Examensarbete på kandidatnivå, 15 hp Enheten för polisutbildning
Höstterminen 2020
Polisers erfarenhet av särskilt
utsatta områden
Upplevda framgångsfaktorer i två
lokalpolisområden
Abstract
This is a qualitative research study that examines police officers who work in socially vulnerable areas. The purpose of this study is to investigate which success factors these police officers have identified when working in socially vulnerable areas. The study was performed using five interviews, these interviews were then analyzed using
thematic analysis. This research show that the key success factors identified by the police officers were relationship building, cooperation between agencies and a common situational picture. The conclusion is that police officers should focus on creating relationships with the citizens, with focus on juvenile youths, but the police
itself should put more emphasis on cooperation between agencies and develop a common situational picture, so that everyone is working to achieve the same goals
Förord
Arbetet med denna uppsats har varit oerhört givande, och det har gett mig en djupare förståelse kring polisens arbete i särskilt utsatta områden. Den har också gett mig nya verktyg och ett delvis nytt synsätt gällande mitt eget arbete i särskilt utsatta områden.
Jag vill med detta förord bara rikta ett stort tack till min familj. Ni har varit ett ovärderligt stöd i arbetet med denna uppsats, och jag hade inte klarat det utan er. Tack!
Jag vill också uttrycka min stora tacksamhet till min handledare Johanna Sundqvist, som med sina kloka tankar och synpunkter har varit en starkt bidragande faktor i arbetet kring denna uppsats.
Tack också till mina intervjupersoner och de båda lokalpolisområden som jag har undersökt. Ni har bidragit med er tid, och med ett stort intresse bidragit med både er kunskap och era tankar. Ni gör ett fantastiskt arbete!
Mölndal 2021-01-10
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 5
1.1 Bakgrund ... 5
1.2 Syfte ... 7
1.3 Definitioner ... 7
1.3.1 Definition av särskilt utsatt område ... 7
1.4 Avgränsningar ... 8
1.5 Relaterad forskning ... 8
1.5.1 Teorier om särskilt utsatta områden och dess invånare ... 8
Social desorganisation och kollektiv förmåga ... 8
Ungdomsbrottslighet ... 9
1.5.2 Tidigare åtgärder och framgångsfaktorer i det polisiära arbetet i särskilt
utsatta områden ... 10
Åtgärder enligt Brottsförebyggande rådet ... 10
Problemorienterat polisarbete ... 10
Lokalbaserat polisarbete (Community-policing) ... 11
Samverkansmodeller ... 13
2 Metod ... 14
2.1 Urval ... 15
2.2 Studieobjekt ... 15
2.3 Datainhämtning ... 16
2.4 Tillförlitlighet och reliabilitet ... 17
2.5 Etiska grundprinciper ... 18
2.6 Metodreflektion ... 18
3 Resultat ... 19
3.1 Att bygga relationer, trygghet och närvaro ... 19
3.2 Samverkan ... 21
3.3 Lägesbild ... 22
4 Diskussion ... 23
Vilka framgångsfaktorer identifieras? ... 23
4.1 Slutsatser ... 27
Referenser ... 29
Bilaga ... 34
5
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Sverige har under en längre period präglats av en massiv medierapportering gällande problematiken med våld och hot i vissa förorter och särskilt utsatta områden. Polismyndigheten började föra statistik över antal skjutningar i november 2016. Under 2019 hade Sverige 334 bekräftade skjutningar, med totalt 42 personer avlidna och 120 personer skadade. Mellan januari 2017 och november 2020 har det i snitt skett 326 skjutningar per år, 43 personer avlidna och 125 skadade (Polismyndigheten, 2020c). Skjutningar och sprängningar har gått från helsidesartiklar till att bli små notiser, och många politiker försöker överträffa varandra i vilka åtgärder som skall vidtas för att komma till bukt med dessa problem, bland annat har det föreslagits att visitationszoner skall införas (Moderaterna, 2020) och att militären skall kunna sättas in vid våldsamma upplopp (Bråstedt, 2018). Ulrika By (2016) skriver i Dagens Nyheter att samhällsviktiga funktioner har lämnat dessa områden, till exempel Försäkringskassan, Skatteverket och Pensionsmyndigheten, och att det nästan bara finns polisen kvar som samhällets ansikte utåt. Detta kan sända signaler till invånarna i dessa områden att myndigheterna på ett sätt utesluter dem från samhället, och det finns en risk att det också påverkar förtroendet för myndigheter hos invånarna. I Polismyndighetens rapport om utsatta områden från 2017 bekräftas att tröskeln för hot och våld mot polis har sänkts de senaste 10 åren, det förekommer både direkta och subtila hot mot den enskilde polisen och dess anhöriga (Polismyndigheten, 2017), att poliser och rättsväsendet har utsatts för både sprängningar och skjutningar i särskilt utsatta områden går också att läsa i media (Carlsson Tenitskaja et al., 2017; Johansson 2014). Det är därmed av största vikt att undersöka detta område vidare, och hur polisen kan arbeta förebyggande för att minska den problematik som finns.
I regleringsbrevet från Regeringen till Polismyndigheten för budgetåret 2018 fick Polismyndigheten i uppdrag att beskriva hur de långsiktigt skall arbeta mot särskilt utsatta områden, vilket resulterade i en strategisk plan (Polismyndigheten 2018). Strategin är uppdelad i tre olika huvudinriktningar. Dessa är:
• Närvarande polis • Synkroniserad förmåga • Samverkan
6
områden kan inte lösas av enbart Polismyndigheten. För att komma till rätta med problematiken krävs det att hela samhället arbetar tillsammans och tar ett krafttag mot problematiken. En nyckelfaktor är att polisen samverkar med andra samhällsaktörer. Samverkan i särskilt utsatta områden skall ske långsiktigt med ett förebyggande och repressivt arbete där man hela tiden strävar efter att involvera nya samhällsaktörer. Polisen skall upprätthålla lag och ordning och på så sätt ge andra aktörer möjlighet att verka och etablera sig i dessa områden (Polismyndigheten, 2018).
Hur polisen skall arbeta är reglerat i polislagen. I polislagens första paragraf står det att polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet och tillförsäkra allmänheten skydd och hjälp (Polislagen, 1984). Allmän ordning och säkerhet skall uppfattas som att polisen har både en skyldighet och en befogenhet att förebygga, förhindra samt att vidta åtgärder mot överträdelser av straffsanktionerade normer (Berggren och Munck, 2019). Detta uppdrag blir extra viktigt i särskilt utsatta områden där det är tydligt att fler invånare känner sig otrygga jämfört med andra områden i landet (Brottsförebyggande rådet [BRÅ], 2016). Vidare står det i polislagens andra paragraf att till Polismyndighetens uppgifter hör att förebygga och förhindra brottslig verksamhet (Polislagen, 1984). Det brottsförebyggande som åsyftas här är brottsförebyggande verksamhet likt skolundervisning och ungdomsverksamhet samt att informera allmänheten om risken för att bli utsatt för brott, och vad invånare kan vidta för åtgärder för att öka sitt eget skydd mot brott (Berggren & Munck, 2019). Det är en del av det brottsförebyggande arbetet Polismyndigheten arbetar med som direkt riktas mot allmänheten. Målet för Polismyndigheten är att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Detta görs genom flera olika metoder och åtgärder. Exempel på dessa metoder är bland annat grannsamverkan mot inbrott, Kronobergsmodellen som riktar sig mot langning av alkohol och fylleri bland ungdomar (Polismyndigheten 2020a), EST (Effektiv samordning för trygghet) är ett arbetssätt där polis, kommun och fastighetsägare samverkar och där modellen utgår från ett kunskapsbaserat brottspreventivt arbetssätt (BRÅ, 2019) samt SIG (Sociala insatsgrupper) som förklaras ytterligare i stycke 1.5.2.
Det finns dock ett behov av mer studier kring hur poliser ska arbeta brottsförebyggande i särskilt utsatta områden (BRÅ, 2016), samt vad poliser som arbetar i dessa områden uppfattar som framgångsrikt. Problemställningen i den här studien handlar om vilka framgångsfaktorer som medarbetare inom polisen upplever när de arbetar i särskilt utsatta områden samt vilka eventuella risker gällande polisiärt arbete som finns.
7
1.2 Syfte
Syftet med denna studie är att undersöka vilka framgångsfaktorer och eventuella risker som poliser från två olika lokalpolisområden upplever gällande polisiärt arbete i särskilt utsatta områden.
1.3 Definitioner
1.3.1 Definition av särskilt utsatt område
Det finns ett antal definitioner av särskilt utsatta områden (BRÅ, 2015a; Polismyndigheten, 2017; Regeringskansliet, 2012). Polismyndighetens definition av ett särskilt utsatt område är att det är en geografiskt begränsad plats, där den socioekonomiska statusen är låg och där kriminella element påverkar lokalsamhället. I dessa områden finns det ett flertal riskfaktorer. Dessa riskfaktorer kan i sin tur leda till arbetslöshet, bristande skolgång samt låga framtidsutsikter. Det är ett område där kriminaliteten har fått ett starkt fäste genom åren och där ungdomar är en särskild riskgrupp, då de lätt kan påverkas av normbrytande beteenden, närvaron av kriminella personer samt en generell lägre kollektiv förmåga i området jämfört med andra. Polismyndigheten har gjort bedömningen att den verksamhet som står för större delen av problematiken i dessa områden är försäljning och distribuering av narkotika. Detta leder i sin tur till konflikter mellan olika aktörer, och är också grunden till den stora mängd dödsskjutningar som har skett framförallt i Malmö, Stockholm och Göteborg (Polismyndigheten, 2017).
Regeringskansliet använder inte definitionen särskilt utsatt område, utan talar istället om urbana utvecklingsområden (URBAN 15). Dessa är stadsdelar med utbrett utanförskap som omfattas av regeringens urbana utvecklingsarbete (Regeringskansliet, 2012). I rapporten ”Urbana utvecklingsområden – Statistisk uppföljning utifrån sju indikatorer” så beskrivs det sju olika indikatorer som kännetecknar ett område som omfattas av urbant utvecklingsområde. Dessa sju är bland annat andel med långvarigt försörjningsstöd, andel unga som varken förvärvsarbetar eller studerar, antal grundskoleelever som är behöriga till gymnasiet samt andel anmälda brott och känsla av otrygghet och oro för brott (Regeringskansliet, 2012). Brottsförebyggande rådet skriver i sin rapport ”Kunskapsbaserat arbete i utsatta områden” att utsatta områden är stadsdelar som under många år haft problem i form av brottslighet samt upplevd otrygghet (Brå, 2015a). Utöver polisens definition av särskilt utsatt område så finns också begreppen riskområde samt utsatt område. Utsatt område uppfyller till viss del kriterierna för särskilt utsatt område, men läget är inte lika akut. Riskområde skall ses som en mellannivå mellan utsatt område och särskilt utsatt område, där något eller några av kriterierna för särskilt utsatt område saknas (Polismyndigheten, 2017).
8
men det är lätt att mäta hur många grundskoleelever som gått ur grundskolan med gymnasiebehörighet.
1.4 Avgränsningar
Polismyndigheten i Sverige består av 7 regioner. Region Syd, Väst, Öst, Mitt, Stockholm, Bergslagen samt Nord. Dessa polisregioner är uppdelade i polisområden, som därefter delas in i lokalpolisområden. I rapporten Kriminell påverkan i lokalsamhället av NOA kan man utläsa att det i Sverige finns 22 särskilt utsatta områden (Polismyndigheten, 2019). Kraven för denna studie var att de lokalpolisområden som skulle jämföras hade minst ett särskilt utsatt område, samt att lokalpolisområdet låg i en storstad. Utifrån dessa kriterier valdes två lokalpolisområden ut som sett till invånarantal och geografisk storlek är relativt homogena.
För att det skall vara hanterbart inom ramen för en kandidatuppsats kommer studien att omfatta enbart två lokalpolisområden, från två olika storstäder där båda har särskilt utsatta områden. Anledningen till denna avgränsning beror på att det är färre skillnader resursmässigt (antal poliser anställda) i jämförelsen av två storstäder samt att i en jämförelse av fler än två lokalpolisområden så hade analysmaterialet blivit för stort att hantera.
Den här uppsatsen har som fokus att studera polisens arbete i särskilt utsatta områden. Uppsatsen undersöker inte hur andra myndigheter eller samhällsaktörer bedriver sitt brottsförebyggande arbete eller deras arbete mot organiserad brottslighet, trots att sådant arbete finns och är viktigt i dessa områden.
1.5 Relaterad forskning
I denna del redogörs för forskning kopplat till uppsatsens huvudområde. Den tidigare forskningen i området fungerar i denna studie som stöttepelare till analysen av resultatet, och den lyfter även upp teoretiska begrepp som är relevanta vid analysen.
1.5.1 Teorier om särskilt utsatta områden och dess invånare
Social desorganisation och kollektiv förmåga
Forskning och teorier kring särskilt utsatta områden grundades tidigt. Under 1920-talet utvecklades Chicagoskolan, där det studerades kriminologi utifrån ett sociologiskt perspektiv. Genom att forskarna Shaw & McKay (1942) hämtade in underlag från ungdomsdomstolen över pojkar som blivit dömda för brott, för att sedan markera ut hemadresser på en karta över Chicago, kunde man utläsa brottsligheten över tid i områden, och också se den negativa relationen mellan begånget brott och avstånd från centrumkärnan. Utifrån denna forskning utvecklades den sociala desorganisationsteorin (Anselin, 2008). Grundidén för den sociala desorganisationsteorin var att områden som hade låg socioekonomisk status, hög grad av etniska minoriteter och en hög befolkningsomsättning var socialt desorganiserade, och därför också mer utsatta för brottslighet (Shaw & McKay, 1942).
9
invånarna mindre förtroende för varandra, invånarna vill eller vågar inte ingripa om de ser någonting som de tycker är fel, samt att de inte heller tar ansvar för sitt område, vilket ofta visar sig i nedgångna byggnader, skräp och graffiti (Sampson, 2006).
Ungdomsbrottslighet
En viktig del i det brottsförebyggande arbetet är tidiga insatser mot ungdomar som är på väg in i kriminalitet. Enligt skolundersökningen om brott som genomförts av BRÅ 2017 har nästan hälften av alla elever i årskurs 9 svarat att de har begått någon form av brott minst en gång under senaste tolv månaderna (BRÅ, 2017). Hallin (2020) skriver att socialt nedbrytande beteende gällande ungdomar handlar om att den unge personen avviker från de grundläggande normer som finns i samhället. Forskning visar att det finns flera risk- och skyddsfaktorer som påverkar om en ung människa utvecklar ett kriminellt normbrytande beteende eller inte. Då det inte finns en enskild faktor som ligger bakom detta beteende, kan en utveckling av dessa ske på lite olika vägar, vilket ger att det inte finns en specifik insats eller grupp av insatser man kan genomföra för att bryta detta (Hallin, 2020).
Vidare i Hallins text beskrivs den sociala utvecklingsmodellen. I den har forskare identifierat fyra huvudkomponenter som är viktiga för om en ung människa väljer att leva enligt samhällets normer eller enligt kriminella normer. Prosociala aktiviteter är ett socialt beteende som gynnar andra personer eller samhället som helhet, till exempel volontärarbete eller att sociala normer efterlevs. Dessa fyra huvudkomponenter är:
• ”Möjligheter att engagera sig i antingen prosociala eller normbrytande
aktiviteter och umgänge med andra.
• Grad av engagemang i prosociala respektive normbrytande aktiviteter och
umgängeskretsar
• Förmåga att delta i prosociala respektive normbrytande aktiviteter och
umgängeskretsar
• Grad av förstärkning eller belöning som den unge upplever sig få av sitt
deltagande i prosociala eller normbrytande aktiviteter och umgängeskretsar.” (Hallin, 2020, s. 82)
10
1.5.2 Tidigare åtgärder och framgångsfaktorer i det polisiära
arbetet i särskilt utsatta områden
Åtgärder enligt Brottsförebyggande rådet
Brottsförebyggande rådet kom år 2016 ut med en rapport som heter ”Insatser mot brott och otrygghet i särskilt utsatta områden”. Rapporten är tänkt till poliser samt andra aktörer som verkar i dessa områden där Brå har identifierat framgångsfaktorer, metoder samt arbetssätt. I rapporten går det att läsa om tre huvudområden som man har riktat in sig på:
• Förebygga och beivra brottslighet • Ökad trygghet samt
• En starkare relation mellan befolkningen och rättsväsendet, men också mellan befolkning och övriga brottsförebyggande myndigheter.
Genom Nationella trygghetsundersökningar (NTU) syns skillnader mellan boende i särskilt utsatta områden jämfört med övriga områden när det gäller risken för att bli utsatt för våldsdåd eller egendomsbrott. Det som är tydligt, och som inte syns i NTU, är att det finns ett större problem med ordningsstörningar, exempelvis buskörning med mopeder, narkotikahandel samt nedskräpning. Rapporten tar också upp att det finns relativt lite forskning och studier angående hur polisen skall arbeta för att beivra brott i särskilt utsatta områden. Genom metaanalyser och kunskapssammanställningar så har man kommit fram till ett antal effektiva insatser och arbetssätt.
Fler poliser ser ut att kunna bidra till färre rån, inbrott och stölder. Fler poliser i ett område ser dock inte ut att påverka antalet våldsbrott. Det går att se en framgång i att använda polisresurser på platser och tider som är särskilt brottsutsatta (den så kallade hot spot-metoden). Det går också att se en effekt i att punktmarkera högaktiva kriminella individer, och även en kombination mellan punktmarkering och förstärkta sociala insatser, den så kallade pulling levers-modellen. Denna modell riktar sig till högaktiva kriminella aktörer som löper en hög risk för att utsättas eller utsätta någon för ett våldsbrott. Huvuddragen är att polisen hårdbevakar vissa särskilt utvalda individer, samtidigt som insatser sker från socialtjänsten och skolans sida, och där man även informerar dessa individer om insatsen (BRÅ, 2016). Ett exempel på denna metod är Malmöpolisens arbete med ”Sluta skjut”, där polisen i samarbete med kommunen och andra aktörer arbetar för att minska antalet skjutningar och andra grova våldsbrott (Malmö stad, 2020).
Att arbeta med att ingripa och klara upp brott är en insats med polisen som central aktör. De andra två insatserna som nämns i rapporten där polisen är central aktör är problemorienterat polisarbete samt lokalt dialogbaserat arbete (BRÅ, 2016).
Problemorienterat polisarbete
11
och i en rapport från 1987 av Eck & Spelman introducerades den så kallade SARA-modellen (Scanning-Analysis-Response-Assessment). Skanning innebär att identifiera ett problem, se den bakomliggande händelsen och definiera problemet. Därefter genomför man en analys för att få en bild av vilka orsaker som är bidragande till problemen. Åtgärdsdelen går ut på att söka möjliga lösningar för att minska problemet, och här inte bara utgå från grunderna med att identifiera, gripa och lagföra utan att hitta andra lösningar som fungerar lika effektivt (Polismyndigheten 2020b). Under reaktionsdelen genomförs en insats vars syfte är att förhindra brottsligheten i framtiden, exempelvis genom att eftersöka gärningspersoner eller förändra den fysiska omgivningen (Holmberg, 2016). När man sedan genomfört detta utvärderas åtgärderna och vilken effekt som har uppnåtts. Denna metod används på platser där man kan se att det finns en risk att bli utsatt för brott, eller platser där man vet att brott begås (Polismyndigheten 2020a), så kallad ”situationell prevention”.
Lokalbaserat polisarbete (Community-policing)
På 1990-talet genomförde svensk polis en reform som gick under namnet närpolisreformen. Syftet med denna reform var att decentralisera beslut, öka medborgarnas inflytande och att det brottsförebyggande arbetet skulle ligga i fokus (Furuhagen, 2009). Tanken var också att polisen skulle bli mer närvarande bland lokalbefolkningen, polisen skulle fotpatrullera och öka förtroendet hos medborgarna och varje polis skulle vara lokalt förankrad i sitt område. Det som föranledde detta var inspiration från brittisk och amerikansk polis som arbetat enligt konceptet ”community policing” och ”problembased policing” (Furuhagen, 2009). Community-oriented policing (COP) eller ”community policing” är en arbetsmetod inom polisarbete som involverar lokalsamhället. Den utvecklades under 1990-talet i Storbritannien och USA och redan i slutet på 1990-talet så svarade 85 % av amerikanska polismyndigheter att de hade eller skulle införa metoden (BRÅ, 2016). Grundtanken med modellen är att beslutsfattandet skall flyttas till poliser på gatan, som tillsammans med boende i ett område analyserar vilken lokal brottslighet de vill att polisen skall prioritera och åtgärda. Genom att involvera lokalbefolkningen får polisen en unik inblick i vilken brottslighet det är som medborgarna vill prioritera samt åtgärda (Gill, et. al, 2014). Poliserna ute på gatan lär sig också att identifiera och analysera problem (Gundhus, 2016).
Genom lokalbaserat polisarbete ökar polisen sitt samarbete med lokalsamhället, offentliga aktörer, men också med näringsverksamheter samt frivilligorganisationer. Ett exempel på lokalbaserat polisarbete är grannsamverkan, där grannar patrullerar sitt närområde och hör av sig till polisen om det inträffar någonting (Gundhus, 2016).
12
I polismyndighetens uppdragsbeskrivning för områdespoliser skall områdespoliser arbeta kontaktskapande, brottsförebyggande och trygghetsskapande. Ett av syftena med områdespoliser är att bidra till att Polismyndigheten uppfyller de medborgarlöften och samverkansöverenskommelser som finns. Något som också är tydligt är att erfarenhet av problemorienterat polisarbete och kunskap om lokalt polisarbete är en grundförutsättning för att arbeta som områdespolis (Polismyndigheten, 2015).
Manne Gerell (2020) skriver i boken ”Att vända utvecklingen: från utsatta områden till trygghet och delaktighet” att områdespoliser är tänkta att stå för det brottsförebyggande arbetet och kommunpoliser skall arbeta mer strategiskt, och samverka med andra aktörer, och också ofta med medborgarlöftena. Vidare skriver han att definitionen av områdespoliser är relativt diffus, att det varierar i olika delar av landet, samt att det verkar finnas tre olika typer av områdespoliser.
• De som arbetar uteslutande förebyggande med problemorienterat polisarbete och de som arbetar uteslutande repressivt, genom exempelvis civil spaning.
• En kombination mellan ovanstående där poliserna arbetar uniformerat och mer med ordningshållning, där fokus mer ligger på vanligt polisarbete än problemorienterat polisarbete.
• Att det inte finns några områdespoliser alls, utan att istället involveras alla ingripandepoliser till att arbeta mer förebyggande.
13
• Lekfullhet och humor kan användas som relationsskapande i kontakt med ungdomar. Att avväpna en situation där ungdomar är motvilliga att prata med polisen, eller att ungdomarna själva använder humor för att skämta bort tidigare ingripande som har skett med poliserna.
• ”Att rädda ansiktet”. Studien konstaterar att när poliser träffar ungdomar och skall tillrättavisa eller genomföra en tvångsåtgärd, exempelvis en visitation, så är det att föredra att ta med ungdomen en bit bort, så att ungdomen inte tappar ansiktet inför sitt kompisgäng eller familj, samt att minska risken för att skapa en negativ erfarenhet av polisen (Pettersson, 2012).
Samverkansmodeller
För att samhället skall nå framgång i särskilt utsatta områden så krävs det att myndigheter arbetar med samverkan, samt att det också finns en gemensam lägesbild. Alla aktörer som verkar i ett område behöver ha kunskap om hur bland annat brottsligheten och den socioekonomiska utsattheten ser ut. Finns det inte en gemensam lägesbild blir det svårt att nå framgång, och komma fram till vilka åtgärder som är lämpliga att vidta (Hallin, 2020). Polisen anser att det aldrig har varit mer aktuellt med samverkan, och att varje aktör tillför specifika resurser och kompetenser för att tillsammans lösa lokala problem (Polismyndigheten, 2020f). Polisen skall inte bara samverka externt med andra aktörer, det är lika viktigt att det samverkas internt. Polismyndigheten består av ca 30 000 anställda på olika enheter, men där den externa samverkan ofta får gå före den interna (Westerdahl, 2020).
Justitiedepartementet kom år 2017 ut med rapporten ”Tillsammans mot brott – ett nationellt brottsförebyggande program”. Målsättningen i rapporten var att berörda aktörer samverkar för att förebygga brott, på lokal, regional samt nationell nivå, att fler aktörer involveras i brottsförebyggande frågor, att identifiera lokala behov samt att samverkan omfattar både socialt och situationellt brottsförebyggande arbete. Emersons (2012) definition av samverkan innebär att aktörer samarbetar konstruktivt inom flera områden. Detta samarbete kan ske på flera olika nivåer, mellan offentliga aktörer men även mellan privata samt frivilliga. Denna samverkan kan ske fysiskt, men också digitalt eller via telefon. Syftet är att de aktörer som är inblandade är överens om vad som skall prioriteras. För att få till ett framgångsrikt brottsförebyggande lokalt så krävs det därmed att polis och kommun samverkar. När man skall organisera samverkan mellan polis och kommun krävs det bland annat strukturer, strategier och samordnare som har ansvar för samverkan. Kommun och polis delar sina lägesbilder till en gemensam lägesbild, vilket gör det lättare att identifiera problemområden samt att vidta eventuella åtgärder (BRÅ, 2020).
14
Garland skrev redan 1996 om ”responsibilization strategy”, där myndigheter istället för att arbeta direkt mot brottslighet via polis, åklagare och domstol, arbetar med att aktivera icke-statliga organisationer att ta del i det brottsförebyggande arbetet. Inte för att myndigheter ska bli av med ansvaret, utan de ska istället ta en övergripande roll och dela ansvaret med hela samhället (Garland, 1996).
Att myndigheter delegerar ansvaret bidrar till att kommunerna får praktiskt stöd, och civilsamhället uppmuntras att aktivt ta del i det brottsförebyggande arbetet (Gundhus, 2016). Det går dock att se att polis och kommun har störst inflytande, och att medborgarnas engagemang är lågt, enligt en kartläggning av 232 lokala brottsförebyggande råd som har genomförts (Gustafsson et al., 2005).
SSPF är en modell för samverkan som har varit verksam i Göteborg sedan 2007. Det är ett samverkansprojekt mellan Skola-Socialtjänst-Polis-Fritid, som infördes i Göteborg på grund av den ökande otryggheten som ungdomsgäng skapade. Grunden till modellen var att komma tillrätta med stuprörsproblematiken, som gjorde att de olika aktörerna inte hade möjlighet att dela information med varandra. Modellen är uppbyggd så att det finns en styrgrupp som verkar på strategisk nivå, en samordnare (koordinator) som tillhör ett kommunalt parti, samt en arbetsgrupp som verkar på individnivå. Båda dessa grupper innefattar aktörer från alla fyra komponenter i modellen. Arbetsgruppen arbetar med att identifiera ungdomar som är i riskzon för narkotikamissbruk samt kriminalitet, och tillser att de får rätt insatser i tid, för att vända eller motverka detta beteende (BRÅ, 2015b).
En annan liknande modell som Polismyndigheten arbetar med är sociala insatsgrupper (SIG). Där är socialtjänsten ansvarig för att berörda myndigheter och aktörer blir delaktiga när det gäller en ung person som begår brott. Man har regelbundna möten med berörda aktörer samt den unge, där man kommer fram till en individuell åtgärdsplan. Skola, socialtjänst samt polis kan föreslå vilka individer som kan vara lämpliga för att ingå i en social insatsgrupp, och fördelen med dessa är att man kan samverka på ett mer effektivt sätt då alla inblandade aktörer har samma information. Modellen är uppbyggd på samma sätt som SSPF, där man har en styrgrupp, som har ett övergripande ansvar och arbetar på strategisk nivå, en ansvarig samordnare med representanter från alla aktörer samt en arbetsgrupp (social insatsgrupp) som arbetar med individen (Rikspolisstyrelsen, 2014).
2 Metod
15
intervjuer. En aspekt som också har tagits hänsyn till är att informanterna ger svar som de tror att jag som forskare vill höra, istället för att prata utifrån egna erfarenheter (Larsen, 2018).
Att genomföra en kvantitativ studie hade gett fördelarna att jag hade kunnat tolka data statistiskt och utifrån det presentera ett resultat, -samt att jag hade nått ut till ett större antal personer genom enkäter, vilket hade gett ett statistiskt säkerställt resultat. Nackdelen hade varit att jag kanske inte hade fått all information som krävdes, och att det också är svårt att säkra en hög grad av validitet (Larsen, 2018). Jag upplevde att med en kvantitativ analysmetod hade studien istället riktat in sig på hur medarbetare upplever sitt arbete i särskilt utsatta områden, om de upplever att de har tillräcklig förståelse och kunskap om de metoder som lokalpolisområdet arbetar efter, om de har förståelse för syftet av de metoder som de skall arbeta efter osv.
2.1 Urval
Strategiskt valda personer inom olika nivåer av Polismyndigheten och med kunskap och erfarenhet av särskilt utsatta områden har intervjuats. Detta förfarande är ett så kallat målstyrt urval (Bryman, 2018). Mer specifikt har poliser i yttre tjänst (ingripandepoliser, områdespoliser, kommunpoliser), samt även gruppchef samt lokalpolisområdeschef intervjuats. Urvalskriterierna för intervjuobjekten var att personen skall ha arbetat i ett särskilt utsatt område minst tre år, inneha polisexamen samt ha kunskap om lokalpolisområdets strategiska inriktning.
Syftet från början var att välja ut tre personer från varje område, men på grund av den rådande pandemin och svårighet att få till en intervju, samt att jag upplevde att frågeställningarna kunde besvaras utifrån befintligt material så togs beslutet att inte intervjua en sjätte person. På grund av tidsbrist och omfattning så tog jag beslutet att inte ha ett större urval från de båda lokalpolisområdena, även om detta troligen hade bidragit till en bredare analys av frågeställningen.
2.2 Studieobjekt
16
Båda dessa lokalpolisområden finns i Sveriges största städer, och har minst ett särskilt utsatt område inom sitt geografiska och polisiära område. Lokalpolisområde A är ett mindre lokalpolisområde där man tillhör en egen kommun. Lokalpolisområdet tillhör ett av Sveriges största polisområden sett till invånarantal. Det finns ca 200 anställda och området består av landsbygd, storstadsområden samt ett flertal särskilt utsatta områden. Dessa särskilt utsatta områden har funnits i området under en längre tid. Inom lokalpolisområdet finns det ingripandepoliser, områdespoliser, riktade grupper samt utredning och kommunpoliser. Lokalpolisområde B är ett lokalpolisområde som ligger i en storstad i Sverige. Lokalpolisområdet är ett bland landets största lokalpolisområden sett till invånarantal. Det finns ca 200 anställda och området består av landsbygd, storstadsområden och ett särskilt utsatt område där det har funnits denna problematik under en längre tid. Det finns flera kommuner representerade inom lokalpolisområdet. Inom lokalpolisområdet finns det ingripandepoliser, områdespoliser, utredning, hundverksamhet samt kommunpoliser.
Enligt ovan går det att se att dessa två lokalpolisområden är relativt lika sett till bemanning samt storlek. Det som skiljer kan bland annat vara arbetssätt, som grundar sig på skillnader mellan polisregionerna, schemaläggning, vilket påverkar antalet poliser i tjänst samtidigt samt att vissa funktioner kan ha samma begrepp men där lokalpolisområdet har tolkat funktionsinriktningen annorlunda, exempelvis arbetsbeskrivning för områdespoliser.
Utifrån kriterierna ovan valdes fem personer ut, tre personer från lokalpolisområde A, där tjänsteåldern varierade mellan 6-10 år, samtliga var män och samtliga hade under hela sin polisiära karriär arbetat i särskilt utsatta områden, samt två poliser från lokalpolisområde B med en tjänsteålder mellan 20-30 år, en man och en kvinna där båda hade flerårig erfarenhet av att arbeta i särskilt utsatta områden. Intervjupersonerna kommer av anonymitetsskäl inte att specificeras närmare än ovan.
2.3 Datainhämtning
Den kvalitativa ansatsen jag valde för att genomföra studien är semistrukturerade intervjuer med ett fåtal personer inom Polismyndigheten. Skillnaden mellan kvalitativa och kvantitativa intervjuer är att kvalitativa är mindre strukturerade och fokuserar mer på intervjupersonens uppfattning och synsätt, jämfört med kvantitativa intervjuer där forskaren har en tydlig frågeställning som man vill undersöka (Bryman, 2018).
17
både internt och externt samt hur detta hade kunnat förbättras. Intervjuerna har genomförts på plats enskilt med varje informant.
Intervjuerna har spelats in med ljud via mobiltelefon och därefter transkriberats, för att möjliggöra en analys av samtalen. Intervjuerna har i snitt varat ungefär en timme. Grunden för analysen har varit tematisk analys. Tematisk analys är en metod där man identifierar, analyserar och redogör olika teman som finns i rådata, i mitt fall intervjuerna. Den tematiska analys som har genomförts i denna rapport är mer teoretisk, vilket innebär att kodningen görs mot en existerande forskningsfråga, snarare än en empirisk tematisk analys, där forskningsfrågan växer fram genom kodningen (Braun, 2006). Jag som forskare har läst igenom intervjumaterialet ett flertal gånger, därefter kodat texten, koderna har grupperats utifrån hur de relaterar till varandra. Utifrån dessa grupperingar har jag identifierat teman som går att relatera till forskningsfrågan. De teman som identifierades var att bygga relationer, trygghet och närvaro; samverkan och lägesbild. Dessa teman samt relaterad forskning och teorier är det som har legat till grund för analysen av materialet.
2.4 Tillförlitlighet och reliabilitet
Bryman (2018) presenterar alternativ för att mäta tillförlitlighet i kvalitativa undersökningar. Dessa alternativ delas in i fyra teman. Dessa är trovärdighet, överförbarhet, pålitligt och möjlighet att styrka och konfirmera. Trovärdighet i en studie skapas genom att forskningen bedrivs i enlighet med befintliga regler, och att resultatet rapporteras till de personer som har en del i studien (Bryman, 2018). I mitt fall så har intervjupersonerna inte velat ta del av resultatet innan studien publiceras, däremot ville de gärna ha en kopia av den färdigställda studien. Studien har genomförts utefter rådande regler. Överförbarhet menar Bryman (2018) innebär hur pass överförbara resultaten kan göras till en annan miljö. Då intervjupersonerna är utvalda utifrån erfarenhet av polisiärt arbete i särskilt utsatta områden, och har specifik kunskap om just sitt lokalpolisområde skulle jag säga att resultatet i mindre grad är överförbart till andra miljöer. För att säkerställa att studien är pålitlig krävs det att forskaren har redogjort för samtliga delar i forskningsprocessen, exempelvis gällande urval och val av metod (Bryman, 2018). För att försäkra mig om en god pålitlighet i studien har jag valt att vara helt öppen och jag har redogjort för alla faser i forskningsprocessen, hur jag har valt mina intervjupersoner samt vilka kriterier som har ställts på både intervjupersoner samt val av lokalpolisområde. Det sista kriteriet som Bryman nämner är möjlighet att styrka och konfirmera. Detta innebär att forskaren skall ha varit medveten om personliga värderingar, och inte ha blivit färgad av egna åsikter (Bryman, 2018). Två av intervjupersonerna utgår från samma lokalpolisområde som mig själv, vilket kan ha påverkat deras svar i intervjuerna. Detta kan också ha varit en fördel att intervjupersonerna har blivit intervjuade av en person som de känner till. Jag anser också att studien har skrivits i god tro, jag har inte blivit påverkad av mina egna värderingar utan det är resultatet och den teoretiska inriktningen som har legat till grund för diskussionen.
18
lokalpolisområde. Tillförlitligheten har också ökat genom att alla intervjuer har spelats in, för att kunna transkriberas, och de har därefter analyserats flera gånger.
Intervjuobjekten har intervjuats utifrån deras egna erfarenheter och kunskaper att arbeta i särskilt utsatta områden.
Då mitt urval är relativt snävt, endast fem intervjuer, skall inte resultatet anses vara generellt då det är erfarna poliser erfarenheter av hur polisen borde arbeta i särskilt utsatta områden som presenteras i studien.
2.5 Etiska grundprinciper
Vetenskapsrådet skriver angående god forskningssed en kort sammanfattning över allmänna regler att följa vid forskning (Vetenskapsrådet, 2017). Denna studie är skriven med dessa i åtanke och den följer även gällande lagstiftning inom detta område.
Deltagarna har fått information via e-post samt ett informationsbrev om syftet med deras medverkan samt syftet med studien. Deltagandet i studien har varit frivilligt, och intervjudeltagarna har på förhand blivit informerade om att de kunnat avbryta sin medverkan under tiden som arbetet med studien har fortgått. Det har heller inte förelegat något beroendeförhållande mellan mig och intervjudeltagarna. För att intervjudeltagarna skulle känna att de kunde tala fritt, utan risk för repressalier internt eller externt har alla intervjudeltagare anonymiserats, där endast jag har haft kunskap om vilka som har blivit intervjuade. Deras personuppgifter har också hanterats inom ramen för personuppgifter insamlade för forskningsändamål. De har också på förhand blivit informerade om att studien kommer att publiceras offentligt.
2.6 Metodreflektion
När man genomför intervjuer öppnar man också upp möjligheten att få svar som frågeställaren kanske inte har förväntat sig. Med en enkätundersökning så ställs det enklare frågor och dessa analyseras sedan. Intervjuer är svårare, och då urvalet för denna studie är fem intervjuer är det svårt att ge en generell bild över vilka framgångsfaktorer som finns, men analysen och resultatet skall ses som en fingervisning åt vad erfarna poliser anser fungerar i dessa områden. Intervjuguiden har besvarat frågeställningen i stort, men för att få en djupare inblick i de framgångsfaktorer som har lyfts fram skulle intervjuguiden ha varit ännu mer specifik gällande framgångsfaktorer. En styrka som finns i studien är att alla informanter har en flerårig bakgrund inom arbete i särskilt utsatta områden, och det är utifrån deras erfarenhet och intervjusvar som jag har byggt min resultatdel. En svårighet gällande informanterna har varit att de har olika utbildningsnivåer gällande brottsförebyggande arbete, och det som kan upplevas som en framgångsfaktor kanske saknar vetenskapligt stöd.
19
3 Resultat
Resultatet från intervjuerna som genomförts kommer att presenteras nedan. Resultatet kommer att delas upp i delavsnitt utifrån tre olika teman. Dessa tre teman är identifierade utifrån analysmetoden som har presenterats i avsnitt 2.3. Tema ett handlar om att bygga relationer, trygghet och närvaro. Tema två handlar om samverkan och tema tre handlar om lägesbild. Till varje tema är det kopplat tidigare forskning och teorier, som tillsammans bygger strukturen för analys av empirin. Jag har med stöd av denna struktur identifierat framgångsfaktorer och risker som deltagarna i studien har lyft gällande polisiärt arbete i särskilt utsatta områden. Deltagarna kommer att benämnas som ”informant” och numreras 1-5. De två lokalpolisområden som är utvalda i studien kommer att benämnas LPO A samt LPO B.
3.1 Att bygga relationer, trygghet och närvaro
”Det är det som jag sa förut, för några år sedan kunde man inte åka in i området för det var stenkastning, där handlar jättemycket om att vi har visat, polisen måste stå upp för det uppdraget vi har, och det är att stävja och beivra brottsligheten”. – Informant 4
Det är svårt att mäta hur effektivt ett polisiärt arbetssätt är, det finns många underliggande faktorer att ta hänsyn till. Att arbeta mot de yngre personerna och förhindra dem från att hamna i kriminalitet har större delen av informanterna lyft fram. Narkotika är utbrett, inte bara i särskilt utsatta områden utan överallt, och det krävs krafttag från hela Sverige för att komma tillrätta med detta, och för att minska glorifieringen och normaliseringen kring narkotika.
Samtliga informanter utom informant 1 lyfter att den brottslighet de har störst problem med i sitt område är narkotikabrottslighet och gängkriminalitet. Informant 1 anser istället att våld i nära relation och ungdomskriminalitet är utmärkande brottslighet i sitt område. Narkotikan genererar också våldsbrott mellan olika grupperingar, samt bidrar till rekrytering av ungdomar in i gängkriminaliteten. Informant 3 berättar att gängen glorifierar livsstilen och marknadsför denna för de yngre personerna, och de arbetar med att bryta dessa band så tidigt som möjligt.
20
Informant 3 vill att det skall finnas fler exempel på ungdomar som har hoppat av gängkriminaliteten, för att kunna förmedla vidare detta till kriminella som känner hopplöshet, och lyfter också vikten av att polisen ingriper när ungdomar aspirerar på att gå med i gäng, tillsammans med skola, socialtjänst, föräldrar och syskon. Informant 3 talar vidare om personkännedom, att när polisen åker upp i ett område så känner de till namnen på personerna som hänger där, och de i sin tur kan också polisernas namn. Detta skapar en bättre arbetsmiljö, där polisen också har möjlighet att påverka de kriminella och förklara varför de arbetar som de gör.
”Dom känner ju oss och vi känner dom… och jag försöker för allt i världen att stå och predika för dom att välja en annan väg.” – Informant 3.
Enligt intervjusvaren vittnar informanterna om att framgångsfaktorerna till stor del liknar det uppdrag som Polismyndigheten fick för budgetåret 2018, där polisen skall vara närvarande, ha en synkroniserad förmåga och samverka. Informant 1 säger ”om vi jobbar
polisiärt i det här polisområdet så kommer vi nå framgång, men växlar man upp det och gör det i samverkan med kommunen och socialtjänst, så kommer vi få mycket högre utväxling snabbare”.
Informanter från LPO B vittnar om att ungdomar behöver prioriteras mer, men också att det finns svårigheter i avstånd och att flera orter behöver samtidig uppmärksamhet. Att det behövs mer kontaktskapande, trygghetsskapande och uppsökande verksamhet än vad som finns i nuläget. ”Dom frågorna ska inte vara, vad roligt att ni är här, vi har inte sett er på
jättelänge. Jaha okej, jag är områdespolis. Jag ska vara därute hela tiden. Så anser jag.” –
Informant 5. Citatet ovan kan tolkas som att polisen inte är ett naturligt inslag i området eftersom allmänheten reagerar med förvåning på att polisen är där.
Att polisen väljer att genomföra kontroller av personer utan lagligt stöd, eller använder fulknep har lyfts som en risk av flera informanter. För att bygga förtroende med de personer som polisen arbetar mot så skall man vara professionell, förklara syftet och bakgrunden med den åtgärd man utför, och hålla sig inom lagens ramar. Görs inte detta så riskerar det att blossa upp konflikter, bilbränder och våldsamma upplopp. Informant 3 berättar att så länge de är korrekta, tydliga, förklarar syftet med åtgärderna de utför och jobbar inom lagens ramar så spelar det ingen roll om man får brottas eller sätta fängsel på någon, det kommer att accepteras. Om en polis däremot genomför olagliga åtgärder så kommer de kriminella se polisen som korrupt, och agera därefter.
”Svår fråga. Jag vet faktiskt inte, det blir ju svårt såklart, utöver vårt vanliga uppdrag så tycker jag att det är viktigt att man har stark karaktär och står och är tydlig med vad som är rätt och fel, tillgänglig på ett speciellt sätt där man verkligen betonar tydlighet i vad som är polisens uppdrag, att vi inte kommer backa ur, att oavsett vad som händer så kommer vi stå kvar där.” – Informant 1
21
uppdrag. I denna studie berättar informanterna att människor skall känna sig trygga, att polisen skall förebygga och utreda brott, att polisen och samhället skall ta tillbaka området från de kriminella. Informant 2 lyfter att polisen behöver ta ännu större plats i det sociala arbetet, att fånga upp personer på väg in i kriminalitet istället för att fånga in dem när de har begått brott.
Resultaten som informanter från LPO A upplever av deras relationsskapande arbete är att de har kommit närmare allmänheten, att arbetsklimatet för poliserna i området har blivit bättre, med mindre hot och våld mot polis, och informanterna berättar att människor vågar polisanmäla fler brott. Informant 5 upplever däremot att polisens arbete har lett till att de har fått en sämre relation till de kriminella, att det inte längre är möjligt att kommunicera med dem utan att samtalsklimatet är argt.
Flera av informanterna talar om vikten av resurser, att med hjälp av fler poliser hade det uträttats väldigt mycket mer brottsförebyggande arbete. De upplever att det finns en tillräcklig resurs att arbeta med, men att ibland går ett helt pass åt till att åka på akuta jobb, vilket gör att de inte hinner arbeta med sin lokala lägesbild.
3.2 Samverkan
Att samverka är något som återkommer som en framgångsfaktor i de intervjuer som har genomförts. Informanterna talar om att samverka med socialtjänsten, kommunen och andra aktörer i civilsamhället. Polisen har ett ansvar i särskilt utsatta områden, men det ansvaret delas av andra och större aktörer, framförallt kommunen. Polisen har ansvar för att arbeta brottsförebyggande, beivra och utreda brott, men kommunen har det övergripande ansvaret över sina medborgare och deras trygghet. Informant 2 pratar om att så fort det sker mycket brott i ett område riktas fokus på polisen, men att det är sällan som fokus läggs på den största aktören, kommunen, när en plats är otrygg eller brottsbelastad.
Informanter från LPO B berättar att de arbetar med medborgarlöften som skrivs tillsammans med medborgare inom kommunen, de samverkar också med fastighetsägare och att dessa även bedriver sociala åtgärder för att stötta de som bor i området, att det skall finnas en hög polisiär närvaro i området och att det arbetas aktivt med kontroll av personer på brottsbenägna platser.
Informanterna talar om att det finns ett gemensamt ansvar för ett område, där alla inblandade aktörer fokuserar på sin del och man arbetar tillsammans för att nå ett gemensamt mål. En problematik som informant 1 lyfter är beslutsfattande. Inom Polismyndigheten lyfter man en fråga, diskuterar den, skickar den på remiss, beslutar och sedan genomför, det är en relativt praktiskt lagd organisation. Jämförs detta med till exempel kommunen så tar det längre tid att genomföra någonting, det ska bollas mellan olika avdelningar och beslutsfattare. Informant 1 berättar om hur en gemensam lägesbild mellan sitt område och kommunen har underlättat deras arbete, då båda sidorna har samma syn på vad som händer. ”Vi hade en lägesbild som vi tyckte var sann sen hade dom kanske en
lägesbild på kommunen, dom tänkte att dom här grabbarna är på bibblan och pluggar och läser böcker, medan vi bara, vad är det ni inte fattar, dom säljer ju knark”. – Informant 1.
22
Att samhället inte alltid förstår vad som är polisens uppgift och vad andra myndigheter ska göra framgår också av intervjuerna. Exempelvis gällande arbete mot barn och unga, där informant 1 berättar att flera har vänt sig till dem och ansett att polisen inte arbetar mot denna målgrupp, där de har fått förklara att polisen arbetar med detta utifrån sitt uppdrag, sedan lämnar polisen över till andra aktörer, i detta fall socialtjänsten, som är de som har huvuduppdraget. Det lyfts också att polisen ska ställa krav på samarbetsaktörer och även på medborgarna, att var och en ser till vad jag som individ har för ansvar. Att komma ifrån bilden av att polisen ska lösa alla problem som finns och istället skjuta över det ansvar som inte åligger polisen på de aktörer som har det som ansvar. Informant 4 berättar om sin upplevelse av SSPF, där informanten anser att det har saknats kontinuitet under en längre tid. Att de medarbetare som har varit ansvariga har slutat, och sedan är det ingen som har tagit över det ansvaret. Det fungerar på en strategisk nivå men intresset från de medarbetare som skall ha ansvar för SSPF har inte funnits. Detta har lyfts på de strategiska möten som polis och socialtjänst har, men det har inte blivit någon förbättring.
Informant 3 berättar om att tidigare fanns det ingen samverkan mellan grupperna i lokalpolisområdet, brottsförebyggande grupper arbetade för sig och ingripandegrupper arbetade för sig. Detta har nu vänt och nu samverkar hela lokalpolisområdet på ett helt annat sätt. Denna uppfattning delas även av de andra informanterna från det lokalpolisområdet. Att de har fått klara direktiv från ledningen att deras uppdrag är att arbeta brottsförebyggande och med samverkan berättar informant 1 om, och finns inte stödet från ledningen kommer inte medarbetarna att arbeta på detta sätt. Alla informanter är också överens om att responsen från allmänheten är positiv, det är fler människor som hör av sig och vill lämna tips, och fler som har åsikter om till exempel otrygghet. Informanterna lyfter detta som ett resultat av att arbeta relationsskapande och i samverkan med civilsamhället.
3.3 Lägesbild
Att ha en gemensam lägesbild både i lokalpolisområdet men också att dela den med kommun och socialtjänst anser alla informanter vara en framgångsfaktor. Polisen kan ha en lägesbild om hur de ser på området men det finns alltid information som inte kommer till polisens kännedom om de inte samverkar med andra samhällsaktörer.
Polismyndigheten är en statlig myndighet där polisens uppdrag inte skiljer sig mellan olika lokalpolisområden. Det som skiljer är hur lokalpolisområden väljer att arbeta mot problematiken som finns i deras områden. Informanter från LPO A berättar att de arbetar med veckoinriktningar och lägesbilder, där personalen efter varje pass skriver återkopplingar, för att uppdatera varandra. Att lägesbilden styrs av vad personal i yttre tjänst rapporterar in, och att de som lokalpolisområde strävar efter att det skall finnas en lokalt förankrad polis, där distansen mellan polis och medborgare minskar.
23
påverka legitimiteten. Om inte samverkanspartners ser ett resultat av återkopplingen riskeras det att samarbetet blir lidande och polisen får inte tillgång till lika mycket information.
En problematik som alla informanter är eniga om är bristen på en gemensam lägesbild med andra lokalpolisområden. Det finns vetskap om att till exempel kriminella gäng rör sig över lokalpolisområdena och samarbetar, men lägesbilden delas inte med det andra lokalpolisområdet. Detta är någonting som alla anser att man kan utveckla, för att bli ännu mer effektiva. Nödvändig information delas, men samarbetet har stora utvecklingsmöjligheter. Informant 3 berättar om en sådan enkel sak som att byta en patrull med ett annat område, så att patrullerna skall kunna dela varandras lägesbild. Att om de kriminella inte bryr sig om områdesgränser, varför ska lokalpolisområdet vara strikt bundna till gränser.
4 Diskussion
I denna del analyseras och diskuteras resultatet utifrån syftet med studien med stöd av teori samt tidigare forskning. Syftet med studien är vilka framgångsfaktorer och risker som poliser i två lokalpolisområden har identifierat i sitt polisiära arbete i särskilt utsatta områden.
Vilka framgångsfaktorer identifieras?
Det har utifrån resultatet identifierats ett flertal framgångsfaktorer och risker om hur polisen kan arbeta i särskilt utsatta områden. Att polisen arbetar relationsskapande, att polisen har en väl utvecklad samverkan tillsammans med andra aktörer samt samhället (community policing eller lokalbaserat polisarbete) och att polisen är synlig ute på gator och torg är de största framgångsfaktorerna som informanterna har lyft fram. En annan framgångsfaktor som har identifierats är att det finns en tydlig struktur och sund arbetskultur från ledningen i ett lokalpolisområde, som återspeglas hos gruppchefer, för att tillslut nå ner till den enskilde medarbetaren samt att en gemensam lägesbild underlättar för alla inblandade aktörer i det brottsförebyggande arbetet. De risker som har identifierats utifrån resultatet är att poliser genomför kontroller och åtgärder som inte har stöd i lag, där de riskerar att stämplas som illegitima, samt att avsaknad av en gemensam lägesbild gentemot andra lokalpolisområden riskerar att hindra polisens arbete.
24
de råkar inte lika ofta ut för skadegörelse på polisfordon, våldsamheter vid ingripanden eller att det kastas så kallade bangers (kraftiga smällare, vissa kan likställas med handgranater) mot dem.
Att få alla poliser att arbeta både relationsskapande och gränssättande är en utmaning. Alla poliser är olika med olika personligheter, där vissa har mer drag åt kontroll och gränssättande, där andra är mer lekfulla och duktiga på att skapa relationer (Pettersson, 2012). För att detta inte skall skapa motsättningar inom polisen behöver det finnas en förståelse för dessa personligheter, och poliserna måste vara anpassningsbara. För att polisen skall kunna arbeta på detta sätt krävs det att ledningen i lokalpolisområdet är tydliga med vad de förväntar sig av sina anställda, och att alla har ett gemensamt synsätt på hur lokalpolisområdet vill arbeta.
Att arbeta relationsskapande är ingenting som går över en natt, utan det kräver mycket av de poliser som arbetar ute. Det är också en långsiktig framgångsfaktor, sett till att det tar tid att bygga upp relationer och förtroende i ett område. Framförallt om det är ett område som har eller har haft problem med mycket brottslighet och gängkriminalitet. Det ställer höga krav på den enskilde polisen, då det kan ingå i polisens arbetsuppgifter att arbeta relationsskapande mot personer som de vet har till exempel kastat bangers mot polis, skurit sönder däck på polisbilar osv. Det krävs en hög grad av professionalitet för att kunna utföra detta arbete. Med detta menas inte att relationsskapande åtgärder är den bästa lösningen när en ungdom kastar bangers mot polisen, men arbetar poliser i samma område varje dag så är risken stor att man stöter på denna ungdom fler gånger framöver. Denna professionalitet skall även återspeglas i alla ingripanden som polisen utför. Om polisen genomför kontroller av ungdomar utan att ha legitimt stöd för dessa så riskerar de att försvåra det relationsskapande arbetet, vilket kan leda till att ungdomar istället ser polisen som en illegitim makthavare, där poliser genomför åtgärder bara för att de kan.
Det är svårt att definiera vad som är polisiärt arbete, och vad som mer liknar socialt arbete. Är det polisiärt att gå runt på ett torg och prata med ungdomar, eller ska syftet med att prata med dem vara att få till en ingång för exempelvis narkotikabrott? Att poliser har skapat en relation till några ungdomar kanske just för stunden inte visar någon effekt, men när det senare sker ett brott med oidentifierade gärningspersoner, eller när någon av dem har tröttnat på att hänga i centrum och faktiskt vill göra en ändring i sitt liv, då kan den relationen polisen har byggt upp visa sig mycket värdefull. Dessa möten som poliser har med ungdomar beror inte enbart på poliserna och hur de agerar utan även på ungdomarna och vad de har förhållningssätt och motivation till att komma överens med polisen (Pettersson, 2012).
25
eller när ett brott begås. Som Sampson (2006) skriver kan området utan inslag av polis öka sin kollektiva förmåga, invånarna tar mer ansvar för att det är snyggt och rent, och de vågar säga ifrån om det är någonting som går emot områdets normer (Sampson, 2006).
Att polisen skall samverka med andra aktörer kan te sig ganska självklart. Men hur denna samverkan skall se ut och på vilken nivå den ska ske är inte alltid klarlagt. Lokalbaserat polisarbete utgår från att polisen samverkar med medborgarna i samhället, men också med andra aktörer. Båda lokalpolisområdena arbetar efter lägesbilder, en bedömning på vilka problemområden som finns i området och vilken inriktning man skall ha. Att skapa en lägesbild som är gemensam och som polisen delar med kommunen är en framgång då båda parter har en samsyn på vilka problem som finns, och hur man från vardera sida skall åtgärda dessa. Att polisen även på en strategisk nivå arbetar tillsammans med kommun och socialtjänst för att likrikta sitt arbete, och även dela lägesbild med socialtjänsten är en framgångsfaktor enligt informanterna. För att arbetet skall fungera så gäller det också att alla jobbar med samma tidslinje, det fungerar inte om Socialtjänsten arbetar med lägesbilden på lång sikt, men polisens syfte har hela tiden varit att arbeta på kort sikt, där det långsiktiga arbetet hos polisen ser helt annorlunda ut. En svårighet med samverkan gentemot kommuner är skillnaden i beslutsfattande, och att organisationerna i sig skiljer sig. Polisen fattar beslut och därefter genomförs de, men för till exempel kommuner så ska beslut diskuteras och gå genom flera nivåer, vilket riskerar att försvåra samarbetet mellan polis och kommun.
26
på ett helt annat sätt, vilket också har skapat förståelse för det brottsförebyggande arbetet. Även om alla lokalpolisområden är olika, och deras särskilt utsatta områden är unika så är inte kriminella bundna till ett område, utan i många fall så rör de sig mellan lokalpolisområdesgränserna. Detta ställer också krav på att olika lokalpolisområden samverkar, delar lägesbild och arbetar tillsammans för att uppnå en större effekt. Om inte lokalpolisområden delar lägesbilder med varandra finns det en stor risk att information går förlorad, och att det uppstår en situation där närliggande lokalpolisområden arbetar med stängda gränser, vilket kan resultera i ett sämre brottsförebyggande arbete och en sämre helhetssyn på kriminaliteten i ett polisområde.
Utifrån vad informanter från LPO A har svarat går det att se att det lokalbaserade polisarbetet har gjort att polisen har ökat sin legitimitet, invånarna i området har också i en större utsträckning börjat höra av sig till polisen för att lämna tips, och poliserna har också upplevt att våld och hot mot polis har minskat. Detta är något de borde fortsätta arbeta med, även om det inte går att se att brottsligheten minskar så är en del av polisens uppdrag att allmänheten skall kunna känna sig trygga. Resultatet visar att informanterna arbetar med lokalbaserat polisarbete i sin vardag. I en jämförande studie som har gjorts kan man se att lokalbaserat polisarbete får människor att känna sig nöjdare med polisen, det ökar polisens legitimitet och människornas syn på ordning, men det går inte att se att det minskar brottsligheten eller rädslan för att bli utsatt för brott (Gill et al., 2014).
27
känslor är viktiga, och de hänvisar också till att de har fått en väldigt sund arbetskultur. Detta hade inte varit möjligt utan en chef som gav medarbetare möjlighet att bygga denna kultur.
4.1 Slutsatser
Att utifrån fem intervjuer kunna presentera en lista med framgångsfaktorer för hur polisen skall arbeta i särskilt utsatta områden är omöjligt. Dels då underlaget för studien inte är tillräckligt, men också för att alla särskilt utsatta områden inte är homogena, varje område har sin problematik. Jag vill ändå utifrån mitt resultat och min diskussion argumentera för att om polisen skall nå framgång i särskilt utsatta områden krävs det att alla jobbar åt samma håll. Polisen behöver samverka internt, samt med kommun och socialtjänst, men framförallt behöver man skapa relationer till allmänheten i sitt område, kanske främst med fokus på ungdomar. Det är tydligt att allt yngre personer dras in i gängkriminalitet, och det behövs en lokal, närvarande polis som finns där för att bryta denna trend. Poliser som har en relation till ungdomarna, så att även vid till exempel ingripanden som kräver våld eller hårdare tag, så kan det ses som legitimt agerande av polisen, så länge ungdomarna förstår syftet med ingripandet. Det behövs att fler poliser väljer att stanna kvar i yttre tjänst, och vårdar de relationer som de har skapat. Har ett lokalpolisområde för mycket rotation på poliserna i yttre tjänst så hinner aldrig ungdomar eller allmänhet få någon personlig kontakt, varje gång de möter polisen är det ett nytt ansikte, vilket också riskerar att minska legitimiteten. Det krävs också att lokalpolisområden har en sund arbetskultur, där de strävar efter att arbeta professionellt, och där icke-legitima ingripanden eller åtgärder inte förekommer. Det ställer höga krav på alla medarbetare, men främst på ledningen i ett lokalpolisområde, att främja en sådan arbetskultur. Denna studie avhandlar fem polisers erfarenhet utifrån två lokalpolisområden med särskilt utsatta områden. Resultaten av denna studie kan inte ses som generellt, då varje särskilt utsatt område är unikt, med sin egen problematik, och det går inte heller att jämföra studien med andra lokalpolisområden. Att göra en större undersökning bland alla lokalpolisområden i Sverige hade blivit missvisande, då alla intervjuade inte har erfarenhet av alla lokalpolisområden, eller alla särskilt utsatta områden. Polisens brottsförebyggande arbete bör ske genom vetenskapligt beprövade metoder, där det finns möjligheter att följa upp och utvärdera det arbetet, för att hela tiden sträva efter att arbeta så effektivt som möjligt, framförallt med de begränsade resurser som finns inom Polismyndigheten i dagsläget.
Jag har i denna studie medvetet valt att inte undersöka hur eventuella lagändringar hade förbättrat polisers arbete i särskilt utsatta områden, där det i media de senaste åren funnits förslag om visitationszoner, vistelseförbud och liknande. De poliser som jag har intervjuat arbetar utefter gällande lagstiftning, och det är också utifrån den lagstiftningen som jag har analyserat vilka framgångsfaktorer och risker som finns.
28
29
Referenser
Anselin, L., Griffiths, E., & Tita, G. (2008). Crime mapping and hot spots analysis. I R. Wortley & L. Mazerolle (Red.), Environmental Criminology and Crime Analysis (s. 98-117). Willan Publishing.
Berggren, N-E., & Munck, J. (2019). Polislagen – en kommentar (13 uppl.). Norstedts juridik.
Braun, V., & Clarke, V. (2006). Using thematic analysis in psychology. Qualitative research
in Psychology, 3(2), s. 77-101.
Brottsförebyggande rådet. (2015a). Kunskapsbaserat arbete i utsatta områden.
https://www.bra.se/download/18.31d7fffa1504bbffea029755/1446453597807/2015_Borja_ med_en_kartlaggning.pdf
Hämtad 2020-10-02 kl. 10:21
Brottsförebyggande rådet. (2015b). SSPF – Ett fokus på ungdomar i riskzon.
https://www.bra.se/download/18.31d7fffa1504bbffea022e06/1446130699789/sspf_samver kan_skola_socialtjanst_polis_fritid_slutversion.pdf
Hämtad 2020-10-25 kl. 10:32
Brottsförebyggande rådet. (2016:20). Insatser mot brott och otrygghet i socialt utsatta
områden.
https://bra.se/download/18.37179ae158196cb1723309b/1480436880282/2016_20_Insats er_mot_brott_och_otrygghet.pdf
Hämtad 2020-10-07 kl. 11:22.
Brottsförebyggande rådet. (2019). Att arbeta brottsförebyggande med Effektiv Samordning
för Trygghet – En exempelsamling.
https://www.bra.se/download/18.62c6cfa2166eca5d70ee74a/1557477784500/2019_EST_ex empelsamling.pdf
Hämtad 2020-11-09 kl. 08:29
Bryman, A. (2018). Samhällsvetenskapliga metoder. Liber.
Bråstedt, M. (22 maj 2018). Åkesson: Militär ska kunna gå in i förorten. Expressen.
30
By, U. (27 januari, 2016). Försäkringskassan lämnar Botkyrka. Dagens Nyheter.
https://www.dn.se/sthlm/forsakringskassan-lamnar-botkyrka/
Hämtad 2020-11-09
Carlsson Tenitskaja, A., Håkansson, A., Tronarp, G., Jamshidi, J., Ahlborg, K. (28 oktober, 2017). En anhållen för skottlossning mot polisvilla. Aftonbladet.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/W4eyg/en-anhallen-for-skottlossning-mot-polisvilla Hämtad 2020-10-05
Eck, J.E., & Spelman, W. (1987). Who Ya Gonna Call? The Police as Problem busters. Crime
& Delinquency, 33(1), s. 31-52. https://doi.org/10.1177/0011128787033001003
Emerson, K., Nabatchi, T., & Balogh, S. (2012). An integrative framework for collabortative governance. Journal of Public Administration Research and Theory, 22(1), s. 1-29.
Furuhagen, B. (2009). Från fjärdingsman till närpolis: en kortfattad svensk polishistoria. Växjö universitet
Garland, D. (1996). The limits of the sovereign state: Strategies of Crime Control in Contemporary Society. The British Journal of Criminology, 36(4), s. 445–471.
Gerell, M. (2020). Områdesutveckling och lokalt polisarbete. I M. Gerell, P-O. Hallin, K. Nilvall & S. Westerdahl (Red.), Att vända utvecklingen – från utsatta områden till trygghet
och delaktighet (s. 209-219). Malmö Universitet.
Gill, C., Weisburd, D., Telep, C., Vitter, Z. & Bennett, T. (2014). Community-oriented policing to reduce crime, disorder and fear and increase satisfaction and legitimacy among citizens: a systematic review. Journal of Experimental Criminology, 10(4), s. 399–428.
https://doi.org/10.1007/s11292-014-9210-y
Goldstein, H. (1979). Improving policing: A problem-oriented approach. Crime and
Delinquency, 25(2), s. 234–258. https://doi.org/10.1177/001112877902500207
Gundhus, O.I.H. (2016). Förebyggande polisarbete – mellan kriminalitetskontroll och trygghet. I P. Larsson, R. Granér & H. Gundhus (Red.), Polisvetenskap: en introduktion (1:a uppl., s. 189-220). Studentlitteratur AB.
Gustafsson, C., & Hollari, S. (2005). Ett steg på väg: Kartläggning av de lokala
brottsförebyggande råden. Brottsförebyggande rådet.
