Malmö högskola
Lärarutbildningen
Historia med kulturanalys
”Jag var lycklig på Marklunda”
Om ett dispensärbarnhem som institution, uppväxtmiljö och plats för minnen
Malin Arvidsson
Historia med kulturanalys, 61–80 poäng Handledare: Malin Thor Framlagd vid seminarium den 14 januari 2008 Examinator: Irene Andersson
1. Inledning ...4
1.1 Introduktion ... 4
1.2 Om texten... 6
1.3 Första mötet... 8
1.4 Syfte och frågeställningar... 9
2 Forskningsläge och bakgrund...11
2.1 Forskning om barnhem ... 11 2.1.1 Barnhem för flickor ...11 2.1.2 Stiftelsetøser ...13 2.1.3 Barnhemmens utveckling ...14 2.2 Forskning om barnavårdsfältet... 15 2.3 Forskning om tuberkulos ... 18 2.3.1 Sjukdomen tuberkulos ...18
2.3.2 Kampen mot tuberkulos ...18
2.3.3 Kontroll eller hjälp?...19
2.3.4 Att skydda barnen ...21
2.4 Sammanfattning... 23
3 Metod- och materialdiskussion...25
3.1 Argument för muntlig historia ... 25
3.2 Källkritik och kunskapssyn ... 26
3.3 Intervjuer ... 27
3.3.1 Förberedelser...27
3.3.2 Själva intervjuerna ...29
3.3.3 Urval ...30
3.3.4 Transkribering och godkännande...30
3.3.5 Intervjuerna som källa ...31
3.4 Artiklar... 33
3.5 Journaler ... 34
3.6 Årsberättelser... 35
3.7 Synlighet som källkritiskt kriterium ... 35
3.8 Metod för analys ... 36
4 Teoretiska perspektiv ...37
4.1 Institutioner för barn ... 37
4.2 Totala institutioner ... 39
4.3 Narrativ teori... 40
4.4 Ett uppdaterat syfte... 41
5 Undersökning ...42
5.1 Marklunda som institution... 42
5.1.1 Ett privat barnhem med offentligt stöd...42
5.1.2 Personalen ...43
5.1.4 Ett hemlikt barnhem ...45
5.1.5 Ett barnhem på landet ...46
5.1.6 Sammanfattning ...47
5.2 Människorna på Marklunda... 47
5.2.1 Barnen...47
5.2.2 Personalen ...49
5.2.3 Styrelsen ...50
5.2.4 En vanlig dag på barnhemmet...50
5.2.5 Ett hemlikt barnhem – men inget riktigt hem ...52
5.2.6 En hälsosam miljö...53
5.2.7 Sammanfattning ...54
5.3 Marklunda – en total institution? ... 55
5.3.1 Kontakt med omvärlden ...55
5.3.2 Kontakt med familjen ...56
5.3.3 Relationen mellan barn och anställda ...57
5.3.4 Regler och bestraffningar ...58
5.3.5 Möjligheter till privatliv ...59
5.3.6 Sammanfattning ...60 5.4 Minnen av Marklunda ... 60 5.4.1 Berättelsernas form ...60 5.4.2 Berättelsernas innehåll...62 5.4.3 Diskussion ...63 6 Slutdiskussion...65
Några avslutande ord ...68
PS ...68
7 Käll- och litteraturförteckning...71
Bilaga 1. Frågelista ... 74
Tabell 1. Finansiering av Marklunda barnhem... 75
Tabell 2. Anställda på Marklunda barnhem ... 76
Tabell 3. Intagna barn på Marklunda barnhem åren 1930–48 samt 1953–61... 77
Tabell 4. Orsak till vistelsen på Marklunda barnhem ... 78
Tabell 5. Medelvårdtid på Marklunda barnhem, åren 1930–48 samt 1953–53... 79
1. Inledning
1.1 Introduktion
Våren 2007 sände SVT:s Uppdrag granskning ”Berättelsen om Louise”. Som tioåring blev flickan utkastad av sin mamma, och under fem år levde hon ensam med sin psykiskt sjuka pappa. Han utnyttjade sin dotter sexuellt och de bodde periodvis utomhus. Skolan slog larm otaliga gånger, men gång på gång lades utredningarna ner – tills flickan tog saken i egna händer och rymde från sin far.1
Programmet om ”Louise” väckte en enorm ilska. I den efterföljande diskussionen på programmets internetforum ställdes ständigt frågorna: ”Hur kunde detta hända? Varför reagerade ingen?” I Vetlanda, där flickans pappa bodde, ordnades en manifestation utanför kommunhuset. Flera hundra personer krävde att socialchefen skulle avgå. Han hade
misslyckats med uppdraget – kommunens socialtjänst ska ingripa när barn vanvårdas.2 Har det alltid varit så här? Är det en självklarhet att det offentliga har ett ansvar för barnen? Nej, tvärtom. Även om det länge funnits fattighjälp och välgörenhetsinrättningar för barn är tanken att samhället har ett särskilt ansvar för barns välfärd ganska ny. I boken Makten över barnen beskriver historikern Maija Runcis hur det så kallade barnavårdsfältet växte fram under 1900-talets första decennier. Då stiftades flera nya lagar som gav stat och kommun ökade befogenheter att ingripa i familjer, och ett växande antal experter gjorde anspråk på att kunna bedöma vad som var bäst för barnen.3 Bland annat ökade antalet tvångsomhändertaganden av barn.4
Denna utveckling kan tolkas på flera sätt. Barnen sattes i fokus, de blev viktiga och hjälpta. Samtidigt påverkade de nya lagarna styrkeförhållandet mellan stat och föräldrar; de senare fick mindre att säga till om vad gäller barnens uppfostran.5 Maija Runcis har studerat föräldrars försök att få tillbaka vårdnaden om sina barn.6 Det var enligt henne mycket svårt, såvida de sociala myndigheterna inte begått något formellt fel vid omhändertagandet. Hon drar den drastiska slutsatsen att föräldrarna var totalt maktlösa.7
De omhändertagna barnen placerades vanligtvis i fosterhem eller på barnhem, och även på detta område har det förts en intensiv debatt de senaste åren. I november 2005 sändes
1 ”Ingen ingrep för att hjälpa Louise”, http://www.svt.se (2007–04-10). 2 ”Kritiserad socialchef får polisskydd”, Sydsvenskan 2007-04-14, s. 6.
3 Runcis, Maija: Makten över barnen. Tvångsomhändertagande av barn i Sverige 1928–1968, Stockholm 2007,
s. 14f.
4 Runcis 2007, s. 29. 5 Runcis 2007, s. 14. 6 Runcis 2007, s. 23. 7 Runcis 2007, s. 253.
dokumentären ”Stulen barndom”. I programmet berättar några män som bott på barnhemmet Skärsbo i Alingsås om en mycket strikt uppfostran, med inslag av misshandel och godtyckliga bestraffningar. En av dem har grundat Samhällets styvbarn, en förening som kräver
upprättelse för sådana övergrepp.8 Barn som bott i adoptivhem, fosterhem och på barnhem har även organiserat sig i föreningen Stulen barndom, som genom grupptalan krävt ersättning från städerna Stockholm, Göteborg och Malmö.9
I dokumentären intervjuades dåvarande folkhälsominister Morgan Johansson, som senare gav Socialstyrelsen i uppdrag att snabbutreda frågan om övergrepp i den sociala barnavården. I sin rapport konstaterade utredaren att det finns mycket lite dokumentation och uppföljning av barnhemmen.10 Därför tillsattes en större utredning som just nu pågår. Den bygger till stor del på intervjuer med före detta barnhemsbarn.11
Jag tycker det är bra att förhållandet mellan barn, stat och föräldrar diskuteras. Det är också nödvändigt att få klarhet kring de övergrepp som skett på barnhem och i fosterhem. Risken är dock att samhällsdebatten kommer att präglas av särskilt uppseendeväckande fall.12 Debatten behöver nyanseras. De flesta barn som har vistats på barnhem under 1900-talet blev inte omhändertagna med tvång. Deras föräldrar övertalades eller tog själva beslutet att lämna bort barnen på grund av fattigdom, sjukdom eller andra problem.13
Barnens upplevelser av placeringarna varierar mycket. Många kan berätta om ett liv präglat av resor mellan olika institutioner, men det finns också exempel på att vistelsen i barnhem eller fosterhem var en parentes, en tillfällig lösning. En del av inläggen på den chatt som följde efter ”Stulen barndom” var direkt hatiska mot socialsamhället, å andra sidan vittnade flera om att livet på institution kunde vara tryggare än att bo hos föräldrarna. En av personerna som skrev nämnde sin tid på Marklunda barnhem i norra Skåne som särskilt positiv.14 Det väckte min nyfikenhet. Vad skilde detta barnhem från andra? Hur var det att bo där? Och hur skulle jag få reda på det?
8 ”Stulen barndom”, Dokument inifrån, första sändningen 2005-11-27. Informationen om programmet är hämtad
från http://www.svt.se (2007-12-23). Se också föreningens hemsida, http://www.styvbarn.se.
9 ”Stulen barndom kräver ersättning”, http://www.sr.se (2006-11-15) och ”Fosterhemsbarn söker upprättelse”,
http://www.svt.se (2006-04-24).
10 Förekom övergrepp och kränkningar vid institutioner inom den sociala barnavården 1950–1980?
Socialstyrelsen 2006, Artikelnummer 2006-131-11.
11 Göran Johansson leder Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, S 2006:05, vars första delrapport
utkom 17 augusti 2007. I samband med detta förlängdes tidsfristen med ett år, och beräknat slutdatum är nu 1 juni 2009. Källa: http://www.sou.gov.se/vanvard/bakgrund.htm (2007-08-24).
12 Se till exempel ”Regeringens utredning om fosterbarn: Barn utsattes för grova övergrepp”, http://www.svt.se
(2007-08-21).
13 Runcis 2007, s. 29.
Som historiker var det naturligt att först söka i Nationella Arkivdatabasens förteckningar. Arkivet efter Marklunda barnhem fanns på Malmö stadsarkiv, men var inte särskilt
omfattande. Sedan upptäckte jag att några som bott på Marklunda återfunnit varandra via barnhemsforumet på Samhällets styvbarns hemsida. Kanske kunde jag intervjua dem om deras erfarenheter? Jag mailade en av dem och fick snabbt svar. Några veckor senare blev jag inbjuden till en av deras återträffar.
1.2 Om texten
Skrivna ord kan fantastiskt nog färdas långt i både tid och rum. Därför vet jag inte vem du som läser är. Ändå måste jag gissa, annars går det inte att skriva. Jag tänker mig flera olika grupper av läsare. Självklart riktar jag mig till studenter och forskare i historia, men
förhoppningsvis kommer texten också att leta sig fram till många andra. I skrivande stund fungerar det gamla barnhemmet som kursgård. Där tänker jag lämna några exemplar av den här uppsatsen. Kanske sitter du just nu och läser i Marklundagårdens avlånga matsal? Vem du än är: innan du fortsätter läsa vill jag berätta hur den här texten kom till.
I fyra terminer har jag studerat historia på Malmö högskola. Den här uppsatsen är ett slags gesällprov, ett bevis på att jag kan konsten att skriva vetenskapligt. Innan jag får ut min examen måste den granskas av en opponent och godkännas av en examinator. Det finns mycket att leva upp till. En uppsats ska vara väl avgränsad, styras av en noggrant utmejslad frågeställning och relatera till tidigare forskning inom ämnet. Det gäller att kunna redogöra för hur den genomförts – vilka metoder man använt. Så här i slutet av utbildningen krävs också att man inte bara beskriver händelser och skeenden, utan också använder teoretiska resonemang för att förklara och dra slutsatser.15
Förutom de nedskrivna kriterierna finns normer för hur en god vetenskaplig text ska se ut, normer jag som student har lärt mig genom att härma andras stil. De uppsatser, avhandlingar och artiklar jag läst under utbildningen är oftast skrivna på ett mycket sakligt språk.
Vetenskapliga texter ska enligt många handböcker förmedla säkerhet och allmängiltighet. Vardagliga uttryck är bannlysta; personliga reflektioner förpassade till inledning och avslutning. Anledningen, sägs det, är att vetenskapen ska vara objektiv och att den kräver precisa beskrivningar – tillåter man sig alltför mycket av personliga tankar och målande språk riskerar resonemangen att bli subjektiva och oklara.16
15 ”Att skriva uppsats i Historia med kulturanalys – från A till D.”
Detta ideal förs vidare genom uppmuntran och tillrättavisningar, men går absolut att ifrågasätta och förändra. Jag tror att en överdrivet strikt stil hindrar både författare och läsare. Och när det gäller kvalitativa studier – som bygger på tolkning – är det missvisande att inte låta författarrösten höras tydligt.17 Ytterst handlar detta om vilken syn man har på vetenskap och kunskapsproduktion. Särskilt feministiska forskare har länge påpekat att all kunskap är situerad – att det spelar roll var, i vilken tid och av vem forskningen utförs.18 Det låter kanske som en självklarhet, ingen skulle väl förneka att akademiker är verkliga personer med känslor, associationer och en egen historia. Men inte ens inom genusvetenskapen har denna insikt gjort några större avtryck i skrivsättet.19 Invanda mönster är svåra att bryta. När man kan formeln är det tryggt att hålla sig till den.
Under arbetets gång har jag ständigt återkommit till tankarna om den strikta stilens
begränsningar. Det beror nog på att uppsatsen är tillkommen i dialog med många människor. Att kalla er som jag intervjuat för ”informanter” eller ”respondenter” känns konstigt. Det gick helt enkelt inte att skriva som om jag vore en passiv betraktare. Därför valde jag att försöka skriva uppsatsen som ett brev till er.20 Kanske hjälper det mig att skriva mer personligt, förhoppningsvis gör det också texten mer lättläst.
17 Närvänen 1999, s. 79f.
18 Bränström Öhman, Annelie & Livholts, Mona: ”Utblickar. Kartor och blickfång” i Bränström Öhman, Annelie
& Livholts, Mona (red.): Genus och det akademiska skrivandets former, Lund 2007, s. 138.
19 Jämför Bränström & Livholts 2007, s. 114ff.
Malmö 17 november 2007
1.3 Första mötet
Gun, minns du när vi träffades första gången? Solen stod lågt när vi möttes vid Mobilia. Himlen var hög, i luften fanns hopp om vår. Jag blev glad av din värme och din spontanitet. Samtidigt: en strimma av nervositet. Hur skulle du och de andra uppfatta mig? Själv hade jag varit lite på min vakt om någon student ville skriva uppsats om min barndom.
Nils, du hämtade upp oss på väg till återträffen. Du var fullt informerad, knappt hann jag sätta mig i bilen innan det stod klart att du tagit reda på vad jag skrivit tidigare. Sedan frågade ni varför jag intresserade mig för Marklunda barnhem. Det verkar som om jag blev godkänd, för redan på vägen till Gertie började ni att berätta om era erfarenheter.
Gertie, det tog tid innan vi hittade hem till dig. Alla andra var redan på plats, i full färd med att linda blomblad och lökskal runt ägg. Tillsammans med Anita förklarade du hur bladen bildar finurliga mönster när äggen sedan kokas i färg. Så gjorde man till påsk på Marklunda. Alla kom inte ihåg det, men ni som varit på barnhemmet både som barn och anställda minns traditionerna kring högtiderna tydligare.
Sigrid, dig fick jag till bordet under middagen. Precis som när gamla klasskamrater träffas flög minnena genom luften. Ibland var det svårt att hänga med, men du såg till att jag förstod när de andra berättade om Marklunda: om huset, gemenskapen och det efterlängtade
lördagsgodiset, om alla lekar, upptåg och skogspromenader…
Reidar, mitt i alla glada minnen berättade du om din dramatiska ankomst till barnhemmet. När sommarkolonin utanför Hästveda skulle stänga för säsongen fanns ingen som kunde hämta dig och din bror. Ni blev satta på en buss till Marklunda. Bilden av hur du gick uppför allén, ovetande om vart du skulle, har etsat sig fast i mitt minne. Du skrämdes av ett
gallerförsett fönster, men väl framme blev du omhändertagen av ”fröken” Elsa Grankvist. Om henne talade du med stor värme.
Rolf, jag blev förvånad över att du kände dig så hemma på barnhemmet att du brukade åka dit och hälsa på som tonåring. Bevis finns: albumen är fyllda av dina foton och foton på dig. När jag fick veta att du bett Sydsvenskan skriva om Marklunda började jag förstå hur viktigt det är att ha en historia – och att jag som utbildad historiker har en viss maktposition. Under middagen sa du: ”Skriv nu!” och pekade på blocket bredvid min tallrik.
Ni ska veta att det tog emot att börja anteckna. Jag ville inte vara någon främmande observatör från ingenstans, utan först lära känna er. Jag har själv varit med om att bli
jag: ”Vad skriver hon i sitt block? Hur tolkar hon vad jag säger?” Det enda som hamnade i mitt block var era adresser. Trots att jag inte kunde förklara exakt vad jag skulle skriva om ställde ni upp på intervju allihop.
Innan denna första träff visste jag nästan ingenting om Marklunda barnhem. Det var ni som berättade att hemmet drevs av Malmö stads förening mot tuberkulos, och att det var till för barn vars föräldrar var sjuka i tbc. Ni visade tidningsurklipp om barnhemmet, och alla foton gjorde era minnen av vardagslivet levande för mig. Men framför allt fick jag känna den nästan familjära stämning som råder er emellan, trots att vissa av er bara har träffats några få gånger. ”Visst är vi olika, men vi har någonting gemensamt som binder oss samman.” Ungefär så sammanfattade du kvällen, Nils, när vi trötta men nöjda närmade oss Malmö.
1.4 Syfte och frågeställningar
Första mötet med er var en stor lättnad. När ni tackade ja till att bli intervjuade kunde jag komma igång med arbetet på allvar. Frågan var nu hur jag skulle gå vidare. Vad ville jag egentligen ta reda på? I början av en uppsats ska man tydligt deklarera dess syfte; avgränsa arbetet genom att peka ut vad man vill undersöka och hur man tänker göra det. Därefter följer frågeställningarna. De ska löpa som en röd tråd genom uppsatsen, för att sedan besvaras i en avslutande diskussion.21 Problemet är att de ursprungliga frågeställningarna sällan håller hela vägen. Särskilt intervjuer brukar leda till nya fakta och insikter som påverkar upplägget. Vanligtvis går man då tillbaka och ändrar sina frågeställningar, så att de stämmer överens med slutsatserna.22 Så vill inte jag göra. Processen ska få synas i texten.23
I första utkastet till syfte, skrivet innan jag ens hade träffat er, stod det att jag ville ”dokumentera erfarenheter av barnhemsvistelse”. Det räcker inte, invände mina lärare. Du måste analysera dessa erfarenheter och sätta in dem i ett historiskt sammanhang, sa de. Efter att ha läst på lite mer skrev jag istället: ”Syftet är att undersöka institutionens uppkomst, att skildra det dagliga livet på barnhemmet samt att dokumentera och analysera minnen av barnhemsliv.” Kommande kapitel handlar om hur jag utvecklade min tolkningsram, mitt sätt att förstå Marklunda. Visst hade jag en teoretisk förförståelse när jag började, men
frågeställningarna växte fram under arbetets gång. Därför finns syfte och frågeställningar först på sidorna 37 till 41. Givetvis stämmer inte heller detta upplägg exakt med hur jag har arbetat, men en text som redogjorde för alla tankegångar vore nog oläslig.
21 ”Att skriva uppsats i Historia med kulturanalys – från A till D”, s. 4–5. 22 Enligt Närvänen 1999, s. 37.
Syfte – i dagligt tal handlar det ordet om mål och mening med en viss handling. De flesta av er har frågat varför jag ville skriva om Marklunda barnhem. Det är en berättigad fråga, och en fråga som kan utvidgas. Varför ska man över huvud taget spendera tid och pengar på att läsa och skriva historievetenskapliga texter?
Svaren finns på många plan. Ibland svarade jag genom att berätta om min kusin, som har flyttat runt mellan flera olika fosterfamiljer. Som liten undrade jag varför hon inte kunde bo hos någon i släkten istället. Mamma hade inget bra svar på den frågan. Genom den här uppsatsen har jag hittat ett av svaren: fosterhem är ett etablerat sätt att ta hand om barn som inte kan (eller anses kunna) bo hos sina biologiska föräldrar. I vår tid, i vår del av världen, är fosterhem en naturlig lösning. Något som ligger nära till hands.
Genom att undersöka de tankar som tidigare varit dominerande, får man lättare syn på sin egen tids vanemässiga föreställningar om världen. 24 Att historien på detta sätt skänker perspektiv är nästan alla överens om. Men hjälper det oss? Jag tror det, annars hade jag inte sysslat med historia – idealet om vetenskap för vetenskapens egen skull är mig främmande.25 Samtidigt tror jag inte att vi människor kan lära oss av historien. Det finns inget recept på det goda samhället gömt i arkiven, men känner vi till vad som hänt tidigare kan vi bättre förstå dagens situation.26 Och genom att studera svunna samhällens uppfattningar om barn och barnuppfostran kan man upptäcka vissa mönster, se vad som förändrats och vad som verkar vara konstant.27 Om jag beskriver Marklunda barnhem och era erfarenheter därifrån, och försöker sprida mina slutsatser, kan jag bidra till att debatten om samhällets barnavård får historiskt djup. Förhoppningsvis leder det till mer välgrundade beslut i framtiden. Vad tror ni om det? Är jag alltför naiv?
Självklart drivs jag inte bara av viljan att påverka samhället. Att studera historia är
intressant och spännande i sig. Jag älskar den analytiska blicken man lär sig att koppla på, den som ibland ger hisnande insikter. Det går inte att blunda för att studierna också är en karriär. Min tolkning av era erfarenheter blir en uppsats, som blir en akademisk merit.
Den största vinsten är nog ändå att historia föder hopp. För flera år sedan hittade jag denna försiktiga men omvälvande mening: ”När det förflutna skiljer sig fundamentalt från dagens samhälle, kan också framtiden göra det.”28 Det är fortfarande ett av mina favoritcitat.
24 Florin, Christina & Lundqvist, Torbjörn (red.): Historia – en väg till framtiden? Perspektiv på det förflutnas roll i framtidsstudier. Stockholm 2003, s. 9.
25 Southgate, Beverley: Why Bother with History? Essex, Storbritannien 2000, s. 1–17 och Kjeldstadli, Knut: Det förflutna är inte vad det en gång var, Lund 1998, s. 294.
26 Kjeldstadli 1998, s. 21.
27 Kjeldstadli 1998, s. 19 och Tosh, John: The Pursuit of History, Essex, Storbritannien 2000, s. 19ff. 28 Kjeldstadli 1998, s. 19.
2 Forskningsläge och bakgrund
Ni undrar kanske varför det tagit så lång tid att skriva? Jag har ju hållit på i snart ett år nu… Största delen av alla dessa dagar har jag ägnat åt läsning och åter läsning. Vetenskapliga undersökningar ska bidra med ny kunskap, och därför måste jag känna till studier inom samma område.29 Genom att läsa om hur andra forskare har undersökt barnhem – vilket källmaterial och vilka metoder de har använt och vilka teoretiska antaganden de har utgått från – kan jag motivera den här uppsatsen och sätta den i ett sammanhang.
Att redogöra för forskningsläget är svårt, nästan omöjligt. Som ni vet finns det inte några böcker om Marklunda, men inte ens om jag höll mig till svensk forskning skulle jag hinna läsa allt som skrivits om institutioner för barn. Vad som kommer nu är ingen fullständig förteckning. Det är historien om hur jag navigerade på forskningsfältet.
2.1 Forskning om barnhem
2.1.1 Barnhem för flickorDen första boken jag läste var Barnhem för flickor, skriven av historikern Ingrid Söderlind. Hon har tittat närmare på fem barnhem som fanns i Stockholm under perioden 1870 till 1920. Det uttalade syftet med dem var att uppfostra fattiga flickor till tjänarinnor.Det största av hemmen var kommunalt, övriga drevs av församlingar eller filantropiskt engagerade. 30 Flickorna som bodde på barnhemmen ansågs med tidens ord vara värnlösa, i behov av skydd. De hade kommit dit för att deras familj hade svårt att ta hand om dem på grund av sjukdom eller fattigdom.31 Under sin tid på barnhem gick de i skola och hjälpte till med olika sysslor för att lära sig ta hand om ett hem.32 Tanken var att de skulle stanna på hemmet tills de fick sin första tjänst. Några skrevs ut i förtid, men det hände också att flickorna hade kontakt med barnhemmet långt efter utskrivningen.33
Nu när jag plockar fram boken igen får omslaget mig att tänka på dig, Gertie. De fyra flickorna som ler mot läsaren bär likadana vita förkläden som det du sparat från Marklunda. Att omslaget pryds av några barnhemsflickor är nog ingen slump, för Ingrid Söderlind
ansluter sig till dem som vill skriva historia underifrån. Då ska det inte handla om samhällets
29 ”Att skriva uppsats i Historia med kulturanalys – från A till D”, s. 5.
30 Söderlind, Ingrid: Barnhem för flickor. Barn, familj och institutionsliv i Stockholm 1870–1920, Stockholm
1999, s. 34.
31 Söderlind 1999, s. 86. 32 Söderlind 1999, s. 245. 33 Söderlind 1999, s. 288–291.
elit, utan om ”vanliga” människors livsvillkor.34 Barnhemmens grundare beskrivs i boken, och den innehåller statistik om intagning och utskrivning – men det är analyser av flickornas vardag som står i centrum. Så vill jag se på Marklunda: ur barnens synvinkel. Att ha ett barnperspektiv kan betyda alltifrån att man undersöker barns materiella villkor och idéer kring barn, till att man skildrar barns uppfattning om sin egen situation.35 Jag rör mig inom alla dessa inriktningar, men är särskilt intresserad av den sistnämnda: att dokumentera era erfarenheter av tiden på barnhem.
Det källmaterial som Ingrid Söderlind har använt (journaler, styrelseprotokoll och
liknande) är dokument skapade av människor med en hög position i samhället. I dem beskrivs flickorna och deras föräldrar oftast som objekt för insatser.36 Men genom att hon utgår från ett aktörsperspektiv kommer de inblandade personernas handlingar ändå i blickfånget.37
Föräldrar som blev tvungna att lämna ifrån sig sina barn hade även i denna utsatta situation en möjlighet att handla. I boken finns exempel på hur föräldrar kämpade för en plats på
barnhemmen åt sina döttrar, vilket de föredrog framför ett fosterhem ute på landet.38 Ingrid Söderlinds förmåga att samtidigt se strukturer och människors utrymme för handling är mycket inspirerande.
Av flickorna märks framför allt de som bröt mot reglerna, som rymde, stal eller ljög. De har gjort avtryck i materialet, men fortfarande är det någon annan som beskrivit dem.39 Jag blir nyfiken på flickornas egna tankar och uppfattningar, och tycker det är synd att detta inte finns med. Ingrid Söderlind har intervjuat tre kvinnor som bott på ett av barnhemmen, men dem presenterar hon inte särskilt utförligt i boken. Hon konstaterar bara att de har inspirerat henne och gett nya uppslag vid tolkningen av det skriftliga materialet.40 Jag vill gå vidare, och verkligen visa hur mötena med er har påverkat min syn på Marklunda.
Barnhem för flickor är en ganska nyskriven doktorsavhandling, och sådana är bra
vägvisare till tidigare forskning. Av Ingrid Söderlinds forskningsläge förstod jag att mycket få studier har gjorts om enskilda institutioner för barn, både i Sverige och internationellt. Mest omskrivna är institutioner för så kallade vanartiga barn (uppfostringsanstalter, skyddshem och liknande), trots att dessa var i minoritet.41 Eftersom jag uppfattade Marklunda som ett
34 Söderlind 1999, s. 29.
35 Se även Gullestad, Marianne (ed.): Imagined Childhoods. Self and Society in Autobiographical Accounts, Oslo
1996, s. 17. 36 Söderlind 1999, s. 41–42. 37 Söderlind 1999, s. 29. 38 Söderlind 1999, s. 113–120. 39 Söderlind 1999, s. 210ff. 40 Söderlind 1999, s. 42. 41 Söderlind 1999, s. 14.
barnhem, ett hem för ”värnlösa” barn, letade jag särskilt efter studier av sådana. Det finns flera böcker om Stora barnhuset i Stockholm, som på 1600- och 1700-talen samlade hundratals fattiga barn för att bo, gå i skola och arbeta under samma tak.42 Om Stora
barnhuset, som senare bytte namn till Allmänna barnhuset, handlar även några av texterna i antologin Barnhus. Boken innehåller bidrag om flera andra barnhem också, med tonvikt vid 1800-talet och början av 1900-talet.43 För modernare tid finns flera intressanta intervjuböcker och självbiografiska skildringar. Kollektivbiografin Barnen från Källbäck: dokumentär om ett barnhem var viktig läsning i början av arbetet, och romanen Barnhemsbarn: min kollektiva uppväxt gav flera uppslag till intervjufrågor.44 Vetenskapliga undersökningar av enskilda barnhem som var verksamma kring 1900-talets mitt är däremot mycket sällsynta.45 Ett av undantagen är boken Stiftelsetøser av Lis Petersen.
2.1.2 Stiftelsetøser
Hur hade ni gjort om ni skulle skriva Marklundas historia? Lis Petersen har vuxit upp på Jægerspris, då Danmarks största barnhem. Denna stora, privata institution grundades 1874 genom en donation från grevinnan Danner. Även här var syftet att uppfostra unga flickor till dugligt tjänstefolk. Som vuxen historiker bestämde sig Lis Petersen för att skildra livet på Jægerspris, genom stiftelsetøsernas egna berättelser. Huvuddelen av boken bygger på nedskrivna minnen från 160 kvinnor i olika åldrar. Lis Petersen har sammanfattat dessa minnen i en mycket levande text, rikt illustrerad av citat.46
Jægerspris var en sluten värld. Besök begränsades och brev censurerades. Barnen bodde och arbetade hela tiden med samma personer. De var uppdelade i små avdelningar, med en föreståndarinna i varje hus. Åldersspridningen var stor, alltifrån småbarn till konfirmerade flickor som väntade på att komma ut i tjänst vid 15 eller 16 års ålder. Varje litet barn hade en äldre flicka som hjälpte henne och såg till att hon kom upp på morgonen. Vardagen följde ett välbekant mönster med måltider och skolgång på fasta tider. Flickorna deltog i det dagliga arbetet på avdelningen, alla visste vad de skulle göra. Ofta var arbetet tungt och långtråkigt, men kvinnorna minns många knep de hade för att göra uppgifterna roligare.47
42 Till exempel Utterström, Gustaf: Fattig och föräldralös i Stockholm på 1600- och 1700-talen, Umeå 1978 och
Ödman, Per-Johan, Främlingar i vardagen: liv och pedagogik vid Stora barnhuset i Stockholm på 1700-talet, Stockholm 2004.
43 Ohrlander, Kajsa (red.): Barnhus: om räddningsanstalter, barnhem, idiotanstalter, uppfostringsanstalter i Norden från 1700-talet till våra dagar, Stockholm 1991.
44 Öhman, Annica: Barnen från Källbäck: dokumentär om ett barnhem, Stockholm 2006 och Hegeland, Hugo, Barnhemsbarn: min kollektiva uppväxt, Stockholm 1978.
45 Jag har gått igenom alla träffar vid sökning på ”barnhem” i LIBRIS. 46 Petersen, Lis: Stiftelsetøser – Kongebarn, Köpenhamn 1987, s. 11ff.
Ni borde verkligen läsa Stiftelsetøser, det är som att kliva rakt in på barnhemmet! De ingående, personliga beskrivningarna gav mig en inblick i hur det är att bo på institution. Kvinnornas minnen skiljer sig mycket åt. Samtidigt som många betonar sammanhållningen barnen emellan skriver flera om mobbing inom barngrupperna. Det skulle kunna förklaras med att föreståndarinnan satte stämningen – på en del avdelningar var kroppsliga
bestraffningar mycket vanliga, andra beskriver sin ”plejemor” som tryggheten själv. Men även personer som bott på samma avdelning har haft helt olika upplevelser.48 Jag insåg att det vore meningslöst att bedöma om Marklunda var ett bra eller dåligt barnhem. Det handlar istället om att se det unika med en kollektiv uppväxt, och samtidigt öppna för vitt skilda erfarenheter.
2.1.3 Barnhemmens utveckling
Både i Stiftelsetøser och Flickor på barnhem skildras enskilda barnhem. För att kunna förstå Marklunda behövde jag också en mer övergripande bakgrund. Det hittade jag bland annat i en avhandling i socialt arbete, som heter Barnavårdens institutioner. Marie Sallnäs skriver egentligen om de inrättningar för vård av barn som varit verksamma sedan den nya
Socialtjänstlagen trädde i kraft 1982, men har också gjort en omfattande historisk översikt av barnhemsvården i Sverige.49
Enligt Marie Sallnäs har barnhemmens utveckling följt de allmänna tendenserna inom svensk institutionsvård. Kring mitten av 1800-talet grundades många nya institutioner för fattiga barn, såväl barnhem som andra former av välgörenhet. De stora, allmänna barnhusen hade blivit omoderna, i stället skulle barnen ”sorteras” för en mer effektiv vård. Denna tanke om differentiering stimulerade byggandet av nya sorters barnhem. Avgjort flest
institutionsplatser för barn fanns det på 1930- och 40-talen. Därefter började antalet platser att minska, men först under 1960- och 70-talens våg av institutionskritik blev minskningen omfattande. Vid reformen 1980 fanns få platser på den gamla typen av barnhem. Fokus hade då flyttats från familjens ekonomi till barnens beteende; från försörjning till behandling.50
Marklunda startades 1930, mitt under en barnhemsboom. Har ni funderat på hur våra liv påverkas av sådana svängningar i socialpolitiken? När jag var tre år skildes mina föräldrar, och jag växte upp hos min pappa. Barnbidrag, subventionerad dagisplats och gratis skola gjorde det möjligt för honom att vara ensamstående förälder. Om jag hade blivit född femtio år tidigare, hade han då tvingats lämna bort mig för att kunna försörja sig själv?
48 Petersen, Lis: Stiftelsetøser – Kongebarn, Köpenhamn 1987, s. 277ff.
49 Sallnäs, Marie: Barnavårdens institutioner – framväxt, ideologi och struktur, Stockholm 2000, s. 8. 50 Sallnäs 2000, s. 82ff.
2.2 Forskning om barnavårdsfältet
I brist på litteratur om barnhem nosade jag på närliggande områden. Gena Weiners bok De räddade barnen handlar om filantropiska hjälpinsatser för barn i en förstad till Stockholm, och i avhandlingen De vanartade barnen har Maria Sundkvist tittat närmare på
omhändertaganden av barn i Norrköping.51 Båda hänvisar till den franske sociologen Jacques Donzelot. Inom varje forskningsfält finns en eller flera teoretiker som ständigt återkommer, och när det gäller samhällets barnavård verkade han vara en av dem. Därför bestämde jag mig för att titta närmare på hans berömda bok The Policing of Families från 1977.52
Boken förde återigen in mina tankar på relationen mellan stat, familj och individ. Jag vet inte vad ni tycker, men för mig är det självklart att individen är samhällets minsta beståndsdel, och att det offentliga har ett visst ansvar för vår välfärd. Jacques Donzelot vill förklara hur och varför detta tänkande uppstod. Han spårar socialvårdens uppkomst långt tillbaka i tiden, med utvecklingen i Frankrike som exempel.
Det tidigmoderna samhället var uppbyggt kring hushållet. Husfadern skulle ta ansvar – och utöva kontroll – över alla som tillhörde hans hushåll. På 1700-talet började denna ordning att krackelera, skriver Jacques Donzelot. Antalet fattiga människor som drev omkring och drog sig fram genom att tigga ökade. Eliten diskuterade hur man skulle hantera denna farliga folkmassa, som dessutom började hävda att de hade sociala rättigheter.53 Ett av svaren var, enligt Jacques Donzelot, filantropins framväxt.54 Till skillnad från äldre former av
välgörenhet var filantropernas syfte inte att hjälpa till vid nödsituationer, utan att förebygga dem. De skulle framför allt ge råd, inte bidrag. För dem var det också viktigt att skilja mellan ”riktiga” och ”falska” fattiga.55 Det var aktiva inom filantropin som utarbetade metoder för hembesök och bedömningar av människors hjälpbehov.56
Jacques Donzelot beskriver hur det vid slutet av 1800-talet uppstod en strömning inom filantropin som sysslade med brottsliga och skyddslösa barn. På frivillig väg inrättades anstalter och institutioner där dessa barn togs om hand. Så småningom började de
filantropiska sammanslutningarna beklaga sig över att föräldrarna när som helst kunde hämta hem sina barn. Bland annat misstänkte de att föräldrar utnyttjade barnhemmens gratis mat och
51 Weiner, Gena, De räddade barnen: om fattiga barn, mödrar och fäder och deras möte med filantropin i Hagalund 1900-1940, Uppsala 1995 och Sundkvist, Maria: De vanartade barnen. Mötet mellan barn, föräldrar och Norrköpings barnavårdsnämnd 1903–1925, Uppsala 1994
52 Donzelot, Jacques: The Policing of Families, John Hopkins Univ. Press, 1997 [1977]. 53 Donzelot 1997, s. 48ff.
54 Donzelot 1997, s. 53. 55 Donzelot 1997, s. 58ff. 56 Donzelot 1997, s. 122.
logi tills barnen var arbetsföra. Kring detta uppstod debatt och politiska påtryckningar, och genom tre olika lagar (1889, 1898 och 1912) inskränktes familjens makt över barnen.57
Med de nya lagarna fick staten ökade befogenheter att ingripa i så kallade
problemfamiljer. Jacques Donzelot menar att filantropernas kontakter med dessa familjer också användes i statens omfattande arbete för att uppfostra och normalisera människor – befolkningen skulle lära sig god moral och god hygien. Samarbetet mellan fattigvård, skola och läkarvetenskap skapade enligt honom utrymme för ett allt starkare förmyndarsamhälle, med stora inslag av kontroll och övervakning.58 Analysen fortsätter med barnpsykiatrins framväxt på 1930-talet och 1970-talets familjerådgivning, ett mer dolt men minst lika effektivt sätt att påverka befolkningen.59 Som Jacques Donzelot ser det har huvudpoängen med ”det sociala” alltid varit densamma: att tvinga in människor i den liberala
marknadsekonomin, att göra oss nyttiga.
Detta är ett sätt att se på saken. Vad säger ni, blir ni övertygade? Själv värjer jag mig mot Jacques Donzelots nyskapande men alltför ensidiga analys. Var de filantropiska initiativen verkligen ett medvetet sätt att kontrollera människor? Och var finns alla som faktiskt blev hjälpta? Med sådana funderingar i huvudet fortsatte jag med att läsa I barnens och nationens intresse, en doktorsavhandling skriven av Kajsa Ohrlander. Hon har hämtat teoretisk
inspiration från Donzelot, men hennes studie är mer avgränsad och konkret. Den handlar om hur det hon kallar barnavårdsfältet växte fram i början av 1900-talet. För att förstå boken läste jag på om bakgrunden:
Ellen Keys berömda debattbok Barnets århundrade kom ut år 1900, i en tid av livlig diskussion kring sociala frågor. Fattigdomen var utbredd, och genom snabb inflyttning till städerna blev sociala problem ännu mer synliga. Förslagen på lösningar gick isär.
Arbetarrörelsen ställde krav på grundläggande sociala och ekonomiska reformer. Samtidigt arbetade hundratals välgörenhetsorganisationer för att lindra nöden och minska
motsättningarna i samhället. Många av dessa hade funnits sedan mitten av 1800-talet, men de slöt sig nu samman i Svenska fattigvårdsförbundet och Centralförbundet för socialt arbete. Vid sidan av sin hjälpverksamhet var dessa organisationer mycket aktiva i den politiska debatten. Precis som Ellen Key ville de att samhället – frivilliga organisationer och det offentliga i samarbete – skulle ta ett större ansvar för det uppväxande släktet.60
57 Donzelot 1997, s. 80. 58 Donzelot 1997, s. 86. 59 Donzelot 1997, s. 211.
Kajsa Ohrlander har koncentrerat sig på hur Svenska fattigvårdsförbundet arbetade i barnavårdsfrågan.61 Hon berättar att förbundet 1911 bjöd in präster, barnhemsföreståndare, förtroendevalda och andra socialt engagerade till ett stort möte i Stockholm. De församlade debatterade och formulerade förslag på hur samhället borde stödja utsatta familjer. Omtanke om sjuka, hungrande, trångbodda, vanskötta barn var det starkaste argumentet för att något måste göras. Samtidigt fanns också nationella hänsyn i deras argumentation. Barnen var Sveriges framtid.62
Under åren som följde fördes ett intensivt påverkansarbete kring dessa frågor, och de aktiva fick igenom nästan alla sina förslag. År 1924 antogs Lag om samhällets barnavård. För första gången hade Sverige en samlad socialpolitik. Tidigare hade ansvaret vilat på
fattigvården och frivilliga initiativ, men nu blev det lag på att varje kommun skulle ha en barnavårdsnämnd. Deras uppgift var att ingripa om barn for illa eller löpte risk att bli ”vanartade”.63 Därmed omformades relationerna mellan stat och familj, skriver Kajsa Ohrlander. Samhället tog ett större ansvar för barnen – och tog sig rätten att bestämma över deras uppfostran.64 Hon menar också att inställningen till föräldrarna hade förändrats sedan frågan väcktes kring sekelskiftet. Tidigare tankar om att omhändertagande bara skulle ske i nödfall hade bytts mot en större misstänksamhet. De ”dåliga” hemmen, inte fattigdomen, ansågs vara problemens orsak.65
Jag var ganska kluven under läsningen av I barnens och nationens intresse. På ett sätt gillar jag Kajsa Ohrlanders närgångna analys av protokoll och uttalanden, för den nyanserar Jacques Donzelots bild av filantropernas arbete. Omsorg om barnen var en stor drivkraft. Däremot håller hon fast vid att resultatet blev en ökad kontroll av familjerna. Denna tolkning beror nog på att Kajsa Ohrlander rör sig bland idéer och åsikter, bland lagtexter och
debattinlägg. Kommer man närmare vardagslivet blir allting mer komplicerat. Det ligger mycket i vad barndomsforskaren Bengt Sandin skriver i antologin Barnets bästa: att samtidigt som föräldrarnas makt över barnen minskade så gjorde de många välfärdsreformerna att så kallade svaga familjebildningar – som jag och min pappa – fick lättare att hålla ihop.66
Familjen uppvärderades. Socialpolitiken påverkar våra liv, men inte i någon entydig riktning!
61 Ohrlander, Kajsa: I barnens och nationens intresse. Socialliberal reformpolitik 1903–1930, Stockholm 1992,
s. 14.
62 Ohrlander 1992, s. 60ff. 63 Ohrlander 1992, s. 151. 64 Ohrlander 1992, s. 171f. 65 Ohrlander 1992, s. 168.
66 Sandin, Bengt: ”Barndomens omvandling – från särart till likart” i Sandin, Bengt och Halldén, Gunilla (red): Barnets bästa. En antologi om barndomens innebörder och välfärdens organisering, Stockholm 2003, s. 231.
2.3 Forskning om tuberkulos
Först fick jag uppfattningen att Marklunda framför allt var en avlastning för era föräldrar, någonstans ni kunde bo medan de var inlagda. Men när jag intervjuade dig, Anita, förstod jag att tuberkulosen var närvarande även för er – som ett hot, en risk för smitta. Jag insåg också att jag visste väldigt lite om sjukdomen. I mina föräldrars generation har nästan alla någon släkting eller bekant som drabbats, men få i min ålder (jag är född 1983) har något personligt minne av tuberkulos.
2.3.1 Sjukdomen tuberkulos
I Nationalencyklopedin läste jag att tuberkulos är en infektionssjukdom som kan ta sig många olika uttryck, och att lungtuberkulos är den vanligaste och mest smittsamma formen. Själva tuberkulosbakterien upptäcktes 1882, stod det. Av artikeln i NE fick jag intrycket att
sjukdomen därefter utrotades ganska snabbt genom rationella och effektiva åtgärder.67 När jag bläddrade i Bi Puranens populärvetenskapliga bok Förälskad i livet nyanserades den bilden.68 Under hela 1800-talet var tuberkulos en av de vanligaste dödsorsakerna i
Sverige, och fortfarande på 1930-talet dog 7 000–8 000 personer av sjukdomen varje år.69 När BCG-vaccinet började användas i stor skala minskade antalet nya fall snabbt, men det fanns fortfarande inga verksamma läkemedel. Först när en ny kombinationsbehandling
revolutionerade tuberkulosvården kring 1950 började dödstalen att sjunka drastiskt.70
Hittills har jag bara beskrivit tuberkulosens historia i siffror, men Förälskad i livet handlar framför allt om människor, om sjukdomen ur patienternas perspektiv. Genom romaner, biografier och dikter ger Bi Puranen inblickar i livet som tuberkulossjuk. Hon skriver inget om barnhem som Marklunda, men däremot gav boken mig en viktig bakgrund till
tuberkulosvården i stort.
2.3.2 Kampen mot tuberkulos
Tack vare den nya medicineringen blev sanatorierna överflödiga. När de byggdes i snabb takt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var de moderna. Ofta låg de på landet, för behandlingen gick ut på att stärka patienternas motståndskraft genom vila, näringsriktig kost och frisk luft. Ett annat syfte var att isolera de sjuka och därmed förhindra smittspridning.71
Med inspiration från andra europeiska länder inrättades också ett landsomfattande system av
67 Nationalencyklopedin, uppslagsord ”tuberkulos”.
68 Boken bygger på hennes avhandling Tuberkulos: en sjukdoms förekomst och dess orsaker: Sverige 1750– 1980, Umeå 1984.
69 Puranen, Bi och Zetterholm, Tore: Förälskad i livet. En bok om tuberkulosens historia. Spanien 1987, s. 152. 70 Puranen & Zetterholm 1987, s. 148–151.
dispensärer, en sorts byråer vars uppgift var att diagnostisera och följa upp misstänkta fall av tuberkulos.72 För mig som lever i ett välfärdssamhälle verkar denna storsatsning självklar,
men den drevs fram genom envis opinionsbildning. I slutet av 1800-talet hölls flera
läkarkongresser i ämnet, och år 1904 bildades Svenska nationalföreningen mot tuberkulos.73 Bi Puranen skriver att Nationalföreningen tack vare donationer och försäljning av
välgörenhetsmärken kunde starta försöksverksamheter, som sedan togs över av det offentliga.74 Precis så gick det till här i Malmö: förutom Marklunda barnhem grundade
Malmö stads förening mot tuberkulos också stadens dispensär.75 Dispensärerna riktade sig i
första hand till fattiga hem. I trånga, mörka bostäder var sjukdomen vanligast, vilket bland annat beror på att tuberkulosbakterierna sprids genom utandningsluften men dör vid
exponering för solljus.76 En stor del av både Nationalföreningens och dispensärernas arbete utgjordes därför av föredrag och småskrifter, med huvudbudskapet: ”Renlighet och frisk luft är fiender till lungsoten”. 77
När jag skummade igenom Nationalföreningens styrelseprotokoll funderade jag på vad som drev dessa högt uppsatta män och kvinnor att engagera sig i arbetet mot tuberkulos. Ingen kan väl vara oberörd av det mänskliga lidandet i sjukdomens spår, men Bi Puranen menar att de aktiva i ”tuberkuloskampen” även såg denna sjukdom som ett allvarligt hot mot nationen Sverige. De krävde ökade insatser från statens sida genom att räkna ut hur mycket sjukdomen kostade i form av vård och utebliven arbetskraft.78 Precis som när
Fattigvårdsförbundet argumenterade för att en bättre barnavård skulle stärka Sverige som land, visade Svenska nationalföreningen mot tuberkulos att åtgärder mot tuberkulosen var samhällsekonomiskt lönsamma.79 Vården var inte bara till för att hjälpa människor. Den var också ett sätt att göra Sveriges befolkning frisk och arbetsduglig.
2.3.3 Kontroll eller hjälp?
Arbetet mot tuberkulos kan förstås i ljuset av det tidiga 1900-talets allmänna inriktning på hygien och hälsa. En som skrivit mycket om detta är idéhistorikern Karin Johannisson. Den sista essän i boken Kroppens tunna skal börjar med hennes minne av det obligatoriska skolbadet varannan vecka. Minnet är från 1950-talet, men idéerna bakom denna ”reningens
72 Puranen & Zetterholm 1987, s. 127.
73 Puranen & Zetterholm 1987, s. 100 och 107. 74 Puranen & Zetterholm 1987, s. 100.
75 Enligt arkivförteckningen för Malmö tuberkulosvårdanstalter 1904–1946, Malmö Stadsarkiv. Jag har inte
kunnat hitta någon uppgift om när föreningen bildades.
76 Puranen & Zetterholm 1987, s. 114. 77 Puranen & Zetterholm 1987, s. 99ff. 78 Puranen & Zetterholm 1987, s. 99–102. 79 Puranen & Zetterholm 1987, s. 100–101.
ritual på order uppifrån” växte enligt författaren fram under seklets första decennier. Då bytte befolkningspolitiken inriktning; de styrande ansåg inte längre att nationens styrka handlade om antalet invånare – utan om människornas ”kvalitet”. Begreppet folkhälsa föddes, och skolbaden var ett av många sätt att skapa starka och friska kroppar.80
Karin Johannisson menar att när ledande läkare och politiker började se människors hälsa som en angelägenhet för samhället, blev det samtidigt ett socialt ansvar att hålla sig ren och frisk. Personer som inte skötte sina kroppar uppfattades som ett hot mot samhällskroppen, menar hon.81 Det fick mig att se tbc-åtgärderna på ett nytt sätt. Var hälsoråden till för att disciplinera människor? Kan dispensärsköterskornas hembesök tolkas som en form av social kontroll? Men återigen, det hjälpte ju så många!
Frågan om hjälp eller kontroll är central inom forskningen om vård och sociala reformer. Liksom många andra är Karin Johannisson inspirerad av den franske filosofen Michel Foucault, som ställt sig kritisk till den vanliga föreställningen om att utvecklingen hela tiden går framåt. Samhället blir inte mer och mer humant, säger han – det är bara formerna för kontroll som förändras.82 Jag tycker att den tanken är intressant, men ville inte fastna i ett utpräglat kontrollperspektiv. Till min stora glädje hittade jag en bok som hjälpte mig att formulera denna magkänsla.
Jenny Björkmans avhandling Vård för samhällets bästa handlar om debatt och lagstiftning kring tvångsvård av människor med smittsamma sjukdomar. Det är ett ämne som signalerar disciplin och övervakning, men Jenny Björkman vänder sig mot uppdelningen mellan humanisering och social kontroll. De begreppen ska inte ställas mot varandra, skriver hon. Statliga ingrepp i enskilda personers liv – om det så handlar om skolbad eller tvångsvård – innehåller alltid inslag av både tvång och hjälp. Hennes fråga blir istället var gränsen för sådana ingrepp har gått i olika tider.83
Länge var det oklart om tvångsvården verkligen skulle gälla tuberkulos. År 1919 kom en ny lag om tvångsvård vid vissa epidemiska sjukdomar, men då undantogs tuberkulossjuka efter mycket diskussion.84 Svenska nationalföreningen mot tuberkulos ville att lagstiftningen skulle skärpas, och 1929 presenterade de en egen utredning i ämnet. Tio år senare blev läkare skyldiga att anmäla nya fall av tuberkulos, fast till skillnad från flera andra länder införde
80 Johannisson, Karin: Kroppens tunna skal. Sex essäer om kropp, historia och kultur, Stockholm 1997, s. 221f. 81 Johannisson 1997, s. 227.
82 Johannisson 1997, s. 10.
83 Björkman, Jenny: Vård för samhällets bästa. Debatten om tvångsvård i svensk lagstiftning 1850–1970,
Stockholm 2001, s. 22ff.
Sverige inte tvångsvård av motsträviga patienter.85 Tuberkulos intog alltså en särställning i frågan om tvångsvård.
2.3.4 Att skydda barnen
Ni kanske undrar hur diskussionen om tvångsvård hör ihop med er? Förklaringen är att jag läste vidare och upptäckte att debatten inte bara gällde personer som redan var smittade. År 1914 väcktes ett lagförslag om påtryckningar för att tuberkulossjuka skulle ackordera ut sina barn.86 För att förstå tankegångarna bakom förslaget läste jag Folksjukdomen tuberkulos och dess bekämpande av Gustaf Neander. Han var tongivande inom Nationalföreningen mot tuberkulos, och denna bok från 1928 innehåller grundliga redogörelser för tuberkulosvårdens organisering och resultat. Ett helt kapitel handlar om åtgärder riktade mot friska barn.
Småbarn är extra känsliga för tuberkulos och många smittas i hemmet, skriver Gustaf Neander, som föreslår att ”man bör sträva efter att så tidigt som möjligt, helst omedelbart efter födseln få skilja barnet från smittkällan.”87 Det är tydligt att han satte kampen mot tuberkulosen före allt annat. Föräldrars kärlek till sina barn blev då ett ovälkommet hinder i arbetet.
Tvångsomhändertagande av barn var en omtvistad fråga både inom Nationalföreningen mot tuberkulos och i riksdagen. År 1939 kom ändå en lagstiftning som tillät detta, skriver Jenny Björkman.88 Enligt Gustaf Neander hade sådana placeringar tvingats fram redan tidigare, antingen genom stark övertalning vid dispensärerna eller med stöd av
Barnavårdslagen från 1924.89 Ingen av böckerna innehåller några uppgifter om hur många barn till tbc-sjuka som omhändertogs på detta sätt. Klart är i alla fall att platserna på
Marklunda inte bara var ett erbjudande om hjälp till era föräldrar. Det finns en möjlighet att ni blev placerade där med tvång, i syfte att förebygga tuberkulos.
Förutom att motivera fler förebyggande åtgärder för barn gör Gustaf Neander en
sammanställning av redan genomförda insatser. Det handlar dels om utackordering, dels om barnhem. År 1915 började Svenska nationalföreningen mot tuberkulos att underlätta
fosterhemsplacering genom att betala halva kostnaden. Dessa bidrag förmedlades av dispensärerna.90 I Lund fanns också en central, dit mödrar med tuberkulos uppmanades att lämna sina barn för läkarundersökning och utackordering till fosterhem i närheten av staden.
85 Björkman 2001, s. 147f. 86 Björkman 2001, s. 149.
87 Neander, Gustaf: Folksjukdomen tuberkulos och dess bekämpande, Stockholm 1928, s. 130. 88 Björkman 2001, s. 153f.
89 Neander 1928, s. 133f. 90 Neander 1928, s. 127.
Fosterhemmen fick sedan råd om vård och uppfostran och även speciell mat från centralen.91 Ett annat alternativ var ställen som Marklunda, speciella upptagningshem för barn till
lungsiktiga föräldrar. Gustaf Neander berättar att sammanlagt 1 100 barn vårdades på sådana barnhem år 1926. Antalet platser var då cirka 600, fördelade på 30 institutioner.92 Marklunda var alltså inte något unikt, utan ett av flera dispensärbarnhem.
Enligt Gustaf Neanders kalkyler och diagram var åtgärderna lyckade, men det är ju inte särskilt konstigt med tanke på att han förespråkade en utbyggnad. Någon nyare och mer kritiskt inriktad studie av det svenska arbetet mot tuberkulos har jag inte kunnat hitta.93 Därför var det en befrielse att läsa boken Combattre la tuberculose94 av D. Dessertine och O. Faure. Författarna, som båda är historiker, har gjort en lokal undersökning av Lyonregionen. Deras uttalade syfte är att avliva myten om den framgångsrika kampanjen mot tuberkulos. Det räcker inte att lyssna på idealen och idéerna, säger de, man måste också undersöka hur institutionerna och föreningarna faktiskt fungerade. Vilka maktkamper förekom? Vilka val gjordes, och varför?95 Jag ska erkänna att jag inte läste hela boken, för den handlar mest om vård av vuxna. Men de få sidor som ägnas åt förebyggande åtgärder riktade till barn var mycket intressanta.
I området kring Lyon var placering i fosterfamilj vanligast, fast det fanns också flera préventorium – barnhem på landsbygden som tog emot barn som varit exponerade för tuberkulossmitta.96 Vilken vård barnen fick berodde mycket på var de bodde. I Saint-Marcellin dröjde det till exempel mycket länge innan man började använda BCG-vaccinet i stor skala. Den lokala tuberkuloskommittén höll fast vid traditionella metoder som
hygienupplysning, placering på barnhem och utackordering hos familjer på landsbygden, och detta tolkar författarna som att kampen mot tuberkulos inte bara hade medicinska motiv. Enligt dem var placeringarna också ett sätt att upprätthålla den sociala kontrollen, och att lära barnen och deras föräldrar ett hälsosamt beteende.97 Hur känns det att läsa den tolkningen?
En som nog hade nickat instämmande är den brittiska historikern Linda Bryder. Hennes bok Below the Magic Mountain börjar med liknande frågeställningar, och ger samma svar – i alla fall när det gäller sanatorierna. Förutom det officiella syftet, att ge vård och isolera
91 Neander 1928, s. 132f. 92 Neander 1928, s. 138.
93 Jag har gått igenom alla träffar på sökordet ”tuberkulos” i LIBRIS. 94 På svenska ungefär ”Bekämpa tuberkulosen”.
95 Dessertine, D. & Faure, O: Combattre la tuberculose. 1900–1940, Lyon, Frankrike 1988, s. 8. 96 Dessertine & Faure 1988, s. 68ff. Ordet prevenir betyder förebygga, förekomma.
smittsamma personer, var de till för att uppfostra människor till ett sunt leverne, skriver hon.98 När det gäller institutioner för barn är Linda Bryder inte lika tydlig, hon redogör mest för vilka åtgärder som fanns. Både offentliga organ och frivilliga sammanslutningar gav bidrag till fosterhemsplaceringar, vilket enligt många debattörer var den mest naturliga lösningen.99 Så kallade ”pre-tuberculous children”100 togs också om hand på särskilda barnhem.101 Liksom i Sverige och Frankrike låg både fosterhemmen och dispensärbarnhemmen vanligtvis på landet, för tuberkulos var förknippat med den farliga och orena staden.102 På landsbygden placerades även de speciella sommarkolonier för barn i familjer som stod under
dispensärernas tillsyn.103 Linda Bryder menar att sådana åtgärder ingick i en allmän strömning som var inriktad på att förbättra barns hälsa genom utomhusvistelse och näringsriktig kost.104 Hon visar också att gränserna mellan olika institutioner kunde vara flytande. Till exempel hände det att barn i riskzonen för att få tbc gick på någon av Storbritanniens många friluftsskolor – och undernärda barn utan säker diagnos vistades ibland på
tuberkulosinstitutioner.105
Det var spännande att läsa om andra länders åtgärder, fast också här saknade jag barnens egna röster. Dessertine & Faure skriver bara om de franska barnhemmen utifrån, om deras storlek och antal. Linda Bryder har ett mycket intressant kapitel om tbc-patienters liv på ett engelskt sanatorium, men inget liknande vad gäller institutionerna för barn. Det enda jag kunde hitta inom den svenska litteraturen var ett litet häfte om sommarkolonier för
”tuberkuloshotade” barn på fjärrlån från Luleå bibliotek.106 Lokalhistorikern Evert Erikssons kortfattade beskrivningar av kolonierna har gett intressanta detaljer om det dagliga livet, men inte heller han skriver ur barnens perspektiv.
2.4 Sammanfattning
Under läsningen hittade jag många anledningar att skriva om Marklunda. Mycket lite
forskning har gjorts om institutioner för barn, och när det gäller dispensärbarnhemmen finns det ingen svensk studie inriktad på ett enskilt barnhem. Av annan litteratur har jag förstått att Marklunda grundades i en tid då antalet barnhemsplatser ökade snabbt. Samhällets växande
98 Bryder, Linda: Below the Magic Mountain. A Social History of Tuberculosis in Twentieth-Century Britain,
Oxford 1988, s. 67.
99 Bryder 1988, s. 151.
100 På svenska ungefär ”förtuberkulösa barn”. 101 Bryder 1988, s. 148.
102 Bryder 1988, s. 21. 103 Neander 1928, s. 138. 104 Bryder 1988, s. 32. 105 Bryder 1988, s. 80.
ansvar för barnen innebar både hjälp till och en social kontroll av befolkningen, och
detsamma gäller den stora satsningen på folkhälsa som arbetet mot tuberkulos var en del av. Hur man kan skriva om Marklunda gav läsningen också många uppslag till. Jag ansluter mig till dem som vill skriva historia underifrån, och med det menar jag att barnen och
vardagslivet ska vara i fokus. Jag vill inte se er som objekt för en åtgärd, utan som handlande människor. Eftersom jag skriver om ett enda barnhem kan jag inte säga särskilt mycket om barnavårdsfältet i stort. Men jag tror – och hoppas – att den här sortens studier i förlängningen kan nyansera de stora teorierna kring kontroll och hjälp.
3 Metod- och materialdiskussion
I dialog med tidigare forskning formulerade jag några allmänna utgångspunkter. Samtidigt funderade jag på hur själva undersökningen skulle genomföras, och vilka uppgifter den skulle bygga på. Jag behövde välja metod och källmaterial. Som ni vet bestämde jag mig för att huvudsakligen arbeta med intervjuer, och nu tänker jag förklara varför. Det kanske verkar konstigt – vore det inte självklart att prata med berörda personer? Nej, tyvärr är det inte så. Pionjärerna inom muntlig historia stötte på ett kompakt motstånd, och fortfarande finns en viss misstro mot att använda människors minnen som historiska källor.
3.1 Argument för muntlig historia
Det är ingen tillfällighet att jag fått upp ögonen för muntliga källor. Redan under första
terminen fick jag prova på att intervjua under en kurs i muntlig historia. Då fick jag också lära mig att många fler än historiker sysslar med muntlig historia. Det är ett tvärvetenskapligt forskningsfält, vilket är spännande, för i mötet mellan olika metoder att samla in och analysera muntliga källor kan man lära sig mycket. Men det är också ett problem, för det vetenskapliga samtalet sker vanligtvis inom de olika ämnena. Därför behövs konferenser och tidskrifter där muntliga historiker från ämnen som etnologi, litteraturvetenskap, sociologi och historia tillsammans kan föra tänkandet vidare. Detta finns i Storbritannien och USA men saknas än så länge i Sverige. Det kan förklara varför svenska historiker fortfarande diskuterar ifall man kan lita på uppgifter från intervjuer eller inte, menar författarna till antologin
Muntlig historia. Istället vill de ta steget vidare och fundera på vad som är speciellt med muntliga källor.107 Genom att reflektera kring genomförandet av intervjuerna med er, och hur jag sedan har använt dem, vill jag bidra till metodutvecklingen inom muntlig historia.
Som jag nämnde tidigare är arkivet efter Marklunda inte är särskilt omfattande. Detsamma gäller nästan alla barnhem som finns upptagna i Malmö stadsarkiv, och när jag läste Paul Thompsons klassiska bok Det förgångnas röst från 1978 förstod jag att denna brist på källor inte är någon slump. Det är en fråga om makt. Genom historien är det framför allt vuxna män ur samhällets högre skikt som lämnat skriftliga spår efter sig. Paul Thompson skriver just att huvudpoängen med muntlig historieforskning är att lyfta fram grupper av människor som tidigare varit osynliga i historien – att skriva arbetarnas, kvinnornas, invandrarnas historia.108 Det låter sympatiskt, men nog finns det en risk att man då börjar betrakta människor
107 Hansson, Lars och Thor, Malin (red.): Muntlig historia, Lund 2006, s. 8ff.
108 Thompson, Paul: Det förgångnas röst. Den muntliga historieforskningens grunder, Södertälje 1980 [1978], s.
”ovanifrån” och utmåla dem som passiva offer? Jag tycker det är viktigt att dokumentera era erfarenheter från Marklunda. Men jag kan aldrig ge er en röst, bara lyssna på vad ni
berättar.109
Det finns fler orsaker till att jag tog kontakt med er än att arkivmaterialet var tunt. Jag tycker också att muntlig historia ger intressanta utmaningar för historieforskningen. Det är stor skillnad mellan att skriva om levande människor och att analysera arkivens dokument.110 Som forskare försätter man sig i en osäkrare position: ni kan avfärda mina tolkningar och föreslå nya! Men även om jag har försökt vara öppen och lyhörd för era åsikter, så kvarstår det faktum att jag har makten (och ansvaret) för den slutgiltiga texten. Jag vill försöka skriva demokratisk historia, fastän det verkar vara ett ouppnåeligt mål.111
3.2 Källkritik och kunskapssyn
Hittills har jag mest skrivit om fördelarna med muntlig historia. Invändningar finns det gott om, och den vanligaste är ungefär: ”Kan man verkligen lita på folks minnen?” Sedan den moderna historievetenskapens födelse på 1800-talet har idealet varit att basera historiska undersökningar på skriftliga källor. Paul Thompson ägnar stort utrymme åt att diskutera detta. För det första, säger han, är det omöjligt att dra någon absolut gräns mellan muntliga och skriftliga källor. Officiell statistik bygger ofta på muntliga uppgifter, och det personliga minnet av en händelse kan mycket väl vara influerat av till exempel tidningsartiklar.112 Han fortsätter med att utreda hur minnet fungerar, och betonar till exempel att vad gäller
arbetsmoment och rutiner är minnet ganska stabilt även över lång tid.113
Om det går att lita på muntliga källor – på era minnen – beror på vad studien handlar om, och samma sak gäller andra spår av det förflutna. Ett dokument, en bild, ett landskap eller en intervju är inte någon historisk källa förrän man ställer en fråga till materialet.114 Vilka
frågeställningarna blir beror på vilken sorts kunskap man tycker är viktig och möjlig. Den typ av undersökningar som historiker traditionellt sett har gjort utifrån muntliga källor utgår från tanken om att återskapa det förflutna, att ta reda på hur det verkligen var. Intervjuer blir då en väg till faktauppgifter som sedan kan generaliseras. Eftersom intervjuerna i detta fall ger
109 Jämför Johansson, Anna: Narrativ teori och metod, Lund 2005, s. 218–220. 110 Thompson 1980, s. 32.
111 Jämför resonemanget i Thor, Malin: ”Analys av muntliga källor i form av levnadsberättelser – Eller är det
möjligt att skriva en demokratisk historia?” i Hansson & Thor (red.) 2006, s. 51.
112 Thompson 1980, s. 96–103.
113 Thompson 1980, s. 106–106 och Hansson & Thor (red). 2006, s. 12. 114 Kjeldstadli 1998, s 163.
information om något utanför sig själva, brukar man säga att de används som berättande källor.115
På senare tid har många forskare hävdat att det intressanta med muntliga källor istället är ”människornas sätt att skapa mening av det förflutna”.116 Då handlar det inte längre om vad som verkligen har hänt, utan vilken betydelse minnen och erfarenheter har för den som intervjuas. Muntliga historiker har börjat intressera sig mer för intervjuernas form; de är berättelser med särskilda kännetecken.117 När den unika berättelsen på detta sätt står i centrum för analysen kan intervjun betraktas som en kvarleva – ett spår av sin egen tid.118
Tanken att vi är berättande varelser, att vi förstår och skapar vår värld genom berättelser (om arbetsdagen, barndomen, världshistorien och så vidare) är väldigt spännande. Men om man bara fokuserar på själva berättandet finns en risk att sammanhanget, omständigheterna, livsvillkoren glöms bort.119 Därför vill jag använda intervjuerna med er både som berättande källor och som kvarlevor, både till att återskapa livet på barnhemmet och till att analysera vilken mening Marklunda har för er idag. Detta har haft stor betydelse när jag tagit ställning till källorna – för det måste man alltid göra. Källkritik, eller källgranskning är historieämnets ryggrad. Målet är att genom en systematisk prövning avgöra om informationen verkar tillförlitlig eller inte. Första steget är så kallad yttre källkritik; att ta reda på hur och i vilket syfte källan har kommit till.120 När det gäller intervjuerna med er innebär det att redogöra för hela processen.
3.3 Intervjuer
3.3.1 FörberedelserNär jag skulle börja intervjua hade jag bara hunnit läsa Ingrid Söderlinds och Lis Petersens böcker om stora institutioner där barn växte upp ganska avskärmat från omvärlden. Med den bilden av barnhemsliv formulerade jag mina frågor till er. Jag ville inte ha något strikt frågeformulär, utan valde att göra intervjuerna i en friare form. De skulle självklart vara inriktade på barndomen och er tid på Marklunda barnhem. För att ha något att luta mig mot gjorde jag en intervjuguide med relativt öppna frågor kring olika teman. Denna typ av
115 Thor, Malin: ”Muntliga källor och källkritik” i Hansson & Thor (red.) 2006, s. 23ff.
116 Leffler, Marion: ”Historieskrivning och forskningscirklar. En diskussion om metoder, perspektiv och teorier”
i Hansson& Thor (red.) 2006, s. 139.
117 Johansson 2005, s. 214.
118 Thor, Malin: ”Muntliga källor och källkritik” i Hansson & Thor (red.) 2006, s. 23ff. 119 Johansson 2005, s. 222. Se även Gullestad (ed.) 1996, s. 4.
halvstrukturerade intervjuer är en bra form vid kvalitativa studier, det vill säga när målet är att tolka svaren och inte att omvandla dem till statistik.121
Frågorna är inte formulerade utifrån någon speciell teori, utan jag utgick från det formulär som Lis Petersen har använt.122 Till slut blev det drygt fyrtio frågor. Som ni vet handlar de om hur ni kom till barnhemmet, hur ni upplevde vardagen, de anställda och andra barn, och om vad som hände efter tiden på Marklunda. Eftersom jag undrade vad som är unikt med en kollektiv uppväxt, lade jag till några frågor om möjligheten att ha ett privatliv. På första träffen hade jag märkt att minnena från Marklunda var viktiga för er, och därför ville jag också fråga varför ni vill berätta om barnhemmet och vad ni tycker om dagens debatt om barnhem.123
Trots att ni verkade ha en positiv syn på Marklunda så tvekade jag inför första intervjun. Jag hade läst att uppmärksamhet kring tiden på barnhem kan göra att plågsamma,
undanträngda minnen kommer tillbaka.124 Ni kanske tycker att jag överdriver, men som forskare bör man alltid fundera över konsekvenserna av en intervju. För att minska riskerna beslöt jag att noga följa dessa råd: att informera om syftet med studien, att erbjuda
anonymitet, att betona att det när som helst är möjligt att dra sig ur studien, och att avbryta intervjun om så krävs.125
Förutom de forskningsetiska frågorna finns många praktiska saker att tänka på. Inspelningstekniken ska fungera, frågorna ska komma ut rätt – och så ska man lyssna uppmärksamt utan att styra för mycket.126 Jag blev nervös av all läsning om intervjuteknik, men min handledare lugnade mig och sa att det inte finns några misslyckade intervjuer. Oavsett vad som händer lär man sig alltid något. Som sociologen Anna Johansson skriver är det viktiga att man är uppmärksam på sin egen roll, och sedan reflekterar över hur samspelet under intervjun har påverkat resultatet. Det finns nämligen inget ”rent” berättande, menar hon. Vilka frågor jag ställer och hur jag bemöter er påverkar vad ni säger – jag blir
medskapare av intervjun.127 Till exempel tror jag att åldersskillnaden gör att ni förklarar vissa
121 Johansson 2005, s. 213.
122 Frågelistan finns som bilaga i Petersen 1987. 123 Hela listan på frågor finns i Bilaga 1.
124 Förekom övergrepp och kränkningar vid institutioner inom den sociala barnavården 1950–1980?
Socialstyrelsen 2006, Artikelnummer 2006-131-11, s. 55.
125 Johansson 2005, s. 246f.
126 Se till exempel Anderson, Kathryn och Jack, Dana C.: ”Learning to listen. Interview techniques and analyses”
i Perks, Robert och Thomson, Alistar (eds.): The Oral History Reader. Oxon, Storbritannien 2006 (Second edition), s. 129ff.
