Folkets försvinnande

Folkets försvinnande

Konstruktioner av det förflutna i svensk folkminnesforskning under 1920-talet

Linnéa Skogh

Masteruppsats, VT 2017, 45hp Institutionen för idé- och lärdomshistoria Uppsala universitet Handledare: Mats Persson

Abstract

Linnéa Skogh, Folkets försvinnande: Konstruktioner av det förflutna i svensk folkminnesforskning under 1920-talet. Uppsala universitet: Inst. för idé- och lärdomshistoria, masteruppsats.

In Sweden, during the 1920s, the past played a definite part in the folklore research. The folklore scholars argued for collecting the cultural memories (folkminnen) of “the people”, as they were understood to disappear due to a threat from the modern civilization, which was thought to spread across the countryside at an ever-accelerating pace. This study shows that the past is constructed through discourse – not as a predefined object but rather as a dynamic process of temporal constructions.

This study analyses the construction of the past in folklore research in Sweden during the 1920s. Two methodological tools have been primarily used to help unfold the process in which the past is constructed. First, by discourses of the past (förflutenhetsdiskurser) which is how, in my case the scholars, relate to the past by various verbal practices. Secondly, by identifying binary characterizations.

In this study, the construction of the past, in folklore research, has been shown through three main themes. First, by understanding the importance of collecting the cultural memories of “the people” as an urgent project – due to their inevitable disappearing – but also as a duty towards the people of the past and as a duty towards future generations. Secondly, by identifying three different dichotomies which all functioned as part of the process of the construction of the past. Thirdly, by analyzing “the people” as a category that best is described as a compound of both culture and human.

Keywords: folklore research, the construction of the past, Sweden, 1920s, discourse, discourses of the past, binary characterizations, modernity

Innehåll

I: Inledning ... 1

En nutida problematik ... 1

Syfte ... 2

Metodologiska överväganden och teoretiska utgångspunkter ... 3

Folkminnesforskningens uppgång, blomstringstid och fall ... 6

Organisation och verksamhet ... 9

Fyra personporträtt och en materialfråga ... 12

Forskningsläge ... 15

Disposition ... 19

II: Ett försvinnande minne ... 20

Hotet från civilisationen ... 20

Parallellitet ... 25

Det är vår plikt! ... 30

III: Vi och dem ... 35

Hög- och lågkultur ... 35

Barn och vuxen ... 40

Den moderna och den primitiva människan ... 44

Tre exempel på ett – den binära förflutenhetsdiskursen ... 49

IV: Folket ... 51

En fråga om geografi och klimat ... 52

När inte geografi skiljer oss åt, gör kulturen det ... 56

Folket och civilisationen som ännu en hotbild ... 61

V: Förflutenhetsdiskurser och räddningen i folket ... 67

Varför folkminnen – Varför det förflutna? ... 67

Upprättandet av det förflutna som en binär konstruktion ... 70

Folket som en temporal och organisk konstruktion ... 72

Förflutenhetsdiskurser ... 74

Utblick ... 75

Källor och litteratur ... 77

Tryckt material ... 77

Digitalt material ... 82

Otryckt material ... 82

Bilagor ... 85

Bilaga 1 ... 85

I: Inledning

En nutida problematik

Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram. [---] Det som vi primärt inriktar oss på att bevara är dock sådant som vi betraktar som tillhörande kärnan i den svenska kulturen. [---] Att värna om kulturarvet är också att visa respekt mot tidigare generationer, att minnas vad de har åstadkommit.¹

Allt detta gamla […] det utgör ingenting mindre än de sista resterna av den kultur, som följt vårt folk ända från dess barndom. [---] Det är vår plikt mot de gamla, som gått före oss. Det är dem, vi har att tacka för vår höga kulturståndpunkt, för vi har börjat, där de slutat. Det är också vår plikt mot det släkte som kommer […] att tillvarataga det urgamla arvet.²

Det ena citatet är från folkminnesforskningen à la 1920-tal. Det andra citatet är taget från Sverigedemokraternas hemsida våren 2017. Vilket är vilket? Ärendet i de båda exemplen är likartat; Det finns ett kulturarv som på ett eller annat sätt måste sägas vara roten och kärnan i den svenska kulturen och som måste tas om hand. Det finns här också en hel del analoga språkliga konstruktioner såsom hänvisningar till en äldre, kanske till och med förgången, generation. En moralfråga, angående omhändertagandet av arvet, gör sig också gällande i de båda exemplen. Att ta hand om kulturarvet, folkminnen, blir av Sverigedemokraterna beskrivet som att visa respekt mot en äldre generation och av folkminnesforskarna som en plikt mot de gamla. ³ Den sista och kanske viktigaste, likheten mellan exemplen är hur de båda hyllar den gångna generationen för vad de har åstadkommit, att de menar att deras respektive samtid bygger på det gamla. Det är här fråga om en förflutenhetsdiskurs, en diskurs som konstruerar ett förflutet genom att, i det här fallet, hänvisa till någonting förgånget i relation till sin egen samtid.

Båda två konstruerar alltså ett förflutet att förhålla sig till och emot. Detta synliggörs eftersom att kulturen beskrivs av de båda exemplen som någonting förgånget och samtidigt som någonting som dagens kultur (år 1920 och år 2017) är uppbyggd från. Det förflutna blir den knytpunkt som tillåter både folkminnesforskare och sverigedemokrater att skapa en direkt relevans och legitimitet för deras egna ärenden. Deras konstruktion av det förflutna möjliggör också för dem att skapa nya diskursiva linjer som utgår från den förflutenhet som de har konstruerat.

1 Sverigedemokraterna (SD), ”Partiet för kulturarvet: Ett brett, svenskt och tillgängligt kulturliv” på deras hemsida, https://sd.se/var-politik/kulturpolitik/, hämtat 2017-04-26, 16:19.

2 David Arill, Riktlinjer för folkminnesinsamlingen (Göteborg, 1920), s. 4, 8–9.

3 Sverigedemokraterna (SD), ”Partiet för kulturarvet: Ett brett, svenskt och tillgängligt kulturliv” på deras hemsida, https://sd.se/var-politik/kulturpolitik/, hämtad 2017-04-26, 16:19; Arill, Riktlinjer för folkminnesinsamlingen, s. 4, 8–9.

Genom handlingen att konstruera det förflutna öppnas därför flera diskursiva handlingsmöjligheter upp, vilka gör det möjligt för både folkminnesforskare, årtiondet 1920, och sverigedemokrater, årtiondet 2010, att upprätta och upprätthålla en specifik idévärld som utgår från en specifik förflutenhet. Det är denna aktiva handling, det vill säga konstruktionen av det förflutna, som ligger i undersökningens intresse. Att etablera en specifik bild av det förflutna är inte unikt för varken folkminnesforskare eller Sverigedemokrater utan är något som återfinns i de flesta vardagliga konversationer liksom inom akademiska discipliner, i tidningar och populärkultur. Folkminnesforskningen är ett tidstypiskt exempel på hur kulturen och det förflutna stod i centrum för debatt eller, i deras fall, för att bevaras på ett eller annat sätt. Det är flera frågor som uppkommer i och med detta: Varför måste kulturen bevaras och varför ansågs det viktigt? Hur konstrueras det förflutna och på vilka villkor kunde detta ske? Samt vad eller vem var folket vars minnen som skulle insamlas? Exemplet som har studerats i anslutning till detta är alltså folkminnesforskningen och dess hängivna forskare under 1920-tal med specifikt fokus på insamlingen av folkminnen.

Syfte

Upprättandet och etableringen av det förflutna är en komplicerad process som innefattar flera olika aspekter och handlingar. För att förstå processen, som konstruktionen av det förflutna är, krävs det en förståelse för folkminnesforskningens ärende, ett synliggörande av återkommande mönster samt en uppfattning om ”folket” som meningsskapande kategori. Att endast ha ett syfte som ställer frågan om hur det förflutna har konstruerats skulle i och med detta inte att kunna besvaras på ett tillfredsställande sätt.

Syftet med den här uppsatsen är därför tredelat. Ett första syfte har varit att utreda varför det av folkminnesforskarna ansågs viktigt att bevara och samla in folkminnen. Ett andra syfte har varit att analysera hur det förflutna konstruerades i folkminnesforskarnas material. Ett tredje syfte har varit att belysa och problematisera ”folket”, vad det är och vilken funktion det fyllde i folkminnesforskningen.

Ett vidare, mer övergripande, syfte har varit att belysa hur upprättandet av en förflutenhet kan bidra till, och legitimera, ett skillnadsskapande inte bara mellan olika tidsligheter utan också mellan människor.

Metodologiska överväganden och teoretiska utgångspunkter

Jag menar att konstruktionen av det förflutna är en aktiv handling och en process inom vilken vissa mönster och preciseringar av och till ett förflutet är ofrånkomliga. Det förflutna är inte naturgivet utan konstrueras genom de diskurser och de språkliga praktiker, yttranden och handlingar som, i det här fallet, folkminnesforskarna ägnar sig åt. Följaktligen kommer inte det något självklara att folkminnesforskarna refererar till det förflutna att undersökas utan istället hur de gör detta.⁴ Som historikern Hans Ruin beskriver det, om än något mer historiefilosofiskt än hur jag har resonerat i föreliggande undersökning:

Time in the sense of past, present, and future is nowhere to be found in nature, for in nature we find only change. It is in and through the activity of the human intellect that something like time emerges. ⁵

Eftersom tid, eller i mitt fall ”det förflutna”, inte är någonting naturgivet krävs det således en aktiv handling för att det ska kunna konstrueras. Jag menar, mot bakgrund av detta, att ingen referens till det förflutna kan vara förutan någon form av definition, beskriven karaktäristika eller tillskrivna attribut. Det är utifrån detta antagande som jag har mött folkminnesforskarnas material.⁶ Det förflutna måste därför betraktas som en process snarare än ett redan avslutat och definierat objekt, vilket också är en av denna uppsats metodologiska och teoretiska förutsättningar.

Genom att söka efter hur folkminnesforskarna relaterar till det förflutna, förflutenhetsdiskurser, har återkommande mönster och karaktäriseringar kunnat kartläggas och analyseras.⁷ Jag menar att det är i skärningspunkterna mellan då-, nu- och framtid som konstruktionen av det förflutna blir som mest framträdande. Det är när de olika temporaliteterna ställs emot varandra och inte endast betraktas var för sig som konstruktionen av det förflutna har kunnat synliggöras.⁸ I en förflutenhetsdiskurs är det alltså inte förutsatt att

4 Man skulle kunna tala om konstruktionen av en bild av det förflutna istället för att, som jag, tala om konstruktionen av det förflutna. Användningen av termen bild förutsätter dock att det förflutna redan finns som en samlad representation och som någonting tillgängligt hos och för alla folkminnesforskare. För mina specifika syften och frågeställningar är dock det intressanta att titta på den aktiva handlingen av hur det förflutna konstrueras och därför använder jag mig inte av bildmetaforen.

5 Hans Ruin, “Time as ek-stasis and trace of the other”, i Rethinking time: Essays on history, memory, and representation (red.) Hans Ruin & Andrus Ers (Huddinge, 2011), s. 55.

6 Den något mer historiefilosofiska Hans Ruin beskriver detta förhållande till förfluten tid mer abstrakt enligt följande: ”When referring to time – any specific time – we reach for a shape and a contour, a horizon around what takes place”, Ruin, s. 51.

7 Jag har inte hittat något färdigställt metodologiskt angreppssätt som fokuserat på diskurser om det förflutna – och som samtidigt uppfyllt de krav på att fokusera på konstruktionen av det förflutna som jag behövt för denna uppsats specifika syften och därför konstruerade jag en egen metod. Det metodologiska verktyget har jag alltså döpt till förflutenhetsdiskurser vilket kommer vidare att specificeras i föreliggande diskussion.

8 Jfr. exempelvis med författare såsom Francesco Boldizzoni och Jürgen Kocka som bland annat har tryckt på vikten av att skilja det förflutna från det nutida samtidigt som det förflutna, paradoxalt nog, också måste

det endast är ”det förflutna” som spelar roll, snarare tvärtom. Begreppet förflutenhetsdiskurser har fungerat som ett metodologiskt verktyg för att kunna blottlägga den annars osynliga process som konstruktionen av det förflutna är. I denna process alltså när det förflutna upprättas, har flera temporaliteter förekommit i samverkan och delvis som överlappande.

Jag har mött mitt material genom att metodologiskt söka efter binära uppsättningar och karaktäriseringar i förflutenhetsdiskurserna.⁹ När jag har undersökt vissa karaktäriseringar, exempelvis ”barn och vuxen” har jag av det binära förhållandet kunnat förstå att även om den

”vuxna” inte alltid skrivs ut så skrivs den ändå fram.¹⁰ Ett exempel på detta är i följande korta citat: ”Det har också tagit många årtusenden, innan människosläktet hunnit trampa ut barnskorna.” ¹¹ Av sammanhanget får vi förstå att ”människosläktet” inte längre är ett barn och att det måste betraktas som den ”vuxna”.

Flera möjliga perspektiv har, naturligtvis, valts bort till förmån för förflutenhetsdiskurser och binära karaktäriseringar. ¹² Flera av dessa perspektiv, metoder och

betraktas som levande för att kunna studeras. Francesco Boldizzoni, ”On history and policy: Time in the age of neoliberalism” i Journal of the philosophy of history 9 (2015), s. 6; Jürgen Kocka, ”Learning from history and the recent crisis of capitalism” i Storia della storiografia nr. 61:1 (2012), Passim; Reinhart Koselleck har också fört fram att: ”Det finns en framtid i det förflutna och ett förflutet i framtiden.”, Helge Jordheim i inledningen till, Reinhart Koselleck, Erfarenhet, tid och historia: Om historiska tiders semantik (1979) sv. översättning Joachim Retzlaff (Göteborg, 2004), s. 13.

9 Se exempelvis hur binära förhållanden fungerar genom gränsdragning mellan olika vetenskapliga discipliner i Staffan Wennerholm, ”Gränser i naturvetenskapens kunskapskulturer: Exempel från svenska läroverk 1930–

1970”, i Vetenskapens sociala strukturer: Sju historiska fallstudier om konflikt, samverkan och makt, (red.) Sven Widmalm (Lund, 2008), s. 138: ”Gränsdragningarna innebar en kulturkonstituering som var relationell till sin karaktär. Genom att konsekvent påpeka skillnaden mellan naturvetenskap och andra verksamheter blev det tydligt vad som var vetenskap.”

10 Jfr. exempelvis med Quentin Skinner, Visions of politics, Volume I: Regarding Method (Cambridge, 2002), s.

58–59: ”We must classify in order to understand, and we can only classify the unfamiliar in terms of the familiar.”.

11 David Arill, ”Anvisningar för insamlingen: Folkminnen och folkminnesinsamling” i Tro, sed och sägen (red.) David Arill (Göteborg, 1924), s. 5.

12 Exempelvis skulle en undersökning rörande ett mediehistoriskt perspektiv lämpa sig inom folkminnesforskningens område. Se exempelvis ett kort omnämnande om fonografen som ”bevarande medium”

för att samla in olika folkliga, kulturella element – det skulle dock förutsätta en helt annan typ av studie än den jag gjort men kanske kan tjäna som inspiration till vidare forskning: ”Inriktningen hos fonogramarkiven var bevarande och studium av röster, språk och musik. Materialet kom – förutom röstporträtt av berömda personer liknande Klinckowströms Iduninspelningar – till största delen att bestå av språk- och musikinspelningar av europeisk folklig kultur samt utomeuropeiska kulturer. En gemensam nämnare för dessa var att deras fortlevnad ansågs hotad till följd av modernisering och kolonisation, samtidigt som de betraktades som viktiga pusselbitar i den evolutionära tolkningen av kulturutvecklingen.”, Mathias Boström, ”Den falske kungen i den sanna återgivningen: Fonograf som utställningsattraktion kring 1900”, i 1897: Mediehistorier kring Stockholmsutställningen (red.) Anders Ekström, Solveig Jülich & Pelle Snickars (Stockholm, 2006), s. 218;

Eftersom folkminnen har en så framträdande roll i uppsatsen skulle också ett begreppshistoriskt grepp till synes vara det självklara valet. Begreppshistoria kan visserligen fungera ”som ett metodiskt komplement” eller som

”en sorts källkritiskt instrument eller kritisk påminnelse”, menar Mats Persson och behöver inte nödvändigtvis vara en undersöknings huvudsakliga fokus. Mina syften går dock utanför själva begreppets definition eller historia och en begreppshistorisk undersökning, om än som ett metodiskt komplement, tycks i detta fall ge en annan typ av studie. Citat från: Mats Persson, ”Begreppshistoria och idéhistoria”, i Trygghet och äventyr: Om

teoretiska utgångspunkter skulle utan tvekan kunna vara applicerbara med ett fruktbart resultat på folkminnesforskningens material, men det skulle då bli en helt annan studie. För att kunna synliggöra och analysera konstruktionen av det förflutna är det redan presenterade ramverket det mest lämpade. Uppsatsen arbetar utifrån hypotesen att förflutenhetsdiskurserna fungerar som ett paraply under vilket de binära uppsättningarna – eventuellt beskrivet som paraplyets handtag – agerar som själva förutsättningen för att paraplyet hålls upprätt. Eller, omvänt beskrivet, de binära karaktäriseringarna är hur det förflutna konstrueras och de diskurser som då upprättas genom denna process blir blottlagda som och av förflutenhetsdiskurser.

Frågeställningar

Det första syftet var att utreda varför det av folkminnesforskarna ansågs viktigt att bevara och samla in folkminnen. Antagandet att det skulle vara viktigt att samla in folkminnen menar jag är rimligt utifrån bakgrunden att hela den vetenskapliga praktiken ”folkminnesforskning”

gick ut på att samla in folkminnen. Syftet specificeras genom följande frågeställningar: Vilket ärende hade folkminnesforskarna? Vilka hotbilder och visioner presenteras?

Det andra syftet var att analysera hur det förflutna konstruerades i folkminnesforskarnas material. Mer specifikt läggs fokus på följande aspekter: Hur skrivs förhållandet mellan då-, nu- och framtid fram? Vilka binära karaktäriseringar kan identifieras och vilka funktioner fyller de?

Det tredje syftet var att belysa och problematisera ”folket” samt att utreda dess funktion i folkminnesforskningen. Detta har operationaliserats genom följande frågeställningar: Vad var folket och vilken funktion fyllde begreppet? Vilka kan sägas ha ingått i folket och vilka uteslöts?

begreppshistoria (Stockholm, 2005), s. 29; Ett annat typexempel på ett möjligt metodiskt grepp skulle kunna vara att undersöka en ”kulturdiskurs” som man skulle kunna tänka sig vore extra lämplig med tanke på att mitt material till stor (eller kanske största) del behandlar just ”kultur” i och med folkminnen. Jfr. med Susan Hegeman The cultural return (Berkeley & Los Angeles, 2012) där hon studerar kulturdiskurser inom akademin.

Folkminnesforskningens uppgång, blomstringstid och fall

Sedan slutet av 1700-talet har det svårdefinierbara ”folket” fascinerat en borgerlig publik, vilka då främst var intresserade av folkvisor men även av folksagor. ¹³ I början av 1800-talet gjordes det också ett försök att skriva ”folkets historia” snarare än ”elitens historia”. Erik Gustav Geijer publicerade till exempel boken Svenska folkets historia i tre band mellan åren 1832–1836. Intresset för folket under den här perioden är inte ett unikt svenskt exempel, särskilt i Tyskland visades ett stort engagemang i frågan. Bröderna Grimm är ett typiskt fall av hur intresset för att samla in folksagor kunde ta sig uttryck.¹⁴

Skälen till att detta intresse uppkom runt denna specifika tidpunkt är med största sannolikhet ganska många. Intellektuella, politiska och estetiska skäl är några av de som hittills har listats. ¹⁵ Det finns också en teori om att det var under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet som skillnaden mellan ”folk” och ”elit” var så pass stor att ett intresse kunde väckas. Runt år 1500 finns det belägg för att ”folkkulturen” skulle ha varit ”allas kultur”. Efter hand är teorin att detta ska ha luckrats upp som ett högst medvetet val, från borgerligheten, att konstruera en ”elitens kultur” i kontrast till ”folkets” vilken kulminerade i slutet av 1700-talet. ¹⁶ Det var alltså här, när klyftan mellan dem vidgats så pass mycket att de var som två olika kulturer, som olika former av folkminnen för första gången ansågs viktiga nog att samla in. ¹⁷

Flera tendenser som kommer att återkomma i föreliggande studie har sin början här.

Det fanns bland annat en idé från samhällselitens sida om att ”folket” närmast var ”något mystiskt och främmande”, någonting motsatt från överklassen. ¹⁸ Men också att ”folket”

13 Peter Burke, Folklig kultur i Europa 1500–1800 (1978), sv. översättning Suzanne Almqvist (Malmö, 1983), s.

17–18, 37, 316–317; Folkminneshistoriker Fredrik Skott har dock påpekat att insamlingsarbetet av folkminnen kan spåras så långt tillbaka som 1600-talet. Fredrik Skott, Folkets minnen: Traditionsinsamling i idé och praktik 1919–1964 (Göteborg, 2008), s. 14.

14 Burke, s. 21–22.

15 Burke påpekar flera olika anledningar till denna förändring i kultur och världsbild mellan 1500 till 1800 genom vad jag kan utläsa fyra punkter: 1) Befolkningsökning, 2) Städernas framväxt, 3) Kommunikationsrevolution (genom bland annat tryckpressen och vad Burke kallar för en utbildningsrevolution mellan cirka 1560–1640), 4) Klassernas ”uppkomst” genom att de rikare blev rikare och de fattiga blev fattigare.

Burke, s. 282, 44, Passim; Burke, s. 23; Se också Jonas Anshelm, ”Inledning: Modernisering och kulturarv”, i Modernisering och kulturarv: Essäer och uppsatser, (red.) Jonas Anshelm (Stockholm, 1993), s. 10: ”Icke desto mindre bör man sätta den bakre gränsen för framväxten av ett kulturarvsbegrepp av ett kvalitativt nytt slag i Europa, omkring sekelskiftet 1800. [---] Tre centrala betingelser för formeringen av det moderna kulturarvet är att historiemedvetandet gradvis omvandlas, att nationalismen slår igenom som profan politisk överideologi, samt det sätt på vilket det sena 1700-talets Europa reagerar på den första vågen av ett modernt uppbrottsmedvetande.”

16 Burke, s. 302–303, 312–313.

17 Ibid., s. 313, 317–318; Detta är till viss del omdebatterat. Vissa forskare, bland annat Fredrik Skott, vidhåller att man kan spåra folkminnesinsamling tillbaka redan till 1600-talet.

18 Burke, s. 23, 25.

skulle vara ett homogent kollektiv som var ”rotat i traditionen och hembygden”. ¹⁹ Det är därför inte konstigt att det nyväckta intresset för ”folket” och ”folkkulturen” också var samhörig med nationalismens tillblivelse.²⁰

Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal ökade intresset för ”folket” exponentiellt.

Historikern och folkloristen Fredrik Skott beskriver det som att: ”Folket var av högsta mode.”²¹ Det var också under denna period som intresset för att samla in ”folkets minnen”

började institutionaliseras till något som skulle komma att kallas bland annat folkminnesforskning. Tidigare hade insamlingen av folkminnen varit en föreningsaktivitet, i allra helst hembygdsföreningar, men nu, i början av 1900-talet, blev denna aktivitet etablerad som en akademisk disciplin.²²

Folkminnesforskningen som i Sverige etablerades runt sekelskiftet 1900, men som redan tidigare hade tillkommit i andra länder, nådde sin kulmen under 1920-, 1930- och 1940-talen för att sedan skifta karaktär i början av 1960-talet och slutligen försvinna i början av 1970-talet.²³ Det var denna forskning, ansåg folkminnesforskarna själva, som skulle komma att rädda folket. Civilisationen i staden skapade inget folk, den utplånade det. Och det var ”resterna av den då sprängda, uråldriga kulturen och traditionen, som det nu gäller att i sista stund rädda”, skrev folkminnesforskare Carl Wilhelm von Sydow med flera i en SOU från år 1924. Och detta eftersom att ”[d]en är vår framtids enda andliga skydd mot att vi bli utplånade som folk, tappas bort i massornas civilisation, uppslukas av imperialismens idéer”, som folkminnesforskare Thorkild Gravlund skrev i en artikel från år 1922.²⁴ Nutiden var den plattform på vilken denna kris utspelade sig. Här slogs det gamla mot det nya i ett krig mellan kultur och civilisation. ²⁵ Det är i denna rädsla för total kulturell nivellering som vi måste förstå folkminnesforskningen.

Under sin (relativt) korta blomstringstid hann folkminnesforskningen etableras vid universiteten, upprätta en mängd folkminnesarkiv (där material till forskningen skulle

19 Burke för dock en kort diskussion om att även om ”folket” betraktades som ett kollektiv så kan man anta att

”[s]vårigheterna att definiera ’folket’ låter ana att folkkulturen inte var monolistisk eller homogen”, det var snarare en konstruktion från borgerlighetens sida. Burke, s. 23, 37.

20 Burke, s. 25.

21 Skott, s. 14.

22 Lilja, Föreställningen om den ideala uppteckningen, s. 70; För den intresserade tycks det även ha funnits sådan föreningsverksamhet i, bland annat, föreningar som Heimdal och Verdandi – för att inte glömma det Götiska förbundet.

23 Lilja, Föreställningen om den ideala uppteckningen, s. 66,

24 Thorkild Gravlund, ”Hembygdskultur. (Översättning från »Dansk Bygd»)” i Folkminnen och folktankar 8e bandet (red.) C. W. von Sydow (Stockholm, 1922), s. 14–15.

25 Jfr. också med förordet till Aleida Assmans Tid och tradition: Varaktighetens kulturella strategier (1999), sv.

översättning Peter Jackson (Nora, 2004), s. 9, av Peter Jackson och Johan Redin där det står: ”Även om traditionen alltid äger rum i och genom tiden, så är det just det tillagande [sic!] avståndet mellan traditionens ursprung och dess verkan i nuet som utgör det största hotet mot traditionens bestånd.”

samlas), vara en del i det allmänna och offentliga rummet, bli statlig under sent 1920-tal och grunda en egen tidskrift, Folkminnen och folktankar, samt producera en mängd olika publikationer.

Nordiska museet, i Stockholm, grundade ett Arkiv för svensk folkkännedom år 1905 med avseende att utföra och samla in uppteckningar.²⁶ Folkminnesarkivet i Lund upprättades år 1909 och Landsmålsarkivet i Uppsala år 1914 – det sistnämnda med fokus på dialektologiska undersökningar till mitten av 1920-talet och sedan år 1927 med en särskild avdelning för folkminnesinsamling.²⁷ Den Västsvenska folkminnesföreningen i Göteborg upprättades år 1919.²⁸ 1900-talets första decennier var en betydelsefull tid för den svenska folkminnesforskningens upprättning, professionalisering och etablering.²⁹

Folkminnesforskare David Arill, ett återkommande namn i föreliggande undersökning, höll över 150 föredrag om folkminnesinsamling mellan åren 1919 och 1925. Under 1910- talet ökade hembygdsföreningarna med 150 procent och under 1920-talet med 160 procent.

Denna ökning tyder även på ett ökat intresse för folkminnesinsamling, inte bara från det akademiska fältet utan också från ett mer allmänt håll: ”Folkminnesrörelsen, som det populärt kallas […]” står det exempelvis i en artikel från september år 1929 i Handelstidningens Veckoblad. ³⁰ Tävlingar för folkminnesinsamling anordnades för allmänheten och flera folkminnesinsamlingskurser annonserades ut och ansågs lyckade. Under särskilt 1920, 1930 och 1940-talen, kan folkminnesforskningen sägas ha blomstrat.³¹

Samtidigt utstod folkminnesforskningen också en hel del finansiella problem. De kämpade konsekvent med att få anslag för sin forskning och hade i allmänhet mycket lite pengar att röra sig med. Av folkminnesforskarnas brevkorrespondens dem emellan att döma, var detta många, kanske de flesta, gånger utan positivt resultat.³² Det var delvis på grund av dessa svårigheter som SOU:n Betänkande med förslag till ett systematiskt utforskande av den

26 Skott, s. 58.

27 Ibid., s. 51, 55.

28 Ibid., s. 60.

29 Lilja, Föreställningen om den ideala uppteckningen, s. 69–76; Bo G. Nilsson, ”Frågor, svar – och vad mer?”, i Frågelist och berättarglädje: Om frågelistor som forskningsmetod och folklig genre, (red.) Bo G. Nilsson, Dan Waldetoft & Christina Westergren (Stockholm, 2003), s. 106–107.

30 Skott, s. 37.

31 Ibid., s. 14.

32 Detta syns i brevkorrespondens mellan olika folkminnesforskare. Se exempelvis hela kapsel ULMA: B1 C:6 1914–1930, samt följande från von Sydows efterlämnade papper i Lund: von Sydow, Carl Wilhelm. ”Brev till, från Arill, David”, åren 1916–1938, samling von Sydow C. W; von Sydow, Carl Wilhelm. ”Efterlämnade papper: Brev till, från svenskar Campbell 7”, åren 1914–1933, samling von Sydow C. W; von Sydow, Carl Wilhelm. ”Brev till, från Celander, Karl Hilding”, åren 1914–1943, samling von Sydow C. W; von Sydow, Carl Wilhelm. ”Brev till, från Geijer, Herman”, åren 1914–1942, samling von Sydow C. W;von Sydow, Carl Wilhelm. ”Brev till, från Götlind, Johan Alfred”, åren 1918–1933, samling von Sydow C. W; Se också Agneta Liljas avhandling, Föreställningen om den ideala uppteckningen, Passim.

svenska allmogekulturen kom till.³³ Det var ett försök att aktualisera det, enligt dem, brådskande arbetet att insamla så mycket material som möjligt. ³⁴ Det var inte heller förrän 1940 som det inrättades en professur i ämnet, då tillfallen folkminnesforskare Carl Wilhelm von Sydow.³⁵

I och med 1960-talets början skiftade folkminnesforskningen karaktär och började fokusera på samtiden snarare än folkminnen. År 1972 uppgick forskningen i ämnet

”etnologi”.³⁶ Frågelistor, ett av folkminnesforskningens främsta medel, används delvis fortfarande.³⁷ Men folkminnesforskningen som sprang ur 1800-talets nationalromantik och som den bedrevs under 1920-talet, samt det nätverk av folkminnesforskare som kom därtill, finns inte längre.

Organisation och verksamhet

Något behöver också sägas om hur folkminnesforskningen bedrevs och vad den innebar rent praktiskt. Med andra ord, vilket ramverk de arbetade inom.

Folkminnesforskningen var alltså en akademisk forskningsdisciplin som under sin (relativt) korta, men också blomstrande, levnadsperiod under 1900-talet samlade in mängder av material om folkminnen och folkliv, främst från den svenska landsbygden, eftersom att det var där folkminnena ansågs finnas. ³⁸ Inte förrän under 1930-talet, med Gunnar Granbergs ledning vid Nordiska museet, började uppteckningar kring städerna och högre klasser att

33 SOU 1924:26 Betänkande med förslag till ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen del I

”Huvudbetänkande och förslag” av Herman Geijer, Nils Lithberg, Tobias Norlind, Per Edvin Sköld och Carl Wilhelm von Sydow; SOU 1924:27 Betänkande med förslag till ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen del II ”Allmogeforskningen i Sverige och dess nordiska grannländer” av Herman Geijer, Nils Lithberg, Tobias Norlind, Per Edvin Sköld och Carl Wilhelm von Sydow.

34 Agneta Lilja skriver: “Idén om denna hela tiden fortgående traditionsupplösning är gammal och kan i Sverige beläggas åtminstone från 1700-talet. Alltsedan den tiden har traditionsforskaren därför ansett sig vara ute i ”elfte timmen” och uppgiften att samla betraktats som alltmer brådskande. Av det skälet har räddningsaktionen varit ledstjärna för samlarna.”, Agneta Lilja, Föreställningen om den ideala uppteckningen: En studie av idé och praktik vid traditionssamlande arkiv – ett exempel från Uppsala 1914–1945 (Uppsala, 1996), s. 27.

35 Skott, s. 51.

36 Ibid., s. 17–18, 20.

37 Dan Waldetoft, “Vad vill vi med våra frågelistor?”, i Frågelist och berättarglädje: Om frågelistor som forskningsmetod och folklig genre, (red.) Bo G. Nilsson, Dan Waldetoft & Christina Westergren (Stockholm, 2003), s. 10–12; Christina Westergren, ”Meddelare, kvinnor och vanliga människor”, i Frågelist och berättarglädje: Om frågelistor som forskningsmetod och folklig genre, (red.) Bo G. Nilsson, Dan Waldetoft &

Christina Westergren (Stockholm, 2003), s. 17.

38 Skott, s. 14; Burke skriver bland annat, på temat om landsbygden, att: ”För upptäckarna var folket par excellence bönderna […].”, Burke, s. 36.

göras.³⁹ En djupare diskussion om ”folket” är som bekant ett av denna uppsats syften och kommer därför vidare att diskuteras i uppsatsens senare kapitel.

Folkminnen kan, grovt sett och utifrån ett dåtida språkbruk, förstås som en heterogen samling av olika kreativa former som främst florerade, eller av folkminnesforskarna åtminstone var tänkta att florera, på landsbygden. ⁴⁰ Närmare än så kommer jag inte att definiera ”folkminnen” eftersom definitionen av dem, på alla sätt, var beroende av vem som talade om dem.⁴¹ I föreliggande uppsats kommer folkminnen att användas konsekvent som synonym till andra benämningar som folkminnesforskarna använde sig av för huvudsakligen samma sak – traditionsarv, trosföreställningar, övertro, folktro, för att nämna några – detta av metodologiska och analytiska skäl.

Folkminnesforskningen var beroende av att utomstående upptecknare samlade in material från de traditionsbärande sagesmännen (intervjusubjekten). Därefter skickades materialet in till folkminnesforskarna som i sin tur gick igenom materialet. Ibland skickades uppteckningarna tillbaka till upptecknaren för att göras om, rättas till eller förbättras. Vid ett fåtal tillfällen refuserades hela uppteckningen och blev, helt enkelt, slängd.⁴² Utformningen av uppteckningarna hade tydliga riktlinjer skapade av folkminnesforskarna, och de var inte sena med att påpeka vilka korrigeringar som krävdes för att de skulle kunna bli godkända.

Ett exempel på detta kommer från folkminnesforskare Johan Götlind, verksam vid Uppsala Landsmålsarkivs folkminnesavdelning som år 1929 skriver till upptecknaren L. Åhs att: ”Några råd, enkla men av värde ur arkivsynpunkt: 1) Börja ej en ny avdelning på samma blad som en annan avdelning slutar. [---] 2) Stryk under dialektord.”⁴³ Förutom dessa rent skriftliga råd var det också viktigt vilket papper uppteckningarna var nedskrivna på, hur många folkminnen som skulle finnas på varje ark och liknande instruktioner angående utformningen. Agneta Lilja har visat på att från verksamhetens början och framåt ”kan man

39 Bo G. Nilsson, Folkhemmets arbetarminnen: En undersökning av de historiska och diskursiva villkoren för svenska arbetares levnadsskildringar (Stockholm, 1996), s. 129.

40 Former såsom Burke listar som: folkvisor, folksagor, folkliga skådespel, etc. Burke, s. 144.

41 Jfr. med hur folkminnesforskarna själva var ambivalenta i definitionen av folkminnen genom folkminnesforskare Johan Kalén som i ett föredrag från år 1925 säger att: ”Rent formellt sett borde jag väl kanske helst börjat med att ge en mer eller mindre lärd definition på det begrepp, som täckes av ordet

’folkminnen’. Men – dels är det en tämligen benig historia att lämna en sådan definition. Termen ’folkminnen’

är nyskapad och har knappt ännu hunnit bli fullt fixerad till sin innebörd, och har därjämte en glädjande – om också lite besvärlig – tendens att liksom växa och svälla ut och lägga under sig nya domäner. Dels fruktar jag att en sådan definition – om jag nu lyckades åstadkomma en – skulle bli tämligen svårförståelig och sålunda värdelös.” LV: VMA 5513: ”Om våra folkminnen och deras insamling” Föredragsmanuskript av Johan Kalén (1925), s. 1–2.

42 Lilja, s. 192–196.

43 ULMA, B1 C:6 1914–1930. Johan Götlind, Uppsala 21 november 1929 utgående till Herr Folkskollärare L.

Åhs i Blyberg.

således hävda att arkivet styrt upptecknarnas arbete, om än på olika sätt”.⁴⁴ Detta var alldeles säkert, förutom att det blev som Götlind påpekar, lättare ur arkivsynpunkt, också ett sätt för forskningen att etablera sig vetenskapligt eftersom att det är just en vetenskaplig metod och korrekthet som är fordrad vid dessa korrigeringsuppmaningar.

För att få ytterligare kontroll på (och för att hjälpa upptecknarna med) insamlingen av folkminnen skapade folkminnesforskarna så kallade frågelistor, vilka tidigare nämnts kort.

Detta var en lista på frågor som på olika sätt skulle väcka den tillfrågades, sagesmannens, folkminnen till liv.⁴⁵ Ett typiskt exempel på hur ett sådant spörsmål kunde se ut är följande från en frågelista om fäbodväsen från år 1928:

Vad berättas om trollen ock vittrorna ock om hur de tidvis tillägna sig rätten till fäbodställena? Måste man vid ankomsten till fäbodvallen hälsa » god dag » vid inträde i bodstugan ock fähus ock bedja att få stanna för sommaren? Vad vidtog man annars för åtgärder för att komma på god fot med de underjordiska?⁴⁶

De flesta frågorna på frågelistorna kan räknas som ledande. Ett tydligt exempel på detta, från det belysande citatet ovan, är den sista meningen där det frågas om vad ”man annars” vidtog för åtgärder för att ”komma på god fot med de underjordiska” och genom detta utan att ge sagesmannen något utrymme för att svara att hen inte alls gjorde någonting för att komma på god fot med de underjordiska. Detta var också en menad intention från folkminnesforskarna, att frågorna skulle vara ledande.⁴⁷ Det var en idé folkminnesforskarna hade som jag tycker exemplifieras väl av folkminnesforskare Gunnar Granberg då han i en introduktion till en frågelista skriver att det var viktigt för upptecknaren att inte trötta ut sina sagesmän. Istället uppmuntrar han upptecknaren att liva upp sagesmannens minne genom att berätta berättelser, eller exempelhistorier, från andra orter. På så sätt kunde också sagesmannens minne väckas

44 Agneta Lilja, ”Det är dock vi från fältet som håller virket till byrån”, Frågelist och berättarglädje: Om frågelistor som forskningsmetod och folklig genre, (red.) Bo G. Nilsson, Dan Waldetoft & Christina Westergren (Stockholm, 2003), s. 35–36; Lilja, Föreställningen om den ideala uppteckningen, s. 193–194.

45 Arill, Folkminnesinsamlingen i hembygdsföreningarna, s. 5.

46 ULMA, Landsmålsarkivets frågelistor: 12. Fäbodväsen (1928), s. 19–20.

47 ULMA, Landsmålsarkivets frågelistor: 12. Fäbodväsen (1928), s. 19–20.; I frågelistornas introduktioner ingick det ofta instruktioner för hur upptecknaren skulle förhålla sig till sagesmannen och till intervjun i helhet.

Se exempelvis: ULMA, Landsmålsarkivets frågelistor: M10 Varsel och vård (1933), s. 1; ULMA, Landsmålsarkivets frågelistor: M12 Sägner och berättelser om skogsväsen (1932), s. 1; ULMA, Landsmålsarkivets frågelistor: M13 Underjordiska och troll (1933), s. 1; Jfr. också med Waldetoft, s. 10–12; Se särskilt: ”Vid denna tid [1928] sökte frågelistförfattarna således medvetet leda upptecknarna till bestämda,

>>korrekta<< svar […]” av, Barbro Klein, ”Nm 223 Personlig hygien: Reflektioner kring frågelistor, meddelarsvar och vetenskap”, i Frågelist och berättarglädje: Om frågelistor som forskningsmetod och folklig genre, (red.) Bo G. Nilsson, Dan Waldetoft & Christina Westergren (Stockholm, 2003), s. 72.

till liv och flera folkminnen kunna nedtecknas.⁴⁸ Kort sagt visste folkminnesforskarna redan vilka typer av minnen de var ute efter.

De uppteckningar som kom igenom folkminnesforskarnas kontroll sparades därefter i ett folkminnesarkiv, vilka fanns på diverse orter i Sverige (de största i Lund, Göteborg, Uppsala och Stockholm), och upptecknaren fick några kronor betalt för besväret.⁴⁹

Det material som sparades på arkiven var således ett resultat av folkminnesforskarnas egna val av vilka uppteckningar som bäst representerade folkliv och folkminnen. En del av det insamlade materialet analyserades och publicerades i tidskrifter, dagstidningar och liknande medieformer – förutom i forskningens egna forum, förstås.

Inom folkminnes- och folklivsforskningen fanns det en stark hierarki.

Folkminnesforskarna var sakkunniga och högst upp i näringskedjan. Upptecknarna var tvingade att lystra till forskarna. Upptecknarnas profiler var i stort sett desamma:

Skrivkunniga män ute på landsbygden som var ute efter att tjäna några extra kronor, som var intresserade av sin hembygd(s historia) och som tyckte att folkminnen var ett intressant ämne på ett eller annat sätt.⁵⁰ De som var utbildade till folkminnesforskare upptecknade i regel endast under sitt obligatoriska uppteckningsuppdrag, eller uppteckningsresa, som det också kallades. Därefter tillbringades den största tiden på och vid något av folkminnesarkiven.

Folkminnesarkivet kan sägas vara basen för all bedriven folkminnes- och folklivsforskning och även om den till viss del var knuten till universiteten så var det på folkminnesarkivet som det huvudsakliga arbetet genomfördes.⁵¹

Fyra personporträtt och en materialfråga

Materialet som har legat till grund för den här uppsatsen kan grovt sett avgränsas till handledande texter för folkminnesforskningen (ofta böcker) samt artiklar angående folkminnesforskningen i tidskriften Folkminnen och folktankar.⁵² Den största mängden

48 ULMA, Landsmålsarkivets frågelistor: M1 Tro och sed rörande källor (1931), s. 1.

49 Lilja, Föreställningen om den ideala uppteckningen, s. 198.

50 Lilja, ”Det är dock vi från fältet som håller virket till byrån”, s. 33–34; Anders Salomonsson, ”Folklivsarkivet och frågelistorna” i Frågelist och berättarglädje: Om frågelistor som forskningsmetod och folklig genre, (red.) Bo G. Nilsson, Dan Waldetoft & Christina Westergren (Stockholm, 2003), s. 94; Se också Lilja, Föreställningen om den ideala uppteckningen, s. 36, 50–51, 198.

51 För den intresserade finns det, i föreståndaren för Uppsala Landsmålsarkivs dagbok, flera anteckningar om när, var och hur folkminnesforskarna själva var ute i fält: ULMA, D III b:1, Landsmålsarkivet: Föreståndarens dagbok 1/1 1931 – 16/8 1935, Passim; Skott, s. 14.

52 Folkminnen och folktankar gavs ut mellan åren 1914–1945. År 1920 var Folkminnesföreningen i Lund ansvarig för utgivningen, åren 1921–1924 var olika förlag i Stockholm ansvariga, åren 1925–1928 var Västsvenska folkminnesföreningen ansvarig och 1929 var det Hilding Celander själv. Denna tidskrift blev sedan

material som behandlas kan delas in utefter tre huvudpersoner som gemensamt publicerat en stor mängd material under 1920-talet.⁵³ Dessa tre personer var alla verksamma och framstående folkminnesforskare under 1920-talet och publicerade, för folkminnessfären, välkända handböcker och handledande texter för folkminnesinsamlingen. De publicerade också en inte obetydlig mängd forskning och artiklar på området.

Den första personen är också det mest kända namnet i relation till folkminnesforskning i Sverige, nämligen Carl Wilhelm von Sydow (f.1878–1952).⁵⁴ von Sydow måste beskrivas som den främsta folkminnesforskaren i Sverige (kanske också i Skandinavien).⁵⁵ Han var den drivande faktorn i upprättandet av folkminnesarkiven i början av 1900-talet och gjorde också en stor insats för folkminnesforskningen genom grundandet av, och som redaktör för, tidskriften Folkminnen och folktankar. ⁵⁶ Han var även föreståndare för Lunds folkminnesarkiv, blev docent i Nordisk och jämförande folkminnesforskning år 1910 och blev professor i folkkultursforskning år 1940.⁵⁷ De två övriga namn, som kommer att beskrivas nedan, hade båda flitig brevkorrespondens med von Sydow och han figurerade som mentor till båda två – för övrigt också till många andra folkminnesforskare av korrespondensen att döma. ⁵⁸ Carl Wilhelm von Sydow måste beskrivas som spindeln i nätet, vad gäller folkminnesforskning.

Den andra personen, David Arill (f. 1893–1953), var för Västsvenska folkminnesföreningen i Göteborg ett stort namn.⁵⁹ Arill var också en av von Sydows studenter. Under sin aktiva tid höll han föredrag, publicerade böcker, artiklar samt övriga texter och var oerhört aktiv i folkminnesforskningens verksamhet och organisation.⁶⁰

efterföljd (och ersatt) av tidskriften Arv år 1945 och framåt. Tidskriften var under 1920-talet den enda erkända tidskrift som behandlade folkminnen.

53 Texter på tyska, som i vissa fall har publicerats, har valts bort eftersom materialet på svenska har varit tillräckligt representativt utan detta.

54 Carl Wilhelm von Sydow har beskrivits av tidigare forskning som att ha socialdemokratiska sympatier. Skott, s. 57.

55 Carl Wilhelm von Sydow blev till exempel utnämnd till professor i Oslo, år 1917, långt före han blev det i Sverige. David Arill, Den fria folkminnesinsamlingen: Ett inlägg i organisationsfrågan (Uddevalla, 1929), s.

14; Skott, s. 51.

56 Folkminnen och folktankar var en, delvis, populärvetenskaplig tidskrift för folkminnesforskarna och för allmänheten. Under åren 1920–1929 utgavs tidskriften konsekvent en gång per år, med undantag för år 1922 då det utkom två nummer och 1921 då det inte tycks ha utkommit något.

57 Skott, s. 33, 51.

58 Ibid., s. 51; Jag har läst över trehundra brev inkommande till och utgående från von Sydow och baserar mitt vetande på detta. Denna korrespondens har tyvärr inte fått ta någon (större) plats i uppsatsen på grund av platsbrist. En framtida studie skulle dock med fördel kunna fokusera på von Sydows brevkorrespondens under 1920-tal. Materialet tycks outtömligt och mycket goda resurser finns att tillgå på, av erfarenhet, särskilt Lunds universitetsbibliotek.

59 Tidigare forskning har beskrivit David Arill som att sympatisera med den borgerliga vänstern. Skott, s. 62.

60 Bland annat skrev han Den fria folkminnesinsamlingen: Ett inlägg i organisationsfrågan år 1929.

Åke Campbell (f. 1891–1957), likt Arill också en av von Sydows lärjungar, var styrelsemedlem i Västsvenska folkminnesföreningen i Göteborg och också medhjälpare vid Lunds folkminnesarkiv. Han kom senare, år 1930, att bli föreståndare för Uppsalas folkminnesarkiv.⁶¹ Campbell publicerade sig främst i fackskrifter med undantag för inlägg i tidningen Social-Demokraten.⁶²

Ett avvikande material från handböcker och artiklar är de föredragsmanuskript som folkminnesforskare Johan Kalén (f. 1865–1936) skrivit. ⁶³ Han var en av de folkminnesforskare som främst var intresserad av ordstäv och dialekter och inriktade sig inte fullt lika mycket på att skriva handledande texter angående insamlingen av folkminnen som von Sydow, Arill och Campbell gjorde.⁶⁴ Däremot höll han flera föreläsningar om folkminnesinsamling och därför är det också hans föredragsmanuskript som har analyserats. I föredragsmanuskripten kan det ibland bli lite rörigt. Vissa delar är överstrukna, andra delar har avklippta meningar, och så vidare. Jag har behandlat detta material utifrån vad jag tror, av manuskripten att döma, faktiskt har sagts på föredragen. Överstrukna delar har exempelvis inte analyserats utan har behandlats som icke-text.

I periferin av dessa fyra personer har en hel del andra folkminnesforskare bidragit med en eller två artiklar i föreliggande studie. Dessa personer har dock inte enskilt tagit så pass mycket utrymme i uppsatsen att de krävt ett personporträtt.

Eftersom materialets omfång är stort och relativt svåröverskådligt har mitt urval behövt vara strikt. Med undantag för C. W. von Sydows populära handbokstext Folkminnen och folkminnesforskning från 1914 och hans ännu mer populära handbok i insamlingsteknik Våra folkminnen från 1907 – senare omtryckt i flera omgångar varav denna uppsats använder upplagan från 1919 – är därför allt empiriskt material svenskt och från 1920-talet. ⁶⁵ Våra folkminnen användes dock flitigt under hela 1920-talet som en populär handledning för folkminnesinsamling och den förra likaså.⁶⁶

61 Skott, s. 57.

62 Åke Campbell har också beskrivits som att sympatisera med socialdemokratiska ideologier. Skott, s. 57.

63 Johan Kalén har inte lika stor roll som von Sydow, Arill och Campbell i denna uppsats men eftersom att hans material är så pass avvikande från det andra krävdes ett kort porträtt även av honom.

64 Johan Kalén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12319, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elof Lind älv), hämtad 2017-05-27.

65 Carl Wilhelm von Sydow, ”Folkminnen och folkminnesforskning” i Folkminnen och folktankar 1a bandet (red.) C. W. von Sydow (Lund, 1914); Carl Wilhelm von Sydow, Våra folkminnen: En populär framställning (Lund, 1907).

66 Skott, s. 51.

Forskningsläge

Forskningsläget för den här uppsatsen är både enormt och marginellt. Forskning som sätter konstruktionen av det förflutna i centrum kring folkminnesforskning är mig veterligen skral, om det ens finns någon. På samma spår är ett det kanske mest självklara forskningsläget förflutenhetsdiskurser, som ju är ett av denna uppsats absolut mest betydande metodologiska verktyg. Eftersom detta inte står att finna är det delvis inspirerat av tidstematisk tidigare forskning, särskilt den som fokuserar på språk och diskurser. Forskning som berör tid- och diskurskonstruktioner finns det gott om. Mycket av denna forskning är teoretisk och här anknyter jag till några av dessa forskningar och diskussioner som är bärande för mina mer konkreta syften. Från forskningslägen som gäller kultur, gränsdragningar, 1920-tal och modernitet med flera, har jag också gjort ett urval på några diskussioner och forskare.

Tid är ett forskningsläge som lätt blir abstrakt. A. J. Gurevich har försökt att konkretisera tid genom att beskriva den som ”the link between human generation, succeeding one another and returning, recurring like the seasons” och han fortsätter med att säga att tid

”is as real and tangible as the rest of the world”. ⁶⁷ På en första nivå kan tid alltså förstås som kittet mellan individer, händelser och generationer. På en andra nivå kan tid förstås som en språklig konstruktion. Tid, menar Helge Jordheim liksom Reinhart Koselleck, är helt beroende av språket: Det är i och med tidsdiskurser som olika tidskonstruktioner blir till. ⁶⁸

Paul Ricoeur beskriver hur diskurser är den avgörande faktorn till definitioner och uppfattningar om världen. Diskurser, menar han, är den underliggande premissen för att någonting överhuvudtaget ska kunna ”vara” och måste betraktas som en språngbräda för, i mitt fall, konstruktionen av det förflutna. ⁶⁹ Uppfattningen av tid, menar Gurevich på samma spår, ”relate to the very essence of culutral life”.⁷⁰

Zachary Sayre Schiffman menar att idén om det förflutna, som ett objekt föreliggande det nutida, inte tillkom förrän under renässansen. Tidigare, menar han, hade tiden betraktats som cyklisk snarare än linjär – eller kanske bättre beskrivet som öar av händelser inom samma tidsram oberoende av om det varit tvåhundra eller tre år sedan det hände. Efter renässansen blev alltså förhållandet mellan då- och nutid annorlunda. Den vardagliga, nutida,

67 A. J. Gurevich, ”Time as a problem of cultural history”, i Cultures and time (Paris, 1976), s. 232.

68 Helge Jordheim, ”Against periodization: Koselleck’s theory of multiple temporalities”, i History and theory, nr. 51 (Maj, 2012), s. 163.

69 Paul Ricoeur, ”Introduction”, i Cultures and time (Paris, 1976), s. 18; Jfr. också med Gurevich, s. 232.

70 Gurevich, s. 243.

inställningen till det förflutna är att det förflutna definieras som ”tiden före nuet” men också att det nutida är olikt det förflutna, menar Schiffman.⁷¹

Tid och kultur(arv) är något som bland annat intresserat Aleida Assman. I förordet till hennes bok Tid och tradition: Varaktighetens kulturella strategier står det bland annat att det är inom ramen för olika kulturkonstruktioner (i tid och tradition) ”som olika handlingar finner sin legitimitetsgrund i nuet”.⁷² Med andra ord att nuet är den plattform från vilken legitimitet kan fiskas upp från det förflutna, och särskilt med kultur i centrum. På samma sätt menar Annika Alzén att bevarandet av kulturarv ofta uppstår i debatter som handlar om ”att stärka den nationella identiteten”, särskilt i tider där det upplevs vara stora socioekonomiska och kulturella förändringar – som i Sverige under 1920-talet.⁷³ Sven-Eric Liedman har också påpekat att det var ”under decennierna före första världskriget” som den ”klassiska europeiska nationalismen kulminerade”.⁷⁴ Micael Björk har på samma spår påpekat att när det råder oro i ett land är det också det tillfälle som sökandet efter en gemensam ”kulturell fond” gör sig gällande som ett medel för att mobilisera en mängd människor. Och detta, menar han, var aktuellt runt sekelskiftet 1900 i Sverige – alltså samtidigt som folkminnesforskningen tillkom som disciplin.⁷⁵

Efter första världskriget började dock nationalismen som ideologiskt historiebruk att ifrågasättas, menar historikern Ulf Zander.⁷⁶ Han har visat att det under 1920-talet var en dragkamp ”mellan tradition och modernitet” vilket ”i anslutning till diskussionen om människo- och samhällssyn fick åverkningar på inställningen till det förflutna”.⁷⁷ På ena sidan av skalan hävdade traditionalisterna att det var fråga om ett hot om en kulturlöshet och på den andra sidan av skalan var tron på att moderniseringen skulle medföra framsteg stor och kulturproblematiken ointressant.⁷⁸ Som föreliggande undersökning kommer att visa

71 Zachary Sayre Schiffman, The birth of the past (Baltimore, 2011), s. xiii, 2; Jfr. återigen med Quentin Skinner, s. 58–59: ”We must classify in order to understand, and we can only classify the unfamiliar in terms of the familiar.”; Se också Victoria Fareld, ”(In) between the living and the dead: New perspectives on time in history”, i History Compass 14/9 (2016), s. 433: ”History, thus, helps us to define the boundaries of the contemporary in relation to (the other of) the past.”; Se också Koselleck, s. 169.

72 I förordet av Peter Jackson och Johan Redin i Aleida Assmans Tid och tradition: Varaktighetens kulturella strategier, s. 10.

73 Annika Alzén, ”Reservera eller kultivera? Om bevarandesträvanden inom den tidiga hembygdsrörelsen.”, i Modernisering och kulturarv: Essäer och uppsatser (Stockholm, 1993), s. 125–126; Bo G. Nilsson, Folkhemmets arbetarminnen: En undersökning av de historiska och diskursiva villkoren för svenska arbetares levnadsskildringar (Stockholm, 1996), s. 16

74 Sven-Eric Liedman, I skuggan av framtiden: Modernitetens idéhistoria (Stockholm, 2010), s. 168.

75 Micael Björk, Upplösningens dialektik: Bildningsmål och politisk modernitet i Sverige kring sekelskiftet 1900 (Stockholm/Stehag, 2002), s. 130–131.

76 Ulf Zander, Fornstora dagar, moderna tider: Bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte (Lund, 2001), s. 166.

77 Zander, s. 175.

78 Ibid., s. 177–178.

verkar folkminnesforskarna ha förhållit sig till båda ändarna av denna dragkamp, det kan vara värt att ta med sig.

Flera perspektiv gällande modernitet har inspirerat mig.⁷⁹ Författare såsom Sven-Eric Liedman, Ulf Zander och Anders Ekström har alla bidragit med en samling perspektiv på modernitet som jag kunnat använda mig av för att analysera folkminnesforskarnas material.

Dessa perspektiv kan sammanfattas till att ”moderniteten” och ”det moderna” är en situations- och tidsbunden konstruktion som ofta skapas utifrån komparation med någonting annat och främmande.⁸⁰

Idéhistorikern Anders Ekström har visat att vetenskapen, som en symbol för modernitet, från sekelskiftet 1900 och fram mot 1920-talet var begärlig och överlag beundrad.⁸¹ Det var själva avmystifieringen som stod i centrum och Ekström skriver att den var ”en av grundstenarna i den generella moderniseringsteorin” och att en av vetenskapens främsta roller var att förstå det magiska och genom detta ta död på det mystiska.⁸² Jenny Beckman, Anna Tunlid och Sven Widmalm har artikulerat hur ”[v]etenskapens betydelse för samhällsutvecklingen framhävs alltså ibland i synnerligen alarmistiska ordalag där forskning tycks handla om inget mindre än nationell överlevnad”. ⁸³ Detta sammanfaller väl med folkminnesforskarnas sätt att motivera sin forskning, men det kommer vi till.

Vad gäller tidigare forskning om folkminnesforskning är det, med få undantag, främst etnologer som dominerar fältet.⁸⁴ En idéhistoriker, Richard Pettersson, har dock undersökt

79 Det innebär naturligtvis att flera perspektiv också valts bort. Ett exempel på ett perspektiv som jag inte har använt mig av sammanfattas på ett föredömligt sätt i Tom Gunning, ”Re-newing old technologies:

Astonishment, second nature, and the uncanny in technology from the previous turn-of-the-century”, i Rethinking media change the aesthetics of transition, (red.) David Thorburn & Henry Jenkins (Cambridge, 2003), s. 43: ”The discourse of modernity, then, is not only one of innovation, but precisely one of novelty, maximizing the dazzling experience of the new.” Anledningen till att det här inte fungerar för mig, trots att den åsyftar samma tidsperiod som min undersökning, är eftersom denna, typiska, definition av modernitetsdiskurs direkt sammanhänger med en uppfattning om teknik, teknologi etc. istället för tid. I folkminnesforskarnas diskurs finns det visserligen mycket tal om nya teknologier och civilisationens industrialism som just moderniteter. Men i deras fall handlar det ju inte om huruvida det är ”nytt” och ”spännande” att göra – de menar ju att det moderna är överlägset men inte spännande utan snarare förödande.

80 Zander, s. 33–34; Liedman, s. 375–377; Men också: Nilsson, Folkhemmets arbetarminnen: En undersökning av de historiska och diskursiva villkoren för svenska arbetares levnadsskildringar, s. 47.

81 Anders Ekström, ”Förväntningshorisonter, ca 1870–1920”, i Vetenskapsbärarna: Naurvetenskapen i det svenska samhället 1880–1950, (red.) Sven Widmalm (Möklinta, 1999), s. 23.

82 Ekström, ”Förväntningshorisonter, ca 1870–1920”, s. 34.

83 Jenny Beckman, Anna Tunlid & Sven Widmalm, ”Efterord: Vetenskapshistoriens forskningspolitiska relevans”, i Vetenskapens sociala strukturer: Sju historiska fallstudier om konflikt, samverkan och makt (red.) Sven Widmalm (Lund, 2008), s. 264.

84 Se exempelvis Agneta Lilja, Föreställningen om den ideala uppteckningen: En studie av idé och praktik vid traditionssamlande arkiv (Stockholm, 1996); Karin Gustafsson, Expeditioner i det förflutna: Etnologiska fältarbeten och försvinnande allmogekultur under 1900-talets början (Stockholm, 2014); (red.) Bo G. Nilsson, Dan Waldetoft, Christina Westgren, Frågelist och berättarglädje: Om frågelistor som forskningsmetod och folklig genre (Stockholm, 2003); Bo G. Nilsson, Folkhemmets arbetarminnen: En undersökning av de historiska