Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
CMN:o 14 (17Ô6) 34:E ÅRO.
SÖNDAGEN DEN 3 APRIL 1921
LÖSNUMMER 35 ÖRE- UPPLAGA A.
HUVUDREDAKTÖR: ANDRE REDAKTÖR:
ERNST HÖGMAN. EBBA THEORIN.
Den svenska skulpturen liar länge hållits i bakgrunden. Nu ha nära so av dess representanter samlats till en utställning i Liljevalchs konsthall. Bilder
na visa: Överst från vänster räknat Orfevs av Tore Strindberg, Ulla Winblad av C. Fagerberg och Stormen av Karl Hultström. Nederst t. h. Moder och barn av Anders Jönsson. Gruppbilden visar några av de ictställande konstnärerna på konsthallens trappa: från vänster räknat Karl Hultström,
Arne Hallén, Gottfrid Larsson, Olof Ahlberg, Otto Strandman och Herman Neujd. — Foto Ellquist.
GENOM FRANKRIKE UNDER FRED SKRIGET.
Av NILS WILHELM LUNDH.
ÖVER VENTIMIGLIO BAR DET SÄ IN i Frankrike. Under de sista milen i Italien hade jag suttit i samma kupé som en ung liv
lig genuesiska, som med sina gamla föräldrar och sin fästman, en ung italiensk officer med duvögon och tapperhetsmedalj, var stadd på resa till Nizza. Nu satt flickan och grät i kupén bredvid, ensam med sina föräldrar.
Hennes fästman hade ej haft sitt pass riktigt i ordning och hade därför nekats inträde i Frankrike. Föräldrarna sutto buttra och små
pratade, medan flickan grät. Hela vagnen vi
sade sitt deltagande. Man kände till varje de
talj.
Det var inte de tysta, sparsamma tårar, som man kan få se nordligare i järnvägskupéerna, tårar mer eller mindre skickligt gömVla bakom ett halvätet äpple i avskedsstunden eller smått frusna i en spetsnäsduk, som sparas som-ett kärt minne, nej det var en fors, och det var en verklig strömkarl med i spelet. Det var just den hjärtslitande gråt, som vi slösa så mycket med i våra sagor men som vi själva väl säl
lan ha hört, en otämjd, inträngande, frisk och nybruten. Den var nästan som en lisa i detta dammiga tåg genom tunnlarna, där röken sög sig in genom alla springor och lade sig som en tyngd över bröstet. Man liksom andades lättare.
Folk strömmade till — där stodo väl ett tiotal passagerare utanför hennes öppna kupé och kikade in. Det var mest italienare. De talade tröstande, de bedyrade, att de aldrig förut sett en så vacker ung officer som hen
nes, ja, han skulle nog ta sig fram och ordna passet och komma efter, ”säkert, signorina, säkert !” sade de. Och på ruletten skulle han vinna till en diamant, det var hon värd för så vackra tårar! Det sista sade konduktören:
”Och förlorar han, så är det inte mera med det, egentligen bör han inte spela alls, när han har en så förtjusande fästmö, som grå
ter för honom, när han är borta,! Ja, den som hade det så bra!”
Allt detta intresse'och medlidande gjorde gråten än mera befriande. Men kupen var full av rök efter tunnlarna, stackars flicka, och därför sprang jag upp vid varje ljusning från havsvikarna och öppnade blixtsnabbt
Författaren på strövtåg i Paris. Eiffeltornet synes i bakgrunden.
fönstren för att få luft, ty något måste ju göras för henne — det var väl inte nog med att hon fick vatten på sin kvarn! Luft, luft!
Jag kände, att jag var den ende verkligt ak
tive — utom flickan själv förstås. Jag kän
de mig på något sätt tacksam. Att en männi
ska ännu kan gråta så i detta onådens år och till på köpet endast på grund av en försenad fästman på en nöjesresa till Nizza, det är verkligen uppfriskande, man börjar se ljusare och hoppfullare på allting, fast egentligen finns ju inga starkare skäl härför, då man åker förbi den för alla fredskommissionerna flaggprydda Rivieran, där ententens stormän förbereda straffbestämmelser för den slagne och i stoftet släpade fienden samt för hans barn qch barnbarn. Jag hade svårt för att
öppna fönstren vid dessa flaggprydda statio
ner.
Jag vill inte skriva något om dagarna i Niz
za. Den fladdrande torktvätten och de ivriga tvätterskorna i floden, som delvis går under staden, tog jag dock en bild av. De göra ju sitt bästa! Och alla dessa flaggande tvättkläder, som torka i solen, kunna ju aldrig bli för mån
ga. Det ser helt fästligt ut. En strandbild har också sin friskhet. Och fiskmarknaden intresserar mig mera just nu än ruletten. Det demonstrerades i ett litet akvarium, hur levan
de bläckfiskar göra sitt anfall och svepa slag
fältet in i tunga skyar: ”Som bochen under kriget med sina giftiga gaser!” skrek en kä
ring, som satt och sörplade i en kålsoppa.
Ja, bläckfiskar kunna utveckla samma prakt efter kriget och till på köpet en mycket större rovlystnad !
De små tappra franska soldaterna ser man med sympati. De bära inte som käringen med kålsoppan något hat till kemikalielandet. Var
för är det så otänkbart, att någon av dessa stridbara, som klätt blodig skjorta, ska få ha ett ord med i freden. Många nog ha ju dock den kultur, som kanske erfordras för att sätta upp rimliga fredsbestämmelser. Men det är väl så, att dessa stridbare inte ha någon tan
ke på att straffa — de skulle helt enkelt ej va
ra så säkra på, att de äro de rätta utövarna av något straff för en slagen fiende, för hans barn och barnbarn, de äro i varje fall för un
ga och för kloka för att vilja hålla på ett dy
likt. Det är därför de ej passa för fredskri- get ! Men det unkna hatet, som vuxit upp bakom fronten, breder ut sig runt omkring som giftiga gaser, och snart finna de kanske, de stridbare, att den sabelskramlande fredsmaski- nen måste ha sin gång och de hålla sig tysta bakom kålsoppan och finna den god nog.
Främlingen, som far genom Frankrike, kan omöjligt komma ifrån dessa tankar. Jag har också farit genom det besatta Rhenområdet med samma tåg som de färgade franska trupperna och jag har sett och hört, hur de under frenetiskt skrän, svängande bajonetter
na och med hotfulla tillrop åt alla förbipasse
rande, besatt små tyska städer öster om Wies
baden. Vi ha ju nu också fått svart på vitt
St or tvätt i Nizza. På höjden 108.
Firemtta läruostilt fir kvinnligt handarbete.
Undervisning i: Klädsöm, Fransk linnesöm, Barn
kläder, Konstbroderi m. m. Beställningsavd. for klädningar och lingerie. Anmälningar dagligen 10—
5. Prospekt på begäran. 6 frielever.
S:ta Birgittaskolan
Allm. leL 51 90. - Grundad 1910 - Riks tel. 141 08.
Regeringsgatan 19-21, Stockholm
T extilavdelningen.
Uppritade och påb. arbeten. Gardiner, Kuddar, Dukar, Spetsar och Linnebatist, Monteringar av arbeten. Stort urval av äkta spetsar även antika.
EMMY KYLANDER.
— 322
på, hur bordeller frambefallts för dessa hjäl
tar och hur dessa bordeller (ofta nog med våld) rekryterats. Jag har sett franska offi
cerare följda av hustru och lyxbarn föra be
fäl över och leda en dylik skränande hop in i en nybesatt liten tysk stad, och inte ett ögon
blick gjordes en gest för att lugna dem eller hålla dem strikt i ledet. Den hypereleganta officersfru, som följde på trottoaren små
log med •målade läppar åt de färgade och tycktes stolt över sin dag. Jag har lagt märke till den nästan onaturliga köld och självbehärskning, som i allt präglade befolk
ningens uppträdande vid dessa bravader. Men i samtal har jag också sett det brinnande hat, som gömmer sig bakom det hårda skalet. Man kommer att tänka på en mina, som är ställd på lång tid och som tickar lugnt och sövande som ett vanligt litet fickur.
Den franska ridderligheten är kanske än
då inte alldeles död. Den sover visst bara.
Men skall den verkligen kunna sova i fem
ton år att börja med i det besatta Tyskland, tärande på den slagne och på hans barn och barnbarn? Där finns en ridderlighet av enklas
te slag, som tillhör självbevarelsedriften och bondförståndet. Vi få väl hoppas, att den kom
mer att slå på trumma och väcka i tid, då det blivit tyst nog att uppfatta det tickande lilla uret, ty detta tick-tick är inte just ett vanligt väckareur ställt på någon morgongryning för oss !
Alla dessa tankar har den neutrale resenä
ren svårt att göra sig fri ifrån. Det på sitt sätt uppblåsta Tyskland hade kanske behov av ett nederlag och en värdig fiende (liksom vi kålsupare lite var kan ha ett dylikt behov).
Men man kan inte tro, att kemikalielandet kan få något gott ut ur detta fredskrig med kniven på strupen — och minst har dess mot
ståndare något gott att vinna därav — på an
nat sätt än att den slagne kommer att växa sig stark och underfundig som jätten med cle sju huvudena. Ty Tyskland är för stort för att krossas, om inte hela världen är enig i fem
tio år!
Min resa fortsattes med nattåg till Paris — lyxvagn, då annan plats ej fanns. Denna vagn gick dock så gott som tom. Med sina rym
liga tvättrum med varmt och kallt och dusch var den dubbelt behaglig efter de sotiga vag
nar, jag hittills fått rulla upp dagarna med.
Sent på kvällen kom en äldre herre med skö
terska och tre hundar in, en vinthund, en stö-
sin plikt mot sin herre, men konduktören var taktlös nog att gapskratta. Vingreven gav mig en ljungande blick för detta skratt. Jag kän
de mig därvid prickad såsom fullt ”satisfak- tionsfähig” och naturligtvis smickrad. Hund
herm sökte komma tillrätta igen med att slå av sig några träspånor, som fastnat på västen. Ja, han var säkert en ömtålig och sensitiv planta, som ända från sin grönaste ungdom haft stöd av en lyxpinne i sin faders vingård.
Mina intryck från Paris behåller jag för mig själv, de äro för övrigt redan gamla, då ju världen tycks förändras för varje halvår
— endast freden förändras ej ! Men för att få en nypa luft tar jag läsaren med upp i Eiffeltornet, det är första dagen som högsta punkten är tillgänglig för civil publik och med första hissen gå vi upp.
Sedan fara vi till Reims och fronten!
Efter ett par timmar genom det av regel
bundna rader träd upprullade landskapet, se vi de första små runda vattenfyllda hålen efter krevader och de första fallna, än ej bortburna träden. Det har redan vuxit vass kring de små hålen, och på ett ställe ser jag pojkar, som stå där och meta. De större av dessa små sjöar, som berört källådror, ha säkert redan tagits i anspråk för fiskodling. På flera ställen ser jag, att man hämtar vatten där — de komma i varje fall, dessa brunnar, att för kanske hun
dratals år utgöra ett mera karaktäristiskt in
slag i landskapet.
Så kommo de första trasiga byarna från den stora framryckningens dagar. Här har sannerligen trampats! Här ha tyskarna varit i fara att få sina linjer hoprullade efter Joff- res mästerliga kupp. Här stampade frans
männen en armé ur marken mot tyskarna, som inte haft en aning om, att de sökt omringa en vinkelspets och att där fanns en lieskarp bas också. Här ramlade de små kala, lurviga by
arna vid mästerverket, alldeles som italienska städer vid ett jordskalv. Men de äro visst in
te förintade. Det mesta är redan lappat eller återuppbyggt — anspråken ha ju redan från början varit de minsta i världen. Och mån
ga av dessa byar äro alldeles oskadade. Det förvånar en främling att se dessa västfranska byar, hur eländiga, hur trädlösa i det träd
rika landskapet, som har en så hög kultur ! Vi närma oss fronten alltmera — här och var ligga hus som äggskal i det för övrigt blomstrande landskapet. Så fara vi in i Reims, som ju legat i brännpunkten under så Det inre av Reimskatedralen. I taket synes
ett granathål, den enda fullträffen.
vare och en av dessa nu så moderna små lur
viga och intryckta räckor, som, sedan de ef
ter trepanering av något skönhetsråd fått sin slutgiltiga form under boxarupproret (de vo
ro förut kinesiska kejsarinnans privategen
dom) importerats till England och därifrån utbrett sig över Europa. Konduktören var väl mutad för hundarna.
Den äldre herm såg ut att vara någon vin
greve på väg till hundutställning i Paris. Gott, vi ville inte bråka trots skallet då och då !
Vid liggdags såg jag en syn, som jag tyvärr inte kunde få med i kameran. Störd av några vilda skall från rackorna öppnade jag min dörr och såg den gamle ättiksure hundherren i ena 'ändan av korridoren och konduktören i den andra. Mitt emellan dem spankulerade hundarna kring ett rymligt porslinsbäcken i vars mitt en nyskuren pinne stagats upp. Ef
ter livliga tillrop från sin herre passerade hun
darna lyxpinnen gång på gång, den hade emel
lertid, torr som den var, ingenting att säga dem, och endast efter den strängaste anmaning kun
de de bringas till förståelse för, att det var tid att göra honnör för natten. De gjorde alltså
'
' • • ‘ . >. V
Katedralen i Reims, huvudfasaden. Ruiner i Reims.
H. E. EKSTRÖMS JÄSTMJÖL
Vad man ser från höjden 108. En nedskjuten sockerfabrik.
gott som hela kriget. Det slår en därför inte, att större delen av den lilla staden ligger i rui
ner. Men vad som förvånar är den beröm
da katedralen, som det ju talats så mycket om.
Från det femtiotal turister, som samtidigt be
sökte platsen, kunde man få höra jutrop av förvåning på många språk, även på engelska:
”Men den är ju alldeles oskadad!” ”Sanner
ligen har skjutskickligheten varit stor, när in
te ens rekylerna allvarligt skadat den!” ”De ha visst skjutit med bumeranger runt om tor
nen, då de kunnat få kvarteren runt omkring i grus och spillror!”
Efter den storm av förbittring och hat, som tagit sitt högkvarter i denna kyrka, står man här maktlös och nedstämd. Man får verkli
gen se noga efter, om man skall upptäcka någ
ra märken efter rekyler här och var. På tio ståtliga bilder är kanske en skadad och knappast allvarligt, en eller par små pelare i spetsverket äro avskjutna. Och hela spets
verket höjer sig triumferande mot den regn
digra himlen. Runt om ligga kvarteren, hus efter hus, i grus och spillror.
Det börjar regna tungt och kallt, men främ
lingen står kvar i vätan. Ännu hör jag ut
ropen: ”Hur är det möjligt! Vi läste--- vi trodde---”
Ja, hur är det möjligt ! Hur har ett dylikt
mästerverk kunnat åstadkommas! Att i åra
tal från väldiga avstånd beskjuta en stad utan att rasera detta spetsverk! Kan verkli
gen en generalorder åstadkomma detta? El
ler är det ett underverk? För närvarande är det ju endast ett högkvarter för hatet, som åt
minstone tycks ha fått tak över huvudet. Man undrar, om Kölnerdomen i en liknande situa
tion under årslång beskjutning skulle ha kun
nat stå sig lika bra som Reims — och natur
ligtvis med spejare i to'rnen!
Jag tar ett par bilder av kyrkan och de ned
skjutna kvarteren runtom. Så gå vi in. Här se vi ändå ett hål i taket, stort så att en karl ledigt kan krypa in. Projektilen är tillvara
tagen och står vid ingången tillsammans med ett par mindre. Katedralen, som i tid blev utrymd, står ännu som den stod efter utrym
ningen. Jag visar här en interiör tagen på tid med det lilla hålet i taket. Man kan räkna pelarraderna och det stämmer.
En hel del franska kungar ha sina gravar här med bedrifter på stenarna. De ha inte rubbats och stenarna förmäla ännu om deras bedrifter. Men ingen kommer hädanefter att tala om Reimskatedralen i anledning av dessa ben. Och om hundra år, när världen ser nå
got så när klart igen, skall ciceronen från nå
gon av de stora flygkarosserna peka på kate
dralen och säga : ”Här Ser ni, mina damer och herrar, Reimskatedralen, som stod orörd i en nedskjuten stad under världskriget. Himlen ingav tyskarna respekt för detta verk och be
varade det för eftervärlden!” Det är ju vac
kert så ! Men även för den svartaste pessi
misten i denna flygkaross kommer dock kyr
kan att stå som ett segertecken, kanske det enda från världskriget.
På leriga vägar i strilande regn fara vi niil efter mil över slagfälten. Hela vägen ståtliga popplar av vilka var tionde är nedskjuten eller fälld för skyttegravsbyggena runt om. På enstaka ställen ha till och med fem och på ett ställe ända till tio popplar i rad skattat åt förgängelsen. Längs vägen ligger taggtråden hoprullad i stackar och de små svarta skygg
lapparna i de rivna näten flaxa för vinden som flugor i jättelika, rivna spindelnät, Trädboc
karna söka ännu hålla upp dessa stackar med sina grova kors. Men bakom dessa se vi idel gröna fält, till hälvten bevuxna med en yvig och vild flora, till hälvten med allehanda plan
terade rotfrukter och med säd, redan väl alnen lång (1920 slutet på april). Långt borta i fjär
ran räknar jag några små vita fläckar, där mat
jorden har sopats bort från kalken, som ej ligger djupt här. På flera ställen passera vi små kullar, där trumelden legat på och blot-
Franska gravar. Ingång till skyttegravar.
Qarl cPeter
PAHLSSONS Teaterkonfekt
Högfin kvalité
TlUTVktr«: A -Bel. Cert P. Påhlseone Choktarf- oeti Keafeltttalnik, MalmC
CREME de CHOLEPALMINE
Antiseptiskt hudmedel, säljes å apotek, av parfym-, speceri-, sy- behörs- och färghandlare, perukmakare m. fl. i tuber à Kr. 1.50 och 80 öre.
— 324 —
tat underjordiska gångar och bombsäkra valv i kedjan av skyttegravar (se foto). Här ha tyskarna under något år bitit sig fast, frans
männen ha också haft dem i besittning, ty här böljade striden fram och tillbaka år efter år. Här utanför Reims arbetade det fast
grodda skyttegravskrigets ena stora lunga lik
som den andra halvdränkt rosslade vid Yser.
På flera ställen passera vi också soldatgravar.
De franska äro behängda med kransar och de
viser, de tyska naturligtvis nakna och halft
■nedbrutna, berövade sin pynt under fredskri- get, halvt gömda i skräp och sopor från röj
ningsarbetena och avstjälpningsplatserna — men det växer ju rätt så flitigt där kanske just på grund av smutskastningen. Man bör
jar också förstå varför det växer så stritt överallt även på de uppbökade kullarna. Här har ju milliontals människor legat i många år, och för grönskan finns överallt livgivande latrinbrunnar eller stackar, halvt täckta, men ofta nog öppna, då de redan börjat skattas.
Och ständigt komma nya i dagen. På sitt sätt neutralisera de ju skadan, som ofta nog åstad
kommits, då matjorden sopats bort och be- grafts i skreden. Det kan omöjligt vara små
smulor det rör sig om detta — det kan skattas till millioner.
Något kraterland ser jag inte och ”ingen mans land”, här är gröna slätter. Fronten i genomsnitt verkar inte som rörd av underjor
diska krafter, den verkar mera som sopad av en sällspord orkan. Det största intrycket gör den tryckande tystnad, som vilar över detta återuppblomstrande Slättland — inga råmande kor, inga hundskall eller något av det otal ljud, som alltid fyller ett landskap med liv och som man blivit så förtrolig med att man hem
ma knappast tänker på det. Men här ligger tystnaden tung kring ruinerna.
Vi närma oss nu den bekanta ”höjden 108”, ett litet kritberg, vitt som snö, urholkat av ett par imponerande kratrar. Här stodo fruktans
värda strider och höjden sprängdes av de fly
ende tyskarna. I närheten ligger en sönder
skjuten sockerfabrik, där maskiner och cylin
drar ännu hänga i luften. Och i skrevan en förintad liten skogsdunge (se foto) där tagg
tråden med dess skvddslappar säkert var det sista som växte upp.
Här klättra turisterna nu uppåt längs ränn
ilarna i den sega kalken, som biter sig fast i kläderna. Däruppe gå trasiga pojkar och bjuda ut souvenirer från ”höjden 108” såsom hjäl
mar, urtavlor och delar av sönderskjutna fick
ur, mässingshylsor av alla stor
lekar, ja, tygbitar med vidhän
gande knappar. Här begrovos under sprängningarna flera tu
sen soldater.
En ”geistig” norrman har köpt en väldig patronhylsa att sätta blommor i hemma. Är den från en fransk eller tysk kanon, det är frågan! Är den från en tysk vill han inte ha den ! Den undersökes, och där finnes ett franskt fabriks- märke på den — till norrman
nens förtjusning. Men en liten spydig dansk herre förklarar, att tyskarna just här togo ett större ammunitionsförråd, så att projektilen kanske ändå av
skjutits från en tysk kanon!
Jag har aldrig sett en norrman så lång i ansiktet som vår man vid denna upplysning. Men hans röst hördes snart över he
la kritberget. De franska ar
betarna, som gingo med sitt av
röjningsarbete några steg ifrån kastade hot
fulla blickar på honom. Han skrek ju ja, ja med fulla lungor och nej nein! Och så sade han herr förstår. Han var ju också lik en
”boche”, tyckte de.
Ja, man skäms häruppe i kritan mitt i narr
spelet kring de dödas ben. Högst uppe vid svalget på ”höjden 108” står en turist, en ung skådespelare med ett par rostiga franska sol
dathjälmar på armen och i handen håller han en tygbit, någon slags byxholk med ett par ännu fastsittande knappar. Han småler, en
vist och egenkärt, han är så reslig, så söt, så väl klädd — och damerna i sällskapet ett stycke längre nere ha redan lagt märke till honom. Han vänder sig sakta och intager en ny position, men leendet är detsamma och han vänder ännu på .souveniren. Helt säkert har han ej haft någon starkare kontakt med li
vet sedan den dag hans snälla mamma för sista gången hjälpe honom med hans vikti
gaste knappar, då han var helt liten gosse.
Vad han sedan själv åstadkommit är detta lilla stereotypa, självkära leende — och så blev det inte mer utom souvenirer förstås !
Pojken, som sålt dessa saker, står som en kalkstod vid min sida. Jag tar en bild av ho
nom helt på måfå. Bakom honom mellan krit- kullarna se vi en flod mellan rika, lövade dungar, och fågelsången därifrån når hit upp för ett ögonblick. Dessa stycken av vårland
skap, som tyckas flyta upp runtom i den klar
nande luften, var komma de ifrån? Är detta verkligen ett ”ingen mans land?” Kunna de ha en spillra kvar av hopp om framtiden, som vi kunna haka oss fast vid en liten stund? Eller är det bara en hägring, som medlidsamma makter sända oss, där vi undrande stå på det urholkade kritberget ?
GEOGRAFI.
Skiss av OVE EKELUND.
— FÖLJ MED, KÄRA BROR! SADE adjunkten Bergmark.
. Lektor Carlander slog ifrån sig med båda händerna.
— Nej, nu är jag för gammal! Det är elva år sen jag satte min fot utanför Svea rikes gränser, och då var jag inte längre än i Kö
penhamn. Jag har förresten i hela mitt liv aldrig kommit längre än till Köpenhamn. Re
sor har inte varit min svaga sida. Jo — på ett sätt. På papperet. Jag försäkrar dig, att
jag är barnsligt road av att sitta med kartan uppslagen framför mig och göra fantasifärder i främmande länder. Och jag vet inte någon intressantare lektyr än det förträffliga verket Sveriges Kommunikationer. Men att omsätta mina drömbilder i kött och blod och verklighet,, har aldrig fallit mig in.
Genom kollegierummets öppna fönster in- strömmade doften av de blommande häggarna nedanför. Hurraropen från den sorlande människomassan fyllde själva atmosfären mel
lan de stela, likgrå väggarna med en egen
domlig och främmande stämning.
Dagens unga hjältar lyftes högt på hyllan
de händer, de vita mössorna lyste i vårsolen, blommor regnade i luften, och sången steg:
”Där de härliga lagrarna gro, där de härliga lagrarna gro ....”
—- Nej, sade lektor Carlander, jag har för
resten inte råd. När man sitter med hustru och fyra barn och ända in i sin ålders sena höst nödgas dras med omsättningar av ur
gamla, hopplösa studieskulder, så blir det in
genting över till resor. Jag avundas dig, min käre Bergmark, jag avundas dig för att du är ung och fri och kan se dig om i världen —- fast jag får då uppriktigt bekänna, att jag förstår inte din absoluta nonchalans av de rent geologiska fenomenen ...
Adjunkten Bergmark hostade besvärat.
—Geologiska fenomenen — hur menar bästa bror?
Lektor Carlander fixerade sin kollega med en på en gång skarp och road blick genom de guldbågade glasögonen.
— Jo, du reser ut — du kommer till ett land och ett landskap, som du aldrig har besökt.
Du ser berg resa sig och mäktiga floder stry
ka fram. Men jag är övertygad om, att du inte ens gitter ta reda på vad de heter. Där
emot kan du för veckor, om inte månader, gräva ner dig i ett gammalt slott från 1600- talet. Det intrycket har jag fått av dina rese
beskrivningar. Och det är det jag menar, när jag talar om din nonchalans av de geografiska fenomenen !
Läroverksadjunkten Adolf Bergmark stack händerna i byxfickorna. Hans välfödda ge
stalt avtecknade sig i lugn och trygg och oan- griplig silhuett mot den blå vårhimmelen utan
för kollegierummets uppslagna fönsterhalvor.
Det var något germanskt vederhäftigt över hans uppenbarelse. Han liknade en icke allt
för elak karrikatyr av en tysk ämbetsman ur Simplicissimus.
— Nåja, sade han i sävlig ton. Jag får tillstå, att mig in
tresserar det historiska vida mer än det geografiska! Eller geologiska, som du formulerar det.
I djupet under’ de blomman
de häggarna hade vitmössorna ställt upp sig på dubbla led.
Sången steg och sjönk och blev borta i närmaste gathörn.
’Där de härliga lagrarna gro ...”
— Kommer jag en gång i li
vet till Paris, sade lektor Car
lander, så nog katten skall jag se efter hurudant Seinens vat
ten är. Till färgen. Och ta reda på vad alla broar heter, som lö
per över den berömda floden.
Annat att förtiga. Ja, min kä
re Bergmark, du behöver inte hysa någon fruktan! Jag kom
mer aldrig till Paris! Men du, som reser till det sköna Frank
rike om några dagar, du skall få ett uppdrag av mig. Jag vill veta Såväl konstnärliga som enklare
SVENSKA MÖBELFABRIKERNA
MÖBLER
bland annat just vad Seinens vatten har för en kulör i verkligheten. Man vill ju gärna före
ställa sig det som blått. Men det är det natur
ligtvis inte. Snarare grågult och smutsigt. Illu
sionerna är ju till för att krossas i denna snöda värld. Och så är det en annan flod, som alltid intresserat mig — Loire. Jag skulle gärna vilja veta dess djup, dess bredd och segel
barhet. Ja, du 1er, min ärade kollega! Du förstår inte min nyfikenhet i det fallet. Upp
riktigt sagt gör jag det knappast själv. Men det är min privata lilla fluga, att en gång kunna förvåna samtiden med min sakkunskap i fråga om dylika, visserligen mer eller mindre betydelselösa detaljer. Personligen kan jag inte förskaffa mig visshet. Till ort och ställe kommer jag aldrig. Däremot kan du hjälpa mig — genom en uppoffring av så ringa art, att jag inte tvekar om att begära den. Kanske kan denna uppoffring rent av väcka ditt in
tresse för det geografiska, eller geologiska, hur du nu vill kalla det. I så fall har jag samtidigt gjort en god gärning.
— Käre bror, sade adjunkten Bergmark leende, kan jag stå till tjänst med så litet, gör jag det mer än gärna. Men jag anhåller för alla eventualiteter om en skriftlig promemoria.
Mitt minne börjar svika mig på ett högst pe- nibelt sätt. Med papper på fickan garanterar jag däremot på förhand ett tillfredsställande resultat...
Läroverksadjunkten Adolf Bergmarks fran
ska sommar började lida mot sitt slut. Paris var ett definitivt fullbordat kapitel. Med grä
melse erinrade han sig plötsligt, att han to
talt glömt bort att undersöka färgen på Sei
nens vatten. Och ändå hade han uppehållit sig dryga tre veckor i Ljusets Stad. Men i Nantes, där han för tillfället befann sig, er
bjöd sig ett tillfälle till bot. Här flöt Loire, den flod, som spelade en så egendomlig fram
trädande roll i kollegan Carlanders inbillnings- liv. Vaktposten på bron liknade en hygglig, svensk bondpojke. Det kunde väl näppeligen anses påträngande att anställa en hövlig in
tervju . . .
— Hur bred floden var? Hur djup? Se
gelbarheten ?
-—- Å, monsieur, så gärna . . .
Exakta uppgifter, på stället och landets språk utförligt annoterade i lektor Carlanders promemoria.
Men när läroverksadjunkten Adolf Berg
mark en av de första dagarna i augusti må
nad år nittonhunclrafjorton stod i begrepp att lämna Frankrike, visade det sig, att detta icke var en så lättvindig procedur som i forna tider. Det hade mörknat i horisonten, och järnridån stod i begrepp att höja sig för mänsklighetens blodigaste drama.
Vid belgiska gränsen kom det in en stor, grov, svartmuskig karl i kupén och anhöll ar
tigt, men bestämt, om legitimation.
Adjunkten Bergmark satt ensam i sitt an- draklassbås.
— Legitimation, upprepade han i förvånad ton. Legitimation . .. Pourquoi ?
— Å, monsieur, bara en formalitet ! I krigstider kan man aldrig vara nog försiktig!
Frankrike vimlar av tyska spioner...
Adjunkten Bergmarks anletsdrag avspeg
lade ett stort frågetecken.
— La guerre, sade han. Kriget? Je ne comprends pas —
Frågetecknet hoppade hastigt över till den grova karlens ansikte.
— Monsieur behagar skämta ! Monsieur vet naturligtvis att det är krig — världskrig!
Monsieur har inte kunnat undgå att se det i tidningarna!
Men det var just vad adjunkten Bergmark hade undgått. På en hel vecka hade han inte ögnat i en tidning. Han svävade i en full
ständig och barnaren okunnighet om de sista dagarnas ödesdigra händelser.
■—- Legitimation, mumlade han frånvaran
de. Legitimation .. . Hur skall jag kunna le
gitimera mig?
Han stack handen i fickan och drog upp sin plånbok.
— Här är ett visitkort, une carte de visite, monsieur, men det är naturligtvis inte nog ...
Då föll en papperslapp ner på golvet i ku
pén, det var lektor Carlanders promemoria.
Blixtsnabbt böjde sig detektiven fram och fis
kade upp det. Ett brett, belåtet leende illu
minerade hans mun.
— Men detta duger! Cela me suffira, mon
sieur! Floden Loires bredd, djup och segel
barhet. Det är utmärkt! Jag såg förresten genast att ni var tysk. Monsieur, jag tar mig friheten att förklara er häktad för spioneri.
Vid nästa station torde ni ha godheten att lämna tåget —■ i mitt sällskap. . .
Läroverksadjunkten Adolf Bergmark steg ut från rektorns ämbetsrum. Ännu med en skolkande skolpojkes skamkänslor i kroppen smög han sig ut genom korridoren. Höstter
minen var i gång sedan sex dagar tillbaka.
I trappan stötte han ihop med lektor Car- lander.
y— Nå kära bror, det må jag då säga! Det var en angenäm överraskning! Vi har sörjt och begråtit dig som död... Nu måste du berätta !
— I sinom tid skall jag nog göra det, sade adjunkten Bergmark stilla. Men så mycket kan jag säga dig redan nu, min ärade kollega, att det historiska avgjort är mindre riskabelt att intressera sig för än det geografiska...
Mina levnadsminnen.
Av HELENA NYBLOM.
(Forts. fr. n :r 12.)
MEDAN HÖGTIDLIGHETERNA FÖR- siggingo i domkyrkan, förde jag honom upp på Slottsbacken, som var det bästa stället jag visste, och där sutto vi tysta bredvid varandra på en bänk och skådade ut ovçr landet, han med sin instängda smärta oah jag med den plågsamma känslan att inte kunna säga ho
nom ett ord till uppmuntran eller tröst. Innan han reste på kvällen, tog han löfte av min man, att vi skulle bli hans gäster, när vi snart, som våra planer voro, reste till Rom.
Det var ganska underligt att från den en
samme mannens sorg vända åter till allt det jubel varav Uppsala under högtidsdagarna var uppfyllt.
Hela staden vimlade av folk, varibland he
dersgäster och deputerade från snart sagt alla Europas länder. Dessutom mötte man allt som fanns av lysande namn och berömdheter i Sveriges rike, och Uppsala visade sig från sin allra vackraste sida, med fladdrande fanor, sång och musik under en tindrande klar him
mel.
Hela festen hade en ideell prägel. Man kän
de med glädje att d'et var en ideell anledning som samlat så många utlänningar under Sve
riges fana, och man blev övertygad om, att det inte behövs krig för att förena människor till ett gemensamt mål, men att en stor oc-h mänsk
lig sak har samma makt att sammanföra och att väcka entusiasm.
I den långa, ståtliga processionen som den 5 september 1877 på morgonen vandrade från Carolina Rediviva ner mot domkyrkan gin- go vänskapligen sida vid sida utlänningarna från Europas olika länder: Frankrikes, Tysk
lands, Belgiens, Hollands, Österrikes, Ryss
lands delegerade. Alla hade samlats här för att gemensamt frambära sin vördnad och sin sympati för Uppsala universitet som ett av kulturens centra. Här var inte fråga om oli
ka nationalitetskänsla, intet spår av hat eller hämnd eller avund. Allt samman
smälte i en harmonisk klang, som ljöd till ära och hyllning för mänsklighetens bästa strä
vanden. Man trodde på att Europa hade kom
mit till insikt om sitt sanna val, när dess olika representanter nu räckte varandra handen i samma glädje över ett kulturens minne.
Man anade den gången inte hur löst både kulturen och harmonien satt. Gud ske lov att man inte kan se in i framtiden, och att ingen av alla dessa nationaliteter, som tilljub- lade varandra vänskap och förståelse på Upp
sala universitets högtidsdag, kunde tänka sig möjligheten av vad vi nu de sista åren ha blivit vittne till, en barbarisk förstörelselust av det bästa kulturen frambragt, ett lidelse
fullt hat, som det kanske fordras århundra
den för att kunna dämpa.---
Men som sagt, denna höstmorgon 1877 var idel solsken och glädje. Då processionen tagit plats i kyrkan och kungen och kronprinsen anlänt, inleddes de främmande sändebudens tal av professor König från Bern, som bragte hälsning från Schweiz. Därefter framträdde i tur och ordning geheimerådet Grot från Ve
tenskapsakademien i St. Petersburg, professor Bonders som representant för Amsterdam, professor Sande Bakhuysen för Leyden, pro
fessor Pellicioni för Rom och Bologna, Eng
land och Skottland representerades av en hel rad professorer från dessa länders olika uni
versitet. Därefter framträdde den franska bildningens representanter, följda av de bel
giske delegerade. Följde så professorerna från Prags universitet, och professor Hesche från Wien som Österrikes representant. Berlin representerade Tyskland och hade skickat sin berömde professor Weierstrass, omgiven av de talrika ombuden från Tysklands övriga aka
demier, och slutligen kommo Finlands, Norges och Danmarks representanter. Var ooh en av dessa framförde sin hälsning i ett kortare tal, än på sitt eget språk, än på franska och latin.
I Botaniska trädgården hade uppförts en paviljong, innehållande, utom toilettrum, en matsal 240 fot lång, 60 fot bred och 43 fot hög, där middagen var arrangerad av källar- mästar Svanfeldt, med hans vanliga smak och ordning, och där kung Oscar och dåvarande kronprinsen presiderade. Efter middagen uppvaktades de församlade av studentkåren, som med sången i spetsen, anförd av Ivar He
denblad, intågade i Botaniska trädgården, vid vilket tillfälle docenten Ivar Afzelius på. fran
ska frambar studentkårens hälsning och ut- bragte ett leve för universitetets gäster. Emel
lertid hade mörkret fallit på och illuminatio- nen började, den sträckte sig över hela Upp
sala, från slottet, som strålade i ljus, till de mest avlägsna gränderna. Nästa dag, den 6 september, var jag med i kyrkan. Min man var promotor i filosofiska fakulteten och promoverade bland andra Henrik Ibsen, vil
ken jag aldrig såg. På denna dag uppfördes i kyrkan den allbekanta kantaten, skriven av Viktor Rydberg, med musik av Josephson och som väl är något av det vackraste Viktor Ryd
berg skrivit. För övrigt den enda betydande
KLÄNNING
BLIR ELEGANT KEMISKT TVÄTTAD 1 ELLER FÄRGAD HOSÖRGRYTE KEM ISKA TVÄTT & FÄRGERI AB*
GöteborgP*i&ncbsättnift$ i enlighet med de nya garnpriserna, à våra
Möbeltyger, Gardiner, Bomullstyger, Mattor.
Konstflitens Jörsäljningstnagasin, Göteborg.
Prover på begäran, Precisera vad som önshas.
326 —
5^|]
poesi som jubelfesten gav anledning till. Den gjorde stor och allvarsam verkan.
Vid sidan av mig satt i kyrkan fru Åberg, styvmor till docenten Heap Åberg. Hon var spansk sydamerikanska och bländande skön.
Jag kommer ännu ihåg att hon var klädd i en mörkgrön sammetsklänning, broderad med guld, och hade en svart slöja över håret. Då min man lyfte en av doktorskransarna, fick han syn på henne, och han försäkrade att han rakt höll på att komma av sig, så vacker var hon. Hon återvände sedan med sin man till Amerika och dog på en resa till Europa.
Klockan två var högtidligheten i kyrkan slut, ooh klockan tre samlades alla, som skulle deltaga i promotionsmiddagen, i festbyggna
den i Botaniska trädgården. Vid 53 bord, fest
ligt dukade med blommor, fingo inte mindre än 1,500 gäster plats, men den största ordning rådde, eftersom varje gäst hade fått ett kort, som angav hans bestämda plats. Efter mid
dagen, där ånyo kung Oscar och kronprins Gustaf presiderade, begåvo alla middagsgäs
terna sig ut i Botaniska trädgården, som var uppfylld av en skara av 7—8000 människor.
Från en tribun, som var uppförd utanför orangeribyggnaden, framträdde efter varandra olika talare, vilkas anföranden till en del voro så betydande och, sedda i vår nuvarande tids ljus, så mäktiga, att jag tror det vara av in
tresse att här påminna om dem. Sålunda ut
talade geheimerådet Grot från Petersburg sig om Rysslands beundran för Sverige. Han ta
lade på svenska och sade : ”Ryssland, som på senare tider insett många av sina brister och oförtrutet strävat till sin sociala och andliga förkovran, erkänner öppet, att det i detta hän
seende har mångt och mycket att lära sig av sina på civilisationens bana äldre grannar; — men, tilläde han, vi våga tillika förmoda, att om dessa ville vinnlägga sig om en närmare bekantskap med våra förhållanden, de å sin sida säkert skulle känna sina sympatier växa för det godsinta, rikt begåvade, framåtskri
dande ryska folket. Det är en vann önskan om ett sådant ömsesidigt närmande av bägge nationerna, om ett livligare utbyte av tankens, konstens och industriens alster dem emellan, jag tar mig friheten att å mina landsmäns vägnar vid detta tillfälle uttala.”
Hade han inte rätt? Vad veta vi egent
ligen här i Sverige i allmänhet om Ryssland?
Men man har alltid förvånansvärt lätt att ut
tala sin dom om vad man inte känner och är då gärna envist övertygad om att ha ab
solut rätt.
Då Grot slutat sitt tal, uppträdde professor Donders från Utrecht, representant för veten
skapsakademien i Amsterdam, och erinrade om, att Linné uppehållit sig tre år i Holland och först där blev kreerad till doktor. Kanske det var Linnés lyckligaste år han tillbragte i Holland, varifrån han återvände till Sverige vid trettio års ålder som en berömd man. — Nu fick professor Panum från Köpenhamn ordet. Han började med att tala om födelse
året för Uppsalas och Köpenhamns universi
teter och yttrade skämtsamt att ”enhver ved jo, at det of te er meget vanskeligt at faa at vide, hvor gammel en äldre Dame er”. Emeller
tid upplyste han om att ”allerede 1474 fik Christian den 1 :ste en Bulla af Pave Sixtus med Tilladelse til at oprette et fuldständigt Universitet i Kjöbenhavn, og at denne vel blev benyttet, men dog ikke med större Iver end at Universitetet i Kjöbenhavn först blev ind- viet den 1 :ste Juni 1479 (alltså fem år efter).
Sten Sture havde imidlertid efter Ärkebiskop Jacob Ulf sons Tilskyndelse först 1477 af Pave Sixtus faaet den Bulla som tillod Opret- telsen af et Universitet i Upsala, men i Sve
rige tog man med en saa stor Energi fat paa Sagen, at Upsala Universitet allerede kunde
Ståthållaren Venturi.
indvies i samme Aar, 1477, faa Maaneder ef
ter at Påvens Tilladelse var indhemtet. Saa- ledes blev da Upsala unegteligt Nordens äldste Universitet, og saaledes fik Norden saa at sige paa een gang to Universiteter ligesom Tvillinger — i Stedet for, som oprindeligt var paatänkt, kun eet.”
Man ser härav att det sedan gammalt har varit en svensk dygd att handla energiskt och praktiskt och ett danskt fel att ”sudda”. —
Förresten innehöll professor Panums tal så många utmärkta tankar à propos universite- ternas uppgifter, att jag tror mig göra läsaren en tjänst med att anföra vissa delar därav.
Bland annat sade han : ”Jeg mener at begge vore Universiteters Oprindelse skyldes den Selvständighedsfölelse som er karakteristisk for de nordiske Folk, den nordiske Selvstän-' dighedsfölelse, som krävede at Nordens Son
ner ikke skulde behöve at gaa til Paris eller til andre fremmede Universiteter for at stu- dere, og som derfor behövede og forlangte et hjemligt Universitet, men som ikke blot for
langte Uafhängighed af de Fremmede, men ogsaa fuld Anerkjendelse af längere For- skjelligheder, som karakterisere de nordiske Folks enkelte Stämmer, navnlig Svenske og Danske. Ogsaa disse Forskjelligheder have jo deres Berettigelse, ligesom det enkelte Men- neskes Individualitet har et berettiget Krav, som Nordens Mänd altid have hävdet, frem- deles hävde og altid bör hävde. Sevlständig- hedsfölelse er en Dyd, den avler Kraft og Dygtighed. Men den kan, naar den overdrives, medföre Fare for at väre selvgod, uimod- tagelig for Beläring og Fare for at väre Skinsyg paa andres Fortrin. Men vi bör ikke väre skinsyge paa hinanden, vi bör gjensi
dig anerkjende de Fortrin, den ene kan have i nogle, den anden i andre Henseenden, og vi bör söge at läre af hinanden og at supplere hinanden. Den mest fremträdende Forskjel imellem Upsalas og Kjöbenhavns Uni
versiteter er den, at det ene har udviklet sig i en mindre Stad, det andet i en stor Hoved- stad. Hvem kan sige, om dette eller hint er heldigst ? Jeg har haft den Lykke i en längere Aarräkke at have väret virksom ved et Universitet i en mindre Stad, i Kiel, og derefter, nu ogsaa i en längere Aarräkke, at have virket ved ét Universitet i en stor Stad, i Kjöbenhavn, og jeg kan derfor tale af Er- faring, naar jeg mener, at et Universitets Be- liggenhed i en mindre Stad har et Fortrim
. .... . . ... . . . .0 t Nu är rätta tiden i
? för ärade kvartalsprenumeranter att för- 1
? nya prenumerationen på Idun, I
I DEN LITTERÄRA VECKO- i
TIDNINGEN. f
’---,---
1
derved, at denne er günstigere for den stille, videnskabelige Virksomhed og for de ideelle Interessers Udvikling; men att paa den anden Side Beliggenheden i en stor Stad bringer Videnskabsmändene i nöjere Berörelse med og i et nännere Forhold til de praktiske For
maal og at det i forskjellige Retninger kan frentbyde större Hjelpemidler, end der staa til Raadighed i den mindre Stad. Det ene saavel som det andet har saaledes visse sär
lige Fordele, saaledes at de Universiteter, som i denne Henseende have faaet saadanne for
skjellige Kaar, som Upsala og Kjöbenhavn, kunne supplere og gjensidig understötte hin
anden”. — Men nu kommer det viktigaste, och vad som tyckes mig ha betydelse för alla ti
der. — Professor Panum yttrade : ”Begge vore Universiteter og alle Universiteter have, foruden den Opgave at uddanne de Studeren- de i specielle Fag og Videnskaber, de behöve for deres senere Livsstillinger, tillige store og almindelige fälles Formaal. Som saadanne betragter jeg den Udvidelse, den menneskelige Bevidstheds Synskreds faar ved Aandens Ud
vikling. Det raa Naturmenneskes hele Tän- ken og Sträben gaar jo kun ud paa at til- fredsstille sine egoistiske Fornödenheder og Lyster: Den gode Spidsborgers indskränkede Formaal er at filfredsstille sin Families Tarv og Önsker. Ved en höiere Dannelse udvikles Kjärligheden til Fädrelandet, men Opfattelsen af Fädrelandets Begreb og Grändser kan da blive forskjellig alt efter Standpunktet, idet for Nogle Staten er Fädrelandet, medens An
dre opfatte Fädrelandets Begreb og Grändser afhängigt af de politiske Forhold og betegnet ved det fälles Tungemaal, ved de fälles Sä
der og ved Nationaliteten i höjere Betydning.
Men Synskredsen bör ved Aandsudviklingen udvides endnu videre og före til den Erkjen- delse, at der gives Noget som bör staa höjere end Fädrelandskjärligheden, og dette er netop det Formaal, som sammenknytter alle Univer
siteter, det er nemlig Sträben efter Oplysning v og Sandhed i alle Retninger og Udviklingen af den ubetingede og uegennyttige Sandheds- kjärlighed, som fostres af grundlige videnska
belige Undersögelser og som karakteriserer den sande Videnskabsmand — den ubetingede og uegennyttige Sandlhedskjärlighed, som er en Motstander og Fjende af Lögn og Usandhed i alle de forskjellige Skikkelser un
der hvilke den kan fremträde, den modige Sandhedskjärlighed, som er beredt til Kamp imod enhver Slags Humbug paa Industriens saavel som på Politikens og paa hvilket som helst andet Omraade. Derfor vil jeg med hjertelig Tak for denne skjönne Fest forbinde Önsket om alle Universiteters nöjere Sam- menslutning og Samvirken, og om en endnu nöjere og speciellere Sammenslutning og Sam
virken af de nordiske Universiteter, og ganske specielt om Udviklingen af en stedse inderli- gere Förbindelse og et virkelig broderligt Samliv imellem Upsala og Kjöbenhavns Uni
versiteter.”
Topelius frambar Finlands hälsning i ett kort tal, som hade en skaldisk värme och lyft
ning. Det lydde som följer: ”Min röst är för svag att behärska detta vida fält, men mitt lands stämma får icke saknas på denna tribun, som blivit internationell och som därmed vitt
nar om den svenska vetenskapens europeiska betydelse och om Uppsala TjpTniversitets cen
trala ställning för Nordens kultur. Jag utbe
der mig att få bringa Sverige och Uppsala en varm välönskan från Finland och dess uni
versitet. Vi kommo från våra gravar vid Borgå och från ekot av kanonernas dån vid Balkan, för att glädja oss åt Sveriges blom
ning och åt Uppsala Universitets ärofulla min
nen.
(Forts.)
— 327 —
IDUNS FÖLJETONG
—Wb
LUCIA. AV MATILDE SERAO.
ÖVERSATT FRÂN ITALIENSKAN AV ERNST LUNDQUIST.
(Forts.)
”SIGNORINA ALTIMARE SKREV gudomligt”, sade Galimberti torrt.
”Mycket möjligt”, sade Andrea och valde ut en cigarrett åt sig. ”Behagar ni en? Inte?
Jag kan försäkra, att de inte äro dåliga. Som sagt”, tilläde han, i det han åter sträckte ut sig i soffhörnet och blåste ut ett rökmoln,
”hon måtte ha gjort er melankolisk.”
”Signorina Altimare är en intressant och li
dande ung kvinna. Hon är mycket olycklig”, envisades Galimberti helt blek och fick hals
duken på sned i sin iver att försvara sin f. d.
elev.
Andrea såg nyfiket på honom och smålog litet.
”Hon går på bal ändå”, fortfor han hård
nackat; det roade honom att iakttaga Galim
berti i tysthet.
”Det gör hon, men av tvång och för att skingra sin melankoli. Hon har inte dansat ett enda varv, som ni har sett.”
”Därför att ingen har bjudit upp henne, ja.
Jag slår vad om, att hon dansar en hel vals med mig, om jag går och bjuder upp henne.”
”Det gör hon inte, hori är alltid rädd för att få hjärtklappning. Hon har så lätt för att svimma.”
"Åh prat, om jag för henne, skall ni få se, att hon svänger om som en snurra. Ingen dam har någonsin svimmat i mina armar.”
Men nu tystnade han, ty han tyckte synd om Galimberti, som rodnade och bleknade om vartannat, tummade sin chapeaubas och be
traktade Andrea med ett sådant uttryck av smärta och vrede, att denne ångrade sig över att ha plågat honom för länge.
”Men hon är alldeles för mager och kantig.
För mig får hon gärna vara i fred. Men...
dansa med henne, ni, herr Galimberti! ”Han tog honom vänskapligt under armen för att föra honom ut.
”Jag dansar inte”, mumlade Galimberti och lät sitt stora huvud sjunka mot bröstet. ”Jag kan inte dansa.” —
Giovanna Cascacalenda kom åter in, stödd på en kavalleriofficers arm. Hon strök sig intill honom, så att hennes arm vidrörde hans uniformsrock, och såg upp på honom. Han smålog under sina blonda mustacher och krå
made sig i sin nya uniform; det var en äkta salongsofficer, en av dem, som ställa sabeln ifrån sig i tamburen.
”Nåväl, Giovanna, har gubben bestämt sig?”
”Det står och väger, men ingenting är av
gjort”, sade hon i missnöjd ton. ”Det är högst obehagligt för mig, det inser du väl.”
”Men så betänk då resultatet! Grip dig an, Giovanna. Du är förtjusande i kväll.”
”Är jag dig i lag?” viskade hon med an
siktet tätt intill hans.
”Kolossalt. När jag tänker på, att den där gubben ..
”Tänk inte på det, Roberto ; det är nödvän
digt”, inföll hon och blev åter allvarsam.
”Jag vet nog, att det är nödvändigt. Det är ju jag, som har rått dig till det! Först
och främst skulle din far aldrig ge dig till mig, .det är inte att tänka på. Och den där gubben, som ännu är presentabel...”
”Åh, presentabel...”
”Jo, med kommendörsbandet över fracken, sin skalliga panna och små vita polissonger ser han just ut som en gravitetisk äkta man. Och sedan.. .”
”Det är ännu långt till ”sedan”, Roberto.”
Hon betraktade honom med smäktande ögon, halvöppen mun och en lättjefull trötthet över hela sin vackra gestalt.
”Det beror på dig. Skynda dig!”
”Och du glömmer mig aldrig, Roberto, inte sarit, min vackre Roberto?”
”Glömma dig, Giovanna, som är så skön, så förtrollande? Du vet ju, att jag uppoffrar mig, då jag avstår dig till Gabrielli? Vet du, vad jag går miste om?”
”Du går inte miste om allt”, sade hon lidelsefuilt.
Han böjde sig ner och tryckte en lång kyss på hennes arm; hon lät honom hållas, hon stod där med halvslutna ögon, färdig att kasta sig i hans armar, fastän de endast voro tio steg ifrån salongen. Officeren lyfte upp hu
vudet och sade mera politiskt än galant :
”Det är farligt att stanna här längre; gub
bens svartsjuka kunde vakna.”
”Åh, min Gud, så tråkigt ! Men.. . för din skull...”
”Om du skulle sjunga i kväll?”
”Nej, mamma vill inte.”
De gingo ut i danssalen.
De bägge väninnorna styrde sina steg till trädgårdssoffan och slogo sig ner där bred
vid varandra, efter att först ha sett till, att släpen föllo som de skulle. Lucia Altimare kastade sig ner, som om hon vore trött. Hon bar en besynnerlig dräkt av ljusgrönt tyg, en blek, matt färg; kjolen var draperad i långa,
Sigrid Arnoldson,
vår frejdade landsmaninna, som under decen
nier varit en stjärna på europeiska operasce
ner, har i dagarna fyllt 60 år. Gift med sin impressarie Fischhof är hon numera bosatt i
Wien.
djupa veck som en grekisk peplos, utan pryd
nader. Det tätt åtsittande livet var däremot garnerat. Över hals och armar bar hon en grönaktig slöja, ett ljust moln, som dolde hen
nes magerhet och dämpade de något skarpa linjerna. Det mörka håret hängde upplöst ner över ryggen och pryddes av en guirland le
vande vita rosor, som dock redan börjat viss
na. På bröstet sammanhölls slöjan av en bu
kett halvvissnade rosor. Det var på det hela taget en egendomlig företeelse, kroppen tyck
tes tillhöra en spenslig Undine, huvudet med sina magra kinder och sina glödande ögon en Sapfo, som grubblar på självmord.
Bredvid henne satt Caterina Lieti, helt ung
domsfrisk och älsklig i sin ljusröda dräkt, som klädde hennes lilla figur så väl. Om halsen bar hon ett gnistrande juvelsmycke och på håret en liten plym med darrande briljan
ter. Hon böjde sig ivrigt fram och talade med Lucia, vars tankar tycktes vara långt borta.
”Jag har kommit hit, emedan jag ansåg mig inte kunna slippa”, sade Lucia med sin slä^
piga röst, som nästan tycktes tyngas av orden.-
”Och så visste jag, att jag skulle träffa dig.
För övrigt har min far roligt här. Han är ung, han dansar. Varför har du inte svarat på mitt sista brev?”
”Jag skulle ju snart komma hit... och du förstår..
”Jag hoppas, att du inte låter din man läsa mina brev”, sade den andra med en nyans av förakt i sin röst.
Caterina rodnade och skakade på huvudet.
”Din man är en hygglig människa”, erkän
de Lucia i överseende ton. ”Jag tror, att han passar för dig. Du är vacker i kväll. Men du har för mycket juveler.”
”Det är presenter från Andrea”, sade hon och såg stolt ut.”
”Jag hatar juveler. Jag skulle aldrig vilja bära sådana.”
”Om du gifter dig, Lucia ...”
”Gifter mig? Du vet ju, vad jag har skri
vit till dig.”
”Ja, men jag tycker synd om den stackars Galimberti, som följer efter dig överallt, som beundrar dig på avstånd och älskar dig utan att våga säga dig det.”
”Det är inte mätt fel, Caterina.”
”Tänk, han är kanske fattig, han plågas kanhända hos alla de här rika människorna, till vilkas fester han följer dig. Du är ju så god, hav medlidande med honom. Han ser så ,utpinad ut, tycker jag.”
”Vad skall jag göra? Han är liksom jag ett av ödets offer.”
”Vilket öde?”
”Han har inte kommit på sin rätta plats i livet ; han förtjänade att vara rik, vacker . ..
och det är han inte. Jag borde ha fötts an
tingen till okunnig bondflicka eller till drott
ning över ett folk, som jag skulle ha gjort lyckligt. Vi äro två eländiga varelser. Vi trösta oss genom en brevväxling, vari våra sargade hjärtan lätta sig.”
”Men han är kär i dig.”
”Jag kan inte älska någon, det är inte min
— 328 —
lott”. — och hon antog en sträng min nästan som en staty, en gre
kisk hjältinna drabbad av ödets förbannelse.
Caterine gjorde henne inga frågor. Hon kände sig gentemot Lucia påverkad av den sällsam
ma förtrollning, som drömman
de fantaster utöva på en lugn och sansad natur.
”Jag har nu börjat gå och be
söka de fattiga i deras hem, Caterina. En intressant och människoälskande sysselsätt
ning. Den är en källa till de ljuvaste själsrörelser. Vill du komma med?”
”Jag skall tala med Andrea.”
”Måste du alltid be honom om lov ? Har du så förlorat din fri
het?”
”Ser du, när man är gift...”
”Säg mig, Caterina, vari be
står det sällsamma, den egent
liga lyckan i äktenskapet?”
”Det kan jag inte förklara.”
”Säg mig då åtminstone, varför äktenska
pet alltid släcker kärleken?”
”Jag vet inte, Lucia.”
”Skall då äktenskapet alltid vara livets stora mysterium?”
”Vem har sagt dig det?”
”Mitt hjärta, Caterina”, svarade den andra och reste sig.
Hon lyfte upp handen till en högtidlig åt
börd och sade: N
”Det finns bara en sak, som verkligen existerar.”
”Och detta är?”
”Lidelsen.”
”Unga män äro alltid mest omtyckta”, sade commendatore Gabrielli till Giovanna med en av sina vanliga nervösa ryckningar i mungi
pan.
”Men de äro inte mina ideal”, svarade Gio
vanna lugnt med sin bedårande röst. ”Jag har alltid känt ett visst förakt för dessa lättingar utan intelligens och utan karaktär, som för
nöta sin ungdom på att spela, rida och slösa pengar på fruntimmer.”
Och hon låtsade som om hon rodnade bak
om den uppslagna solfjädern.
”Kanske har ni rätt, signorina Giovannä.
Men en vidlyftig ung man blir ofta en god make.”
”Det tror jag inte, commendatore■ Ni får ursäkta, att jag inte kan dela er åsikt. Se på Angelina Toraldos man... en
sådan pärla till äkta man ! Då hon gråter och beklagar sig, slår han henne, -efter vad det påstås.
Det är gräsligt. De där unga äkta männen äro så brutala. Se på Andrea Lieti, så klumpig han är mot den lilla Caterina! En mogen man däremot...”
”Har ni någonsin haft tillfäl
le att jämföra, signorina Gio
vanna ?”
”Ofta. En allvarlig och stad
gad man, som har sina åsikter om allting här i livet, som har en politisk övertygelse . . .”
”Ni skulle passa bra som vär
dinna i en politisk salong”, mumlade han och såg på henne.
Hon slog ihop solfjädern och höjde på axlarna, som om den vackara kroppen ville tränga upp ur det röda sidenlivet.
Commendatorens kattögon lyste bakom guldlorgnetten. Sedan hon låtit beundra sig ett ögon
blick, slog hon åter upp solfjä
dern och sade i smekande, an
språkslös ton:
Ӂh, jag har inga talanger.
Han skulle lysa, oth jag skulle bara låna en reflex av hans glans. Vi kvinnor tycka om att vara de, som i hemlighet inspi
rera de store männen. Om ni kände vårt hjärta. ..”
Hon stödde sig på hans arm, så att hon vidrörde hans axel, hon smålog oavbrutet, smålog så att hon blev trött, och Commenda
tore Gabriellis skalliga panna betäcktes av en stark rodnad.
”Det var en dårskap”, viska
de Lucia Altknare och kastade sig ner på soffan”, en riktig dår
skap, som ni har narrat mig att begå. Jag borde aldrig ha val
sat . . .”
”Förlåt mig”, sade Andrea, skenbart förlägen, men inom sig uttråkad, där han stod framför henne.
”Det är inte ert fel’', sade hon och såg upp på honom. ”Ni är stark, ni är en stark kaval
jer, och ni ville tillfredsställa ett bizarrt in
fall. Jag borde inte ha gått in på det. Det vill säga, i början gick allt bra, valsen var förtjusande ... ni lyfte upp mig som en fjä
der, men så började jag bli yr i huvudet. •.
salen gungade upp och ner, tyckte jag...
ljusen dansade för, mina ögon . . . jag kände mig nära att kvävas .. .”
”Vill ni ha något att dricka?”
”Nej”, svarade hon iskallt, då hon sålunda såg sina fantasier avklippas.
”Ett glas punsch? Punsch är ypperligt för magen”, fortfor han tanklöst. ”Den värmer och stärker. Jag skall ta mig ett glas. Jag ber er, drick någonting, om ni inte vill skaffa mig samvetskval. Allt ont kommer från ma
gen. Vill ni, att jag skall gå efter Caterina?
Hon skall nog säga er att jag har rätt.”
”Har Caterina inte sett oss gå hit in?”
”Det tror jag inte. Hon dansade med Fe
derico Passalancia, min svåger . Caterina är vacker i kväll, inte sant?”
Men Lucia Altimare svarade icke. Hon var blek, drog djupt efter andan, och gled sedan avsvimmad från soffan ner på golvet.
Andrea svor i tankarna en gruvlig ed över alla valsande damer och de narrar, som bjödo upp dem.
III.
Varje morgon gick Lucia Altimare klädd
’i lång nattrock av ylle med rö
da, gula ooh mörkblå ränder, sammanhållen kring livet av ett guldsnöre och dammade i sina rum, en sängkammare odh en liten salong, där hennes far lät henne leva alldeles som hon ville.
Denna dammning, som hon punktligt förrättade, alltid på samma klockslag, sedan hon klätt sig ooh bett sin bön, var för henne en utsökt njutning.
Först och främst tyokte hori sig utföra en nyttig och from handling, då hon sålunda be
kämpade sin stolthet och använ
de sina svaga krafter till ett grovt arbete. Medan hon tor
kade dammet av möblerna, sade hon till Giulietta i nedlåtande ton :
”Gå, ni ; jag skall nog göra det själv.”
(Forts.) Vad kan ge den gamla svenska bygden ett mer
pittoreskt inslag än nationaldrakten eller rät
tare bygdedräkten? Till utställningen i Nor
diska museet av svenska nationaldräkter ha också samlats en del konstverk med motiv ur folklivet. Här ser man överst ett litet Rätt- viksherrskap, målat av Hanna Winge, nederst en munter marknad i det forna Lund, fram
ställd av J. IV. IVallander.
Scen ur filmen ”De röda artisterna” (efter Herman Bangs ”De fire Djœvle”), som nyligen haft premiär på flera Stockholmsbiograf er.
— 329 —
LUSTRESA TILL SAGOLANDET.
LYCKORINGEN. EN SAGA FRÂN TYROLEN.
FÖR MÄNGA, MÄNGA ÅR SEDAN, DÄ DET ännu växte stora skogar, där det nu ligger frukt
bara och frodiga gröna ängar, bodde en fattig man i en koja djupt inne i skogen. Han hade många faror att kämpa emot, ty vargar och björnar strö
vade omkring hans stuga och elaka dvärgar och troll drevo sitt spel i bergsklyftor och skogssnår.
Kojan, där han bodde, såg eländig och fattig ut.
Den var hopfogad av trädstammar, och hålen mel
lan dem voro tillstoppade med grön mossa. I stället för dörr hade stugan ett galler, flätat av starka och sega tallgrenar. Ini kojan fanns en bädd av mossa, på några träkrokar hängde alle
handa husgeråd och mitt i rummet var en eldstad.
Men inne i den enkla kojan bodde lyckan. Pe
ter — så hette mannen — hade gift sig med en fattig flicka och tillsammans med henne och några får och getter slagit sig ned i vildmarken. De levde glada och nöjda, deras hjord förökade sig år från år, och redan första året fick Peter tillverka ett nytt husgeråd, som vållade honom åtskilligt huvud
bry — en vagga.
Och så gingo åren, tills slutligen tre gossar och tre flickor fyllde den en gång så tysta skogsglän
tan med sitt glada skratt och stoj. Peter och hans hustru strävade och arbetade för sin familj. Ibland gick han ut på jakt i skogen med geväret i hand för att skaffa villebråd till middagen, andra dagar drev han sina får och getter ned i dalen för att köpa nyttiga saker till sitt anspråkslösa hushåll : en säck vitt mjöl, skoläder eller det tjocka ylletyg, sam Tyrolens vävare av gammalt tillverka. En spinn
rock hade Petter gjort åt sin hustru och nu ville han också snickra en vävstol, så att hon skulle kun
na väva deras linne under de långa vinterkvällarna.
Stugan hade han tillbyggt, murat bakugn och byggt stall åt sina får och getter. Men plötsligt tog lyc
kan avsked från Peter och olyckan drog in i hans hus.
På ett oförklarligt sätt försvunno en dag flera stycken av fårahjorden. Nästa dag saknades ännu flera. Peter sökte ivrigt i klyftor och på skogsstigar.
Förgäves. Och då han kom hem igen, var den älste gossen försvunnen. Och åter sökte Peter förtvivlad i skogar och dalar, ropade överallt, men intet svar.
Icke ens den döda kroppen av sitt älskade barn fann han. Och när han åter kom hem, var det näst äldsta barnet, en älsklig flicka, borta. I tårlös smärta sökte den olycklige fadern överallt, men fann intet spår. Då några dagar senare också den näst äldsta gossen försvann, förstodo föräldrarna att det var trolleri med i spelet. Peter gick då till en gammal vis eremit, som bodde i närheten och som hade namn om sig att kunna fördriva trolltyg. När den from
me eremiten hört historien sade han : Det är dvär
gen Ifinger, som stulit dina barn för att de skola vakta hans boskap. För hundra år sedan gjorde han ett liknande streck och då förvisade jag honom på hundra år till Pfelders klyftor. Nu har min troll
formel förlorat sin kraft och han driver åter sitt ofog.
Därpå tog eremiten en urgammal bok med en dödskalle, doppade en svart korpfjäder i en skål med björnbärssaft och när han bläddrat en stund i
boken, skrev han ned en formel på ett stycke per
gament. Tag detta, sade han, och i morgon bittida, då den första solstrålen förgyller gaveln på din stuga, skall du kasta en Marie nj'ckelpiga i luften och följa henne dit hon flyger. När du får sé dvär
gen, skall du taga av honom ringen han bär på vänstra handens lillfinger. Det är en lyckoring och
TUPPEN OCH HÖNAN.
En rysk fabel.
Det var en gång en tupp och en höna, och de gingo ut i skogen för att leta nötter.
När de kommit till hasselskogen, klättrade tup
pen upp i en buske för att plocka av nötterna, och hönan stannade på marken för att samla upp dem.
Tuppen kastade ned, och hönan samlade upp.
Plötsligt kastade tuppen en nöt och träffade hö
nan i ögat, så att hon blev blind. Då gick hönan hem och grät.
Så kommo några ryttare farande och frågade hönan : — Lilla höna,
varför gråter du?
— Tuppen har slagit ut mitt öga.
•— Lilla tupp, varför har, du slagit ut ögat på hö
nan ?
— Hasselbusken skakade mig, jag var
att falla.
— Hasselbuske, hassel
buske, varför skakade du?
— Getterna gnagde på mig.
— Getter, getter, var
för gnagde ni på hassel
busken?
— Herdarna vaktade oss illa.
— Herdar, herdar, var
för vaktade ni getterna illa?
— Matmor ger oss in
ga plättar.
— Matmor, matmor, varför ger du icke her
darna plättar?
— Grisen har slagit ut
— Gris, gris, varför slog du ut smeten?
— Vargen tog mina smågrisar.
— Varg, varg, varför tog du grisens ungar?
— Jag var hungrig, det har Gud tillåtit mig.
Nu upphörde hönan att gråta. Och tuppen och den enögda hönan levde i endräkt som förut, och snart glömde de alldeles bort sin olycka.
så länge du bär den, skall lyckan stå dig bi. Och om du i månskenet gnider denna ring mot andra ringar, som ha samma utseende, går trollkraften över i den andra ringen.
Peter to.g nu avsked och frågade vad han skulle betala för rådet. Din narr, sade eremiten. Om du skulle kunna ge mig något, måste du vara rikare än själve kejsaren. Jag har allt. Min mor heter Förnöjsamheten, min fader heter Stoltheten. Min hustru är Anspråkslösheten, min syster Glädjen.
Dygden är min svägerska, Förnuftet min väninna, Lyckan min fiende, ty hon är bedräglig.
Då förstod Peter att han icke kunde ge eremiten något och gick efter många tacksägelser därifrån.
Följande morgon kastade han en Marie nyckel
piga i luften och sade : I Guds namn. Nyckelpigan flög förut och Peter följde efter. Det bar i väg över skogar och berg och det var redan middag, då de kommo in i en skog, där stormen kastat omkull jättelika träd som sädesax efter en hagelskur. Men Peter skydde inga faror och svårigheter. Han högg sig fram med yxan som han bar i handen och se
— snart låg ett härligt alplandskap för hans blic
kar, och på den gröna ängen vallade hans tre barn hans får och getter. Nyckelpigan, som flugit fram
för honom och visat honom vägen, förvandlades plötsligt till en vacker flicka med hår som guld, ögon som en majhimmel, kinder som alprosor och en mun som en granatblomma. Det var fröken Rosamonda från Salingens slott. Hon pekade på en sekelgammal fura och sade : Där, under denna fura, sover din och min argaste fiende. Du skall nämligen veta, att han rövat bort min käraste sys
ter Edelweiss. Tag nu en trädstam, klyv den och kläm fast i sprickan dvärgens långa gråa skägg.
Sedan skall du taga lyckoringen från hans finger och föra dina barn hem, men låta dvärgen sitta kvar i fällan. Mannen gjorde som fröken Rosa
monda sagt, klöv en knotig fura till hälften, klämde fast dvärgens skägg i sprickan och slog in en kådig kil för att hålla kvar det. Dvärgen tiggde och bad : Jag ger dig en guldklimp, stor som din stuga, om du släpper mig. Bäcken i dalen där du bor, skall alltid rinna av härligt vin, furorna skola bära kor
var och buskarna bröd, bara du släpper mig. Av dina getter skall jag göra kor, dina får skola bli hästar och din hydda ett palats. Släpp mig !
Men Peter lät icke beveka sig, jublande omfam
nade han sina barn och hälsade på fröken Edel
weiss, och sedan återvände alla lyckliga och glada till hemmet.
Och när han med sina återfunna barn dragit in i stugan, kom lyckan igen till honom, och han kunde besanna det gamla ordet om lyckoringen. Och där en gång hans koja stod, är nu odlat land. Druvorna mogna där och även fikon, persikor och granatäpp
len. Mandelträden blomma i februari och rosorna i december. Tyrolens trädgård kallas trakten, och den som reser till Bozen, Meran eller någon av stä
derna däromkring, kan ännu få se de underligt flä
tade silverringarna, som årligen i hundratusental gå ut över världen och liksom en gång den elake I fingers ring sägas bringa lycka åt sin ägare.
— 33O —
