Uppsala universitet
Institutionen för informationsvetenskap Enheten för medier och kommunikation
C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap Ht 2006
Junilistan i europaparlamentsvalet 2004
Ett mediedrama i tre akter
Kristiina Ruuti Handledare: Amelie Hössjer
Abstract
Title: The Junilistan in the elections of the European Parliament in 2004 A media drama in three acts
Number of pages: 42 Author: Kristiina Ruuti Tutor: Amelie Hössjer
Course: Media and Communication Studies C
University: Division of Media and Communication, Department of Information Science, Uppsala University
Date of submission: 2007-01-13, autumn term of 2006 Purpose/Aim:
The purpose of the essay is to examine the media coverage of the Swedish Junilistan in the elections of the European Parliament in Sweden 2004.
My hypothesis is that the media coverage of the political party Junilistan was a media drama with elements of classical dramaturge.
Material/Method:
Qualitative content analyses of four Swedish newspapers from a narratological perspective.
Main results:
The media coverage of the political party Junilistan was a media drama with elements of classical dramaturge. The coverage became a drama with three acts. Diverse actors with different projects could be identified from the articles.
Keywords:
Narrative, election journalism, classic drama, mediadrama, actant, European parliament
Innehållsförteckning
Abstract 2
Innehållsförteckning 3-4
1. Inledning 5
1.1 Sammanfattning 5
1.2 Syfte 5
1.3 Problemformulering 5
1.4 Avgränsning 6
1.5 Disposition 6
2 Bakgrund 6
2.1 EU-valen i Sverige 7
2.2 Val till Europaparlamentet 2004 7
2.3 Junilistan 7
3 Europeiska unionen 9
3.1 Institutionerna 9
3.2 Kommissionen 9
3.3 Ministerrådet 10
3.4 Europeiska rådet 10
3.5 EG-domstolen 10
3.6 Europaparlamentet 10
4 Valresultaten 12
4.1 Sverige 12
4.2 Valresultatet i Europa 12
5 Forskningsbakgrund 14
5.1 Medieforskning kring valrörelser 14
5.1.1 Värdet av nyhetskällor 14
5.1.2 Studie om riksdagsval 15
5.1.3 Förändringar under fem decennier 16
5.2 Teknik för dramatisering 16
6 Teori 17
6.1 Olika perspektiv på läsning av texter 17
6.1.1 Semiotik 17
6.1.2 Hermeneutik 17
6.1.3 Retorik 18
6.2 Narratologi 18
6.2.1 Berättelsens former och funktioner 18
6.2.2 Klassisk berättarstruktur i nyheter 20
7 Undersökningen 22
7.1 Urvalet av analysmaterial 22
7.2 Källor 22
7.3 Avgränsning 23
7.4 Urvalsinstrument 24
7.5 Reabilitetskravet 24
7.6 Kort sammanfattning av mediebevakningen av Junilistan 26
8 Analysen 27
8.1 Inledning till analysen 27
8.2 Analysmodellerna 27
8.2.1 Aktantmodellen – modell 1 27
8.2.2 Dramats uppbyggnad – modell 2 28
8.2.3 Kombination av modellerna 1 och 2 29
8.2.4 Första akten 29
8.2.5 Andra akten 30
8.2.6 Tredje akten 31
8.3 Sammanfattande analys av dramaturgin 32
9 Slutsatser 33
Slutord 35
Bilagor:
Bilaga 1 Europaparlamentets mandatfördelning
Bilaga 2 Resumé av nyhetsrapporteringen om Junilistan
Bilaga 3 Nyhetspubliceringarna – urvalsinstrument, tabellerna 4 och 5 Litteraturförteckning
Källor
1 INLEDNING 1.1 Sammanfattning
Den 13 juni 2004 skulle Sverige välja sina representanter till Europaparlamentet.
Denna studie handlar om hur ett nytt parti, Junilistan, skildrades i fyra svenska dagstidningar under valrörelsens första halvår 2004.
I studien görs en textanalys av 25 tidningsartiklar från den tiden. De analyseras från ett narratologiskt perspektiv med hjälp av aktantmodellen. Det visar sig att Junilistans valrörelse egentligen bildade ett mediedrama med en början, en mittakt och ett slut. En valrörelse är ett tacksamt ämne för media att skildra som drama. Den förutbestämda tidsramen ger en tydlig början och ett slut. Och ingen kan i början av handlingen känna till slutet.
Tidigare medieforskning har byggt en teoretisk ram till min studie. Flera forskare har kommit fram till hur nyhetsmedier mer och mer övergår till berättande. Bevakning av valrörelser i Sverige har sett en utveckling där personifiering blivit allt viktigare. Det är en slutsats man kan dra även av europaparlamentsvalet 2004. Nils Lundgren, partiledare för Junilistan, förde en envis kamp mot dåliga opinionssiffror och andra motgångar. Denna kamp var medialt tacksam att skildra.
I min studie har jag förenat två analysmodeller – aktantmodellen och den klassiska dramaturgiska strukturen – och därigenom kunnat få fram både rollinnehavarna och handlingen i dramat.
1.2 Syfte
Försommaren 2004 var det val till Europaparlamentet. Sverige gick till val med sju kända riksdagspartier som redan hade en parlamentarisk representation i Europaparlamentet. I 2004 års val deltog även nya politiska aktörer, däribland Junilistan.
Syftet med min studie är att pröva att sätta nyhetsbevakningen av Junilistan i en narratologisk ram och teori för att analysera det mediedrama som bevakningen kom att bli.
1.3 Problemformulering
Junilistans och dess företrädares arbete med det nybildade partiet skildrades flitigt i de två dags- respektive två kvällstidningar som jag valt till min studie. Perioden för undersökningen sträcker sig från den 11 februari till den 14 juni. Valdagen var den 13 juni och dagen efter visade det sig att Junilistan vunnit en oväntad seger – ja, oväntad och stor seger i ljuset av den nyhetsrapportering och de opinionsmätningar om Junilistan som man kunde läsa i svensk press under hela våren.
Hur framställdes Junilistan i pressen? Kan den aktuella bevakningen av Junilistan i fyra svenska dagstidningar bilda en sammanhängande berättelse? Kan dessa utvalda 25 artiklar till
och med skildras i ett mediedrama? Om så var fallet, vilka var rollinnehavarna och hur såg dramat ut?
Min arbetshypotes är att mediebevakningen av Junilistan var ett mediedrama med inslag av klassisk dramaturgi.
1.4 Avgränsningar
Min studie kommer inte att innehålla någon bildanalys av nyhetsbevakningen. Den främsta anledningen till detta är att de artiklar som fanns i Mediearkivet respektive PressText inte innehåller bilder.
Analysen omfattar endast nyhetsartiklar, av vilka jag närmare studerat 25. Hur urvalet av totalt 220 artiklar om Junilistan i Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet under perioden den 11 februari till den 14 juni 2004 gått till, redogörs närmare för i kapitel 7.3.
1.5 Disposition
Min uppsats inleds med en bakgrund till europaparlamentsvalen 2004 och med en beskrivning av Junilistan och partiets program och kandidater. I nästa kapitel redogörs i korthet för den Europeiska unionens viktigaste institutioner och deras funktion. Mer ingående beskrivs Europaparlamentet. I kapitel fyra redovisas valresultatet i EU och i Sverige samt EU- parlamentets mandatfördelning efter valet 2004.
Kapitel fem sammanfattar aktuell medieforskning kring valrörelser och vilka tendenser som går att finna i nyhetsrapporteringen. Teori och metod beskrivs i kapitel sex, där den narratologiska teorin och den klassiska berättarstrukturen i nyhetsjournalistik tas upp mer ingående. Beskrivning, värdering och urval av analysmaterialet, urvalsinstrumentet samt avgränsningarna redogörs för i kapitel sju. I bilaga 2 finns en resumé av medierapporteringen av Junilistan i de 25 artiklar som ingår i analysen.
Själva textanalysen, med hjälp av aktantmodellen och den klassiska dramaturgins struktur med olika akter, finns i kapitel åtta. Studiens slutsatser och en slutdiskussion i kapitel nio.
2. BAKGRUND
Historiskt sett är europaparlamentsvalen en relativt ny företeelse i Sverige, så även mediebevakningen av dem. Våren 2004 hölls det tredje valet sedan 1995. Nedan ger jag en kort historisk tillbakablick på dessa val. Därefter följer en beskrivning av den politiska kartan i Sverige våren 2004 samt en beskrivning av Junilistans valmanifest.
2.1 EU-valen i Sverige
Val till Europaparlamentet har i Sverige hållits 1995, 1999 och 2004. Valdeltagandet har varit relativt lågt och sjunkit ytterligare sedan de första valen. Valdeltagandet 1995 var 42 procent, 1999 38,8 procent och 2004 37,9 procent.
Opinionen i Sverige gällande EU-frågor skiftar. Med tydlig majoritet 1995 sade de svenska väljarna ja till ett medlemskap i den Europeiska unionen. De sade däremot nej till euron i folkomröstningen om den europeiska valutaunionen 2003, då valdeltagandet blev jämförelsevis högt, 82,6 procent.
2.2 Val till Europaparlamentet 2004
Den 13 juni 2004 hölls det i Sverige val till Europaparlamentet. Det skulle bli det tredje parlamentsvalet efter det att Sverige gått med i den Europeiska unionen (EU) den 1 januari 1995.
Sverige hade haft 22 platser i EU-parlamentet. Efter unionens utvidgning 2004, skulle 19 platser fördelas mellan de tolv partier som ställde upp i valet. De sju riksdagspartierna:
Vänsterpartiet, socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern, Folkpartiet, kristdemokraterna och moderaterna hade sedan förut delat på de svenska mandaten. I valet 2004 ställde också flera andra partier upp, däribland Europeiska Arbetarpartiet (EAP), Högerpartiet de konservativa, nationaldemokraterna, sverigedemokraterna samt Junilistan.
Junilistan var en ny aktör på den svenska, politiska kartan och bildades för just detta val.
Förebild var den danska motsvarigheten, Junirörelsen.
2.3 Junilistan
Junilistans partiledare Nils Lundgren är född 1937. Med en bakgrund som forskare i nationalekonomi och chefsekonom på Nordea, betecknar han sig som socialdemokrat.1
Junilistan gick till val med ett program som delvis fångade upp det missnöje med EU som EMU-omröstningen gav uttryck för. Då hade svenska folket med 55,9 procents majoritet sagt nej till en europeisk valutaunion för Sveriges del. Av väljarna var 42 procent för EMU.
I sitt valprogram hade Junilistan: ”Ja till EU” men ”Nej till en europeisk federation”.
Junilistan var för europeiskt samarbete, för fri inre marknad inom EU men emot ”Europas Förenta Stater”. Junilistan ville också ha folkomröstning om förslaget till en ny konstitution, 2 som Junilistan ansåg skulle leda till en europeisk federation. Junilistan vill att EU ska fungera under effektiv demokratisk kontroll och även de stora medlemsländerna ska följa de beslutade reglerna.
Bevakningen av Junilistans valrörelse skilde sig från de etablerade partierna, eftersom i den också ingick själva registreringen av partiet hos valmyndigheten. Det var alltså inte alls självklart att Junilistan skulle kunna ställa upp i valet när de första nyheterna om partiet spreds.
1 Junilistans programfolder Rösta den 13 juni
2 Junilistans programfolder ”Junilistan säger..”
I min studie ingår tidningsartiklar som skildrar just denna period, veckorna i början av februari till den 11 mars. Längre fram kommer jag att redogöra för hur urvalet av artiklar gick till. Här ska dock noteras att de första artiklarna om Junilistan handlade om registrering av partiet. Bevakningen följer namninsamlingen för att Junilistan skulle kunna ställa upp i valet.
Junilistan behövde minst 1500 röstberättigare personer som ville stödja det nya partiet. Denna lista skulle vara inlämnad till valmyndigheten senast den 11 mars. Den 11 februari höll partiledaren Nils Lundgren presskonferens om den valplattform på vilken Junilistan baserade sin programförklaring. För att göra listan känd och för att få de nödvändiga namnteckningarna krävdes uppmärksamhet. Det fick man effektivt genom media. I nyhetsbevakningen var just Junilistans skrala ekonomi en faktor som media såg som ett hinder för ett framgångsrikt valarbete.3
Den 11 mars var Junilistan registrerad hos valmyndigheten. Junilistan var nu ett av partierna i europaparlamentsvalet i Sverige. Det presenterade sina åtta kandidater som i valfoldern och i röstsedlarna behöll sina respektive gamla partibeteckningar eller sympatier, till exempel ”Nils Lundgren, socialdemokrat”. De övriga sju som ställde upp för Junilistan var:
Lars Wohlin, nationalekonom, allmän borgerlig, Hélène Goudin, lärare (s), KG Svensson, f.d.
kommunalråd (s) i Solna, Görel Flyckt, kristdemokrat, Tom Heyman, sjökapten, moderat, Birgitta Swedenborg, forskningsledare, liberal samt Stefan de Vylder, nationalekonom, oberoende vänster. 4
3 Aftonbladet den 12 februari (artikelnummer 2 i studien)
4 Junilistans programfolder ”Vilken kandidat ska du kryssa?”
3 EUROPEISKA UNIONEN
Här kommer jag att ge ytterligare bakgrund till valbevakningen genom att ge en beskrivning av det som valet egentligen handlade om, nämligen Sveriges representation och inflytande i den europeiska unionen. Debatten om EU:s vara eller icke-vara kom i skymundan i den bevakning som Junilistan var föremål för. Bland de 25 tidningsartiklar som jag studerat var inte dessa frågor centrala. Ändå var just EU-medlemsskapet och hur Sverige ska förhålla sig till den europeiska integrationen och samarbetet samt hur EU ska arbeta och fungera kärnfrågorna för Junilistan och de andra politiska partierna som ställde upp i valet.
3.1 Institutionerna
Den Europeiska unionen består av flera institutioner och samverkan dem emellan är komplicerad. Nedan följer en kort presentation av dessa institutioner och deras roll och inflytande inom unionen. Där verkar också de svenska europaparlamentarikerna. Mest utrymme ges sist åt Europaparlamentet, eftersom det är dess sammansättning och svenska representation som valrörelsen våren 2004 handlade om.
Europeiska unionen, EU, består av 25 medlemsländer (2006) och fem institutioner.
Institutionerna är Europeiska kommissionen, Ministerrådet, Europeiska rådet, EG-domstolen och Europaparlamentet.5
Det är endast Europaparlamentets medlemmar som är folkvalda genom direkta val vart femte år i medlemsländerna. Europaparlamentet kommer att få större utrymme i denna redogörelse med en närmare beskrivning av de mandat och de befogenheter som de blivande parlamentarikerna och partierna kan ha.
3.2 Kommissionen
Det är Europeiska kommissionen som har den formella rätten att lägga fram förslag. Därför är kommissionen också föremål för påtryckningar från andra håll, bland annat från Europaparlamentet.6
Kommissionen består av kommissionärskollegiet och den administrativa kommis-sionen. Det förstnämnda är den verkställande delen, det sistnämnda den så kallade byråkratin.
Kommissionens ordförande är nominerad av medlemsländernas regeringar och godkänd av Europaparlamentet. Kommissionen har 25 medlemmar, en från varje land, och varje kommissionär har sitt kabinett, ett eget område med tillhörande portfölj som ordföranden har tilldelats. Kommissionärerna samlas en gång i veckan för att anta ny lagar och för att utveckla EU:s politik.
3.3 Ministerrådet
5 sidan 73 ff. Hur fungerar EU? Elisabeth Bomber, Alexander Stubb (red) Liber 2003
6 sidan 75 Hur fungerar EU?
EU:s viktigaste beslutsfattande organ är Europeiska unionens råd, Ministerrådet. Detta kallas också i dagligt tal ”rådet”. Ministerrådet fattar beslut om EU:s lagar, vilka som ska godkännas och i vilken form. Numera sker detta i samråd med Europaparlamentet. I Ministerrådet finns sittande ministrar från varje medlemsland, beroende på vilket område det handlar om.
Jordbruksfrågor avhandlas av ministrar från dessa nationella departement. Jordbruks- och ekonomi och finansministrarna träffas minst en gång i månaden, de andra varannan.
Ministerrådet beslutar om de lagar som kommissionen lägger fram.
3.4 Europeiska rådet
Europeiska rådet består av medlemsländernas regeringschefer och statsöverhuvuden, i dagliga nyheter känt som toppmöten, där problem som de lägre instanserna inte klarat av hanteras.
Problemlösningar är kännetecknande för Europeiska rådet, som på högre politisk nivå kan lyckas med detta.
Toppmöten hålls tre eller fyra gånger per år och leds av det land som har ordförandeskapet.
Europeiska rådet har på senare år förstärkt sin betydelse och sitt inflytande. Förslag som direktval till Europaparlamentet, EU:s snabbinsatsstyrka och monetär union har lanserats av toppmöten.
3.5 EG-domstolen
Domstolen har till uppgift att se till att de olika EU-fördragen efterföljs i medlemsländerna och i EU:s institutioner. Domstolen har till och med rätt att bötfälla ett medlemsland, eller företag, om det bryter mot fördragen.7 EG-rätten har företräde, vilket innebär att medborgare i medlemsländerna kan förvänta sig att EG-rätten går före den nationella lagstiftningen. En effekt av EG-domstolens inflytande är principen om ”ömsesidigt erkännande”, vilket innebär att en vara som är tillverkad och säljs i ett medlemsland, inte kan förbjudas i ett annat.
3.6 Europaparlamentet
Parlamentet är det enda direktvalda organet i EU. De 732 platserna fördelar sig efter medlemsländerna. Sverige har 19 platser, Tyskland flest med 99, de övriga nordiska länderna Finland och Danmark 14 platser var.8
Parlamentets betydelse och de folkvaldas faktiska, demokratiska inflytande har varit ifrågasatt. Men parlamentet har under åren ändå lyckats förstärka sin roll och den formella och informella makten i beslutsfattandet.
Med Romfördraget 1957 fick parlamentet rätt att bli konsulterat i lagstiftningsfrågor och fick dessutom rätten att avskeda hela kommissionen. Sedan dess har Maastricht-, Amsterdam- och Nicefördragen gett parlamentet ytterligare befogenheter: rätt att ändra och besluta om
7 sidan 86 Hur fungerar EU?
8 Bilaga 1 Mandatfördelningen i Europaparlamentet 2004
lagstiftning på vissa områden med medbeslutandeproceduren9 och att godkänna kommissionens ordförande och kommissionen i sin helhet. Europa-parlamentet har numera också rätt att lägga fram ärenden hos EG-domstolen.
Europaparlamentet kan utöva makt på tre olika sätt: övervakande, lagstiftande och budgetmässigt. Den övervakande makten kommer till uttryck i samband med kommissionens och Ministerrådets arbete. Parlamentet har rätt att ifrågasätta, granska och debattera rapporter som Ministerrådet och EU-kommissionen levererar. Nya medlemsstater kan till exempel inte godkännas av Ministerrådet förrän parlamentet har gett sitt samtycke.10
Det som väckt mest uppmärksamhet i Europaparlamentets agerande och maktutövning är dess övervakning av kommissionen. Kommissionens ordförande utses av Ministerrådet, men parlamentet måste godkänna honom/henne. Genom öppna förhör med kommissionen och ordföranden, testas det förtroende som parlamentet ger till kommissionen och dess ordförande.
Den övervakande makten ställs på sin spets om och när parlamentet använder sig av sin möjlighet och rätt att kräva misstroendeomröstning av hela kommissionen. Europaparlamentet kan inte avskeda enskilda ledamöter men kan, med kraft, visa sin åsikt om kommissionen.
Detta har aldrig inträffat, men bara hotet om den möjligheten fick hela kommissionen att avgå 1999 efter kritik från parlamentet. 11
Sedan Romfördraget 1957, har parlamentet ökat sin lagstiftande makt. Från rätten att yttra sig, har parlamentet i dag rätt att tillsammans med Ministerrådet besluta om lagtexter, dock med undantag för jordbruk och beskattning. Jordbruket utgör hälften av EU:s budget. I budgetfrågorna har Europaparlamentet möjlighet att påverka utgifterna men inte intäkterna, vilket man kan tycka är en väsentlig begränsning i maktutövandet. Parlamentets talman ska ha undertecknat årets budget innan den träder i kraft. I utbildnings- och kulturfrågor, socialpolitik och regionalstöd har parlamentet stor makt, vilket även gör de folkvalda till föremål för påtryckningar av många intressegrupper som verkar inom unionen.
Eftersom parlamentet med sin vetorätt kan stoppa lagar, ser många intressenter sin möjlighet att få inflytande i EU-politiken genom att påverka parlamentarikerna och de politiska grupperna.
4. VALRESULTATEN
I kapitel fyra redovisas det svenska valresultatet och mandatfördelningen till Europa-
parlamentet efter 2004 års val. Här ges också en kort beskrivning av de politiska koalitionerna inom parlamentet som de svenska folkvalda verkar i och där Junilistan har sin politiska plattform.
9 Medbeslutandeproceduren inom EU innebär att parlamentet formellt delar ett juridiskt ansvar för lagstiftning med Ministerrådet. Om de inte är överens måste de förhandla tills enighet nås. I praktiken har parlamentet en vetorätt mot alla områden utom budget och jordbruksfrågor. (Hur fungerar EU? s. 85)
10 sidan 83, Hur fungerar EU?
111999 valde dock hela kommissionen att avgå då en oberoende expertkommitté, utsedd av parlamentet, kom fram till vanskötsel inom kommissionen. Då avgick hela kommissionen. (Hur fungerar EU? s. 84)
4.1 Sverige
Resultatet av den svenska valrörelsen 2004 tycks ingen ha kunnat förutse. Val-deltagandet blev lågt, ännu lägre än vid de två tidigare valen12.
Nils Lundgren konstaterar i en intervju dagen efter att Junilistan på fyra månader har lyckats åstadkomma det som tog kristdemokraterna nästan tre decennier att uppnå – nämligen att få mer än 4 procent av rösterna. Junilistan fick nästan fem gånger så många.
Tabell 1. Valresultat i Sverige 2004 Andelen röster/antalet mandat Moderaterna Social-
demokra- terna
Folk- partiet
Krist- demokraterna
Miljö- partiet
Vänsterpartiet Junilistan Centern
18,25%/ 4 24,56 %/ 5 9,86 %/ 2 5,68 %/ 1 5,96 %/ 1 12,79 %/ 2 14,47 %/ 3 6,26%/ 1 Samtliga gamla partier förlorade ett mandat, utom Centern som behöll sina, och Junilistan fick 3 av de 19 svenska platserna i parlamentet.
4.2 Valresultatet i Europa - Europaparlamentets politiska sammansättning
Tabell 2. Europarlamentets mandatfördelning efter valet 2004
Partigrupper – de svenska förklaringarna – se nedan EPP-
ED
PSE ALDE De gröna EFA
GUE NGL
IND DEM
UEN GL Mandat totalt
Totalt 268 200 88 42 41 37 27 29 732
Förklaring till förkortningar: De övriga svenska partierna tillhör övriga europeiska partikoalitioner som socialdemokraterna, kristdemokrater och borgerliga.
• Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater (EPPED)
• Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet (PSE)
• Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ADL)
• Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (EFA)
• Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen
• Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster GUE NGL
• Gruppen Självständighet/Demokrati (INDEM)
• Europaparlamentets politiska grupper: Gruppen Unionen för nationernas Europa (UEN)
Europaparlamentet har ett unikt partigruppssystem. I stället för att grupperas efter nationella intressen, fördelas ledamöterna i politiska partigrupper. För tillfället finns det sju partigrupper i Europaparlamentet och 43 grupplösa ledamöter. För att få bilda en grupp måste ledamöterna vara 19 stycken från minst fem EU-länder.13
12 Valmyndigheten webbplats
13 Europarlamentets webbplats
Junilistan fick tre mandat av Sveriges 19. Partiet verkar inom gruppen Självständighet och Demokrati.
5. FORSKNINGSBAKGRUND
5.1 Medieforskning kring valrörelser
Val och valkampanjer i Sverige har varit föremål för forskning där just medias roll har granskats. Kent Asp har i sin bok Jordskredssegern- medierna och folkomröstningen om euron (JMG, 2004) studerat EMU-omröstningen. Elisabeth Stúr Politiker och val i pressen (2004) skriver om utvecklingstendenser i riksdagsvalen 1956, 1968 och 2002.
5.1.1 Värdet av nyhetskällor – EMU-omröstningen 2003
Kent Asp har studerat olika mediers värde som nyhetskällor. Hans slutsatser om tidningarnas valjournalistik stöder mitt val av källor som jag redogör för i kapitel sju.
Kent Asp använder begreppet informationsvärdet. Det är ett värde som mediets informationstäthet, informationsbredd och informationsdjup uppvisar. Den standardisering som kan redovisas i studien visar att Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet låg mycket högt på skalan, vars högsta värde nåddes av Sveriges Television.
Aftonbladet ligger strax över och Expressen strax under medelvärdet 0.
DN +2,40, SvD +0,95, AB, +0,61, Expressen –0,18.14 Lägst värde i Asps studie hade TV4 Nyheterna – 1,42, och högst låg SVT:s valprogram +2,63.
Att DN i studien var överlägsen de andra tidningarna beror på att tidningen visade ett högt värde av samtliga tre delar: bredd, täthet och djup. Tidningens artiklar om euron täckte de olika argumenten för och emot brett, de var många i antal och relevanta och tidningen skrev fördjupande bakgrundsartiklar om ämnet. Dessa olika komponenter visar då det sammanlagda informationsvärdet av tidningen.
Det värde som medierna visar som informationsunderlag hänger ihop med det utrymme som finns till förfogande. Etermedia kan i detta avseende inte konkurrera med en dagstidning. Asp visar att det finns ett direkt samband mellan informationsvärdet och det redaktionella utbudet.
Ett tydligt undantag i denna studie är Sveriges televisions valprogram, som visar det högsta informationsvärdet. Å andra sidan hade en studie om Junilistan i SVT varit begränsad, eftersom partiet inte fick delta i till exempel partiledardebatten före valdagen.
Kent Asp definierar ytterligare ett begrepp: informativitet. Det visar var mediekonsumenten kan få mest information på den tid man ägnar åt mediet. I denna mätning visade SVT:s valprogram den högsta informativiteten.
Att det ändå finns så stora skillnader mellan de olika medierna kan förklaras med de redaktionella resurser som de olika medierna besitter, menar Asp. Att två etermedier, SVT och TV4 Nyheterna, visade så stora skillnader beror på att ett är en publicservice-kanal och det andra ett kommersiellt bolag. SVT satsade fem gånger så mycket som TV4. DN och SvD skilde sig också – DN:s täckning var två gånger större.
14 Asp, s. 114
Asp menar att det inte är de enskilda journalisternas intresse som varit avgörande i dessa exempel, utan de olika medieföretagens vilja att satsa på valjournalistik. Däremot menar han att de två kvällstidningarnas, Expressens och Aftonbladets, skillnader kan förklaras med andra faktorer. Eftersom de två tidningarna ges ut med samma tekniska förutsättningar och har samma publik och journalistiska uppdrag, kan skillnaderna mellan dem förklaras med journalistiska ambitioner och kompetens på respektive redaktion.
Det ska dock noteras att storstadstidningarna hade det största informationsvärdet redan 1980, då Sverige folkomröstade om kärnkraften. 2003 hade landsortspressen högre informationsvärde än 1980 och storstadstidningarna hade samtidigt tappat något i informativitet, dvs. hur mycket information man som läsare kunde få av tidningen i förhållande till avsatt tid. Det i sin tur berodde på att de politiska analyserna och kommentarerna blivit vanligare än under 1980 års kärnkraftsomröstning.
5.1.2 Studie om tre riksdagsval – 1956, 1968 och 2002
I det följande kommer jag att presentera Demokratiinstitutets forskningsrapport skriven av Elisabeth Stúr Politiker och val i pressen (2004) om utvecklingstendenser i riksdagsvalen 1956, 1968 och 2002.
Med ett färskt riksdagsval i studien, ligger hennes forskning nära i tiden, men ger också en historisk tillbakablick på över fem mediedecennier, vilket jag fann intressant. Stúr har kunnat finna tendenser i medias bevakning av valrörelser i Sverige. Med hjälp av denna tillbakablick, kan valbevakningen av Junilistan bli mer förståelig.
Hennes forskningsrapport ger ytterligare relevans för min studie, eftersom hon studerat samma tidningar som jag. Hennes slutsatser kommer jag att pröva tillsammans med Marina Ghersettis forskning, som visserligen inte handlar om valjournalistik, men studerar nyheter som drama.
Elisabeth Stúr har studerat hur tidningarnas dramaturgiska berättande om de tre valrörelserna 1956, 1968 och 2002 har förändrats. I den kvalitativa analysen ingick 1027 tidningsartiklar ur Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen under de tre riksdagsvalåren.15
Redan vid 1956 års val, kan Stúr se tendenser i valjournalistiken som tyder på en personifiering av politikerna i media. 16 Statsministern Tage Erlander lät till exempel för första gången en reporter följa med på sin valturné. Vid riksdagsvalet 1968 gjordes en tv- dokumentär om statsministerns valkampanj. Detta trots att medialandskapet då såg helt annorlunda ut än i dag. Nu finns det till exempel flera kommersiella etermediebolag och kanaler.
5.1.3 Förändringar under fem decennier
Stúr menar att det visserligen redan 1968 går att konstatera att valjournalistiken går åt det dramaturgiska berättandet men att en tydlig förändring sker först över tjugo år senare, under
15 Politiker och val i pressen, Elisabeth Stúr, s.7 och 9 (2004)
16 Stúr, s. 15
bevakningen av 2002 års valrörelse. Vid 2002 års riksdagsval stod folkpartiledaren Lars Leijonborg i centrum och kunde då bilda kärnan i en god berättelse, en framgångssaga.
Folkpartiet hade en motig period bakom sig. I riksdagsvalet 1998 stod partiet farligt nära att åka ut ur riksdagen med bara 4,7 procent av rösterna. Fyra år senare kunde väljarna följa Folkpartiets valrörelse i media med sin ledare Lars Leijonborg i spetsen. Partiet lyckades vända ett hotande nederlag till en triumfseger med 13,3 procent av rösterna. Hur Lars Leijonborgs valrörelse sedan kom att skildras som en hjältesaga har sin förklaring i den utveckling som Stúr funnit i sin studie.
Stúr menar att valbevakningen har blivit till berättelser men att dessa under decennier genomgått en förändring. Utmärkande för berättandet om valen i pressen var för de olika åren följande:
1956: ”Avsaknad av tydliga berättelser och sammanhängande dramer”,
1968: ”Flera olika berättelser. Det berättas om skandaler och affärer” och slutligen 2002: ”Ett enberättelseval. Leijonborgdramat berättas som en saga.”17
Stúr menar att hjältesagan om Lars Leijonborg överskuggar all annan rapportering om valet det året. Visserligen anses Göran Persson och socialdemokraterna som vinnare och moderaternas Bo Lundgren som förlorare, men jokern i leken blir Lars Leijonborg, som i slutet av valrörelsen faktiskt får smeknamnet ”Lejonkungen”.
5.2 Teknik för dramatisering
Den utveckling som kan finnas i riksdagsvalsrapporteringen 2002 är i linje med den utveckling som övrig medieforskning bekräftar. Det är personifieringen och dramatiseringen som kännetecknar rapporteringen. Elisabeth Stúr citerar den norske forskaren Gudmund Hernes, som18 funnit fem olika tekniker inom journalistiken som dramatiserar nyhetsrapporteringen.
Genom polarisering ställer man olika aktörer mot varandra och skapar konflikter. Genom att skildra en nyhet från en enskild människas perspektiv, kan man konkretisera och personifiera i stället för att sätta frågan i ett kanske mer komplext sammanhang. Förenkling, genom att utse vinnare och förlorare, är ett dramaturgiskt grepp, och till sist intensifierar man rapporteringen till händelser som sker under en begränsad tidsperiod.
Dramatisering – polarisering, personifiering, förenkling och intensiv bevakning under en begränsad tidsperiod - lämpar sig särskilt väl för bevakning av valrörelser. Ett mediedrama liknar, enligt Hernes, ett spel med tre akter byggt kring en konflikt. I den första akten finns striden, i den andra konfrontationen och i den tredje en reflektion.19
6. TEORI OCH METOD
6.1 Olika perspektiv på läsning av texter
17 Stúr, s. 33 tabell 2 Utvecklingstendenser i valjournalistiken 1956, 1968 och 2002
18 Stúr, E: s. 13 ff.
19 Ghersetti, s. 43, Sensationella berättelser
Kvalitativa textanalyser kan göras utifrån olika perspektiv. Här kommer jag att presentera fyra av dem: en semiotisk, hermeneutisk, retorisk eller narratologisk analys. Här har jag använt mig av Jostein Gripsruds samt Marina Ghersettis studier om den narratologiska analysen av tidningsartiklar. Nedan presenterar jag de tre övriga i jämförande syfte för att sedan närmare fördjupa mig i narratologin, som är den teoretiska grunden i min studie.
6.1.1 Semiotik
Semiotik, eller teckenteorin, tolkar tecken, koder och kulturer. Teorin skapades av Ferdinand de Saussure (1875-1913)20. Tecken och koder står för någonting, sänder ett budskap som till exempel vi, mediekonsumenter, kan avläsa. Ordet ”läsa” kommer från latinska legrere. Det betyder att sätta samman för att bilda en ny enhet. De visuella eller audivisuella element som vi kan se och höra till exempel i tv-rutan kan fungera som tecken.
Ett musikstycke före en nyhetssändning är för oss ett tecken på att Aktuellt börjar. Eller om vi ser en bokstav bestående av grovhuggen ved i tv-rutan, drar vi slutsatsen att en västernfilm börjar. Materiella utryck får ett immateriellt innehåll.
Vi lär oss att ett tecken står för något utan att vi reflekterar över det. När så är fallet tyder det på vi lever efter en inlärd regel som vi omedvetet kollektivt tillämpar. Vi har förbundit ett uttryck med ett innehåll och därmed skapat en kod.21 Koder uppstår av konventioner och överenskommelser inom ett samhälle och de kan skilja sig mellan olika kulturer. Inom semiotiken kan kultur definieras som en gemenskap baserad på gemensamma koder.22
6.1.2 Hermeneutik
Hermeneutik betyder tolkningslära. Den tillkom främst som en teori för präster och jurister i tolkningen av lagen och Bibeln. Läran fanns redan i antiken, vilket kan betyda att människan till sin natur är benägen att söka mening och sammanhang till det som sker. Vår förståelse av texter bygger på en förförståelse, utan vilken vi inte skulle kunna ge texter någon betydelse alls. Precis som tecken och koder är kulturellt betingade, är också vår förhandskunskap om dem, i nutid och dåtid. Detta är något mycket centralt i den hermeneutiska teorin. I textläsning möter läsarens förförståelsehorisont, våra erfarenheter, åsikter och kunskaper, textens olika element.
6.1.3 Retorik
Om semiotik analyserar själva texten och hermeneutiken förhållandet mellan texten och läsaren, studerar retoriken förhållandet mellan avsändarna och texten. Retorik kan beskrivas som läran om kommunikation ur avsändarens perspektiv. Som talekonst är retorik gammal och praktiserades redan i antiken, då fria män kunde diskutera olika frågor. Retoriken
20 Grisprud, 2000 s. 140
21 Gripsrud, 2000 s. 141
22 Gripsrud, 2000 s. 144
blommade i Romarriket och fick sin stora blomstring i Senaten. Det gällde att övertyga åhörarna med vältalighet.
Man kan skilja mellan olika inriktningar inom retoriken. Sofisterna var beredda att argumentera för vilken åsikt som helst. De gav retoriken ett dåligt rykte, eftersom det hela endast gick ut på att skapa effekt hos åhörarna. Själva sakinnehållet var inte det avgörande.23 En ytterligare avart av retoriken är demagogi som betyder uppvigling, tal i syfte att förföra massorna genom att ”appellera till deras låga instinkter”. Nära detta står propaganda, ensidig och osaklig argumentation för viss åsikt.
Retorik i klassisk mening betonar att retoriken alltid är pragmatisk till sin karaktär. Retorisk kommunikation används av någon anledning vid viss tidpunkt, till publik och i visst syfte.
Grekerna kallade den retoriska situationen för kairos, som man kan översätta med ”lämpligt tillfälle”. En god retoriker vet när det är tid att tala – och tiga.
6.2 Narratologin
De ovan beskrivna textanalytiska teorierna har presenterats för att ge en bild av de olika sätt, på vilka man kan närma sig journalistiskt material. De har alla sina för- och nackdelar. Jag har i min studie funnit att narratologin är den mest lämpade teorin. Som det framkommit i de tidigare kapitlen, kan nyhetstexter ses som berättelser och tillsammans kan flera nyheter bilda ett sammanhängande drama. Att analysera dem ur retoriskt eller semiotiskt perspektiv hade krävt ett annat upplägg. I min studie hade det troligtvis inneburit också en kvantitativ metod för att systematisera ord och uttryck. En semiotisk studie hade också krävt bildmaterial till tidningstexterna. De båda teorierna hade ändå inte kunnat ge mig svar på frågan om mediebevakningen av Junilistan bildade ett mediedrama och i så fall vilka som var
”rollinnehavarna”.
6.2.1 Berättelsens former och funktioner
Redan som barn lär vi oss konsten att berätta. Det är en del av språkinlärningen och kan sägas utgöra en kulturell grundform. Berättelsen är en omistlig del av mänsklighetens historia.
Bibeln består av ett helt bibliotek av berättelser om hur det är att vara människa. Det finska nationaleposet Kalevala är en samling berättelser av en muntlig kulturtradition – med till exempel skapelseberättelsen - som Elias Lönnroth skrev ner och gav ut i bokform 1884.
Jostein Gripsrud ger ett exempel på en treåring som dikterar en berättelse som här återges i förkortad form:
En flicka möter en fästman, blev kär och födde ett barn. Barnet blev stor och mötte hon också en fästman. Huvudpersonen ville ha en hund men det ville inte fästmannen. Då ville hon flytta ifrån henne men då säger fastmannen att han visst tycker om djur. Så blev de lyckliga tillsammans med hunden alla tre.24
23 Gripsrud 2000 s. 194
24 Gripsrud s. 237
Den här historien och andra kan, enligt Gripsrud, definieras: ”En berättelse är en framställning av ett mänskligt subjekt som har ett projekt (vilja, önskan, begär) och som genomlever en kausal kedja av sammanhängande händelser.”25
Berättelsen framställer en serie händelser. De leder läsaren, lyssnaren eller tittaren från en relativt stabil situation till en annan situation, från jämvikt, genom ett tillstånd av bristande jämvikt, till en annorlunda situation och tillstånd med jämvikt igen. I en berättelse kan man också hitta en vändpunkt, peripeti – en blixt från klar himmel som förändrar situationen, ett
”trots allt”. I sagor kan det handla om gudomligt ingripande. I treåringens berättelse var fästmannens ändrade attityd till djur en sådan peripeti.
Att man i engelskspråkiga länder kallar nyheter för story är ingen tillfällighet. Eftersom berättelser följer ett kognitivt schema behöver de inte alls vara uppdiktade och kan därför återfinnas även i nyhetstexter. Vissa av dem har en tydlig berättelsestruktur, så som ovan beskrivits, en händelse som utvecklar sig från en situation till en annan med ett avgörande före slutet.
Gripsrud menar att en viktig faktor i nyhetsdramaturgin är journalisternas åsikter och värderingar. De kan välja vilka personer, aktörer, som blir huvudpersoner (protagonister) och vilka som får rollen som skurkar (antagonister). Hur Nils Lundgren och Junilistan tilldelades olika roller och vilka motståndarna respektive medhjälparna var i artiklarna tas upp i kapitel 8.
En vanlig nyhet beskrivs som omvända pyramiden; det viktigaste placeras först i artikeln.
Därför följer en nyhetsartikel sällan händelsen kronologiskt. Nyhetsartikeln skrivs i en form som kan fånga läsaren, rubrik och ingress inte minst. För läsaren gäller att göra en rekonstruktion av händelsen för att finna rätt ordningsföljd för skeendet.
Det vi läser i själva texten kallas för sujett26 och det underliggande, som står för den kronologiska följden och de faktiska händelserna, fabel. Man kan också beskriva sujett som det sätt som en läsare får ta del av fabeln. Att skilja på texten på detta sätt lämpar sig väl för kritiska textanalyser av journalistiskt material, nyhetsartiklar eller tv-program. Många tv- program skulle framförallt aldrig kunna visas eller få några nämnvärda tittarsiffror om man inte ändrade på ordningsföljden av de faktiska händelserna. Det gäller att skapa peripeti, dramatisk höjdpunkt, på rätt ställe i programmet för att göra bra television.27 Enligt filmvetare David Bordwell är en berättelse alltid mediespecifik.28 Sujett är för honom allt det som behövs för att strukturera underliggande fabel. Allt annat i berättelsen är stil och den är mediespecifik enligt honom.
6.2.2 Klassisk berättastruktur i nyheter
Det som denna uppsats kommer att studera är det som Jostein Gripsrud kallar medieföljetong.
I det gamla Grekland var konstens uppgift att efterlikna verkligheten. Berättelsen skulle likna det verkliga livet och de spänningar som finns med konflikter och strider. Skeendet kan liknas vid en vågrörelse där händelseutvecklingen sakta stegras, når kulmen och planar ut.
25 Gripsrud s. 236
26 Gripsrud s. 245
27 Gripsrud s. 246
28 Gripsrud s. 248
Samma mönster kan man finna även i en enskild nyhet men framför allt i en serie nyhetsartiklar i en medieföljetong. Då formar journalisterna under en längre tid en ”sak” som ett mediedrama. I dessa dramer spelar olika personer mot varandra och handlingen (nyheten) går från konflikt till någon form av lösning.29 I fallet med min studie av Junilistan blev Nils Lundgrens arbete med Junilistan under valkampanjen denna ”sak”, som bevakades och följdes upp i något som kan betecknas som en medieföljetong i olika tidningar.
Marina Ghersetti har i sin studie Sensationella berättelser”, 2000, JMG, studerat nyhetsförmedling av två sinsemellan mycket olika, men mycket uppmärksammade nyheter.
Ett kidnappningsdrama med tre svenska biståndsarbetare inblandade i Angola, 1987, och prinsessan Dianas död i en bilolycka, 1997.
Hennes frågeställning var om det kunde finnas likheter mellan nyhetsrapporteringarna och om man kunde hitta en klassisk berättarstruktur kring rapporteringarna. Hennes utgångspunkt är att nyheter är berättelser. Hon menar att det finns en objektiv verklighet som det går att berätta nyheter om.30
Berättelser, sagor, har i alla tider haft en struktur som tar sin början i ett motsatsförhållande eller i en konflikt. Denna form kan man finna i en serie av nyheter, där samma ämne kan beskrivas som nyhetsföljetong. Ett sådant mediedrama återupprepar motsättningarna i olika former.31 En berättelse fortsätter och når till slut kulmen och upplösningen.
Det kan också beskrivas som en klassisk treaktare. Intrigen byggs upp kring konflikter; i första akten en strid, i andra akten konflikt och i den tredje en reflektion.32 Hur denna enkla dramaturgiska struktur tillsammans med aktantmodellen kan tillämpas i textanalysen av Junilistan, redogör jag för i kapitel 8.1.3.ff.
Hur det dramaturgiska greppet används, beror på mediet. Etermedia har sina förutsättningar för detta, press andra. Den gemensamma nämnaren för alla är dock enligt Gripsrud stereotyperna. Där delar journalisten och publiken en gemensam uppfattning om hur verkligheten bör beskrivas. Det hjälper nyhetsredaktioner att göra snabba bedömningar av nyhetsvärdet. Om en händelse följer ett för journalisten känt mönster är det lättare och går snabbare att hantera, än att ta sig an en ny, udda händelse.33
Marina Ghersetti menar att ytterligare en viktig faktor i nyhetsdramaturgin är journalisternas åsikter och värderingar. De kan välja vilka personer, aktörer, som blir dramats huvudperson (protagonist) och vem som får rollen som skurk (antagonist). Håkan Hvitfeldt i sin tur menar att även om en enskild journalist spelar en biroll i nyhetsutbudet kan journalisterna som ett kollektiv spela en viktig roll.34 Värderingar om hur nyhetsarbetet utförs och vad som får uppmärksamhet utvecklas kollegialt. Han menar att detta utgör en nyhetsideologi som styr sättet att bearbeta nyheter och som betonar delar av verkligheten som skildras.
Ghersetti ser nyhetsförmedlingen som en ännu mer komplicerad process. Hon menar att ytterligare en faktor som påverkar urvalet är ideologin bakom den som finansierar mediet. Det
29 Gripsrud s. 240
30 Ghersetti, Sensationella berättelser,2000 s. 7
31 Gripsrud, 2002 s. 240
32 Grisprud, Slutet på sagan, 2000 s. 38 ff
33 Gripsrud, Slutet på sagan, 2000 s. 39
34 Hvitfeldt, 1989, s 24
handlar också om ekonomi, politiska påtryckningar, källor, organisation, journalistens arbetsförhållanden, tekniska möjligheter och publikens kunskap. 35
Det sistnämnda, publikens kunskap, är en intressant faktor som man kan lyfta fram i bevakningen av Junilistan. De 25 analyserade artiklarna innehöll inte nämvärt någonting som skulle kunna beskrivas som EU-fakta eller politiska ställningstaganden om Sveriges roll i den europeiska unionen.
Inte heller skrevs det mycket om Junilistans ställningstaganden i EU-frågor. I stället kom rapporteringen att handla om Nils Lundgrens resa till det till synes utopiska målet, mandat i Europaparlamentet.
Passade inte EU-frågornas komplexitet i den snabba nyhetsförmedling, där just ”dramat” om Junilistans kamp om väljarna var i fokus? Eller trodde pressen att allmänhetens kunskaper om EU var tillräckliga? Dessa frågor ger inte min studie svar på, men de måste ändå ställas när det handlar om nyhetsrapportering under en valrörelse, inte minst från demokratisk aspekt.
35 Ghersetti, Slutet på sagan 2000, s. 33
7. UNDERSÖKNINGEN
7.1 Urvalet av analysmaterial
Min studie blir en kvalitativ textanalys av Junilistan i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter (DN) och Svenska Dagbladet (SvD).
Att jag valt just dessa tidningar beror på de valstudier som Kent Asp och Elisabeth Stúr gjort.
Dessa har redogjort för i kapitel fem.
Kent Asp studerade valjournalistiken i samband med folkomröstningen om euron 2003 och kom fram till att storstadspressen uppvisade ett högre informationsvärde än landsortspressen och etermediernas nyhetssändningar. Detta i sin tur beror på det utrymme som dessa tidningar kunde ge åt valbevakningen.36 Därför anser jag att valet av storstadstidningar är motiverat för min studie.
Min studie är inte avsedd att ge svar på frågan hur mycket information tidningsläsarna kunde få om Junilistan. Asps studie om de olika mediernas informationsvärde bör ses som en vägledning för kvalitetssäkring av källor. Asps studie kan till exempel ge viss förklaring till varför Dagens Nyheter hade så många fler artiklar om och med Junilistan än de övriga. Enligt Asp skulle det kunna förklaras med tidningskoncernens vilja att satsa på valbevakning.
Utifrån samma slutsatser kan man anta att Aftonbladet och Expressen prioriterade bevakningen av Junilistan ungefär lika mycket, vilket också visar sig i antalet klipp.
Det kan givetvis inte dras direkta paralleller mellan valjournalistiken kring euron 2003 och EU-parlamentsvalet 2004, vilket inte heller är syftet med min studie. Folkomröstningen om euron handlade bokstavligen om en så kallad plånboksfråga som engerade både allmänhet och media. Europaparlamentsvalet ter sig mycket mer komplicerat att rapportera och skriva om än den enkla motsättningen mellan ett ja eller ett nej till en valutaunion.
7.2 Källor
De tidningsartiklar som ingår i analysen är hämtade från två digitala artikelarkiv, Mediearkivet respektive PressText. Här kommer jag att beskriva hur jag gått till väga med införskaffandet av material och hur jag gjort urvalet.
Artiklarna till denna studie är hämtade ur Mediearkivet, där Aftonbladets och SvD:s artiklar finns, samt ur PressText, som är Expressens och DN:s textarkiv. Båda arkiven har sparat artiklarna utan bilder, eller utan grafisk formgivning, liknande en tidningssidlayout. Det går alltså inte att härleda vilken placering eller vilken spaltbredd artikeln haft i tidningen. Inte heller med vilka och hurdana bilder artikeln är illustrerad. Bildtexten finns med i artikeln men ingår inte i studien. Det är svårt att analysera bildtext utan tillhörande bild, varför jag velat lämna dessa textrader utanför analysen.
36 Kent Asp: Jordskressegern 2004
7.3 Avgränsning i analysmaterialet
Med sökordet ”Junilistan”, alternativt ”junilistan”, för perioden den 1 februari – 14 juni 2004 fick jag i Mediearkivet 84 träffar. I PressText gav samma sökning 136 träffar. Dessa fördelade sig mellan de fyra tidningarna på följande sätt:
Mediearkivet: PressText:
Aftonbladet 33 träffar Dagens Nyheter 97 träffar Svenska Dagbladet 51 träffar Expressen 39 träffar Totalt inbringade sökningen 220 träffar för sökordet ”Junilistan”.
Detta material har ytterligare granskats och delar av det har valts bort. Uteslutna är krönikor, ledartexter, politiska analyser och kommentarer, debattartiklar och insändare. Inte heller texter som publicerats på nöjessidorna med mer underhållande karaktär ingår i analysen.
Vidare har nyhetsartiklar som visserligen tar upp Junilistan men inte som ett huvudämne i nyheten valts bort. Det kan handla om granskning av till exempel valprogrammet hos ett annat parti eller dess valarbete.
Jag har också valt att lämna nyhetstelegrammen från Tidningarnas Telegrambyrå (TT) utanför analysen. Dessa artiklar är skrivna av TT och inte av de fyra tidningsredaktioner som ingår i studien. TT-texterna skulle i så fall ha blivit den femte redaktionen. Det var också endast i Dagens Nyheter som jag kunde hitta TT-material. DN dominerade i antalet artiklar redan utan TT-artiklar.
Kriteriet för bortvalet har varit att Junilistan i artikeln har en tydligt underordnad roll och någon annan aktör i valet har en huvudroll och att endast tidningarnas egna nyheter skulle finnas kvar. Efter denna första gallring återstod sammanlagt 98 nyhetsartiklar. Hur dessa artiklar fördelade sig mellan olika tidningar och under olika månader mellan den 7 februari – 14 juni framgår av tabellen nedan.
Tabell 3. Antalet artiklar i respektive tidning och månad
Tidning Feb Mars April Maj Juni Totalt
Aftonbladet 1 2 2 0 7 12
Expressen 1 1 2 2 11 17
Svenska Dagbladet 3 4 3 2 9 21
Dagens Nyheter 8 8 4 6 22 48
Totalt 13 15 11 10 49 98
Eftersom EU-parlamentsvalet hölls den 13 juni, blev antalet artiklar avsevärt mycket större dagen därpå än de övriga dagarna under perioden. Därför har jag valt att sortera nyhetsrapporteringen från den 14 juni separat. Av samtliga 98 artiklar kom 24 att publiceras den dagen. Dessa kom också att handla om valresultatet i stället för om den pågående valrörelsen, som de övriga texterna gjorde, och därmed skildrades slutet av hela bevakningen.
Under perioden den 7 februari – 13 juni publicerades 74 nyhetsartiklar om Junilistan.
Aftonbladet hade 8, Expressen 11, SvD 17 och DN 38 artiklar. På vilka dagar de publicerades framgår ur bilaga 3, tabell 2.
Den 14 juni, dagen efter valdagen, hade tidningarna sammantaget 24 stycken artiklar om Junilistan. Aftonbladet 4, Expressen 6, SvD 4 och DN 10. Bilaga 3, tabell 3.
Att bilder inte är med i denna analys och studie kan ses som en brist. Samtidigt hade bildmaterialet tillsammans med den textanalysen troligtvis fått studiens omfång att växa.
7.4 Urvalsinstrument
De nu 98 artiklarna lade jag i två tabeller (tabell 3 och 4) efter publiceringsdatum. Tabellerna 3 och 4, i bilaga 3, har också varit mitt urvalsinstrument. Artiklarna och innehållet i dessa var alltså avidentifierade och låg i kronologisk ordning. Skälen till detta är flera.
Genom att laborera med datumen, ville jag för det första eliminera risken för att någon artikel skulle komma bort i hanteringen och för det andra att en intresseväckande rubrik eller textens längd omedvetet skulle styra urvalsprocessen.
Urvalet blev också lättare att göra representativt med tanke på antalet artiklar i respektive tidning. Till exempel var det motiverat att vikta antalet artiklar. Dagens Nyheters rapportering om Junilistan var överlägset de andra tidningarna, nästan dubbelt så många som Svenska Dagbladet. Därför ingår det två artiklar mer från Dagens Nyheter än från Svenska Dagbladet.
Det var också DN som hade den första nyheten om Junilistan.
Expressen har en artikel mer än Aftonbladet i analysen, eftersom tidningen under perioden skrev något fler artiklar än konkurrenten.
Med tanke på uppsatsens omfång var min strävan var att hålla antalet artiklar på en rimlig nivå. Det blev totalt 25 artiklar, 21 artiklar till och med den 13 juni samt 4 artiklar, en från respektive tidning, från den 14 juni, dagen efter valdagen.
7.5 Reabilitetskravet
Som det framgår av tabell 3, i bilaga 3, var vissa dagar mer nyhetsintensiva än andra. Dagens Nyheter hade till exempel varje månad en vecka då man införde flera artiklar om Junilistan på en och samma dag. Dagens Nyheter lämnades denna dag utanför nyhetsrapporteringen.
Alternativet hade varit att lotta en av artiklarna den dagen men jag ville hålla mig till tabellen som verktyg.
Eftersom jag gått från 220 artiklar till ett urval av 25, där det slutliga urvalet gjorts från 98 oidentifierade artikeldatum, anser jag att min studie fyller reabilitetskravet.37 Även om jag hunnit läsa de 220 artiklarna långt före det slutgiltiga urvalet, anser jag att denna läsning inte har kunnat styra eller påverka urvalsprocessen.
Jag har valt den första artikeln om Junilistan som respektive tidning skrev. Eftersom min studie ska skildra ett skeende i svensk press, rapportering om Junilistan, finner jag det motiverat att välja den första artikeln om Junilistan från varje tidning, vilket blev den 11 februari för DN, den 12 februari för Aftonbladet och Expressen samt den 13 februari för Svenska Dagbladet. De analyserade artiklarna har fått ett eget ”id-nummer” från 1 till 25, som följer utgivningen i kronologisk ordning. Nedan visas de i tabell och med tillhörande rubrik.
37 Metodpraktikan, s. 61 ff.
Tabell 5. De analyserade artiklarna med rubrik och id-nummer Datum Tidning Rubrik Artikelns id-
nummer Datum Tidning Rubrik Artikelns id-
nummer
11.2 Dagens Nyheter
”Frågor och svar om Junilistan”
1 25.4 Expressen
”Fp vill rösta på Junilistan”
13 12.2 Aftonbladet Ingen rubrik 2 7.5 Dagens Nyheter
”Junilistan ute i nästan alla län”
14 12.2 Expressen
”El-kritikern lämnar kd.”
3 23.5 Svenska Dagbladet
”Junilistan får mer röster än kd i ny valprognos”
15
13.2 Svenska Dagbladet
”Junilistan söker extremiststöd.”
4 30.5 Expressen
”Falska valsedlar ställer till det för Junilistan”
16
15.2 Dagens Nyheter
”Junilistan jagar namnunderskrifter”
5 4.6 Dagens Nyheter
”Vi tar i alla fall ett mandat”
17 26.2 Dagens Nyheter
”Junilistan fick över 3000 underskrifter”
6 6.6 Svenska Dagbladet
”Viljan att rösta ökar”
18 11.3 Aftonbladet
”EU tur och retur”
7 8.6 Aftonbladet
”Två miljoner tycker som vi”
19 12.3 Svenska Dagbladet
”Junilistan nobbar kändisar”
8 11.6 Expressen
”Junilistan har lagt in slutspurten”
20 20.3 Expressen
”Junilista stöds av bara 2 %”
9 13.6 Dagens Nyheter
”Osäkert deltagande gör valet…”
21 21.3 Dagens Nyheter
”2,3 % bra för ett nytt parti”
10 14.6 Svenska Dagbladet Ingen rubrik
22 4.4 Svenska Dagbladet
”Junilistans valsedel anmäld”
11 14.6 Aftonbladet
Miljardärer tog segern Så hjälpte finansmännen Junilistan till historiskt val
23
24.4 Dagens Nyheter
”Junilistan får inte hjälp av Posten”
12 14.6. Expressen
Jisses,Nisse! Junilistans partiledare: ”Det är helt fantastiskt”
24
14.6. Dagens Nyheter
”En lysande framgång”
Resultatet förvånade Nils Lundgren
25
Sammanlagt 25 artiklar med följande fördelning:
Dagens Nyheter 7 artiklar av 38 Expressen 5 artiklar av 11 Svenska Dagbladet 5 artiklar av 17 Aftonbladet 4 artiklar av 8
7.6 Kort sammanfattning av mediebevakningen av Junilistan
Här sammanfattar jag kort händelseförloppet, valbevakningen av Junilistan utifrån de 25 artiklarna. En längre resumé finns i bilaga 2.
Den första nyheten, av dem som denna studie handlar om, publicerade Dagens Nyheter. En av tidningens journalister agerar expert och politiskt sakkunnig och spår Junilistan en tuff match.
Den första ”stormen” handlade om namninsamlingen för ansökan till valmyndigheten. I samband därmed, uppdagades det att Junilistan skickat ett värvarbrev även till ett antal sverigedemokrater. (DN 13.2.2004)
I slutet av februari visade det sig att Junilistan fått ihop 3 438 namn. Dubbelt så många som krävdes för att kunna registrera sin partibeteckning hos valmyndigheten.
När Junilistans valsedel blev känd, riktades kritik från de etablerade partierna för att Junilistans kandidater behöll sina partibeteckningar – till exempel moderat – på sin valsedel.
(SvD 4.4.2004)
Posten vägrade distribuera och vakta Junilistans valsedlar ute i landet med motiveringen att de endast klarar av hanteringen av riksdagspartiernas valsedlar. (SvD 24. 4 2004)
Under hela valrörelsen visade opinionsinstitutens undersökningar att Junilistan på sin höjd hade stöd hos 5 % av väljarna. Att valresultatet sedan uppgick till nästan 15 procent slog medierna med häpnad.
Den 14 juni blev en dag för samtliga fyra tidningar att försöka beskriva och förklara denna
”valskräll”, som medieprofessor Stig Hadenius betecknar Junilistans resultat på DN debatt den 15 juni.
8. ANALYSEN
8.1 Inledning till analysen
Enligt Jostein Gripsrud är redan en enskild nyhet en berättelse. När flera nyheter handlar om samma tema inträffar det som Gripsrud beskriver som att: ”journalister under en längre tid formar eller skapar en ”sak”, som ett mediedrama eller rent av som en medieföljetong.”38 Rapporteringen och bevakningen av Junilistan ingick i en valrörelse som pågick under flera månader. Valbevakning har goda förutsättningar att bli medieföljetong och ett mediedrama, eftersom den begränsade perioden ger den lämpliga tidsram som berättelsen kan placeras i med en tydlig början och ett slut.
I detta kapitel redogör jag för analysen av det artikelmaterial som jag valt till undersökningen.
Först kommer en beskrivning av analysmodellerna att göras, aktantmodellen och dramats uppbyggnad, därefter följer själva analysen.
8. 2 Analysmodellerna
8.2.1 Aktantmodellen – modell 1
Aktantmodellen skapades ursprungligen av Vladimir Propps, som i ryska folksagor fann att dessa var byggda efter en viss struktur. I handlingen ingick en huvudperson, oftast hjälte, som hade ett uppdrag att utföra. I sagan möter hjälten prövningar av olika slag, ofta svåra påfrestningar. Under uppdragets gång, möter hjälten olika figurer och uppträder i olika roller.
Propps kunde i sagorna finna sju olika rollfigurer.
Propps modell har sedan vidareutvecklats av J. Greimas. Han utgick ifrån att en berättelse består av ett subjekt som har ett projekt, en längtan efter ”något” som Greimas väljer att kalla för objekt. Precis som i sagorna möter subjektet (hjälten) motgångar i sitt projekt. Under genomförandet av projektet uppstår en konflikt då subjektet möter motståndare men också medhjälpare på sin resa mot målet.
I stället för sju roller, som Propps beskriver, har Greimas utvecklat en modell med sex roller, eller aktante,r som han väljer att kalla dem. Därav också namnet aktantmodellen, som kan tecknas på följande sätt:39
38 Gripsrud 240
39 (Gripsrud, 2. 249)
Bild 1 Aktantmodellen
Avsändare Objekt Mottagare Kommunikationsaxeln
P R O J E K T
Hjälpare Subjekt Motståndare Konfliktaxeln
Aktanter är roller som berättelsens olika gestalter har. Det kan också vara så att en och samma aktant uppträder i olika roller i en berättelse. En roll kan spelas av en verklig person men kan också vara någonting abstrakt, till exempel ”makt” och ”kärlek”.40 I min studie har jag identifierat flera abstrakta rollinnehavare: media, opinion.
8.2.2 Dramats uppbyggnad – modell 2
För att en berättelse, eller i det här fallet nyhet, ska fungera för sin publik, ska den vara byggd efter en känd kultur- och berättartradition. Publiken ska kunna känna igen strukturen för att förstå innehållet. I västerlandet finns denna kulturförankring i det klassiska, grekiska dramat. I dag möter vi oftast denna berättelseform inom film- och tv-industrin med Hollywood som främsta producent. Denna ofta kallad anglosaxiska, dramaturgiska modell bygger på början, mitt och ett slut.41
Berättelsen följer ett schema från ett tillstånd till ett annat med förändring och rörelsen som grund.
De mest centrala berättartekniska elementen är:
Strid Konfrontation Reflektion
Berättelsen är linjär, enkel och kort. I den ingår konflikt eller kris, som antingen slutar lyckligt eller i katastrof. Den traditionella berättelsen handlar alltid om personer.
Dramats huvudpersoner tillhör oftast samhällets elit, de är goda eller onda, förövare eller offer, överhet eller den förtryckta. Genom detta kan berättelsen få ett mänskligt ansikte, identifikationsobjekt för läsaren eller tittaren, vilket är en förutsättning för att texten ska väcka engagemang.
8.2.3 Kombination av modellerna 1 och 2
40 Gripsrud s. 250
41 Ghersetti, Sensationella berättelser s. 41 ff.
I min analys har jag valt att kombinera de två analysmodeller som beskrivits här ovan.
Med endast aktantmodellen hade bara halva bilden av mediebevakningen framträtt.
Aktantmodellen hade visat på rollinnehavarna men inte själva handlingen. Genom att lägga aktantanalysen i ett klassiskt dramaturgiskt perspektiv, fick jag handlingen att framträda. Där det finns roller och rollinnehavare, finns också en handling. Artiklarna har jag studerat utifrån tesen att de tillsammans bildar en sammanhängande berättelse med dramaturgisk struktur.
I den närmare granskningen och aktantanalysen av de 25 artiklarna, kunde jag sortera materialet i tre olika kategorier, vilka jag kallar för akter.
Identifieringen av objekt och projekt i aktantmodellen visade sig vara mer komplicerat än det först såg ut. När man tar del av tidningsartiklar som skrivits om det kommande Europaparlamentsvalet, antar man som läsare att dessa handlar om själva valrörelsen. Objekt skulle i det fallet vara ”Plats i Europaparlamentet” och projektet själva ”valrörelsen”. Så var dock inte fallet med Junilistan.
I stället visade det sig att Junilistans (avsändare) första utmaning var ”registrering av Junilistan som ett parti” (objekt). Då var också projektet namninsamling och inte själva valrörelsen. För att kunna registrera partiet behövdes minst 1500 namnunderskrifter av röstberättigade väljare i Sverige.
8.2.4 Första akten
Så kunde jag kategorisera de första artiklarna från den 11 februari – 12 mars 2004.42 De skulle utgöra första akten i detta mediedrama. Rollinnehavarna, aktanterna, som jag fann i texterna var följande:
På den kommunikativa axeln finns Nils Lundgren/Junilistan (avsändare) med målsättningen att kunna registrera sitt parti för europaparlamentsvalet (objekt). De anser sig vara ett alternativ till de 40 procent av väljarna som är politiskt hemlösa. Detta vill de kommunicera till sympatisörer, svenska väljare (mottagare) som kunde skriva på namnlistan (projekt).
På konfliktaxeln finns då ett antal medhjälpare och motståndare som Nils Lundgren (subjektet) möter. Medhjälpare är blivande kandidater som C Stenström som lämnar kristdemokraterna för Junilistan, Birgitta Swedenborg och KG Svensson som också ställer upp för Junilistan. Det visar sig också att allmänheten stöder namninsamlingen. På Drottninggatan i Stockholm får Nils Lundgren och hans medarbetare på en timme över 200 namnunderskrifter. I slutet av februari är de 3 438, dubbelt så många som nödvändigt för att kunna registrera partiet.
Motståndare är media/journalister, som i dessa nyhetstexter uttrycker skepsis för Junilistans program, partiorganisation och finansiering. Man siar om ett valnederlag. Det visar sig också att kandidater som ställer upp för Junilistan riskerar uteslutning från sina egna partier. ”Jag var struken, helt raderad. Antagligen för att valberedningen inte gillar mina åsikter.” säger Carin Stenström (kd) till Expressen. KG Svensson (s) lämnar socialdemokraterna efter nästan fyrtio år.
42 artiklarna med id-nummer 1-8,
