Uppsala universitet Sociologiska institutionen Socionomprogrammet, 210 hp
Självständigt arbete i sociologi med inriktning mot socialt arbete, 15 hp Höstterminen 2012
Att anmäla barn som far illa
En studie om vad förskoleanställda anser påverka dem i beslutsprocessen
Elin Sjökvist
Handledare: Linnea Bruno Författare: Elin Sjökvist
2
SAMMANFATTNING
Enligt svensk lag har förskoleanställda en obligatorisk skyldighet att anmäla till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Trots detta uteblir många anmälningar även när
misstanke finns. Syftet med denna studie är främst att undersöka och öka förståelsen för vilka faktorer förskoleanställda själva anser påverka deras beslut att anmäla misstankar om att ett barn far illa. Vidare undersöks hur väl förskoleanställdas tankemönster kring barn som far illa samt deras egen roll i ”anmälningsprocessen” överensstämmer med de överlevnadsstrategier som definierats av Dr. Kari Killén.
Studien genomfördes genom kvalitativa intervjuer med fyra respondenter som arbetade på samma förskola. Resultaten jämfördes med tidigare forskning kring ämnet och Dr. Killéns psykologiska perspektiv om olika överlevnadsstrategier. Resultatet analyserades och jämfördes även med det sociologiska perspektivet Symbolisk interaktionism.
I sitt beslut om huruvida respondenterna anmälde misstanke om att ett barn far illa eller inte ansåg de själva sig påverkas av osäkerhet och rädsla att missta sig, stöd från kollegor och chefer, relationen och lojaliteten hos föräldrarna eller att föräldrarna t.o.m. byter förskola. De ansåg sig även påverkas av personliga erfarenheter (delvis av socialtjänsten), socioekonomisk status samt handlingsplaner. Starka kopplingar till både den tidigare forskningen, Symbolisk interaktionism samt Dr. Killéns överlevnadsstrategier kunde även påvisas.
Nyckelord: anmälan, barn som far illa, misstanke om att barn far illa, förskoleanställda, beslutsprocess, ”överlevnadsstrategier”
ABSTRACT
According to Swedish law, pre-school staff has a mandatory duty to notify social services if they suspect that a child is mistreated. Despite this, many fail to report even when suspicions have arisen. The primarily aim of this study is to investigate and gain greater understanding of the factors considered by preschool staff when deciding whether to report suspicions of a child being mistreated. Their own thoughts regarding their tendency to report such suspicions are therefore further investigated. The paper also explores whether the thoughts of preschool staff regarding child abuse and their own role in the reporting process correspond with the survival strategies described by Dr. Kari Killén.
The study was conducted through qualitative interviews with four respondents who worked at the same preschool. The results were compared with previous research in the field, the
sociological perspective Symbolic interactionism and the psychological perspective of different survival strategies defined by Dr. Killén.
3 When deciding whether to report suspicions of child mistreating the respondents considered themselves to be influenced by insecurity and fear of making mistakes, losing support from colleagues and managers, destroying relationships and loyalty with the parents or even making them change preschool. They also thought they would be affected by personal
experiences (partly of social services), socioeconomic status, as well as action plans. A strong connection to the previous research, Symbolic interactionism and Dr. Killéns survival
strategies was revealed by the interviews.
Keywords: report, child abuse, suspicion of child abuse, preschool staff, decision-making,
“survival strategies”
4
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING………5
1.1 Bakgrund……….5
1.2 Syfte och frågeställningar………6
1.3 Begreppet ”barn som far illa”………..6
1.4 Disposition………...8
2. TIDIGARE FORSKNING………..8
3. TEORETISK REFERENSRAM………...10
4. METOD………13
4.1 Val av metod………...13
4.2 Datainsamling och genomförande………..13
4.3 Databearbetning och analysmetod………..14
4.4 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet……….15
4.5 Etiska frågor………15
5. RESULTAT OCH ANALYS………..16
6. SLUTDISKUSSION………24
6.1 Summering av resultat……….24
6.2 Diskussion relaterat till tidigare forskning och teori…………24
6.3 Metoddiskussion………...26
6.4 Implikationer för forskning och praktik………26
REFERENSER………..28
BILAGA……….29
5
1. INLEDNING
1.1 Bakgrund
Varför var det ingen som såg? Varför var det ingen som reagerade? Varför var det ingen som gjorde något? Detta är något jag upplever som vanliga frågor ställda av människor som i sin barndom levt i utsatthet. I de flesta fall finns det vuxna som både sett och vetat om att barnet far illa men som ändå inte reagerat eller gjort något (Hindberg 2006:15; Hindberg 2001:30;
Drugli 2003:33).
Att anmäla misstanke om att ett barn far illa till socialtjänsten verkar helt enkelt upplevas som väldigt svårt. Jag har både hört andra nämna det samt själv haft en aning om att något inte står rätt till, men samtidigt känt en oförmåga att definiera vad som faktiskt är fel. Detta kan i många fall bidra till att en anmälan uteblir. Jag anser att det är viktigt att ta upp vad det är som gör att vi tvekar och vad det är som gör att vi bestämmer oss för att agera. Detta då jag tror att medvetandegörandet av styrande faktorer i beslutsprocessen kan vara till stor hjälp för
förskoleanställda.
Jag har valt att rikta in mig på anställda inom förskolan. De är en viktig yrkeskategori när det handlar om att upptäcka barn som far illa hemma, eftersom de i allmänhet träffar barnen dagligen under flera år. Att upptäcka problem så tidigt som möjligt är viktigt för att undvika att barnet fortsätter fara illa eller att problemen bli långsiktiga och/eller förvärras. Barn som tidigt i livet utsätts för negativa erfarenheter så som till exempel misshandel eller
omsorgssvikt riskerar att få olika utvecklingsmässiga problem och långsiktiga konsekvenser.
Det förvärras även ju längre tid barnet är utsatt (Lundén 2010:27; Drugli 2003:25). Om barn som far illa får hjälp tidigt kan man förhindra mer omfattande åtgärder, som till exempel omhändertagande (Hindberg 2001:151). Förskolan har därför en viktig roll när det handlar om att upptäcka och hjälpa dessa barn. Barn som inte får sina behov tillgodosedda av sina
föräldrar behöver mycket hjälp av andra vuxna för att få stöd i sin utveckling (Drugli 2003:13).
Enligt Svensk lag har bland annat anställda inom förskolan en obligatorisk skyldighet att anmäla till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Denna anmälningsskyldighet regleras i Socialtjänstlagen 14 kapitlet 1§, där anmälan om missförhållanden behandlas.
”Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.
Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet,
socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet
gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven
6 enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt
bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område (Socialtjänstlagen SFS 2001:453).
Anmälningsplikten är absolut och även svårbedömda och obekräftade misstankar ska anmälas till socialtjänsten (SOU 2004:11). Trots denna anmälningsplikt visar olika undersökningar att det endast är en liten del av de barn som misstänks fara illa som anmäls till socialtjänsten (Hindberg 2006:127; Sundell et al. 2007:85). Flera studier visar dessutom på en stor
tidsfördröjning från misstanke till anmälan. En undersökning av Sundell & Colbiörnsen visar att det i genomsnitt tog nio månader för förskoleanställda att anmäla från det att misstankar väckts om att barn far illa. Detta gäller inte bara anställda inom förskolan, utan även andra verksamheter som berör barn och ungdomar (Sundell & Colbiörnsen 1999:33).
Jag vill förtydliga att allt ansvar inte ligger på förskolan, då även andra yrkesgrupper har en lika stor roll när det handlar om att upptäcka och hjälpa de barn som far illa. Även
allmänheten har ett visst ansvar när det gäller dessa barn.
1.2 Syfte och frågeställningar
Det övergripande syftet med denna studie är att undersöka vilka faktorer som påverkar huruvida förskoleanställda väljer att anmäla misstankar om utsatthet hos barn till socialtjänsten eller ej.
De frågeställningar som undersöks är följande:
Vad anser förskoleanställda påverkar deras benägenhet att anmäla misstanke om att ett barn far illa?
Stämmer förskoleanställdas tankemönster kring barn som far illa samt deras egen roll i
”anmälningsprocessen” överrens med de överlevnadsstrategier som beskrivits av Dr.
Killén?
1.3 Begreppet ”barn som far illa”
Begreppet ”barn som far illa” är som sagt ett mycket centralt och viktigt begrepp i mitt arbete.
Jag anser det därför viktigt att presentera det lite mer och hur det definieras i litteraturen.
Det finns en samling av definitioner och beteckningar av begreppet barn som far illa, men ingen vedertagen definition. Förutom barn som far illa talas det om utsatta barn,
barnmisshandel, omsorgssvikt, barn i fara och barn som riskerar att fara illa etc. (Hindberg 2001:52; Hindberg 2006:19; SOU 2001:72 s. 10 Bilaga1).
Jag tänker utgå från den definition som kommittén mot barnmisshandel föreslagit. Kommittén delar upp begreppet i fem övergripande kategorier. Dessa är barnmisshandel i form av fysiskt våld, barnmisshandel i form av psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar samt
försummelse. Jag kommer nedan kort beskriva de fem kategorierna (SOU 2001:72 s. 121- 124).
7 Barnmisshandel i form av fysiskt våld:
Fysisk barnmisshandel innebär att en vuxen förorsakar ett barn kroppsskada, sjukdom, smärta eller försätter barnet i vanmakt. Alla former av kroppslig bestraffning räknas in i denna
kategori. Exempel på fysiskt våld kan vara att den vuxna slår, nyper, sparkar eller river barnet.
Barnmisshandel i form av psykiskt våld:
Psykiskt våld innebär att en vuxen konsekvent eller under en längre period utsätter barnet för nedvärderande eller nedbrytande behandling eller att den vuxna medvetet utsätter barnet för känslomässigt lidande. Exempel på psykiskt våld är förlöjligande, hån, orimligt hårda bestraffningar eller krav, avvisande och utfrysning eller påtvingad isolering.
Sexuella övergrepp:
Sexuella övergrepp innefattar alla former av sexuella handlingar som en vuxen påtvingar ett barn. Detta gäller både olika former av icke-fysisk kontakt eller fysisk kontakt. Exempel på detta är allt ifrån sexuella anspelningar, blottning, att tvinga barnet att titta på pornografi till att den vuxna utsätter barnet för fysisk kontakt och handlingar som är av sexuell art.
Kränkningar:
Kränkningar är liknande psykisk misshandel. Det handlar om att en vuxen skadar eller utsätter barnet för nedlåtande behandling genom att bland annat vara nedlåtande eller angripa barnets personlighet. Det kan handla om att den vuxna, oftast under en lång tid förolämpar eller förnedrar barnet på olika vis. Det kan till exempel vara att den vuxna säger att barnet är värdelöst och odugligt eller på ett förolämpande sätt kommenterar barnet. Alla former av fysisk- och psykisk misshandel samt sexuella övergrepp innebär alltid att barnet utsätts för kränkning.
Försummelse:
Kommittén mot barnmisshandel delar in försummelse i fysisk- och psykisk försummelse.
Fysisk försummelse innebär att en vuxen skadar eller äventyrar ett barns fysiska hälsa och utveckling, genom att underlåta att barnets fysiska grundläggande behov uppfylls. Exempel på detta kan vara att barnets omvårdnad gällande hygien, kost, sömn, tillsyn och skydd
negligeras.
Psykisk försummelse innebär att en vuxen skadar eller äventyrar barnets psykiska hälsa eller utveckling. Detta kan ske genom att den vuxna inte tillgodoser barnets behov av
uppmärksamhet, stimulans, undervisning eller uppmärksamhet. Denna typ av försummelse kan handla om att den vuxna är känslomässigt likgiltigt inför barnet eller underlåter att tillgodose barnets behov av närhet.
Det är viktigt att komma ihåg att dessa fem kategorier oftast förekommer i kombination med varandra (SOU 2001:72 s. 121-124).
8
1.4 Disposition
Uppsatsen är indelad i sex kapitel. Kapitel ett är en inledning, vilket innehåller bakgrund, motivering till studien, syften och frågeställningar samt definition av begreppet ”barn som far illa”. I kapitel två presenteras den tidigare forskning som finns inom ämnesområdet. I det tredje kapitlet redovisas den teoretiska referensram jag valt att utgå ifrån. I kapitel fyra redogörs det för vald metod samt hur jag gått tillväga vid datainsamling och databearbetning.
Vidare redovisas för validitet, reliabilitet och generaliserbarhet samt etiska frågor. Kapitel fem redogör för de resultat som framkommit av intervjuerna. I detta kapitel presenteras även en analys av resultatet kopplat till tidigare forskning samt den teoretiska referensramen. I kapitel sex redogörs en summering av resultat samt en diskussion i relation till den tidigare
forskningen samt de teorier jag använt mig av. I samma kapitel presenteras en metoddiskussion samt implikationer för forskning och praktik.
2. TIDIGARE FORSKNING
De tidigare studier och den litteratur som ansågs vara betydelsefull för denna studie berör till största delen olika faktorer som påverkar människors beslut att anmäla misstankar om att ett barn far illa till socialtjänsten.
Osäkerhet och rädsla
Det finns flera teorier och studier som behandlar denna beslutsprocess. Sundell presenterar ett flertal orsaker till varför en anmälan inte görs. Han visar på att den största anledningen till utebliven anmälan är osäkerhet och oklarhet kring huruvida barnet faktiskt far illa, dvs. en rädsla för att missta sig. Det är inte ovanligt att förskoleanställda istället väntar på att föräldrarna eller insatser från förskolan eller andra instanser ska lösa problemet (Sundell 1997:98).
En faktor som är kopplad till denna ambivalens i beslutet om att anmäla eller inte är att det inte finns någon absolut gräns eller definition för vad som ”anmälningsbart”. Detta bidrar till en ökad osäkerhet för förskoleanställda som funderar på om de ska anmäla misstankar eller inte. Vid mer extrema fall eller då det finns tydliga tecken på att ett barn far illa finns en större enighet om att en anmälan ska göras . Det uppstår dock svårigheter vid mer diffusa fall
(Sundell et al. 2007:63; SOU 2001:72 s. 168).
En annan faktor av stor vikt är lojaliteten och relationen till föräldrarna samt en strävan efter en god kontakt med dem. Det finns även en rädsla för att föräldrarna flyttar barnet till en annan förskola (Killén 1993:220; Drugli 2003:10; Hindberg 2001:45; Hindberg 2006:128–
129).
9 Tidigare erfarenheter
En annan orsak som tas upp i Sundells artikel är om den förskoleanställde har dåliga erfarenheter från eventuella tidigare anmälningar (Sundell 1997:98). Förskoleanställdas uppfattning av socialtjänsten spelar även in. Hindberg förklarar att en orsak till att anmälan inte görs är att man tror att det blir värre för barnet om socialtjänsten kopplas in eller att socialtjänsten ändå inte gör någonting (Hindberg 2001:145). Detta tas även upp som en farhåga i en intervjustudie med lärare i förskolan och skolan i Slutbetänkande från Kommittén mot barnmisshandel (SOU 2001:72 s. 130). Sundell förklarar att det inte är ovanligt att de anställda på förskolan först försöker uppskatta konsekvenserna av en anmälan innan de bestämmer hus de ska hantera misstankarna (Sundell 1997:102).
Kunskap, riktlinjer och handlingsplaner
Sundell tar flera gånger upp vikten av att förskoleanställda har kunskap om anmälningsplikten samt att de vet hur de ska gå tillväga om man väljer att anmäla. Detta är faktorer som enligt studien påverkar anmälningsbenägenheten (Sundell 1997:102). I slutbetänkande från Kommittén mot barnmisshandel tas det upp att frånvaron av riktlinjer och rutiner i en anmälningssituation ökar risken att en anmälan inte görs. I studien vittnar flera lärare inom förskolan och skolan om att skäl till att man faktiskt gör en anmälan är att det finns en
handlingsplan och att man har kunskap om hur allting kring en anmälan går till rent praktiskt.
I en artikel skriven av Alvarez, Kenny och Carpin framhävs även denna brist på kunskap som en viktig faktor som påverkar beslutet att anmäla eller inte. Enligt författarna handlar det främst om vad man ska anmäla samt hur. Vidare tas det upp att professionella oftast fått direktiv om att först gå till sin chef innan de gör en anmälan. Enligt författarna är detta ett lämpligt tillvägagångssätt i de flesta fall. Dock menar flera av de professionella att det kan skapa större osäkerhet i de fall där det råder oenighet mellan chefen och den professionella angående om misstankarna ska anmälas eller inte (Alvarez et. al. 2004).
Arbetsmiljö och stöd
Arbetsmiljön samt stöd från kollegor och chefer har även betydelse (SOU 2001:72 s. 174- 175). Lundén beskriver att beslutet att anmäla oftast sker kollektivt i personalgruppen och med ledningen. Hon menar vidare att detta oftast bidrar till ett kvalitativt starkare och bättre resultat (Lundén 2010:71–72).
I en studie av Brosig och Kalichman uppdelas orsaker till att man inte anmäler misstankar i tre kategorier. Dessa är juridiska faktorer som handlar om vilken kunskap man har om berörda lagars utformning och innebörd, personbundna faktorer som handlar om de anställdas
utbildningsgrad, arbetslivserfarenhet samt rädsla för personligt obehag. Den tredje kategorin handlar om problemrelaterade faktorer, så som t.ex. hur allvarliga misstankarna bedöms vara samt om misstankarna anses klarlagda (Sundell et al. 2007:105–106). Dessa tre kategorier är genomgående i stort sett all den litteratur jag läst (Hindberg 2001; Hindberg 2006; Drugli 2003; Killén 1993; Sundell 1997; SOU 2001; Lundén 2010).
Även i den internationella forskningen jag tagit del av tar upp samma orsaker som den svenska. I en studie gjord av Feng J.Y., Chen, Fetzer, Feng M.C., och Lin tas bland annat
10 konflikter av olika slag upp som en betydande faktor vid dilemmat att anmäla eller inte
anmäla misstankar om att ett barn far illa. Författarna har sedan kategoriserat in de olika konflikter de kommit fram till i etiska konflikter, sympati mot ansvar samt kulturella normer mot ansvar. Författarna förklarar att svårigheten för de professionella som funderar på att anmäla handlar om att balansera autonomi, individualitet, rättvisa, ”do good” samt ”do no harm” (Feng et.al 2012).
3. TEORETISK REFERENSRAM
Den teoretiska referensram som valts till denna studie och som nedan presenteras är bland annat Symbolisk interaktionism som är ett teoretiskt perspektiv inom sociologi. Detta perspektiv kommer användas för att studera hur interaktionen och samspelet ser ut mellan förskoleanställda samt mellan förskoleanställda och föräldrar. Detta perspektiv hoppas även hjälpa till att få en förståelse varför de förskoleanställda agerar som de gör. Då studien främst fokuserar på de förskoleanställdas individuella uppfattningar och tankar om det valda ämnet, valdes även en teori som kan ge perspektiv på de emotionella aspekterna i intervjumaterialet.
Därför har jag även valt att använda mig av Dr. Killéns teori om olika ”överlevnadsstrategier”
som yrkesutövare använder sig av i mötet med barn som far illa.
Symbolisk interaktionism
Symbolisk interaktionism är ett sociologiskt perspektiv. Pragmatikern och filosofen George Herbert Mead var en av huvudinspiratörerna till perspektivet. Termen symbolisk
interaktionism myntades dock 1937 av Meads lärjunge Herbert Blumer som även utvecklade Meads idéer. I boken ”Att förstå vardagen” förklarar Jan Trost och Irene Levin att symbolisk interaktionism är ett bra redskap för att studera mänskligt gruppliv, mänskligt beteende, mänskliga känslor samt den sociala verkligheten (Trost & Levin 2004:10–11). Ett viktigt begrepp inom symbolisk interaktionism är definitionen av situationen, vilket innebär att en individs definition av en situation är avgörande för hur denne kommer att agera. Vilken mening eller betydelse vi sedan lägger i företeelsen hänger samman med vilket synsätt vi har samt vilket perspektiv vi lägger på situationen. Beroende på vilka intryck vi får kan vi genom omdefinition ha möjlighet att ändra vår uppfattning och vårt beteende. Vår sociala verklighet är subjektiv, vilket innebär att alla individer upplever och uppfattar den på olika sätt (Trost &
Levin 2004:12–14). Dock är symbolisk interaktionism pragmatiskt, då vissa delar av vår verklighet uppfattas likadant av alla, vilket innebär att de får en objektiv prägel. Som exempel tar Trost och Levin upp ordet familj, vilket har en kollektiv innebörd samtidigt som det finns en mängd olika varianter mellan alla individers egen definition (Trost & Levin 2004:15).
Ett annat viktigt begrepp inom symbolisk interaktionism är social interaktion. Trost och Levin förklarar att interaktion inte enbart sker genom det talande språket, utan även mimik, kroppsspråk och uppförande är att integrera. Detta innebär att även om vi inte tror att vi integrerar så sker det alltid en omedveten interaktion med omgivningen (Trost & Levin
11 2004:17–18). Samspelet med andra människor genomför vi med hjälp av symboler, vilket är ett begrepp som används inom symbolisk interaktionism. Språket är den vanligaste symbolen men en symbol kan även vara ett föremål eller en handling. För att dessa ska vara en symbol krävs dock att symbolen har samma mening för oss själva som för de andra i omgivningen.
Enligt Trost och Levin är en annan viktig hörnsten att vi människor alltid är aktiva och befinner oss i en ständig process. Detta innebär att alla människor är föränderliga och vårt beteende inte är statiskt. I enlighet med den symboliska interaktionismen är man till exempel inte anorektisk, utan man beter sig anorektiskt. Människan är inte, människan gör! (Trost &
Levin 2004:19–20).
Enligt symbolisk interaktionism påverkas människor av samspelet med de människor som står en närmast, vilket benämns som signifikanta andra, samt av det samhälle vi lever i med dess normer samt olika sociala grupper vi tillhör, vilket enligt perspektivet kallas för den
generaliserande andra. Enligt Trost och Levin består samhället av ett flertal både skrivna och oskrivna normer och regler, som vi förväntas att följa. Skrivna regler är till exempel våra lagar och föreskrifter som vi är skyldiga att följa medan de oskrivna reglerna är de normer som finns i vårt samhälle och som vi förväntas att följa (Trost & Levin 2004:68). Några av dessa normer och regler har en gemensam betydelse och definition, vilket underlättar i samspelet med andra människor. Det finns dock många situationer där definitionerna av till exempel rätt och fel skiljer sig åt, vilket kan skapa konflikter och missförstånd (Blumer 1969/1986:86).
I enlighet med den symboliska interaktionismen har alla individer ett flertal olika positioner och roller att förhålla sig till. Dessa har olika förväntningar kopplade till sig gällande hur man ska bete sig och handla i en given situation och i den sociala interaktionen i övrigt (Trost &
Levin 2004:149–150; Blumer 1969/1986:82).
Dr. Killéns ”överlevnadsstrategier”
Dr. Killén, forskare inom området omsorgssvikt, har observerat olika förhållningssätt, eller
”överlevnadsstrategier” som professionella använder sig av i mötet med barn som far illa. Dr.
Killén poängterar att alla professionella berörs känslomässigt då vi får misstankar om att ett barn far illa. Det blir för de flesta alldeles för smärtsamt att ta in barnets och föräldrarnas ilska, ångest samt sorg och man vill således undvika att se situationen som den verkligen är (Killén 1999:48–49). Dr. Killén påpekar att dessa överlevnadsstrategier präglar våra
bedömningar, attityder och handlingar på ett irrationellt sätt (Killén 1999:51). Fem av dessa har identifierats som användbara analysverktyg studien. En beskrivning av dessa följer nedan.
Överidentifikation med föräldrarna:
Denna strategi innebär att professionella bortser från de reella missförhållanden och istället tillskriver föräldrarna de attityder, värderingar och känslor man själv har gentemot barn.
Enligt Dr. Killén finns det en djup inlärd accepterad tro om att alla föräldrar älskar sina barn och skulle aldrig utsätta de för övergrepp och att det därför kan vara svårt att faktiskt inse att vissa föräldrar utsätter sina barn för sådant (Killén 1999:52–53,55).
12 Istället för att förklara situationen utifrån föräldrarnas bristande omsorgsförmåga hittar vi andra förklaringar, såsom till exempel att familjen går igenom en jobbig period och att det kommer att bli bra när det ordnat upp sig. Denna överidentifikation hindrar personalen att notera de signaler som sänds ut om missförhållandena. Man undviker på detta sätt att behöva ta ställning och gripa in när det kanske egentligen behövs (Killén 1999:52–55).
Dr. Killén förklarar att denna överlevnadsstrategi oftast inte förekommer i de yrkesgrupper som arbetar direkt med barn, som till exempel anställda inom förskolan. Hon menar vidare att överidentifikation med föräldrarna förvånande nog i övrigt är vanligt (Killén 1999:52).
Bagatellisering:
Bagatellisering innebär att man distanserar sig och blundar för barns lidande och den fara som barnet befinner sig i. Man kan säga att man ser det man vill se eller vad man orkar se och ta in. På detta vis förminskar vi barnets situation och problem. Enligt Dr. Killén har vi en stark benägenhet till detta (Killén 1999:56–57).
Problemförskjutning:
Problemförskjutning innebär att man angriper och lägger fokus på mindre väsentliga problem, istället för att ta itu med det verkliga problemet. Detta då själva huvudproblemet är för svårt att hantera. Istället för att fokusera och uppmärksamma barnets svåra situation riktar man istället in sig på att ”ta bort symtomen” av omsorgssvikten eller misshandeln. Ett exempel är att man ger stödundervisning för ett utagerande och aggressivt barn, eller att man försöker lindra ett barns försenade utveckling. Dessa aspekter är dock också viktiga men de förhindrar inte fortsatt vanvård och övergrepp. Dr. Killén kallar detta för ”flyktlösningar”, då vi ändå kan känna att vi gjort något samt motverkar känslan av maktlöshet. Hon poängterar att dessa
”flyktlösningar” dock varken hjälper barnet eller föräldrarna på sikt (Killén 1999:58).
Tillbakadragande och distansering:
Denna strategi är ett förhållningssätt som kännetecknas av ett avståndstagande, vilket innebär att vi i syfte att skydda oss själva drar oss undan familjen både känslomässigt och fysiskt. I de fall där situationen utlöser starka negativa känslor inom oss försöker vi distansera oss på olika sätt, så vi slipper ta itu med situationen och verkligheten. (Killén 1999:61)
Rollförvirring och rollbyte:
Dr. Killén menar att vi oavsett yrkesgrupp oftast mycket snabbt lämnar vårt professionella perspektiv och vår roll då vi konfronteras med barn som far illa. Den professionella tar istället ofta rollen som till exempel utredare eller åklagare. Då misstankar om att ett barn som far illa uppstår försöker man således själv samla in bevis, eller försöker få föräldrarna att erkänna hur det verkligen är. Dr. Killén menar att ” Vi blir osäkra, tycker inte att vi har ”tillräckligt
mycket att gå på” och får i det närmaste dåligt samvete för att ha tänkt något så elakt”. Denna överlevnadsstrategi leder många gånger till att vi undviker att agera överhuvudtaget (Killén 1999:62–63).
13
4. METOD
Nedan beskrivs de undersökningsmetoder jag använt i denna studie. Vidare redogörs för datainsamling och genomförande samt bearbetning och analysmetod följt av en beskrivning av validitet, reliabilitet och generaliserbarhet samt de forskningsetiska principerna.
4.1 Val av metod
Kvalitativa intervjuer genomfördes med olika förskoleanställda i syfte att ta reda på deras tankar kring olika faktorer som påverkar beslutet att anmäla misstankar om att ett barn far illa till socialtjänsten. Då en djupare förståelse av förskoleanställdas tankar och upplevelser var huvudmålet med studien valdes en kvalitativ metod istället för en kvantitativ metod.
Enligt Kvale och Brinkmann försöker man genom den kvalitativa intervjun förstå världen utifrån intervjupersonens eget perspektiv samt att få syn på det individuella hos varje enskild person (Kvale & Brinkmann 2009:17, 39). En kvalitativ metod intresserar sig för individens subjektiva verklighet samt hur individen tolkar och formar denna verklighet (Backman 1998:47–48). Kvalitativa intervjuer är den metod som passar bäst när syftet är att undersöka människors individuella syn på meningen med sina liv samt beskriva och klargöra sina upplevelser, fånga erfarenheter ur intervjupersonens vardag samt hur de ser på sig själva (Kvale & Brinkmann 2009:133).
Det finns flera olika struktureringsgrader på intervjuer. Jag har valt att göra semistrukturerade intervjuer. Detta innebär att man har en färdig mall med de frågeområden man ska behandla samt att man kan ställa följdfrågor där det passar. Den semistrukturerade intervjun är flexibel då intervjupersonen även får tillfälle att utveckla sina synpunkter och tankar (Denscombe 2009:234–235). Baserat på syftet med studien föll det sig därför naturligt att välja intervjuer som metod istället för till exempel enkäter.
4.2 Datainsamling och genomförande
Jag valde att intervjua fyra förskoleanställda på en och samma förskola. Detta då jag hade en kontakt där som hjälpte mig att initiera kontakt. Jag hade innan förklarat att jag inte hade några speciella krav, så som till exempel utbildning eller erfarenhet av att ha gjort någon anmälan till socialtjänsten. Jag tog sedan, via telefon, kontakt med de personer som gått med på att intervjuas. Vid detta tillfälle förklarade jag mer noggrant syftet med min studie samt presenterade mig själv. Jag informerade även om att intervjun skulle ta cirka en halvtimma, vilket sedan visade sig stämma ganska precist.
Samtliga intervjuer genomfördes på deras förskola samt under deras arbetstid. Vi valde sedan tillsammans ett lämpligt rum där intervjuerna ostört kunde genomföras. Trost förklarar vikten av att välja rätt plats för intervjun. Vidare menar han att man bör tänka på att det inte ska finnas några störningsmoment samt att det är en plats där den intervjuade känner sig trygg (Trost 2010:65).
14 För att fullt ut kunna följa intervjuerna valde jag att spela in dem. Jag informerade
intervjupersonerna om detta innan intervjun samt frågade om deras samtycke. Samtliga godkände inspelning. Kvale och Brinkmann förklarar att ljudinspelning ger den som intervjuar en större frihet att koncentrera sig på sin uppgift och det som sägs. Genom ljudinspelning får intervjuaren även en bestående registrering av intervjun som man kan gå tillbaka och lyssna på om och om igen (Kvale & Brinkmann 2009:194–195).
Jag inledde varje intervju med att informera om vetenskapsrådets fyra principer, vilka jag redovisar för senare (Vetenskapsrådet 2011). Jag använde mig av en intervjuguide där intervjun inleddes med några bakgrundsfrågor för att sedan övergå till huvudfrågorna. Dessa följdes i sin tur av följdfrågor som var beroende på vilka svar intervjupersonerna gav (Se bilaga).
Från början var det fem förskoleanställda som skulle intervjuas men på grund av särskilda omständigheter hoppade en av. Fyra intervjupersoner bedömdes dock som tillräckligt för att uppnå resultat samt rimligt inom den tidsram som fanns till studiens förfogande.
Då intervjupersonerna är anonyma kommer jag i fortsättning kalla de för följande fingerade namn. Nedan redovisar jag även för hur länge de arbetat inom förskola samt vilken yrkestitel de har.
Annika: har sammanlagt arbetat inom förskolan i 20 år och är utbildad förskolelärare.
Berit: har sammanlagt arbetat inom förskolan i 26 år och är utbildad förskolelärare.
Cecilia: har sammanlagt arbetat inom förskolan i 2 år och är outbildad barnskötare.
Diana: har sammanlagt arbetat inom förskolan i 3 år och är utbildad barnskötare.
4.3 Databearbetning och analysmetod
Mitt intervjuresultat bearbetades och analyserade med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys.
Innehållsanalys är en metod som hjälper forskaren att kvantifiera och analysera innehållet i en text (Denscombe 2009:307). Jag valde att använda mig av denna analysmetod, då jag
uppfattade att det var ett bra verktyg för att få en bra struktur på mitt material. Jag kände även att jag genom innehållsanalys på bästa vis kunde få fram det som var relevant i förhållande till mitt syfte och frågeställningar.
Jag lyssnade igenom de inspelade intervjuerna och transkriberade det som sagts. Inspelningen öppnade för möjligheten att flera gånger gå tillbaka i intervjuerna för omlyssning. Detta bidrog till att resultatet återgavs på ett korrekt sätt (Kvale & Brinkmann 2009:194–195). När jag bearbetade texten tog jag bort pauser, stakningar och upprepningar i syfte att göra texten mer lättbegriplig. När man använder sig av innehållsanalys börjar man med att välja ut lämpliga textavsnitt, som man anser svara på syftet. Detta material kondenseras, kodas och indelas systematiskt i kategorier och underkategorier (Denscombe 2009:307–308). För att få fram de koder och kategorier som jag ansåg viktiga i förhållande till mitt syfte, använde jag mig av olikfärgade överstrykningspennor. Samtliga koder och kategorier letade jag
systematiskt igenom i syfte att jämföra likheter och skillnader.
15 I resultatdelen valde jag sedan att sammanfoga resultatet av intervjuerna och den analys jag genomförde av resultatet.
4.4 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet
Validitet
Validitet syftar till att undersökningen verkligen mäter det man avser att mäta samt om man genom sina metoder har fått svar på studiens frågeställningar (Trost 2010:133). Jag anser att mina intervjuer resulterade i data som var mycket relevant för mina frågeställningar och syfte, vilket innebär hög validitet. Enligt Trost är ökar validiteten genom att man använder tydligt formulerade frågor, för att undvika misstolkningar (Trost 2010:133). Detta var något som jag tänkte på när jag utformade min intervjuguide, då jag bland annat försökte använda enkla meningar och vardagliga ord. Dock tror jag att det finns en risk att validiteten minskar då respondenterna eventuellt svarat utifrån generella normer, det vill säga att de svarat så som de man bör svara.
Reliabilitet
Med reliabilitet eller tillförlitlighet avses traditionellt att en mätning ska bli stabil och att resultatet av en mätning ska ge samma svar vid en upprepad mätning. Reliabilitet baseras på att människor är oföränderliga i sina tankar, beteenden och åsikter (Trost 2010:131–132). Det är dock närmast omöjligt att kopiera en social omgivning med likadana människor. Jämfört med kvantitativ forskning är det därför svårare att bedöma reliabiliteten vid kvalitativ forskning (Denscombe 2009:378–379,381). Vid min studie använde jag mig av samma intervjuguide till alla intervjupersoner. Beroende på vad de svarade på frågorna varierade dock vilka följdfrågor jag ställde. Jag anser att reliabiliteten i min studie ökar då samtliga intervjupersoner tog upp liknande tankar, upplevelser och uppfattningar. Dessutom skedde alla intervjuer under likadana omständigheter och i samma rum som de alla kan antas ha liknande associationer till.
Generaliserbarhet
Generaliserbarhet syftar på att se hur stor sannolikhet det är att de resultat man får fram representativa till en större population (Denscombe 2009:382).
Eftersom undersökningen endast baseras på intervjuer med fyra personer som arbetar på samma förskola är den inte generaliserbar. Det var dock inte heller syftet att få fram ett universellt resultat och därmed ansågs det inte var relevant att få fram en hög
generaliserbarhet. Syftet var istället att skildra det specifika och personliga i varje enskilt svar.
4.5 Etiska frågor
Jag har främst arbetat utifrån de fyra forskningsetiska principerna som Vetenskapsrådet (2011) har gett ut. Dessa är informations-, samtyckes-, konfidentialitets- och nyttjandekravet.
Utifrån Informationskravet informerade jag respondenterna om vad som är syftet med
intervjuerna och studien. I enlighet med samtyckeskravet upplyste jag om att deras medverkan
16 är frivillig och att de när som helst hade rätt att avbryta sin medverkan. Den tredje etiska principen är konfidentialitetskravet, vilket innebär att forskaren ska ge respondenterna information om att deras personuppgifter och annat som kan förknippas med dem kommer förvaras så att obehöriga inte kan ta del av dem. Med hänsyn till detta krav har det ingenstans i rapporten angetts respondenternas namn samt var undersökningen ägt rum. Denna
anonymitet tror jag bidrar till att respondenterna känner sig trygga och därmed vågade svara på frågorna så sanningsenligt som möjligt. Jag informerade även respondenterna om
nyttjandekravet. Detta innebär att jag upplyste om att alla uppgifter jag fått fram endast kommer att redovisas i min rapport (Vetenskapsrådet 2011). Samtliga respondenter var intresserade av att få ta del av det slutgiltiga resultatet. Jag godkände detta, då det är en rekommendation från Vetenskapsrådet. Genom att ta del av resultatet får respondenterna en känsla av att deras medverkan var betydelsefull (Vetenskapsrådet 2011). Efter varje avslutad intervju gav jag varje respondent mitt namn och telefonnummer ifall de hade några frågor eller ville kontakta mig.
Jag var väl medveten om att ämnet jag undersökte kan uppfattas som känsligt. För att frågorna inte skulle uppfattas som dömande eller kritiska ansåg jag det mycket viktigt att verkligen klargöra mitt syfte med intervjuerna. På detta vis minskades risken att respondenterna skulle känna sig granskade. Det finns dock ändå en risk för att deras svar påverkas av denna aspekt.
Jag utformade även mina frågor i intervjuguiden på ett sätt så att respondenterna inte upplevde att jag försökte få fram huruvida de agerar rätt eller fel i samband med att de har misstankar om att ett barn far illa.
5. RESULTAT OCH ANALYS
De faktorer som framkommit i studien gällande vad som påverkar huruvida misstanke om att ett barn far illa anmäls eller inte analyserades i relation till tidigare forskning, Symbolisk interaktionism samt Dr. Killéns psykologiska förklaringsmodeller.
Osäkerhet och rädsla
Både litteraturen (Sundell 1997:98) och respondenterna visade på en stark övertygelse att osäkerhet, oklarhet och rädsla för att missta sig är den största faktorn som påverkar beslutet att anmäla misstankar till socialtjänsten eller inte. Under intervjuerna svarade även alla respondenter direkt att osäkerhet är den största ”boven”.
Annika förklarar:
att komma med en anklagelse är så stort att man ju måste vara säker, för det kan ju vara förödande om det inte är sant. Att anmäla någon för något som inte stämmer tror jag är en stor farhåga vi alla har (Annika).
En annan av respondenterna uttryckte att det nog är vanligt att man börjar fundera på om man inbillar sig och att man undrar om man verkligen sett det man tror sig ha sett och så vidare.
Alla respondenter ansåg att det är mycket svårare att ta steget till anmälan när det handlar om
17 mer diffusa misstankar. Några exempel som samtliga respondenter tog upp som mer diffusa misstankar var följande:
- Barnet är dåligt klätt, har trasiga kläder och har inte adekvata kläder för årstiden.
- Barnet är ohygieniskt, luktar illa och är smutsigt.
- Barnet är ofta aggressivt samt ofta får överdriva raseriutbrott.
- Barnet är introvert, tillbakadraget samt mycket tystlåten.
- Att barnet inte knyter relationer med andra eller att barnet söker närhet på ett överdrivet sätt.
Berit menar på att:
man är ju osäker på vad det är man ska anmäla. Det är ju svårt när det inte är blåtiror och så, då är man kanske mer handlingskraftig. Det är överhuvudtaget svårt att veta var gränsen går. Det är nog svårare med saker som inte syns även om man ser att ett barn mår dåligt. Det ska nog ändå mycket till för att jag skulle anmäla diffusa saker (Berit).
Alla respondenter var eniga om att följande misstankar underlättar vid beslutet att anmäla:
- Barnet själv berättar om till exempel övergrepp.
- Föräldern luktar alkohol eller verkar påverkad av någon drog/alkohol.
- barnet har återkommande blåmärken, speciellt på ställen som barn inte brukar ha blåmärken.
- Om man ser en förälder slå eller på annat sätt fysiskt skada barnet.
Alla respondenter nämnde att det ska handla om upprepade gånger för att man faktiskt ska göra en anmälan. Berit menar på att ”saker passerar mer om man inte haft någon misstanke innan, så om något händer där man redan har någon misstanke i bakhuvudet så blir man mer uppmärksam och steget att anmäla är lättare” (Berit). Samtliga uttryckte även att det är svårt att veta var gränsen går och vad som är acceptabelt. Alla ansåg även att det är svårt att veta när ett barn faktiskt far illa.
Diana tar upp ett exempel på denna svårighet. Det handlade om ett barn som sökte väldigt mycket kontakt och ville hela tiden vara nära förskolepersonalen. Diana förklarar vidare att:
jag vet att det egentligen bara krävs en misstanke men det känns konstigt att göra en anmälan till socialtjänsten för att ett barn söker överdrivet mycket närhet och att man inte kan definiera vad som är det egentliga problemet. Det kan ju dessutom finnas andra orsaker så som till exempel att barnet är osäker med andra barn och därför väljer att vara mycket med fröknarna (Diana).
Enligt Trost och Levin kan vår sociala verklighet både vara subjektiv och objektiv (Trost &
Levin 2004:12–13). Jag uppfattade det som att alla respondenter i det stora hela är ense om vilka situationer och företeelser de definierar som allvarliga och inte allvarliga. Jag uppfattade det dock som att varje respondent sedan hade sin egna subjektiva tolkning av vad som
egentligen är tillräckligt allvarligt. Detta kunde jag framförallt se när det handlade om de mer diffusa misstankar som det pratades om under intervjuerna.
Inom den Symboliska interaktionismen är begreppet definition av situation av stor vikt (Trost
& Levin 2004:12). Mycket av den osäkerhet och rädsla kring en anmälan anser jag ha stark koppling till just detta begrepp. En av respondenterna uttrycker sig så här:
är det jag som bestämmer när man ska tvätta strumporna eller hur ofta de ska tvätta sina barn. Man har ju även sett när vissa föräldrar är väldigt kalla gentemot sitt barn, men man kan ju liksom inte säga att han/hon måste krama sitt barn mera och man kan ju heller inte anmäla sådant som känslomässig
18 misshandel. Allt är ju relativt och vi är ju alla olika och har olika uppfattningar om vad som är barnets bästa. Hur mycket ska jag egentligen lägga mig i det? (Annika).
Här anser jag att man verkligen på ett tydligt sätt kan se att vårt eventuella agerande till stor del påverkas av vilket synsätt, perspektiv eller mening vi lägger i situationen. Det verkar dock som att problemet med rädsla och osäkerhet många gånger påverkas av att man tvivlar på sin egen definition av verkligheten.
Det verkar som att det faktum att det inte finns någon definitiv gräns eller definition för vad det är man faktiskt kan och ska anmäla har en betydande roll gällande beslutet att anmäla eller inte. Gällande denna faktor upplevde jag det överraskande nog inte vara någon skillnad
mellan de respondenter som arbetat länge inom förskolan och de som arbetat mycket kortare tid. Jag upplevde det även som att samtliga respondenter ansåg att man måste vara helt säker på att ett barn far illa samt att man inte kan anmäla diffusa saker, vilket inte stämmer (SOU 2004:11).
Några av respondenterna nämnde även relationen med föräldrarna som en liten faktor som påverkar beslutet att anmäla eller inte. De uttryckte dock att man inte vill komma på ”fel kant” med föräldrarna och att man bör vara helt säker till 100 % att barnet far illa för att man ska våga ”gå på dem”. En av respondenterna menade på att man inte vill skada familjen och att det känns som att man gör det om man gör en anmälan. Vidare menade hon på att ”man vill ju inte få en anmälan på sig om man inte gjort något. Man vill ju dessutom inte strö salt i såren om situationen kanske börjar bli bättre” (Diana). Samtliga respondenter poängterade vikten av att först prata med föräldrarna så att de får en chans att förklara sig. Alla uppgav dock att de är medvetna om att föräldrarna säkerligen ”mörkar” hur det verkligen är hemma och att de säkerligen nekar till anklagelserna. De ansåg alla att det är svårt att veta hur man på bästa sätt ska lägga fram för föräldrarna att de på förskolan har misstankar om att barnet far illa hemma.
I tidigare forskning är faktorn lojalitet till föräldrarna samt strävan efter en god relation med dem av mycket stor betydelse för beslutet om man ska anmäla misstankar eller inte (Killén 1993:220; Drugli 2003:10; Hindberg 2001:45; Hindberg 2006:128–129). Jag upplevde det därför förvånande att flertalet av respondenterna inte direkt nämnde det som ett stort problem.
Jag upptäckte dock att de respondenter som arbetat längst tid inom förskolan lade större vikt på denna faktor än vad de respondenter som inte arbetat lika länge gjorde. Även fast det under intervjuerna lät som en självklarhet att se till barnet först fanns en stark underton om att så inte alltid var fallet. Respondenterna var på sätt och vis medvetna om detta, då flertalet konstaterade att det är lättare sagt än gjort att konfrontera föräldrarna. De förklarade att det kanske är lätt att sitta och säga att det är en självklarhet att man direkt skulle prata med föräldrarna, men att det i verkligheten är svårare och något som man kanske drar sig för.
Jag anser att faktorn osäkerhet och rädsla för att missta sig stark kan kopplas till Dr. Killéns överlevnadsstrategi bagatellisering. Genom att man undviker att anmäla misstankar till socialtjänsten om man anser att misstankarna inte är allvarliga nog eller att man tänker att man till 100 % måste vara helt säker på att barnet verkligen mår dåligt, vilket är något som
19 flera av respondenterna uttrycker, anser jag att man bagatelliserar problemet samt att man omedvetet tonar ner allvaret i situationen (Killén 1999:52). Även fast ingen av respondenterna direkt ansåg att de bagatelliserar barnets situation, kan man mycket tydligt se att de omedvetet gör detta i stort sätt varje gång misstankar uppstår.
När jag analyserade intervjumaterialet kunde jag även se att respondenterna hade en tendens till att distansera sig på olika sätt, i syfte att undvika att behöva ta itu med situationen. Detta anser jag kan kopplas till Dr. Killéns överlevnadsstrategi tillbakadragande och distansering.
Detta kunde man se i vissa uttryck som flera av respondenterna sa, så som till exempel att man ”viftar bort problemet” eller att man ”blundar för problemet”, vilket i sin tur kan kopplas till bagatellisering av barnets situation. Det som talar emot tillbakadragande och distansering är att jag upplevde att respondenterna i flera fall engagerar sig i att försöka samla bevis samt att de även i de flesta fall pratar med föräldrarna om problemet. Detta anser jag vara
motsatsen till tillbakadragande och distansering.
Personliga erfarenheter och upplevelser
Under intervjuerna framkom det att samtliga respondenter hade haft misstankar om att ett barn på deras förskola farit illa hemma. Ingen hade dock direkt varit inblandad i en anmälan till socialtjänsten. Respondenten Annika förklarade att en annan avdelning på förskolan gjort en anmälan då de misstänkte att föräldrarna hade alkoholproblem. Hon förklarar vidare att anmälan dock inte ledde någonvart, utan resulterade enbart till att föräldrarna bytte till en annan förskola. Annika påpekar dock att ”även om det inte hände något så är det ju ändå bra att det finns med någonstans att någon har haft misstankar” (Annika). Hon menade vidare att denna erfarenhet bidrar till att man drar sig för att anmäla, då man är rädd att föräldrarna byter förskola. Annika påpekade att detta är en farhåga eftersom att man då inte längre vet vad som händer barnet. Detta är ett fenomen som även respondenten Diana haft erfarenhet av, då de kom ett barn till deras förskola som redan bytt förskola tre gånger. Detta barn visade dessutom tecken på att han inte mådde bra. Diana menade på att det i detta fall blir att man istället försöker lösa det utan inblandning av socialtjänst eller att konfrontera föräldrarna.
Byte av förskola tas upp som ett problem i litteraturen (Killén 1993:220; Drugli 2003:10;
Hindberg 2001:45; Hindberg 2006:128–129), vilket även visade sig stämma med vad respondenterna svarade. Det ter sig som ett problem att föräldrar så enkelt kan byta till en annan förskola, där inga misstankar har uppstått. Respondenterna indikerade att även om de inte ”vågade” göra en anmälan angående ett barn, så känns det ändå bättre att man själv kan hålla uppsikt på barnet och dess situation och om barnet byter förskola så tappar dem förskoleanställda kontrollen.
Respondenten Cecilia berättade om ett fall som ägt rum på hennes avdelning på förskolan.
Det handlade om att de upptäckte att ett av barnen hade mycket blåmärken, på ställen där barn normalt inte har blåmärken. Hon berättade vidare att de började med att dokumentera lite för deras egen skull samt att de titta lite varje dag för att se om de såg någon skillnad. Till slut frågade de tillsammans föräldrarna, för att visa att de på förskolan hade noterat detta. Det
20 visade sig dock att det inte var blåmärken utan det var födelsemärken. Cecilia menade på att denna erfarenhet gjorde att hon anser att man kanske inte i första taget kontakta socialtjänsten, utan att man istället ger föräldrarna en chans först. Cecilia förklarade här att ”tänk om vi direkt skulle gjort en anmälan där anklagelserna inte var sanna. Det skulle ju vara jättetaskigt mot familjen” (Cecilia).
Flertalet av respondenterna tog på olika sätt upp vikten av personliga erfarenheter. Diana uttryckte att hon tror att det faktum att hon inte själv har några barn påverkar hur hon tänker och reagerar på olika situationer och signaler från barnet. Hon menade vidare att ”de som har egna barn blir på något vis mer nära föräldrarna och istället ser till helheten, medans jag kanske mer endast tänker på barnet” (Diana). En annan respondent som själv har egna barn uppgav att:
man ju alltid jämför sig själv och sina egna barn med andra och att man utgår från de referensramarna.
Det är därför väldigt svårt att ta in att en mamma skulle slå sitt eget lilla barn. I min privata värld finns ju inte detta (Annika).
Enligt den Symboliska interaktionismen har vi alla ett flertal olika roller att förhålla oss till (Trost & Levin 2004:149). Vid analys av respondenternas svar upplevde jag det som att de som har egna barn lättare ”går ur” sin roll som professionell och istället agerar i sin roll som förälder. Detta tror jag ibland kan bidra till att denne begränsas att uppträda i enlighet med de skrivna regler som finns.
Fyra av respondenterna uppgav att en faktor som minskar chansen till att anmäla misstankar samt att man kanske ”blundar” för situationen är att man vill tro gott om alla och att man inte alltid vill tro det värsta. Diana förklarade att det är så svårt att tänka att en förälder till
exempel inte ger sina barn mat, man skulle därför kanske inte tänka att det faktisk är så. Hon menade att detta lätt bidrar till att man ”viftar bort” misstankarna.
Vikten av just personliga erfarenheter är inte något som direkt nämnts i den litteratur jag läst.
Jag anser detta väldigt konstigt då både jag och respondenterna tar upp det som en faktor som påverkar i beslutsprocessen. Dock tar den litteratur (Sundell 1997:98) jag tidigare nämnt upp personliga erfarenheter gällande socialtjänsten men inte allmänna personliga erfarenheter. Jag upplevde att samtliga respondenter menade på att alla ser olika saker och ens egna
erfarenheter påverkar i stor grad hur man reagerar samt agerar i olika situationer.
Enligt Dr. Killén är överidentifikation med föräldrarna en överlevnadsstrategi som inte är vanligt hos yrkesgrupper som arbetar direkt med barn, så som till exempel personal inom skola och förskola (Killén 1999:52). Detta var dock något som jag inte ansåg stämma överens med det resultat jag fick fram genom mina intervjuer. Jag upplevde det istället som att detta var ett väldigt vanligt fenomen, som jag kunde utläsa i intervjumaterialet.
Överidentifikationen med föräldrarna tycks vara vanligast hos de respondenter som själva hade barn. Som en av respondenterna förklarade det så jämför man ju alltid sig själv och vad man själv känner inför sina barn. Detta ansåg jag stämma väl överens med det som Dr. Killén beskriver, vilket är att vi tillskriver föräldrarna de attityder, värderingar och känslor man själv
21 har gentemot sina egna barn samt barn i övrigt (Killén 1999:52). Jag tolkade det dock som att även de respondenter som inte hade barn har en stark benägenhet till att överidentifiera sig med föräldrarna. Enligt Dr. Killén finns det även en tendens till att bortförklara situationen (Killén 1999:52). Jag tror att flera av respondenterna gör detta, bland annat genom att de många gånger uttryckte att de har tänkt att situationen snart kommer att bli bättre och lösa sig av sig själv.
Erfarenheter och synen på socialtjänsten
I tidigare forskning tas det upp att förskoleanställdas uppfattning av socialtjänsten samt erfarenheter av socialtjänsten är en påverkande faktor (Sundell 1997:98). Detta är något som ett flertal gånger kom upp under intervjuerna.
Alla respondenter trodde att det är många som tror att det är en väldigt allvarlig ”grej” att göra en anmälan till socialtjänsten. En av respondenterna uppgav att hon tror att det finns dålig kunskap om vad socialtjänsten egentligen gör och att det känns mer negativt än positivt att göra en anmälan samt att en anmälan direkt leder till att barnet omhändertas (Cecilia). En annan av respondenterna uttryckte det istället så här:
många får nog främst genom media uppfattningen om att socialtjänsten bara kommer in och tar barnen och föräldrar som är oskyldiga och så, men mina egna erfarenheter när socialtjänsten ringt angående något barn är istället att de vill hjälpa familjen och de har förklarat att de bara vill ha en bild och att de vill att det ska fungera i familjen med hjälp från dem. Jag har därför aldrig känt att allt hänger på mig vad som händer barnet (Berit).
Litteraturen tar upp att anmälningar inte görs eftersom att man tror att det bara kommer bli värre för barnet om socialtjänsten kopplas in (Hindberg 2001:145; SOU 2001:72 s. 130), vilket till största delen visade sig stämma med respondenternas svar. Jag tolkade det som att samtliga respondenter ansåg att en anmälan skadar familjen samt att det är en väldigt allvarlig åtgärd att kontakta socialtjänsten. Trots att flera av respondenterna påpekade att det finns en allmän bild av att socialtjänsten direkt omhändertar barnet, var de väl medvetna om att det inte är så det fungerar. Även fast de förklarade att de vet hur socialtjänsten arbetar upplevde jag när jag analyserade deras svar att de dock har en omedveten negativ bild av socialtjänsten, vilket påverkade deras bedömningar och att de drar sig för att göra en anmälan. Detta anser jag tydligt visar sig när en respondent först förklarade att ”man vet ju att socialtjänsten bara vill hjälpa familjen och att det inte omhändertar i första taget”, för att sedan uttrycka att ”man vill ju inte kontakta socialtjänsten eftersom att barnet då kommer omhändertas direkt”. Dessa uttalanden anser jag vara väldigt motsägelsefulla.
Den tidigare forskningen (Hindberg 2001:145; SOU 2001:72 s. 130) tar även upp att en annan vanlig orsak till att anmälan inte görs är på grund av att man tror att socialtjänsten ändå inte kommer att agera. Detta var dock något som inte togs upp under intervjuerna överhuvudtaget.
Jag reagerade en aning på detta då jag själv upplever att media har belyst många fall där barn har råkat illa ut, trots att flera anmälningar gjorts.
22 Jag anser att man tydligt kan se Dr. Killéns överlevnadsstrategi Rollförvirring och rollbyte här. Samtliga respondenter poängterade flera gånger vikten av att man måste ha bevis för att ett barn far illa för att man ska kunna göra en anmälan till socialtjänsten. En av
respondenterna påpekade att det egentligen inte är upp till henne att bestämma om ett barn ska omhändertas eller inte, men att man nog oftast vill göra deras jobb när det gäller att undersöka och samla bevis (Annika). Jag upplever att detta bidrar till att de drar sig för att kontakta socialtjänsten tills misstankare har blivit helt bekräftade. Genom ovanstående uttalande samt genom min egen tolkning anser jag att respondenterna är väl medvetna om att de använder denna överlevnadsstrategi.
Enligt Dr. Killén är det oftast de mer diffusa fallen som leder till att rollförvirring uppstår (Killén 1999:62–63). Samtliga respondenter visade på detta genom att de uttryckte att man inte i första taget konsulterar med socialtjänsten i oklara fall och de fall där man bara har en känsla av att allt inte står rätt till.
Riktlinjer, kunskap och handlingsplaner
I litteraturen tas det flera gånger upp om vikten av direktiv, riktlinjer och handlingsplaner (Alvarez et. al. 2004; SOU 2001:72; Sundell 1997:102). Detta är även något som flera gånger tas upp av respondenterna. Respondenterna anser jag uppleva att det är viktigt med
handlingsplaner och direktiv, så att man vet vem man ska vända sig till samt hur man ska gå tillväga från misstanke till en eventuell anmälan.
En tanke som samtliga ger uttryck för är att man kanske lättare blundar för problemet för att man inte vet hur man ska gå till väga i alla situationer eller vem man ska vända sig till. Dålig kunskap om vad man får anmäla och vad man inte ska anmäla verkar även vara en
påverkande faktor. Jag upptäckte att det främst var de respondenter som arbetat kortast tid inom förskolan som ansåg att detta var ett problem. Jag anser att det tyder på att
utbildningsgrad samt arbetslivserfarenhet har en stor betydande roll i denna process. Det är även något som tas upp i tidigare forskning (Alvarez et. al. 2004; SOU 2001:72; Sundell 1997:102).
En faktor av vikt som litteraturen (Sundell 1997:102) tar upp men som ingen av
respondenterna la särskilt mycket vikt vid, var kunskap om själva anmälningsplikten. Jag vet inte om man ska tolka det som att de anser att de har lite eller mycket kunskap om lagen. Vad jag kunde utläsa så var de inte medvetna om att man till exempel inte behöver ha bevis för att göra en anmälan till socialtjänsten.
Arbetsmiljö och stöd
Samtliga respondenter lyfte här fram vikten av stöd från kollegor och chefer och att man har ett bra nätverk på arbetsplatsen som en av de faktorer som har störst påverkan vid beslutet att anmäla eller inte.
Cecilia anser att:
stöd från kollegor är mycket viktigt, för då är det ju inte bara jag som tycker. Föräldrarna skulle nog anse att det bara är just jag som tycker så. Det blir då istället vi som tycker och då blir det nog lättare att
23 få bukt på problemet. Det är ju vi, tillsammans som tycker för barnets bästa och det blir nog starkare grund i misstankarna då och det tas då mer på allvar. Det känns lättare om man är enade (Cecilia).
Samtliga respondenter menade på att det är viktigt att man inte känner sig ensam och att man kan ha en diskussion och resonera med arbetslaget och ledningen och att man får stöd i sitt beslut. Lundén lyfter fram att beslutet att anmäla oftast sker kollektivt, vilket verkar vara något som respondenterna poängterade som viktigt i sina uttalanden under intervjun (Lundén 2010:71–72). Jag tolkade det som att respondenterna främst tyckte det var väldigt viktigt med stöd från kollegor, så att de då inte själva behöver ta eget ansvar och beslut. Enligt den
Symboliska interaktionismen är normer, regler och värderingar en viktig del i det sociala samspelet. Vissa av dessa är skrivna och vissa är oskrivna (Trost & Levin 2004:68; Blumer 1969/1986:86). När jag analyserade intervjumaterialet funderade jag på vad som sker när värderingarna skiljer sig i arbetsgruppen eller mellan personal och chefer. Då samtliga respondenter verkade överens om att deras agerande till stor del påverkas av en enighet i personalgruppen, undrade jag om detta bidrar till att en anmälan uteblir, om stöd för
misstanke om att ett barn far illa inte finns. Trost och Levin tar även upp att vi påverkas av de normer, värderingar och regler som finns i de sociala grupper vi tillhör, som till exempel arbetsgruppen. Detta benämns som den generaliserande andra (Trost & Levin 2004:68). Jag tror denna normgivning lätt bidrar till ett internt tillvägagångssätt, som i sin tur bidrar till att man automatiskt följer de normer och oskrivna regler som finns på arbetsplatsen och att man inte följer upp vid eventuella misstankar.
Socioekonomisk status
Det var intressant och förvånande att socioekonomisk status togs upp som en faktor som påverkar beslutet att anmäla eller inte. Detta då det inte är något som tas upp som en påverkande faktor i den litteratur jag läst. Man kan ju undra varför?
Berit förklarade att hon i alla år arbetat i kommuner med familjer som har det ”bra ställt” och att det då oftast kanske finns ett bättre socialt skyddsnät som bidrar till att man inte ser eller att man bagatelliserar sina misstankar. Hon förklarade vidare att man kanske inte känner sig lika oroliga för dessa barn, då man känner att de klarar sig bättre. Cecilia förklarade att man nog påverkas mycket av hur föräldern ser ut, hur denne uppför sig samt vilken position föräldern har i samhället. I enlighet med perspektivet Symbolisk interaktionism sker vår kommunikation inte enbart genom det talande språket, utan även via kommunikation genom mimik och uppförande (Trost & Levin 2004:17–18). Vid analys av intervjumaterialet kunde jag se att den omedvetna kommunikationen har väldigt stor betydelse för vad de
förskoleanställda uppmärksammar och får dem att reagera. En av respondenterna tog upp att det skulle vara mycket förvirrande om barnet är smutsigt och har trasiga kläder medan mamman är fint och propert klädd. Detta anser jag dock även kan bidra till att vi dömer människor för snabbt genom våra fördomar. Symboler är ett begrepp som används inom den Symboliska interaktionsimen. För att det ska vara en symbol krävs det att den har samma mening för alla i omgivningen (Trost & Levin 2004:19–20). Genom våra fördomar tror jag att socioekonomisk status är en symbol som påverkar vår uppfattning ganska mycket. Genom analys av respondenternas svar tolkade jag det som att de flesta både medvetet och omedvetet
24 påverkas och därmed agerar utifrån till exempel föräldrarnas klädsel, uppförande samt
position i samhället.
6. SLUTDISKUSSION
I detta kapitel kommer jag presentera en diskussion utifrån mitt syfte och frågeställningar. Det övergripande syftet med denna studie har varit att undersöka vilka faktorer som påverkar huruvida förskoleanställda väljer att anmäla misstankar om utsatthet hos barn till
socialtjänsten eller inte. Eftersom att jag var intresserad av de känslomässiga aspekterna i denna beslutsprocess handlar en av frågeställningarna även om hur väl Dr. Killéns
överlevnadsstrategier stämmer överens med respondenternas tankar och eventuella ställningstagande. Syftet och frågeställningar kommer även analyseras utifrån tidigare forskning samt min teoretiska referensram, som är Dr. Killéns överlevnadsstrategier och symbolisk interaktionism.
6.1 Summering av resultat
Samtliga respondenter tog i stort sätt upp samma faktorer som påverkar beslutet att anmäla misstankar till socialtjänsten. Det har därför varit relativt enkelt för mig att koppla
intervjumaterialet till den tidigare forskningen. Samtliga var mycket överens om att osäkerhet och rädsla för att missta sig är den faktor som påverkar beslutsprocessen mest. Även vikten av stöd från kollegor och chefer samt att det finns riktlinjer och handlingsplaner var något som samtliga konstaterade var en mycket viktig faktor. Jag tolkade det som att bilden av
socialtjänsten omedvetet var ganska negativ och detta spelade en betydande roll när det gäller beslutet att kontakta socialtjänsten. Flera av respondenterna tog även upp socioekonomisk status samt vikten av personliga erfarenheter. Några av respondenterna tog upp relationen med föräldrarna som en relativt betydande faktor. Rädsla för att föräldrarna ska byta förskola togs även upp som en farhåga. Det var intressant att se vilken enorm likhet det ändå fanns mellan de faktorer respondenterna tog upp och de som tas upp i litteratur.
6.2 Diskussion relaterat till tidigare forskning och teori
Jag kunde se starka kopplingar mellan resultatet och tidigare forskning, Dr. Killéns överlevnadsstrategier samt symbolisk interaktionism.
Respondenterna tog upp alla de faktorer som jag beskrivit i avsnittet tidigare forskning och dessutom tog de upp två nya faktorer, som överlag inte nämns i den litteratur jag läst. Dessa var socioekonomisk status samt egna personliga erfarenheter. Gällande faktorn
socioekonomisk status funderade jag på hur resultatet skulle skilja sig om man intervjuade förskolepersonal från olika samhällsskikt. Det var ändå intressant att dessa förskoleanställda,
