UMEÅ UNIVERSITET
Institutionen för socialt arbete Examensarbete 15 hp, Termin 6 Höstterminen 2020
Hur påverkar katastrofer och kriser våld i nära relation?
En kvalitativ intervjustudie om socialsekreterares upplevelser under Covid-19 pandemin.
How do disasters and crises affect domestic
violence?
A qualitative interview study concerning social workers' experiences during the Covid-19
pandemic.
Handledare: Författare:
UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Examensarbete, 15 hp
Termin 6, HT-20
Författare: Maja Kjellgren & Sandra Börjegren Hedman Handledare: Anders Lindström
Hur påverkar katastrofer och kriser våld i nära relationer? En kvalitativ intervjustudie om socialsekreterares upplevelser under Covid-19 pandemin.
How do disasters and crises affect domestic violence? A qualitative study concerning social workers experiences during the Covid-19 pandemic.
Sammanfattning
Våld i nära relation är ett globalt samhällsproblem som ständigt återkommer i samhällsdebatter och inom forskning. I och med Covid-19 pandemins utbrott har flertalet länder världen över rapporterat om en snabb ökning av våld i nära relation varpå denna studie syftar till att undersöka om Sverige följer samma trend. Syftet med studien är att undersöka hur socialsekreterare upplever sin arbetssituation under rådande Covid-19 pandemi samt hur pandemin påverkar utförandet av arbetet med våld i nära relation.
Studien har ett kvalitativt angreppssätt där empirin samlats in genom fem semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare från tre olika kommuner, två från barn- och ungdomsenheten respektive tre från vuxenenheter. Intervjuer har analyserats genom en kvalitativ konventionell innehållsanalys som mynnade ut i fyra olika teman.
Resultatet visar att nya riktlinjer relaterade till Covid-19 pandemin inneburit stora förändringar i socialsekreterarnas arbetssätt i form av minskning av fysiska möten och ökat hemarbete vilket medfört begränsningar i klientkontakter. Studien kan dock inte fastslå något samband mellan ökat våld i nära relation och pandemin. Vi diskuterar bakomliggande orsaker till varför Sverige sticker ut jämfört med många andra länder.
Flertalet forskare menar att lockdowns bidrar till betydande negativa effekter vad gäller sociala och ekonomiska aspekter. Enligt vanmaktsteori kan sådan påverkan bidra till ett ökat våld på grund av avsaknad av kontroll. Ytterligare möjliga förklaringar är att våldet ännu inte blivit synligt då pandemin fortfarande är pågående samt att ökningar som skett under Covid-19 pandemin tillskrivs andra orsaker. Slutsatsen i studien är att Covid-19 pandemin inneburit begränsningar för socialsekreterares arbete med våld i nära relation samt att en påverkan av våld i nära relation på grund av Covid-19 pandemin inte går att fastslå i dagsläget.
Sökord/Nyckelord: Covid-19 pandemin, våld i nära relation, katastrofer, riktlinjer
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 1
1.1. Syfte och frågeställningar ... 2
1.2. Ansvarsfördelning ... 2
2. BEGREPPSFÖRKLARINGAR ... 3
2.1. Lockdown ... 3
2.2 Lag med särskild bestämmelse om vård av unga (LVU 1990:52) ... 3
2.3. FREDA ... 3
3. BAKGRUND COVID-19 PANDEMIN ... 3
4. TIDIGARE FORSKNING ... 4
4.1. Arbetet med våld inom socialtjänsten ... 4
4.1.1 Arbetet med våld mot barn inom socialtjänsten ... 5
4.2. Katastrofer och krisers påverkan på våld i nära relation ... 5
4.3. Våld under Covid-19 pandemin ... 7
5. TEORI……….…….………, ... 9
5.1. Våld i nära relation ... 9
5.2. Våld mot barn ... 9
5.2.1. Riskfaktorer bakom våld mot barn ... 9
5.2.2. Våldets Konsekvenser för barn ... 10
5.3. Avgränsningar ... 10
5.4. Vanmaktsteori ... 10
5.4.1. Situationsvåld och vanmakt ... 11
6. METOD ... 11
6.1. Val av metod ... 11
6.2. Urval ... 11
6.3. Datainsamling ... 12
6.4. Databearbetning och analys ... 12
6.5. Litteratursökning ... 12
6.6. Etiska överväganden ... 13
7. RESULTAT ... 13
7.1. Presentation av informanterna ... 13
7.2. Definition av våld ... 15
7.2.1. Det traditionella våldet ... 15
7.2.2. Det icke traditionella våldet ... 15
7.3. Upptäcka våld i nära relation ... 15
7.3.1 Tillvägagångssätt för att upptäcka våld i nära relation ... 15
7.3.2. Svårigheter att upptäcka våld i nära relation ... 16
7.4. Socialtjänstens insatser ... 17
7.5. Påverkan av Covid-19 pandemin ... 18
7.5.1. Våld under Covid-19 pandemin ... 18
7.5.2. Väntad påverkan av Covid-19 pandemin ... 19
7.5.3. Ändrade arbetssätt under Covid-19 pandemin ... 19
7.6. Sammanfattning av resultat ... 20
8. ANALYS OCH DISKUSSION ... 21
8.1. Direktiv och riktlinjer ... 21
8.2 Sverige i förhållande till andra länder ... 22
8.3. Dold ökning ... 23
8.4. Metoddiskussion ... 23
9. SLUTSATSER ... 25
9.1. Vidare forskning ... 25 10. REFERENSER
Bilagor:
1. Informationsbrev 2. Intervjuguide
3. Exempel kodningsschema
1. Inledning
Våld i nära relation är ett ständigt aktuellt och engagerande ämne som nu också aktualiserats och uppmärksammats i och med den pågående Covid-19 pandemin världen över. WHO (2017) beskriver våld i nära relationer och dess problematik som världsomspännande och något som påverkar många aspekter av kvinnor och barns liv, såsom den fysiska och psykiska hälsan, ekonomi, självbestämmande och framtidsutsikter. Denna påverkan styrks även av Socialstyrelsen (2016) som hävdar att det finns en stark koppling mellan våldsutsatthet och allvarlig fysisk och psykisk ohälsa. Vidare understryker Socialstyrelsen (2016) att våld i nära relationer är en kränkning av mänskliga rättigheter. Enligt UN WOMEN (2020) utsattes ca 240 miljoner kvinnor världen över för våld i nära relation under de senaste 12 månaderna innan Covid-19 pandemins utbrott. Dessutom beskriver Rädda barnen (2020) i sin rapport att ca 1 miljard barn varje år utsätts för någon form av våld i nära relation. Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK, 2014) har 14 procent av Sveriges kvinnor någon gång efter 18 års ålder utsatts för fysiskt våld, 20 procent för psykiskt våld och 7 procent för sexuellt våld. Vad gäller barns utsatthet uppger UNICEF (2018) att 14 procent av barn i Sverige har blivit utsatta för fysisk misshandel av en förälder. Enligt Rädda barnen (2020) var våld mot barn redan innan Covid-19 pandemins utbrott ett omfattande samhällsproblem men att den världsomspännande pandemin ytterligare ökar risken för våldsutsatthet. Risken är särskilt stor för de individer som redan befinner sig i utsatta situationer, såsom flickor, barn med funktionshinder och fattiga (ibid.). Även i Sverige finns farhågan att pandemin innebär en ökad risk för kvinnor och barn att utsättas för våld i nära relation. Jämställdhetsmyndigheten (2020) i och med detta fått i uppdrag av Regeringen att förebygga och bekämpa våld i nära relationer och har i och med pandemin utökat uppdraget under 2020. I det utökade uppdraget från Regeringen ingår att Jämställdhetsmyndigheten ska sprida information om våld i nära relation, identifiera och utveckla effektiva arbetssätt samt hjälpa kommuner i hur de ska komma i kontakt med våldsutsatta personer under pandemin (ibid.).
Jämställdhetsmyndigheten (2020) poängterar att våld i nära relation tenderar att öka under och framförallt efter kriser utifrån tidigare erfarenheter. Vid isolering i hemmet minskar till exempel möjligheten för utsatta individer att få kontakt med hjälpkanaler såsom socialtjänst, kvinnojourer och Barns rätt i samhället (BRIS) (ibid.).
Enligt UN WOMEN (2020), Parkinson (2017) och Westerheid (2020) bidrar naturkatastrofer och epidemier/pandemier till ökad våldsutsatthet i och med isolering, ekonomiska påfrestningar och stress. I och med ovan nämnda initiativ från Sveriges regering kan vi utläsa att samma farhåga även finns i anknytning till Covid-19 pandemin. Statistik från bland annat Kina, Tyskland och Frankrike visar på uppåtgående trender av våld i nära relation mot såväl barn som kvinnor sedan pandemins utbrott genom bland annat högre belastning på hjälplinjer (UN WOMEN 2020). Samtidigt beskriver UN WOMEN (ibid.) att våldet inom vissa regioner och länder såsom till exempel Australien även har ökat i intensitet. Denna trend styrks även av Westerstrand, ordförande för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) som menar att vissa kvinnojourer under pandemin rapporterat in att allt fler av de kvinnor som söker hjälp hos dem är i sämre skick (Jämställdhetsmyndigheten, webbinarium, 11/9–20). BRIS (2020) har i sin tur rapporterat en ökning av antal telefonsamtal från
våldsutsatta barn under våren 2020. Denna ökning sammanfaller dock med en utökning av BRIS telefonhjälplinjers öppettider vilket gör att statistiken blir svår att jämföra med tidigare år. Liknande problematik återfinns vid tolkningen av Brottsförebyggande Rådets (BRÅ, 2020) rapportering av brottsstatistik under pandemin. Statistiken visar på en uppgång av våld i nära relation men ökningen sammanfaller med förändringar som genomförts i polisens arbete med att registrera brott vilket tros förklara en del av uppgången (ibid.). Utifrån att statistik och rapporteringar rörande våld i nära relation under pandemin är tvetydiga och svårtolkade anser vi att det finns ett stort behov att forska vidare inom området. Med tanke på att den rådande pandemin är såpass ny och att dess sociala konsekvenser ännu är relativt outforskade finns det behov av att studera likväl konsekvenser som professionellas förfarande inom det sociala arbetet under pandemin. Det finns ett flertal aspekter som rör våld i nära relation inom det praktiska arbetet på socialtjänsten som behöver synliggöras och sammanställas för att få en överblick av pandemins påverkan. Dels av våldet i sig, dels hur socialtjänsten arbetar för att nå ut till våldsutsatta under de speciella förutsättningar som pandemin utgör.
1.1. Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka hur socialsekreterare upplever sin arbetssituation under rådande Covid-19 pandemi samt hur pandemin påverkar utförandet av arbetet med våld i nära relation.
Syftet genererar följande frågeställningar
● Hur upplever socialsekreterare att kvinnor och barns utsatthet för våld i nära relation har påverkats av Covid-19 pandemin?
● Hur upplever socialsekreterare att arbetet med våldsutsatta kvinnor och barn har påverkats av Covid-19 pandemin?
1.2. Ansvarsfördelning
Under arbetet med studien har vi till största del arbetat tillsammans genom att diskutera igenom vad vi vill att de olika delarna ska innehålla, hur de ska utformas och så vidare. På grund av den fortsatt rådande Covid-19 pandemin samt att vi bor i olika städer har vi genomfört arbetet digitalt via Zoom. Vi har arbetat i google docs där vi tillsammans kunnat skriva i ett gemensamt dokument, vilket underlättat arbetet på distans. De delar vi delat upp huvudansvaret mellan oss för är kapitlet tidigare forskning, vissa delar av begreppsförklaringarna, teori samt diskussionen. Sandra ansvarade exempelvis för teoridelen samt Arbetet med våld inom socialtjänsten medan Maja till exempel ansvarade för Katastrofer och krisers påverkan på våld i nära relation samt diskussionskapitlet. Som ovan nämnt har vi dock genomfört det mesta av arbetet gemensamt och vi har båda genom hela processen granskat texten tillsammans flertalet gånger för att säkerhetsställa att den röda tråden upprätthålls.
2. Begreppsförklaringar
Här redogörs för begreppen lockdown, LVU samt FREDA vilka används i studien.
2.1. Lockdown
Enligt Piryani et al. (2020) har ordet lockdown flera innebörder. Det kan syfta på inlåsning av fångar eller vara en tillfällig avgränsning för att hålla personer inne eller ute ur ett specifikt hus eller område. Ordet kan däremot också enligt Piryani et al. (ibid.) syfta på en vidare definition där en hel stad eller befolkning befinner sig under lockdown, som är fallet i många länder under rådande Covid-19 pandemi. I detta fall menar Piryani et al. (2020) att lockdown kan beskrivas som en tillfällig åtgärd som instiftats av regeringen för att säkra befolkningens hälsa vid utbredd sjukdom. En lockdown syftar till att minska social kontakt och smittspridning genom att invånarna håller sig i sina hem under större delen av tiden samt undvika ansamlingar av människor. I denna studie åsyftas den senare definitionen.
2.2 Lag med särskild bestämmelse om vård av unga (LVU 1990:52)
Enligt Socialstyrelsen (2020) kan ett LVU föreligga om den unges eget beteende och/eller dess hemmiljö medför en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. När detta bedöms av socialtjänsten vara fallet kan ett omedelbart omhändertagande tas vilket då inte kräver samtycke av vårdnadshavare eller ungdomen själv.
2.3. FREDA
FREDA är enligt Socialstyrelsen (2020) ett standardiserat bedömningsmaterial som används i arbetet med våld i nära relation hos vuxna och består av tre olika delar: FREDA-kortfrågor, FREDA-beskrivning samt FREDA-farlighetsbedömning. FREDA-kortfrågor är ett stöd för socialsekreterare utformat som en rad frågor om våld i nära relation som kan ställas till klienter för att fastslå om våld förekommer. FREDA-beskrivning är en hjälp för att ge en överblick över hur våldet ser eller har sett ut samt en hjälp för klienten att ge uttryck för det faktiska våld hon utsatts för. FREDA-farlighetsbedömning används för att bedöma risken för fortsatt utsatthet och för att avgöra behovet av skydd för den utsatta.
3. Bakgrund Covid-19 pandemin
Enligt Folkhälsomyndigheten (FHO, 2020) finns det ett stort antal virus som tillhör coronavirusfamiljen där de flesta återfinns hos olika djurarter och endast ett fåtal smittar mellan djur och människor. I slutet av 2019 bekräftades dock att ett nytt coronavirus som smittar människor hade identifierats i Kina (ibid.). Den 11 mars 2020 klassades spridningen som en pandemi av World Health Organization (ibid.). FHO (2020) beskriver att influensavirus som ursprungligen kommer från djur kan förändras så att det även smittar människor. Influensavirus som tidigare orsakat pandemier har ofta haft sitt ursprung hos virus som cirkulerat bland fåglar som anpassats till grisar eller blandats med säsongsinfluensavirus. Många människor är mottagliga för nya influensavirus eftersom väldigt få har immunitet, vilket gör att det sprids lätt och därmed kan orsaka större sjuklighet och vidareutvecklas till en pandemi (ibid.).
4. Tidigare forskning
Detta kapitel redogör för den tidigare forskning som finns inom området för Arbete med våld inom socialtjänsten, katastrofer och krisers påverkan på våld i nära relation samt våld under Covid-19 pandemin.
4.1 Arbete med våld inom socialtjänsten
Enander och Nilsson (2019) beskriver socialtjänsten som en nyckelaktör när det kommer till arbetet med våldsutsatta kvinnor och deras barn och att socialtjänsten har ett övergripande ansvar i denna fråga vilket regleras i både lagar och föreskrifter. Dock har det inte alltid varit så (ibid.). I sin avhandling skriver Helmersson (2017) att de första kvinnojourerna i Sverige öppnades i slutet av 1970-talet och de allra flesta är uppkomna ur kvinnorörelsen. Allt eftersom antalet kvinnojourer växte ökade också de ekonomiska medlen för dem fram till mitten av 1990-talet, men genom socialtjänstlagens ändringar och tydliggöranden av Socialtjänstens ansvar gällande brottsoffer och att se våldsutsatta kvinnor som egen målgrupp i behov av stöd har ansvaret förskjutits från ideella organisationer till kommunernas Socialnämnder (ibid.).
Helmersson (2017) understryker att Socialtjänsten har förväntats arbeta med våldsutsatta kvinnor redan innan lagändringarna men att det var först då som kommunerna mer aktivt började arbeta med frågan genom bland annat utbildning av personal, utökade samarbeten och tecknanden av avtal med lokala kvinnojourer (ibid.). Dock hävdar Helmersson (2017) att skillnaderna mellan kommuner i Sverige är stora. Vissa har valt att skapa enheter specialiserade på våld i nära relation som arbetar enbart med det medan andra kommuner har enheter där de kombinerar arbetet med våldsutsatta med andra klientgrupper. Ekström (2016), fil. dr i socialt arbete, skriver i sin avhandling om den alltmer specialiserade individ-- och familjeomsorgen i Sverige och hävdar att stödet till kvinnor som utsatts för våld i nära relation inte är så enkelt att införliva i en redan specialiserad socialtjänst. Ekström (2016) beskriver att behoven hos våldsutsatta kvinnor varierar stort och kan ofta sträcka sig över flera olika områden och att ett samarbete mellan olika enheter inom socialtjänsten inte alltid är helt oproblematiskt. Vidare lyfter Ekström (2016) i sin avhandling att bristande kunskap om våld, strikta riktlinjer och tidsbrist är förklaringar som socialarbetare lyfter fram till varför ett samarbete med kollegor på till exempel barnutredningsenheter inte alltid fungerar bra. Ekström (2016) poängterar dock att det samtidigt finns fördelar med att organisera arbetet med våldsutsatta kvinnor separerat från barnavårdsutredningar då det kan finnas en risk för socialsekreterare att hamna i ett ensidigt barn-fokus, vilket kan riskera att kvinnornas behov av stöd osynliggörs. Vidare understryker Ekström (2016) att en nackdel är att socialsekreterarna genom specialisering tappar ett helhetsperspektiv som i många fall är viktigt att få. I en senare studie där Ekström (2018) undersökt socialtjänsten och deras arbete med våldsutsatta i olika kommuner i Sverige visade det sig som tidigare nämnts att det stöd våldsutsatta kvinnor erbjuds varierar stort mellan kommunerna. Ekström (2018) menar att det också i praktiken innebär att vad våldsutsatta kvinnor har rätt till varierar beroende på var i landet hon bor och vilken socialarbetare kvinnan möter. Dock beskriver Ekström (2018) att det i studien framkom en samstämmighet bland socialsekreterarna gällande vad socialtjänsten är ansvarig att erbjuda. Det som framkom var skyddat boende, ekonomiskt bistånd samt enklare stödsamtal (ibid.). Liknande enighet mellan
socialsekreterare återfinns i Helmerssons (2018) avhandling där samma insatser som ovan tas upp som självklara stöd. Ekström (2018) lyfter dock i sin studie att det finns variationer mellan kommuner i vilket utsträckning socialsekreterarna anser sig vara ansvariga för detta och i vilken omfattning våldsutsatta kvinnor exempelvis beviljas ekonomiskt bistånd eller har möjlighet till ett skyddat boende. Liknande resonemang gällande att socialtjänstens arbete med våldsutsatta skiljer sig mellan kommuner ses även i en studie av Ulmestig och Panican (2015) som undersökt kvinnors upplevelse av Socialtjänstens handläggning av ekonomiskt bistånd efter att de lämnat en våldsam partner. Ulmestig och Panican (2015) menar att socialtjänstlagen ger uttryck för värderingar och ambitioner som är reglerade på nationell nivå medan själva tillämpningen av lagen görs på lokal nivå genom det kommunala självstyret och bidrar till att handläggningen av bistånd varierar betydligt mellan kommuner och även handläggare.
Ekström (2018) skriver i sin studie att också arbetet med att identifiera våldsutsatta kvinnor anses vara en uppgift för socialsekreterarna, ändock framkommer att ingen av deltagarna ställer frågan om utsatthet för våld till samtliga av sina klienter. Trots att en del menar att ambitionen är att göra det (ibid.).
4.1.1. Arbete med våld mot barn inom socialtjänsten
Enligt Helmersson (2017) har barn som upplevt våld i familjen och deras erfarenheter uppmärksammats allt mer inom forskningen under senare år och att en gemensam grund är att barnet ses som aktör med förmågan att både uppleva, förstå och tala om våld. Johansen et. al (2017) har genomfört en norsk studie med socialarbetare från Barnevernet som motsvarar den svenska socialtjänstens utredning barn, samt familjerådgivningen. Johansen et. al (ibid.) menar att det var stor skillnad mellan hur socialarbetare tänker och pratar om barn som upplever våld i nära relation gentemot hur de agerade i praktiken. När socialarbetarna pratade om barn och våld i allmänhet pratade de om det “kompetenta barnet” som ska vara delaktig och de hade också en bred definition av vad våld är (ibid.). När positionen sedan flyttades till att prata om vad de faktiskt gör i praktiken blev bilden av våldet betydligt snävare och fokus låg mest på det fysiska och mer specifika våldet, samt till att se barn som utsatta, sårbara och ömtåliga individer. Enligt Johansen et. al (2017) beskrev socialarbetarna i studien en känsla av osäkerhet i brist på kompetens gällande barn som är våldsutsatta. Många uttryckte också en rädsla för att deras hjälp kanske inte skulle vara tillräckligt bra och andra var bekymrade över att det fortfarande saknas effektiva och konkreta metoder för att prata med barn som upplevt våld (ibid.). Johansen et. al (2017) poängterar dock att socialarbetarna ansåg att samhällets ökade fokus på barn och våld de senaste åren inneburit förändringar i deras attityder som professionella genom att de fått en större medvetenhet kring vikten av barnets egna perspektiv.
4.2. Katastrofer och krisers påverkan på våld i nära relation
Enligt Westerheid (2020), Molyneaux, et al. (2020) och Lauve-Moon och Ferreira (2016) ökar risken för kvinnor att bli utsatt för våld i nära relation efter en katastrof eller kris. Lauve-Moon och Ferreira (ibid.) beskriver kvinnors ökade utsatthet efter att oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade och orsakade ett storskaligt oljeutsläpp utanför Mexikos kust 2010. Enligt Lauve-Moon och Ferreira (ibid.) fördubblades prevalensen för både fysiskt och psykisk våldsutsatthet bland kvinnorna som blivit direkt påverkade av oljeutsläppet jämfört med
kvinnor som inte påverkats av utsläppet. Dessutom menar författarna att allvarlighetsgraden av våld steg för kvinnor som redan var utsatta för våld i nära relation (ibid.). Lauve-Moon och Ferreira (2016) understryker att dessa faktorers samspel gjorde kvinnorna extra sårbara och dubbelt utsatta vilket ledde till att kvinnorna i fem gånger högre utsträckning än andra upplevde att de inte fick den hjälp och stöd de var i behov av. Lauve-Moon och Ferreira (ibid.) beskriver vidare att det ofta efter en katastrofsituation läggs mycket resurser på den primära katastrofen, i detta fall oljeutsläppet, men att följder som till exempel ökat våld i nära relation blir åsidosatt samtidigt som katastrofen i sig kan ha orsakat fysiska skador på infrastruktur vilket i sin tur ytterligare försvårar åtkomsten till både socialt nätverk som serviceinrättningar. Enligt Lauve- Moon och Ferreira (2016) är det av stor vikt att lägga mer resurser på kvinnor som upplever dessa dubbla trauman för att minska deras sociala sårbarhet. Även Onyango et al. (2019) menar att kvinnors och främst flickors utsatthet kommer i skymundan vid en stor katastrof. De hävdar att under ebolautbrottet i Västafrika 2013–2015 förbisågs genus vilket resulterade i en ökad utsatthet för kvinnor och flickor på många plan under utbrottet (ibid.). Isoleringen som utbrottet medförde genom stängda skolor, möteslokaler och andra begränsningar på kvinnornas nätverk förvärrade ytterligare kvinnor och flickors extra utsatta situation (ibid). Onyango et al. (ibid.) beskriver hur Ebolans offer noga redogjordes för medan våldet som kvinnor och flickor utsattes för varken erkändes eller fördes statistik över. Författarna understryker vikten av att kvinnor och flickors sårbarhet synliggörs i och efter en katastrof då de annars löper risk för ökad våldsutsatthet (ibid.).
Buttell och Carney (2009) beskriver hur orkanen Katrina som under sommaren 2005 slog till mot södra USA inte enbart medförde dödsfall och stor förödelse utan även ledde till många andra förödande konsekvenser. Några av dessa var fattigdom, föroreningar och förlust av hem och ägodelar (ibid.). Buttell och Carney (ibid.) menar att dessa följder bidrog till både att antalet tillfällen av våld mot kvinnor i nära relation ökade men att våldet även blev mer omfattande och allvarligt. I studien har Buttell och Carney (2009) undersökt hur polisen i New Orleans arbetat med att hantera våld i nära relation både innan och efter orkanen Katrina. De beskriver hur antalet samtal rörande våld i nära relation ökat till polisen samtidigt som även andelen gripanden ökat från 27 procent till 34 procent vid utryckning (ibid.). Stigningen menar Buttell och Carney (2009) tyder på att våldets allvarlighetsgrad ökat efter katastrofen. Vidare redogör Buttell och Carney (ibid.) för hur socialarbetare och polisen i New Orleans hade en farhåga att våldet skulle öka efter katastrofen och därmed var förberedda och prioriterade inte ner arbetet med våld mot kvinnor trots många andra stora påfrestningar efter orkanen. Även Anastario et al. (2008) har studerat orkanen Katrinas påverkan på kvinnors utsatthet för våld i nära relation där undersökningarna pekar mot att ökningen varit så stor som en tredubbling av våldet i nära relation mot kvinnor. Studien fokuserar dock på kvinnor som förlorat sina hem i orkanen och som vid tidpunkten för undersökningen bodde tillfälligt i husvagnar (ibid.) Anastario et al.
(2008) menar därför att resultaten inte går att generalisera till hela den kvinnliga befolkning som drabbades av orkanen Katrina utan endast de som drabbades både av orkanen och samtidigt förlorade sina hem.
Molyneaux, et al. (2020) har studerat sambandet mellan skogsbränderna i Australien under 2009 med ökat våld mot kvinnor i nära relation. Bränderna medförde att 173 personer miste
livet och ca 3500 byggnader brann ned (ibid.). Författarna jämförde de kvinnor som endast hade påverkats marginellt och de som påverkats i hög grad av bränderna och fann ett samband med en knapp ökning bland de kvinnor som fått en marginell påverkan efter bränderna medan de som fått en stor påverkan hade en betydande ökning i förekomst av våldsutsatthet (ibid.).
Molyneaux. et al. (2020) härleder det ökade våldet till de ekonomiska svårigheter och den psykiska ohälsa som drabbade de svårast utsatta av skogsbränderna. Även Parkinson (2019) har studerat sambandet mellan skogsbränderna i Australien 2009 och ett ökat våld mot kvinnor.
Parkinson (ibid.) hävdar dock att även fast ett samband kan ses i resultatet av hennes studie samt andra studier rörande katastrofer och våld mot kvinnor och barn så finns det ett motstånd hos gemene man att se sambandet för vad det är. Parkinson (2019) menar att det finns en motvilja från både polis, socialarbetare och ibland till och med kvinnorna själva att erkänna att våldet som utövas är våld i nära relation. Parkinson (ibid.) beskriver en ursäktande attityd där männen som utövat våldet själva framstår som offer av katastrofen de genomgått och att de agerar på ett för dem okaraktäristiskt sätt. Parkinson (ibid.) anser dock denna förklaring vara ytterligare skadlig för kvinnorna som utsätts för våldet då de riskerar att inte blir tagna på allvar.
Dessutom poängterar Parkinson (2019) att kvinnor och barns rätt att leva i trygghet utan våld med detta resonemang kommer i skymundan och att det är män som prioriteras först.
Catani et al. (2008) menar att även krig kan räknas in som en katastrof som bidrar till våldsutsatthet för kvinnor och barn. De menar att fäders krigsupplevelser tillsammans med följder av krig såsom arbetslöshet, förhöjd alkoholkonsumtion, fattigdom och undernäring bidrar till att barn utsätts för ökat våld från sina föräldrar och i synnerhet från sina fäder (ibid.).
Catani et al. (2008) menar att ökningen av våld mot barn i krigsdrabbade familjer kan beskrivas som en våldscykel. Med detta menar de att ju mer våld som fäderna utsätts för ju högre risk är det att de själva utsätter sina barn för våld (ibid.). Därmed vidgar författarna våldscykel- begreppet som annars oftast används för att beskriva varför föräldrar som själva blivit utsatta för våld som barn löper högre risk att upprepar denna handling när de kommer till sina egna barn.
4.3. Våld under Covid-19 pandemin
Westerheid (2020) menar att både kvinnoorganisationer och socialarbetare på kvinnojourer redan i början av pandemin signalerade om den försämrade situation som uppstår för kvinnor i kris- och nödsituationer. Fraser (2020) skriver i sin artikel att människor hänvisas till sina hem och blir instängda med oro över både hälsa och ekonomi vilket är en påfrestning som främjar en ökad spänning. Vidare menar Fraser (2020) att kvinnor som lever med våldsamma partners är särskilt utsatta då en isolering i hemmet separerar dem från de människor och resurser som bäst kan hjälpa dem. Fraser (2020) poängterar att det är avsevärt lättare för en förövare att kontrollera den utsatta och vara våldsam bakom stängda dörrar. Parallellt med detta är hälso- och sjukvården på bristningsgränsen under pandemin och även kvinnojourer har börjat nå sin fulla kapacitet (ibid.). Fraser (2020) menar att av de kvinnor som söker hjälp är det mindre än tio procent som gör det hos polisen och omständigheterna kring den pågående Covid-19 pandemin gör det inte lättare för kvinnor att anmäla. Enligt Buttell och J. Ferreira (2020) har till exempel polisen i USA uppmanats att inte genomföra gripanden för annat än grövre brottslighet under pandemin och att de skyddade boendena för våldsutsatta kvinnor
antingen inte har öppet eller att de är underbemannade. Situationen med Covid-19 pandemin är ett unikt problem av det slag att det inte finns någon plats för kvinnor utsatta för våld i nära relation att komma undan sin förövare, i bästa fall kan de ringa ett akutnummer för att få psykologhjälp via telefon (ibid.). Buttell och Ferreira (2020) menar att det skett en omfattande rapportering i hela världen om att våld i nära relation ökat under pandemin, däribland rapporter från Kina som tyder på att antalet fall var tre gånger högre i februari 2020 än under samma tidsperiod 2019. Liknande siffror har rapporterats i Spanien, Italien, Brasilien och Cypern samt på andra håll i världen (ibid.). Enligt Boserup et al. (2020) rapporterar UN Women att våld i hemmet ökade med 30 procent i Frankrike sedan de gick in i lockdown mars 2020 och att samtal gällande våld i hemmet i Argentina har ökat med 25 procent sedan de gick in i lockdown samma månad. Rapporter om fall av våld i hemmet från hjälporganisationer på Cypern och i Singapore visar en ökning med 30 respektive 33 procent (ibid.).
Barbara et al. (2020) diskuterar om ökningen av våld i nära relation kan relateras till de restriktiva åtgärder som införts för att bromsa pandemin, såsom lockdowns. Barbara et al.
(ibid.) menar att majoriteten av våldsutövare i nära relation strävar efter att utöva en absolut kontroll över sin partner och genom de restriktioner som införts är kvinnor varit tvungna att stanna hemma med sina förövare. Vidare poängterar Barbara et al. (2020) att det psykologiska våldet baserat på makt och kontroll och förnedrande av sitt offer kan vara mer effektivt i detta sammanhang och får förödande konsekvenser för kvinnors känslomässiga tillstånd och identitet. Barbara et al. (2020) hävdar att detta kan förklara den ökade efterfrågan de haft från kvinnor i Italien gällande psykologiskt stöd via telefon. Barbara et al. (ibid.) understryker att dessa indikationer är alarmerande och de förväntar sig en kraftig ökning av förfrågningar om hjälp efter pandemin. Även Das et. al (2020) skriver i sin artikel om lockdown och dess konsekvenser när det gäller våld i hemmet. I början av den lockdown som infördes i Indien togs 257 rapporter om olika brott mot kvinnor emot av National Commission for Women (NCW), varav 69 fall rapporterades som våld i hemmet, alla ärenden inkom via e-post (ibid.).
Das et al. (2020) poängterar att antalet fall kan vara fler då alla inte har tillgänglighet till det som behövs för att kunna nå ut på grund av lockdown. Enbart i Delhi har det rapporterats om att det mottagits cirka 2500 telefonsamtal under lockdown från kvinnor via ett nödhjälpsnummer där 1612 stycken redovisades som våld i hemmet (ibid.). Perez-Vincent et.
al (2020) menar att även om specifik forskning om lockdown relaterat till våld i hemmet är relativt knapp finns det gott om bevis på effekterna som kan förknippas med ett sådant införande. Karantäner har olika negativa psykologiska effekter på människan såsom stress, ångest, trauma, irritation och depression (ibid.). Vidare understryker Perez-Vincent et al.
(2020) att stress, frustration och känslomässig instabilitet samtliga är faktorer som kan relateras till våld, framförallt våld i hemmet. Även de ekonomiska effekterna av en lockdown kan påverka förekomsten av våld i hemmet, exempelvis genom arbetslöshet eller genom inkomstklyftor mellan könen som kan förändra balansen mellan parterna (ibid.).
5. Teori
Avsnittet är ämnat att redogöra för den teoretiska förklaringsmodell och begrepp som tillsammans med tidigare forskning ligger till grund för studiens analys. Här kommer således våld i nära relation och våld mot barn som begrepp att beskrivas samt ges en redogörelse för vanmaktsteorin.
5.1. Våld i nära relation
Enligt NCK (2020) innefattar våld i nära relation alla typer av våld mellan närstående och kännetecknas av att den utsatta har en nära relation till förövaren. Våldet sker oftast inomhus i den egna bostaden och kan ske inom både heterosexuella och samkönade parrelationer, andra familje- och släktrelationer eller barn som upplever våld i familjen (ibid.). Vidare menar NCK (2020) att den allra vanligaste formen av våld i nära relationer är en man som utövar våld mot en kvinna som han har eller har haft en parrelation med. En sammanställning genomförd av BRÅ 2009 visade att 85 procent av det rapporterade våldet i nära relation hade riktats från en man mot en kvinna (ibid.). Enligt Socialstyrelsen (2019) innefattar våld i nära relation oftast av kombinationer av fysiskt, sexuellt och psykiskt våld och ses som ett mönster av handlingar med allt ifrån att bli förlöjligad till att utsättas för våldtäkt eller allvarliga hot.
5.2. Våld mot barn
Begreppet våld i nära relation när det gäller barn innefattar samma komponenter som våld i nära relation mellan vuxna som beskrivits ovan. Enligt Jernbro och Janson (2016) inkluderar däremot våld mot barn även våld mellan vuxna i familjen som bevittnas av barnet. Lucas och Jernbro (2014) menar att den vanligaste formen av våld mot barn är försummelse men att denna våldsform inte får särskilt stor uppmärksamhet varken inom forskning eller den medicinska praktiken. De menar att försummelse kan vara svårare att upptäcka än annat våld då det inte rör sig om något som barnet blivit utsatt för utan avsaknad av en insats eller en brist hos föräldrarna (ibid.). Jernbro och Janson (2016) redogör för att i 85 procent av våldsfall mot barn är det en förälder som är förövare och allra vanligast är att det är en biologisk eller adoptivpappa som är våldsverkare. Jernbro och Janson (2016) poängterar att barn ofta är utsatta för flera former av våld samtidigt, att våldet sällan är enbart fysiskt, psykiskt eller sexuellt utan en kombination av dessa.
5.2.1. Riskfaktorer bakom våld mot barn
Enligt Catani et al. (2008) finns det flertalet faktorer som ökar risken för att barn ska utsättas för våld av sina föräldrar. Några av dessa är ekonomisk utsatthet, psykisk ohälsa hos föräldrarna, undernäring, arbetslösa föräldrar samt alkoholiserade föräldrar. Jernbro och Janson (2016) understryker att ekonomisk utsatthet skapar en extra hög risk för förekomst av våld mot barn. Vidare hävdar Jernbro och Janson (ibid.) att utöver tidigare nämnda faktorer kan även låg social status, etnicitet, boende med endast en förälder och föräldrars låga utbildningsnivå innebära ökad risk för att barnet utsätts för våld.
5.2.2. Våldets konsekvenser för barn
Jernbro och Janson (2016) poängterar att följderna av våld mot barn är många och redogör för en rad psykiska som fysiska och sociala konsekvenser vilka med betydligt ökad risk kan drabba barn som utsätts för våld i nära relation. Jernbro och Janson (ibid.) beskriver hur dessa konsekvenser kan utgöras både av direkta fysiska och psykiska skador såsom benbrott eller självskadebeteende men att de även kan röra sig om konsekvenser som manifesterar sig betydligt senare i livet som kriminalitet, fetma och hjärt- och kärlsjukdomar. Även Caslini et al. (2016) belyser kopplingen mellan våld mot barn och psykiska sjukdomar. De drar i sin studie slutsatsen att det finns en ökad risk för barn som utsatts för våld att utveckla både bulimi och hetsätande. Utöver dessa konsekvenser så menar Lucas och Jernbro (2016) att svår försummelse kan leda till förändringar i hjärnans anatomi vilket i sin tur leder till koncentrationssvårigheter, försämrad impulskontroll och störningar i kognitionen.
5.3. Avgränsningar
Våld kan som ovan nämnts ta sig många olika uttryck och ske inom en mängd olika relationer (NCK 2020). Sinisalo och Moser Hällen (2018) menar dock att våld i nära relation bör ses som ett könat våld och att den övervägande merparten av förövare är män som utövar våld mot kvinnor de har eller har haft en parrelation till eller ett barn inom familjen. NCK (2020) trycker även de på att såväl svensk som internationell forskning tydligt visar att det största antalet våldsoffer är kvinnor och barn. Utifrån detta kommer studiens fokus att ligga på utsatta kvinnor och barn och därför har begrepp som mäns våld mot kvinnor och partnervåld valts bort samtidigt som begränsningar i begreppet våld i nära relation även gjorts. I och med att Covid- 19 pandemin är såpass ny och obeforskad i relation till våld och den övergripande merparten av internationell statistik och forskning behandlar just kvinnor och barns utsatthet likställs därmed begreppet våld i nära relation i denna studie med våld mot kvinnor och barn inom hemmet/familjen.
5.4. Vanmaktsteori
Ytterligare en orsak till varför våld i nära relation uppstår är enligt Isdal (2001) förekomsten av vanmakt. Enligt Isdal (ibid.) handlar vanmakt om att inte kunna försvara sig och inte kunna göra något åt en situation. Isdal (ibid.) menar att alla människor har erfarenhet av att känna sig vanmäktig eller maktlös och beroende på hur människor upplever situationer är avgörande för i vilken utsträckning känslan av maktlöshet ger sig tillkänna. När möjligheter inte kan ses i en situation uppkommer känslan av maktlöshet hos människor där ett handlande genom våld kan ge känslan av att bemästra situationen för stunden (ibid.). Vidare poängterar Isdal (2001) att upplevelsen av kontroll i själva våldsögonblicket förstärks genom att den står i kontrast till känslan som ligger alldeles före våldet. Innan våldet känner man sig svag och handlingsförlamad medan man under våldet känner sig stark, handlingskraftig och som att man åstadkommer något (ibid.). Axelsen Dalsgaard (1997) skriver om hur män som utövar våld i nära relation ofta känner sig maktlösa och har en negativ självuppfattning. Vidare hävdar Axelsen Dalsgaard (ibid.) att män kan använda våld för att ta kontroll över sin maktlöshet och vanmakt. På detta sätt stärker mannen även sin makt och position på bekostnad av sin partner.
5.4.1. Situationsvåld och vanmakt
Isdal (2001) skriver om situationsvåld kopplat till vanmakt och menar att vanmakten då ligger i själva situationen eller i upplevelserna av situationen. Situationsvåld är nära knutet till att man inte har kontroll här och nu eller känner sig hotad (ibid.). Enligt Isdal (2001) uppstår situationsvåld i situationer där de flesta människor skulle känna irritations- eller obehagskänslor. Själva funktionen av situationsvåld går i mångt och mycket ut på att för individen att återta kontrollen i situationen eller finna en väg ut ur det som upplevs vara en låst situation. Avslutningsvis understryker Isdal (2001) att våld kan ge en form av omedelbar inre kontroll genom att det stoppar eller avlägsnar våra känslor.
6. Metod
I detta kapitel behandlas studiens val av metod, urval, datainsamling, databearbetning och analys, etiska överväganden samt litteratursökning.
6.1. Val av metod
I studien används en kvalitativ ansats i form av semistrukturerade intervjuer (Bilaga 2) med socialsekreterare som sedan analyserats utifrån en konventionell kvalitativ innehållsanalys (Bilaga 3). Valet föll på kvalitativ metod då studiens frågeställningar rör socialsekreterares upplevelser. Enligt Dahlgren och Sauer (2009) är en kvalitativ metod väl lämpad för studier som önskar gå på djupet inom det ämne som undersöks. Dessutom menar Bryman (2011) att kvalitativa metoder bör användas när vi ämnar få förståelse och kunskap rörande personers uppfattning om sin sociala verklighet. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem socialsekreterare i tre olika kommuner på fyra olika enheter inom socialtjänsten. Syftet med intervjuerna var att få ta del av socialsekreterarnas egen bild av hur deras arbete med våld i nära relation samt hur kvinnor och barns utsatthet för våld har påverkats av Covid-19 pandemin. Semistrukturerade intervjuer gav möjligheten att utgå från samma intervjuguide vid alla intervjuer men också tillåtelse att göra avstickare och lägga till de följdfrågor som ansågs relevanta vid varje enskilt intervjutillfälle.
6.2. Urval
I studien användes ett målinriktat urval för att få kontakt med intervjupersonerna. Ett målinriktat urval baseras enligt Bryman (2011) på att strategiskt hitta personer som är relevanta för studiens syfte och frågeställningar. De socialsekreterare som medverkar i studien var antingen kända för oss sedan tidigare då vi genomförde vår verksamhetsförlagda utbildning på deras enheter, eller personer som vi kom i kontakt med via socialtjänstens hemsida. På hemsidan fann vi mejladresser till både enhetschefer och enheter i stort och skickade via dessa ut förfrågningar till de vi fann lämpliga för studien. Förfrågan skickades ut i form av ett informationsbrev via mejl som socialsekreterarna fick ta del av och sedan själva höra av sig till oss om de önskade delta (Bilaga 1). Olika kommuner och enheter valdes ut på grund av en önskan att möjliggöra för eventuella skillnader i både arbetssätt och påverkan utifrån Covid-19 pandemin mellan såväl enheter som kommuner att synliggöras. Dessa tre kommuner kommer i studien att benämnas som Storstad, Mellanstad och Småstad. Begränsning gjordes till enheter för barn och unga, vuxen samt de som arbetar specifikt med våld i nära relation då vi ville
försäkra oss om att intervjupersonerna skulle besitta relevant kunskap om att arbeta med våld i nära relation. Arbetet förekommer inte kontinuerligt på alla enheter inom socialtjänsten.
6.3. Datainsamling
Datainsamling har skett genom semistrukturerade intervjuer där utgångspunkten var en intervjuguide bestående av 28 frågor uppdelade under fyra kategorier (Bilaga 2). De fyra kategorierna var bakgrundsfrågor, arbete, våld och Covid-19 pandemin. Bryman (2011) menar att en semistrukturerad intervjuguide möjliggör för intervjuaren att vara flexibel samtidigt som hen får en överblick över vilka kategorier och frågor som ämnar ställas. Enligt Bryman (ibid.) behöver dock intervjuguiden inte följas strikt utan frågor kan tillkomma under intervjuns förlopp eller ställas i en annan ordningsföljd. Studiens intervjuguide strukturerades för att först ge en bakgrund om intervjupersonen och dess erfarenhet inom socialtjänsten för att sedan gå in på arbetsuppgifter och vidare in på kunskap och erfarenhet rörande våld och slutligen hur, och om, våldet påverkas av Covid-19 pandemin. Intervjuerna spelades in och samtliga intervjuer varade mellan ca 25–35 minuter. Tre intervjuer genomfördes på plats på respektive socialtjänst där intervjupersonerna arbetar och två genomfördes via telefon på grund av ett för stort geografiskt avstånd.
6.4. Databearbetning och analys
Samtliga fem intervjuer lyssnades igenom av båda författarna efter genomförandet och transkriberades sedan ordagrant. Transkribering av intervjuerna delades upp där den ena av oss arbetade med tre intervjuer och den andra de två resterande. I studien används som tidigare nämnt en konventionell kvalitativ innehållsanalys (Bilaga 3). Enligt Hsieh och Shannon (2005) är detta en lämplig analysmetod då det finns begränsad mängd litteratur och teorier rörande ämnet. Transkriberingarna lästes gemensamt flertalet gånger innan meningsbärande enheter valdes ut och kondenserades ner till koder som i sin tur placerades in under kategorier och teman (Bilaga 3). Varje informants meningsbärande enhet gavs en siffra mellan 1–5 för att lättare kunna kontrollera vem av intervjupersonerna som sagt vad. Kodningen resulterade i fyra teman samt sju underliggande kategorier (Bilaga 3).
6.5. Litteratursökning
Litteratursökning gjordes med hjälp av flera olika metoder. Dels söktes vetenskapliga artiklar i databaser på Umeå universitetsbiblioteks hemsida (UB.se) dels via Google Scholar (scholar.google.com), dels på plats på olika bibliotek. Vid sökningar via internet användes sökord såsom Covid-19 and IVP, lockdown and IPV, våld i nära relation, våld mot barn, disaster IVP, socialtjänstens arbete med våld i nära relation med flera. Sökning efter relevant litteratur för studien har även gjorts genom att använda referenser från annan litteratur där en del redan var känd för oss sedan tidigare via inläsning på tidigare kurser inom socionomprogrammet. I sökningen efter litteratur har vi gått igenom en stor mängd artiklar och böcker men endast valt ut de som för studien var relevanta.
6.6. Etiska överväganden
Enligt Vetenskapliga rådet (2017) är etiska överväganden föränderliga och inte statiska, det är upp till forskaren själv att bedöma vad som är mest relevant att ta hänsyn till vid varje enskild studie. I denna studie har hänsyn tagits till informationskravet, samtyckeskravet och nyttjandekravet. Samtycke för deltagande i studien har skriftligen inhämtats via mejl av samtliga intervjupersoner. Vad gäller informationskravet har alla deltagare fått information om studiens syfte, tillvägagångssätt samt deras rättighet att avbryta sin medverkan i studien närhelst de önskar via ett informationsbrev (Bilaga 1). Detsamma rör information vad gäller att inhämtat material enbart kommer att användas i forskningssyfte. Bryman (2011) menar att forskning måste bedrivas på sådant sätt att det inte orsakar skada eller men. I denna studie skulle socialsekreterare möjligen kunna uppleva men i det fall där negativa uttalanden rörande arbetssituationen eller arbetsgivare skulle komma kollegor eller chefer till kännedom. För att undvika att men uppstår har deltagarna anonymiserats genom att namn och arbetsort fingerats, detta för att uttalanden inte ska kunna spåras till dem och på så vis påverka dem negativt.
7. Resultat
I detta kapitel redovisas studiens resultat. Under dataanalysen av intervjuerna framkom som ovan nämnt fyra teman vilka är följande: Definition av våld, Upptäcka våld i nära relation, Socialtjänstens insatser samt Påverkan av Covid-19 pandemin. Vissa av dessa teman är i sin tur uppdelade i kategorier som alla har sin egen underrubrik. Kapitlet inleds med en presentation av studiens fem intervjupersoner samt deras arbetsplatser. för att sedan gå vidare in på varje enskilt tema.
7.1. Presentation av informanterna
I studien deltog som ovan nämnt fem socialsekreterare som alla är utbildade socionomer. Dessa arbetar inom totalt tre olika kommuner, två från en storstad vilka arbetar inom enheter för relationsvåld, en från en mellanstor stad som arbetar inom vuxenenheten samt två socialsekreterare från en mindre stad som arbetar på enheten för barn och unga. Informanterna varierar i ålder och erfarenhet inom socialtjänsten men är alla kvinnor. Nedan följer en närmare presentation av informanterna där samtliga tilldelats ett fingerat namn.
Stina - socialsekreterare på utredningsenheten för barn och unga i Småstad
Stina är 41 år och har arbetet på enheten sedan 2011. Hon handlägger alla typer av ärenden som rör barn och unga mellan 0–18 år. Socialtjänsten i Småstad har en mottagningsenhet som tar emot alla inkommande ärenden, bedömer och skickar vidare till lämplig enhet. Stinas enhet arbetar med både orosanmälningar från såväl professionella som privatpersoner samt ansökningar om bistånd från familjerna själva. Stina utreder barn och ungdomars situation och eventuella behov av stöd. De orosanmälningar som inkommer kan röra sig om allt ifrån misstanke om våld till hög skolfrånvaro eller missbruk.
Alma - socialsekreterare på utredningsenheten för barn och unga i Småstad
Alma är 30 år och har arbetet på enheten sedan 2014. Hon arbetar tillsammans med Stina och har därmed samma arbetsuppgifter som beskrivs ovan.
Veronica - socialsekreterare på enheten för relationsvåldsteamet i Storstad
Veronica är ca 35 år och har arbetat på enheten sedan 2018 där hon utreder våldsutsatta personer över 18 år. Enheten har fokus på både våld och ekonomiskt bistånd. I ärenden arbetar ofta socialsekreterarna på enheten i par där den ena fokuserar på våldsutsattheten och den andre på ekonomin. Veronicas enhet ansvarar för att på jourtelefon ta emot akuta ärenden, göra snabba utredningar, bistå med praktisk hjälp och bevilja insatser. Sedan lämnas ärendet över på handläggare som sköter uppföljningsarbetet.
Veronica har spetskompetens inom våld i nära relation och har gått Länsstyrelsen utbildning FREDA samt Karolinska institutets högskolekurs Våld i nära relationer.
Kristina - socialsekreterare på vuxenenheten i Mellanstad
Kristina är 58 år och har arbetat på enheten sedan 1999. Hon utreder ansökningar rörande våldsutsatthet, missbruk, boende med mera från 18 år och uppåt. På socialtjänsten i Mellanstad inkommer ärenden först till en mottagningsenhet som gör en förhandsbedömning innan de skickar vidare ärenden till berörd enhet. Kristina arbetar halvtid med enbart våldsutsatta och halvtid med övriga inkommande ärenden på vuxenenheten. Hon bedriver ett aktivt samverkansarbete med andra verksamheter såsom kvinnojourer och andra kommuner. Kristina följer klienterna från utredning till avslutad insats.
Kristina har spetskompetens inom våld i nära relation och har gått Länsstyrelsen utbildning FREDA samt Karolinska institutets högskolekurs Våld i nära relationer.
Terese - socialsekreterare på vuxenenheten i Storstad
Terese är 35 år och har arbetet på enheten sedan 2019 och arbetar med ärenden som rör både våld och missbruk. De har ingen specificerad mottagningsenhet på socialtjänsten utan har en jourtelefon som går runt mellan kollegorna. Terese och hennes kollegor på enheten ansvarar för att både fatta beslut om inledning av utredning, insatser till uppföljning. Hon arbetade tidigare på en barnenhet mellan 2013 - 2019.
7.2. Definition av våld
Under detta tema kommer det redogöras för de olika uppfattningar som finns rörande våld.
Informanterna var alla eniga om att det finns våld som är mer tydligt och därmed även enklare att arbeta med. Vidare menar vissa av dem att det även finns våld som är svårare att sätta fingret på. I studien görs en uppdelning av våldet under kategorierna Det traditionella våldet samt Det icke traditionella våldet.
7.2.1. Det traditionella våldet
Informanterna från samtliga enheter beskriver att våld överlag är väldigt varierat och något som syftar till att skada, skrämma och trycka ner personen i fråga. Nedan följer en av informanternas definition av våld:
“Jag skulle säga att våldet skulle kunna vara på väldigt många olika sätt, då tänker jag fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt, latent (...) (Terese, vuxenenheten för relationsvåld)
Kristina på vuxenenheten menar att framför allt det fysiska våldet är enklare att sätta ord på för klienterna medan det psykiska våldet ibland kräver att socialsekreteraren ger exempel på våld för att klienten ska förstå att de varit utsatta eftersom våldet ofta är så normaliserat.
7.2.2. Det icke traditionella våldet
Alma på utredningsenheten för barn och unga och Kristina på vuxenenheten beskriver båda att det finns former av våld som varken utsatta klienter, förövare eller deras omgivning räknar in i våldsbegreppet. Alma menar till exempel att hon ser på konflikter inom familjen som våld mot barn. Vidare innefattar Kristina även försummelse i våldsbegreppet som enligt henne ofta är en bortglömd aspekt av våld. Kristina beskriver försummelse som en situation där en person i ett förhållande medvetet försvårar tillvaron för den andre istället för att hjälpa. Till exempel om någon behöver medicinsk hjälp i form av insulinsprutor men inte får detta förrän den utfört en tjänst för den andre.
7.3. Upptäcka våld i nära relation
Inom detta tema redogörs för socialsekreterarnas tillvägagångssätt för att upptäcka våldsutsatta klienter samt de svårigheter de kan möta i arbetet med att upptäcka våld i nära relation.
Arbetsuppgifter och arbetsförhållanden skiljer sig till viss del åt från person till person då informanterna arbetar vid olika enheter såsom barn och ungdom och vuxen, men även inom olika kommuner som har skiftande upplägg inom sin socialtjänst. Temat inrymmer kategorierna Tillvägagångssätt för att upptäcka våld i nära relation samt Svårigheter att upptäcka våld i nära relation
7.3.1. Tillvägagångssätt för att upptäcka våld i nära relation
På vuxenenheterna är informanterna överens om att det är klienterna själva som i störst utsträckning får söka hjälp för sin våldsutsatthet, att de inte har en aktiv uppsökande verksamhet. Samtidigt berättar Kristina och Terese som båda arbetar på vuxenenheter att de
ställer frågor om våldsutsatthet till alla klienter oavsett ärendetyp. Terese beskriver hur hon vid mötet med varje ny klient ställer FREDA-kortfrågor för att öppna upp för klienten att kunna berätta om hon är våldsutsatt. Ingen av informanterna som arbetar på vuxenenheterna anser att det är något problem att prata om våld med klienter. Detta eftersom kvinnorna själva oftast söker hjälp för sin våldsutsatthet och därmed är inställda på att prata om våldet. Veronica som arbetar på relationsvåldsteamet i Storstad trycker på vikten av att våga prata om våldet då de flesta våldsutsatta kvinnor inte fått frågan om sin våldsutsatthet tidigare och faktiskt vill få den.
Kristina sträcker sig så pass långt att hon till och med gör antagandet att våld alltid förekommer i någon form när det gäller kvinnor som söker hjälp för sitt missbruk. I sina klientsamtal utgår Kristina ifrån att kvinnorna är våldsutsatta vilket resulterar i att kvinnorna alltid bekräftar att så är fallet
Vad gäller barn- och ungdomsenheten lyfter Stina i Småstad vikten av att alltid vara vaksam och fråga upp vid minsta misstanke som kan tyda på att våld förekommer, även i det fall där en utredning inletts på andra grunder. Hon berättar vidare att de flesta ärenden de tar emot på hennes enhet kommer till dem via anmälningar från till exempel skola eller sjukvård. Detta då yrkesverksamma som arbetar med barn har skyldighet enligt lag att anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. Stina och hennes kollega Alma beskriver att den största andelen av ärenden som inkommer till barn och ungdomsenheten är våldsrelaterade och att våld är något de arbetar med dagligen och som tar upp en stor del av deras arbetstid. Alma understryker hur det endast är en liten andel av ärendena som inte är kopplade till våld i någon form. Även Terese som arbetar på vuxenenheten för relationsvåld i Storstad och tidigare har arbetat på en barnenhet instämmer i att andelen våldsärenden är övervägande även på barnsidan.
“Jag skulle säga STOR. Det är, på barnsidan nästan det enda man gör, faktiskt. (...) man får ju ofta in polisanmälningar rörande barn som har bevittnat våld och då är det ju våld i nära relation.”
(Terese, vuxenenheten för relationsvåld)
7.3.2. Svårigheter att upptäcka våld i nära relation
I kontrast till vuxenenheterna där våld inte är något problem att prata om beskriver informanterna från barn- och ungdomsenheten i Småstad en annan mer svårarbetad situation.
De möter istället barn och föräldrar som inte vill medge att våld förekommer och även barn som inte förstår att de blivit utsatta för våld. Alma beskriver situationen som följer:
“Fråga dem rakt ut, blir du utsatt för våld? Då kommer man inte få något svar, utan det gäller att fråga om detaljer och försöka att inte lägga ord i munnen på dem och samtidigt inte reagera för kraftigt. För det jag har märkt det är om barn märker att vi reagerar på den informationen dom ger så kommer de att berätta mindre.” (Alma, utredningsenheten för barn och unga)
Informanterna på barnenheten poängterar även vikten av att prata med andra personer i barns närhet såsom skola och sjukvård. Alma uttrycker en önskan om att också få prata med vänner
till de våldsutsatta barnen och understryker att det skulle underlätta arbetet då barn tenderar att berätta om våldet för sina vänner och inte för vuxna, när de väl berättar. Vidare beskriver Alma att detta troligtvis leder till att de missar många våldsutsatta barn då de inte berättar för socialtjänsten att de utsätts för våld. Hon menar även att det oftast finns en väldigt stark sammanhållning i familjen, att upprätthålla fasaden är otroligt viktigt och att både barn och vuxna därför undanhåller mycket information rörande deras familjesituation.
Vidare problematik som försvårar för socialtjänsten att hinna med sina arbetsuppgifter och som sätter stor press på socialsekreterarna i studien är den höga arbetsbelastning de flesta av dem upplever. Den enda informant som inte upplever sin arbetsbelastning som betungande är Veronica som arbetar med relationsvåld i Storstad. Veronica beskriver att hon har en arbetsbelastning som går upp och ner men att hon oftast hinner med alla sina arbetsuppgifter.
Alma som arbetar på utredningsenheten för barn och unga ger däremot en helt annan bild. Hon berättar att den höga arbetsbelastningen lett till att de inte kan hålla utredningstider och att köerna är väldigt långa och att de därmed inte har möjlighet att följa lagen. Exempelvis berättar Alma om en utredning hon nyss fått på sitt bord där det rör sig om flera utsatta syskon. Ärendet inkom i maj och hade enbart två veckor kvar på utredningstiden. Alma understryker att det inte finns en chans för henne att hinna med allt hon måste göra i ett sådant ärende på enbart två veckor. Stina som arbetar på samma enhet poängterar även att det är avgörande att fånga upp våldet i tid och uttrycker en frustration över att arbetet försvåras av den höga belastningen på enheten. En belastning som gör att ärenden får vänta lång tid innan en utredare har möjlighet att få kontakt med familjen. Stina menar att detta skapar problem i utredningsprocessen, något hon belyser i citatet nedan:
“Särskilt om det handlar om våld och så, så vet man via forskningen att man är ju som mest mottaglig i början och kommer vi in så långt efteråt så är det ju väldigt svårjobbat.”
(Stina, utredningsenheten för barn och unga)
7.4. Socialtjänstens insatser
Temat Socialtjänstens insatser belyser de insatser som socialtjänsten erbjuder både våldsutsatta och våldsutövare. Samtliga enheter erbjuder båda dessa grupper någon form av stöd även om de lägger störst fokus vid de våldsutsatta.
Vad gäller stödet som erbjuds till vuxna våldsutsatta finns det på samtliga vuxenenheter en samsyn i att den första och viktigaste insatsen är ett nytt boende. Det kan röra sig om en akut placering vid en kvinnojour eller att den utsatta får hjälp med att ansöka om en lägenhet via socialtjänsten. Vidare erbjuds av samtliga enheter också samtalsstöd där kvinnorna får hjälp med att bearbeta sina erfarenheter. Veronica och Kristina arbetar båda på vuxenenheter och berättar att de även erbjuder praktisk hjälp till den våldsutsatta såsom inköp av kläder, hjälp att flytta eller hjälp med andra akuta behov. De våldsutsatta kvinnorna som kommer till socialtjänstens vuxenenheter beskrivs som motiverade och redo att ta emot den hjälp som erbjuds. Detta står i skarp kontrast till familjerna på barn-och ungdomsenheten där det krävs
att vårdnadshavaren, som ofta är förövaren, behöver godkänna hjälpinsatserna till barnet, så länge det inte rör sig om ett LVU. Stina på utredningsenheten för barn och unga understryker dock att en placering av ett barn är ett sistahandsalternativ och att de i största möjliga mån ska försöka jobba för att barn inte ska separeras från sina föräldrar. Stödet som erbjuds det våldsutsatta barnet är oftast stödsamtal. Alma på utredningsenheten för barn och unga menar att långa utredningstider i kombination med krav på vårdnadshavares samtycke skapar en problematik. Hon beskriver våldet som en cykel där frekvensen går upp och ner med mer påtagligt våld i perioder. Eftersom det kan gå flera månader från utredningens inledande till att ens utredningen tar sin början och beslut om eventuell insats fattas kan därmed familjen befinna sig i en lugnare och för tillfället våldsfri period när beslutet tas. Familjen är då ofta ovillig att ta emot socialtjänstens insats i och med att de inte känner behovet av hjälp för stunden. I och med att våldet är cykliskt som Alma beskriver kommer det troligtvis att eskalera igen efter avslutad utredning då socialtjänsten inte längre har insyn i familjesituationen.
Samtliga informanterna beskriver även att deras enheter erbjuder insatser som riktar sig till förövare i form av samtalsstöd. Dock poängterar Alma att det är väldigt få förövare som tar emot insatsen vilket i sin tur påverkar stödet till de utsatta barnen eftersom de i det flesta fallen bor tillsammans med sin förövare. Alma understryker att så länge man inte når förövaren är inte insatserna för de utsatta fullt ut behjälpliga.
7.5. Påverkan av Covid-19 pandemin
I temat Påverkan av Covid-19 kommer kategorierna Våld under Covid-19, Väntad påverkan av Covid-19 samt Ändrade arbetssätt under Covid-19 att redogöra för den faktiska samt den förväntade påverkan på våld i nära relation som Covid-19 pandemin medfört och de förändringar Covid-19 medfört i intervjupersonernas dagliga arbete.
7.5.1. Våld under Covid-19 pandemin
Samtliga enheter utom vuxenenheten i Mellanstad uppger att de varken sett någon ökning, minskning eller förändrad karaktär av våld i nära relation i deras arbete under den pågående Covid-19 pandemin. Flertalet av informanterna resonerar dock kring hur detta kan komma sig.
Stina menar att Covid-19 pandemin och dess medföljande restriktioner inneburit att människor har stängt in sig i större utsträckning och att därmed blir insynen i familjerna mer begränsad.
Vilket i sin tur leder till att de våldsutsattas situation möjligen inte synliggörs för socialtjänsten.
Terese på vuxenenheten för relationsvåld resonerar på liknande sätt när hon problematiserar kring att som våldsutsatt vara hänvisad till hemmet tillsammans med sin förövare:
“Jag tycker inte att det är någon ökning. Det har inte kommit in mer än vanligt och jag tänker att man kan ju inte ringa efter hjälp om förövaren är hemma hela tiden.” (Terese, vuxenenheten för relationsvåld)
Alma på utredningsenheten för barn och unga menar att de ännu inte kan uttala sig om en eventuell påverkan när det gäller våld utifrån Covid-19. Hon menar att detta beror på den
ständigt höga arbetsbelastningen som gör att de ligger långt efter i utredningsarbetet. Alma poängterar att de ännu arbetar med vårens utredningar vilket innebär att de inte kan uttala sig om ärenden som inkommit under sommar och höst. Kristina på vuxenenheten i Mellanstad är den enda som beskriver en ökning av våldsärenden under Covid-19 pandemins senaste månader. En ökning hon dock förknippar med det ökade inflödet av ärenden som enligt henne återkommer varje höst.
7.5.2. Väntad påverkan av Covid-19 pandemin
Genomgående för informanterna är att de reflekterar kring att det ännu är för tidigt att se någon förändring på grund av Covid-19 pandemin, men att det finns en farhåga att en förändring kommer att visa sig längre fram. Veronica, Kristina och Terese som arbetar på vuxenenheter är alla eniga om att pandemin bidragit eller kommer att bidra till ett ökat våld i nära relation men att det är för tidigt för socialtjänsten att kunna se pandemins påverkan i nuläget.
Informanterna grundar detta resonemang på att de våldsutsatta ännu är hemma med sina förövare. Vilket innebär att vissa inte haft möjlighet att nå ut och be om hjälp för sin utsatthet.
Kristina menar på att de vars våldsutsatthet ökat på grund av Covid-19 befinner sig mitt i våldet just nu och att det kommer visa sig framöver när de har möjlighet att söka hjälp. Terese resonerar som följer:
“Prognoserna säger att alla människor som inte kan larma idag kommer att larma när det går. Ja, men vi vet ju inte när det blir. Det kan ju bli 2022 liksom. Det kanske blir en ökning då. När alla är vaccinerade och tillbaka på jobbet.”
(Terese, vuxenenheten för relationsvåld)
Veronica på vuxenenheten för relationsvåld beskriver hur deras enhet arbetar mycket med samverkan med andra verksamheter till exempel de som arbetar mot missbruk eller socialpsykiatri. Hon belyser att Covid-19 pandemin skapar problem vad gäller att de instanser som vanligtvis hänvisar våldsutsatta till dem har minskat ner sina öppettider eller stängt ner verksamheterna helt. Vilket medför en begränsning i möjlighet för utsatta att komma i kontakt med relationsvåldsteamet.
I kontrast till vuxenenheterna framstår enheten för barn och unga mer tveksamma till en väntad förändring vad gäller våld mot barn på grund av Covid-19 pandemin. Till exempel uttrycker sig Stina rörande en eventuell förändring med ord som “om”, “kanske” och “jag skulle kunna tänka mig”.
7.5.3. Ändrade arbetssätt under Covid-19 pandemin
Ingen av informanterna uppger att deras enheter fått några nya direktiv vad gäller arbetet med våldsfrågor sedan utbrottet av Covid-19. Däremot redogör samtliga för förändrade arbetssätt i form av riktlinjer som att arbeta hemifrån i största möjliga mån samt att de ska hålla i så få fysiska möten som möjligt, både vad gäller klienter och samverkanspartners som exempelvis skolor. Informanterna anser att det fungerar ganska bra att arbeta hemifrån men lyfter samtidigt
