Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Trepartsalliansen - ett måste för framtiden
ANC, regeringspartiet i Sydafrika, ingår sedan befrielsekampens tid i en allians med kommunistpartiet, SACP, och fackföreningsrörelsen Cosatu.
Samarbetet har inte alltid varit gnisselfritt och det har ofta spekulerats om hur länge det ska spricka.
Partiledaren, Blade Nzimande, tycks inte ha en tanke på det.
- Vi är nöjda med vad vi uppnått inom alliansen och inom regeringen. Vi har varit en del av alla de framsteg som skett i Sydafrika sedan apartheid avskaffades, säger SACP:s ledare Blade Nzimande som nyligen besökte Sverige.
- Naturligtvis har alliansen sina egna inre problem och svårigheter. En allians är alltid en allians, det är inte en organisation utan flera organisationer som samarbetar om minsta gemensamma nämnare.
Nzimande nämner svårigheterna och slitningarna som uppstod när den nya GEAR-politiken presenterades 1996.
- Vi tyckte att det var en alltför begränsad politik för att uppnå de mål vi hade.
Blade Nzimande vill inte beskriva ANC-regeringens ekonomiska politik som nyliberal men medger att delar av den har varit "neoliberalt orienterade"
- Vi kan aldrig lösa de enorma problem som apartheid har lämnat efter sig utan en bred allians, där så många grupper som möjligt som vill förändring kan enas, säger han.
Regeringsalliansen har haft många kriser och både 2001 och 2002 genomfördes stora strejker som stöddes av Cosatu och kommunistpartiet mot den egna regeringens privatiseringspolitik.
Många talade då om alliansens snara död. Men den överlevde, och Blade Nzimande menar att strejkerna gav resultat.
- Vi uppmanade regeringen att vara försiktig när det gällde privatiseringar av statliga företag och vi tycker att vi har fått gehör för det kravet. ANC:s valmanifest är ett tecken på det. Det har också skett väldigt få, om ens några, privatiserar sedan strejkerna, hävdar Blade
Nzimande.
Han menar också att det valmanifest som ANC presenterade i förra månaden inför
parlamentsvalen i april visar på en ny radikalare politik. Bland annat skall cirka 100 miljarder kronor satsas på offentliga investeringar under den närmaste 10-årsperioden.
- Det innebär att staten kommer att spela en mycket större roll i ekonomin än tidigare.
Blade Nzimande är kritisk till många av de nya rörelserna inom det så kallade civila samhället som nu häftigt kritiserar regeringsalliansen för att ha svikit idealen.
- De som brukar kallas ultravänster tenderar att underskatta den nationella frågan. Svarta afrikaner, oavsett klass, har utsatts för diskriminering och diskrimineras fortfarande. Det förenar svarta människor. Ultravänstern betonar med rätta klass, men de sker på bekostnad av den nationella verklighet som existerar. Vi betonar också klassfrågan men hävdar att det i ett sydafrikanskt sammanhang inte är möjligt att förstå klassfrågan utan att relatera den till nationalitet och genus. Dessa tre frågor är sammanlänkande.
- Ultravänstern motsätter sig också (regerings)alliansen eftersom det är en allians som skapades utifrån den nationella frågan, behovet av att gemensamt lösa den nationella frågan, det vill säga avskaffa etnisk diskriminering och förtryck.
Han drar sig inte för att kalla sådana sammanslutningar som Anti privatisation forum för anti- ANC organisationer. Han är också bekymrad över att en del av dessa grupper finansieras med pengar från utlandet.
- Vi förstår inte syftet med sådant stöd. Vi vill naturligtvis inte stoppa några organisationer från att söka stöd utifrån. Men vi kan inte låta bli att undra över vilka syften bidragsgivarna är ute efter.
Han fördömer också vissa kampanjer från dessa organisationer, där lokala myndigheter pekats ut som huvudfienden och det har hänt att företrädare för myndigheter fått sina bostäder vandaliserade.
-Vi tror inte på sådana kampanjer. Vi har inlett kampanjer mot privatkapitalet. Det är där vi tror att klasskampen skall föras. Den står inte mellan demokratiska rörelser och en
demokratisk stat, även om det kan uppstå konflikter dem emellan.
Hans Öhrn
