And yet here we are

And yet here we are

Mio Elias Halvarsson

Kandidatarbete, skriftlig del 4,5 hp

Institutionen för Keramik och Glas, Konstfack, VT 2021 Handledare:

Mårten Medbo, Michell Zethson,

Index

Prolog 2

Inledning 3

Arbetets syfte och undersökningsområde 3

Vem är fet? 3

Vem är transmaskulin? 4

Sätt att förstå eller inte förstå intersektionen trans och fet 5

Kropp och kön som koloniala konstruktioner 5

Vikten av representation 5

En obegriplig intersektion 7

I media och konst 9

Sökandet fortsätter 9

Konstnärliga referenser 9

Mina tidigare arbeten 12

Hur ser en fet transmaskulin kropp ut? 15

Arbetsprocess: And yet here we are 16

Skiss 16

Ringlande 18

Färg 20

Avslut 22

Gestaltning 22

Epilog 24

Referenser 26

Elektroniska källor 26

Tryckta källor 26

Bilder på konstverk 27

Prolog

Jag är på Edsviks Konsthall i november 2017, utställningen “Bodyscape II“äger rum.

Jag ser Nino Ramsbys målningar, jag känner igen hans namn. Visst är han också trans? Jag fortsätter att gå runt. Stina Wollters foton och skulpturer är på

övervåningen och jag är redan påväg dit i tanken, men så ser jag något. På ett podie framför mig ligger en marmorskulptur på rygg. En mjuk, hög, rund mage som övergår i en ganska plan yta och sedan tar slut. Över magen vilar en mus, eller kanske en råtta.

Jag stannar upp. Utåt sett håller jag anletsdragen och kroppsspråket i ordning, antar en pose av milt intresse. Inombords sväller en upprymdhet fram genom bröstet och upp i hjärnan där det plingar till en igenkänning. Jag kan inte fatta att jag ser detta! Otroligt. Jag vill dröja mig kvar längre. Lägga handen på magen, känna den lena stenen, dra handen uppåt över det platta bröstet. Bli kvar tillsammans med den här kroppen, som för mig beskriver fet transmaskulinitet. För första gången ser jag detta i en annan konstform än foto. Jag tänker att det var nog inte det Sergio Perea Jerez menade när han högg den. Chansen är minimal. Men det gör inget.

Sergio Perea Jerez “Big Belly“

Inledning

Det här är ett arbete om representation och om att finnas.

Arbetets syfte och undersökningsområde

Jag arbetar med kroppar som på olika sätt speglar vem jag är. Jag känner mig olik och jag har ett behov av att uttrycka det. Jag letar efter en spegling i min omgivning, i min kultur, i media och konst. Jag är fet och transmaskulin och jag letar efter ett

igenkännande någonstans. Jag hittar det inte. Jag måste skapa det själv. Genom att materialisera kroppar som beskriver hur feta transmaskulina personer kan se ut vill jag ge mig själv och personer som är lika mig något som vi annars har en brist på. Jag påstår att jag finns.

Jag vill göra kroppar som kan kännas igen av oss som bär dem, jag vill att de ska upplevas som mjuka, tunga, taktila, ömsinta. Jag vill skapa en känsla av närhet och samhörighet. Jag letar mig fram mot en gestaltning. Jag undrar hur nära jag kan komma känslan jag vill åt. Hur jag kan göra kroppar som känns bekanta för mig och min målgrupp. Hur jag kan förbättra och förfina det jag gjort i tidigare arbeten för att här och nu kunna komma så nära det jag vill gestalta som jag kan.

Under arbetet förhåller jag mig till vilken nivå av abstraktion jag ska hålla, hur jag ska förhålla mig till färgsättning, vilka former och storlekar jag ska gestalta, hur de ska vara placerade i förhållande till varandra. Utformandet präglas mycket av att jag diskuterar med mig själv vilken bredd och mångfald jag bör ha i arbetet. Hur mycket kropparna ska likna mig och eller andra. Hur jag eventuellt förstärker normer om transmaskulina personer genom valen jag gör. Hur min egen könsdysfori påverkar valen jag gör i gestaltningen.

Vem är fet?

Jag använder orden fet och fethet i den här uppsatsen så som man gör i

engelskspråkiga fat studies, när man använder orden fat och fatness. Det är en

värdeneutral beskrivning av kroppar som bär på en viss mängd fett. Jag använder mig

inte av ordet tjock, för att jag personligen tycker är ett politiskt vagt adjektiv. När jag pratar om feta kroppar pratar jag om kroppar som är strukturellt marginaliserade.

Eftersom ordet fet ändå rymmer väldigt många olika kroppar kan man se till underkategorier av fethet som används inom fat-liberation rörelsen: smallfat, midfat, superfat, infinifat. Distinktionerna behövs eftersom ju fetare en person är, desto mer marginaliserad tenderar den personen att vara. En infinifat-persons liv är villkorat annorlunda än en som är smallfat.

Vem är transmaskulin?

Transmaskulin är en västerländsk term som ofta fungerar som ett samlingsbegrepp för de som relaterar till det. Vi kan till exempel vara män, killar, pojkar, ickebinära, intersexpersoner, transbögar, genderqueers, demiguys, gender nonconforming, butches, bois, genderfluidpersoner och många andra. Jag har valt att prata om transmaskulinitet för att det ringar in personer som könats som flickor vid födseln och som rört sig bort från det könandet mot någon form av maskulinitet,

mansidentitet eller något som är besläktat med detta. Det är en term som både jag och andra som inte identifierar sig exakt som jag gör, men som har mycket gemensamt med mig, får plats i. Trots detta tror jag att det finns många andra slags queers som inte är just transmaskulina som det här arbetet ändå kan vara relevant för.

Sätt att förstå eller inte förstå intersektionen trans och fet

Kropp och kön som koloniala konstruktioner

Var kommer marginaliseringen av feta transkroppar kommer ifrån? Sabina Strings (2019) förklarar att vita européer har sett på fethet som ett problem åtminstone sedan 1500-talet. Redan när kurvighet var ett kvinnoideal sågs det som negativt för män att vara feta, som ett tecken på bristande intellekt. Fethet har ofta ansetts gå på tvärs med kristen moral, associerat med oförmåga att kontrollera och begränsa sig själv. I

samband med den transatlantiska slavhandeln och rasbiologins utveckling började fethet knytas till olika afrikanska folk. Rasismen och fientligheten mot fethet förstärkte varandra genom att man knöt samman svarthet och fethet.

Kyla Schuller (2018) skriver att efter att rasbiologin definierat vithet som väsensskilt från alla andra folkgrupper utvecklades också synen på kön. Kvinnor och män betraktades tidigare som annorlunda från varandra på så sätt att kvinnor sågs som sämre versioner av män. Under 1800-talet förstärktes skillnaden till en

könsbinär. Kön förstods som män och kvinnor som var helt olika och varandras

motsatser. Könsbinären sågs som något som bara den vita rasen uppnådde och var ett tecken på den vita rasens civilisation och utveckling som stod över alla andra.

Med detta som bakgrund förstår jag att det inte går att förstå marginaliseringen av feta transkroppar utan att förstå kopplingen till rasism. Jag förstår som vit svensk att marginaliseringen som jag upplever i nutid kommer från min egen kultur. Queera, feta personer degenererar vitheten och måste därför problematiseras, medikaliseras, kontrolleras, i värsta fall utraderas.

Vikten av representation

Judith Butler (2006) skriver att sociala normer gör att vi känna igen eller inte känna igen andra som personer. En person som inte har normativa egenskaper kan uppfattas som malplacerad eller svårbegriplig, beroende på kontext.

Representationer i kultur och olika typer av medier möjliggör vad människor kan vara i ett samhälle. Hur en grupp representeras om och om igen påverkar hur de ser sig själva och sin roll i samhället, skriver Richard Dyer (2002). Jag tänker på Don

Kulicks (1996:12) exempel med illustrationen som skickades med rymdfarkosten Pioneer 10 på 70-talet. Bilden skulle representera mänskligheten ifall att den nådde några utomjordingar. Den föreställer två personer: ljusa, smala, unga, muskulösa ciskroppar utan några synliga funktionsnedsättningar eller deformeringar. De står nakna bredvid varandra. Personen med bröst och vulva har långt hår, breda höfter.

Personen med platt bröstkorg och testiklar har kortare hår och breda axlar. Den visar:

det här är att vara människa.

Vad gör det med oss om vi verkar osynliga i vår egen kultur? Jag letar efter något som liknar mig för att uppleva mig själv som verklig. Jag söker efter en

bekräftelse på att jag finns. Feta personer har en märklig position på det sättet att vi är hypersynliga och osynliga på samma gång. Vi bryter visuellt smalhetsnormen och tar upp plats, något att förfasas över eller tycka synd om. När vi inte fyller den funktionen göms vi undan. Vi får veta att ingen vill se på våra kroppar. Ofta används feta kroppar som symboler för ondska, girighet, äckel, kognitiva begränsningar, sjukdom.

Transkroppar har inte existerat i allmänhetens medvetande lika länge som feta kroppar. Transfeminima personer har fått vara representanter för alla transpersoner genom tiderna, en hypersynlighet som också gjort dem till de främsta mottagarna för hån och våld. Transmaskulina personer har verkat snudd på osynliga fram till de senaste tio åren. Dessutom är intersexpersoner och ickebinära inte erkända juridiskt i Sverige. Det är en osynlighet, en ickeexsistens som går bortom media och konst.

Stuart Hall (2013) skriver att vi använder representativa system i vårt språk för att skapa mening. Medlemmar i en kultur behöver ha gemensamma

meningsförståelser för att något ska bli begripligt. Det får mig att tänka på när jag säger att mitt pronomen är “den“ så förstår inte folk vad jag säger eller vad det betyder. Som kultur har vi inte en inre bild av vad en ickebinär person kan vara. Jag upplever att vår förståelse av en människa är så grundad i binärt kön att något som är frånskilt detta upphör att vara mänskligt.

När en person lever i intersektionen av flera marginaliserade identiteter blir det ofta svårt för den att hitta platser och bilder som kan spegla vem den är och vilka erfarenheter som den bär på, som en helhet.

En obegriplig intersektion

MC Lampe (2016) föreslår att intersektionen fet och trans blir obegriplig eftersom att de två identiteterna förstås var för sig och utifrån så skilda ursprungsberättelser, även inom de politiska rörelserna som driver gruppernas rättighetsfrågor framåt. Fat liberationrörelsen förstår den feta kroppen som en berättigad variant av att vara människa. Man motsätter sig den medikaliserade sjukdomsperspektivet på fethet och synen på feta kroppar som ett problem som ska bekämpas. Feta kroppar kan inte upphöra att existera då de är en del av naturens mångfald. Trans däremot, förstås ofta som att personer är födda i fel kropp eller att man åtminstone strävar mot att

medicinskt korrigera problem med kroppen som orsakar könsdysfori. Med andra ord ses transkroppar som formbara och feta kroppar som oföränderliga inom de egna rörelserna. Detta gör feta transpersoner till obegripliga varelser eftersom det saknas ett gemensamt narrativ om vad vi är.

Att trans och fet är svårt att förstå samtidigt är något som är närvarande för mig när jag arbetar med det här temat. Jag undrar om de smala cispersonerna i publiken kommer kunna stå med mig i det komplexa. Om jag lyfter önskan om att förändra kroppen genom maskulinisering, kommer det då underminera mig när jag påstår att jag har rätten att förbli fet?

Jag letar och letar. Söker online i transmaskulina rum efter feta personer att spegla mig i. Ofta när jag hittar någon är de på en så kallad “weight loss journey“. Transitionen och viktnedgång verkar knytas samman för många i projektet mot ett könat förkroppsligande som stämmer. I en amerikansk studie framkom det att ätstörningar är sex gånger vanligare bland transpersoner än hos resten av befolkningen (Diemer m.fl., 2015:147). Fethet kommer i vägen för att kunna

presentera kön på rätt sätt, även androgynitet. Fethet queerar kroppar och fuckar med kön bortom ens kontroll.

Fethet kan ha en maskuliniserande e ekt på kvinnors kroppar och en

feminiserande på mäns kroppar (Lampe 2016). Vi läser kroppar olika beroende på hur mycket fett som sitter på en kropp och hur det sitter på kroppen. Kompakt fett med muskler och höga runda magar läses ofta som maskulint medan mjukt, fallande fett läses som feminint. Rasifiering spelar också in på varierande sätt: en brun, hårlös

mjuk kropp kan bli könad som feminin (Luna 2018) medan en svart, särskilt darkskin person ofta läses som mer maskulin. En kropp som bär på en synlig

funktionsnedsättning kan läsas som mer feminin för att den tillskrivs egenskaper som passivitet och fysiskt svaghet (Barry 2019:283). Feta personer kan hamna i ett slags könslimbo där man upplever att man saknar kontroll över hur man blir könad av omvärlden (Luna 2018). Fethet underminerar kroppar som inte vill bli lästa som feminina och transmaskulina personer kan få svårt att presentera ett maskulint kön som blir kulturellt begripligt (White 2014; Lampe 2016).

En ytterligare anledning till att viktnedgång är förknippat med transition är att det i många länder finns en BMI-gräns för att få genomgå könsbekräftande

operationer. I Sverige gäller detta både inom landstinget och privat, vilket gör det omöjligt för personer med ett BMI över 30 att få operativ behandling för sin dysfori. Vi hänvisas till att återkomma när vi har gått ner i vikt. Psykiatrikern på Anova,

transvården i Stockholm, säger till mig att det kan se konstigt ut med ett platt bröst och en stor mage. Det är inte första gången jag hör det. Det är inte första gången jag undrar om en mastektomi skulle vara bortkastat på min kropp, som jag tänker ändå kommer misslyckas med att porträttera manhet.

I media och konst

Sökandet fortsätter

Jag söker och söker. Jag letar och googlar. Kan jag hitta feta transbögar någonstans?

En bild? En text? Nånting? Jag hittar uppladdat på Youtube TV-programmet

“Bodyshock“ från 2011. Avsnittet heter “Dad’s having a baby“. Det handlar om två män och deras familj. De har barn ihop och ett till är på väg. Jag sitter trollbunden. Jag kan inte relatera till att vilja ha barn, men det är två feta transmän som älskar

varandra och delar med sig av sin vardag. Avsnittet är förhållandevis respektfullt utformat, trots namnet på programmet. Jag ska återkomma till det här avsnittet.

Spara ner bilder på paret när de ömt håller om varandra. Det är en liten skatt.

Det är inte särskilt svårt för mig att hitta konst som visar feta kroppar på ett positivt eller neutralt sätt online, särskilt ciskvinnors feta kroppar är lätta att hitta.

Genom särskilda konstkonton som visar avbildningar av feta personer genom tiderna kan jag också hitta feta cismäns kroppar porträtteras. Transkroppar är svårare för mig att få grepp om. Feta transkroppar hittar jag mycket sällan.

Jag scrollar och scrollar. Under hashtags på Instagram, i slutna

Facebookgrupper. Sållar bland alla smala killar och ickebinära, letar efter någon som ser ut som mig. Timmar och dagar av sökande. Jag sparar ner bilder i mappar. Bilder på kurviga feta ciskillar, bilder på feta transmaskulina personer. Jag måste se på bilderna för att programmera om hjärnan. Titta tills det fastnar på hornhinnan. Jag finner tröst hos @shooglet på Instagram.

Konstnärliga referenser

Shoog McDaniel är en amerikansk ickebinär fotograf som fotar feta queera personer.

Den är min främsta konstnärliga referens och inspiration i mitt arbete. Modellerna i Shoogs foton är i naturen, ofta i vatten, skogen, vid berg och träd. Ibland är de ensamma, många gånger fotas de tillsammans, de rör vid varandra, håller om

varandra. Motiven beskriver feta queera personer som en självklar del av den naturliga världens mångfald. Feta kroppar böljar, väller, faller och är tecknade precis som

miljön omkring dem. Det är vilsamt och stärkande, jag fylls med kärlek och stolthet

när jag ser fotona, jag ser den starka relationen mellan modellerna och jag upplever samhörighet med queers på andra sidan jorden. Det är det här jag vill med mitt egna arbete, det Shoog McDaniel gör i fotografi vill jag göra med keramisk skulptur.

Shoog McDaniel, utan titel

Shoog McDaniel, utan titel Elisabeth B. Walden “Nancy“

En keramisk konstnär vars arbeten jag känner pratar med mina är Elisabeth B.

Walden, som gör kroppskrukor. Krukorna koncentrerar sig på torson, veck, valkar och hud på ett omsorgsfullt sätt som upplevs bekant för mig som betraktare. Också i det här arbetet finns en koppling till naturen, då det verkar som att växterna väller fram ur de feta kropparna.

En dag på Instagram hittar jag Jo Öqvists kandidatarbete “Att gestalta

icke-normativ människa/kropp“. En ickebinär konstnär som gestaltar funkiskroppar, feta kroppar, queera kroppar. Det är mycket upplyftande att hitta någon som också arbetar skulpturalt med så liknande teman som jag. Jag känner mig lite mer fylld. Jag saknar ett transperspektiv i konsthantverkliga samtal om kroppen. Jag är trött på att bli tvångsinkluderad i kvinnoskap av cisfeministiska utövare på grund av min

anatomi. Jag saknar samtal om hur fethet och funktionsnedsättning påverkar vår möjlighet att arbeta med kroppen. När jag ser Jos arbete känns det som att något annat är möjligt.

Jo Öqvist “Att gestalta icke-normativ människa/kropp“

Mina tidigare arbeten

Tillbaka till“Big Belly“av Sergio Perea Jerez, som jag såg 2017. Ett par månader efter att jag sett magen i marmor gjorde jag ett självporträtt. Jag tror att det var en

undermedveten reaktion på att jag hade sett skulpturen. Med mitt självporträtt ville jag gestalta en fet kropp med frånvaro av kön i huvudet. Några månader efter

självporträttet gjorde jag också, i hemlighet, en liten kroppsfigur.

“Självporträtt“, 2018 Utan titel, 2018

Under mitt andra år på Konstfack gjorde jag arbetet “En rund form har inget kön / My transmasculinity has curves“ där jag uttalat började utforska gestaltandet av feta transmaskulina kroppar. Jag berättade om frustrationen i att våra kroppar

beskrivs som kvinnliga former och kvinnors kroppar. Sedan följde jag upp temat under mitt tredje år, först med arbetet “Hybrid“. Vid den tiden hade min transition stannat upp, vilket var nedslående och präglade arbetet. Hur ska jag kunna göra stärkande kroppskonst för andra när jag själv känner mig så jävla nere och obekväm?

Jag gjorde en hybridvarelse, instoppad i sig själv, som fick beskriva alla motstridiga känslor jag satt med. Det var också i det här arbetet jag började arbeta utifrån modeller och började närma mig mänsklig storlek.

“En rund form har inget kön / My transmasculinity has curves“, 2019

“Hybrid“, 2020

Efter hybriden gjorde jag arbetet “Tillsammans“. Den här gången ville jag uppnå ett samspel mellan flera kroppar och betona känslan av solidaritet och gemenskap. Komma närmre det som Shoog McDaniel lyckas så bra med, den här känslan av att man inte är ensam. Jag gjorde tre olika kroppar som vilade bredvid varandra.

“Tillsammans“, 2020

Varje arbete på temat intersektionen trans och fet lär mig något om vad jag skulle kunna förstärka och förbättra till nästa gång. Att arbeta i mänsklig skala ger processen en mer teknisk prägel. Det är tungt och omfattande och jag får syn på saker som skulle kunna utvecklas först efteråt. I arbetet “Tillsammans“kan jag se att de tre kropparna har rätt skilda utseenden, de rör sig olika mellan realism, abstraktion och fantasi. Jag har haft bråttom när jag byggt dem och sprickorna är lite väl synliga. Jag kan också se att de skulle behöva komma närmre varandra. I det nuvarande arbetet tar jag avstamp från “Tillsammans“. Jag vill förbättra utförandet av skulpturerna och

idén. Jag vill att kropparna ska hänga samman bättre, hålla en högre kvalitet och ha mer kontakt för att förstärka känslan.

Hur ser en fet transmaskulin kropp ut?

Det jag särskilt fokuserar på i min porträttering av feta transmaskulina kroppar är vad jag ser som särdrag som vi kan besitta: bredare höfter i förhållande till smalare

överkroppar, feta magar, platta bröstkorgar. Detta beskriver naturligtvis inte oss alla– vi har alla möjliga former och vi har inte alla genomgått en mastektomi.

Jag arbetar med den här kurviga formen för att det är min form och för att det är en form som ofta beskrivs felaktigt av cispersoner. Kurviga kroppar kallas kvinnors kroppar, kvinnliga kroppar, typiskt kvinnliga former. Genom detta görs

transmaskulina personer osynliga. Jag vill göra en tydlig distinktion mellan mig själv och kvinnor, karva ut en plats där den här kroppsformen kan få slippa bli felkönad och förstås på andra sätt. Förstås både bortom kön men också som en maskulin

kroppsform.

Arbetsprocess: And yet here we are

Skiss

Jag börjar det här arbetet med att titta på många olika bilder på feta personer. Foton i grupper, mappar och appar som jag sparat över lång tid. Jag skissar av olika typer av kroppar. Kokar ner olika drag som jag skulle vilja lyfta. Det är en balans mellan det specifika och det generella. Det är viktigt att en skulptur inte blir en direkt avbildning av en specifik person.

När jag gör skulpturer ringlar jag dem i stengodslera. Det är dubbelsidigt på det sättet att lera, som är så mjukt och plastiskt är ett sådant intuitivt material att

bearbeta, samtidigt som metoden ringling för mig är mycket ointuitiv. Det är ologiskt och konstigt att bygga ett skal, en siluett av en form, som om man vore en

3d-skrivare. Min hjärna får svårt att greppa hur jag ska veta var jag är påväg i en form.

Mina händer har inte finmotoriken att styra och kontrollera leran exakt som jag vill.

Sedan jag gjorde skulpturen “Hybrid“har jag arbetat med små lermodeller som förlaga. Det hjälper mig att förstå vad jag ska göra och var jag är påväg när jag ringlar.

Med skisserna i verkstaden börjar jag göra de små lermodellerna som ska vägleda mig i det här kandidatarbetet. Jag spenderar längre tid med detta än vad jag hittills gjort, för att jag vill att slutresultatet ska bli bättre än i förra arbetet. Jag behöver testa olika kroppar, poser och samspel för att se vad som känns bra. Jag kommer fram till att de ska vara tre stycken och att de ska vara nära, jag vill att de ska röra varandra. Om jag låter dem luta sig med ryggarna mot varandra finns det kontakt utan att jag behöver bygga kroppar som ska passa in i varandra som perfekta pusselbitar.

Lermodellerna

Jag funderar över vilken mångfald jag ska representera med de tre kropparna som ska bli. Jag vill vara specifik, men jag vill inte bara spegla min egen kropp och hur jag skulle önska att den såg ut. Det är viktigt för mig att representera kroppar som är fetare än min och hud som är mörkare än min. Jag förstår att jag på något sätt

kommer att misslyckas med det arbetet. Jag har inte perspektiv nog för att se vad som är viktigt att lyfta fram. Det finns saker jag missar eller inte förstår. Jag tänker ändå att det är viktigare att jag gör ett försök. Jag vill inte att mitt arbete ska vara tre kloner av min egna kropp.

Jag funderar över bröstpartiet. Jag vill i formerna göra det tydligt att det handlar om transmaskulina kroppar. Det är inte representativt att alla feta kroppar har gjort mastektomi, dels för att det inte är alla transmaskulinas önskan och dels för att vi är många som inte har tillgång till det. I slutändan väljer jag ändå att alla

kropparna ska ha ett postoperativt bröst, med varierat utseende. Jag vill inte skulptera stora preoperativa bröst. Jag förmår det inte i min könsdysfori. Jag vill skydda mina skulpturer mot att bli felkönade och jag vill skydda mig själv.

Jag väljer att följande särdrag ska vara med i skulpturerna: dubbelmage, ärr där en del av vävnaden har lämnats kvar, kluven mage upp mot naveln, ett pu gare bröst där huden ser något spänd ut när den sträcks mot ärren, en magrare överkropp mot en hängande mage där ärren ligger plattare mot bröstkorgen.

Jag vill förhålla mig lite svävande i relation till verkligheten. Jag försöker inte skulptera en replika av en mänsklig kropp. Min tolkning, min känsla, min hand ska också göra sitt. Jag vill vara fri i mitt beskrivande. Jag tror att det befriar betraktaren också, ger mer utrymme för den att få plats och känna igen sig i kropparna.

Dramatiken i formskillnaden mellan en fet mage och en platt bröstkorg är viktig för mig när jag speglar kropparna. Det är där jag koncentrerar mig. Jag vill vara specifik inom mitt redan specifika område.

Ringlande

Utifrån de små lermodellerna beräknar jag att jag ska arbeta i skala 1:5,5. Jag mäter, planerar och tejpar upp ritningar och 5,5:ans multiplikationstabell vid min

arbetsbänk. Sedan sätter jag igång med att ringla.

När lerväggarna är en decimeter höga börjar jag se vad det är jag gör. Jag kan se magarna växa fram, jag kan bearbeta deras mjukhet. Det håller på att bli verkliga kroppar. Jag blir varm. Jag lägger handen på lerhuden. Jag fylls av glädje. Det här är varför jag håller på med keramik. Det gör mig lycklig. Jag bearbetar ytorna med

fingrarna. Spår av ringlorna ska vara kvar, det ser ut som celluliter. Ytor med struktur, det som går in och ut, det oregelbundna är det som drar i mig. Det känns rätt i

maggropen.

Byggande av kropp 1 och 2

Jag märker att det jag bygger sticker iväg från mina skisser, modeller, ritningar.

Jag försöker hålla koll på vart jag är påväg, men det sticker alltid iväg. Jag låter det vara okej. Med tiden slutar jag titta på mina skisser och förhåller mig mer till det jag har framför mig. Mäter då och då på modellerna för att få hjälp med att förstå

proportionerna. Sluter fred med det som inte blev exakt som jag tänkt. Organiska former förlåter en så mycket lättare för det som man inte lyckats kontrollera. När jag känner att det är något fel i mitt huvud för att jag inte förstår hur man kan göra vissa former finns det organiska där som en tröst. Organiska former är trygga och

inkluderande.

Kropparna och jag

Jag bygger först skulptur 1 och 2 parallellt. När de är klara börjar jag med skulptur 3. Jag är i verkstaden varje dag i fem veckor. Det känns ömsomt bra, ömsomt tärande. Jag är så trött. Jag önskar att kropparna kunde få växa fram i en arbetstakt som jag har valt, inte en jag är tvungen att ha för att möta mina deadlines för skröjbränning. Ibland stannar jag upp och lägger händerna på magarna. Knyter tillbaka till varför jag håller på med det här. Då känns det bättre.

Färg

Jag gör 70 stycken engobe- och glasyrprover. Jag jagar “hud +extra“. Precis som med formgivningen vill jag sväva lite mellan abstraktion och verklighet. Jag vill visa att vi som är feta och transmaskulina har olika hudtoner, utan att göra direkta avbildningar.

Jag representerar det genom varierande nyanser av rosa, brunt, grönt, gult. Jag har järn i mina glasyrer för att skapa en levande färgbild. Jag använder mig av en len, matt bariumglasyr som känns behagligt hudig när jag drar handen över den.

Alla prover och utvalda prover

På kropp nr 1, den med dubbelmage, blir inte glasyren som jag tänkt. Den blir inte så starkt varmgul som jag velat, så jag glaserar om den. I ombränningen händer något med oxiderna–för mycket järn? För mycket mangan?–och glasyren blir ojämnt brun med en skrovlig och bubblig yta. Jag tycker om det irreguljära, men för den här kroppen bekymrar jag mig över att den inte ser lika väl omhändertagen ut som de två andra med lena ytor. Hur kommer det tolkas? Och jag hade ju inte tänkt arbeta med så verkliga hudfärger. Samtidigt kompletterar den nya färgen de två andra kropparna bättre än vad den gjorde innan omglaseringen. Och kanske är det på sin plats att huden på alla kropparna inte har samma jämna lenhet eller samma

spänstighet. Kanske kan det vara mer inkluderande.

Avslut

Gestaltning

Kropparna ska vila rygg i rygg med varandra. Jag vill presentera dem på en upphöjd, vilsam plats. Jag föreställer mig någon form av mjukt podium. Jag vill använda mig av en materialitet som går i samspråk med det kroppsliga och glasyrernas mjuka färger.

Jag försöker att inte förhålla mig för mycket till den allmänna fientliga

inställningen till feta kroppar, eller cisperspektiv på postoperativa kroppar i det här arbetet. Ändå har jag en medvetenhet i bakhuvudet. Om en fet kropp med

mastektomiärr är för böjd kan den tolkas som särskilt sorgsen. Om jag placerar dem för långt ner på golvet är de för sårbara. Jag vill inte att utomstående ska få en chans att tycka synd om kropparna. Att avfärda dem som tragiska.

Kropparna tillsammans, oglaserade

MC Lampe (2016) ställer frågan: hur existerar man i en kropp som har bedömts omöjlig att existera? Den föreslår att vi ska förstå feta transpersoners existens genom Donna Haraways (2010) teoretiska koncept “cyborg“. Cyborgen behöver inte bli förstådd genom en ursprungsberättelse. Den kan inte placeras i en binär uppdelning, den lever i gränslandet och skavet, den bär på motsägelser. Cyborgen är fiktion och levd verklighet på samma gång. Kanske är vi cyborger. Vi är obegripliga men ändå finns vi. Jag döper mitt kandidatarbete till “And yet here we are“.

Arbetet ska tillslut visas på vårutställningen på Konstfack. Det kan bli så att många som ser kropparna inte förstår exakt vilka det är de tittar på. Det ligger i

arbetets natur, bristen på visuella referenser för våra kroppar är hela poängen. Vi som är bland de första att skapa de referenserna kan per definition inte göra något som kommer kunna förstås omedelbart. Med hjälp av en verktext kommer jag att förklara att det handlar specifikt om feta transmaskulina personer.

Det viktigaste för mig är att andra feta transmaskulina personer känner igen kropparna och kommer uppleva en spegling genom dem. Jag kommer försöka nå ut till folk online så att fler i målgruppen faktiskt får se dem. Jag hoppas att arbetet ska kunna förstärka känslan av att vara verklig för dem så som det gör för mig. I mitt liv har jag inte en gemenskap av massa feta queers omkring mig, inte som i Shoog McDaniels underbara foton. När jag gör kroppar som får vara tillsammans får jag också något att vara tillsammans med. Det är en dröm, en önskan om att få vara nära.

Jag lägger handen på de keramiska magarna. Känner den lena glasyren och de böljande formerna. Drar handen uppåt över bröstpartierna. Får bli kvar med dem, äntligen.

Epilog

“It’s me!“

Det har gått några dagar sedan examinationen. Jag sitter och läser reaktionerna på ett inlägg med bilder på arbetet som jag har gjort i en liten privat, engelskspråkig Facebookgrupp för butches och transmaskulina personer. Jag läser kommentar på kommentar från personer som säger att det är de som jag har skulpterat.

“And yet here we are“ är tre feta transmaskulina kroppar som vilar rygg i rygg tillsammans på ett mjukt, blått podium som följer deras yttre form. Där sitter den bruna med dubbelmage, som avslappnat sjunkit in i sig själv och på sidan. Huden är knottrig, bubblig och helt matt. Ibland ser den rödbrun ut, ibland hittar jag blåa toner i den. Den undre magen väller fram bulligt och mjukt. Valkarna i ryggen fortsätter fram på bröstet, de börjar och slutar ingen särskild stans. Övergår i bröstet med ärren som går som sömmar över de rundade konturerna. Den lutar sig mot den grönbruna, som har en rund, mjuk mage som både är rest och väller fram och klyver sig framåt naveln.

Bröstkorgen är snäv mot den breda magen. Bröstet är högt och rest, huden lite sträckt över ärren. Huden sammetslen, tecknad i gult, grönt, brunt, beiget, svart. Den rosa sträcker sig och lutar sig bakåt mot de andra två. Magen är rund och tung, höfterna breda, bröstkorgen snäv och platt. Ärren ligger lätt skrynkliga över bröstet. Huden går i blå rosa, med högdagrar av ljuslila som tecknar över hela kroppen, len vid beröring.

De har varandra i trygghet där de sitter, tre kroppar, en enhet.

En vän kommer på besök på vårutställningen. Den drar upp tröjan och pekar på sitt mastektomiärr, pekar sedan på den rosa.

Arbetet är färdigt.

Referenser

Elektroniska källor

Bodyshock (2011). Dad’s having a baby. [Tv-program]. Firecracker Films, Channel 4, 7 april. https://youtu.be/E-0NnDUT0I4[21-05-19]

Lampe, MC. (2016). “Identities without origins: fat/trans subjectivity and the possibilities of plurality”. Masteruppsats, Women’s and Gender Studies. Louisville:

University of Louisville. https://doi.org/10.18297/etd/2425

https://ir.library.louisville.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=3456&context=etd [21-05-19]

Luna, Caleb. (2018). The Body Is Not An Apology. [Webbsida].

https://thebodyisnotanapology.com/magazine/the-gender-nonconformity-of-my-f atness[21-05-19]

Tryckta källor

Barry, Ben. (2017). Fabulous masculinities: Refashioning the fat and disabled male body. Fashion Theory 23(2), ss. 275-307.

https://doi.org/10.1080/1362704X.2019.1567064

Butler, Judith (2006). Genus ogjort: kropp, begär och möjlig existens. Stockholm:

Norstedts akademiska förlag.

Diemer, Elizabeth, Grant, Julia, Munn-Cherno , Melissa, Patterson, David, & Duncan, Alexis. (2015). Gender Identity, Sexual Orientation, and Eating-Related Pathology in a National Sample of College Students. Journal of Adolescent Health (57), ss. 144-149.

https://doi.org/10.1016/j.jadohealth.2015.03.003

Dyer, Richard (2002). The matter of images: essays on representation. London:

Routledge.

Haraway, Donna (2010). A cyborg manifesto: science, technology, and

socialist-feminism in the late twentieth century. Technology and values : essential readings. ss. 225-246.

Hall, Stuart (2013). Introduction. I: Hall, Stuart, Evans, Jessica & Nixon, Sean (red.).

Representation. London: SAGE.

Kulick, Don. (1996). Queer Theory: Vad är det och vad är det bra för?. Lambda Nordica.

2:3/4, ss. 5–22.

Schuller, Kyla (2018). The biopolitics of feeling: race, sex, and science in the nineteenth century. Durham: Duke University Press.

Strings, Sabrina (2019). Fearing the Black Body: The Racial Origins of Fat Phobia. New York: New York University.

White, Francis Ray. (2014). Fat/Trans: Queering the Activist Body. Fat studies : an interdisciplinary journal of body weight and society 3(2), ss. 86-100.

https://doi.org/10.1080/21604851.2014.889489

Whitesel, James (2014). Fat Gay Men: Girth, Mirth and The Politics of Stigma. NYU Press.

Bilder på konstverk

McDaniel, Shoog. (2018). Utan titlar. [2 Fotografier].

https://www.instagram.com/p/CDOhR2AJ3Qx[21-05-19]

https://www.instagram.com/p/BoPAUIMFzkZ[21-05-19]

Perea Jerez, Sergio. (2017). Big Belly. [Skulptur i marmor]. Visad på Bodyscape II, Edsviks Konsthall 2017. Mitt foto.

Walden, Elisabeth B. (2019). Nancy. [Keramisk skulptur/kruka].

https://www.instagram.com/p/B9XvCfWhMlj[21-05-19]

Öqvist, Jo. (2020). Att gestalta icke-normativ människa/kropp. [Skulpturer]. Visad på HDK-Valand 2020. https://hdk-valand-exam2020.se/en/jo-oqvist[21-05-19]