"At festa skip" : en studie i fornnordisk begravningsritual Wiberg, Albert
Fornvännen 99-108
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1937_099 Ingår i: samla.raa.se
»AT FESTA SKIP»
EN STUDIE I FORNNORDISK BEGRAVNINGSRITUAL
AV
A L B E R T W I B E R G
IGisla s a g a S u r s s o n a r b e r ä t t a s som bekant följande om Vésteins b e g r a v n i n g : »Gisle b y z n u til att heygja Véstein, meS allt liS sitt, i sandmel beim, er å stenz ok seftjorn fyrir neSan Saeböl. Ok er Gisle var å leiS kominn, \rk fara be i r bo rgr i m r m e5 m a r g a menn til h a u g s g e r S a r i n n a r . E n J>a, er Ipeir hofSu veitt Vésteini um- bunaS, sem siSr var til, gekk bo rgrim r at GIsla ok maelti: ba t er tizka, segir h a n n , at binda mgnnum helskö, Jjä er be i r s k u l u g ä n g a å til V a l h a l l a r , ok m u n ek {mt g e r a vi5 Véstein. Ok er h a n n hafSi J>at gort, b ä maelti h a n n : Eigi k ä n n ek helskö at binda, ef be s s l r
losna.»1 Litet l ä n g r e fram i samma s a g a heter det vid berättelsen om b o r g r i m s h ö g s ä t t n i n g : »En eptir ba t b u a z beir til h a u g s g o r S a r , ok leggja b o r g r i m i skip. Nu verpa be l r h a u g i n n eptir fornum siS, ok er biiit er at lykja h a u g i n n , ba gengr Gisle til össins ok tekr upp stein einn, svå m i k i n n sem b j a r g vaeri, ok leggr i skipit, svå a t n a e r bötti hvert tré h r e k k v a fyrir, en brakaSi mjok i skipinu, ok maelti:
Eigi k ä n n ek skip at festa, ef hetta tekr ve5r upp. P a t var n g k k u r r a m a n n a mål, at eigi bötti allölikt fara bvi> er b °rgrim r hafSi gort viö Véstein, er h a n n roeddi um helsköna.»2
Det ä r s ä r s k i l t denna sista p a s s u s , som vållat svårigheter vid tolk- ningen. Man finner nämligen icke omedelbart n å g o n s å d a n påtaglig likhet i de bägge fallen, som s a g a n s män a n s å g o v a r a för h a n d e n . I ena fallet förses den döde med s k o r för att h a n bekvämt skall k u n n a gå till V a l h a l l , i a n d r a fallet »fäster» m a n skeppet med en sten i hö- gen, s å att vinden icke skall taga det u p p . V a r i bestod för de å s y n a vittnena den tydliga likheten? h a r m a n frågat sig. Helge Rosén, som
1 Gisla saga Surssonar, kap. XIV ( J ö n s s o n 1903, sid. 31 f.).
2 Gisla saga Surssonar, kap. XVII ( J ö n s s o n , anf. ed., sid. 42).
1 0 0 A L B E R T W I R E R G
i sin g r a d u a l a v h a n d l i u g upptagit frågan lill behandling, u t g å r vid sin f ö r k l a r i n g från skeppsfästningen.3 H a n framhåller d ä r v i d : »Se- den att k n y t a helsko på de döda finns ej omtalad på något a n n a t ställe i den f o r n n o r d i s k a litteraturen, men i Gisles s a g a förutsattes den som k ä n d och b r u k l i g . B r u k e t att fästa skeppet, i vilket den döde lagts, omtalas ej heller a n n o r s t ä d e s , men det s y n e s bekräftat av ett p a r gravfynd. 'I en av V e n d e l g r a v a r n a låg i båtens akter och på dess botten en betydlig g r å s t e n (c:a 75 cm lång, och 35 cm b r e d ) , u t a n att sten eljest förekom i gravfyllningen. Om denna sten också ej bli- vit ditlagd av en m ö r d a r e , s å h a r det nog i alla fall skett för att or- dentligt 'fästa' båten i graven.'4 I en b å t g r a v från vikingatiden, som påträffades i Storedal i Norge, låg 'ved midten av og i denne baaten en temmelig firkantet sten, c:a 30 cm p a a hver side, et g a n s k e b r a mandslöft, som muligens hadde ligget oppe paa siden av liket. E l l e r s fandtes der ikke sten, ikke i baaten og ikke i h a u g - fylden i det hele'.»5 Till dessa av Rosén a n f ö r d a exempel k a n läggas, att Osebergsskeppet l i k a s å varit försett med en t u n g sten.6 D å n u helskobindandet, m e n a r Rosén, skall v a r a en motsvarighet till skepps- fästandet med sten, s å måste även det h a till syfte, att h i n d r a den döde från att »gå». Med stöd av en förmodan av F i n n u r J ö n s s o n att ut- trycket » g ä n g a å til V a l h a l l a r » möjligen vore en s e n a r e tillsats, då dessa ord icke finnas i alla handskrifter, a n s e r h a n , att helskobin- dandet egentligen inneburit, att den dödes fötter s a m m a n s u r r a d e s , så att h a n betogs möjligheten att r ö r a sig och därmed möjligheten att
»gå igen».7 T r o t s en väldig exempelsamling på s k o r s a n v ä n d n i n g i dödsriter och på b i n d n i n g av döda h a r Rosén icke övertygande k u n - nat visa, att den dödes fötter i förevarande fall bundits tillsamman.
3 H. R o s é n, Om dödsrike och dödsbruk. Ak. Avh. Lund 1918, sid. 128 ff.
* H. R o s é n , a. a. o. sid. 129, cit. efter O. A l m g r e n , Vikingatidens gravskick: Noreen-festskriften 1904: 337. Knut Stjerna (Skölds hädanfärd sid. 121) framhåller, att Hj. Stolpe var don förste, som påpekade sten- fyndet; han ansåg stenen vara ankare. Jfr O. M o n t e l i u s , Om hög- sättning i skepp, SFT. VI: 149.
5 H. R o s é n , 1. c ; J. P e t e r s e n , Övertro fra gravhaug, MoM.
1914: 107.
' S. L i n d q v i s t , Snorres uppgifter etc. sid. 87.
7 F. J ö n s s o n , Gisla saga Surssonar (anf. ed.), sid. 32. Not!
,AT F E S T A S K I P . 101
Intet a n t y d e r något dylikt.8 I texten s t å r det blott, att Gisle knöt på den döde ett p a r helskor. Det synes därför n a t u r l i g a s t att tolka u t t r y c - ket efter ordalydelsen: den döde fick s k o r med sig hinsides, på samma sätt som h a n också fick övriga kläder med sig. V a r f ö r skulle h a n icke få j u s t s k o r n a ?9 Seden att begrava den döde fullt påklädd g å r j u tillbaka ä n d a u p p till stenåldern. Att själva den sista p å k l ä d n i n - gen skett u n d e r iakttagande av s ä r s k i l d a rituella former s t å r j u i bästa överensstämmelse med att det gäller en s å gammal sed. Om se- den att besko den döde vittna de m å n g a t a l r i k a s k o l ä m n i n g a r , man påträffat vid g r a v u n d e r s ö k n i n g a r . S k o r n a h ö r a j u till d r ä k t e n s mot- ståndskraftigaste element.1 0 D å ordet »hel» med all sannolikhet u r - sprungligen blott haft betydelsen »grav», s å h a r väl beteckningen
»helskor» blott haft betydelsen » g r a v s k o r » . Namnet torde h ä r r ö r a s därav, att s k o r och väl även övriga klädespersedlar avsedda för grav- vistclsen iordningställdes på förhand redan u n d e r livstiden eller åt- minstone omedelbart före begravningen och att dessa kläder varit t a b u e r a d e för profant b r u k . F ö r I s l a n d k a n en dylik sed visserligen icke, så vitt j a g vet, påvisas, men den förekommer i samtida och se- n a r e s k a n d i n a v i s k a folkbruk. I V ä r m l a n d var det s å l u n d a sed, att en död gift k v i n n a skulle h a på sig s i n a b r u d v a n t a r vid begravningen, vilka därför s p a r a d e s för detta ä n d a m å l , och att en död, gift man
8 Den förutsättning, varpå Rosén bygger, nämligen att man allmänt
»fruktade» de döda på nordiskt område, är som bokant mycket omstridd och tvivelaktig. Nordbons starkt omvittnade släktkänsla skulle holt tvärt ba slutat vid döden och i graven!
9 En stor svaghot i Roséns resonemang ligger däri, att han m å s t e förutsätta långt ifrån bevisade ollor ens sannolika textändringar för att fä bindningshypotesen att passa. Jönsson uttrycker sig mycket obestämt och försiktigt pä denna punkt: »vielleicht»!
"' Jfr T. T h o m s e n , Egekistfundet, sid. 195; V. B o y e , Fund av Ege- kister, sid. 34, Pl. IV: 4 - 5 , sid. 90, Pl. XX: 4 - 5 , sid. 57, sid. 74, Pl.
XV: 1—9, sid. 73, Pl. XV: A5. G. II a 11, Arktiske Skinddragter i Eurasien og Amerika sid. 161 ff. Om skofynd i mossar, se M e s t o r f Nachtrag 1907 (offer?). Särskilt folkvandringstidens gravfält i Mellaneuropa äro rika på skofynd. G. W i l k e , Totenschuh: RdV. Jfr G. W i l k e , Religion der Indogermanen, sid. 67 f. J. P e t e r s e n , a. a. o. sid. 108. I en ruubi- grav från vikingatiden eller medeltiden på Tontinmäki i Finland hade den döde högskaftadc stövlar (Schwindt). So också K. W e i n h o l d , Alt- nordisches Leben sid. 494. För klassiska förhållanden, se B r u c k Toten- teil sid. 96 o. pass.
1 0 2 A L B E R T W I B E R G
skulle b e g r a v a s , iförd s i n a b r u d g u m s v a n t a r .1 1 Vanligt var också, att man i livstiden åt sig stickade s. k. »dösselvantar» och »dösselstrum- por» (dödsvantar, d ö d s s t r u m p o r ) , d. v. s. v a n t a r och strumpor, som man skulle ha på sig, då m a n en g å n g begravdes. D ö s s e l s t r u m p o r n a ä r o en tydlig motsvarighet till de i s l ä n d s k a helskorna.1 2 F r å n s a m m a å r h u n d r a d e som den i s l ä n d s k a b e g r a v n i n g e n — 900-talet — b e r ä t t a r en a r a b i s k r e s a n d e om en b e g r a v n i n g hos den n o r d i s k a stammen
»rusi» i R y s s l a n d . H a n s ä g e r därvid, att m a n förfärdigade n y a klä- der åt den döde hövdingen före begravningen, och att h a n vid denna ikläddes byxor, j a c k a , h u v u d b o n a d och s k o r.1 3 H a d e den dödes föt- ter därvid s a m m a n s u r r a t s , så skulle det s ä k e r t icke h a u n d g å t t den
11 N. K e y l a n d , Seder och bruk vid dödsfall, Fatab. 1923: 96. Jfr NMA.
20570 (Torpa, Östergötland), 21368 (Sollorö, Dalarna: vita vantar, brud- handskar av skinn); samma sed förekommer på de mest skilda håll. 1 Kina brukade den döde begravas i sina bröllopskläder (de G r o o t, The religions system of China 1:47; H. R y d h , Fertility rites sid. 92). Hos Guarayu väver hustrun vid bröllopet sina och sin mans gravklädor
(Preuss Tod und Unsterblichkeit sid. 12).
12 N. K e y l a n d , 1. c ; Jfr NMA. 29756 (Rasbo, Uppland: Man sätter strumpor på den döde, om man så har blott ett enda par!).
13 Även helsko-offret liksom andra hedniska offer synes ha blivit avlöst av offer till kyrkan och de fattiga av skor vid begravningarna. Guta- lagen t. ex. avskaffar alla (hedniska) »erfisgerpir» utom för så vitt att någon ville giva kläder och skor till socknens fattiga efter den döde.
I I j . F a l k (Begravelsesterminologien sid. 5) sammanställer detta med DraumkvaoSis ord: »sael den i dessom heimi fatike gjeve sko: han skal inkje berfott gange paa hvasse tynnemo». Tynnemoföreställningen fram- träder också i Visio Godescalci från 1100-talet: de döda vandra på en törnohed ooh de som i livet skänkt skor åt de fattiga, erhålla sådana av en ängel, varför deras vandring underlättas. Jfr E. H. M e y e r , Voluspä Berlin 1889:163 ff.; E. H. M e y e r , Germanische Mythologie 173. Att den dödes beskoning intagit en viktig plats i begravningsritorna framgår även därav, att gravölet på sina håll i Tyskland kallades för »Toten- schuh». Jfr G r i m m Myth. 11:697; M. H ö f 1 e r, Die Hedwigsohlen:
ZdVfVk. XI: 456 lf.; R e i n w a l d Idioticon 1793:165; H o r n e y e r Der Dreissigste 87; A. N e h r i n g, Seele und Seelenkult sid. 23 ff.; Handwb.
s. v. Hedwigsohlen. Se också P. S a r t o r i , Der Totenschuh; ZdVfVk.
IV: 422; R. E d e r , Der Schuh in Mythos: Der Forscher 1911; H. F. F e i l - b e r g , Skoen som Retssymbol sid. 37 ff. E. Maass har visat, att det ej var »fruktan» som var avgörande för att en död moder med efterlevande spenabarn fick skor med sig i graven. Rusi-begravningen torde ba skett ca 921 eller 922. Fadhlans skildring i översättning av bl. a. Frilhn, Schiick och Nihlén (Andras).
>AT F E S T A S K I P , 1 0 3
skarpsynte arabiske iakttagaren. Här ha vi tydligen som i de svenska exemplen att göra med helkläcler och helskor — gravkläcier, grav- skor — i betydelsen av utrustning för gravvistelsen, oeh det säges tydligt ifrån, att det icke var de profana vardagskläderna, i vilka den döde avlidit, utan kläder som särskilt bevarats eller särskilt iord- ningställts för detta ändamål. Då det därför icke av den isländska texten framgår annat än, att den döde försågs med ett par skor för gravvistelsen eller för en eventuell resa till Valhall, så har man ej skäl att i helskobindningen se annat än vad som verkligen antydes.
Något sammansurrande av den dödes ben eiler fötter omtalas icke och kan icke i texten naturligen intolkas. Intet verkligt belysande exem- pel ur nordisk folksed har heller kunnat anföras till stöd. H. Rosén inser också, att han med sin hypotes inlägger mera i texten än vad som verkligen står där, men anser dock sitt tolkningsförslag för det enda möjliga. Eljest skulle »sammanställandet av Torgrims behand- ling av Vésteins lik med Gisles fästande av skeppet bli obegriplig», menar han och fortsätter: »Med att fästa skeppet syftade Gisle tyd- ligen, som sagan säger, att hindra det från att gå. Då nu enligt sa- gans ord samma mening skulle ligga i Torgrims bindande av helsko på Véstein, måste denna handling åsyfta att 'fästa' den döde, hindra honom från att gå. Den döde kan ej gå igen.»
Hela denna argumentering är oantaglig och stridande mot vad man kunde kalla folktrons logik. Om nämligen helskobindandet bestode i ett sammansnörande av den dödes fötter för att hindra honom att
»gå», så borde ju Gisles sten, om den skulle göra samma tjänst, ha lagts på den döde för att hindra honom från att resa sig från stället.
Så skedde emellertid icke. Stenen kastades på skeppsplankorna! Men om skeppet därigenom »fästs», varom mera strax, så hindrade detta ju icke den döde från att lämna skeppet och att sålunda »gå igen».
Man kunde dock icke tro, att gengångaren var nödsakad att släpa skeppet med sig vid sina utfärder och att han skulle hindras däri genom stennedläggandet! Hade åter även i detta fall den döde fått helskor med vid begravningen, vilket förefaller sannolikt, så vore ju Gisles »skeppsfästning» meningslös, om helskobindandet verkligen innebure ett sammansnörande av dödingens fötter. Hur man än tän- ker sig saken, blir det en motsägelse, när man följer H. Roséns tolk- ningsförslag.
Det återstår då att se. om man icke kan erhålla tillfredsställande
1 0 4 A L B E R T W I B E R G
överensstämmelse mellan de båda b e g r a v n i n g s b r u k e n , om man upp- fattar helskobindandet efter ordalydelsen: den döde erhåller vid grav- läggningen ett p a r s k o r för sin hinsidestillvaro. B e t r a k t a vi skepps- fästningsscenen, s å s ä g e r den oss blott: en m a n b ä r en sten av en m a n s b ö r d a s storlek ombord på en båt. V a d i n n e b ä r detta rent s a k - l i g t sett? Om m a n för en s a k k u n n i g sjöman eller fiskare skulle framkasta den frågan, skulle h a n a l d r i g ens komma på tanken, att det skulle i n n e b ä r a ett »fästande». H a n skulle omedelbart framhålla, att det vore fråga om b a r l a s t . Rent sakligt sett ä r nämligen ifråga- v a r a n d e h a n d l i n g ingenting a n n a t än i n t a g a n d e av barlast.1 4 I m å n g a t r a k t e r av vårt land ä r det alltfort b r u k bland allmogen, att man läg- ger en eller flera s t e n a r på båtens botten, då m a n skall ut i storm eller blåst, och m a n ej h a r last i båten, som håller den tillräckligt nere i vattnet. H ä r i g e n o m s t a d g a s båten, och k a n t r i n g undvikes. B r u k e t att a n v ä n d a sten som b a r l a s t ä r säkerligen lika gammalt i Norden som seglingskonsten, även om det icke s å ofta omtalas i k ä l l o r n a . Om detsammas förekomst i Norge vittnar H a n s Ström i sin beskrivning av S e n d m o r : »Endelig k a n anmserkes, at m a n s a a ofte Seil b r u g e s , ge- meenlig m a a forsyne det ene Rum i B a a d e n med en Baglast af Seile- Stene, det er temmelig store Kampe-Stene, som vseltes op i Hojbord, n a a r Vinden bliver stserk, og höides op ved s m a a Tree-Stokke eller s a a kaldte S e i l e - T r s e e r . . . N a a r Seilatsen skal g a a e an . . . m a a B a a d e n ferst seettes, det er, b r i n g e s i den stånd, at den hverken föran eller bag til stikker for dybt ned i Soen, men ret hviler p a a sin T y n g d e s Middel- Punct.»1 5 Att r i s k e n att segla u t a n b a r l a s t v a r väl bekant för islän- n i n g a r n a , därom vittnar uttrycket »sigla l a u s u m kili».1 6 P å ett ställe omtalas, att de » b å r u grjöt å, bvi at b6 1 1 1 1 bötti eigi siglanda fyrir
14 Jag delar Roséns uppfattning, att det ej varit fråga om någon döds- rikesfärd, dä ett för alla gemensamt dödsrike knappast existerat i nor- disk lovande folktro. Att uttrycket »gänga å til Valhallar» skulle vara en interpolation är dock mycket osäkert. Vissa familjer pä Island trodde att ättens döda samlades i anhallar i heliga berg, såsom Helgafell, Kross- hölar etc. Nu fanns en helig höjdsträckning med namnet Valhall på Island
(i HofstaSir. PBB. XXXV: 22; Arbok hins Islenzka Fornleifafélags 1888—
1892 Reykjavik 1892 sid. 89 f.) och det kan därför tänkas, att här ifråga- varande ätt haft ett dylikt dödsberg till anhåll.
16 H. S t r a m , Physisk og Oekonomisk Beskrivelse ovor Fogdoriet Sondmor I, Sore 1762, sid. 408 f.
16 Flat. 11:229; Jfr H j . F a l k , Altnord. Seewesen sid. 29.
• a f F E S T A SK I P 105
stormi lausum skipum».17 På ett annat ställe omtalas, att barlast ut- kastades, när man övergick från segling till rodd: »ba5 létta skipin ok biiask til röSrar».18 Då vi nu veta, att högsättningsskeppen äro fullt utrustade för en sjöresa (Oseberg, Gokstad etc) är det natur- ligt, att vi i dessa båtar eller skepp även finna barlast, som skall ge båten stadga och hindra kantring vid seglats eller som Haquin Spegel uttrycker det:
När han märker thet Owädcr är förhanden, Tå taar han Ballast in uppå then hwjta Stranden,
Af Steen och Gruus, at han af Stormen skal ej stielpas.10
Det är säkerligen denna betydelse som ligger i uttrycket: »veSr tekr eigi upp». Skeppet skall gå stadigt och säkert utan att riskera kantring.
Det är mig sålunda icke möjligt att inse, varför icke skeppet liksom övriga gravgåvor skulle ha att enligt sin naturliga uppgift tjäna den döde i hans hinsidestillvaro, just som skepp. Att den i skepp höglagde döde icke enligt isländsk folktro avseglade till ett mer eller mindre fjärran liggande dödsland framgår av t. ex. berättelsen om land- namsmannen Asmund Atlason. Han blev efter sin död gravlagd i Oxl och »i skip lagSr ok braell hans meS hanum, sa er ser banaSi sialfr ok villdi eigi lifa efter Asmund .. . hann var lagSr i annan stafn skipsins».20 En tid efter begravningen visade han sig för sin efter- levande maka, hora, och »sagSi ser mein at braelnum», och till ytter- mera visso fick man höra följande strof ur hans hög: »Ensam bebor jag stamrummet på sjökonungens häst (skeppet) i stenarnas sättning (kumlet, högen); det är ingen trängsel av folk på däcket; jag bor på spanthästen (skeppet) . . . jag kan styra bränningens djur (skep- pet).»21 För folktron, som förlägger den dödes »liv» till graven, är
" Jfr P. T h a m , Göthiska Monumenter Stockholm 1794, sid. 16.
18 Sturl. I I : 53; Där det eljest talas om stenlast, är dot fråga om strids- medel (Falk!). På smärre skepp eller båtar torde barlasten hava utgjorts av några få eller en enda sten, vilken ibland varit genomborrad, försedd med tåg, och använd även som ankare: norsk. dial. hund, isl. iii, fär.
llastoinur; nynorsk. siglistein = barlast.
18 H. S p e g e 1, Guds verk 1685, cit. enl. SAO. I I I s. v. barlast. Förutom Hj. Stolpe ha även Faraday och Conybeare tolkat de i bätgrav-fynden ingåonde stenarna som barlast eller som ankare.
20 Landnåma kap. 60.
21 Strofens tolkning enligt Finnur Jönsson. Jfr S. Lindqvist 1. c.
106 A L B E R T W I B E R G
det dock en n a t u r l i g sak, att h a n ibland n å g o n g å n g begiver sig där- ifrån, och man k a n därför ibland möta honom g a n s k a långt från gravplatsen. F ö r ett sjöfarande folk och för en fiskarebefolkning var det naturligt, att dylika utflykter skulle företagas till sjöss, och man u t r u s t a d e därför den döde som till en sjöresa. Den döde fick jämte öv- riga nödvändiga b r u k s a r t i k l a r även sin båt med sig till sin hinsidestill- varo, som j u i allmänhet tänktes i analogi med den på denna sidan graven. D ö d i n g a r på segeltur omtalas också i folktron.2 2 E n seglats däremot från denna världen för alltid till ett dödsrike k a n icke kon- s t a t e r a s i de folktron n ä r s t å e n d e n o r d i s k a källorna.2 3
Om s å l u n d a seden »at festa skip» vid b e g r a v n i n g u r s a k l i g syn- p u n k t sett icke ä r a n n a t än ett förseende av fartyget med b a r l a s t , s å å t e r s t å r att se, om det s p r å k l i g a uttryckssättet medgiver en dylik tolkning. Vi k u n n a då genast konstatera, att det icke gives ett enda fall i den n o r d i s k a litteraturen, d ä r uttrycket »at festa skip» k a n tolkas som ett n e d r e s a n d e av skeppet med sten, s å att det för alltid fästes vid sitt u n d e r l a g . F ö r ett s å d a n t fästande vore givetvis det av samtiden icke obekanta pålandet vida att föredraga. V i d a r e finna vi att verbet »festa» förekommer i en mängd olika betydelser, alltifrån den av Rosén anförda betydelsen »vidfästa» till rent bildlika, sym- boliska betydelser. I b l a n d dessa förekommer även talrikt betydelsen
»göra stadig, fast, s ä k e r ; stadga», vilken s i s t n ä m n d a betydelse väl p a s s a r in på att b a r l a s t a ett skepp.2 4 N u skall det visserligen icke fördöljas, att uttrycket »at festa skip» i allmänhet betyder att »leggja skipi viS festar» (festi, festar s= tåg, rep, kedja), d. v. s. att förtöja eller f ö r a n k r a skeppet — h ä r a v fick m a n skeppskenningen »festar
22 Se t. ex. A x e 1 O l r i k , Drauge: Salm. Konv. lex.
23 Det strider ej mot nordiskt uppfattningssätt, att gärningsmannen kan visa den dödade heder. Sedan han utfört sitt verk och fått sin anfrätta
»ära» upprättad, närer han ej längre nägot hat till motståndaren. De båda gärningsmännens uppträdande i Gislasagan är därför fullt förklarligt.
Jfr Vapnf. kap. 13: Bjarne Broddhelgason har givit sin kusin Geitir Lytingsson banehugg, varpå han tager don döondo i sina armar tills dö- den Inträtt. Likaså handlade Bolie i Laxd. (49: 22) gentemot den slagne Kjartan. Om begreppet »ära», se Gronbeck, V. Vor Folkesett passim. Jfr P e t e r s o n , Israel 1: 175.
24 Se S ö d e r w a l l , Ordbok 1:373 s. v. Fästa 4, 5; F e i l b e r g , Ord- bog I, s. v. fseste 2, 3; S c h l y t e r , Glossar s. v. fsesta; Kalkar Ordbog s. v.
' A T F E S T A S K I P 107
s v a n u r »2 5 —• men uteslutet ä r icke, att uttrycket »at festa skip» haft flera betydelser, e h u r u otydlighet i betydelsen uppstått därigenom att b a r l a s t n i n g av skepp så s ä l l a n omtalas. H ä r e m o t strider i varje fall icke resultatet av en g r a n s k n i n g av källslällena:
låta borS fest viS b o r g a r a r m (Sigv. P o r S a r s o n ) ; festa s k i p vi5 b o r g ( E i n a r r S k u l a s o n ) ;
festa s n e k k j u viS K a l m a r s n e s ( I v a r r I n g i m u n c l a r s o n ) ;
festu b e i r skip sitt vifj Saltholm (Sturl. Vigfusson 1878, 1: 6 7 ) ; en er beir hofSu tjaldat ok fest skip sit. bi l gekk E r l i n g . . . ( F m s . V I I : 3 1 4 ) ;
b e i r festu bi lr skipit (Egils s a g a k a p . X X X 1 1 I ) ;
Illugi kemr nu at landi, ok festir båt s i n n (111. GriSarf. F a s , 1 1 1 : 6 5 3 ) ;
en er b6'1 - komu aptr, b ä er fest s k u t a n ( Q r v a r r Odds saga. F a s . I I : 535),2 6
Som av exemplen framgår, betyder »at festa skip» i allmänhet skeppets förtöjning med tåg. festar, men det är icke uteslutet, att det i en del av fallen ä r fråga om b a r l a s t n i n g och icke om förtöjning.
J a g finner s å l u n d a intet som strider emot att »at festa skip» i en del fall k a n v a r a likbetydande med »at b e r a grjöt å skip», alltså att bar- lasta, stadga skeppet, eller vad H a n s Ström m e n a r med »at sscttc Baaden» och motsatsen till »at létta skip». T övrigt ä r att a n m ä r k a , att läggande av ett skepp »viS festar» skedde så, att a k t e r n vändes mot land och fören utåt, vilket var av betydelse vid ett fientligt anfall, då m a n lätt k u n d e k a s t a loss.2 7 Man skulle därför k u n n a säga, att
»at festa skip» i vanliga fall var en förberedelse till en s n a b b avförd och aldrig h a r betydelsen av ett varaktigt »fästande» på en plats. D å
" S i g f u s s B l ö n d a l , Islandsk-Dansk Ordbog Rrykjavik 1920—
1924: 183.
20 I mora överförd bemärkelse möta vi begreppet i t. ex. följande ut- tryck: skal faSir sjalfr festa déttor sina, ef bon er möer (Gulap. 1:51, 6);
oc wil ikke fsesto Borcholms slöt (Kalkar 1:516); een foor til Kollen oc fa^stedo hnnnum (Kalkar 1. c ) ; hun lod sin son stedsso bliffue paa dot festedc slöt (Kalkar) pvi haröara er porr kmiSist at fanginu, pvi fastara stöS hön (Fritzner I: 391) sitja fast a hesti (Fritzner 1. c ) . De anförda källställona samlade bos Fritzner I: 407 och bos Egilsson-.Iönsson Lexikon Poeticum 1913: 129.
27 Se H j . F a l k, a. a. o.
1 0 8 A L B E R T W I B E R G
s å l u n d a inga s p r å k l i g a hinder finnas för den tolkning, vi h ä r före- slagit, och då G i s l a s a g a n s »skeppsfästning» sakligt sett icke ä r a n n a t än b a r l a s t n i n g , s å löser sig frågan lätt. L i k s o m den med n y a s k o r för- sedde tryggt och u t a n möda k a n företaga l å n g a v a n d r i n g a r u t a n att behöva b e k y m r a sig om sin fotbeklädnad, k a n det lagom b a r l a s t a d e skeppet tryggt och s ä k e r t segla på vanda v ä g a r utan att genom kast- v i n d a r n a b r i n g a s till k a n t r i n g : veör tekr eigi u p p !
Z U S A M M E N F A S S U N G
ALBERT WIBERG: »At festa skip». Eine Studie zum alt- nordischen Begräbnisritual.
In der Gisla saga Surssonar wird teils von dem Brauch berichtet, den Toten »helskér» anzubinden, teils auch von der Sitte, bei der Schiffs- bestattung »at festa skip». Verf. versucht nachzuweiscn, dass es nicht, wie man gcmoint hat, die Furcht vor Gespenstern gewesen sein känn, dio zur Entstehung dieser Bestattungsriten geflihrt hat, und dass diese folg- lich nicht ein Binden öder oin Festmachen des Toten bedeuten, um ihm die Bcwogungsfreiheit zu nehmen und ihn däran zu hindorn »umzugohen».
Da man auf Island glaubte, dass die Gespenster besonders ihre P"eindo hcimsuchten, um erlittene Unbill zu rächen, so wiirden die Verwandten der Toten es kaum den der Tätcrschaft Verdächtigen orlaubt haben, Schutzriten auszufiihren, von denen vermutet werden konnte, dass sie den Toton däran hinderten, Racho zu nehmen. Verf. sucht os durch Hin- weis auf spätere volkstiimliche skandinavische Bogräbnissitten wahr- scheinlich zu machen, dass h e l s k ö r gleichbedcutond mit g r a v s k o r ,
»Grabschuhen», öder d ö d s s k o r , »Totcnschuhen», in der Bedeutung von
»Schuho fiir den Aufenthalt im Grabe» ist. Unter Hinweis auf ahnliche Hiäuche bei scofahrendon Nordländern versucht Verf. ferner zu zeigen, dass der Ausdruck »at festa skip» an dieser Stelle der Quelle die Bedeutung hat »ein Schiff mit Ballast versehen», und dass die von Gisle ausge-
sprochene Vormutung »petta tekr veör (eigi) upp» sich auf die Seetiichtig- keit des Schiff es bezieht: os känn nicht kentern.
