SAMMANFATTNING
Samhällets gemensamma uppgifter finansieras genom beskattning. Man skiljer emellertid på begreppen skatt och avgift. Skillnaden är att skatt saknar direkt motprestation. Övriga grundläggande begrepp inom skatterätten är skattesubjekt, skatteobjekt och skattebärare. Skatter är antingen direkta eller indirekta. Inkomstskatten utgör en direkt skatt medan mervärdesskatten däremot är en indirekt skatt. Mervärdesskatten är en generell konsumtionsskatt. Skattesubjektet övervältrar skatten på konsumenten genom att vid vidareförsäljning alltid inkludera mervärdesskatten i sitt pris. Näringsidkaren betalar in mervärdesskatten till staten och får i gengäld dra av ingående mervärdesskatt från andra näringsidkare.
EG-rättens regelverk består av primär- och sekundärrätt. Allmänna rättsprinciper tillhör primärrätten. De uttrycker grundläggande värderingar inom gemenskapsrätten. Förordning, direktiv och beslut är exempel på sekundärrättsliga källor. Mervärdesskatteområdet är harmoniserat genom direktiv, mervärdesskattedirektivet. De tolkningsprinciper som EG-domstolen nyttjar ska även tillämpas vid tolkning av nationella mervärdesskatterättsliga spörsmål.
Medlemsstaterna kan i enlighet med artikel 395 i mervärdesskattedirektivet införa regler mot skatteundandragande och skatteflykt. Det krävs emellertid ett godkännande från rådet i varje enskilt fall för att få frångå direktivbestämmelserna. Svenska mervärdesskattelagen saknar bestämmelser mot skatteflykt och skatteundandragande. Mervärdesskattelagen omfattas därtill inte av
skatteflyktslagen. År 2006 bedömde EG-domstolen
förfarandemissbruksproblematiken i målen Halifax, Huddersfield och BUPA. Rättsfallen berör mervärdesskatterättsliga transaktioner som har utförts i syfte att erhålla skattefördel genom att uppnå avdrag för ingående moms. EG-domstolen fastställer i Halifax-målet att principen om förbud mot förfarandemissbruk är tillämplig på mervärdesskatteområdet om ifrågavarande transaktioner resulterar i en skattefördel som strider mot mervärdesskattedirektivets syfte. Objektiva omständigheter ska vidare påvisa att transaktionernas huvudsakliga syfte var att uppnå skattefördel.
Skatteverket anser att principen om förbud mot förfarandemissbruk ska betraktas som en allmän rättsprincip. Principen behöver således inte implementeras med nationell rätt för att vinna rättlig verkan.
Kammarrätten i Göteborg anser däremot att
förfarandemissbruksprincipen tillhör mervärdesskattedirektivets bestämmelser. Direktivbestämmelser kan inte ges direkt effekt om de är till nackdel för den enskilde. En EG-konform tolkning av principen begränsas även av legalitetsprincipen. Förfarandemissbruksprincipens tillämplighet preciserades år 2008 av EG-domstolen i Part-Service-målet.
Transaktionernas syfte behöver inte enbart vara skattefördel. Det räcker om transaktionernas huvudsakliga syfte är det. Halifax-målet exemplifierar endast en lägsta gräns för när förfarandemissbruk kan anses föreligga.
Det föreligger meningsskiljaktigheter huruvida principen om förbud mot förfarandemissbruk ska tolkas som en allmän rättsprincip eller tolkningsprincip. Betraktas principen som en tolkningsprincip fungerar den främst som ett hjälpmedel på mervärdesskatteområdet. Principen kan emellertid anses tillhöra primärrätten då Halifax-målet inte baseras på direktiv. En skatteflyktsklausul på mervärdesskatteområdet är då inte nödvändig eftersom förfarandemissbruksprincipen istället kan tillämpas.