”Tycker du att jag är pryd?”

”Tycker du att jag är

pryd?”

En diskurspsykologisk analys av

maktförhållanden i TV-programmet

Kvartsamtalet

Abstract

This study aimed to examine the power relations in a TV-show called Kvartsamtalet between the host Parisa Amiri and her guests. The empiric material consisted of four programs which were guested by Ebba Busch, Jason Diakité, Anders Ygeman and Nanna Blondell. The material was analyzed with discursive psychology which is a form of discourse analysis that focuses on psychological themes in text, talk, and images. Our study aimed to analyze the talk between Amiri and her guests. The material is analyzed with theories of power by Michel Foucault, performative gender by Judith Butler, theatrical performance by Erving Goffman and intersectionality by Nina Lykke, Paulina De los Reyes and Diana Mulinari. The result of the study shows that power relations through intersectionality mostly is negotiated between identity categories such as gender and ethnicity. The interviews showed that the power relations through intersectionality are both maintained and contradicted by every individual on the show, and the negotiation also takes place in a larger societal perspective. The analysis has shown that power is created in social interaction depending on how individuals talk to each other.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

2. Syfte och frågeställningar ... 2

3. Material och urval... 2

4. Teori ... 4 4.1. Makt ... 5 4.2. Erving Goffman ... 7 4.3. Intersektionalitet ... 9 5. Tidigare forskning ... 10 6. Metod ... 12 6.1. Diskurspsykologi... 12 6.2. Tolkningsrepertoar ... 13 6.3. Subjektspositioner ... 14 6.4 Transkribering ... 15 6.5. Metoddiskussion ... 16

7. Analys och resultat ... 17

7.1. Förhandling av makt ... 17

7.1.1. Makt som samhällsstruktur ... 18

7.1.2. Att styra intervjun ... 22

7.1.3. Konflikt i diskursen ... 26

7.2. Balanserat maktförhållande ... 29

7.2.1. Gemensamma identitetskategorier ... 29

7.2.2. Roller, normer och intersektionalitet ... 32

7.2.3. Amiri ger maktpositionen ... 34

8. Slutdiskussion ... 35

8.1. Förslag på framtida forskning... 38

9. Källhänvisningar ... 39

9.1. Akademiska källor ... 39

1. Inledning

Makt bygger på olika system som har konstruerats av människor, den har formats och omformats historiskt genom samhällets olika normer och värderingar. Ordet makt associeras ofta till handlingar som tvång, manipulation eller våld, men makt är mer än negativa ord och våldsamma handlingar (Börjesson, Rehn 2009:12). Studier visar att makt bygger på

kommunikation och språket ses som en central del i maktutövning. Makt speglas genom hur vi talar och rör oss och därför används vårt språk och kroppsspråk som ett verktyg för att känna kontroll över en viss situation. Makten skapas genom sociala strukturer där olika aktörer verkar. Exempelvis har en lärare mer makt än sina elever i en social position som läraren inte själv har skapat, utan som existerar på grund av den sociala strukturen som redan finns i samhället (Bergström, Boréus 2012:19).

Sommaren år 2020 sändes intervjuprogrammet Kvartsamtalet på Sveriges television med Parisa Amiri som programledare. Kvartsamtalet liknar ett utvecklingssamtal från skolan där sju kända personer pratar om misslyckanden, genombrott och framtida mål i sina karriärer (Svt, 2020). I intervjuerna syns olika personligheter från olika grupptillhörigheter, både män, kvinnor, vita och People of Color (PoC). Samtliga deltagare har olika maktpositioner i

samhället men även i samtalet. De har bestämda roller utifrån de sociala strukturer som finns i samhället och bör också agera utifrån dessa.

2. Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att analysera hur maktförhållanden produceras, upprätthålls eller konstrueras mellan programledare och gäst i intervjuprogrammet Kvartsamtalet.

Frågeställningar:

• Vilka typer av roller och maktpositioner kan utläsas av de medverkande? • Vilka roller förhandlas eller ifrågasätts?

• Vems makt utmanas och hur?

3. Material och urval

Materialet som används till studien är intervjuer från programmet Kvartsamtalet som består av sju avsnitt där varje avsnitt är ungefär 15 minuter långt. Programmet släpptes på SVT play år 2020 och har för tillfället en säsong att tillgå. Programmet förklaras på̊ Sveriges televisions hemsida som ett intervjuprogram där programledaren Parisa Amiri träffar sju personer som hon är nyfiken på̊ och vars framgångar inte skett utan motgångar (Svtplay 2020). Programmet är utformat som ett utvecklingssamtal från skolan i en miljö som kan liknas med ett

personalrum. Programledaren och gästen sitter mot varandra vid ett bord i med varsin kopp kaffe vilket skapar ett vardagligt och avslappnat samtal. Intervjun varvas med olika inslag från exempelvis gästernas uppväxt eller händelser från deras karriärer.

Det största intresset vi hade inför denna forskning var att undersöka maktförhållanden i social interaktion. Därefter valdes Kvartsamtalet som det empiriska material till studien eftersom det är ett nytt program som inte studerats tidigare. Vi kommer göra en avgränsning till fyra

olika yrkeskategorier, klass, kön, åldrar och etniciteter vilket skapar en bredd till analysen. Vi valde att inte analysera intervjuerna med Bianca Ingrosso, Jesper Rönndahl och Lotta

Lundgren eftersom dessa tre också har en karriär inom underhållningsbranschen samt att den etniska bredden på analysen skulle minskats. Vi är medvetna om att resultatet kan påverkas av urvalet eftersom det är olika personer i varje avsnitt och att maktförhållandena i de olika intervjuerna kan variera. Vi gjorde trots allt detta urval eftersom vi anser att det valda materialet ändå skapar en bredd i vår analys enligt perspektivet om intersektionalitet. Något att tillägga är att urvalet till studien i grunden redan gjorts av producenterna på̊ SVT. Hur de har tänkt kring representativitet i programmet är ingenting som kan påverkas i efterhand.

Nedan följer en beskrivning på samtliga individer som är delaktiga i det utvalda intervjuerna. Parisa Amiri som är programledaren föddes år 1990 och arbetar som journalist. Amiri har ur det Goffmanska perspektivet med rollgestaltning en överordnad position i alla intervjuer på grund av att hon är moderatorn med ett manus som styr intervjuerna. Dock har Amiri en underordnad maktposition genom intersektionalitetsperspektivet eftersom hon är en ung kvinna med utländskt ursprung.

Anders Ygeman är en svensk politiker som föddes år 1970 och arbetar som Sveriges energi- och digitaliseringsminister sedan år 2019. Innan det var han Sveriges inrikesminister, men avgick efter Transportstyrelsens IT-skandal. I intervjun förklaras Ygeman enligt Amiri som en ”Hagsätra-punkare som gått till att bli en skandalomsusad sosseminister”. På grund av hans bakgrund som politiker samt möjlighet till beslutsfattande i frågor som rör Sverige har han en hög makt. Han är även äldre än Amiri samt en man med svenskt ursprung vilket enligt

intersektionalitetsperspektivet ger honom en överordnad position.

Jason Diakité föddes år 1975 är en svensk hiphop-artist och programledare men är mest känd under artistnamnet Timbuktu. I intervjun förklaras Diakité av Amiri som en person som ”gått från gräsrotsdoftande hiphop-rebell till multimedia- brandtalsleverantör”. I linje med

Ebba Busch är född år 1987 och är Kristdemokraternas partiledare sedan år 2015. Enligt intersektionalitetsperspektivet har Busch en överordnad position vad gäller hennes etnicitet samt på grund av hennes yrke som partiledare för ett av Sveriges riksdagspartier. Dock har Busch en underordnad position i samhället vad gäller hennes könstillhörighet. I intervjuns början får samtliga gäster en personbeskrivning som förklarar något om gästernas resa, både yrkesmässigt och personlighetsmässigt. Busch får dock inte detta. Denna sekvens kan vara bortklippt av okänd anledning. Amiri och Busch har en jämlik maktpositionering vad gäller kön, men skillnad i maktpositionen vad gäller etnicitet.

Nanna Blondell föddes år 1986 och är en skådespelare som har synts till både i stora svenska och amerikanska filmproduktioner. Amiri presenterar Blondells resa som” från Dramaten-ångest och Beck-träsk till Marvel-action”. Blondell har enligt intersektionalitetsperspektivet en underordnad position gällande kön, ålder och etnicitet, likt Amiri. Blondell har en

underordnad position gällande hennes yrkeskategori i jämförelse med politikerna som gästar de andra programmen. Amiri och Blondell har en likvärdig maktpositionering.

Vid en jämförelse av de fyra olika intervjupersonerna synliggörs olika mycket likheter mellan de medverkande. Vi kan se att Blondell och Amiri har flest gemensamma identitetskategorier samt att Ygeman och Amiri har minst gemensamma identitetskategorier.

4. Teori

Till vår studie har olika perspektiv av teorier och tidigare forskningar applicerats på det insamlade materialet. Med hjälp av Foucaults teorier om maktstrukturer kunde vi analysera samspelet av makt mellan intervjuaren och intervjupersonen. Vidare har intersektionalitet använts för att analysera hur kön, klass och etnicitet påverkas av dessa maktpositioner. Intersektionalitet belyser frågor om makt och hur dessa hör ihop med olika

4.1. Makt

Den traditionella uppfattningen av makt är tron att den tillhör enskilda, namngivna individer, eller positioner i samhällssystemet. Makt ses som något negativt som bestämmer vad

individerna i samhället tillåts och förbjuds att göra (Börjesson, 2003:36). Michel Foucault (2008) motsätter sig dock den traditionella synen på makt eftersom han menar att den är otillfredsställande och snäv. Foucault har därför utformat ett annat förhållningssätt som förklarar relationen mellan makt och diskurser (Foucault 2008:206). Han förklarar att makten inte tillhör enskilda individer, utan att hela samhället är ett system av makt som är inbyggt i samhällsstrukturen. Makten är inte menat som något som ska sätta ribban för vad som är tillåtet eller inte. Han ser inte makt som något negativt, utan som en förutsättning för ett ordnat socialt liv eller samhälle. Makt strukturerar den sociala omvärlden och har omskapats under tid för att passa in i det samhällsklimat som är just vid tillfället (Foucault 2008:209– 210).

menar att makt har ett eget språk som används för att försvara sin maktposition. Detta språk bär flera aspekter och är inte explicit bestämmande utan språket kan dölja den maktpositionen som finns. En aspekt i maktens språk kan var en förskjutning av kontexten som gör att talaren i en diskussion inte längre känner igen sig i kontexten.

Synen på makt och vem som har makt kommer genomsyra vår studie och analys eftersom vi kommer leta efter olika typer av makt och vem som besitter makten i social interaktion. Dessa teorier kommer bidra till att besvara våra frågeställningar om maktförhållanden. Med hjälp av teorierna kommer vi kunna analysera om maktförhållanden omformas eller är bestående under samtalets gång. Individerna i intervjun kommer dels analyseras utifrån deras språkbruk för att se eventuella förändringar i maktförhållandena. Dels kommer vi använda oss av intersektionalitetsperspektivet som verktyg för att tillsammans med maktteori analysera hur olika mänskliga kategorier påverkar maktordningar.

Foucaults synsätt kan kopplas ihop med forskaren Judith Butlers teori eftersom båda teoretikerna berör maktfrågor. Butler förklarar att kön är socialt konstruerat av omvärlden. Det betyder att könen som performativa, och att människan vid sin födsel blir etiketterad utefter kön som hen sedan lär sig att förhålla sig till enligt normen av hur respektive kön bör agera (Butler 2006:25–27). Kön är alltså ingenting en människa har, utan något en människa gör. Butler beskriver att genom de biologiska könen och den igenkännliga uppfattningen om hur ett kön ska vara skapar människan identiteter. Identiteter formas beroende på olika kulturer och vilka normer och värderingar som upprättats i den sociala omgivningen som människan befinner sig i (Fagerström, Nilsson 2008:16). Eftersom kön inte är något en individ har utan något som görs, kräver det att en individ agerar och upprätthåller

4.2. Erving Goffman

Erving Goffmans sociologiska arbete berör teorier om social interaktion och uppmärksammar det symboliska värdet av vad som sägs och görs i det sociala livet. Identiteter och relationer konstrueras i ansikte mot ansikte-interaktion (Johansson 2009:120). Goffman utgår från ett dramaturgiskt perspektiv vilket innebär att han använder metaforer från teaterns värld för att förklara social interaktion. Vid ett framträdande försöker publiken få information om

individen som hjälper den att definiera situationen och hur den ska tackla förväntningar på hur den ska agera gentemot individen (Persson 2020:28). Utifrån det dramaturgiska perspektivet skapade Goffman begreppet frontstage och backstage som innebär att människor agerar olika beroende på vilken situation individen befinner sig i. I frontstage är individen sedd och hörd, det är den delen av framträdandet som iscensätts av individen för att avsiktligt definiera situationen (Goffman 1959:31). Ett uppträdande i frontstage uppfattas som ett försök att upprätthålla och uttrycka vissa normer som förväntas, en sorts rollgestaltning. Denna

rollgestaltning i frontstage upprätthålls och uttrycks både när individen talar till publiken samt individens agerande när hen är inom syn- eller hörhåll för publiken (Goffman 1959:170). I backstage är individen inte sedd och hörd av publiken, en plats där individen kan förvara eller gömma rekvisita, ändra kostymer, slappna av, vila och kliva ur sin rollgestalt, individen kan gå igenom framträdandet utan att bli kränkt eller ifrågasatt (Goffman 1959:176). Anders Persson (2020:32) kritiserar teorin om frontstage och backstage eftersom gränsen mellan dessa tillstånd börjar suddas ut och är därför inte lika tydliga idag. Exempel på detta kan idag ses på sociala medier, där individer som delar med sig av sitt backstage blivit mer regel än undantag. Individer visar vad som ska ätas till middag, förlossningar på sjukhuset och filmklipp från fredagskvällen med vännerna (Persson 2020:32). Vi är medvetna om förändringarna som skett från när teorin skapades till idag, men teorin om frontstage och backstage lämpar sig väl till vår studie genom att förklara om gästerna kommer agera efter de sociala strukturer som skapats av samhällets normer när de gästar programmet.

att skratta okontrollerat. Goffman menar att understrukna uttryck är en del av själva intrycksstyrningen medan överförda uttryck snarare är en brist på kontroll av den (Persson 2020:29). Begreppen footing och face är en del av Goffmans resonemang som vi kommer använda i vår studie. Footing handlar om hur individen presenterar sin kommunikation, det kan både vara verbala och icke verbala signaler som presenterar individens attityd i frågan. Attityden kan variera och visas genom exempelvis tonläge, volym eller rytm i

kommunikationen (Johansson 2009:124–125). Till vår studie kommer Goffmans syn på footing hjälpa oss med analysen av vad som sägs och hur diskurser kommuniceras i samtalet mellan programledaren och gästen.

Begreppet face är den offentliga självbilden, en sorts mask, som individen bär i social interaktion. Syftet med sitt face är att stärka den image man har och som individen vill visa i kommunikation med andra. Face är någonting som är känslomässigt investerat och kan förloras genom exempelvis något oväntat eller vid stress som gör att man tappar sitt face, det måste ständigt underhållas, förstärkas och uppmärksammas i social interaktion. Det ligger i allas intresse att upprätthålla både sitt eget och andras face i interaktionen. Begreppet face är starkt kopplat till makt och prestige, eftersom beroende på hur bådas face upprätthålls eller förloras. Konflikter och maktförhållanden blir tydligt att studera med hjälp av Goffmans face– begrepp (Johansson 2009:125–126). Vi kommer ta hjälp av begreppet för att analysera hur personerna i intervjun lyckas eller misslyckas att behålla sitt face genom intervjun. Begreppet kommer även hjälpa oss att kunna tolka maktförhållanden mellan Amiri och

intervjupersonerna genom att studera deras face.

Erving Goffmans teorier har fått en del kritik. Bland annat för att teorierna anses vara för enkla, inkonsekventa och obetydliga eftersom metoderna mestadels bygger på icke systematiserade observationer. Goffmans svar på kritiken är att teorierna ska vara som en grund som kan utvecklas av andra forskare (Johansson 2009:120). Goffmans teorier kommer tillämpas i vår studie genom att analysera individernas ansikte mot ansikte-interaktion, alltså deras tal och icke verbala signaler. Till vår analys kommer Goffmans synsätt om att individer går in i en roll vid ett framträdande tillämpas. Dessa roller påverkas av de förväntningar som individerna har i situationen. Därför ser vi det som att alla gäster samt Amiri redan har en förutbestämd roll när de går in i samtalet och agerar utifrån den.

4.3. Intersektionalitet

Ett intersektionellt perspektiv berör frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i

uppfattningen om identitetskategorier som kön, genus, sexualitet, ålder, klass och etnicitet. Intersektionalitet grundar sig i feministisk teori och används som ett verktyg för att analysera hur dessa kategorier påverkas av maktordningar och sociokulturella hierarkier, vilket i sin tur skapar inkludering eller exkludering. Dessa maktordningar är en föränderlig process som omvandlas samt konstrueras genom hur de samspelar med varandra (Lykke 2005:8). Börjesson och Rehn (2009:36) förklarar att makten är olika för olika grupper. Begreppet intersektionalitet avser att vi är skapade som subjekt i en skärningspunkt mellan olika positioner. Exempelvis finns det skillnader i upplevelsen av makt hos en vit homosexuell kvinna och en straight mörkhyad man. Bob Pease (2010) poängterar att kön inte bara kan ses som den primära skillnaden för ojämlikhet. När kön ses som den primära kategorin hamnar andra former av ojämlikhet vid sidan av som är minst lika viktiga, exempelvis klass och etnicitet. Ett exempel Pease ger är att en vit kvinna kan uppleva förtryck av att vara kvinna, men ändå ha privilegiet att vara vit (2010:19).

Teorin intersektionalitet kommer kunna synliggöra för olika identitetskategorier i programmet Kvartsamtalet och hur maktförhållanden skulle kunna fördelas mellan individerna som deltar i programmet. Identitetskategorier är sammankopplade med maktstrukturer och vissa

studeras tillsammans eftersom dessa tre påverkar varandra, de utgör även en central del i hur makten är konstituerad (De los Reyes, Mulinari 2005:9–10). Perspektiven synliggör hur olika över- och underordningar bevaras. Detta kan skapa en ytterligare dimension där diskurser och individer ses som ett ständigt skapande av makt och underordning (De los Reyes, Mulinari, 2005:23–25). I linje med De los Reyes och Mulinaris perspektiv om att det finns skillnader mellan olika grupptillhörigheter om att vara över- eller underordnad kan vi se hur makt produceras mellan de olika grupptillhörigheterna i programmet Kvartsamtalet, samt hur individerna förhandlar eller ifrågasätter detta perspektiv. Deltagarna i programmet kommer från olika grupptillhörigheter vilket kan förtydliga skillnader i maktförhållandet mellan individerna.

5. Tidigare forskning

I detta kapitel presenteras tidigare forskning om maktstrukturer i andra svenska TV-program samt intervjuarens roll i amerikanska TV-program.

Ett flertal studier om maktpositioner i offentligheten visar att den som leder samtalet har en avgörande roll för positionen. Ett exempel kan vara Hanna Söderlunds två forskningsstudier ”Jättekul att det är så många tjejer här ikväll” (2016) och ”’Nu blir ju alla pingisälskare arga”’ (2020). Där studerar hon humor, makt och kön i svenska TV- program. I sin avhandling från år 2016 studerar Söderlund förhållandet mellan kön och humor i TV-programmet Parlamentet samt vem som når rollen som den framgångsrika komikern i varje program. Metoden som används i studien är en konversationsanalys tillsammans med en multimodal analys och där resultatet visar att kvinnliga och manliga komiker inte har samma möjligheter i förhandlingen av positionen som framgångsrik komiker. De manliga komikerna får mer utrymme och blir sällan avbrutna i jämförelse med de kvinnliga. Söderlunds studie från år 2020 syftar till att undersöka hur det manliga och kvinnliga könet förhandlar om makt genom skidkommentatorernas och skidexperternas användande av humor för att uppnå olika maktpositioner. Söderlund har använt sig av diskursanalys i kombination med

socialt avstånd mellan henne och de manliga kollegorna eftersom män lättare når en kraftfull position.

Vår studie har likheter med Söderlunds två studier. Vi studerar båda maktförhållanden inom TV-program men eftersom vårt urval har en bredare variation av gäster kan resultatet spegla fler identitetskategorier. Söderlund fokuserar på hur stort utrymme män och kvinnor får i TV-program, med teman som är maskulint kodade, humor och sport. Vi kan använda Söderlunds studier för att se likheter i det intersektionella perspektivet mellan identitetskategorin kön. Vår undersökning studerar skillnader mellan fler identitetskategorier i ett sammanhang som inte har någon lika tydlig specifik kodning av tema, vilket möjligtvis resulterar i olika slutsatser.

Forskning visar även att programledaren har en viktig roll i samtalet vilket kan ses i Göran Eriksson studie ”Politicians in celebrity talkshow interviews: the narrativization of personal experiences” (2010) samt Neal R. Norrick studie ”Listening practices in television celebrity interviews” (2009). Göran Eriksson har till sin studie analyserat sex avsnitt av talkshowen Sen Kväll Med Luuk där samtliga avsnitt gästas av politiker. Studien strävar efter att utforska politikernas vardagsliv och personliga berättelser. Eriksson menar att det blir vanligare att politiker ställer upp på intervjuer i andra TV- program istället för traditionella nyhetsmedier, eftersom det blir allt viktigare för politikerna att visa en mer personlig sida av sig själv för att fånga väljare (Eriksson, 2010). Detta påstående kan förklara varför politikerna som deltar i programmet Kvartsamtalet ställer upp på intervjun, samt hur och varför de agerar retoriskt och icke–retoriskt på ett visst sätt under samtalet. Erikssons (2010) analys visade att de personliga berättelserna utvecklades i nära samarbete mellan programledare och gäst, och att samtalen ofta handlade om att utforska historiernas humorpotential och locka fram skratt från publiken. Erikssons forskning berör i stora drag förhållandet mellan intervjuaren och gästen, resultatet blir relevant att ställa i relation till vår studie.

Norricks (2009) studie handlar om hur intervjuaren visar på känslomässigt engagemang, hur de signalerar att de lyssnar och med vilka medel en intervjuare kan använda sig av för att driva en berättelse framåt. Norricks slutsatser är att programledarnas agerande oftast liknar lyssnare från vardagliga samtal. Han menar dock att det även finns skillnader som lyssnare i vardagssamtal och i TV-program. Exempelvis kan programledarens svar på gästernas

programledaren i första hand vill underhålla publiken och vill göra samtalet mer levande, ibland så långt att intervjuaren nästan svarar åt personer som ska bli intervjuade för att få bättre svar (Norrick, 2009). Denna forskning har bistått oss att se hur programledaren aktivt arbetar för att göra intervjun intressant och publikvänlig vilket även speglas i Kvartssamtalet. Med hjälp av Norricks slutsatser kan vi försöka tolka Amiris frågor och svar om hur eller om hon arbetar för att göra intervjun mer levande och intressant. Likt Erikssons är Norricks forskning utförd för några år sedan vilket medför att aktuell forskning behövs och där kan vår studie komma att finna nya mönster samt fylla i de luckor som saknas.

I kapitlen ovan om teori och tidigare forskning fanns det inte möjlighet att presentera hela forskningsläget, därför kommer ytterligare forskning att presenteras löpande i analysen.

6. Metod

I detta kapitel presenteras studiens metod, studiens empiriska material och dess urvalsprocess. Vidare följer en metoddiskussion där studiens validitet diskuteras. För att besvara

frågeställningarna kommer en samtalsanalys att genomföras där det diskursanalytiska

angreppsättet diskurspsykologi används som verktyg. Diskurspsykologi är lämplig som metod för att synliggöra maktförhållanden och krispunkter i sociala samtal. Vi vill med hjälp av diskurspsykologi se hur intervjupersoner agerar retoriskt under själva intervjutillfället.

6.1. Diskurspsykologi

Diskuspsykologi som metod stämmer väl överens med Foucaults övergripande kunskapssyn om hur makt skapas utifrån olika diskurser. Diskurspsykologi handlar till stor del om att se mönster i språk. Det innebär att vi människor iakttar världen, och utifrån tolkningar av samhället konstrueras mentala strukturer som vi därefter använder för att kategorisera information. Forskare inom diskurspsykologi är intresserade av hur identiteter i sociala praktiker uppstår, formas och omformas, det betyder att människor inte har någon fast identitet, utan är flexibla och det visas på̊ sättet vi pratar och uttrycker oss (Winther-Jørgensen, Phillips 2000:97). Diskurspsykologin fokuserar snarare på̊ den retoriska

Vivien Burr (refererad i Winther-Jørgensen, Phillips 2000:112) förklarar att det finns två olika angreppssätt för att dela upp diskurspsykologin, analys av diskurser och diskursanalys.

Analys av diskurser bygger på att identifiera olika diskurser för att sedan analysera varje enskild diskurs och hur dessa ger mening åt världen utifrån ett bestämt perspektiv.

Diskursanalysens angreppssätt fokuserar på hur tal och text retoriskt är organiserade i social interaktion. Vi kommer fokusera på hur tal organiseras i intervjuerna. Vi vill även se vilka diskurser som diskuteras i varje enskilt samtal, och om det skiljer sig beroende på vilka grupptillhörigheter intervjupersonerna har sedan innan. Potter och Wetherell förklarar att individer använder språket för att göra och uppnå något. Språket har en viktig funktion, och beroende på vad individen vill uppnå kan språket justeras på olika sätt. Användningen av språket innebär att individen kan skapa olika versioner av den sociala världen som kan få olika konsekvenser för individen (Winther-Jørgensen, Phillips 2000:13). Till vår studie kan Potters och Wetherells uttalande om att språket har en viktig funktion, styrka hur individerna i programmet talar för att nå eller få maktpositionen.

6.2. Tolkningsrepertoar

Ett begrepp som ofta används inom diskurspsykologi är tolkningsrepertoar. Potter och Wetherell (Winther-Jørgensen, Phillips 2000:114) använder ordet tolkningsrepertoar istället för diskurs för att komma bort från föreställningen att diskurser är abstrakta, och istället framhäva att diskurser används som en flexibel resurs i social interaktion. Med ordet tolkningsrepertoar vill de understryka att språkbruket i vardagslivet är föränderligt. De beskriver att tolkningsrepertoarer består av ett antal termer som exempelvis kan vara

grammatiska eller stilistiska ord. Varje repertoar kan användas av människan som resurs för att skapa olika versioner av verkligheten. Wetherell och Potter citeras i Diskursanalys som teori och metod;

Med tolkningsrepertoar menar vi den uppsättning begrepp, beskrivningar och sätt att tala som i stort sett kan skiljas från varandra och som ofta finns samlade kring metaforer eller livfulla bilder (Wetherell, Potter 1992:90).

väljer att uttrycka sig avgörs av individens historiska och kulturella bakgrund, vilket menas med att vissa sätt att uttrycka sig på är mer tillgängliga än andra, det kan bestå av argument, värderingar, beskrivningar, metaforer och termer som utmärker sig i en specifik social och diskursiv kontext. Detta är anledningen till att en syn på världen kan bli mer dominerande i vissa kulturer. Synsättet ses som mer hegemoniskt och kommer därmed gynna vissa grupper och samtidigt missgynna andra (Wetherell 1998). Syftet med tolkningsrepertoarer är inte att kategorisera människor som exempelvis nationalister eller feminister, utan att identifiera de diskursiva praktikerna där kategorierna konstrueras (Winther-Jørgensen, Phillips 2000:114). Bergström och Ekström (2018:268) menar även att tolkningsrepertoarer i sig inte har makten eller möjligheten att bestämma hur de ska användas. Repertoaren ses snarare som en

tillgänglig resurs för att rikta ljuset mot ett nytt perspektiv.

Vi kommer använda oss av begreppet tolkningsrepertoarer i vår studie genom analysen av Amiris och intervjupersonens språkbruk. Ordet tolkningsrepertoar är lämpligt att applicera till studien eftersom syftet inte är att avgöra vad som är sant eller falskt, utan snarare belysa vad som anses vara socialt och kulturellt accepterat samt att rikta medvetenhet till nya perspektiv och visa att människor är föränderliga. Syftet är att synliggöra olika individers eller gruppers intressen och de hierarkiska förhållanden som kan finnas. Det är intressant att se vad som ses som sant och normaliserat, samt vems intressen som gynnas i olika sociala interaktioner i en analys som utgår från en diskurspsykologisk hållpunkt.

6.3. Subjektspositioner

En viktig utgångspunkt i diskurspsykologin är begreppet subjektspositioner, vilket ses som en position i en konversation. Dessa positioner kan hjälpa oss att förstå tolkningsrepertoar som bidrar till att individen får positioneringen genom sin identitet. Vår identitet kan ses som skapande av internaliserade dialoger som uppstår i en social interaktion, som både består av ämnen som positionerar oss utifrån specifika kategoriseringar och individers aktiva

exempel på givna positioner i en diskurs intervjuaren–personen som blir intervjuad, men även patient–läkare eller barn–förälder. Till dessa positioner finns det från början en förväntning om hur individer bör agera och uppföra sig. Subjekten är bestämda av diskurserna om hur vi bör uppföra oss i dessa situationer, men det är föränderliga (2000:48). Detta synsätt är något vi tar med oss i vår analys för att synliggöra hur maktpositionen fördelas mellan intervjuaren och personen som blir intervjuad. Vi vill undersöka om positioneringen är bestämd från början i samtalet eller om den skapas eller förändras under samtalets gång exempelvis från journalist– intervjuad, till fan–artist eller politiker–väljare.

6.4 Transkribering

För att kunna analysera avsnitt från Kvartsamtalet har vi valt att transkribera materialet för att lättare kunna synliggöra det som sägs i programmet. Steinar Kvale och Svend Brinkmann menar att det viktigt vid transkribering av en social interaktion att noggrant transkribera både frågorna och svaren samt att använda ett transkriptionssystem som visar pauser, tysta

perioder, överlappningar mellan de olika parterna och förändringar i tonfallet (Kvale, Brinkmann 2014:267). Vid transkriberingen av materialet har vi haft frågeställningarna i åtanke, och utefter det tagit exempel från intervjuerna där samtliga utvalda sekvenser visar maktförhållanden i intervjuerna. Transkriptionen genomfördes med hjälp av en

transkriptionsnyckel som var till hjälp för att transkriptionen skulle skrivas av på ett

systematiskt tillvägagångssätt så att vi kunde transkribera på ett likvärdigt sätt, och på så sätt öka validiteten för vår studie.

Transkriptionsnyckeln bestod av att hitta olika krispunkter i samtalet. Winther-Jørgensen och Phillips (2000) förklarar att krispunkter kan spegla om det finns konflikter i olika diskurser. Det kan vara olika icke retoriska händelser, så som oflyt, tvekningar, att ta tillbaka

För att skapa en hög reliabilitet i studien har transkriptionen genomförts två̊ gånger. Det gör det möjligt att upptäcka nya och gemensamma mönster i både transkriptionen, kodningen och analysen av intervjusamtalen. Om intervjupersonen säger fel kommer detta att rättas till och skrivas ned så att betydelsen är densamma men läsbarheten förenklas. Tystnad i intervjuerna har vi värderat som antingen lång eller kort, där vi utgått från en kort tystnad som en sekund och en lång som längre än en sekund. Nedan presenteras vår transkriptionsnyckel:

(.) Tystnad (kort tystnad) (..) Tystnad (lång tystnad) (Tv) Tvekning

(O) Oflyt (U) Upprepning haha Skratt

haha2 Båda skrattar // Överlapp av tal ** Ironi i rösten - Blir avbruten

((ler)) Kroppslig aktivitet, ler, skruvar sig, blickar

nedåt osv.

6.5. Metoddiskussion

Diskurspsykologi som metod utgår från att se mönster i språk. Individer kan se mönster i språk utifrån förståelsen från tidigare erfarenheter och kunskaper. Detta kan ses som en kritik mot diskurspsykologi och den kvalitativa forskningen som metod. Den kritiken brukar nämnas som bristen på validitet eftersom det inte finns ett recept på hur metoden ska efterföljas. Dessutom riktas kritik mot metoden för att förståelsen och tolkningen ofta

betraktas som en egen konstruktion och är endast en version av många möjliga. Diskursanalys överlag kan användas inom flera olika områden och metoder vilket medför att olika

ämnesföreträdare menar olika med vad metoden betyder (Winther-Jørgensen, Phillips 2000:148–149).

exempelvis från en annan kultur eller annan social klass kommer möjligtvis kunna anmärka på andra ord eller beteenden som kan uppstå i intervjusamtalet. Vi är även medvetna om att vi analyserar ett klippt material där krispunkter antingen är något som klipps bort eller betonas för att få ett flytande samtal samt ett högre underhållningsvärde. Beroende på

TV-programmets klippning kan det vara svårt att analysera vissa ansiktsuttryck eller gester eftersom det oftast är en av personerna som syns åt gången. Vi är också medvetna om att gästernas beteende och sätt att tala inte nödvändigtvis beror på gästernas identitetskategorier, utan det kan vara personlighetsdrag eller andra faktorer som spelar in. Ett exempel kan vara att individerna kan vara blyga, stressade eller pratsamma. Vår analys tar dock inte hänsyn till dessa typer av faktorer.

En annan brist med diskurspsykologi som metod är att den inte berör alla segment i

programmet. Det behöver dock inte innebära att metoden inte är lämplig att använda. I vårt fall gynnas analysen av färre antal analysverktyg eftersom det ger en mer djupgående analys av maktförhållandet mellan individerna. Vi kunde ha valt att undersöka programledaren och gästernas gester eller ansiktsuttryck. Dessa icke-retoriska händelser kan också synliggöra maktförhållanden, men dessa aspekter valdes bort eftersom diskurspsykologi passade bättre att användas som metod för att besvara vårt syfte med studien. Att bara utgå från icke-retoriska händelser kan dock vara intressant för framtida forskning.

7. Analys och resultat

Till analysen har vi valt att analysera materialet genom Goffmans synsätt samt det

intersektionella perspektivet där vi utgår från att den första rollen som individen besitter i början av samtalet redan är förutbestämt enligt teorin om rollgestaltning, samt att makt och ojämlikheter finns i uppfattningen i olika identitetskategorier. Analysen är uppdelad i två delar, den första delen visar exempel från när det är förhandling om makt i samtalen, andra delen visar exempel från när makten är balanserad.

7.1. Förhandling av makt

större perspektiv, andra delen handlar om vem som styr intervjun, och den sista delen handlar om konflikt i diskurserna mellan programledaren och hennes gäster.

7.1.1. Makt som samhällsstruktur

I detta avsnitt finns exempel på när gästerna talar om maktförhållanden i ett samhälleligt perspektiv. Intervjuerna synliggör att det finns maktförhållanden i samhället som gästerna i programmet måste försvara sig mot, en sorts förhandling av makt i ett större perspektiv än bara i intervjusamtalet. Gästernas sätt att definiera sin roll och positionering avslöjar vilka maktstrukturer de måste förhålla sig till i samhället, i analysen har vi benämnt denna förhållning till samhällets struktur som en maktutövning. Här nedan kommer flera exempel redogöras för de samhälleliga förhandlingarna om maktpositionen.

Exemplet nedan belyser att Busch enligt det intersektionella perspektivet som kvinna har en underordnad position i samhället. Innan sekvensen har det visats ett inslag när Busch i TV-sändning får en ”syntax-error”-situation. I sekvensen förklarar därför Busch att många har en stereotyp bild av henne som dum, ung blondin.

Bu: Det här är ju egentligen en skitsak, (.) men många har ju använt den för att absolut att sprida nån sån här gammal riktigt trött gammal

stereotyp bild utav någon slags dum, ung blondin ähhähh (O) bild. Och det har gjort mig rätt pissed absolut och också så här att man också har tagit det som intäkt för att jag inte har bildat mig, inte läst klassiker och att det skulle vara helt omöjligt att tro att det där faktiskt var en genuin

(.) mänsklig (.) liksom syntax error situation ((Amiri slår med kortet på

bordet)) men ja man får bara hålla proportionerna på saker och ting, det var ett quiz.

ständigt belyser problemet utifrån intersektionalitetsperspektivet, eftersom hon förklarar problematiken av att vara kvinnlig politiker i samhället. Liknande exempel synliggörs inte i intervjun med Ygeman och därför kan det funderas över om kvinnliga politiker måste strida mer för sin maktposition i ett större perspektiv gentemot sina manliga kollegor.

Ett annat exempel på att intervjuerna synliggör en större förhandling av makt i samhället visas i intervjun med Diakité. Han beskriver ofta sig själv i termer av PoC. Transkriptionen nedan är ett tydligt exempel på intersektionalitet när Diakités etniska grupptillhörighet ses som en grupp med lägre makt i samhället, och att den motsatta grupptillhörigheten måste behålla makten. Diakité förklarar att ”svenskheten kommer dö när Allsång på Skansen leds av en svart person”.

A: Okej nästa rubrik, Timbuktu tar över allsången efter Sanna Nielsen. D: Det är roligt för det är väldigt troligt för det är så pass outlandish att det mycket väl skulle kunna hända men

A: //Fyra bugg? //

D: Fyfan vilket ramaskri det skulle va. Det skulle skicka signaler till väldigt många att nu (..) (Tv) en punkt där vi alla har fruktat inför, när svenskheten verkligen dör och det inte finns någonting kvar i det (.) det är när allsångsledaren är en svart person

Enligt det intersektionella perspektivet går det att argumentera för att Diakité har en lägre makt i samhället på grund av sin etnicitet. I intervjun med Diakité synliggörs flera större samhälleliga förhandlingar om makt både utifrån hans etnicitet och hans grupptillhörighet som hiphopare. I ett ytterligare exempel nedan diskuterar Amiri och Diakité om när Sverigedemokraterna (SD) använde sig av Diakités låttext till deras valkampanj. Diakité försökte stämma SD på grund av detta.

A: 2018 så kopierade SD delar av din låttext och skrev “Alla vill till himlen men ingen vill dö i vårdkön” på en affisch. Och du kände nä, det här vill inte jag. Berätta vad tänkte du?

D: Well played tänkte jag

A: Var det personligt för dig? D: Ja

A: För du gick till rätten där och stämde partiet sen förlorade du, och efter all din kritik då sved det extra mycket på något sätt?

D: (Tv) Jag känner inte att jag gjorde fel i att, (..) i alla fall markera att jag inte var okej med det här. I detta fall förlorade jag och det är väl en stor fröjd tänker jag för (Tv) Sverigedemokraterna

Enligt subjektspositionering finns det en förväntning om hur Diakité bör agera och uppföra sig. Händelsen visar att Diakité går emot positioneringen och inte låter sig ha den

samhället. Diakité flyttar sig från en subjektsposition som underordnad till en annan

subjektsposition med högre makt genom att han inte accepterar den position som är utstakad från början av samhällsnormer. Från en annan vinkel kan det ses att Diakité hade sympatiserat med Sverigedemokraterna om han inte hade reagerat mot användandet av hans texter i ett politiskt sammanhang. Det skulle kunna ha krockat med förväntningarna om hans agerande på grund av hans etniska grupptillhörighet, eftersom Sverigedemokraterna varit inblandade i ämnen som berör frågor om etnicitet. Diakité har dock uppnått makt på andra sätt än hans etniska identitetskategori, till exempel genom Diakités expertis inom musikbranschen. Diakité ses som en expert inom sitt område vilket han själv nämner. Exemplet visar även hur Amiri producerar en hög maktposition till Diakité inom diskursen politik, eftersom hon väljer att lyfta just detta ämne. Amiris manus skapar utrymme för Diakité att få visa sin kunskap inom ämnet vilket producerar den högre maktpositionen till Diakité. Exemplet nedan förklarar hur Diakité genom sin kunskap blivit en talesperson för sin grupptillhörighet.

D: Bland de första tre frågorna som alla journalister ställde var “du rappar på skånska, kan man det?” Och jag ba ja alltså ja kan man prata skånska kan man nog rappa på skånska. Jag känner fortfarande att jag ofta,

(O) väldigt många journalister ringer upp och kräver… eller kräver nej, men

vill ha en förklaring.

A: För du har ju varit väldigt pedagogisk i alla år och tagit den rollen lite grann

D: Ja, men jag tror jag är färdig med det. Och dels känner jag att det finns ännu mer begåvade och vältalande röster som (.) har den energin så att säga.

Många journalister använder Diakité som talesperson för hans kultur och grupptillhörighet på grund av att han fått rollen som talesperson tidigt i sin karriär. Diakité fick rollen som

talesperson på grund av hans tillgänglighet som en av det första rapparna i Sverige när hiphop-kulturen blev populär, samt på grund av att han var pedagogisk gentemot

journalisterna och svenska folket.Diakités faktiska kunskap var inte det som producerade

hans makt, utan makten produceras av journalisterna som gav Diakité rollen som talesperson. Med Diakités makt som talesperson följer kunskap. Diakité kunde med det Foucault förklarar om att makt och kunskap är sammanflätat behålla maktpositionen eftersom han blev tilldelad rollen. Dock på grund av att Diakités roll som talesperson inte är självvald utan något han blivit tilldelad kan denna position vara svårare att lämna. Enligt de tidigare nämnda

Detta betyder att Diakité själv väljer att positionera sig lägre i maktförhållandet eftersom han motsätter sig expertpositionen.

Nedan visas det sista exemplet på hur maktförhållanden i intervjuerna utspelade sig i ett större samhälleligt perspektiv. I detta exempel visas sekvenser från samtliga intervjuer med som kommer synliggöra makt utifrån det intersektionella perspektivet om makten mellan män och kvinnor.

Ygeman:

A: Och sen kommer du in i TV:n och pratar energi någon dag? Y: Och så slår folk av TV:n //haha2

Diakité:

D: Jag har gjort mig känd på att vara jättebra på att…. Rappa. Trots att jag ibland… inte är så himla bra på att rappa som jag skulle vilja vara.

Busch:

Bu: Det är ju i samband med valet 2018. Jag minns slutspurten dagen innan valdagen jag kommer till Malmö. Stort torg, vid sex på kvällen och vi tänker det kommer kanske komma max 50 pers och det kommer hundratals, och då kände jag nu har det vänt på riktigt. Nu har vi gått från TOOOtalt uträknade. I tre år hade jag fått höra ((räknar på fingrarna)) hon var för ung, hon var för gravid, för mycket kvinna och hon kommer paja partiet. De kommer åka ut ur riksdagen med buller och brak. Och sen ähm på valnatten då gick jag ju upp på scenen och (.) och bara skriker. Det var bara– A: Carolavrål?

Blondell:

Bl: Jag tog lektioner för en roll, och den här ryska simläraren var såhär helvete han sa att jag var den haha nu skryter jag här ((lyfter fingret)) A: //Haha ja

Bl: Att jag är den första i hans karriär, som är liksom icke tränad eller så, som har störst talang, oslipad diamant, och han ville att jag skulle börja tävla och träna med seniorerna

A: Du är ju underbar för du hör komplimanger och tar in dem

Bl: Ja men jag säger till alla ((A haha)) att jag kommer bli världsmästare i simning

I både Ygemans och Diakités intervju ses det att de ofta positionerar sig själva som

2014:67). Alla fyra intervjupersoner motsätter sig det intersektionella perspektivet eftersom de inte efterföljer den kulturella iscensättningen av könet som finns om hur män och kvinnor bör agera. Detta visar en instabilitet i agerandet utifrån de samhälleliga normerna, och skapar en förändring i maktstrukturen mellan könen. Å andra sidan beror anledningen till Ygemans och Diakités icke skrytsamma agerande på intersektionalitetsperspektivet om att män har en överordnad position. Män behöver inte hävda sig för att vinna makt utan makten är alltid beständig oavsett agerande, i jämförelse med Blondell och Busch som är underordnade på grund av deras könstillhörighet. Detta synsätt visar att intersektionaliteten upprätthålls eftersom män alltid har en överordnad position över kvinnor.

Sammanfattningsvis visar samtliga exempel ovan att makten i ett större perspektiv utspelas både mellan kön och etniciteter i samhället. Detta avsnitt i analysen har visat att kvinnor och PoC är de med en underordnad position i samhället. Söderlunds två studier som handlar om maktskillnader mellan kön visas även i vår analys, vår analys kommer också fram till att kvinnor har en underordnad position. Det etniska perspektivet berör sekvenserna från Diakités intervjuer, vilka synliggör flera större samhälleliga förhandlingar om makt, både genom hans etnicitet samt hans grupptillhörighet.

7.1.2. Att styra intervjun

Amiri som programledare har lättare att styra intervjun eftersom hon har ett manus med förberedda frågor. Om gästen inte besvarar frågan eller inte vill tala om ämnet kan en

osäkerhet och konflikt om rollen att styra samtalet, vilket skapar en högre maktposition åt den som lyckas styra intervjun.

För att visa hur den offentliga självbilden utmanas i social interaktion exemplifieras nedan när Amiri två gånger i intervjun tar upp frågan om Ygemans chanser att bli statsminister.

A: Vilken slags statsminister skulle du velat vara?

Y: (..) Haha underbar trickfråga för det här är ju något du vill att jag ska svara på (O)(Tv). Jag tycker vi har en väldigt bra statsminister. A: Det var ingenting sagt om vår nuvarande. Vilken slags skulle du vilja vara i framtiden? ((viftar med korten))

Y: (Tv) Som sagt jag försöker leva i nuet och jag (Tv) (..) Jag kan säga såhär, jag när inga drömmar om att bli (.) partiordförande eller

statsminister.

A: Och på tal om det, har du någon chans att bli statsminister efter det här?

Y: Du återkommer lite till det här ämnet ((ler))

Frågorna som Amiri ställer kan vara exempel på när hon ställer frågor med förhoppningen om att Ygeman kommer besvara hennes tes,vilket han inte verkar vilja svara på. Genom att inte besvara Amiris frågor lyckas Ygeman att få ett övertag och styra intervjun i den riktning han vill. Här utmanas makten i samtalet och därmed förlorar Amiri sin maktposition. Ur en annan synvinkel kan det ses att Amiri i just det här tillfället producerar en högre maktposition till Ygeman eftersom hon kopplar ihop honom med en position som har hög makt i samhället. Eftersom Ygeman inte tar emot rollen genom att inte besvara frågan ifrågasätter han maktpositionen som Amiri producerat till honom.

I sekvensen nedan visas ett exempel när Busch inte kan styra samtalet och leder till att hon tappar sitt face. Sekvensen består av att ett inslag visas på Busch som spelades in innan hon blev partiledare. Krispunkterna i samtalet är icke-verbala signaler som tydligt visar att Busch skäms medan Amiri visar att hon gärna vill se inslaget.

Bu: Åh nej inte det här ((tittar ner i bordet, skäms)) A: Jo ((trummar i bordet)) //

Bu: Nej nej ((tittar i bordet)) A:// Kör bara

Bu: ((Skakar på huvudet))

A: Det är så bra ((Klappar händer och haha))

Bu: ((Upp med fingret)) Du fattar ändå varför jag ångrar att jag bjöd på det här.

A: ((Händerna vid öronen för att höra inslaget, ignorerar Bu))

Sekvensen tyder på att Busch tappar sitt face eftersom hon inte kan styra vad som visas i intervjun, hon tittar ned i bordet och nämner att hon ångrar händelsen. I denna sekvens syns det tydligt att Amiri har den högsta maktpositionen vilket hon upprätthåller först genom att hon besitter programledarrollen samt att hon lyckas behålla sitt face i jämförelse med Busch. Amiris makt synliggörs genom hennes icke-verbala signaler. Hon skrattar, trummar på bordet, klappar händerna och håller för öronen när Busch pratar för att höra inslaget. Detta tyder på en högre maktposition eftersom Busch visar sig underordnad med sina icke-verbala signaler som att skaka på huvudet, titta ned i bordet och skämmas.

Nedan visas en sekvens när Busch får en inskickad fråga från en extern person:

A: ((skrattar inte med)) Hon var väldigt diplomatisk. Du RAPPAR i tv. Ebba vad håller du på med?

Busch får frågan om varför hon valde att framföra, Timbuktus låt Det löser sig i ett annat TV-program. Busch försöker styra samtalet genom att göra om frågan för att inte tappa sitt face. Exemplet visar tydligt hur Busch inte kan kontrollera sin frontstage-roll. Frågan som ställs är av seriös karaktär, men Busch försöker skämta bort frågan och börjar även skratta. Buschs intrycksstyrning blir det Goffman förklarar som överförda intryck eftersom hon skrattar utan att Amiri besvarar det överförda intrycket. Busch tappar ännu en gång sitt face eftersom hon förväntar sig att få respons av skrattet tillbaka, vilket inte sker. Detta blir en brist på kontroll i samtalet för Busch som genomgående i intervjun har försökt styra samtalet för att bibehålla maktförhållandet. Därför skapas en konflikt i maktförhållandet genom att makten återgår till Amiri efter att Busch försökt få den.

Nedan visas ytterligare ett exempel på när Busch försöker styra samtalet genom ett överlägset uppträdande.

A: JA, första rubriken! Ebba startar eget pridetåg, prydtåget går dagen innan pride.

Bu: (tv) O ehh kä känner du att jag är pryd?

A: (tv) Eh förlåt men prydtåget låg framför mig. Jag älskar en ordvits. Bu: Det är väldigt kul, men känner du att jag är pryd?

A: Men du kan ju förstå att det är inte helt apart från KD:s varumärke Bu: Ehh Jo

A: Är det?? Bu: Ehh Jo

A: Noll prydhet, nya KD **

den som styr samtalet och behåller maktpositionen.

I exemplet nedan visas en sekvens mellan Amiri och Blondell när de pratar om hur man spelar in auditions idag.

Bl: Det är ju såhär nu för tiden att man gör såna här self-tapes, och ett self-tape är att man gör en audition hemma med mobilkamera och någon som läser mot

A: Är det ovärdigt?

Bl: Det är väldigt ovärdigt, det är skamligt och pinsamt för man får göra alla möjliga konstiga scener och så gör man det liksom i sitt vardagsrum A: //Mmm

Amiri frågar Blondell om det är ovärdigt att spela in auditions hemma i sitt eget vardagsrum, vilket Blondell bejakar och håller med om. Genomgående i intervjuerna ställer

programledaren relativt öppna frågor till sina gäster. I denna sekvens ställer dock Amiri en fråga till Blondell som kan kopplas till hur Amiri försöker styra samtalet och producera makt genom att få Blondell att framstå som ovärdig, vilket Amiri misslyckas med eftersom

Blondell bejakar påståendet. Det kan ses att Amiri försöker konstruera en maktposition till sin egen fördel på grund av hennes påstående om att Blondell gör någonting ovärdigt. Om Amiri hade ställt en mer öppen fråga exempelvis ”Hur känns det?” istället för ”Är det ovärdigt?” hade det inte varit lika tydligt att Amiri försökt konstruera en maktposition. Det går även att koppla ihop Amiris agerande som programledare med det Norrick beskriver att

programledaren försöker få så högt underhållningsvärde och driva intervjun framåt att de nästan svarar åt intervjupersonen. När Amiri lägger orden i mun på Blondell styr hon samtalet framåt för att underhålla publiken. Eftersom samtalet mellan Amiri och Blondell hittills innehållit få krispunkter och maktutövningar kan denna sekvens ses som ett sätt att starta en diskussion och liv i samtalet.

De flesta sekvenser i detta kapitel är utdrag från intervjun med Busch. Det skulle kunna bero på att Busch har ett personlighetsdrag som gärna vill ha kontroll över olika situationer, eller att Amiri och Busch inte kommer överens om maktförhållandet och båda vill utmana positioneringen. Intervjuaren har kanske inte i åtanke att styra intervjun och få

7.1.3. Konflikt i diskursen

I sekvenserna nedan synliggör intervjuerna när det blir konflikter i diskursen, alltså när parterna är oense om maktpositionerna. Denna konflikt synliggörs mestadels med krispunkter som exempelvis kan bero på att Amiri och hennes gäst inte delar identitetskategori, åsikter eller kunskap inom ett ämne.

Nedan visas ett exempel på när Amiri och Ygeman inte delar lika åsikter och en tydligare konflikt i diskursen synliggörs. Amiri ställer för andra gången under samtalet frågan om Ygeman har tankar på att bli statsminister. Makten utmanas både av Amiri när hon ställer frågan samt när Ygeman tar kontrollen och besvarar frågan med ett påstående som handlar om Amiri istället.

A: Och på tal om det, har du någon chans att bli statsminister efter det här?

Y: Du återkommer lite till det här ämnet ((ler))

A: Vad står i vägen för att du skulle kunna bli det om Stefan slutar säger vi, Stefan Löfven.

Y: (.) Ja det skulle väl va då att jag inte vill kanske, försöka leva i nuet. Nu har jag ju fått den statsposten jag har fått och jag försöker göra det bästa av den situationen

A: Alltså leva i nuet som digitaliseringsminister, du hör ju hur det låter-

Y: // Du tycker jag borde vara i framtiden A: Och hur falskt det där var.

I denna sekvens är det tydligt att maktpositionen flyttas fram och tillbaka till den individ som talar. I varje mening försöker båda visa att just dennes åsikt är den rätta för att få det sista ordet och därmed makten. Ygeman försöker förmedla att han inte vill besvara frågan genom att svara på ett bestämt sätt att frågan är obefogad. Sedan försöker Amiri än en gång skapa ett maktskifte och ta tillbaka makten genom att påpeka hur ”falskt det låter”. Det går att tyda att Amiri vill styra intervjun för att få tillbaka maktpositionen som intervjuare och det skapas därmed en konflikt om maktförhållandet mellan parterna och i deras identitetskategorier som man och kvinna. Amiri ifrågasätter Ygemans sätt att leva i nuet, hon antyder att detta blir en konflikt i hans diskurs som digitaliseringsminister. Amiri menar att det blir motsägelsefullt att leva i nuet som denna typ av minister som måste sträva framåt och tänka på framtiden.

Ygemans lugna agerande och attityd kan höra ihop med att han som man alltid kommer ha en överordnad position, det finns därför inget behov av att hävda sig eller förstärka sin position genom att argumentera mot Amiri. Det lugna agerandet skulle i detta fall även kunna bero på Ygemans personlighet. Alternativt kan Ygemans lugna uppträdande kopplas ihop med rollen som statsman, som innebär ett lugnt uppträdande för att inte orsaka stress eller konflikter mot det svenska folket. Det styrker Goffmans beskrivning om att publiken förväntar sig att finna en överensstämmelse mellan uppträdande och uppförande. Publiken förväntar sig en lugn statsman och därför beter sig Ygeman likt detta i sin frontstage.

Ett ytterligare exempel på när konflikt i diskursen uppstår visas i intervjun mellan Amiri och Busch. I intervjun skapas det ett flertal konflikter och nedan kommer samtliga exempel analyseras. Dessa konflikter beror på att Amiri och Busch tydligt inte delar liknande åsikter samt att de tillhör samma könskategori. Första exemplet visar en sekvens när Amiris och Buschs tal överlappas. Det blir en tydlig konflikt i diskursen på grund av att Amiri och Busch är oense. I denna sekvens talar de om när Busch skrev en debattartikel om hur

svensk-somalier drabbades av corona-pandemin.

Bu: Ah men jag är jätteledsen (Tv) ähhhm (..) för de som har VELAT ((finger upp i luften)) TA det så (Tv) ähmmm och velat söka den konflikten, velat måla ut mig så (.)

A: NÄMEN fast att // du ser din egen offerroll i det här Bu: // men och det har-

A: Det här är ju REDAN en utsatt grupp Bu: //nämen

A: som känner sig anklagad // kan du se det?

Bu: // DU har inte lyssnat färdigt ((finger upp i luften))

I samtalet mellan Amiri och Busch är det överlag många krispunkter. Deras tal överlappas ofta och både Amiri och Busch avbryts om vartannat. Enligt Goffman ger ett överlägset och aggressivt uppförande intrycket av att individen vill vara initiativtagare och styra förloppet (jfr Goffman 1959:74–75). Buschs och Amiris verbala signaler, exempelvis det höga tonläget och talvolymen samt den snabba rytmen när deras tal överlappas kan kopplas ihop med Goffmans begrepp footing som handlar om hur individen presenterar sin kommunikation. Fingret i luften, en icke-verbal signal, betyder att Busch är underordnad och försöker vinna makten och kontrollen i samtalet. De verbala signalerna innebär att båda vill tala och få ordet för att presentera sin kommunikation. Studier visar att ett högt tonläge kan tyda på att

eftersom de som kvinnor har likvärdigt maktförhållande och båda använder verktyget för att nå den högsta maktpositionen. Det är därför antalet krispunkter är många fler i Buschs intervju, till skillnad från resterande intervjuer. En ytterligare orsak till att det skapas konflikt i diskursen beror på deras olikheter inom den etniska identitetskategorin. Svensk-somalierna, som Busch skriver om i artikeln, kan Amiri relatera mer till på grund av etniciteten enligt intersektionalitetsperspektivet än vad hon kan till Busch. I linje med hur De los Reyes och Mulinari beskriver intersektionalitet har Amiri och svensk-somalierna en underordnad position i samhället på grund av deras etnicitet, vilket förstärker konflikten mellan Amiri och Busch.

Den sista konflikten i intervjun med Busch utspelar sig när Amiri tar upp en händelse där Busch i ett TV-program rappar en av Diakités låtar Det löser sig, som delvis handlar om abort.

A: ((Upp med handflatorna mot Busch)) Vänta vart ska vi börja ((Räknar med händerna)) du vet om att låten handlar om abort?

Bu: Jaahh

A: Och du står där med en-

Bu: Det är ju den det är ju den delen jag rappar, jajaja A: //Gravidmage//

Bu: Jag adresserar ju min kula med den andra öhh pianistens som också var tok hög //gravid-

A: Asså var det en provokation eller, vad är det för nånting? // Amiri säger något ohörbart//

Bu: Nämen ASSÅ den här låten bar mig igenom sista året på gymnasiet. A: Okej

Bu: När allt bara ballade ur, äähhh jag asså det var ju var och varannan dag asså så (.) bröt jag ihop i skolan när (Tv) mina vänner och jag i satt liksom och verkligen så här asså bar varandra genom dagarna. Då spelade vi den här låten så sjukt mycket. Så det är anledningen att jag kan den utan och innan.

Det som gjort händelsen uppmärksammad var att Busch själv var gravid vid tillfället samt att hennes grupptillhörigheter som kristdemokrat har varit omtalade i diskursen aborträtt, vilket nämns i intervjun. Sekvensen visar flera krispunkter som att Amiris och Buschs tal

överlappas. De blir ofta avbrutna av varandra samt att tystnad och tvekningar uppstår under intervjun, vilket betonar att det blivit en konflikt i diskursen mellan parterna. Varför

Något som kan utläsas av alla sekvenser som exemplifieras ovan är att konflikter i diskursen oftast uppstår på grund av att identitetskategorierna mellan programledaren och gästen skiljer sig åt. Det kan både vara köns- och etniska identitetskategorier. Dock är majoriteten av konflikterna könsrelaterade. Exempelvis kan vi se att Amiri och Busch ofta är oense och därför är sekvenser från Busch intervju överrepresenterad under denna rubrik. Det beror oftast på att det skapas en konflikt i deras diskurs som kvinnor. Kapitlet innehåller inget exempel från Diakités intervju, vilket kan bero på att Amiri och Diakité har olika identitetskategorier som man kontra kvinna och accepterar den utstakade maktpositionen utifrån det

intersektionella perspektivet, men också för att de delar den etniska identitetskategorin som skapar en förståelse mellan varandra.

7.2. Balanserat maktförhållande

I denna del av analysen visas exempel när makten i samtalet är balanserad. Ingen av

individerna försöker förhandla eller ifrågasätta maktförhållandet, båda parterna accepterar sin roll. Följande kapitel är uppdelat i tre delar; Gemensamma identitetskategorier, Normer och intersektionalitet samt Amiri ger maktpositionen.

7.2.1. Gemensamma identitetskategorier

A: Men Ebba Busch har ju också gett sig på att köra på just det låtvalet, Det löser sig, vilken version är bäst tycker du? Ebba Busch eller E-Type? D: E-Type

A: Varför då?

D: EEEhhm men (Tv) E-Type är musiker låt oss börja där så att säga. Det är kanske hög tid med att sluta spela den låten då, den kanske är färdig nu så att säga. Men jag minns också när jag såg Wizex, det här dansbandet, göra en version av Alla vill till himlen. När någonting uttrycks i musik kan någon som står väldigt politiskt ifrån plötsligt dansa till det utan att ha ett problem med att göra det. Det är därför jag ibland kan tvivla på att liksom protestmusik eller aktivistmusik egentligen har någon inverkan, för att även de man ämnar till att så att säga eeeh (Tv) kritisera, kan stå och dansa till det helt oreflekterade.

Diakité reflekterar över hur individer kan sjunga låtar som har ett politiskt ställningstagande utan att reflektera över hur det stämmer överens med deras egna åsikter. Exemplet kan kopplas till det Foucault säger om hur makt och kunskap är sammanflätad med varandra (jfr 2003:36–37). Diakité har kunskapen eftersom han är låtskrivaren och har en förståelse för textens budskap. Med hjälp av hans kunskap ser han därför sig själv som personen med högst makt inom ämnet i jämförelse med de andra nämnda som använt hans musik utan att

reflektera över budskapet. Därmed producerar Diakité makt till sig själv eftersom han förminskar individers kunskap om låttextens betydelse.

Liknande Diakités exempel om att identitetskategorier är avgörande för hur ett samtal utspelas syns även i intervjun med Blondell. I exemplet nedan får Blondell frågan hur det är att vara skådespelare och en svart person.

A: Hur har det varit och är överlag att vara skådis och en svart person (.) i Sverige?

Bl: Jag har ju oftast buntats ihop med invandrartjej eller (Tv)

mellanösterntjej, då kan jag komma in ibland vilket också är såhär helt fel eller så är det oftast Fatima-roll, såhär Fatima det är såhär-

A: // Det är det mest det är det mest lättuttalade blattenamnet för det (O) folk älskar det. Vad kan du ha fått höra på auditions och sånt om hur du ska agera och vara?

hade frågan kunnat skapa missförstånd och uppfattats som stötande för Blondell. Detta på grund av att hon som PoC enligt intersektionalitetsperspektivet är underordnad i samhället, vilket hade kunnat skapa en konflikt i diskursen. Maktförhållandet i sekvensen slutar dock likvärdigt eftersom kunskapen och åsikterna är desamma mellan Blondell och Amiri och det skapas ingen konflikt i diskursen. Å andra sidan om Blondell och Amiri inte haft samma könskategori kan det funderas över om Amiri ändå hade ställd frågan. Om Blondell varit en man hade kanske Amiri inte haft samma kännedom eller inblick i baksidan av att vara PoC i mediebranschen som just man. Nedan visas ytterligare ett exempel på att Amiri och Blondell tillhör likvärdiga identitetskategori och har gemensamma åsikter om samtalsämnet vilket tyder på att maktförhållandet är jämt.

A: Men Nanna (.) Bl: Mmm

A: Manliga egon (.) Bl: (.) Mmm

A: Det är din vardag, Bl: Haha japp

A: Det har varit din vardag i alla fall Bl: ((haha))

A: Du gjorde ju en Beckfilm där vi har både Persbrandt och Peter Haber och sådär, hur är en sån miljö? krim-killefilm?

Bl: Okej, det här var ju ändå ett tag sen så jag tror att mycket har förändras sen efter Metoo- // måste jag ändå säga

A: // Men?

Bl: Meen (.) det är ju (Tv) eh man har ju satt en slags standard där över att det här är våra huvudroller, och oavsett deras behov, vad det än är det spelar ingen roll vilket håll behovet går så ska det tillmötesgå och alla andra ska serva det, eh och så har det ju varit väldigt mycket i vår bransch.

Amiri och Blondell diskuterar ämnet ”manliga egon” och krispunkterna tystnad som uppstår när Amiri nämner manliga egon visar en gemensam förståelse kring ämnet, det behövs ingen ytterligare verbal förklaring. De tillhör båda identitetskategorin kvinnor och vet att män har dominerat mediebranschen sedan länge. Här har Amiri och Blondell likvärdigt

maktförhållande på grund av deras gemensamma förståelse och identitetskategori.

7.2.2. Roller, normer och intersektionalitet

I samtliga intervjuer har det kunnat utläsas hur roller, normer och intersektionalitet förhandlas och ifrågasätts och berör frågor om vem som besitter makten i samtalet. Beroende på

individernas identitetskategori i den sociala interaktionen kommer maktpositionerna förändras. Nedan visas några exempel på hur detta speglas i programmet.

Under samtalet mellan Amiri och Ygeman är det genomgående en lugn och sansad ton i intervjun. Ygeman avbryter sällan Amiri när hon talar och han tar god tid på sig att svara på sina frågor. Nedan visas ett exempel på detta:

A: Vad står i vägen för att du skulle kunna bli det om Stefan slutar säger vi, Stefan Löfven.

Y: (..) Ja det skulle väl va då att jag inte vill kanske, försöka leva i nuet. Nu har jag ju fått den statsposten jag har fått och jag försöker göra det bästa av den situationen.

Här är ett citat från Ygeman, där han själv säger att han är en lugn person.

Y: Fråga jag har gjort mig känd på att vara jättebra på att… vara lugn kanske

Ygeman har i intervjun många pauser, vilket synliggör att han inte har en aggressiv

framtoning, han tar sig tid för eftertanke innan han svarar på Amiris frågor. Enligt Goffman teori kan det tolkas att Ygemans lugna uppförande ger intrycket av att han vill bli styrd och är inställd på att bli det. Han känner inget behov av att ha makten under intervjun och väljer att bli styrd av en kvinna, det visar att maktförhållandet mellan kön, etnicitet och klass inte är avgörande för vem som har makten. Det kan ifrågasätta det intersektionella perspektivet där en svensk man med hög politisk makt ändå inte har makten i den sociala interaktionen. Ur ett annat perspektiv finns det inget behov för Ygeman att styra samtalet eftersom han redan enligt det intersektionella perspektivet besitter den högsta maktpositionen, både genom hans

könstillhörighet samt hans etnicitet till skillnad från Amiris identitetskategorier. Denna position är beständig och Ygeman hade haft makten oavsett om han hade haft ett lugnt eller aggressivt uppträdande. I slutändan kommer Ygeman som vit man ändå alltid ha en hög maktposition i samhället.

forskning som säger att det blir vanligare att politiker ställer upp i nöjesprogram på TV istället för traditionella nyhetsmedier för att visa en mer personlig sida av sig själv, och därmed förhoppningsvis öka antalet väljare. Både Ygeman och Busch pratar om livet bakom politikerrollen och vill med det visa att de är människor som alla andra. Detta görs för att minska maktförhållandet mellan politikerna och folket.

Exempel från Busch intervjun:

Bu: Med min preggo-mage efter att ha legat inne i två dygn med dropp för att jag hade kräkts så sjukt mycket.

Exempel från Ygemans intervju:

Y: Nej men det är så konstigt det där med att folk (Tv) alltid ska lägga in någonting politiskt, det var samma sak jag la ut för många år sen såhär veckomeny som jag har och då sa folk “är det ett politiskt statement att du äter falukorv?” Nej jag är småbarnsförälder, det är sånt småbarnsföräldrar äter.

Att Ygeman och Busch väljer att tala om samma ämne, att vara småbarnsförälder, innebär att normerna för deras utstakade köns- och yrkesroller inte efterföljs. Normen i samhället säger att män förväntas arbeta hårt och kvinnorna är hemma och tar hand om hushållet (jfr Connell 2009:130–132). Detta betyder alltså att män ofta förekommer i samtal om jobb, medan kvinnorna förekommer i samtal om hem och hushåll. I sekvensen är det Ygeman som

ifrågasätterden nämnda normen ovan och Busch är den som upprätthåller normen. Ygeman