Brukardelaktighet i arbetet
med insatsen gruppboende
enligt LSS
En explorativ intervjustudie med
LSS-handläggare och stödpersonal på gruppboende
Micaela Törnros och Maria Älloäng Institutionen för socialt arbete Examensarbete 15 hp
Kandidatuppsats Socialt arbete
Socionomprogrammet
Höstterminen/Autumn term 2020
Handledare/Supervisor: Sara Erlandsson
Brukardelaktighet i arbetet med insatsen
gruppboende enligt LSS
En explorativ intervjustudie med
LSS-handläggare och stödpersonal på gruppboende
Micaela Törnros och Maria Älloäng Antal ord: 15 687
Abstract
Previous research shows that people with severe disabilities often are neglected in the work of enhancing user participation. It is shown that even though professionals increase the possibility for user participation in their work, it is not necessary that the users receive it. This study aims to show how professionals working for people with disabilities applies user participation in their everyday work. We used a qualitative exploratory method and interviewed ten social workers within service administration and supportive housing, located at three different municipalities in the region of Stockholm. Using Shier’s participation model in combination with theory of recognition we got similar results as previous research. The social workers have a great intention in enhancing user’s participation in their work, though organizational structures stand in their way. That drives them to use what is known as “silent knowledge”, a combination of their personality, previous experience and their ingenuity.
Keywords/Nyckelord
Keywords: participation, users, disabilities, social worker administrator, support staff,
supported housing, Shier’s participation model, theory of recognition
Nyckelord: delaktighet, brukare, funktionsnedsättning, LSS-handläggare, stödpersonal,
Förord
Innan vi påbörjade denna studie hade vi genom tidigare arbeten förkunskap om arbetet som de olika respondentgrupperna genomför. Vi hade på våra skilda arbetsplatser sett hur arbete med brukare som får insatsen gruppboende bedrivs, men var nyfikna på hur delaktighet för brukarna faktiskt kom till stånd på ett mer teoretiskt plan. Vår förförståelse för delaktigheten skilde sig åt baserat på de olika arbetsplatserna, men kort beskrivet hade vi inte sett någon delaktighet i den bemärkelsen vi tänkte oss att brukarna skulle ha. Vi såg framför oss att brukarna gjordes delaktiga i alla faser i deras liv, både sett till insatsen i fråga samt vardagslivet på boendet. Som föreliggande rapport visar var detta inte nödvändigtvis alltid sant.
Även om det står i kursbeskrivningen att detta inte ska vara vårt livsverk, kan vi inte hymla med att det är så det känns. Pandemin, covid-19, med sina begränsningar har bidragit till att hela höstterminen ställts på sin kant. Vår uttänkta studie kunde inte utföras som vi ville, genom att inga besök var tillåtna på gruppboenden. Istället för att utföra intervjuerna ansikte mot ansikte fick vi improvisera och använda digitala tjänster, vilket i sig har sina utmaningar. Vi anser dock att vi har fått ihop en bra rapport som bygger på de största fynden från vår empiri. Vi skulle gärna gå in mer på ämnet och analysen men känner att det får vi spara till en eventuell doktorsavhandling.
Vi vill rikta ett stort tack till våra respondenter, som tog tid från sina pressade arbetsscheman och gav oss en enorm empiri att arbeta med. Utan ert samarbete hade vi inte kommit långt. Vår handledare, Sara Erlandsson, har bidragit med sin kunskap, erfarenhet och engagemang till uppsatsen, vilket underlättat vårt arbete något enormt. Tack! Vi vill även skicka ett stort tack till våra familjer som stått ut med vår frånvaro under skrivandets timmar, vilka har varit många. Samt självklart tackar vi varandra då ingen av oss egentligen skulle ha klarat av detta utan den andre.
Innehållsförteckning
Brukardelaktighet i arbetet med insatsen gruppboende enligt LSS ... 1
Abstract ... 1 Keywords/Nyckelord ... 1 Förord ... 2 Innehållsförteckning ... 3 1. Inledning ... 7 1.2 Problemformulering ... 8
1.2.1 Relevans för socialt arbete ... 8
1.3 Syfte och frågeställningar ... 9
1.4 Avgränsningar och centrala begrepp ... 9
1.4.1 Avgränsningar ... 9
1.4.2 Centrala begrepp ... 9
2 Tidigare forskning på området ... 11
2.1 Sökprocessen ... 11
2.2 Kunskapsområdet ... 11
2.2.1 LSS och delaktighet ... 11
2.2.2 Brukarna och delaktighet ... 12
2.2.3 Gruppboende och delaktighet ... 13
2.2.4 De professionella och delaktighet ... 14
2.2.5 Sammanfattning av forskningsfältet ... 15
3 Teoretiska utgångspunkter för studien ... 15
3.1 Shiers delaktighetsnivåer ... 16
4 Forskningsmetod ... 21
4.1 Metod ... 21
4.2 Urval ... 22
4.3 Tillvägagångssätt ... 22
4.3.1 Intervjuer och intervjuguider ... 22
4.3.2 Transkribering ... 23
4.3.3. Tematisering och analys... 23
4.4 Metoddiskussion ... 24 4.4.1. Tillförlitlighet ... 25 4.4.1.1 Trovärdighet ... 25 4.4.1.2 Pålitlighet ... 26 4.4.1.3 Överförbarhet ... 27 4.4.2 Etiska dilemman ... 27
5. Resultat och analys ... 28
5.1 Presentation av respondenterna ... 29
5.1.1 Respondenterna ... 29
5.1.2 Gruppboenden ... 29
5.2 Hur arbetar de professionella med brukardelaktighet? ... 30
5.2.1 Handläggare ... 30
5.2.2 Stödpersonal ... 34
5.3 Vilka begränsningar i arbetet med delaktighet synliggörs av de professionella? ... 38
5.3.1. Personal och tid ... 38
5.3.2 Kommunikationssvårigheter ... 39
5.3.3 Utbildning ... 41
5.4 Slutanalys ... 44
5.4.1 Shiers delaktighetsnivåer ... 44
5.4.1.1 Att bli lyssnad på ... 44
5.4.1.2 Att få stöd i att uttrycka sina åsikter ... 45
5.4.1.3 Att få sina åsikter beaktade ... 45
5.4.1.4 Att göras delaktig i beslutsprocesser ... 46
5.4.1.5 Att dela makt och ansvar för beslutsprocesser ... 46
5.4.2 Erkännandeteori ... 47
6. Diskussion av studiens resultat och slutsatser ... 48
6.1 Diskussion ... 48 6.1.1 Slutsats ... 50 6.1.2 Fortsatt forskning ... 51 6.2 Avslutande reflektioner ... 51 Referenslista ... 52 Bilaga 1 Intervjuguider ... 57 Intervjuguide Handläggare ... 57 Intervjuguide stödpersonal ... 59
Figur 1: Förklaringsbild över Shiers delaktighetsnivåer ... 17
Figur 2: Förklaringsbild över erkännandeteori ... 20
Sida 7 av 61
1. Inledning
“Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället [...]”
(Regeringsformen 1:2)
Det många idag tar som en självklarhet, att alla personer med funktionsnedsättning ska uppnå delaktighet, kommer ur en historia av ojämlikhet. Historiskt sett har personer med funktionsnedsättning haft en låg ställning i samhället, där de bland annat gömdes undan på institutioner och förklarades omyndiga (Giertz, 2012). Under 1900-talet förändrades synsättet på dessa personer. Viktiga händelser, som uppkomsten av normaliseringsprincipen på 1960-talet och avinstitutionaliseringen på 1970-1960-talet, har bidragit till att personer med funktionsnedsättning flyttats in i samhället och nu ska göras delaktiga på samma villkor som alla andra (Lindqvist, 2017). När lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) med sina ledord normalisering, integrering, delaktighet och självbestämmande implementerades bidrog den till att ge dessa personer en plats i samhället (Socialstyrelsen, 2011). Även i Regeringsformen, (RF, 1974:152) och Socialtjänstlagen (SoL, 2001:453) finns stöd för att personer med funktionsnedsättning ska leva ett liv som andra och ha full delaktighet i samhället.
Sida 8 av 61
1.2 Problemformulering
När LSS infördes benämndes den som rättighetslag, men med rättigheter kommer även skyldigheter och ett ansvar att försvara dessa rättigheter. Detta ställer höga krav på kognitiv förmåga, ett konsekvenstänkande samt energi, vilket personer med omfattande funktionsnedsättning ofta saknar (Lindqvist, 2017; Meininger, 2001). Personer med omfattande funktionsnedsättning kan sakna ett talspråk likväl som förmågan att ta egna beslut (Giertz, 2012). Detta bidrar även till utmaningar för de professionella som möter personen i sitt vardagliga arbete, vilket försvårar ett arbete med delaktighet (Laursen, Plos & Ivarsson, 2009; Malapela, Mfidi, Sibanda & Thupayagale-Tshweneagae, 2017).
Även organisatoriska faktorer påverkar professionellas arbete med delaktighet. Kommunalpolitiska mål, besparingskrav och rutiner bidrar till att verksamheter förlitar sig på standardiserade lösningar och arbetsmoment, vilket gör det svårt att möta brukarens individuella behov (Ineland, Molin & Sauer, 2013; Erlandsson, 2014). Detta kan bidra till att de professionella tappar bort brukarens rätt till delaktighet i förmån för sin egen organisations mål (Dunér & Wolmesjö, 2015). Baserat på detta anser vi det extra viktigt att titta på hur professionella arbetar med att göra personer med funktionsnedsättning delaktiga.
1.2.1 Relevans för socialt arbete
Forskning visar på att det finns en grundtanke hos professionella om att göra gott, som lätt kan gå över till paternalistiska attityder där den professionelles kunskap och erfarenhet får ett tolkningsföreträde över brukarens självbestämmande (Eriksson, 2015; Meininger, 2001). Detta tolkningsföreträde påvisar den ojämna maktrelationen som finns för alla som arbetar inom socialt arbete. Att medvetandegöra dessa maktrelationer och professionellas värderingar kan bidra till att arbetet med delaktighet breddas och fördjupas (Meininger, 2001).
Sida 9 av 61
1.3 Syfte och frågeställningar
Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur LSS-handläggare och stödpersonal på gruppboende inom LSS arbetar med att göra personer med omfattande funktionsnedsättningar delaktiga i frågor som rör deras liv.
Våra frågeställningar är;
● Hur arbetar de professionella med brukardelaktighet?
● Vilka begränsningar i arbetet med delaktighet synliggörs av de professionella?
1.4 Avgränsningar och centrala begrepp
1.4.1 Avgränsningar
Vi har valt att avgränsa oss till kommunal verksamhet, med inriktning på LSS-enheter samt gruppboenden i kommunal regi. Arbetsprocessen gällande LSS-insatsen för brukare är begränsad till insatsen särskilt boende, LSS 9:9 (1993:387) och ytterligare begränsad till insatsen gruppboende. Denna avgränsning motiveras av att personer som får denna typ av insats ofta har stora funktionsnedsättningar (Socialstyrelsen, 2011) och inte sällan saknar ett talande språk (Giertz, 2012), vilket innebär att de i många fall saknar en egen stark röst samt är i stort behov av stöd och hjälp från andra (Socialstyrelsen, 2011).
1.4.2 Centrala begrepp
Sida 10 av 61
Delaktighet Delaktighet avser att en person deltar, är inkluderad eller involverad i så många situationer som möjligt (Socialstyrelsen, 2017). För denna studie innebär det ett paraplybegrepp för brukarens insyn, involvering och möjlighet till att påverka det som kan ha betydelse för hens liv. När vi använder oss av begreppet brukardelaktighet syftar vi till den delaktighet som brukaren tilldelas eller innehar.
Funktionshinder Funktionshinder är något i brukarens omgivning, fysiskt som strukturellt, där brukarens funktionsnedsättning blir påverkad negativt (Ineland et al., 2013).
Funktionsnedsättning I aktuell studie avser detta varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktions-förmåga (Socialstyrelsen, 2013).
Gruppboende Särskilt boende för personer som omfattas av LSS, där personerna bor med delade gemensamhetsutrymmen och har tillgång till anställd personal dygnet runt (Socialstyrelsen, 2011). Ska särskiljas från insatsen servicebostad som också räknas in under särskilt boende enligt LSS 9:9, där personer bor mer utspritt i lägenheter utan anknytande gemensamhets-utrymmen samt utan personal dygnet runt (ibid.).
Handläggare I denna studie syftar vi enbart till handläggare som arbetar inom LSS-enheter i socialtjänsten.
Stödpersonal I denna studie syftar detta till personalen som arbetar dagligen med brukare på ett gruppboende. Chefer på gruppboende räknas inte med här.
Sida 11 av 61
(Socialstyrelsen, 2017). Brukaren presenteras ett val, men i verkligheten finns det inget val att besluta om (Iaquinto, 2016; Mossberg, 2016).
2 Tidigare forskning på området
2.1 Sökprocessen
För att bygga en grund förlitade vi oss på kurslitteratur som tidigare varit aktuell i utbildningen. Efter att ha studerat en del artiklar som var relevanta sökte vi vidare bland de referenser som angavs i dessa.
Sökord: “autism”, “aktivt deltagande”, “beställare”, “boende”, “brukar*”, ”brukarperspektiv”, ”delaktighet”, “Downs syndrom”, “funktionshinder”, “funktionsnedsättning,
“funktionsvariation”, “gruppboende”, “gruppbostad”, “grupphem”, “handläggare”, “handläggning”, “hem”, “hjälp”, “inkludering”, “inflytande”, “kommun”, “kommunalt”, “LSS”, “LSS-boende”, “LSS-handläggare”, “norm”, “normalitet”, “normbrytande”, “normkritiskt”, “socialtjänst”, “socialt arbete”, “stöd” i olika kombinationer samt dess engelska motsvarigheter.
Sökmetod: Social science premium collection, EBSCO Discovery Service, Google Scholar, Libris samt referenssökning från tidigare forskning.
2.2 Kunskapsområdet
2.2.1 LSS och delaktighet
Sida 12 av 61
istället för de rättsliga normer som den bygger på. Tankesättet om kostnadseffektivisering inom människobehandlande statliga organisationer är något vi även kan se i andra delar av Europa (Demir, 2018).
Bengtsson-Tops, Ehliasson och Ericsson (2015) menar att en lag om allas lika värde, som LSS, baseras på normativa tankar. Det påverkar insatsernas utformning som syftar på en likformighet, vilket motarbetar en tanke om individuella behov. Tideman (1999) visar inga normkritiska tankar utan menar istället att en rättighetslag som LSS visar på en positiv särbehandling, som är nödvändig för att kunna konkurrera på lika villkor i samhället. I och med en ökad inkludering för fler psykosociala funktionsnedsättningar menar forskare att LSS inte har anpassats efter detta (Markström, 2019; Nouf-Latif, Andersson & Markström, 2020; Sépulchre & Lindqvist, 2016). Denna typ av funktionsnedsättningar är spridd över flera sociala problemområden, vilket enligt Sépulchre och Lindqvist (2016) kräver ett holistiskt perspektiv, något som dock verkar föreligga oavsett typ av funktionsnedsättning sett till Söder och Hugemark (2016).
2.2.2 Brukarna och delaktighet
Mossberg (2019) lyfter i sin artikel hur de nyliberala styrningarna inom välfärdsstaten har skapat förväntningar på personer med funktionsnedsättning som aktiva samhällsdeltagare och rättighetsbevakare. Detta skapar en problematik relaterat till det behov som dessa brukare har gällande stöd från samhället eller personer runt dem (Talman et al., 2019; Tideman, 1999). Eriksson (2015) menar att det måste ske en skiftning i makt för att brukaren ska göras delaktig, att hen får beslutsmakt över något. Detta menar han inte förekommer trots arbete med ökad brukardelaktighet, särskilt när det rör sig om beslut av större signifikans (ibid.). Detta överensstämmer med Iaquintos (2016) fynd från Australien; att det saknas en äkta valfrihet för brukarna och att de istället enbart ställs inför valet mellan att tacka ja eller nej till erbjuden insats. Nykänen (2020) menar att ett forskningsfokus på evidensbaserad praktik eller nyliberal styrning i förhållande till brukardelaktighet riskerar att osynliggöra brukarens reella möjlighet till delaktighet, något som Mossberg (2016) diskuterar i form av risk för tokenism och paternalism.
Sida 13 av 61
med forskning. De menar att det finns en risk att svaren blir mer positiva om brukaren får hjälp att fylla i exempelvis enkäter, än om brukaren själv svarar. Samtidigt menar de att det aldrig riktigt säkert går att veta hur mycket som brukaren förstår av det som frågas (ibid.).
Det finns en förförståelse om att personer med intellektuell funktionsnedsättning inte kan ha någon självbestämmanderätt genom att de ännu inte anses helt vuxna (Meininger, 2001). Brukarens funktionsnedsättning kan bidra till att hen inte alltid förstår konsekvenserna av sina val och sitt handlande (ibid.). Detta skulle kunna förklara att ett maktskifte uteblir trots aktivt arbete med brukardelaktighet (Eriksson, 2015). Arvidsson och Tideman (2007) har funnit att utvecklingen av delaktighet för personer med funktionsnedsättning verkar ha stannat av och andra forskare menar att det är långt kvar innan personer med funktionsnedsättningar har likvärdiga rättigheter som övriga samhället (se även Lindqvist & Sépulchre, 2016). Detta berättigar vad Malapela et al. (2017) uttrycker: att personer med intellektuell funktions-nedsättning är en av samhällets mest utsatta grupper.
2.2.3 Gruppboende och delaktighet
Gruppboende utgör en trygghet för brukarna där de kan få en känsla av att få vara del av en naturlig gemenskap, bygga och behålla relationer samt ha ett socialt umgänge (Bengtsson-Tops et al.; Rask, 2007). Detta är en förutsättning för att brukaren ska skapa en relation till sig själv, genom interaktionen med andra människor i samhället runt hen (Rask, 2007). Dock finns det en del problematik med att bo på gruppboende, något som exempelvis Arvidsson och Tideman (2007) lyfter i sin studie, där respondenterna menade att största orsaken till begränsat inflytande var att deras åsikt behövde stämma överens med de andra brukarna på deras boende.
Sida 14 av 61
Talman et al. (2019) synliggjorde hur personalen i deras studie ofta ansåg sig aktivera brukaren, vilket istället bestod i att föra samtal kollegor emellan medan brukaren satt bredvid. För att kunna utveckla arbetet med brukarna synliggör forskningen vikten av praktisk handledning för personalen samt att utbilda personalen i aktivt stöd, för att de ska förstå sitt uppdrag, finnas där för brukarna samt bidra till en ökad livskvalitet för brukarna (Beadle-Brown et al., 2016; Bengtsson-Tops et al., 2015; Rask, 2007).
2.2.4 De professionella och delaktighet
Kunskap och rätt sorts utbildning är något som krävs för att öka brukarnas delaktighet enligt många forskare på området (Askheim, 2003; Erlandsson, 2018; Malapela et al., 2017; Markström, 2019; Qian, Tichá, Larson, Stancliffe & Wuorio, 2015). Ser vi till vad forskningen anser som viktiga kvaliteter hos socialarbetare framkommer en skillnad mellan handläggare och stödpersonal (Askheim, 2003; Iaquinto, 2016; Laanemets, Mattsson & Nordling, 2013; Meininger, 2001; Mossberg, 2016). Handläggare förväntas ha en mer akademisk kunskap och analytiskt tänkande. Stödpersonalen å andra sidan bör besitta tyst kunskap, det vill säga egenskaper som är högst individuella och baserade på personens erfarenhet och personlighet (Iaquinto, 2016; Laursen et al., 2009; Qian et al., 2015).
Att en person som jobbar som handläggare behöver arbeta reflexivt och motarbeta eventuella fördomar och obalanser i makt, verkar vara vedertaget enligt flera forskare (Laanemets et al., 2013; Mossberg, 2016). Forskare lyfter vikten i att som handläggare se sig själv som en bärare av normer och värderingar som kan påverka brukarens delaktighet genom hur de lyssnar till brukarens åsikter (ibid.). Detta är särskilt av vikt då handläggarna måste veta vad de ska motarbeta, eftersom det finns begränsningar av delaktighet både i organisatoriska rutiner, politiska ideal i lagförslag samt kommunpolitikers ekonomiska intressen (Eriksson, 2015; Erlandsson, 2014, 2018; Laanemets et al., 2013; Mossberg, 2016; Widerlund, 2007). Dock synliggör Cox (2004) hur stigberoende, att inte avvika från invanda mönster, i socialt arbete bidrar till svårigheter att implementera förändringar.
Sida 15 av 61
förmågan att se ett brukarperspektiv då Laursen et al. (2009) istället visar på att personalen ofta såg till hur de själva skulle vilja bli bemötta i situationen. Talman et al. (2019) visar i sin studie hur personalens individuella egenskaper kan begränsa brukaren att nå en högre nivå av delaktighet.
2.2.5 Sammanfattning av forskningsfältet
Forskning som berör området funktionsnedsättning finns inom många olika vetenskaper. Spektrumet som forskningen berör är omfattande, men vi har koncentrerat oss på den nationella och internationella forskning som är av relevans för vår studie. Forskningsfältet inom socialt arbete visar delvis ett fokus på lagar och rättigheter, samt deras implementering. Där forskare problematiserar de normer som lagarna är uppbyggda på samt den prioriteringsordning som gäller för implementeringen av sagda normer. I många fall bygger denna typ av studier på hur ekonomiska vinstintressen kan begränsa brukarens delaktighet liksom socialarbetarnas handlingsutrymme.
Forskningsöversikten visar även hur de professionella ska bemöta och arbeta med brukaren för att hens delaktighet ska öka, samt vilka begränsningar som finns i arbetet. Ett reflexivt arbetssätt synliggörs som en förebild för professionella på myndighetsnivå. Hos stöd- och omvårdnads-personal synliggörs mestadels stark kritik i olika former, dock i majoritet att omvårdnads-personalen inte interagerar med brukarna i fullvärdig styrka. Det uppmärksammas att stödpersonal bör besitta individuella och personliga kunskaper, samt att personalens personlighet spelar stor roll. Forskningsfältet beskriver paradoxalt nog brukaren som en utsatt person som behöver räddas, samtidigt som brukaren anses ha stora möjligheter till självbestämmande. Brukaren diskuteras som en aktiv människa med passiva önskningar, med välvilliga personer runt sig som tyvärr ofta glider över till ett paternalistiskt tänkande. En frekvent åsikt hos forskarna verkar vara att genom utbildning och kunskap kommer brukarens delaktighet öka. Då flera forskare menar att de välfärdsstatliga förutsättningarna är stora begränsningar anser de att den tysta kunskapen ändå är viktigast.
3 Teoretiska utgångspunkter för studien
Sida 16 av 61
inspirerade oss att använda dem i vår studie. Vi ämnar analysera och förklara vår empiri med båda dessa teorier parallellt. Båda teorierna har använts var och en för sig i studier om brukardelaktighet hos flera olika grupper i samhället. Dock har vi inte funnit samma utbreddhet med teorierna i kombination. Båda teorierna ser till delaktighet som något flerdimensionellt, vilket även kan ses som teoriernas största styrka. Shiers (ibid.) delaktighetsnivåer anser vi bistår med en bra förklaringsmodell över hur delaktighet kan se ut, samtidigt som den visar på hur delaktighet sker på flera olika nivåer i en organisation. Där Shier (ibid.) framför allt har ett fokus på hur de professionella ska arbeta för att delge brukaren delaktighet, har erkännandeteorin (Honneth, 2003) mer ett fokus på brukaren och därmed ett erkännande av hen. Vi ser att erkännandeteori (Giertz, 2012; Honneth, 2003) kompletterar Shier (2001) genom att synliggöra grunden för delaktighet, då vi anser att utan erkännande är inte delaktighet möjligt. I och med vår induktiva insats hade vi inte dessa teorier att förhålla oss till vid start, istället blev de aktuella först efter insamlad empiri. Vi har använt dem för att analysera och tolka våra respondenters berättelser om deras arbete med att göra brukaren delaktig. Vi ser stor potential i att kombinera dessa i vidare forskning, vilket vi tror synliggöra flera skikt som föreligger i samspelet mellan människor som delaktighet innebär.
3.1 Shiers delaktighetsnivåer
Sida 17 av 61
Figur 1: Egen skapad förklaringsbild över Shiers delaktighetsnivåer.
I figur 1 ser ni Shiers (2001) fem nivåer av delaktighet. Varje nivå innehåller tre faser där vi valt att följa Socialstyrelsens översättningar: öppningar, möjligheter och skyldigheter (Shier, 2001; Socialstyrelsen, 2017). Den första fasen, öppningar, äger rum när personalen har beslutat sig för att arbeta på ett visst sätt, dock garanterar det inte att förutsättningarna som krävs för detta arbetssätt finns där, (Shier, 2001). Den efterföljande fasen, möjligheter, infinner sig då förutsättningarna, exempelvis ökade resurser och kunskap, möjliggör arbetssättet enligt fas ett. Detta leder till skyldigheter, fas tre, när arbetssättet blir till riktlinjer, det vill säga när det fastställs som ett för organisationen giltigt arbetssätt (ibid.).
Den första nivån är grundläggande för att göra en person delaktig och anger vikten av att bli lyssnad till av de professionella. Shier (2001) menar här att när personen väljer att uttrycka sin tanke eller åsikt ska lyssnandet ske, vilket även utgör den första fasen i nivån. Fas två lyfter in lyssnandet i själva arbetssättet, genom att de professionella exempelvis ger varandra tid och utrymme till att lyssna på personen (ibid.). Tredje fasen innebär ett krav från organisationen att lyssna på personen (Shier, 2001; Socialstyrelsen, 2017).
Sida 18 av 61
av olika hjälpmedel (ibid.). Vilket leder till tredje fasen i nivå två, som åter pekar på att organisationen behöver sätta en policy för arbetssättet (Shier, 2001; Socialstyrelsen, 2017). I nivå tre poängterar Shier (2001) att oavsett hur mycket en person blir lyssnad till och får stöd i att uttrycka sina åsikter, är det utan värde om inte detta tas med i beräkningen för kommande beslut eller dylikt. Han menar att om en åsikt inte används, eller helt enkelt inte är möjlig att tillgodose, ligger det en stor vikt i att förklara för personen varför det är på det sättet. Faserna i denna nivå går från den professionellas eller organisationens benägenhet att beakta personens åsikter, genom arbetsprocesser där personens åsikter tas med i beräkningen till att faktiskt lägga vikt vid att lyfta in personens åsikter i själva beslutsfattandet. Shier (ibid.) menar på att det finns en risk i att nivå tre kan bli som en form av tokenism, beroende på hur organisationen tillåter personer att delta.
I fjärde nivån sker en förändring i delaktigheten genom att personens delaktighet får en större roll i kommande nivåer, där delaktigheten övergår till en påverkan gällande beslut (Shier, 2001). Faserna följer samma förfarande som i tidigare nivåer, men med en åtskillnad i att arbetssätt och processer nu behöver förändras för att kunna uppnå denna nivå. Detta visar sig särskilt i fas tre där organisationen undanröjer eventuella hinder som kan förhindra denna typ av delaktighet (ibid.).
I nivå fem innebär det inte att delaktigheten ska finnas var som helst, utan Shier (2001) rekommenderar att den sker där det är rimligt. För att delaktighet ska uppnå denna nivå menar han att de professionella behöver ge bort en del av sin makt till brukarna (ibid.). Värt att notera är att rimlighetsbedömningen är något som fortfarande kontrolleras av de professionella. De tre faserna i nivå fem följer som i tidigare nivåer arbetssättet hos de professionella upp till organisationen, från de professionellas benägenhet att göra en person delaktig, genom arbetssätt som gör detta möjligt till att organisationen har fastställda riktlinjer för hur detta ska ske (ibid.).
3.2 Erkännandeteori
Sida 19 av 61
(Heidegren, 2002). Honneth arbetade vidare med detta och menar att en missaktning av erkännande kan skapa de sociala problem som återfinns i samhället (Heidegren 2002, 2004). Vidare menade han att känslan av att inte få ett erkännande skapade ett motstånd hos personen vilket leder till en kamp för erkännande, något som kan ses i exempelvis brukarorganisationer (Heidegren, 2002). Charles Taylor använde istället erkännandeteorin för att visa på hur positiv särbehandling kan se ut, vikten av ett erkännande för minoritetsgruppens särart samt att just det som gör dem olika kan vara positivt för dem (Giertz, 2012; Heidegren, 2004). Erkännandeteorin är relativt ny och det pågår fortfarande formuleringar om hur teorin ska tolkas på olika håll inom forskningen (Giertz, 2012; Heidegren, 2003). Vi kommer här försöka klargöra hur teorin är uppbyggd och hur vi väljer att tolka den.
Hagel använde sig av en erkännandetypologi, vilket Honneth med vissa justeringar lånade, denna typologi anger olika typer av erkännande (Heidegren, 2003). Dessa erkännanden brukar benämnas kärlek, rätt och solidaritet (Terkelsen, Nodeland & Tomstad, 2020; Toms, Green, Orell & Verity, 2020; Petherbridge, 2011). På grund av en risk för en bokstavlig tolkning av dessa benämningar anammar vi Giertz (2012) benämning, där kärlek benämns som
grundläggande erkännande, rätt för rättsligt erkännande och solidaritet för socialt erkännande.
Till dessa typer av erkännande finns även missaktningar kopplade; fysisk kränkning,
rättighetskränkning samt nedvärdering av livsform (Giertz, 2012; Heidegren 2004). Heidegren,
svensk socialfilosof, såg på erkännandeteori genom en mer systemteoretisk förståelse och menade att erkännandet kunde utspela sig på tre nivåer: mikro, mellan och makro (Giertz, 2012). Varje typ av erkännande är sammanlänkat med en av Heidegrens nivåer och varje nivå har förutsättningar för hur, vad och av vem erkännandet ska ges (Giertz, 2012; Heidegren, 2004; Honneth, 2003; Petherbridge, 2011). Om ett erkännande ges enligt rätt förutsättningar gynnas utvecklingen av personens självbild positivt, vilket även ökar personens självständighet och möjlighet till självbestämmande (Heidegren, 2004; Honneth, 2003; Vitorino Fontes, 2020). Skulle personen utsättas för en kränkning påverkar det personens självbild negativt, vilket kan resultera i att personen hamnar i utanförskap och utan aktörskap (Giertz, 2012; Heidegren, 2004; Honneth, 2003).
Sida 20 av 61
grundläggande självförtroende (Heidegren, 2004). En missaktning på denna nivå kan bestå av någon form av fysisk kränkning eller våld. Dock är inte själva skadan fysisk, utan känslan av att vara i någon annan persons kontroll skapar istället otrygghet och kontinuiteten i relationen äventyras (Heidegren, 2004). Vi kommer tolka missaktning genom det sistnämnda, om en otrygghet eller kontinuiteten avbryts kan en missaktning ske. Genom brukarens ökade självförtroende vid grundläggande erkännande skapas en självständighet enligt Honneth (2003). Detta menar vi bidrar till att brukaren vågar uttrycka sin vilja, vilket utgör en förutsättning för att bli delaktig.
Figur 2: Egen skapad förklaringsbild över erkännandeteori.
Med rättsligt erkännande finns en tanke om individen som ett rättssubjekt och en samhällsmedlem vilket grundar sig på allas lika värde (Giertz, 2012). Att missaktas i denna typ av erkännande innebär att personen tas ifrån sina medborgerliga rättigheter och att personen inte anses kunna förstå konsekvensen av sitt beslut (Heidegren, 2004). Detta skulle kunna ske på en makronivå, som handlar om samhällsstrukturer och normativa värderingar (Giertz, 2012). Vi tolkar att ett rättsligt erkännande även kan ske på andra nivåer, men att det har kopplingar till makronivå. Ett erkännande tolkas som motsatsen till den missaktning som beskrivs, även om det ursprungligen innebar att personen skulle bidra till samhället (Giertz, 2012; Heidegren, 2004). Utan ett rättsligt erkännande finns inte själva rätten till delaktighet. Delges inte brukaren detta erkännande är det svårt att kräva sin delaktighet.
Sida 21 av 61
gemenskapen i ett kompisgäng (Giertz, 2012; Laitinen & Pirhonen, 2019). Erkännandet är beroende av personens värde för den större gruppen, som att personens specifika förmågor och personlighet utgör ett större värde för gruppens sammanlagda (Giertz, 2012; Heidegren, 2004, Honneth, 2003). Relationer mellan medlemmarna i gruppen och kvaliteten på mötet mellan medlemmarna är av vikt (Heidegren, 2004). En missaktning av erkännandet kan vara varierande i styrka, från att inte säga hej till att nedvärdera en person på grund av grupptillhörighet (Giertz, 2012). Detta kan leda till låg social status, stigmatisering och utanförskap (ibid.). Befinner sig brukaren i utanförskap är det svårt att hävda sin rätt till delaktighet, även om hen är i desto större behov av detta. Genom ett erkännande på denna nivå menar vi att brukarens autonomi stärks.
4 Forskningsmetod
4.1 Metod
Utifrån vårt syfte bedömde vi att en kvalitativ forskningsmetod (Braun & Clarke, 2006; Bryman, 2018; Kvale & Brinkmann, 2014) var bäst lämpad för att få fram en tydlig empiri. En av fördelarna med kvalitativ metod, jämte kvantitativ metod, är att den går mer på djupet och bistår med att synliggöra underliggande aspekter i respondenternas erfarenheter och åsikter (Bryman, 2018).
Vår avsikt är att följa en mer induktiv ansats i studien, både vid insamlingen av empirin likväl som i analysen av denna. En induktiv ansats kan beskrivas som ett “botten-upp” arbetssätt, det vill säga att låta koder och teman, forskarens observationer, komma från empirin och sedan applicera teorier på detta (Braun & Clarke, 2006). Vi är dock formade av den tidigare kunskap vi har som kan påverka oss i arbetet och vi kommer inte kunna vara helt objektiva, vilket krävs för en ren induktiv ansats.
Sida 22 av 61
4.2 Urval
Vi har valt kommuner som vi tror har likheter med kommuner ute i Sverige. Därför har Stockholms stad valts bort till förmån för dess kranskommuner. Detta kan öka möjligheten till överförbarhet av studien till andra kommuner i Sverige. Kriterium för kommunerna som vi kontaktade var, utöver att de skulle ha kommunala gruppboenden, att de skulle ha fler än ett gruppboende samt geografiskt befinna sig på rimligt avstånd i förhållande till oss vid eventuell fysisk intervju.
Vårt urval av respondenter är vad Bryman (2018) benämner som målstyrt urval, då urvalet riktades in på specifika aktörer inom LSS. Det finns även inslag av bekvämlighetsurval (ibid.) genom att vi som uppsatsskrivare intervjuar de respondenter som anmäler sig, samt att en av oss uppsatsskrivare hade kontakter inom en kommun sedan tidigare.
Ursprungligen bestod urvalet av totalt åtta respondenter, jämnt fördelat på LSS-handläggare och stödpersonal på gruppboende enligt LSS, från två kommuner i region Stockholm. Trots att antalet respondenter är lägre i antal än forskningsfältet (Laursen et al., 2009; Malapela et al., 2017) bedömde vi det tillräckligt sett till vår tidsram för studien. När intervjuerna var utförda uppmärksammade vi en tydlig samstämmighet i svaren uppdelat kommunvis. Detta ansåg vi utgöra en risk för respondenternas anonymitet likväl en risk om falska samband. Vi kontaktade därför andra kommuner inom region Stockholm, vilket innebar att vi kunde öka antalet respondenter med ytterligare två. Totalt utfördes tio intervjuer, jämnt fördelat på LSS-handläggare och stödpersonal på LSS-boende, fördelat på tre kommuner. En intervju med stödpersonal har exkluderats, då det under intervjun framkom att respondenten inte arbetar på ett gruppboende.
4.3 Tillvägagångssätt
4.3.1 Intervjuer och intervjuguider
Sida 23 av 61
intervjutillfället skedde kontakten med respondenterna framförallt via mejl, samt i några fall per telefon.
En grund till en bra intervju är en välstrukturerad intervjuguide (Bryman, 2018), där frågorna kan få fram svar till studiens forskningsfrågor (Kvale & Brinkmann, 2014). En för oss viktig start var att begreppsliggöra hur respondenterna tänkte kring centrala begrepp som skulle dyka upp under intervjun, vilket Kvale och Brinkmann benämner som begreppsvaliditet (ibid.). Före intervjutillfället formulerade vi en intervjuguide bestående av fem teman (se bilaga 1). Intervjuguiden samt information kring studien skickades till samtliga respondenter för att ge respondenterna större insikt i studien, samt möjlighet till förberedelse som kunde bidra till utförligare svar. Då respondentgrupperna har skilda arbetskontexter anpassades intervjuguiderna, en intervjuguide för handläggarna och en för stödpersonalen. Under intervjuerna förekom följdfrågor vilka dels var spontana, dels var förberedda i förhand av oss uppsatsskrivare. Alla följdfrågor var dock okända för respondenterna, vilket stämmer in på en semistrukturerad intervju (Bryman, 2018). Intervjuerna skedde individuellt via den digitala mötestjänsten Microsoft Teams, vilken var det digitala verktyg som respondenterna valde. Med respondenternas samtycke spelades intervjuerna in för att sedan kunna transkriberas.
4.3.2 Transkribering
För att skapa en tydlig empiri transkriberades alla intervjuer ordagrant. Under transkriberingen uppmärksammade vi att ljudet ibland försvann, vilket vi förmodar beror på att intervjuerna utfördes och spelades in digitalt. Vi valde att inte kontakta respondenterna för återkoppling gällande detta, då vi ansåg att det bortfallna ljudet inte var tillräckligt betydande för att påverka vår förståelse om vad de menade.
När transkriberingarna var klara skickades de ut till respektive respondent för respondentvalidering (Bryman, 2018), vilket ger respondenterna ett deltagande i studien samt inflytande över sin berättelse och medverkan. Återkoppling från respondenterna gällande justeringar, exempelvis borttagning av stycken eller förtydliganden, togs tillvara.
4.3.3. Tematisering och analys
Sida 24 av 61
uppsatsskrivare sedan innan, döptes transkriberingarna slumpvis om med nummer samt en uppdelning efter handläggare och stödpersonal. Detta tillvägagångssätt innebar en ytterligare anonymisering, vilket minskade risken för att leda citat tillbaka till unika individer. Kodning och tematisering utfördes enskilt för att sedan finjusteras och analyseras tillsammans. Utav koderna skapades tre huvudtematiseringar med respektive underteman (se figur 3). I föreliggande rapport kommer de mest centrala delarna från tema Förutsättningar och
Delaktighet att presenteras, i och med att det är dessa som bäst besvarar vårt syfte och
frågeställningar.
Figur 3: Huvudteman och underteman. Temat Samverkan är exkluderat i studien, men visas för studiens transparens.
4.4 Metoddiskussion
Sida 25 av 61
4.4.1. Tillförlitlighet
För att särskilja oss från den kvantitativa forskningen har vi valt att använda oss av motsvarigheterna till begreppen validitet, reliabilitet samt generaliserbarhet; trovärdighet, pålitlighet och överförbarhet vilket Bryman (2018) låter gå under namnet tillförlitlighet.
Trovärdigheten i kunskap kan sägas stå för kunskapens styrka, något som inom kvantitativ
forskning ofta brukar benämnas validitet (Kvale & Brinkmann, 2014). Detta har tolkats som att en forskningsmetod undersöker det som den påstås undersöka och därmed verkar trovärdig inför andra, men även att studien är väl genomförd (Allwood & Erikson, 2017; Kvale & Brinkmann, 2014). Förenklat innebär detta att förhålla sig självkritisk till den kunskap som produceras samt att följa forskningsetiska regler (Allwood & Erikson, 2017; Kvale & Brinkmann, 2014). Pålitligheten motsvarar med reliabilitet, vilken avgör om studien är reproducerbar (Bryman, 2018; Kvale & Brinkmann, 2014), något som kan vara svårt vid studier som rör levande personer. Överförbarheten kan jämföras med både generaliserbarhet och extern validitet. Den avser hur väl studien kan användas i liknande kontexter men vid en annan tidpunkt, exempelvis hur användbar studien är för praktisk implementering (Allwood & Erikson, 2017; Bryman, 2018).
4.4.1.1 Trovärdighet
Den induktiva ansatsen samt att förhålla oss explorativa till insamlad empiri har underlättat det självkritiska tänkandet under vår process och dess utformning. I det Kvale och Brinkmann (2014) kallar det första steget av validering, tematisering, avgörs trovärdigheten genom hur bra kopplingen mellan teoretiska antaganden och teori är. Att vi genom induktiv ansats ställde oss öppna till lämpliga teorier för analys, samt lät empirin styra tematiseringarna, bidrog till en stark koppling mellan teori och empiri.
Sida 26 av 61
Allwood och Erikson (2017) tar upp intern koherens som ett kriterium för trovärdighet, vilket innebär att presenterad kunskap inte ska vara motsägelsefull. Detta kan i första anblick verka problematiskt då forskare i en analys vill förhålla sig reflexivt och se empirin från flera olika tolkningsmöjligheter (ibid.). Vi tolkar detta som att vara sann till sin slutsats, alltså att slutsatsen stämmer överens med det som framkommer i resultatet. Även om en slutsats kan visa på flera möjliga förklaringar eller tolkningar, är detta inte fel. I stället menar vi att detta ökar trovärdigheten i studien, genom att rapporteringen ger en bred bild av det sociala problemet. Kvale och Brinkmann (2014) menar att det är viktigt för trovärdigheten att forskaren vid en intervjustudie förstår och tolkar respondenternas svar såsom respondenterna menar, vilket även är viktigt vid transkriberingen av intervjun. Forskaren får på inget sätt förvanska den empiri som hen samlat in. Genom vårt val av intervjumetod samt respondentvalideringen fick respondenterna möjlighet att förtydliga och påtala eventuella feltolkningar. Att vi dessutom valde att inte förändra texten från taltext till skrivtext bidrar till att en förvanskning inte uppstod.
4.4.1.2 Pålitlighet
En bibehållen transparens genom hela forskningsprocessen, samt att redogöra för den i sin rapport, ökar pålitligheten (Bryman, 2018). Detta då pålitlighet i kvalitativa mått avser hur väl en person skulle kunna reproducera studien om hen önskade. Vår studie behandlar levande människor i en levande kontext, vilket innebär att det inte går att reproducera vår studie fullt ut. Att vi eftersträvat största möjliga tydlighet och transparens gällande vår process, kontakt med respondenter samt insamling av empiri, menar vi har ökat pålitligheten i vår studie.
För att upprätthålla den induktiva ansatsen har vi under studien förhållit oss starkt självkritiska och ständigt utmanat våra tolkningar, genom att se dessa från flera perspektiv. Vi är medvetna om att en helt induktiv ansats ej kunnat föras, då det kräver en objektivitet. Som levande varelser i en samhällskontext och med en kulturell förförståelse menar vi att det inte går att vara helt objektiv. Istället förhåller vi oss till vad Kvale och Brinkmann (2014) benämner som reflexiv
objektivitet; att forskaren är medveten om sitt eget bidrag till skapandet av kunskapen samt
genom detta även försöker se utanför den egna referensramen. Genom vår medvetenhet om hur vår förkunskap kan påverka oss, samt att denna medvetenhet utgör möjligheten att se förbi tidigare kunskap, menar vi att vi kan bibehålla en mer induktiv ansats till vår empiri.
Sida 27 av 61
eventuella feltolkningar i intervjuerna läste vi varandras transkriberingar efter att utskriften var klar. Detta skapade även en överensstämmande syn hos oss uppsatsskrivare på vårt material, vilket kan ses stärka pålitligheten (Bryman, 2018).
4.4.1.3 Överförbarhet
Kvale och Brinkmann (2014) menar på att det gäller att särskilja vad för typ av överförbarhet som avses. Sett till överförbarhet som en parallell till extern validitet kan tolkningen istället bli hur väl det går att använda studiens resultat i praktiskt arbete (Allwood & Erikson, 2017). Vi anser att det finns en användning av vår studie, där ett förändrat förhållningssätt från de professionella kan öka möjligheten för delaktighet för brukaren. Vi kan även se att detta i viss mån skulle kunna vara överförbart till andra brukargrupper, så länge det handlar om delaktighet.
4.4.2 Etiska dilemman
En viktig hörnsten för oss har varit att göra respondenterna delaktiga i forskningsprocessen. Detta genom att informera om kontexten kring intervjun, från konfidentialitet till vad för typ av analys som ska göras. Vi har även varit tydliga med respondenternas rätt att ta tillbaka sitt samtycke, samt vikten av att vi har deras samtycke att använda deras berättelser (Kvale & Brinkmann, 2014).
Sida 28 av 61
I all forskning föreligger en obalans i maktförhållanden, där forskaren har mer makt i och med större kunskap (Rogers, 2012). I vårt fall har vi intervjuat personer som garanterat har mer kunskap än vad vi som studenter har, vilket utjämnar denna obalans något. Vi har dock en makt i att vi vet vad som undersöks samt har tolkningsföreträde i analysen av empirin. För att justera maktbalansen något samt få respondenterna att känna sig mer bekväma vid intervjutillfället, fick de välja mötessätt, fysiskt eller digitalt, samt datum och tid för intervjun.
För att ytterligare påverka maktbalansen delgav vi respondenterna vår intervjuguide innan intervjutillfället, så att de kunde förbereda sig om de ville samt i viss mån bli insatta i intervjuprocessen (Bryman, 2018). En nackdel med detta är att svaren kan upplevas tillrättalagda. I vår kontext ser vi istället att detta är att föredra, då respondenterna har haft möjlighet att reflektera över sitt arbete baserat på intervjufrågorna vilket ger en mer fyllig empiri.
Konfidentialitet lyfts av både Vetenskapsrådet (2011) samt Kvale och Brinkmann (2014); “[...] vilken information som ska vara tillgänglig för vem” (ibid., s. 109). Vi försäkrade våra respondenter om att det endast var vi uppsatsskrivare som hade tillgång till inspelningarna, samt att det var endast de anonymiserade transkriberingarna som skulle användas för vår analys. Alla respondenter gav sitt godkännande till detta. Vi ansåg att det var viktigt att försäkra våra respondenter att ingen annan skulle ta del av inspelningarna av intervjuerna, vilka efter transkriberingen raderades. Detta minskade risken för ett etiskt dilemma som skulle uppstå om inspelningarna skulle spridas.
Det finns olika typer av konsekvenser av en kvalitativ intervju, som exempelvis en risk att respondenterna ångrar en del av det dem delar med sig av under intervjun (Kvale & Brinkmann, 2014). Genom att vi var noga med vår respondentvalidering där vi meddelade respondenterna inför intervjun att de skulle få ta del av transkriberingen, samt gav dem möjlighet att återkomma till oss med kommentarer eller funderingar kring transkriberingarna, anser vi att vi utifrån vår givna kontext har fullgjort vår ansvarsdel för att minska eventuella konsekvenser för våra respondenter.
5. Resultat och analys
Sida 29 av 61
bred och omfattande. Vi har därför begränsat oss till att enbart lyfta de mest framstående fynden gällande delaktighet.
Presenterade citat är anonymiserade samt justerade för lättare läsning genom borttagandet av eventuella talstödord (liksom, typ, ju) där de inte har ett direkt syfte för innehållet. Ord inom klamrar är förtydligande, fetade ord innebär en anonymisering samt understrukna ord är där respondenten betonat ordet. Hänvisning till respondenterna sker enligt vår anonymiseringsprocess, det vill säga H för handläggare och S för stödpersonal, följt av nummer.
5.1 Presentation av respondenterna
5.1.1 Respondenterna
Samtliga stödpersonalsrespondenter hade en utbildning relaterad till yrket, en del hade gymnasieutbildning och andra hade en högskoleutbildning. Respondenterna har varit yrkesverksamma inom socialt arbete mellan femton och tjugofem år, men endast en person har arbetat längre än fem år på sin nuvarande arbetsplats. Åldersspannet låg mellan fyrtio och sextio år.
Handläggarrespondenterna var i majoritet utbildade till socionomer på högskola eller universitet, en handläggare hade likvärdig högskoleutbildning. Det förekom vidareutbildning i form av fristående kurser eller masterutbildning på högskolenivå. Åldersspannet låg mellan trettio och sextiofem år, vilket även påverkade antal år i arbetet som handläggare, som var mellan ett och tjugofem år. Ingen av handläggarna hade arbetat längre än fem år på sin nuvarande arbetsplats.
5.1.2 Gruppboenden
Sida 30 av 61
5.2 Hur arbetar de professionella med brukardelaktighet?
Våra respondenter befinner sig i olika typer av arbetssammanhang, vilket innebär att tillvägagångssätten och möjligheterna för att göra brukaren delaktig skiljer sig åt. Vi har därför valt att presentera föreliggande resultat uppdelat på handläggare och stödpersonal.
5.2.1 Handläggare
Efter det att insatsen var beslutad och verkställd minskade handläggarnas interaktion med brukaren. Några av handläggarna hade en kontinuerlig kontakt med brukaren, men majoriteten berättade att de vanligtvis träffade brukaren vid uppföljningsmöten en gång per år. Fanns ett förändrat behov, exempelvis vid försämrat mående hos brukaren, kunde möten ske oftare.
Ja som med brukaren så klart om det går att kommunicera med brukaren så har man kontakt och planerar, men min roll som handläggare är ju… Jag ordnar med studiebesök, jag utreder, jag skriver en beställning, jag ordnar med inflytt, och så finns jag med om inget fungerar, men jag släpper ganska mycket när personen flyttar in. (H1)
I och med att handläggarna inte träffar brukaren lika kontinuerligt som stödpersonalen minskar även tillfällena att göra brukaren delaktig. Detta innebär på intet sätt att handläggarna inte försökte göra brukarna delaktiga när tillfälle gavs, vilket vi kommer att visa på nedan. Här ser vi att handläggarnas möjligheter att ge brukaren ett grundläggande erkännande begränsas av att de sällan träffar brukaren (Giertz, 2012; Honneth, 2003).
Brukarna beskrivs av handläggarna som brukargruppen med störst stödbehov som de handhar, där gruppboende är den högsta nivån av stöd en brukare kan få från socialtjänsten. Brukargruppens komplexitet framkommer genom att brukarna ofta har en samsjuklighet av olika funktionsnedsättningar, likväl som missbruksproblematik. Handläggarna beskriver dessutom att det inte är ovanligt att brukaren har svårt att tala, skriva eller beskriva sina behov.
[...] när man tänker på personer med kanske missbruk och flera
Sida 31 av 61
H4 visar i citatet ovan heterogeniteten i brukargruppen som beviljas gruppboende. Att erkänna brukaren som en person på flera olika nivåer i samhället och i problemgrupper som missbruk, utgör ett rättsligt erkännande (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Att erkänna brukarnas problematik i att uttrycka sig kan visa på en omsorgstanke om brukaren, vilket utgör ett grundläggande erkännande (ibid.).
När handläggarna pratade om delaktighet i intervjuerna framkom ett fokus på de lagar och regelverk som de måste förhålla sig till i relation till brukarens funktionsförmåga. Medan vissa handläggare pratade om delaktighet som att vara en del i beslutsprocessen, pratade andra om delaktighet som att vara inkluderad.
Det är ju komplicerat med socialtjänsten där det finns den här
maktutövande aspekten där vi också ska förhålla oss till lagar och regler. Men att vara delaktig som brukare handlar om att man blir tillfrågad vad man tycker och vad man själv vill och får vara med och styra den hjälp som man ska få. [...] Det är brukardelaktighet tycker jag. (H1)
Brukardelaktighet, men då skulle jag tänka den inkluderingen, att även fast man inte kan göra någonting själv, men att man ändå är delaktig på det sättet man kan, liksom genom stöd, för att ta del av allt i samhället så. (H4)
I citaten ovan synliggörs handläggarnas medvetenhet om föreliggande förutsättningar, som lagar och regler samt funktionsförmåga hos brukaren. Genom denna medvetenhet visar de på ett reflexivt förhållningssätt. H4 visar hur viktigt det är att trots begränsad påverkan ändå inkludera brukaren in i processen, utifrån de föreliggande förutsättningar. Handläggarna visar i citaten på ett erkännande av rättslig karaktär, då brukaren trots avsaknad av reell påverkan i beslutsbedömningen beaktas som kunskapsbärare (Giertz, 2012; Honneth, 2003).
Sida 32 av 61
Men samtidigt så vet vi ju att om personen inte vill ha hjälp med någonting så kan man inte tvinga, även om det skulle finnas, så att säga, stöd för det i lagstiftningen så är det inte praktiskt möjligt och det är inte önskvärt att gå en sån väg heller. [...] Men båda delarna måste kunna finnas med, alltså personen måste kunna bestämma själv men man måste också kunna säga ”nu ska vi göra så här”. Därför annars så kommer personen alltid tacka nej och då kommer personen att fara illa. Så det är en jättesvår balansgång, för personalen att jobba med personer som har kanske autism i kombination med en utvecklingsstörning som ofta tackar nej till hjälp. (H5)
Paradoxen tydliggörs i ovanstående citat. H5 visar på hur handläggaren respekterar brukarens självbestämmanderätt men samtidigt inte anser att brukarens val är det rätta. Brukaren får både ett erkännande och en missaktning på rättslig nivå genom detta (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Vi kan även se att brukaren ges en form av grundläggande erkännande, då handläggaren ändå visar omtanke om brukaren och inte vill att hen ska fara illa (ibid.).
Handläggarna hade ofta en stark förankring i lagtexter, särskilt när det kom till självbestämmanderätten. De menade att brukarens delaktighet stärktes genom deras möjlighet att tacka nej till en insats, något som de menade att man inte kunde tumma på. Vi ser ett dolt tvång inom insatsen, vilket inte handläggarna problematiserar i större omfattning. Det dolda tvånget menar vi föreligger då brukaren ofta inte ställs inför något annat alternativ än att ta emot insatsen som den erbjuds.
Men sen är det klart att vi har ju mer en generell dialog med den som ansöker, om att det är så här att man också behöver ta emot hjälp när man bor på en gruppbostad. För att annars blir det problematiskt [...] man kan ju inte tvingas till att ta emot hjälp, men att vi försöker vara tydliga med att man måste ta emot hjälp från personalen, att annars är det svårt att
bedöma behovet av tillsyn och omvårdnad dygnet runt. (H4)
Sida 33 av 61
Det bidrar även till ett rättslig erkännande i viss mån, att med rätt förutsättningar kan brukaren erkännas som en omdömesgill person.
Handläggarna lyfte olika strategier som de använde sig av för att öka brukarnas delaktighet, vilket ofta var strategier som den individuelle handläggaren själv hade kommit på eller tänkt ut, samt genom eget initiativ valt att testa i mötet med brukare. Då handläggarna främst träffar brukarna i möten berörde även strategierna dessa omständigheter. Flertalet poängterade att det var nödvändigt att planera in raster i möten, så brukaren skulle orka vara med på hela mötet och därigenom göras delaktig. En del tog upp strategier som bygger på att brukaren kan förbereda sig inför mötet, vilket dessutom utjämnar makten något. Detta möjliggjordes genom att brukaren fick en tydlig agenda över mötet eller ett frågeformulär som handläggaren skulle gå igenom på mötet. Strategiernas fokus låg vid återhämtning för brukaren, samt brukarens möjlighet att planera sin energinivå och deltagande i mötet. Brukarens delaktighet går ofta via brukarens representanter vid kommunikationssvårigheter, varför nedanstående citat visar på ett delaktighetsarbete som siktar lite högre.
Jag har provat att ha med ett A4-ark som jag själv har gjort, med en glad grön gubbe, en gul så här mellan gubbe och en röd ledsen gubbe, och så har jag ställt väldigt korta konkreta frågor och bett personen att peka. Och haft som, om vi haft ett uppföljningsmöte så har jag sagt att nu vill jag vara kvar själv med dig och så ska jag ställa några sista frågor. Och då får liksom personen peka. Det har väl fungerat sådär. *skratt* Personerna är inte vana vid det, jag är inte van vid det. (H5)
Våga att liksom kommunicera med personer som har… Det är hos
handläggaren också att man ska känna sig trygg i att liksom våga… liksom hur ska vi prata med varandra och hur ska det gå till och ja. (H2)
Ovanstående citat visar på ett erkännande av brukaren som en unik person med värdefull information och kunskap. Handläggarna ser brukaren som omdömesgill och giltigt rättssubjekt, vilket även innebär att de ser till allas lika värde, ett erkännande på rättslig erkännandenivå (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Trots den ovana vi kan ana från H5:s citat kan brukarens autonomi ändå stärkas.
Sida 34 av 61
dels att de kunde utgöra risker för missriktat erkännande. I vissa fall utgick handläggarna mer från sina egna förutsättningar än från brukarens funktionsnedsättning. Handläggarna agerar i all välmening men deras anpassning behöver inte nödvändigtvis innebära en effektiv anpassning för brukaren.
[...] Och annars är det väl kanske mer den här tydligheten, om det gäller personer som kanske har svårt att hänga med. Att man pratar enkelt, att man kanske skriver på tavla, ”nu ska vi prata det här”, ”hur fungerar det att bo hemma?”, ”nu ska vi prata om din fritid”, eller att man tydliggör det som går. [...] (H4)
Handläggaren ämnar ge brukaren ett erkännande på grundläggande erkännandenivå genom att se till brukarens specifika funktionsförmåga och -nedsättning (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Dock är det många inom denna brukargrupp som har svårt att läsa och skriva (Habilitering & hälsa region Stockholm, 2020), vilket gör att denna typ av erkännande inte alltid fungerar. Den uppfinningsrikedom och det lösningsfokus som krävs för att överbrygga eventuella hinder i mötet med brukaren, menar vi kräver en viss personlighet. Att handläggare lämnas ensamma i arbetet med att göra brukaren delaktig kan därför vara riskabelt. Om arbetssättet inte är lika inom kommunen, utan att ett bemötande beror på vilken personlighet handläggaren har riskeras rättssäkerheten. Dessutom kan detta bidra till att brukarens möjlighet till delaktighet varierar på grund av vilken handläggare hen har, inte genom deras olika förmågor. Genom att strategin inte utgör en policy eller för enheten erkänd arbetsmetod riskeras erkännandet på grundläggande likväl som på rättslig erkännandenivå (Heidegren, 2004).
5.2.2 Stödpersonal
Till skillnad från handläggarnas kontakt med brukaren sker stödpersonalens interaktion dagligen, i och med att de hjälper och bistår brukarna i vardagliga sysslor.
Vi blir ju på nåt sätt *skratt* allting här. Vi blir kockar och elektriker och It-tekniker och kuratorer och, alltså, vi får ju väldigt många yrkesroller… i och med det jobbet som vi gör, för att dom behöver ju så pass mycket hjälp med så många olika saker. (S3)
Sida 35 av 61
förekommer samsjuklighet, missbruk och psykosociala problem. Trots gruppens heterogenitet har de sitt stora stöd- och hjälpbehov gemensamt, vilket även överensstämmer med handläggarnas bild.
[...] till skillnad från när jag började på aktuell arbetsplats så var det ju väldigt, ja vad man nu ska säga, urtypiskt förr hur det såg ut. Med Downs syndrom och autism och lite så, idag har vi väldigt mycket psykiskt också. Så det är inte bara problematiken inom just omsorgsbehoven, traditionella, utan det börjar bli mer och mer missbruk och lite såna saker och olika bokstavsdiagnoser [...] (S4)
Vi tolkar stödpersonalens beskrivningar som att de såg brukarna som en heterogen grupp, samt att de uppmärksammade brukarnas funktionsförmåga och vad denna innebär. Genom att stödpersonalen beaktar de förändrade omsorgsbehoven hos brukargruppen, ger de dem ett grundläggande erkännande (Giertz, 2012; Honneth, 2003).
När stödpersonalen pratade om delaktighet framkom en delaktighet i form av brukarens rätt som fullvärdig samhällsmedlem. Flera respondenter utgick från sig själva för att visa på vad de ansåg att delaktighet innebär, vilket även skulle tillfalla brukaren. Samtidigt synliggjordes ett brukarperspektiv baserat på brukarens verkliga förutsättningar, vilket de menade utgjorde en delaktighet med andra förutsättningar än för icke funktionsnedsatta. Brukarens delaktighet i samhället tycker vi utspelar sig i vad stödpersonalen anser normala aktiviteter, dock på en för brukaren anpassad nivå.
[...] lika viktigt som det är för mig att vara delaktig i mitt liv och få möjlighet att kunna påverka och få bestämma, lika viktigt är det ju för person som bor på ett boende. Det är bara det att personer som bor på ett boende kanske behöver lite mer hjälp och stöd men deras rättigheter får man ju aldrig… Dom får man aldrig tumma på så att säga. (S1)
[...] det betyder att dom också ska ha möjlighet att delta i fritidssysselsättningar, i hobbyverksamheter, delta i kulturella
arrangemang, gå på restaurang. Ja, träffa varandra utanför sina arbeten och boenden. (S4)
Sida 36 av 61
erkännandet (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Det sociala erkännandet syns i stödpersonalens uttalande om brukarens självklara plats i en social gemenskap, där hen kan bidra med något individuellt till gemenskapen (Heidegren, 2004). Sett till sociala nivåns erkännande av brukaren som lika värd i gemenskapen, utgör detta indirekt ett rättsligt erkännande.
Brukarnas individuella behov innebär anpassningar från stödpersonalen vilket kan kollidera med det faktum att brukaren bor på ett gemensamt gruppboende, där många olika viljor och behov behöver samordnas under samma verksamhet. Ett sätt att dela på delaktigheten över boendet var boendemöten, något som majoriteten av respondenterna lyfte fram.
[...] till exempel har vi ju ett bomöte en gång i veckan, när alla som vill är med. Där vi pratar lite grann om, det är dels lite information från oss om saker och ting, och sen lite grann kring helgen. Vad man har för önskemål för aktiviteter eller nån som har någon egen plan eller så. […] Sen har vi också, att vi gör gemensamma aktiviteter, ganska många eller att vi är mindre grupper. Och det är ju ganska mycket styrt av vad dom vill göra då. [...] Alltså, vi försöker ju fråga dom så stor utsträckning som det går, i alla fallen där dom kan va med och tycka, det är ju även på det personliga planet, jamen ”vilken veckodag tycker du är bra för dig att handla på? [...] dom som kan göra sin röst gör det väldigt frekvent. Dom som har lite svårare kan man (ljudet försvinner) fråga lite mer enskilt. ”I morgon är det fredagsmiddag, har du något önskemål på maträtt?”. Dom kanske inte har så lätt att säga det i grupp. (S3)
Sida 37 av 61
Då brukarna lever sina liv på gruppboenden i samspel med många andra behöver de få utlopp för sin egen delaktighet. Stödpersonalen var för det mest samstämmiga kring brukarens delaktighet, där ett fokus låg på matsituationer. Delaktigheten synliggjordes i brukarens beslut om vad, vart, när och hur hen skulle äta.
Men när jag jobbade med två brukare som var lite mera med så att säga, med i matchen. Och då gjorde jag bilder på maträtter och så la jag fram två sådär och dom fick välja. Dom var väldigt engagerade i dom här
biljetterna, bilderna liksom och tittade och ”ja, vad ska vi välja” så där. Jag tyckte också det var roligt. (S2)
Dessa olika val tolkar vi som en ökad möjlighet för delaktighet till brukarna än ett ja eller nej till en maträtt skulle ge. Ett grundläggande erkännande finner vi i att stödpersonalen tar hänsyn till brukarnas funktionsförmåga, vilket i kombination med att få göra egna val troligen stärker brukarens självförtroende (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Ett ökat antal alternativ ser vi dessutom som ett rättsligt erkännande då brukaren anses vara omdömesgill gällande maten genom att kunna ta beslut och se för- och nackdelar (ibid.). Detta i sig kan skapa förutsättningar för att brukaren vågar vara mer delaktig och uttala sig om sin vilja (Honneth, 2003).
Individuella kvaliteter ansågs av stödpersonalen som viktiga aspekter för brukarens delaktighetsgörande. En egenskap stödpersonalen lyfte som viktig var sin egen uppfinningsrikedom i arbetet med brukarens funktionsförmåga och att utnyttja möjligheterna där brukaren kunde ta egna beslut. Att känna brukaren var också av vikt för att kunna läsa av brukarens kroppsspråk, vilket gav brukaren möjlighet att uttrycka sig.
Väldigt lite ruljangs, vilket gör att vi självklart är trygga med oss själva, också känner våra boenden väldigt väldigt väl [...] vi har väldigt, ja, där funkar våra boenden väldigt bra. Det är också för att vi har, som jobbar här, har jobbat här så länge så att vi har lärt oss vad kroppsspråk och sådana saker betyder. (S4)
Sida 38 av 61
5.3 Vilka begränsningar i arbetet med delaktighet
synliggörs av de professionella?
Vid tematisering och analys av empirin synliggjordes begränsningar i de professionellas arbete med delaktighet för brukarna. Trots de olika ansvarsområdena som föreligger för våra respondenter har vi funnit likheter i begränsningarna, varför vi här vill synliggöra vart de samstämmer och vart skillnaderna finns.
5.3.1. Personal och tid
Tidsbrist ansågs som en återkommande utmaning i arbete med delaktighet. För att göra brukaren fullt delaktig vid beslut menade respondenterna att de måste ge brukaren tid att förstå situationen hen befinner sig i, förstå vad den professionelle säger och vill, samt förstå konsekvenser av sina val.
Ja, det är ju tidsaspekten tänker jag. Bemanningen och tiden och vad man hinner lägga ned på uppföljningar… Och, ja, ta sig an det här med hur personen kommunicerar och… vilja ha delaktighet. [...] Ja, det är väl det. Och sen kommunikationshandikapp och oförmåga, alltså att hitta
kommunikationssätt […] (H2)
Brist på tid påverkades även av personalomsättning och antal brukare på boendet. Personalomsättningen menade respondenterna kunde utgöra en otrygghet hos brukaren, vilket fick konsekvensen att hen inte yttrade sina åsikter. Brukartätheten skapade tidsbrist, vilket innebar att stödpersonalen saknade tid att ge brukarna en guldkant på vardagen, något som de önskade.
"Och det kan vara också, alltså man ser ju skillnad på vissa ställen, är det så att personalen, boendepersonalen har jobbat där många år, då är det väldigt tryggt för dom här personerna. Men börjar vi få en rundgång på att folk slutar mycket, då blir dom väldigt otrygga och det gör att dom också säger ”nej, nej”, dom vill inte släppa in någon, dom har inte något förtroende, dom är inte riktigt trygg med den här personalen." (H3)
