KLOCKAN BARA GÅR- DET MÅSTE FINNAS NÅ´T ANNAT.

KLOCKAN BARA GÅR- DET MÅSTE FINNAS NÅ´T

ANNAT.

BRUKARNAS BERÄTTELSE OM SJÖLIDEN

D- uppsats Augusti 2010

Pedagogik med inriktning mot Helén Blomstrand

ungdoms- och missbrukarvård Handledare:

Maria Alm

ABSTRACT

Linnéuniversitetet

Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap Pedagogik med inriktning mot ungdoms-

och missbruksvård, examensarbete 15 hp

Titel: Klockan bara går– Det måste finnas nå´t annat. Brukarnas berättelse om Sjöliden.

Engelsk titel: Time goes – There must be something else. Participants´ narratives about Sjöliden.

Författare: Helén Blomstrand Handledare: Maria Alm Datum: 2010-08-24

Nyckelord: Beroende, livsberättelse, livshistoria, lågtröskel, missbruk, sysselsättning.

Sammanfattning: Syftet med den här studien var att beskriva och analysera före detta deltagares erfarenhet av sysselsättningsverksamheten Sjöliden. Verksamheten Sjöliden ingår i Växjö kommuns missbruksavdelnings öppenvård. Studien är inspirerad av en narrativ metod i form av livshistoria. Metoden livshistoria har en fördel, dess tydliga fokus på det perspektiv livet erbjuder och ett engagemang i det sociala livets processer.

Livshistoria är den berättelse som en person väljer att berätta om sitt liv. Med stöd av frågeområden/teman som mening/betydelse, sysselsättning, arbete eller träffpunkt, och hälsa/livskvalitet, berättar fyra intervjupersoner som tidigare varit deltagare på Sjöliden om sina upplevelser och sin syn på tiden som deltagare där.

Det salutogena synsättet KASAM ligger till grund för analysen av det empiriska materialet Resultatet visade att Sjölidens verksamhet gav deltagarna en gemenskap och ett minskat drogintag. Deltagarna ansåg att sysselsättning var en strukturerande faktor som gav dem mening om det var frivilligt. Resultatet visade även att deltagarna på Sjöliden kände ett egenvärde och att de stärktes av att ha Sjöliden att gå till där de ingick i ett sammanhang. Arbetsuppgifterna var omtyckta, deltagarna kände att de hade ett ansvar, och att man litade på dem. Belöningssystemet som används på Sjöliden ansågs orättvist. Flera av deltagarna ansåg att arbetsledarna hade stor betydelse för dem.

Men även att de andra deltagarna betydde mycket. Trygghet och gemenskap är också något som intervjudeltagarna beskriver när de talar om meningen/betydelsen med Sjöliden. Att ingå i ett socialt sammanhang betydde något för alla.

Förord

För det första vill jag rikta ett jättestort TACK! Till alla de intervjupersoner som tog sig tid och berättade om sina upplevelser, synpunkter och åsikter om sitt deltagande i Sjölidens verksamhet. Utan er hjälp hade detta arbete aldrig blivit till. Det har varit en rolig och intressant resa jag har fått göra tack var er!

Många tack till alla mina arbetskamrater som har fått ”slita” lite extra två tisdagar i månaden. Utan er hade det inte heller gått att genomföra det här arbetet, ert intresse för

”vad jag har hållit på med” har betytt mycket för mig. Många av er har fått stå ut med att bli utfrågade om diverse olika funderingar som dykt upp under resans gång. Tack för att ni tålmodigt stått ut med mig, mina frågor och funderingar. Ett extra tack till min kollega på Sjöliden Jonas Skårland som från första stund har uppmuntrat mig till att genomföra det här arbetet. Tack Jonas för att du så glatt har stöttat mig igenom hela arbetet.

Mia, Lotta och Veronica som snällt läste och kom med konstruktiva förslag, kram till er det betydde massor. Många tack till Ylva Benderix som med sin förmåga att peppa och få en tillbaka på banan igen är helt otrolig! Jag ”hittade tråden” igen många gånger tack vare dig, tack Ylva.

Många kramar till min sambo Janne som har stöttat och uppmuntrat mig till att göra det här. Innerligt tack till dig Janne det har betytt massor för mig! Min dotter Albertina ska också ha många kramar och tack som har stått ut med en ganska upptagen och frånvarande mamma. Tack för att ni har stöttat mig och stått ut med mig!

Många kramar och tack blir det när man har tagit sig igenom ett sådant här arbete, och det är det värt. Det är med glädje jag tackar alla som på olika sätt bidragit till att mitt arbete blivit vad det är. Så slutligen vill jag rikta ett riktigt stort varmt tack till Maria Alm som handlett mig med entusiasm och konstruktiva idéer igenom hela arbetet. Tack Maria för all hjälp, det var så suveränt att du alltid var så insatt och intresserad!

Alvesta 18 augusti 2010 Helén Blomstrand

INNEHÅLL

INTRODUKTION...1

BAKGRUND/SJÖLIDEN...1

STRATEGIERFÖRUTVECKLINGAVMISSBRUKS- OCHBEROENDEVÅRDEN...4

Alkohol- och drogförebyggande arbete i kommunerna...5

FRAMGÅNGSFAKTORER...6

Bostad först- en modell...6

Skadereducering...7

Motivation...8

Behandling/Sysselsättning...9

Historiskt sett “arbete och moralisk påverkan”...10

Röseredsvillan en sysselsättningsverksamhet...10

Socialt sammanhang...12

Bemötande...13

Behandlaren...13

Människosyn och värderingar...14

Självkänsla...15

PROBLEMFORMULERING...16

SYFTEOCHPROBLEMFORMULERING...16

TEORETISKAUTGÅNGSPUNKTER...16

De tre komponenterna...17

METOD...18

VALAVMETOD...18

Hermeneutiken...18

Kvalitativ metod...19

LIVSHISTORIASOMMETOD...19

Validitet och reliabilitet...21

FORSKNINGSETIK...22

Forskningsetiska överväganden...22

GENOMFÖRANDE...23

Urval och avgränsningar...23

Förberedelser...24

Datainsamlingsmetod...25

Bearbetning...26

Analysmetod...26

RESULTAT...28

Kort information om intervjupersonerna...28

INTRODUKTION...29

Sjöliden lät bra...29

Hur det kom sig att det blev just Sjöliden...29

Sammanfattande analys...30

MENINGEN/BETYDELSEN...31

Sjölidens betydelse...31

Trygghet, sammanhållning och gemenskap...32

Sammanfattande analys...33

SYSSELSÄTTNING, ARBETEELLERTRÄFFPUNKT...34

Sammanfattande analys...35

HÄLSA/LIVSKVALITET...35

Saknad eller nystart tiden efter Sjöliden...35

Sammanfattande analys...36

Orsaker till att sluta på Sjöliden...37

Vad är den största förändringen med att inte vara med i verksamheten...38

Rekommendera Sjöliden...38

Sammanfattande analys...39

SAMMANFATTNINGAVRESULTAT...40

DISKUSSION...41

METODDISKUSSION...42

RESULTATDISKUSSION...43

Framtida forskning...47

REFERENSER...48 INTERVJUGUIDE...I Intervjuinformation...II

TRETTIO DAGAR

Trettio dagar utan sprit, bara en öl då och då.

Jag mår faktiskt lite bättre, har matlust och så.

Ska jag aldrig kunna dricka mera, är det verkligen ett sånt liv jag vill ha.

Ju mer jag tänker på det så är det bara blaha,

blaha.

Läkaren, han säger till mig, se spriten som en allergi.

Du tål den inte, se det som din lede fi.

Men när livet tränger sig på, jag försöker tänka, jag försöker förstå.

Kronofogden, inkassobrev på parad, va fan gör

jag nu då.

Jag får en massa galna nätter, är det värt allt

det här.

Kroppen skriker efter sprit, kniven, den hugger och skär.

Jag får panik, jag släcker lyset, orkar inte tänka

eller skriva mera.

Jag kan bara konstatera, jag är inte ensam.

Det finns flera.

Dikten är skriven av en intervjuperson.

INTRODUKTION

Hur ska vi se på människor som vill leva med sitt missbruk och eller beroende? Vi ska väl respektera att alla inte vill genomgå behandlingar som bygger på total drogfrihet.

Det kan uppfattas som ett resursslöseri om vi inte hjälper dessa personer med att ha något meningsfullt att göra om dagarna som får dem att må bättre. I ett PM angående sysselsättningsprojektet Sjöliden från dåvarande förvaltningschef Anders Hägg (2000) skriver han om arbete, som medel i stället för mål. Att man genom arbetet vinner tillbaka sociala och psykiska färdigheter och värderingar som har gått förlorade under ett långvarigt missbruk. Att människor har ett missbruksproblem behöver inte betyda att de inte kan eller vill arbeta. I Danmark har man gett den enskilde rätten till en sysselsättning oavsett vilket funktionshinder man har. Man menar att arbete ger ett deltagande i samhället. Denna undersökning inriktar sig på deltagarnas upplevelse av sysselsättningsverksamheten Sjöliden, som är en sysselsättningsverksamhet för personer med missbruksproblem.

Missbruk av olika rusmedel är ett problem för samhället men främst för individen och hans eller hennes omgivning. Det är många människors liv och livskvalité som påverkas av en person med missbruks/beroendeproblem. En människa med missbruks/beroendeproblem fråntas ofta sina övriga identiteter och ses endast som missbrukare. Trots att personen också är man eller kvinna, barn, förälder, yrkesmänniska, ung eller gammal. Inte sällan möter man också en stereotyp bild av missbrukare som bostadslösa, arbetslösa män som sitter och dricker på en parkbänk.

Bakgrund/Sjöliden

Sjöliden startade år 2000 i Växjö kommun och kallades då ett sysselsättningsprojekt för personer med missbruksproblematik eller dubbla funktionshinder. Trots de försök som gjorts inom den öppna missbruksvården för att få en adekvat vård och behandling till stånd hade det visat sig otillräckligt. Dåvarande socialförvaltningen efterlyste idéer och förnyelse för att bryta den uppgivenhet/maktlöshet, slentrian och ointresse som fanns för dessa människor. Socialförvaltningen ansåg att det var för stora avstånd mellan den enskildes förmåga/behov och de krav som omgivningen/samhället och arbetslivet ställde på individen. Detta hade omöjliggjort ett bra behandlingsarbete då missbruksavdelningen ansåg att stegen var för stora för dessa människor. Det som saknades i denna vårdkedja var ett s.k. lågtröskelalternativ. Vid denna tidpunkt (2000) fanns enligt socialförvaltningens vuxenenhet en kartläggning som visade på minst ett femtiotal personer som hade ett (bland)missbruk och ej klart diagnostiserade psykiska funktionshinder och som i förlängningen av detta var långtidsarbetslösa (Hägg, 2000).

Målet med verksamheten var som Svensson (2003) beskriver i sin utvärdering av Sjöliden 2003 att försöka hjälpa dessa människor till arbete/sysselsättning och rehabilitering istället för att vara passiva biståndstagare. Målgruppen skulle vara människor med socialmedicinska handikapp med inriktning mot dubbeldiagnos i form av psykiska funktionshinder/missbruk. Metoden var sysselsättning och aktivering, att utföra enklare arbetsuppgifter för att efter hand kunna minska ner på drogen och hitta den behandling eller annat som passar den enskilde bäst och som vidare kan leda fram

till utbildning eller arbete (Svensson, 2003). En av personalen som var med och byggde upp Sjöliden berättar hur han tänkte när han funderade på vad det var för verksamhet som behövdes i kommunen:

Jag tänkte att- bara få komma ut i naturen skulle få dem att må bättre, att de skulle få komma bort från staden, få något annat att tänka på.

Från början var det åtta deltagare och två personal men det har utökats till tio deltagare.

Deltagarna kan ha olika drogproblem, alkohol, cannabis, amfetamin, heroin och blandmissbruk. Det har alltså ingen betydelse vilken som är huvuddrogen, det finns heller ingen drogkontroll på Sjöliden och det har aldrig funnits. Det är mycket sällan det händer att en deltagare är för påverkad för att få vara med i verksamheten den dagen.

Skulle det inträffa så talar arbetsledarna om för vederbörande att det är bättre han stannar hemma den dagen så ses man dagen efter. Det kan också vara så att deltagaren vill följa med till Sjöliden för att äta och ”sova ruset av sig” och det går bra. Deltagarna ser det som väldigt medmänskligt att de ändå får följa med ut till Sjöliden för att äta, sova och ta det lugnt, för som de själva säger: annars hade man bara väntat på att bolaget skulle öppna. En arbetsledare/behandlingsassistent på Sjöliden menar att:

En verksamhet som Sjöliden måste finnas för människor som inte är motiverade att sluta med sin drog. Vi hjälper de missbrukare som har det svårt i samhället, vi möter människan där hon befinner sig.

Det har varit femtio deltagare inskrivna på Sjöliden sen starten 2000 med de tio som är där idag. Några av dem har bara varit på Sjöliden en eller ett par dagar för att sen inse att det inte var något som passade dem. Det kan ha varit att de olika arbetsuppdragen har varit för ”tuffa” eller att man helt enkelt inte har varit intresserad av dem. Man har möjlighet att välja arbetsuppdrag på Sjöliden. Klarar eller vill man inte följa med ut och

”jobba” kan man stanna i huset och sköta markservicen. Av dem som har varit inskrivna på Sjöliden dessa tio år har tre varit kvinnor, sju av deltagarna har avlidit, främst av missbruksrelaterade sjukdomar. Några avled under tiden de var inskrivna på Sjöliden, en del hade börjat på andra verksamheter, en del var helt utan sysselsättning. Flera av deltagarna som har varit inskrivna på Sjöliden genom åren har varit det flera gånger. De har slutat av olika anledningar t ex. för dålig närvaro- blivit avslutade, ointresse- slutat på egen begäran, fängelsevistelse som har varit längre än tre månader (platsen finns kvar upp till tre månader, blir man borta längre än tre månader får man ställa sig i kö).

Sjukdomar etc. helt enkelt anledningar som har gjort att deltagarna inte har kunnat/klarat att vara på Sjöliden. Flera av dessa har ställt sig i kö igen när de har haft möjlighet/intresse till det, och börjat på Sjöliden igen. En annan av grundarna till Sjöliden beskriver vad han anser om Sjöliden så här:

Fördelen med Sjöliden är att den ger en möjlighet för folk med de här problemen att komma dit ut och va som man är, en chans att växa och att få göra lite meningsfulla jobb/småarbeten. Det måste finnas en plats för dem också.

Arbetsdagen börjar med att deltagarna blir hämtade på morgonen av personalen. Man åker ut till Sjöliden som ligger ca fyra-fem km utanför Växjö. Man ställer gemensamt i ordning frukost, under frukosten går man igenom vad man har för arbetsuppdrag under

dagen. Det kan vara att tvätta bilar, flytta bohaget från mindre lägenheter, hjälpa till att sätta upp hyllor, skrivbord eller hugga ved, kapa och klyva ved, köra ut ved till grillplatser även skötsel av huset ingår i sysselsättningen. Städa plocka undan och koka kaffe, förbereda för frukost och lunch. De som väljer att vara kvar i huset har stort eget ansvar för vad de vill göra. De kan även köra in ved, det finns en vedpanna och en vedspis i köket, plantera i trädgården, klippa gräs pyssla med lite vad som helst. På sommaren används båten flitigt till att åka ut och fiska, det plockas svamp, det finns stora möjligheter till att påverka sin dag själv. Deltagarna kan ha ärenden eller något uppdrag som de behöver hjälp med att få uträttat (flytta eller hämta möbler som inköpts etc.).Vid lunch samlas man i huset igen och äter lunch. Efter lunch börjar man avsluta det man håller på med för att sen bli skjutsad in till Växjö. Deltagarnas arbetstid är vanligast mellan 07.30- 14.00 vid behov kan arbetstiden regleras så att möten, busstider osv. hinns med. Den resterande tiden som är kvar för arbetsledarna används till att förbereda, planera, uppföljningar och möten. Sjölidens betydelse som motkraft till missbruk belyses av en arbetsledare/behandlingsassistent:

Det är mycket som är bra med Sjöliden bl.a. att människor som nästan aldrig har varit ute i arbetslivet får prova på att” jobba”. Humorn är mycket viktig, det är högt till tak. Att människor som lever i drogmissbruk får mat varje dag, ADL- träning¹ och en normaliserad vardag. En möjlighet till något sånär nyktert gruppsamtal och enskilt samtal med behandlingsassistent/arbetsledare, med andra ord får deltagarna motkrafter till sitt missbruk, mm.

Gruppen har stor påverkan på hur det ska vara på Sjöliden, vilka som ska få börja där, hur arbetsuppdragen planeras, vad som behöver handlas både mat och andra inköp såsom verktyg, hjälpmedel, dukar, blommor osv. Eftersom gruppen ”är hela verksamheten” är det viktigt att alla får komma till tals när det gäller en ny deltagare.

Alla måste trivas med varandra och kunna fungera i gruppen, vill någon ny börja som har skulder eller ouppklarade affärer med någon i gruppen måste det redas ut innan personen börjar. Finns det många i gruppen som säger att de inte vill att personen ska få börja måste de motivera varför, det måste finnas en anledning. Det respekteras och den sökande får inte börja om det inte går att reda problemet. Erfarenheten har visat att om det kommer in någon i gruppen som flera har svårt att samarbeta med av olika anledningar, blir det kaos, (irritation, spänd stämning, mer drogpåverkan) det blir högre frånvaro och det har hänt att någon deltagare rent av slutar men vill inte säga varför. En socialsekreterare som remitterar klienter till Sjöliden beskriver hur hon ser på verksamheten:

1 ADL är en förkortning av Activities of Daily Living (Aktiviteter för dagligt liv). ADL- träning innebär träning av vardagliga aktiviteter som att komma upp på morgonen, passa tider, laga mat, äta etc. möta och hantera vardagssituationer (Melin & Näsholm, 1998).

Sjöliden är bra för att det fungerar, kontakten med arbetsledarna och kontakten med deltagarna är regelbunden och händer det något oförutsett så är det ett snabbt agerande, man samarbetar bra kring klienten.

För att få komma till Sjöliden måste man remitteras genom förvaltningen Arbete och välfärd (f.d. Socialförvaltningen) avdelning missbruksvård. För att få börja på Sjöliden måste man ha en egen bostad. Klienten söker med hjälp av sin handläggare till Sjöliden och tillsammans med denne kommer klienten ut till Sjöliden på ett studiebesök för att se vad det är och om klienten tror att han skulle kunna trivas där ute. Är det så att klienten känner att han skulle vilja börja bestäms det tid för anställningsintervju och efter det kan han börja. Det är två veckors prövotid när de veckorna har gått får klienten arbetskläder, och är med i gruppen.

Det är en meningsfull sysselsättning med praktiskt arbete, det är så bra att det är ”riktiga” arbetsuppdrag. Att ha tider och passa och rutiner är ju viktigt för vem som helst och sen är det ju en så bra jargong där ute!

Det är en verksamhet som tar ansvar och deltagarna tar ansvar för verksamheten, sen är det bra att den ligger utanför stan då får de vara ifred där ute (Socialsekreterare som remitterar till Sjöliden).

Strategier för utveckling av missbruks- och beroende vården

Regeringen har presenterat tre konkreta steg för att utveckla missbruks- och beroendevården. I regeringens alkohol- och narkotika- politiska handlingsplaner ingår missbruks och beroendevården som anger den övergripande inriktningen för samhällets insatser under åren 2006-2010. Den här strategin anger hur handlingsplanernas mål och intentioner när det gäller missbruks- och beroendevården skall uppnås. Enligt socialtjänstlagen vilar ansvaret för missbruks- och beroendevården och hälso- och sjukvårdslagen i första hand på kommuner och landsting. Statens insatser handlar mest om lagstiftning, tillsyn och stöd för uppföljning och utveckling. Vidare ansvarar staten för den vård som sker utan samtycke enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)(Socialdepartementet, 2008).

Det första målet är förbättrad kvalitet som är en förutsättning när den enskilde personens behov står i centrum, även att insatserna är samordnade och långsiktiga, liksom att han/hon har möjlighet att påverka valet av utförare. Avgörande är också att insatserna har påvisad effekt, det finns även andra aspekter som också är avgörande för kvaliteten. Det är att vara garanterad att få en insats när motivationen finns och att bli bemött med respekt.

Det andra målet är ökad likvärdighet. Det är en förutsättning för en likvärdig missbruks- och beroendevård att man har en god kvalitet över hela landet och har resurser i form av personal med adekvat kompetens. En viktig funktion för att säkra kvaliteten och likvärdigheten är att man har tillsyn. Tillsynen som efter den 1 januari 2010 görs av socialstyrelsen (Wangel, 2010). Den skall säkerställa den enskildes rätt till evidensbaserade insatser och den enskildes rättssäkerhet.

Det tredje målet är en ökad tillgång till insatser för grupper som har svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. Det handlar om att utveckla kunskap om hur behoven kan tillgodoses på bästa sätt, men också att bibehålla det som är framgångsrikt för att uppnå en långsiktig positiv utveckling för dessa grupper (Socialdepartementet, 2008).

Sjöliden svarar upp på dessa tre mål. Insatserna är samordnade och långsiktiga och klienten väljer själv Sjöliden som är frivilligt. Tillsynen av socialstyrelsen säkerställer kvaliteten och den enskildes rätt till evidensbaserade insatser och den enskildes rättssäkerhet. Det tredje målet är ökad tillgång till insatser för grupper som har svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. Även att bibehålla det som är framgångsrikt för att uppnå en långsiktig positiv utveckling. Sjöliden svarar på detta tredje mål också, klienterna som är aktuella för Sjöliden har inte passat någon annanstans. För att de inte har velat/kunnat sluta med sin drog. Sjöliden kan ses som en långsiktig positiv utveckling för dessa grupper.

Alkohol- och drogförebyggande arbete i kommunerna

Enligt de nationella handlingsplanerna för alkohol och narkotika (prop. 2005/06:30) så är det övergripande målet för den svenska alkoholpolitiken att främja folkhälsan genom att minska sociala och medicinska alkoholskador. Det är genom insatser i form av kvalificerad och specialiserad missbruks- och beroendevård målen skall nås för att minska den totala alkoholkonsumtionen. Mot ett skadligt dryckesbeteende, man skall ta hänsyn till skillnader i livsvillkor och behoven mellan flickor och kvinnor, pojkar och män. De delmål som är särskilt prioriterade skall vara att: barn får en alkoholfri uppväxt, att alkoholdebuten skjuts upp, att berusningsdrickandet minskas, att det finns fler alkoholfria miljöer, att man bekämpar den illegala alkoholhanteringen och att se till att det inte förekommer alkohol i trafiken, inte heller i arbetslivet eller under graviditeten. Målet för narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle, insatser skall riktas mot tillgång och efterfrågan på narkotika för att: minska nyrekryteringen, att förmå personer med missbruksproblem att sluta med sitt missbruk, och att minska tillgången på narkotika (Statens folkhälsoinstitut, 2009).

Enligt vision och måldokumenten för 2010- 2011, i Växjö kommun har alla en ekonomisk och social trygghet där arbete- och sysselsättning är viktiga förutsättningar (nämnden för arbete och välfärd, 2009). Nämnden för arbete och välfärd ansvarar för områdena arbetsmarknad och sysselsättning, försörjningsstöd, vuxenutbildning. Vidare ansvarar de för flyktingmottagande och integration, individ och familjeomsorg, familjerätt, tolkförmedling och alkoholhandläggning. Arbete och välfärd strävar efter att alla kommuninvånare erbjuds förutsättningar för arbete, vuxenutbildning och social trygghet. Arbete och välfärds kontakt med medborgarna präglas av medborgarna i centrum, rättsäkerhet och att människor möts med respekt, värdighet och medmänsklighet (nämnden för arbete och välfärd, 2009).

När det gäller missbruk av alkohol och narkotika skall avdelningen Missbruksvård utgöra en specialistfunktion för hela förvaltningen Arbete och välfärd. Det ska finnas god kunskap om alkohol och narkotika inom verksamheten och om vilka behandlingsinsatser som är mest ändamålsenliga. Dessa behandlingsinsatser ska bygga

på vetenskap och/eller beprövad erfarenhet. Medarbetarna ska ha specialistkunskaper, engagemang och ett intresse för målgruppen, och en kontinuerlig vidareutbildning.

Handledning ses som nödvändig för metodutveckling och är obligatorisk. Vidare ska det inom verksamheten skall finnas en nära koppling till aktuell forskning och särskilda resurser skall avsättas med ansvar för uppföljning, utvärdering och kvalitet (2008- 2009 Verksamhetsplanen för avdelningen missbruksvård, 2007).

De metoder/arbetssätt som utgör grunden för arbetet på missbruksavdelningen är MI, motiverande intervju tillsammans med Stefan Moréns arbetsmodell. I socialt arbete kategoriseras olika typer av insatser som förekommer inom socialtjänsten för att tydliggöra innebörden i det s.k. biståndet enligt Moréns teorier. Livsanpassning och livsomgestaltning är begrepp som Morén använder sig av, och tyngdpunkten i begreppet livsanpassning är kompensation i livssituationen med enklare stödinsatser, tillsyn, rådgivning, hjälp och stöd med ekonomihanteringen, daglig verksamhet etc. alltså insatser som påverkar det vardagliga livet. Med livsomgestaltning menas en mer genomgripande förändring av klientens liv när det gäller beteende och förhållningssätt.

Motiverande samtal (MI) innebär att med respekt för individens autonomi använda lyssnandeteknik, samtalsverktyg och sammansatta strategier på ett noggrant och omsorgsfullt sätt så att det hjälper personen i en förändringsprocess (2008- 2009 Verksamhetsplanen för avdelningen missbruksvård, 2007).

Framgångsfaktorer

Bostad och sysselsättning har visat sig vara viktiga faktorer för en effektiv vårdprocess i missbruksvården. I Holland har man under 2004 en ny påföljd för personer som missbrukar och som dömts minst tre gånger under de senaste fem åren för narkotikabrott. De döms till två års missbruksbehandling, oavsett brottets straffvärde.

Det som är intressant med den här modellen är att staten garanterar en bostad och ett arbete och hjälp med en skuldsanering under de sista nio månaderna av behandlingen som innefattar en utslussning från anstalt till frihet. En viktig framgångsfaktor (av flera) för en effektiv vårdprocess i missbruksvården i Sverige är att man kan erbjuda bostäder med stöd i olika former samt sysselsättning och arbete alternativt utbildning. Kan man inte erbjuda detta efter alternativt i anslutning till behandling är ofta insatserna och framgångarna förgäves (Wigzell, SOU 2005:82).

Bostad först- en modell

I Sverige finns det försök med att börja med att erbjuda bostad först, innan man genomgått en rehabilitering. Det vanliga har varit att en person med missbruksproblem först ska genomgå en behandling eller ställa upp på någon form av program för att kunna få en bostad. Helsingborgs dagblad skriver i en artikel publicerad den 16 januari 2010 om bostad först eller ”housing first”. Det var i slutet av 90-talet som modellen utvecklades i USA. Sen har den även testats i Tyskland, Norge och Nederländerna med framgång. Bostad först- modellen presenterades vid en konferens i höstas av socialhögskolan på Lunds universitet som även har forskning om modellen. Ett svenskt projekt som vill undersöka möjligheterna för att prova modellen här har bildats där Helsingborg, Malmö, Stockholm, Botkyrka och Norrköping har gått med. Modellen med bostad först går ut på att hemlösa missbrukare (med/eller psykisk ohälsa) som har

motivation till att förändra sina liv får egna lägenhetskontrakt. Då behöver de inte gå vägen igenom härbärgen, hotellboenden och övergångslägenheter. Det har visat sig genom studier att det blir billigare för samhället (Sköldqvist, 2010-04-27).

Professor Hans Swärd som är verksam på socialhögskolan vid Lunds universitet introducerar tillsammans med Marcus Knutagård och Cecilia Heule (även de verksamma vid socialhögskolan Lunds Universitet) modellen ”Bostad först”. Den här modellen går ut på att komma till rätta med hemlösheten. De menar också att en bostad är en förutsättning för att kunna åtgärda andra problem som till exempel missbruk. De utvärderingar som har gjorts internationellt har visat att den här modellen leder till större chanser till en framgångsrik rehabilitering den motverkar stigmatisering och att de hemlösa tillskrivs kollektiva identiteter. Alla människor behöver få de grundläggande behoven tillfredställda, det vill säga en egen bostad som de kan trivas i, en trygg försörjning och en meningsfull sysselsättning. Det har varit grunden i den svenska välfärdsmodellen. En del hemlösa kan själva uppfylla dessa mål om de får ett eget kontrakt. Andra kan behöva erbjudas flera insatser som kan gälla allt från skuldsanering till olika typer av behandlingsinsatser och personliga ombud. Det kan gälla möjligheterna att återupprätta kontakten med tidigare sociala nätverk, till exempel att kunna återuppta kontakten med familj, barn och/eller andra tidigare närstående (Heule, Knutagård, Swärd 2010).

Med detta synsätt vänder man på rehabiliteringskedjan och menar att om någon överhuvudtaget ska kunna bli motiverad att ändra sitt liv behöver man någonstans att bo. Kan det förhålla sig på samma sätt när det gäller sysselsättning eller arbete. Kan sysselsättning vara en faktor som gör att människor blir motiverade att också förändra andra delar i sitt liv när man har något meningsfullt att göra och finns i ett sammanhang? Heule, Knutagård och Swärd (2010) skriver att en egen bostad, trygg försörjning och en meningsfull sysselsättning är grundläggande behov som alla människor behöver få tillfredställda och att det har varit grunden i den svenska välfärdsmodellen.

Skadereducering

Ska vi hjälpa människor eller vill vi straffa syndare? De som väljer att riskera den egna hälsan genom att dricka för mycket alkohol eller använda sig av någon illegal drog. Hur vill vi att samhället skall se på dem (Ingdahl & Persson, 2009)?

En modell som utgår från att försöka hjälpa istället för att straffa är skadereduceringsmodellen. Skadereduceringsmodellen har sitt ursprung från metadon och sprutbytesprogram i slutet av sjuttiotalets Amsterdam och upprättades där av socialarbetare. Tanken var att man ville nå ut och hjälpa hela populationen av narkotikabrukare även de som inte ville eller kunde sluta. Skadereduceringsmodellen har vuxit fram som ett folkhälsofilosofiskt alternativ till förbudspolitiken. Man kan beskriva modellen som en insikt av att det kommer alltid att finnas människor som har ett riskbeteende oavsett om en förbudspolitik försöker eliminera beteendet. Det viktiga är att hitta metoder som reducerar de negativa effekterna av olika riskbeteenden istället för att fokusera på förbud. Skadereducering kan inte beskrivas som någon enhetlig modell, det är en samlingsbeteckning för de olika program och åtgärder som finns för

att minska skador från riskbeteenden. Skadereducerande åtgärder har gemensamt att de möter risktagande människor där de befinner sig och utan att ställa krav på avhållsamhet (Ingdahl & Persson, 2009).

Kan man säga att sysselsättningsåtgärder kan vara en del av skadereduceringsmodellen eftersom att t. ex Sjöliden inte kräver absolut drogfrihet. Förhåller det sig så att Sjöliden kan ses som en åtgärd för att minska skador från riskbeteenden?

Ett av målen i regeringens strategier för missbruks- och beroendevård är att ha klienten eller brukaren i centrum. Vad menas då med brukare och finns det några organisationer för personer med alkohol och/eller narkotikaproblem? Efter några timmars undersökande av internetsidor och bokförlag länkade jag mig fram till Swedish Drug Users Union – S.D.U.U. – Svenska brukarföreningens hemsida (http://www.svenskabrukarforeningen.se/) . Eftersom jag själv inte hittade så mailade jag min fråga till dem: Finns det någon brukarförening i Sverige för personer med alkoholproblem? Svaret blev nej, brukarföreningens medlemmar är narkomaner. På Sjöliden jobbar man inte med någon form av läkemedelsbaserad behandling men man är välkommen oavsett drog och ”metoden” som används för att reducera de negativa effekterna av riskbeteendet är gemenskap, sysselsättning, struktur och att man får i sig mat. Med brukare menar man i brukarföreningen patienter i underhållsbehandling (som även kallas läkemedelsassisterad behandling). Patienterna behandlas med läkemedlen metadon eller buprenorfin (subutex) för sitt heroinberoende. Med brukarinflytande menas brukarnas möjlighet att som grupp påverka behandlingens innehåll och kvalitet, samt den enskildes möjlighet att ha inflytande över sin egen behandling.

Skadereducering, skadelindring eller harm reduction är utryck som enligt drogforskarna Korf och Buning myntades i Nederländerna. Det innebar att brukaren blev erbjuden den hjälp som ansågs göra störst nytta beroende på var i karriären personen befann sig.

Sprutbyte och läkemedelsbaserad behandling kan ses som exempel på skadereducerade insatser (Antoniusson, 2005).

Motivation

Håkan Jenner (2004) beskriver att ordet ”motivation” härstammar från ett latinsk ord –

”movere” – som betyder att röra sig. Jenner skriver vidare att det är samma stam som i engelskans ”move”, motivationsforskningens huvudfråga kan (om)formuleras till: ”Vad är det som får människor att röra sig?” Jenner menar att motivation består av tre samverkande faktorer när man granskar de definitioner som formulerats under tidens lopp. Motivation som en inre faktor är den första, det är ”något” som sätter igång beteendet eller handlandet. Motivation som en tanke om målsträvan, handlandet är riktat mot något är den andra. Motivationen som en växelverkan mellan personens drivkraft och målen och som hänger ihop med personens självförtroende om målen uppnås eller inte är den tredje faktorn (Jenner, 2004).

William R. Miller och Stephen Rollnick (Motiverande samtal 2003) menar att motivation kan påverkas av många naturliga mellanmänskliga och inneboende faktorer hos individen även genom specifika interventioner. De menar att motivation verkar vara särskilt känslig för mellanmänskliga kommunikationsstilar, det är möjligt att man kan påverka motivation till förändring. I motivation finns tre viktiga komponenter: att vilja,

att tro att man kan och att vara redo. För att vilja förändra måste man se till vad man har och vad man vill ha i framtiden, när saker och ting är tillräkligt avvikande från det man önskar eller det förväntade idealet som en motivation till förändring kan börja(Miller &

Rollnick, 2003).

Motivation är i en generell mening en grundläggande dimension för beskrivning av mänskligt beteende. Motivation beskrivs i nationalencyklopedin som en sammanfattande term för de processer som sätter igång, upprätthåller och riktar beteendet (Billinger, 2009).

Behandling/Sysselsättning

Behandling och vård av människor med missbruksproblem har ett betydande värde både humanitärt och samhällsekonomiskt, även ifall dessa insatser inte leder till bestående förändringar i drickandet eller drogtagandet. Dels spelar olika slag av reaktioner och ingripanden från andra en viktig och stundom avgörande roll för att väcka viljan till förändring (Blomqvist, 2009).

Blomqvist, (1999) beskriver bl.a. ett förhållningssätt som kallas för kompensatoriskt, det innebär att hjälpen ses som något individen har rätt till som en kompensation för olika handikapp eller brister i livssituationen. Man antar då att problemet är av allmängiltig eller social snarare än individuell natur. Personen med missbruks- och beroendeproblem ses inte som sjuk. Han eller hon ses som biologiskt eller socialt förfördelad vilket inte befriar honom från huvudansvaret för att hantera sin livssituation.

Blomqvist menar att den hjälp som kan och bör ges är begränsad i tid och omfattning och den förutsätter att personen aktivt medverkar till att göra honom mer kapabel att klara de ansträngningar som hans liv kräver. Hjälparens roll i sammanhanget är i huvudsak att solidariskt bidra till att mobilisera det stöd och bistånd personen behöver för att ta ansvar för sig själv. Denna modell kan sägas utgår från ett rättviseperspektiv (Blomqvist, 1999).

Behandlingsprogram som är arbetsinriktade är inget nytt, det moraliska och konstitutionella värdet av arbete hyllades av de viktorianska hospitalen. Det är t ex under de senaste decennierna som de stora psykiatriska sjukhusen i Storbritannien slutade med industritillverkning, där patienterna mot fickpengar och lunch utförde monotona arbetsuppgifter. Både i den amerikanska litteraturen och i praktiken framgår det att ett arbete prioriteras högt även i USA (Burns & Firn, 2005).

Historiskt sett “arbete och moralisk påverkan”

Då 1956 års lag om socialhjälp avlöste 1918 års fattigvårdslag överfördes bestämmelser om åtgärder mot försumliga försörjare till den nya lagen. Det innebar att den som genom ”lättja eller liknöjdhet” försummade sin underhållsskyldighet så att familjen behövde socialhjälp kunde intas i arbetshem. Arbetade han inte på arbetshemmet, dömdes han till tvångsarbete. Denna lag upphävdes inte förrän 1964 då 1885 års lösdrivarlag ersattes av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet som kom att gälla fram till socialtjänstereformen 1982. Asocialitetslagen lydde: ”Om någon som fyllt tjugo år underlåter att efter förmåga försörja sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv

att uppenbar fara föreligger för allmän ordning och säkerhet må han intagas i arbetsanstalt enligt denna lag” (Holgersson, 2008).

Edman (2004) beskriver att man i svensk politisk debatt och forskning sammankopplar begreppet arbetslinje med den aktiva arbetsmarknadspolitik som växte fram under 1920- talet. Hjälp till arbetslösa skulle bestå av arbete eller utbildning, endast i nödfall skulle kontanta bidrag utgå. Arbetslinjen inom alkoholistvården belönade individens förmåga och vilja till att arbeta och motsatsen bestraffades, de intagna skulle ”botas” med arbete.

Arbetslinjen som vårdideologi är kontinuerlig under 1940-81. Det som däremot förändrats är arbetets innehåll, syfte och verkningar. Ursprungligen betraktades arbetet inom anstaltsvården för missbrukare som ett moraliskt styrmedel och som ett medel för att få den intagne till den öppna arbetsmarknaden. Men synen på arbetslinjen inom alkoholistvården kom med tiden att fyllas med fler olika syften. Den moraliska påverkan sågs som en indirekt behandling, bara själva miljöombytet för den intagne, att komma bort från hem, familj och kamrater betraktades som en moralisk påverkan.

Samtal, undervisning och eftervårdsplanering som innebar platsanskaffning (hjälp till ett arbete) eller korrespondens med hem och nykterhetsnämnder, fungerade som en mer direkt moralisk påverkan. Uppfattningen var att arbete för alkoholmissbrukaren var karaktärsdanande och därigenom direkt behandlande, möjlighet till arbete under tillsyn var själva vårdtanken (Edman 2004).

I Göteborgsområdet har en försöksverksamhet med sociala arbetskooperativ för personer med ett kriminellt förflutet och/eller tidigare drogproblem, projektet kallas Vägen ut. Bakgrunden till projektet var frigivningssituationen för personer som har avtjänat fängelsestraff och vände sig till tidigare straffade personer och människor med tidigare drogproblem. Projektets syfte beskrivet i den ursprungliga projektplanen: Med en utgångspunkt från brukarverksamheten utveckla ett samarbete med andra inom den sociala ekonomin, offentliga sektorn och det privata näringslivet. Syftet är att utveckla nya sätt för människor med drogproblem och/eller kriminellt förflutet att hitta vägar till arbete och egen försörjning. Den offentliga sektorn kan därmed prova ett alternativt förhållningssätt mot målgruppen, understödjande i stället för omhändertagande och vårdande (Hedin, 2005).

Röseredsvillan en sysselsättningsverksamhet

Röseredsvillan (RV) är en större villa från 70-talet den ligger i Agnesberg i Göteborg.

RV drivs av Göteborgs kommunala socialtjänst. På RV flyttade den första deltagaren in 1997, sen dess har sysselsättningsprojektet haft 58 deltagare samtliga män. Det är 10 platser för sysselsättning och tidigare var det 5 boendeplatser som upphörde 2007. Till sysselsättningen är det kö och tidigare när man kunde bo på RV behövde man inte delta i sysselsättningen men oftast valde de boende att delta. Deltagarna är män med allvarlig missbruksproblematik som har mycket liten chans att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden. För att få delta i sysselsättningen måste de klara att hålla sig nyktra när de är där. Ansökan görs via socialsekreterare och deltagandet är frivilligt.

RV är bas och utgångspunkt för verksamheten där deltagarna samlas. Under den gemensamma frukosten bestämmer man vilka arbetsuppgifter som ska göras och hur de ska för delas. Det arbete som finns att tillgå är bl. a renovering, målning, tapetsering,

snickeriarbete, flyttning och trädgårdsarbete. Det görs inga drogkontroller på deltagare men synligt påverkade deltagare skickas hem, de får inte delta den dagen. Vid frånvaro en längre tid på grund av missbruk värderas det på individuell basis om personen får lov att fortsätta i projektet eller inte. Det är deltagarnas eget ansvar att meddela om de inte kan komma till jobbat på grund av sjukdom, missbruk, bakrus eller av andra orsaker.

För utfört arbete ges en ”lön” i form av ett poängsystem, varje deltagare får 60 poäng per arbetsdag och det motsvarar 60 kronor. Det betalas inte ut några kontanter utan i slutet av veckan åker man på en gemensam inköpsresa då det oftast handlas kläder eller mat. Deltagarna har också möjlighet att spara sina poäng för att senare kunna inhandla något större t ex en TV eller stereo etc. Inköp av snus och tobak är tillåtet men inte alkohol. Dessa pengar har inget inflytande på socialbidraget. Sysselsättningens syfte är att ge deltagarna arbetsträning en nyktrare och mer meningsfull vardag(Bysveen, Litleré, 2002).

Bysveen & Litleré, gjorde 2002 en utvärdering av sysselsättningsprojektet på Röseredsvillan ur ett brukarperspektiv för att få en bild av hur de olika deltagarna upplever sysselsättningen och vilka effekter den har. De undersökte hur deltagarna såg på följande faktorer i projektet: Sysselsättning, frivillighet, poängsystem, ansvar och tillit, meningsfullhet, självkänsla och nykterhet.

Sysselsättning: Alla deltagare ansåg att det var en strukturerande faktor i vardagen. Nu måste de gå upp på morgonen, blir hämtade på avtalad tid och det var fasta rutiner för vad som skulle göras under dagen. Det blev mer regelbundna måltider och när kvällen kom var de naturligt trötta. Kontakten med andra människor upplevdes som väldigt positiv av alla deltagarna.

Frivillighet: Alla deltagare på RV uppfattade sysselsättningen som frivillig.

Poängsystem: Detta bidrog till att deltagarna inte kände sig utnyttjade och fungerade dessutom som en bekräftelse på att de utfört ett arbete. Poängsystemet beskrevs också som motiverande och att de jobbade oftare än vad de hade gjort utan ersättning.

Ansvar och tillit: Var en del av relationerna mellan arbetsledare och deltagare men även i relationen emellan deltagarna. Deltagarna upplevde också att arbetsledarna hade tillit till att de klarade av sina arbetsuppgifter, de kände sig inte övervakade eller detaljstyrda i sina uppgifter.

Meningsfullhet: Alla deltagare tyckte att de flesta uppgifter som de fick var meningsfulla, med några få undantag. Deltagarna värdesatte att det var ”riktiga arbetsuppdrag” som måste göras.

Självkänsla: samtliga intervjuade menade vid tiden för intervjun att de kände sig bättre än innan de kom till RV. Det generella intrycket var att RV hade en positiv påverkan på det psykiska tillståndet och det beskrivs en förbättrad självkänsla.

Nykterhet: Missbruksmönsterna var varierande beskrev deltagarna, någon hade minskat sitt missbruk radikalt medans andra rapporterade en liten förändring eller ingen alls (Bysveen, Litleré, 2002).

Resultatet visade att deltagarna kom till RV med olika målsättningar. Gemensamt var att de önskade någon form av sysselsättning och att de ville reducera sitt missbruk.

Motivationen för att komma dit handlade om att de vill ha en struktur på dagen, träffa kompisar, bli nyktrare eller för att de vill ha något att göra (Bysveen, Litleré, 2002).

Gemensamt för de flesta studier om missbruk och sysselsättning är föreställningen att en meningsfull sysselsättning har betydelse. Den har betydelse för den sociala integreringen och att den ger vardagen en struktur, en stärkt självkänsla och ibland ökat ekonomiskt oberoende. Om arbetets roll i narkomanvården förs det en begreppsdiskussion och det anges fyra perspektiv på arbete i behandling som förekommer i litteraturen: arbete som behandlingsresultat, arbete som terapeutisk faktor, arbete som krav för (god) behandling och arbete som belöning. Utifrån ett socialt stödperspektiv kan man lägga till följande: arbete alt. arbetslöshet som risk – eller skyddsfaktor för missbruk. Arbete och sysselsättning som motiverande för behandling, eller en faktor för att förbättra och/eller upprätthålla behandlingsresultat (Socialstyrelsen, 2007).

Socialt sammanhang

Att ingå i ett socialt sammanhang gör att man mår bättre, mötesplatser är viktiga.

Särskilt för människor som kanske hade varit ensamma annars. Sysselsättning ger ett deltagande i ett socialt sammanhang. En ny amerikansk studie har visat att familj, grannar och kollegor är viktiga för att hålla vår hälsa i topp. Denny Vågerö professor i medicinsk sociologi säger att ensamhet påverkar vår sinnesstämning, det påverkar även vårt beteende på gott och ont. Det finns även en fysiologisk påverkan t.ex. på blodtrycket. Relationer ger en livsmening, familj och vänner kan ge en lugnande hand eller hjälp att finna mening i livet. Det som gör att ensamhet kan bli farligt är en avsaknad av det stöd som en relation/relationer kan ge menar doktor Julianne Holt- Lundstad från universitetet i Utah som var ledare för studien. Hon menar att när en person är knuten till en grupp och känner ett ansvar för andra människor, ger det personen en känsla av mening som leder till att han/hon tar bättre hand om sig själv.

Studien visade även att mänskliga relationer har en positiv effekt för alla, oavsett ålder, kön och övrig hälsa (Lundström, 2010-08-09).

Bemötande

Sociala sammanhang ställer även krav på bemötande. I en verksamhet är det viktigt att behandlaren har ett gott bemötande och en professionell hållning. På kort sikt och på lång sikt innebär professionell hållning en ständig strävan att i yrkesutövandet styras av det som gagnar den hjälpsökande och inte av de egna behoven, känslorna och impulserna. Det innebär att visa värme, intresse, respekt, medmänsklighet, empati och ett personligt bemötande. I varje möte mellan hjälpsökande och den professionella hjälparen finns det en uppsättning av förväntan hos dem båda, förväntningar riktade mot den egna personen och mot den andre. Studier som har gjorts med bemötandetest av Holm (2001) har konstaterat att assistenter på s.k. LVM-hem (lagen om vård av missbrukare) har lättare att avläsa och identifiera egna känslor om de har genomgått en högre utbildning. De som hade en lägre utbildningsnivå eller ingen alls hade en större

andel av utagerande och förnekandeförsvar än den högre utbildningsgruppen (Holm, 2001).

Croona (2003) beskriver det goda bemötandet i vården som att vårdpersonal möter vårdsökande människor på det viset att de värnar om deras integritet och autonomi och svarar mot det behov av förståelse och trygghet som uppstår i kontakt med vården. Det uppstår även förväntningar om tid, delaktighet och livskvalitet, aspekter man inte kan förbise.

Sociala relationer är komplicerade, det är inte konstigt att vi gör misstag när vi ser och möter andra människor. För att förstå en annan människa måste man ta hennes perspektiv, d.v.s. ta reda på vem hon är och varför hon är den hon är. Våra föreställningar om hur något borde vara kan ofta förblinda oss. Det kan vara orsaken till att vi inte ser det som vi kunde ha gjort om vi hade tagit reda på hur och varför det är som det är. Det är lätt att ha förväntningar om hur människor ska bete sig i en viss situation. För att undvika våra fördomar måste vi på djupet ifrågasätta oss själva om det vi tror och varför. ( Lovaglia, 2000). Det är viktigt att hjälparen förmedlar ett genuint intresse till den hjälpsökande. Varje professionell relation måste baseras på respekt för den hjälpsökande som person. Förmågan att kunna aktivera och visa ett genuint intresse och även kunna förmedla detta är en viktig komponent i professionell hållning skriver Holm (2001).

Behandlaren

I en undersökning som belyser behandlaren ur klientens perspektiv, satte klienterna hjälparrollen i första hand, andra svar var av typen: Förstående, varm, mänsklig och hjälpsam. Det visar att klienterna lägger större vikt vid personliga egenskaper hos assistenterna än vid vilken roll de har. Även i en annan undersökning fick man liknande svar som: Att aldrig vara auktoritär, aldrig nedlåtande, utan mänsklig, öppen och lugn.

Det som tycks vara avgörande för effektiviteten när det gäller kraven på en behandlare är behandlarens egen personlighet. Det är i få yrken som personligheten är så utslagsgivande som arbetsinstrument som i en behandlares yrkesroll. Behandlarens teoretiska bakgrund och speciella tekniker tycks vara mindre viktiga för framgång i arbetet än själva personligheten (Lennéer-Axelson & Thylefors, 1999).

Behandlaren bör inte ha några föreställningar om hur det borde vara eller bli. Utan förhålla sig öppet undrande inför det vardande (det föränderliga) genom att rikta sin uppmärksamhet mot den sociala situationen och intressera sig för klienten som unikt handlande subjekt i vardande. Von Wright (2003) menar att för att möta någon måste man rikta uppmärksamheten mot det gemensamma. Människors subjekt (vem hon är) visar sig genom tal och handling. En behandlare bör vara i öppet vardande och ge klienten möjlighet att se sig själv och möjligheten att förändra sig. Behandlaren bör tänka på att inte ha förutfattade meningar och att visa ödmjukhet och respekt.

Behandlarens uppgift är att synliggöra jaget hos klienten, som enligt von Wright omfattar: Mitt själv är jag - mig, mitt själv organiseras och framträder i sociala sammanhang, vi/oss – gemenskap, jag blir den jag är i möte med andra. Människan kan inte alltid välja i vilka relationer hon ska ingå i. Men genom att berättelsen blir avgörande för den egna identiteten kan vi bli en samtalspartner i berättelsen. Vår

handlingsförmåga består i förmågan att av dessa berättelser som vi deltar i under livet väva en livshistoria som känns meningsfull för oss då vi betraktar oss som unika individuella jag (von Wright, 2003).

Människosyn och värderingar

Andresen (2002) beskriver människosyn och samhällssyn som har sin grund i kunskapsteoretiska, etiska och värdemässiga grundtankar. Människosyn och samhällssyn har ett ursprung i kunskapsteoretiska, etiska och värdemässiga grundtankar (Andresen 2002).

Den människosyn vi har är den uppfattning eller förståelse vi har av vad det innebär att vara människa, etiken handlar om vad vi anser vara rätt och fel, ont och gott. De värderingar vi har handlar om det som vi anser vara värdefullt och viktigt i livet och det som vi uppfattar som nödvändigt för att ett liv ska vara bra. Människan har rätt till både gemenskap och frihet, upplevelsen av gemenskap tillsammans med frihet skapar en känsla av mening och sammanhang. Dessa upplevelser är genuint mänskliga och Andresen (2002) menar att förmågan att bemästra livet kräver en upplevelse av det meningsfulla i att vara människa. Upplevelsen av mening är beroende av möjligheten att känna att man ingår i ett sammanhang. Så upplevelser av gemenskap, frihet mening och sammanhang är ömsesidigt beroende av varandra. Den israeliske forskaren inom medicinsk sociologi Aaron Antonovsky (1991) har beskrivit hur viktigt och nödvändigt det är för människans psykiska och fysiska hälsa att få uppleva mening och sammanhang i livet Andresen (2002).

Med människovärde menas att varje människa får kräva respekt för sig själv som en person med egenvärde. Varje människa äger detta värde och är oförgriplig om än kränkbart. Man kan kränka en människas värde men aldrig förstöra eller utplåna det.

Det går inte att vinna eller mista det, inte heller försvaga eller förstärka, minska eller öka människovärdet. Man kan bara respektera eller kränka det. Alla människor har lika värde, d.v.s. har vissa fundamentala rättigheter (frihet, rätt till liv, personlig säkerhet och ett värdigt liv) som skall respekteras. Den mest tydliga kränkningen av människovärdet består i att man söker tvinga en människa att handla mot sin egen övertygelse.

Människovärdet avser också en etisk handlingsprincip som inte kan avvisas och som människan inte får frångå i någon handling (Jenner, 1995).

Självkänsla

Att vara tillsammans med andra människor i en sysselsättning där man blir bemött med respekt kan ge en ökad självkänsla. Självkänsla bottnar framför allt i en känsla av att känna sig värdefull, i ungdomen formas personligheten och identiteten. Barnet växer, blir självständigt och skall lära känna sig själv. Det speglar sig i andra ungdomar och försöker hitta sitt rätta jag. Det handlar inte bara om att bli bekräftad att göra något som man är bra på (att få ökat självförtroende) utan självkänslan växer också i mötet med en annan människa. Att det finns någon som ser vem man är och tycker om en förbehållslöst.

Således räcker det bara inte med att känna att man är bra på något, utan det handlar också om hur man blir sedd, hur man blir lyssnad till, respekterad och förstådd när man uttrycker mina tankar och känslor. Till en god självkänsla hör också att våga erkänna sin litenhet, oro, okunnighet och rädsla. I grunden handlar det om att ha tillit till sin egen förmåga. Man kan ha bra självförtroende, men en dålig självkänsla, då blåser man lätt upp sig själv och har svårt att låta andra komma fram och vara duktiga (Nilsson, 2009).

Jesper Juul är en dansk familjeterapeut och har skrivit boken "Ditt kompetenta barn".

Juul är sedan 1979 ledare för The Kempler Institute of Scandinavia, han har en mångårig erfarenhet av familjer i kris. Självkänsla är enligt Juul är vår kunskap om och upplevelse av vilka vi själva är. Självkänsla handlar om hur väl vi känner oss själva och hur vi förhåller oss till det vi vet. Självkänsla kan bildligt beskrivas som ett slags inre centrum eller kärna. Det innebär att "vila i sig själv" och att "vara nöjd med sig själv".

En låg självkänsla känns som en konstant förnimmelse av osäkerhet, självkritik och skuldkänsla, självkänslan är en existentiell kvalitet. Den är grundtonen i vår psykologiska existens och den kan utvecklas både kvantitativt och kvalitativt hela livet Juul menar att självkänslan behöver näring och den växer huvudsakligen av två näringsämnen, att minst en av de viktiga personerna i ens liv ser och erkänner en som man är och att man upplever sig själv som värdefull för andra precis som man är (Nilsson, 2009)

Självförtroende handlar om det vi kan om det vi är bra och duktiga på eller dåliga och odugliga på helt enkelt det vi kan prestera. Självförtroende är en mer utanpåliggande, inlärd kvalitet, med det menas inte utanpåliggande i betydelsen ytlig. Självkänsla och självförtroende är av helt olika natur men det finns ändå på ett sätt ett samband och det är om man har bra självkänsla är självförtroendet sällan något problem medans det motsatta är inte fallet (Nilsson, 2009)

Problemformulering

Studien är intressant ur minst två synvinklar, dels hur samhället kan stödja en person som inte vill eller kan upphöra med ett missbruk och dels ur ett rent ekonomiskt perspektiv, dvs. om det är försvarbart att lägga pengar och tid på att behandla en klient som inte vill ha behandling. Det är viktigt att se människan bakom missbruket och att försöka hjälpa utifrån den situation som personen befinner sig i oavsett om han eller hon har en önskan om att bli drogfri. Att ha ett arbete/sysselsättning ger vinster såsom delaktighet och rutiner, och att man vinner tillbaka sociala och psykiska färdigheter och värderingar som har gått förlorade under ett långvarigt missbruk.

Att människor har ett missbruksproblem behöver inte betyda att de inte kan eller vill arbeta. I Danmark har man gett den enskilde rätten till en sysselsättning oavsett vilket funktionshinder man har. Man menar att arbete ger ett deltagande i samhället.

Syftet med studien är att undersöka hur deltagare i sysselsättningsprojektet Sjöliden har upplevt tiden där och vad det har betytt för dem. Det finns inte så många studier av sysselsättningsprojekt med s.k. ”låg tröskel” och hur deltagarna upplever en sådan

verksamhet. Därför är jag intresserad av att undersöka hur deltagarna själva ser på sitt deltagande.

Syfte och problemformulering

Syftet med studien är att beskriva och analysera före detta deltagares erfarenhet av sysselsättningsverksamheten Sjöliden. Studien utgår från följande frågeställningar:

Vad har Sjöliden betytt för deltagarna?

Hur ser deltagarna på Sjöliden som en arbetsplats?

Har Sjöliden haft någon betydelse ifråga om deltagarnas sociala funktion, livsstil, hälsa och livskvalitet?

Teoretiska utgångspunkter

Jag har valt att använda mig av KASAM. Det salutogena synsätten ligger till grund för analysen av det empiriska materialet. Anledningen till att jag har använt mig av KASAM är att sysselsättning/arbete kan skapa meningsfullhet och hanterbarhet i livet och att ett deltagande i en gemenskap med rutiner som är strukturerade och regelbundna kan skapa en känsla av begriplighet. Det som också är kännetecknande för det salutogena synsättet är dess fokus på framtiden, på friskfaktorer, möjligheter och människors resurser för att bemästra svårigheter (Westlund & Sjöberg, 2008).

Jag tyckte att det var lämpligt att analysera det empiriska materialet med dessa

”glasögon” för människor som har en stark KASAM har områden i livet som är viktiga för dem och har en känslomässig betydelse, de känner lust i livet och har positiva upplevelser.

Aaron Antonovsky myntade begreppet Känsla Av SAMmanhang (KASAM)(1923- 1994). Aaron var professor i medicinsk sociologi vid Ben Gurion University of the Negev, Beersheba, Israel. Han studerade 1970 hur kvinnor från olika etniska grupper anpassade sig till klimakteriet och fann då att en del av de judiska kvinnorna som överlevt koncentrationslägren trots allt lidande kunnat bevara sin hälsa. Antonovsky ställde sig frågan - vad det är som gör att människor blir och förblir friska? dvs. de hälsobringande faktorernas ursprung: salutogenes. Antonovskys svar på den salutogena frågeställningen var KASAM (Känsla Av SAMmanhang).

Antonovsky menade att en individ aldrig är helt frisk eller helt sjuk, man rör sig hela tiden mellan de två polerna, frisk och sjuk. Antonovsky menar att det är graden av KASAM som ligger till grund för var vi befinner oss mellan dessa poler. Begreppet KASAM omfattar tre delkomponenter: En grundläggande upplevelse av att det som sker i och utanför individen är förutsägbart, begripligt och strukturerat (begriplighet) och att de resurser dessa skeenden kräver finns tillgängliga (hanterbarhet) samt att livets utmaningar är värda att investera sitt engagemang i (meningsfullhet). Antonovsky utvecklade ett formulär för att mäta graden av KASAM. Höga värden innebär att individen har en stark känsla av sammanhang och då också en hög förmåga att hantera utmaningar.

Att ha det friska i fokus är att arbeta utifrån ett så kallat "salutogent" synsätt. Salus är latin och betyder hälsa. Motsatsen till salutogent är patogent vilket betyder att ha det sjuka i fokus. Konkret betyder ett salutogent synsätt att man tittar på varför människor håller sig friska, varför vissa människor trots stora påfrestningar håller sig friska eller mår förhållandevis bra istället för att fråga sig varför människor blir sjuka. Antonovsky utgår från att tillvaron är full av påfrestningar och svårigheter, vilka individen måste lära sig hantera. Denna förmåga brukar benämnas copingförmåga efter det engelska ordet coping (hantera). Copingförmågan är beroende av om individen förmår skapa och se sammanhang i sin tillvaro(Antonovsky, 2005).

De tre komponenterna

KASAM består av tre komponenter som Antonovsky utvecklade för att kunna mäta känslan av sammanhang (KASAM) och menade att ju högre KASAM en person har desto större chans att personen håller sig frisk. Tre komponenter skapar en känsla av sammanhang, KASAM, enligt Antonovsky:

1. Begriplighet som innebär att det som händer i livet går att förklara och förstå.

Ordet innefattar begreppen: förutsägbarhet, information, struktur och regelbundenhet.

2. Hanterbarhet som betyder att man inte är ett offer för omständigheterna utan själv har redskapen för att påverka dem. Ordet innefattar begrepp som: resurser, tillgångar, rimlig belastning och påverkansmöjligheter.

3. Meningsfullhet innebär att man är delaktig i de processer som skapar vardagen och livet. Ordet innefattar begrepp som: delaktighet, motivation, engagemang, mening, hopp, gemenskap och tillhörighet (Antonovsky, 2005)

METOD

Val av metod

Jag har använt mig av livshistorier som metod. Livshistorier är en del i den hermeneutiska vetenskapstraditionen. Jag har intervjuat en grupp människor som varit deltagare i verksamheten Sjöliden för att få deras syn på denna. Enligt Kvale (1997) studerar hermeneutiken tolkningen av texter och den hermeneutiska tolkningens syfte är att vinna en giltig och gemensam förståelse av en texts mening. Ett samtal om den mänskliga livsvärlden är en forskningsintervju där den muntliga diskursen förvandlas till texter som skall tolkas.

Dubbelt relevant för intervjuforskning är alltså hermeneutiken, först genom att kasta ljus över den dialog som skapar de intervjutexter som ska tolkas och vidare genom att kartlägga den process där intervjutexterna tolkas, som återigen kan uppfattas som en dialog med texten (Kvale, 1997). Syftet med min studie är att med hjälp av före detta deltagare på Sjöliden få beskrivet deras erfarenheter och tankar om Sjöliden, studien har en hermeneutisk ansats och en kvalitativ metod i form av livshistorier.

Hermeneutiken

En hermeneutisk teori ger oss förståelse för en grupp individers livsvärld. När det gäller sanning, så är en teori sann om den beskriver den livsvärld den är avsedd att beskriva, falsk om den misslyckas med detta (Hartman, 2004). När man använder sig av hermeneutisk ansats närmar forskaren sig forskningsobjektet subjektivt utifrån sin egen förförståelse. Den förförståelse, tankar, intryck, känslor tillsammans med den kunskap som forskaren har är en tillgång och inte ett hinder när man tolkar och förstår forskningsobjektet (Patel & Davidsson, 2003) Som datainsamlingsmetod användes livshistorieintervjuer med öppna frågor/teman. Som hjälp för att komma ihåg och inte komma ifrån ämnet har jag använt mig av en intervjuguide. Det var viktigt att intervjuerna blev mer som ett samtal och inte en utfrågning. Den muntliga dialogen har jag omarbetat till texter som jag har tolkat för att få fram ett material som jag gått igenom med IP igen för att fastställa att jag har uppfattat dem rätt.

Hermeneutik handlar huvudsakligen om att förstå och tolka, en text eller människors känslor och beteende samt förståelse för den process som uttolkarens föreställningar, teorier och avsikter har påverkats av. Hermeneutiken försöker inte nå den sanna meningen eller den riktiga återgivningen, varje redogörelse och varje tolkning är bara en version av sanningen. Förståelseprocessen är en process där man försjunker i den andres horisont, att se med den andres ögon, var och en öppen för den andre (Anderson, 2002).

Den metod jag har valt för att genomföra min studie är livshistoria. En livsberättelse berättas av någon för någon. På det viset blir samspelet mellan den som berättar och den som lyssnar viktigt. Det är mötet mellan berättare och lyssnare som är det viktiga, det formas av var och när mötet sker, relationen och det interpersonella samspelet har betydelse för vilken sorts berättelse som berättas. Den struktur man väljer att ha på intervjun har betydelse för hur fylliga och rika skildringar respondenten ger. En intervju som är strukturerad med frågor i en viss ordningsföljd, ger ett mer begränsat utrymme för respondenten, medan man med halvstrukturerade eller en helt öppen intervju får fylligare och djupare berättelser (Johansson, 2005).

Kvalitativ metod

Jag kommer att använda mig av kvalitativ metod i form av livshistoria, kvalitativa studier bygger på en forskningsstrategi där man använder sig av ord vid insamling och analys av data. Man betonar i huvudsak ett induktivt synsätt på relationen mellan teori och forskning, man drar allmänna slutsatser utifrån empiriska prövningar. Kvalitativ forskning vill ge en bild av den sociala verkligheten som en ständig föränderlig egenskap som hör till individernas skapande och konstruerande förmåga (Bryman, 2006).

Det kvalitativa synsättet riktar intresset mot individen. Man ställer frågan hur individen tolkar och formar en (sin) verklighet i stället för att fråga hur en objektiv verklighet ser ut. Det är en fråga som betonar det kvalitativa. Bland de mer framträdande begreppen märks innebörd, mening, kontext och process. Med innebörd menas att man intresserar sig för hur individer upplever, strukturerar och tolkar sin omgivning och verklighet i