteras.

(12)

2. ETT NÄTVERKS UPPKOMST

” […] vi såg ju det här som våra förfäder. Jag menar, det kan mycket väl vara mina förfäder några av de här kvarlevorna.”31 Så beskriver Mikael Jakobsson, ordförande för Lycksele same- förening, synen på de mänskliga kvarlevorna som repatrierades till Gammplatsen. Jakobsson var en av de nyckelaktörer som medverkade i repatrieringen från början till slut, bland annat var det han som fick samtalet från Västerbottens museum om att de sedan länge bortglömda kvarlevorna från undersökningen på Gammplatsen hade återupptäckts.32

Det var i slutet av 1940-talet när det blev aktuellt att anordna ett hembygdsmuseum i Lyck- sele som Västerbottens museum först utförde en arkeologisk undersökning på uppdrag av Riksantikvarieämbetet. Hembygdsmuseet, det vill säga Gammplatsen, skulle nämligen uppfö- ras på fornlämningsområdet på halvön i Umeälven som tidigare varit kyrko- och marknadsplats under 1600- och 1700-talet och som då allmänt kallades för ”Öhn”. Därför krävdes en under- sökning av platsen innan till exempel nya byggnader kunde uppföras. Det var under denna undersökning 1950–51 som mänskliga kvarlevor, ett 30-tal kranier och fyra hela skelett, av- lägsnades från sina gravar och skickades till Stockholm för analys. I ett avtal som underteckna- des av den dåvarande länsantikvarien vid Västerbottens museum tydliggjordes det att kvarle- vorna skulle, direkt efter analys, skickas tillbaka. Ett intresse för kvarlevorna uttrycktes, bland annat av antropologen Bertil Lundman som hade anknytningar till rasbiologiska institutet i Uppsala. Men någon analys skedde aldrig och kvarlevorna föll så småningom i glömska.33

Det var inte förrän 2011 som det hittades kartonger i ett av Statens historiska museers (hä- danefter används förkortningen SHM) magasin med material som tillhörde Västerbottens mu- seum och det kom att dröja till 2013 innan kartongerna väl skickades till Umeå. SHM medde- lade då att utöver fyndmaterial i kartongerna fanns även ”ben” bland det som skickats och Väs- terbottens museum utgick ifrån att detta möjligtvis rörde sig om djurben från en utgrävning i Åsele. När kartongerna anlände till museet blev de återigen, precis som de senaste 60 åren, stillastående och undersöktes inte förrän 2015. Det var först när ”locket lyftes” på kartongerna och museet varseblev att detta rörde sig om de mänskliga kvarlevorna från Gammplatsen som ett återbördande kunde inledas.34 Nedan kommer kvarlevornas ”återupptäckande” att närmare

31 Intervju: Mikael Jakobsson (26/11/2020).

32 Intervju: Jakobsson 2020.

33 Adriana Aurelius, Máhtsatiebmie likttemijne – Återbördande i försoning: En processbeskrivning över repatrie- ringen i Lycksele 2019 (Lycksele: 2019), s. 7–8 samt Gunhild Rydström, Det äldsta Lycksele – Öhn. Rapport över genomgång och bearbetning av fyndmaterial från undersökningar åren 1949–2001, RAÄ nr 343, Gammplatsen, Lycksele socken, Lappland (Lycksele: 2006), s. 3–6.

34 Aurelius 2019, s. 8 samt Natalie Göktas, Ser man skelett eller ser man människor? En studie kring repatriering och återbegravning av mänskliga kvarlevor (Umeå: 2018), s. 36–38.

(13)

diskuteras och kontextualiseras för att illustrera repatrieringsprocessens inledande och de relat- ioner som uppstod.

En svart låda öppnas

När locket lyftes beskriver Jans Heinerud vid Västerbotten museum i en intervju att det hela blev en ”chock” för föremålsantikvarien som öppnade lådorna och istället för djurben hittade mänskliga kranier. Ärendet utreddes därefter snabbt och Jakobsson i Lycksele sameförening kontaktades om att göra en hemställan, det vill säga ett officiellt krav på att återlämna föremål ur en museisamling. Detta ville även Lycksele sameförening som därmed antog rollen som hemställande part – eller mottagare av kvarlevorna.35 Examinationen av kartongerna och dess innehåll blev alltså startskottet för hela repatrieringsprocessen, men det skulle ännu komma att dröja ett antal år innan kvarlevorna återbördats till Gammplatsen. Att lådorna examinerades kan även, passande nog, liknas vid att en svart låda öppnades – det vill säga att upptäckten belyste det som tidigare varit dolt och inte ifrågasatts. Svarta lådor är något som krävs inom varje nät- verk för att aktörerna ska fungera framgångsrikt – till exempel kan som tidigare nämnt aktö- rerna själva bli svarta lådor när deras funktion för ett nätverk inte längre ifrågasätts. Att en svart låda öppnas kan därför leda till att nätverket blir instabilt och i vissa fall helt upplöses – vilket i sin tur kan leda till bildandet av nya nätverk i dess ställe.36

Detta kan även ses i fallet med kvarlevorna från Gammplatsen som i Stockholm ingick i ett nätverk som bland annat byggde på en uppfattning om att kvarlevorna kunde bidra till den dåtida rasbiologiska och antropologiska forskningen. Detta är något som till exempel kan utlä- sas i korrespondensen mellan olika aktörer såsom ovan nämnda Bertil Lundman och Nils Gustaf Gejvall som var SHM:s chefsosteolog och den som skulle utföra analysen av kvarlevorna.37 Vid denna tid var det även praxis att fyndmaterial, så som kvarlevor, skickades till Stockholm för att undersökas så att Riksantikvarieämbetet och SHM kunde bedöma om materialet skulle stanna kvar i de statliga samlingarna. Medan motiven till varför Gejvall aldrig utförde någon analys inte är helt tydliga så resonerar både SHM idag och Heinerud att kvarlevorna helt enkelt

”glömdes bort”.38 Medan de övriga fynden från Gammplatsen som också analyserats i

35 Intervju: Jans Heinerud (07/12/2020) samt Jakobsson 2020. För tydligare definition av en hemställan, se bland annat Riksantikvarieämbetet 2020, s. 18.

36 Michael 2016, s. 33, 39–40, 45–46.

37 Aurelius 2019, s. 8, 23.

38 Frågeenkät: Statens Historiska museer (07/12/2020), intervju: Heinerud 2002 samt Aurelius 2019, s. 8.

(14)

Stockholm, vilket bland annat inkluderade textilfragment, ganska snabbt skickades tillbaka till Umeå så stannade kvarlevorna i SHM:s magasin.39

Kvarlevorna placerades i kartonger och magasinerades av aktörer inom det tidigare nätverket men blev trots det aldrig del av SHM:s museisamling. Medan det existerade dokumentation om kvarlevorna på SHM så tillhörde de officiellt fortfarande Västerbottens museum.40 De blev där- med också svartlådade, det vill säga att kartongernas innehåll och kontext glömdes bort och under en väldigt lång tid inte ifrågasattes. När Västerbottens museum examinerade kartongerna och började utreda ärendet så rannsakades museets arkiv efter gamla rapporter och korrespon- dens som kunde förklara kvarlevornas kontext och ursprung. Öppnandet av de svarta lådorna och upptäckten av kvarlevorna resulterade därför i att deras tidigare roll omförhandlades och i bildandet av ett nytt nätverk – ett repatrieringsnätverk. Det gamla nätverket som kvarlevorna ingått i ifrågasattes alltså och associationer, det vill säga relationen mellan nätverk och aktörer, som tidigare varit stabila omvärderades.41

Att i denna uppsats likna återupptäckten av kvarlevorna vid öppnandet av en svart låda kan även anknytas till Eva Silvéns forskning om samiska kulturföremål i museisamlingar. Silvén använder sig nämligen också av ANT–begreppet och menar att när museisamlingens svarta lådor packas upp, det vill säga att innehållet examineras och kontextualiseras, kan detta ofta leda till ett krav på återbördande. Återbördandet blir då ett verktyg för att bryta mot den tidigare uppfattningen om föremåls eller kvarlevors rättmätiga plats och tillhörighet.42 En sådan reakt- ion följde även kvarlevornas upptäckt och två aktörroller uppkom som ett resultat – Lycksele sameförening som hemställande part och Västerbottens museum som återbördande part. Även om kvarlevorna inte hade befunnit sig på museet hade de under närmare 60 år varit del av museets samling och därför var det även Västerbottens museums ansvar att återbörda dem.

Repatrieringen översätts

På grund av sina inledande ageranden kan Västerbottens museum och Lycksele sameförening även beskrivas som primäraktörer, det vill säga att de hade en betydande roll för nätverkets utformning och i bildandet av associationer.43 Utan museets agerande att examinera kartong- erna eller beslutet att ringa just Lycksele sameförening för en eventuell hemställan så hade nätverket trots allt inte uppkommit eller fått den form som det kom att ha. Här kan det även

39 Frågeenkät: SHM 2020.

40 Ibid.

41 Michael 2016, s. 154.

42 Silvén 2016, s. 208–209.

43 Michael 2016, s. 153.

(15)

påpekas att tills det i framtiden möjligtvis görs en osteologisk undersökning av kvarlevorna så är det inte helt möjligt att veta om kvarlevorna från Gammplatsen tillhör människor som iden- tifierade sig som samer – utan tydliga källor är det dessutom trots en undersökning fortfarande svårt att göra antaganden om identitet hos historiska personer. Att kvarlevorna tillhör samer är ändå mycket troligt på grund av att Öhn sedan innan 1600-talet användes av samer som vinter- viste och marknadsplats. Här upprättades därför även en kyrka av svenska stormakten som ett verktyg för befästa den kristna tron i lappmarken. Till Öhn, och till det som kallades ”Lyksälie”, reste alltså samer från hela Ume lappmark för att två gånger varje vinter infinna sig för kyrko- plikten och idka handel på marknadsplatsen.44

Även Heinerud beskriver att valet att kontakta just Lycksele sameförening om kvarlevorna gjordes utifrån ett sådant resonemang som sedan diskuterades med sameföreningen som in- stämde.45 Att Lycksele sameförening accepterade ansvaret att ta emot kvarlevorna gjorde att en association skapades mellan delvis museet och sameföreningen, men även till kvarlevorna där en speciell association skapades som tills stor del byggde på uppfattningen om kvarlevorna som förfäder.46 Denna process, det vill säga att aktörer bildar associationer till ett nätverk samt sluter upp kring ett gemensamt mål, kallas inom ANT för översättning. Översättning kan således även förstås som en handling, alltså något som en aktör gör för att värva nya aktörer.47 För att ingå i repatrieringsnätverket bestod översättningen kort sagt av att aktörerna samlades kring det ge- mensamma målet att repatriera kvarlevorna till Gammplatsen – ett mål som nätverkets mänsk- liga aktörer kunde diskutera och samtala sig till.

På grund av nätverkets mål översattes kvarlevorna följaktligen till nätverket – vilket för det första kan förstås utifrån upprättande av en talesperson, det vill säga en eller flera aktörer som inte ifrågasätts och tillåts tala för andra i nätverket.48 I detta fall kan sameföreningen tolkas som talesperson genom accepterandet av sin hemställande roll, som sådan gjorde nämligen same- föreningen anspråk på kvarlevorna vilket även innebar rätten att tala för dem. Denna utgång ska för det andra förstås utifrån kvarlevornas agens, vilket inte innebar att de själva kunde be- stämma om sin införlivning i nätverket utan att kvarlevorna utifrån sina egenskaper hade en tydlig effekt på människorna. Detta har även illustrerats under föregående rubrik och här kan det förtydligas att utan de mänskliga kvarlevorna så hade inget repatrieringsnätverk överhu- vudtaget uppkommit. Föremålen hade därmed en stor inverkan på nätverket, och kan därför

44 Rydström 2006, s. 4–5.

45 Intervju: Heinerud 2020.

46 Intervju: Jakobsson 2020.

47 Michael 2016, s. 164 och Callon 1986, s. 18.

48 Callon 1986, s. 12–13, 18–19 och Michael 2016, s. 163.

(16)

också beskrivas som en primäraktör, eftersom det var kvarlevorna som fick museet och same- föreningen att agera som de gjorde och som utformade nätverkets mål – det vill säga att repat- riera kvarlevorna. När de tre primäraktörerna hade bildat associationer till varandra kunde nät- verket börja expandera.

För Lycksele sameförening som hemställande part beskriver Jakobsson att det först och främst var viktigt att kontakta myndigheten Sametinget för att informera om situationen – till exempel är det Sametingets Kulturavdelning som har förvaltningsansvar om samisk kultur. På ett mer lokalt plan kontaktades även övriga parter, så som kommunalrådet och kyrkoherden i Lycksele, om ett samarbete.49 Allt fler mänskliga aktörer knöts alltså an till repatrieringsnätver- ket i olika översättningsprocesser som från informanternas beskrivningar blir synliga. Rörande Sametinget angick, som Jakobsson menade, repatrieringen myndigheten och föll inom deras ansvar om samiskt kulturarv genom att Lycksele sameförening åtagit sig ansvaret som hemstäl- lande part.50 På grund av att det fanns ett samiskt intresse för kvarlevorna utifrån deras bakgrund och egenskaper samt en önskan om att repatriera dem engagerades alltså Sametinget. Även Lycksele kommun, i egenskap av markägare av Gammplatsen, och Svenska Kyrkan för Södra Lapplands Pastorat (hädanefter används förkortningen SLP) enrollerades ungefär samtidigt i repatrieringsnätverket. Båda parter kontaktades av Lycksele sameförening, till exempel tillfrå- gades Lyckseles församlingsherde 2016 om att delta i repatrieringsprocessen vilket godkändes av församlingen.51

Målet med ovanstående diskussion har varit att illustrera hur repatrieringen översattes till de olika aktörerna samt att visa på skillnader mellan de mänskliga aktörernas översättningsprocess och de mänskliga kvarlevornas. Att däremot diskutera och exemplifiera alla aktörer som över- sattes till nätverket har i detta kapitel inte varit möjligt på grund av att en sådan analys i princip kunde göras hur detaljerad som helst. Istället har fokus lagts på de aktörers översättning som, utifrån sina roller och sina uppgifter i nätverket, kan anses som mest betydelsefulla. Ovanstå- ende diskussion visar även översättningens första fas – för att en översättnings ska anses som framgångsrik krävs det även att aktörerna kan utföra nätverkets mål. Detta förutsätter även att

49 Intervju: Jakobsson 2020 och ”Ansvar för samisk kultur”, Sametingen 2020, https://www.sametinget.se/69689 [hämtat: 30/12/2020].

50 Sametinget menar till exempel att repatriering och återbördande av samiskt kulturarv är av stor betydelse. ”Bak- grund: repatriering av mänskliga kvarlevor”, Sametinget (2020), https://www.sametinget.se/samiska-kvarlevor [hämtat: 12/11/2020].

51 Olle Thoors, “Svenska kyrkan Södra Lapplands Pastorat” i Återbördande i försoning, red. Adriana Aurelius (Lycksele: 2019), s. 46–47.

(17)

aktörernas representanter fortsätter vara i samklang med varandra och kan utföra sina tilldelade uppgifter.52

Med representanter menas då de nyckelaktörer som, av olika orsaker, utses av sin aktörgrupp och som tillåts tala för dem – en representant ska emellertid inte misstas för en talesperson eftersom representanten endast har tillträde att tala för sin egen grupp medan talespersoner kan företräda flera aktörer.53 I Lycksele sameförening blir exempelvis Mikael Jakobsson en tydlig representant i och med att han valts till ordförande och som sådan kan han tänkas ha sameföre- ningens förtroende. Att representanterna kan utföra sina uppgifter och framgångsrikt kommu- nicera med nätverkets andra representanter såväl som till gruppen den företräder är alltså en förutsättning för att nätverkets mål ska uppnås. Under följande rubrik kommer nätverkets vidare utveckling att analyseras, vad händer om nätverkets målsättning utsattes för hot?

Nätverket stabiliseras

[…] vi började ju jobba tillsammans, Västerbottens museum och Lycksele sameförening och dom här andra aktörerna började jobba för att se vad som krävs för att kunna göra en repatriering. Vad är det som måste göras och så fick vi olika uppgifter, kyrkan skulle till exempel ta reda på ”kan man återföra material till den gamla kyrkogården eller hur funkar det?” Likadant med länsstyrelsen fick ju samma uppdrag att kolla på vad som krävs för det. Västerbottens museum fick ju uppdrag då att ta reda på all dokumentation som fanns runt den här utgrävningen som skedde 1950. Så att då började vi jobba på från varsitt håll, så hade vi några avstämningsmöten och egentligen kom vi inte så långt.54

Allt eftersom aktörerna översattes till repatrieringsnätverket började så småningom en struktur och rollfördelning tydliggöras. Som citatet ovan av Mikael Jakobsson framställer innebar detta till exempel att undersöka den lagliga biten så att repatrieringen kunde gå rätt till samtidigt som det var viktigt att fortsätta söka i arkiven efter material som kunde förklara mer om kvarlevornas bakgrund. Nätverket tog därmed även formen av en arbetsgrupp som, liksom det beskrivs ovan, inte kom så långt. Arbetsgruppsformatet visade sig så småningom vara ineffektivt, aktörerna träffades endast några få gånger varje år och repatrieringsprocessen drog ut på tiden. Även den ekonomiska biten hamnade snart i fokus och Jakobsson beskriver situationen på följande vis: ” […] vi måste ju få ersättning för det vi gör. En liten sameförening kan ju inte bekosta en

52 Callon 1986, s. 13.

53 Michael 2016, s. 163.

54 Intervju: Jakobsson 2020.

(18)

repatriering och därtill hade vi ju inte begärt att det skulle grävas upp nå kvarlevor eller något sånt så då känns det ju lite knepigt att vi ska bekosta att få tillbaks dom”.55

Dilemmat, det vill säga arbetsgruppens ineffektivitet och den ekonomiska delen, utgjorde ett stort hot mot nätverkets målsättning. Lycksele kommun, som sedan tidigare var inblandade, kontaktades då för att diskutera situationen och det beslöts hösten 2018 att kommunen skulle göra en projektansökan.56 Övergången från arbetsgrupp till projektgrupp innebar att man kunde ansöka om ekonomiska medel men även att nätverkets struktur och rollfördelning svällde och blev mer komplext – en förändring som till exempel Jakobsson menade var nödvändig för att repatrieringen skulle kunna fortskrida som planerat. Under denna process upprättades bland annat grupper på en regional och lokal nivå som tilldelades olika uppgifter och ett slutdatum bestämdes – 9 augusti, det vill säga urfolkens dag, år 2019 – för repatrieringen.57 Det var nu, vilket samtliga av de inblandade beskriver, som repatrieringen på allvar kunde påbörjas.

Nätverkets övergång hade alltså ett flertal utfall som under denna rubrik närmare kommer att analyseras. För det första påverkades nätverkets huvudmål, det vill säga att repatriera kvar- levorna till Gammplatsen, eftersom målet i och med projektansökan kom att fyllas ut och bli mer komplext. Medan målsättningen inte förändrades, nätverket fortsatte att vara ett repatrie- ringsnätverk, tillkom i projektansökan till Kulturrådet 2018 även syftet att repatrieringen skulle vara ett pilotprojekt och bidra till framtida repatrieringar. Detta innebar till exempel att projektet skulle räta ut frågetecken som fanns kring den lagliga biten av en repatriering.58 För det andra behövdes, i och med att målsättningen blev mer komplex och nätverket delades in i olika upp- giftsgrupper, även en projektledare tillsättas. Här beskriver Jakobsson att det var Lycksele sa- meförening som hemställande part som tillsatte projektledaren som då blev Adriana Aurelius, vilken sameföreningen innan dess var bekant med.59

Att tillsätta en projektledare kan i många fall vara nödvändigt för ett nätverks hållbarhet eftersom en sådan kan agera som mellanhand, det vill säga någon som inom nätverket kan bistå och effektivisera översättningsprocessen. Medan mellanhanden kan vara en viktig entitet inom nätverket betyder detta inte nödvändigtvis att denna är del av nätverket, eller kan klassas som en aktör eftersom de endast ska översätta för andra aktörer.60 Dessa två åtgärder, att nätverket blev ett projekt samt tillsättandet av projektledaren, lyckades framgångsrikt avvärja hoten mot

55 Intervju: Jakobsson 2020.

56 Intervju: Jakobsson 2020 och Aurelius 2019, s. 23.

57 Intervju: Jakobsson 2020 och intervju: Helen Lundberg (23/11/2020).

58 Aurelius 2019, s. 13.

59 Intervju: Jakobsson 2020.

60 Michael 2016, s. 46–47, 160.

(19)

nätverkets hållbarhet och garanterade att repatrieringen av kvarlevorna kunde fortskrida. Roll- fördelningen mellan aktörerna blev nu fastare allt eftersom mellanhanden kunde översätta dem på ett tydligt och konkret sätt och enligt sameföreningens önskemål. Som hemställande part och med en stark association till kvarlevorna vart det nämligen sameföreningen som skulle ha en ledande roll i projektet – även om det var Lycksele kommun som i egenskap av markägare av Gammplatsen var projektägare.61

En association som under denna process samtidigt stärktes var den mellan kyrkan, speciellt Lycksele församling, och repatrieringsnätverket på grund av att ny information uppdagade sig.

Olle Thoors, som vid denna tid arbetade för SLP som kommunikatör och som även delvis kom att ha hand om det massiva informationsarbetet som repatrieringen krävde, beskriver att kyrkan omgående bestämde sig för att agera utifrån informationen. Thoors beskriver det bland annat på följande sätt:

[…] själva motivet är ganska intressant egentligen, varför svenska kyrkan var inblandad överhuvud- taget. Det kunde ju ha gått över våra huvuden så att säga ganska enkelt ifall vi som kyrka lokalt i södra Lappland inte hade haft en medverkan i samband med de här utgrävningarna som skedde på gamla gravplatsen där i Lycksele.62

Med detta syftar han på att kyrkofullmäktige i Lycksele bidrog ekonomiskt till den arkeologiska undersökningen 1950–51 då kvarlevorna avlägsnades – utav intresse att undersöka Öhns gamla kyrko- och gravplats. Det blev därmed också särskilt viktigt att från kyrkans håll agera för re- patrieringen för att på så sätt kunna försonas med det förflutna och med de som drabbades av kvarlevornas bortförande. Att repatrieringen av kvarlevorna även skulle innebära försoning var alltså en stor del av repatrieringsnätverkets grund, detta menar också Jakobsson som hänvisar till det som ”vedertagen praxis” att en repatriering ska återföljas av en försoningsprocess.63

På grund av att information framkom som pekade mot Lycksele församling som delaktig, även om indirekt, i bortförandet så stärktes även kyrkans direkta association till kvarlevorna och repatrieringsnätverket. Detta fick till exempel pastoratet att ansöka till svenska kyrkan nat- ionellt om finansiering som gjorde att projektledaren kunde anställas innan projektet hade an- tagits av Kulturrådet. Även svenska kyrkans samiska råd blev mer involverade i repatrie- ringen.64

61 Intervju: Jakobsson 2020 och Aurelius 2019, s. 13–14.

62 Intervju: Olle Thoors (25/12/2020).

63 Intervju: Thoors 2020 och Jakobsson 2020, samt Rydström 2006, s. 3.

64 Intervju: Thoors 2020.

(20)

3. ETT NÄTVERK AV RELATIONER

Med ett tydligt mål och slutdatum i sikte kunde nätverkets olika aktörer ägna sig åt sina upp- gifter och repatrieringen delades följaktligen in i tre ansvarsområden: Marköppning, Ceremoni och Försoning. För att kunna repatriera kvarlevorna till den gamla kyrkogården ansöktes till- stånd om marköppning hos Lycksele länsstyrelse och Västerbottens museums arkeologer an- svarade sedan för denna bit. Ansvaret för att planera själva repatrieringsceremonin innehade en kommitté som bestod av en representant från kyrkan, från sameföreningen och projektledaren medan försoningsarbetet var ett område som skulle genomsyra hela projektet och alla aktörers arbete. Även en styrgrupp bildades som hade den beslutsfattande makten och som bestod av representanter från Sametinget, Lycksele kommun, Mikael Jakobsson från sameföreningen, Helen Lundberg från kyrkan och Västerbottens museums chef Ulrica Grubbström.65

Repatrieringens fokus på försoning resulterade även i att projektet arbetade mycket med en så kallad sanningssökarprocess. Under denna genomfördes en omfattande arkivsökning som kunde förklara kvarlevornas kontext, att få kännedom om historien ansågs nämligen som en viktig del i att även kunna försonas med den. Efter att allt mer information om SHM:s delak- tighet i kvarlevornas avlägsnande från Gammplatsen uppdagades, i bland annat korrespondens från tidigare nämnd Nils Gustaf Gejvall, så beslöt även SHM att delta i repatrieringsnätverket genom exempelvis ceremonin och i ett tal framföra en ursäkt. Att SHM följaktligen tog ett ansvar för det som hade hänt beskriver bland annat Heinerud som positivt eftersom kvarlevorna ändå i närmare 60 år befunnit sig i deras magasin. Även kyrkan och särskilt församlingen lokalt spelade en viktig roll i försoningsarbetet och ordnade bland annat ett flertal föreläsningskvällar som var öppna för allmänheten och arbetade även intern med informationsträffar inom hela pastoratet.66

Projektgruppen arbetade därmed effektivt utifrån tydliga roller och uppnådde projektets mål- sättning 9 augusti 2019 då kvarlevorna anlände till Gammplatsen och överlämnades från museet till sameföreningen. Kvarlevorna upphörde då även i en juridisk mening att vara en del av mu- seisamlingen. Under ceremonin hölls flera tal, däribland talade Historiska museets chef Kathe- rine Hauptman för SHM. Kvarlevorna som lagts i näveraskar fördes sedan till den gamla be- gravningsplatsen där människor fick komma fram envar eller i grupp för att visa sin respekt.67

65 Aurelius 2019, s. 18, 29, 31, 33.

66 Aurelius 2019, s. 23, frågeenkät: SHM 2020 samt intervju: Thoors 2020 och Heinerud 2020.

67 Aurelius 2019, s. 31–33 och ”Försoningsceremonin vid Gammplatsen”, Katherine Hauptman, Statens Historiska Museer, https://shm.se/forsoningsceremoni-vid-gammplatsen/ [hämtat: 06/01/2021].

(21)

Kvarlevorna återvänder till Gammplatsen

Efter att repatrieringsnätverket tagit formen av ett projekt stabiliserades de mänskliga kvarle- vornas roll och associationer till de andra i nätverket. Detta skedde bland annat genom att det tillkom tydliga anvisningar för hur kvarlevorna skulle behandlas såväl innan som under själva ceremonin, bland annat skulle kvarlevorna behandlas etiskt vilket innebar att inga bilder av kvarlevorna fick förekomma i nyhetsreportage av respekt för de dödas maktlöshet. Detta kan även, ur ett ANT-perspektiv, tolkas som att aktörerna förstärkte översättningen av kvarlevorna genom att kontrollera hur de presenterades i media och därigenom skydda nätverket från yttre hot, så som ryktesspridning.68 Kvarlevornas roll, som i nätverket definierades av uppfattningen om släktskap, förstärktes även genom att det i projektet var viktigt att kontinuerligt framhålla detta samt kvarlevornas mänsklighet. Aurelius beskriver bland annat kvarlevorna på följande sätt:

I takt med att människor började förstå att de kunde vara släkt med de döda, blev behandlingen av dem alltmer viktig. Processen som skulle förvandla dem från ”fynd” till döda människor, började långt innan de kom i jorden. De började kännas som döda medmänniskor och det gjorde att männi- skor blev mer sårbara i förhållandet till dem. Största möjliga hänsyn var av yttersta vikt.69

Förutom att kvarlevorna behandlades som människor var det också viktigt att framhålla deras individuella status vilket bland annat näveraskarna, som kvarlevorna placerades i för repatrie- ringen, visade på genom att alla var unika. Det som uppfattades vara kvarlevornas personliga ägodelar, till exempel textilfragment och redskap som också avlägsnats 1950–51 från begrav- ningsplatsen, lades också med i askarna.70 Även släktskapet, framförallt det samiska, framhölls i behandlingen av kvarlevorna vilket bland framkommer i hur en speciell jojk förbereddes inför kvarlevornas ankomst till Gammplatsen.71 Jojken, som skulle ha en historisk förankring och vara något som kvarlevorna kunde ha hört medan de levde, framfördes när museet överlämnade näveraskarna till sameföreningen och Aurelius beskriver hur jojken ”kallade de döda tillbaka till platsen och till den mänskliga gemenskapen.”72 Kvarlevornas behandling genomsyrades

68 Aurelius 2019, s. 24, 27.

69 Ibid, s. 27.

70 Västerbottens museum, Rapport över avyttring av föremål samt marköppning inom den gamla begravningsplat- sen på Gammplatsen (Umeå: 2020). s. 5, 11.

71 Att ”jojka” är en samisk musikform med ett speciellt sångsätt vari sången kallas för jojk. För mer information, se bland annat: ”Jojkning”, Nationalencyklopedin, https://www-ne-se.proxy.ub.umu.se/uppslagsverk/encyklo- pedi/enkel/jojkning [hämtat: 07/01/2021].

72 Aurelius 2019, s. 31.

(22)

alltså även av att relationen till det tidigare museala nätverket bröts när de överlämnades till sameföreningen. En fullständig översättning till repatrieringsnätverket fullbordades därmed.

Här kan även kvarlevornas agens återigen diskuteras – medan de inte kunde tala för sig själva utan detta främst skedde genom sameföreningen som talesperson så kan de ändå tolkas som högst närvarande vid varje detalj, steg och beslut som präglade repatrieringsnätverket. Utan kvarlevorna hade som tidigare konstaterats ingen repatriering varit nödvändig och kvarlevorna hade en omfattande effekt på de aktörer som översattes till nätverket. Rollen de tilldelades i nätverket kan även ses som delvis fullbordad i och med att näveraskarna kom i jord, här ska det nämligen också påpekas att det innan repatrieringen framkom att kvarlevor från Gammplatsen ännu saknades. Det konstaterades att medan 30 kranier och fyra hela skelett hade avlägsnats från Gammplatsen under den arkeologiska undersökningen 1950–51 så bestod kartongerna som anlänt till Västerbottens museum endast av 25 kranier. De övriga kvarlevorna kunde inte loka- liseras innan repatrieringen och var de i skrivandets stund befinner sig är ännu oklart.73 Nätver- kets mål att repatriera kvarlevorna från Gammplatsen kan därför även tolkas som delvis oupp- nått och bland annat Jakobsson kommenterar att om kvarlevorna i framtiden dyker upp kommer även de att repatrieras till Gammplatsen. Eftersom detta ännu inte hänt är repatrieringsnätverket i nuläget pausat, men fortfarande aktivt.74 Däremot avslutades själva projektet som uppkom och dess syfte anses som fullbordat.

I sin analys av repatrieringen av kvarlevor från Etnografiska museet till en aboriginsk grupp i Australien 2004 menar Lotten Gustafsson Reinius att ritualen som följde denna, som bland annat bestod av att deltagarna rituellt skulle gå genom rök, tillät museet och den aboriginska gruppen att i stunden förenas. Ritualen var även ett verktyg för att bekräfta kvarlevornas över- gång från museiföremål till förfäder.75 En liknande slutsats kan även ses i repatrieringen till Gammplatsen som möjliggjorde att de parter som varit skyldiga till kvarlevornas bortförande kunde förenas med de som drabbats, däribland samerna som representerades av Lycksele sa- meförening, och uppnå en försoning.

Nätverket lever vidare

Att repatrieringen uppnådde sitt syfte som pilotprojekt anser samtliga av informanterna vilket kan innebära att repatrieringen till Gammplatsen kan användas som en föredömlig modell för kommande repatrieringar. Heinerud menar till exempel att repatrieringen till Gammplatsen från

73 Västerbottens museum 2020, s. 3

74 Intervju: Jakobsson 2020.

75 Gustafsson Reinius 2017, s. 74, 78, 83–85.

(23)

ett musealt och antikvariskt håll var mycket värdefullt eftersom det i samband med processen skapades en dialog mellan exempelvis Riksantikvarieämbetet, de nationella museerna och Sa- metinget där lagarna, etik, moral och kvarlevorna på museer kunde diskuteras.76 Även Jakobs- son anmärker särskilt på hur repatrieringen åskådliggjorde de frågetecken som fanns i lagarna eftersom dessa inte är anpassade för en repatriering; till exempel kunde repatrieringsnätverket ha anmälts för fornlämningsbrott. Ett av de viktigaste problemen angående repatrieringar som synliggjordes menar han ändå är hur det från statligt håll saknas finansiering och organisation för att utföra repatrieringar. ” […] från samiskt håll har vi aldrig velat att någon ska gräva upp kvarlevor”, menar Jakobsson, så varför ska det då behöva skapas ett projekt så att repatrieringen kan finansieras?77

Innan kvarlevorna repatrierades diskuterades även inom sameföreningen möjligheten att ut- föra DNA-provning av dem och en osteolog tillfrågades om vad en sådan procedur skulle inne- bära. Någon sådan analys utfördes nu inte, men sameföreningen kom överens om att en tand från varje kranium skulle sparas så att mer information i framtiden möjligtvis kunde fås om kvarlevorna ifall det fanns ett sådant önskemål. Tänderna gavs därefter till Sametinget som fick förvaltningsansvaret, vilket även representerade att makten över kvarlevorna och dess agens överfördes från museerna till samerna.78 Ifall det i framtiden skulle göras en analys, samt om de försvunna kvarlevorna från Gammplatsen skulle hittas, innebär detta en möjlighet för de mänskliga kvarlevorna att igen medverka inom nya nätverk. Att kvarlevorna lades i jord betyder alltså inte att de gjordes passiva eller för den delen sattes i en svart låda för att bli en osynlig del av repatrieringsnätverket eftersom kvarlevorna fortfarande har en möjlighet att påverka.

Även den lokala relationen mellan sameföreningen och Lycksele församling, menar Thoors, kvarstår fortfarande bland annat på grund av att det arbete som kyrkan uträttade internt i sam- band med repatrieringen. Att kyrkan under processen arbetade med den historiska biten för att kunna försonas med den, till exempel genom anordnandet av föreläsningskvällar, gjorde att många varseblev den samiska historian som fanns i Lycksele. Till exempel beskriver Thoors hur kyrkan kände ett ansvar för att:

[…] vi som organisation skulle bistå människor som började fundera på sitt ursprung och sin bak- grund och som började förstå. Det är ju så att har man, på en ort som Lycksele i den här regionen,

76 Intervju: Heinerud 2020.

77 Intervju: Jakobsson 2020.

78 Aurelius 2019, s. 17.

(24)

släkt som dateras längre bak än 1770-tal alltså då dom första nybyggarna kom till Lappmarken då är det ju med stor sannolikhet samiska rötter som finns.79

Detta var något som förde kyrkan och sameföreningen närmare varandra och att församlingen såväl som hela pastoratet utförde konkreta handlingar för att bistå repatrieringen visade även att kyrkan hade genuina intentioner. För att visa på det fortsatta samarbetet erbjöd kyrkan till exempel mark på Berglunda skogskyrkogård där framtida repatrieringar kunde äga rum och representanter från Sametinget och myndighetens etiska råd enades tillsammans med kyrkan om en lämplig plats på kyrkogården.80 Redan ett år senare i oktober 2020 begravdes kraniet av en samisk man på kyrkogården som sedan tidigare inte varit begraven.81

79 Intervju: Thoors 2020.

80 Ibid.

81 ”Begravnings av okänd samisk man på Berglunda skogskyrkogård”, Svenska kyrkan (2020) https://www.svenskakyrkan.se/lycksele/nyheter/begravning-av-okand-samisk-man-pa-berglunda-skogskyrko- gard [hämtat: 07/01/2021].

(25)

4. AVSLUTANDE DISKUSSION

I detta kapitel kommer undersökningsdelen att kort sammanfattas och diskuteras utifrån upp- satsens frågeställningar. Undersökningen, som inleddes med Västerbottens museums upptäckt av kvarlevorna från Gammplatsen, illustrerades som öppnandet av en svart låda – det vill säga något som tidigare varit dolt och inte ifrågasatts. Kvarlevorna som varit på vift i ungefär 60 år tillhörde Västerbottens museums samling men hade då befunnit sig i SHM:s magasin efter att de förts till Stockholm för analys i början av 1950-talet. Öppnandet av den svarta lådan innebar att ett repatrieringsnätverk uppkom – Lycksele sameförening antog rollen som hemställande part och Västerbottens museum som återbördande.

Att i undersökningen likna de mänskliga kvarlevorna vid en svart låda öppnar även upp för vidare diskussion. Att museer hanterar mänskliga kvarlevor – vilket kan utgöras av hela eller delar av skelett, hår, tänder, naglar, organ och så vidare – är nämligen fortfarande vanligt enligt en rapport av forskare vid SHM som gjordes 2015. Denna visar att minst 66 svenska museer har mänskliga kvarlevor i sina samlingar varav en majoritet av dessa har tillvaratagits under arkeologiska undersökningar. På minst 11 av de 66 museerna finns även samiska kvarlevor.82 Hur många förslutna svarta lådor finns ännu i samlingarna och vad kunde deras öppnande re- sultera i? En liknande fråga ställer även Fredrik Svanberg som menar att om de kvarlevor som finns i de anatomiska samlingarna idag kunde identifieras skulle även en del av deras identitet och mänsklighet ges tillbaka till dem, vilket kunde leda till att deras status som museiföremål skulle transformeras.83

Detta sågs även upptäckten av kvarlevorna från Gammplatsen resultera i eftersom en hem- ställan av kvarlevorna utfärdades och den relation som upprättades mellan kvarlevorna och re- patrieringsnätverkets mänskliga aktörer byggde på kvarlevorna som förfäder och människor.

Detta sågs bland annat prägla själva repatrieringsceremonin eftersom kvarlevorna välkomnades med en historisk jojk som skulle påminna om den som kvarlevorna själva kunde tänkas ha upplevt medan de levde. Jojken symboliserade att kvarlevorna välkomnades tillbaka till den mänskliga gemenskapen och att man välkomnade sina döda förfäder såväl som medmänniskor.

Även Jakobsson kommenterar hur denna syn på kvarlevorna kontrasterade mot en museal fö- remålsyn och hur repatrieringen innebar att kvarlevorna blev individer.84

82 Leena Drenzel, et al. Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer: En översikt (Stockholm, Statens historiska museer: 2016), s. 5, 7.

83 Svanberg 2015, s. 183–184.

84 Intervju: Jakobsson 2020.

References

Related documents

Graden av arbetslöshet och av sysselsättning, andelen mottagare av försörj- ningsstöd, skolresultaten, utbildningsnivån och valdeltagandet är förhållanden som sammantaget

Justitiedepartementet har begärt att Botkyrka kommun ska inkomma med ett remissvar över promemorian ”Ett ändrat förfarande för att anmäla områden som omfattas av be- gränsningen

Boverket känner inte till att ordet invändning tidigare givits sådan långtgående betydelse och rätts- verkan i svensk rätt.. Inte heller synes ordet ges sådan betydelse enligt

Delegationen för unga och nyanlända till arbete har beretts möjlighet att lämna synpunkter på promemorian Ett ändrat förfarande för att anmäla områden som omfattas

Utifrån de omständigheter som beskrivs i promemorian om att det finns problem kopplade till den praktiska tillämpningen av bestämmelsen, och de eventuella risker för

Domstolsverket har bedömt att utredningen inte innehåller något förslag som påverkar Sveriges Domstolar på ett sådant sätt. Domstolsverket har därför inte något att invända

invändningar ska göras utifrån en objektiv bedömning och länsstyrelserna ska genom ”samverkan sinsemellan bidra till att urvalet av områden blir likvärdigt runt om i

Det saknas dessutom en beskrivning av vilka konsekvenser det får för kommunerna i ett läge där länsstyrelsen inte godkänner kommunens förslag på områden och kommunen behöver