En annan tid
Definitioner av tid i franska uppslagsverk, 1690–1835
Christina Rydberg
Masterprogram i idéhistoria, Stockholms Universitet VT 2019
Examinatorer: Karin Dirke och Nils Edling Handledare: Linn Holmberg
Innehå ll
Abstract --- 4
Résumé --- 5
1. Introduktion --- 6
1.1 Inledning --- 6
Disposition ………. 7
Tidigare forskning .………. 7
Kategoriseringar .………. 9
Temporalisering av historien ……… 10
Arvet efter antiken ……… 12
Historiska regimer ……… 14
Flera tider ……… 14
Framtiden som upptäckt ……… 16
En modern uppfattning ……… 17
Syfte och frågeställningar .……….. 18
1.2 Utgångspunkter ……….. 19
Teoretiska utgångspunkter ……….. 19
Lexikon som källmaterial ………. 21
Begreppsfält ………. 22
Att mäta förändringar ………. 23
Källmaterial och metodik ………. 24
Material ………. 24
Urval ………. 25
Metodik ………. 28
2. Tidsuppfattningar ……… 30
2.1 Fysikaliska förklaringar ……….. 32
Rörelsens betydelse ……… 32
Jakten på tidsutjämningen ……… 34
Tankekonstruktion ……… 36
Förklaringarna ……… 37
2.2 Religiösa meningsgivare ………. 38
Planeten äter sina barn ……… 38
Guds bok ……… 39
Tid och otid ……… 40
Människans val ……… 44
Ett stängt tidsrum ……… 45
Meningsgivarna ……… 46
2.3 Organisatoriska funktioner ………. 46
Dagar och år ……… 47
Handfast planering ……… 48
Tid som disciplin ……… 48
Kronologi och temporalitet ……… 49
Nutid, dåtid, framtid ……… 51
Organisatörerna ……….. 54
2.4 Sammanfattning och kommentar ……….. 54
Förändrade tidsuppfattningar ……… 55
Andra associationer ……… 58
3. Diskussion ……….. 60
En annan modernitet ………. 61
Frihet med gränser ………. 62
Formuleringar försvinner ………. 63
Texter i otakt ……… 66
En ny modernitet ……… 69
Uppslagsverkens roll ……… 69
Slutsatser ……… 70
Källor och litteratur ……….. 72
Uppslagsverk ………. 72
Referensverk ……… 73
Tryckta böcker och artiklar ……… 73
Icke tryckt material ………. 78
E-böcker och artiklar ……… 78
Databaser ……… 79
Websidor ……… 79
English Summary ……….. 80
Abstråct
Another time. Definitions of time in French encyclopedias, 1690–1835 En annan tid. Definitioner av tid i franska uppslagsverk, 1690–1835
Christina Rydberg
University of Stockholm. History of Ideas. Master Thesis. Spring 2019.
Supervisor: Linn Holmberg
The point of departure for this study is the common conception that the idea of time became
“modern” in the late 18th century, meaning among other things a new, future-oriented and empowered individual. Such a view has been expressed by scholars like Lynn Hunt, Lucian Hölscher, François Hartog, Dan Edelstein as well as Reinhart Koselleck.
This thesis investigates whether such a transformation is visible in eight French encyclopedias, published between 1690 and 1835. Definitions of time-related key-words are studied from a perspective of conceptual history and discourse analysis.
The result of the study indicates a change in the notion of time. However, this change does not concur with the presumed breakthrough of “modernity”. The dominant change is rather words that disappear during the period. The study argues that the dichotomy of time versus eternity was questioned, which changed the expectations. Definitions eventually turned away from a predetermined future, however they did not include an individual freedom to act. A new temporal consciousness is visible with the update of history, as pointed out by Koselleck.
Mythology was mocked when definitions underlined rationality. The texts substituted religion with science. Diversity between individual definitions is visible mostly during the middle of the 18th century. Finally, the study discusses a possible time lag for encyclopedias used as witnesses of a discourse.
Key words: time, modern, 18th century, French encyclopedias, conceptual history, future, eternity.
cryd@telia.com
Re sume
Autres temps
Les définitions du temps des encyclopédies françaises , 1690-1835 En annan tid. Definitioner av tid i franska uppslagsverk, 1690-1835
Christina Rydberg
L’Université de Stockholm. Histoire des idées. Thèse Master. Printemps 2019.
Mentor: Linn Holmberg
La notion de temps au sens moderne semble avoir pris forme vers la fin du 18e siècle. Cette conception du temps comme « moderne » implique entre autres choses que l’homme est conscient de la dimension temporelle, et de sa liberté de créer son propre avenir. Depuis les années 1960, plusieurs penseurs, dont François Hartog, Lynn Hunt, Lucian Hölscher, Dan Edelstein et Reinhart Koselleck, ont abordé ce décalage de la dite notion.
Dans cette thèse sont examinés les changements de la notion du temps à travers les définitions de huit encyclopédies publiées entre 1690 et 1835. Au 18e siècle, les dictionnaires et les encyclopédies jouaient un rôle important quant au savoir et à la maitrise de la langue. Les analyses des définitions sont conduites à la lumière des théories conceptuelles et discursives.
Les résultats de l’étude, dont le matériau s’étend sur 150 ans, confirment un changement de la notion de temps mais non pas celui dont a parlé la recherche antérieure. Les définitions témoignent d’un certain nombre d’effacements et de substitutions de différentes parties des textes. Les textes semblent avoir été plus homogènes au début et à la fin du 18e siècle et plus hétérogènes au milieu du même siècle. Les références religieuses s’y sont souvent substituées à des textes provenant des sciences naturelles, comme par exemple la mécanique.
Successivement, les explications mythologiques étaient qualifiées de purs « mythes ». La dichotomie temps–éternité est remise en question et commence à disparaître. Selon d’autres chercheurs dans ce domaine, cela signifie une des conditions d’un futur non prédéterminé.
Cependant, même au début du 19e siècle, les définitions parlent d’un futur contingent et non d’un homme maître de son propre futur. Pendant cette période (1690-1835), il y a aussi eu lieu un changement dans la façon de concevoir la notion d’« histoire », un phénomène qui a été souligné par Koselleck. Ce changement semble avoir entrainé une nouvelle conceptualisation de la temporalité. Dans la thèse sont discutées les encyclopédies comme étant des sources scientifiques et la possibilité d’un « time lag » dû aux définitions comparées au discours où celles-ci sont produites. Les résultats montrent l’introduction apparemment tardive d’un nouveau discours.
Mots clés: temps, moderne, 18e siècle, encyclopédies françaises, analyse conceptuelle, futur, éternité.
cryd@telia.com
1. Introduktion
Först med det ”filosofiska århundradet”, när människan slutade att sätta tid och evighet i motsats mot varandra och började se sig själv som en del av skeendena, blev den för oss idag så vanliga abstraktionen ”framtid” allmänt omfattad.1
1.1 Inledning
Det var på 1700-talet som tiden blev ”modern”. Utgångspunkten för den här studien är detta, nämligen att det under 1900-talets gång blev en gängse uppfattning – en sanning – bland flera forskare att västerländska föreställningar om tid som fenomen hade förändrats under slutet av 1700-talet och början på 1800-talet. I dagens västvärld lever vi fortfarande med effekterna och därför kallas tidsuppfattningen modern. Då ingår att framtiden är något att sträva efter och att människan själv äger förmåga att ta sig dit. Istället för att fösas framåt av den förgångna tiden och ställas inför en framtid över vilken Gud bestämmer, började människor i slutet av 1700- talet se annorlunda på tiden och sin egen roll. Enligt dagens berättelse byggde detta
”moderna” på att en mer sekulär syn på världen fick fäste, vilket förde med sig ett tidsperspektiv annorlunda än de äldre – omoderna – uppfattningarna. Det ”omoderna”
representerades främst av den medeltid som började urskiljas. Människor blev medvetna om att de faktiskt ägde en tidsuppfattning. Temporaliteten blev en naturlig dimension av tillvaron.
Så ser det vanligt förekommande narrativet ut. Förändringen innebar, som Kant uttryckte det, att människan trädde ut ur sin ”självförvållade omyndighet”, d.v.s. att människans maktlöshet bröts vid 1700-talets slut.2
Men hur såg då förändringsprocessen ut? Hur – och var – kan vi observera den? Att tid var en företeelse som diskuterades på 1700-talet går att utläsa i flera dokument. Såväl filosofer, politiska tänkare, vetenskapsmän som ”vanliga” människor hade – då som nu – uppfattningar om tid. Det som återstår av diskussionerna är skriftliga källor i det arkiv som åren lämnat efter sig. Skönlitteratur, privata brev och politiska manifest skulle kunna berätta om dåtidens tankar. En annan väg är att studera de definitioner av tid som gavs i de då populära
1 Lucian Hölscher, Die Entdeckung der Zukunft (Frankfurt-am-Main, 1999), s 36. Min översättning.
2 Bl.a. James Schmidt (red.), What is Enlightenment? Eighteenth-century Answers and Twentieth-century Questions (Los Angeles, 1996): s 58-65, Immanuel Kant, An Answer to the Question: What is Enlightenment?
(1784), där Kant definierar upplysningen som människans utträde ur sin självförvållade omyndighet och s 488- 516, Lewis Hinchman, Autonomy, Individuality, and Self-Determination. Även Lynn Hunt, Measuring Time.
Making History (Budapest, 2008), s 51, 70-71, 73.
uppslagsverken. Då blir jämförelser lättare att göra över tid. Uppslagsverken blev under 1600- och 1700-talen en egen kunskapsgenre. De som skapade uppslagsverken hade ambitionen att presentera fullständiga och väl förankrade beskrivningar av företeelser och ord. Skribenterna menade sig stå för en ”bästa möjliga” tolkning. Fransk litteratur och vetenskap intog en särställning inom 1700-talets intellektuella liv, även om idéutbytet mellan länder var stort, något som bl.a. uppslagsverken var exempel på.
Vad skulle i praktiken kunna gå att utläsa i form av förändring i tidsuppfattningar genom definitionerna av tid i ett antal franska uppslagsverk från 1700-talet? Det är vad den här studien avser att undersöka.
1.1.1 Disposition
Uppsatsen har som central del den empiriska undersökningen av texter i de franska uppslagsverken. Detta inramas av aktuell forskning och teori som stöd för studiens analys varefter resultaten av undersökningen diskuteras.
Kapitel 1, Introduktion, innehåller en inledande problembeskrivning och definierar syfte och frågeställningar för studien. Kapitlet ger en översikt av tidigare forskning kopplad till studiens syfte, varefter följder de teoretiska utgångspunkterna för undersökningen. Avslutningsvis presenteras källmaterial och urvalsprocess jämte metodik för studiens genomförande.
Kapitel 2, Tidsuppfattningar, är koncentrerat kring definitionerna i ett urval uppslagsverk.
Med utgångspunkt i de konkreta definitionerna av tid och näraliggande ord analyseras begreppsfälten och de tidsuppfattningar som definitionerna kan sägas spegla. Redovisningen tar upp periodens dynamik, förskjutningar och unika uttryck. Uppfattningarna undersöks i förhållande till tre meningsbärande idékluster. Forskning kring periodens idéströmningar är referenspunkt för analysen.
Kapitel 3, Diskussion, återkopplar resultatet till studiens teoretiska och metodologiska utgångspunkter. Undersökningens resultat diskuteras och kommenteras i förhållande till studiens frågeställningar. Även resultatet sett ur perspektiv av den inledningsvis formulerade problemställningen berörs. Som avslutning formuleras möjliga slutsatser.
1.1.2 Tidigare forskning
I det här avsnittet presenteras det forskningsläge som bl.a. åberopades i den inledande problembeskrivningen och påståendet om ”modernitet”. Kartläggningen utgår från ett relevant urval av de många forskare som studerat sakområdet och visar samtidigt att de tolkar och bedömer frågan om tidsuppfattning på 1700-talet delvis olika, vilket blir viktigt för studiens
fortsatta analys. Avsnittet innehåller några exempel på forskning om hur tid kan förstås och beskrivas. Dessa delar kommer att användas för det analytiska ramverket i kapitel 2.
Den forskning som uppmärksammar 1700-talets tidsuppfattning är publicerad framför allt från 1960-talet framåt och med en stark ökning av allmänt intresse för tid under 2000-talet.
Det är främst historiker och historiografer som analyserat temporalitetens betydelse och vårt sätt att förhålla oss till tid, d.v.s. vår tidsuppfattning. Dessa frågor har också behandlats av filosofer, sociologer, fysiker och socialantropologer, då med delvis annan infallsvinkel. Vilka är de viktigaste resonemangen och vilka slutsatser kan man utläsa av tidigare forskning?
“Time is an unthought”, säger professorn i historiografi François Hartog. Vad han menar är att tidsaspekter och uppfattningar av tid blivit så integrerade i vårt tänkande att tid inte ägnas uppmärksamhet.3 Lynn Hunt, professor i modern europeisk historia, och Chris Lorenz, professor i historiefilosofi, menar att tid borde vara en grundläggande och medveten fråga för alla historiker, men så har det inte varit.4 Enligt Hunt väcktes intresset för tid på 1970-talet, men först vid sekelskiftet slog området igenom i forskningskretsar. Hon lyfter fram historikerna Reinhart Koselleck och Krzysztof Pomian och filosofen Paul Ricœur, men noterar att deras verk inte fick genomslag förrän långt senare. Historikern Pierre Nora fick stor uppmärksamhet för sin teori om minnesplatser, men Nora hade inte kopplat minnet till vår tidsuppfattning, menar Hunt. De tidiga verken har fått ny aktualitet när fler forskare börjat publicera studier om tid och temporalitet. Hunt nämner bl.a. François Hartog och professorn i europeisk kultur Peter Fritzsche.5
Historieskrivning i modern mening uppfattas vara en produkt av 1800-talet med kopplingar till de gryende nationalstaterna.6 Historia blev ett medel att berätta om nationens rötter och ursprung, tid var en utvecklingslinje, en historisk rörelse framåt. Filosofen Friedrich Hegels beskrivning av Napoleons ankomst till Berlin 1806 som den personifierade historiens fullbordan är ett ofta citerat exempel på historieteleologi – historien äger temporalitet, men är ändå förutbestämd.
3 François Hartog, Regimes of historicity. Presentism and Experiences of Time (New York, 2015 [2003]), s 8.
4 Hunt, s 17. Chris Lorenz och Berber Bevernage (red.), ”Breaking up time. Negotiating the borders between Present, Past and Future” i Breaking up time. Negotiating the borders between Present, Past and Future (Göttingen, 2013), s 32, 41, 47.
5 Hunt, s 5, 16. Hunt nämner Pierre Nora, Les lieux de mémoire (Paris, 1984-1992), vars teorier gick tillbaka på det begrepp kollektivt minne som framlagts 1925 av sociologen Maurice Halbwachs. För övriga nämnda forskare se kommande noter.
6 Bl.a. Hartog, s xv-xvi, 13. Reinhart Koselleck, Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik (Göteborg, 2004 [1979]), s 71. Kosellecks bok innehåller texter från hans verk Vergangene Zukunft. Zur Semantik geschichlicher Zeiten (Frankfurt am Main, 2000 [1989]) som i sin tur innehåller texter publicerade i olika sammanhang och vid olika tidpunkter, från 1967 till 1977.
Enligt Karl Marx, däremot, kan vi genom egen kamp ta oss till ett kommande, bättre samhälle. Det moderna hos Marx är, i detta sammanhang, kopplingen mellan tidsuppfattning och människans fria vilja. Denna vilja var ett forskningsområde där Paul Ricœur var verksam.
Ricœur var enligt Hunt en av dem som tidigast uppmärksammade den roll som en medveten tidsuppfattning har för nutid och historieskrivning och även för historiens relation till berättelse och minne.7 Filosofen Michel Foucault arbetade i unga år hos Ricœur i Strasbourg, men kom senare att ifrågasätta Ricœurs utvecklingstro och tidsuppfattning.8
Vetenskapshistorikern Gerald James Whitrow betonar själva tidsmedvetandet som fundamentalt för både kunskapsutveckling och för våra möjligheter att vända oss mot framtiden. Tidsmedvetenhet utmärker den moderna, vuxna människan, menar Whitrow, och 1700-talet var den period som ändrade vår medvetenhet.9
Kategoriseringar
Den här studien syftar inte till att försöka förstå eller förklara vad tid är. Men vad en tidsuppfattning består av, som delar av innehåll och art, har betydelse för studien. Whitrow är exempel på en av de forskare som analyserat hur vi kan beteckna och förstå tid. Hans bok från 1961 kan framstå som ålderdomlig, men de kategoriseringar som Whitrow gör har fortfarande relevans. Det handlar om tidens början och slut, dess irreversibilitet, individuellt upplevd tid, dåtid och minnen, nutid och framtid. Whitrow kallar tid för vår varseblivnings temporala dimension, men noterar att under medvetandenivån rör sig tid i biologisk mening. Kärnfrågan, enligt Whitrow, är förknippad med det ”blivande” som tid är kopplat till och därmed begreppen nutid, dåtid och framtid.10 Krzysztof Pomian gör en indelning i kvantitativ och kvalitativ tid och konstaterar att den kvantifierade och objektivt uppmätta tiden idag har en högre dignitet än den subjektivt upplevda tidsuppfattningen. 11
En omfattande men analytiskt intressant studie av tidsuppfattningar har gjorts av historikern Hervé Barreau. De former genom vilka vi kan observera tid är handlingar, språk och omvärld och dessa kan analyseras psykologiskt eller rationellt, menar han.12 En liknande ansats är vad
7 Paul Ricœur, utöver Temps et récit (Paris, 1983-1985) även Minne, historia, glömska (Göteborg, 2000; [Paris, 2000]).
8 Ricœur var fenomenolog och verkade inom en hermeneutisk tradition som alltmer kom att ifrågasättas.
9 G.J. Whitrow, Time in History (Oxford, 1988), s 146.
10 G.J. Whitrow, The Natural Philosophy of Time (London, 1961), s 288-290, 310.
11 Krzysztof Pomian, L’Ordre de temps (Paris, 1984), s 219-349, särskilt s 231 och 333. Pomian beskriver tid som geografiskt assymetrisk.
12 Hervé Barreau, La construction de la notion de temps, band 1-3 (Paris, 1982), s 1-153, 813-964, 1392-1445.
Ett koncentrat av studien finns i serien « Que sais-je ? », översatts till svenska: Tiden (Furulund, 2000 [1996]), bl.a. s 23, 39, 55-56, 60-62, 71-73, 76-82, 119-124.
vetenskapshistorikern Samuel L. Macey kallar den första uppslagsboken om tid.13 Därtill finns ett 50-tal psykologers, matematikers och fysikers tankar kring tid sammanställda i en antologi redigerad av de disciplinära kollegorna Rosolino Buccheri, Metod Saniga och William M.
Stuckey.14 De framhåller att tidsupplevelser kopplas till medvetande, men medvetande är en härledd snarare än fundamental förmåga och det finns ingen underliggande verklig tid som kan förstås och beskrivas av vetenskapen. Det finns orsakssammanhang, men i universum styr kvantfysikens regler. Tid är irreversibel, men att tala om riktning är problematiskt.15 Tid och rum hänger samman, men människan kan inte välja att stanna i ett givet ögonblick eller gå i olika riktningar från ögonblicket. Nutid existerar, menade de, men det är osäkert huruvida dåtid och framtid finns som särskilda enheter.
Temporalisering av historien
Det fanns ett tidsmedvetande i 1800-talets historieskrivning, men det medvetandet var en produkt av 1700-talet, hävdar bl.a. Hunt och Hartog, som båda pekar på Kosellecks teorier.
Koselleck utgår från det han menar hände mellan 1500-tal och 1800-tal: ”under dessa århundraden sker en temporalisering (Verzeitlichung) av historien”.16 Nutiden påverkas av denna temporalisering:
Fram till mitten av 1700-talet hade historien om den egna tiden ett obestridligt företräde, [---].Till de rumsliga komponenterna tillkom nu, särskilt efter franska revolutionen, den tidsliga komponenten,17
Perioden 1750 till 1850 blev formativ och han betecknar den som en övergångstid, die Sattelzeit. Koselleck arbetade med ett lexikon för att definiera politiska och sociala grundbegrepp avseende åren 1772–1997. Han utgick från att begreppen speglade den historiska och politiskt-sociala situation i vilken de användes och hävdade att begreppsförändringarna sammanföll med att verkliga, samhälleliga ändringar skett så som under die Sattelzeit. Som exempel tar han ordet historia som existerade i betydelsen berättelser om händelser, narrativ, oftast i pluralis, men som nu omvandlades till ”’historien’ i ental, ’historien som sådan’”.18 Sådana s.k. kollektivsingular utmärks av nya egenheter: orden temporaliseras och ideologiseras, de blir handlingsinriktade och allmänna, fortsätter
13 Samuel L. Macey (red.), Encyclopedia of Time (New York, 1994). Olika akademiska discipliner har gett bidrag till Maceys omfattande verk.
14 Rosolino Buccheri, Metod Saniga, William Mark Stuckey (red.), The Nature of Time: Geometry, Physics and Perception (London, 2003), fr.a. s 437-443.
15 I kvantfysiken är kroppars positioner resultat av slump, det finns ingen riktning som i klassisk fysik.
16 Koselleck, s 31, 75.
17 Koselleck, s 146-147.
18 Koselleck, s 64-65. Koselleck utgår från tyskans två ord: Geschichte och Historie. Det som Koselleck kallar
”dagshistoriebeskrivning” – anekdoter från samtiden – förlorade i betydelse.
Koselleck. Ordet historia laddades med ordet Zeit (tid).19 De nya orden var många: ”För epoktröskeln mellan 1770 och 1830, som för första gången uppfattades som ’den nyaste tiden’, förtecknar bröderna Grimm över hundra nybildningar.”20
Kosellecks sätt att beskriva den nya tidsuppfattningen har ofta citerats, särskilt vad han kallar erfarenhetsrum respektive förväntanshorisont. Spänningen dem emellan blev enligt Koselleck särskilt stor vid 1700-talets slut:
Det uppstår en klyfta mellan den hittillsvarande erfarenheten och förväntan om det kommande:
åtskillnaden mellan det förflutna och framtiden växer så att den upplevda tiden erfars som en brytningstid, som en övergångstid, under vilken nya och oväntade ting ständigt träder i dagen.21
Även Peter Fritzsche ser de politiska och sociala händelserna i Frankrike som avgörande för en ändrad tidsuppfattning. Det är svårt att överdriva betydelsen av franska revolutionen, menar han.22 Det förgångna blev inte längre något som sköt människor framåt utan framtiden blev något de idag kunde ta för sig av – förväntanshorisonten blev bredare:
[T]he future was no longer conceived as the place where the trends from the past culminated, but a space in which the new and unexpected would be encountered. As a result there was an increasing gap between what Koselleck usefully conceives of as the ‘horizon of expectation’ and the ‘space of experience’. 23
Fritzsche, liksom Hölscher, menar är att den förgångna tiden förlorade sin auktoritet. Makten hamnade i människornas egna händer och tiden blev något de måste förhålla sig till: Fritzsche säger:
By challenging the invoked authority of the past in fashioning the future, [---] a new balance of power was established between the ‘here and now’ and the possible, between the present and the future. […]
contemporaries became more aware of their own historical statute and their own subjectivity. 24
Dåtiden blev inte bara mindre viktig. Den började också ifrågasättas som sammanhållen enhet och ses mer som uppbyggd kring en samling disparata händelser: ”[t]he past itself was no single authoritative entity, but instead a record of untimely deaths abrupt endings, and foreshortened possibilities”.25
19 Koselleck, s 19-21, 97, 115-126.
20 Koselleck, s 151.
21 Koselleck, s 150.
22 Peter Fritzsche, Stranded in the Present. Modern time and the Melancholy of History (Cambridge, 2004), s 25.
23 Fritzsche, s 54. Hölscher, s 38-39, har uttryckt samma sak: ”framtiden rörde sig inte längre mot människorna och dåtiden bort från dem: istället för att passivt låta saker hända gick människorna nu istället aktivt i riktning fram mot dem.” Min översättning.
24 Fritzsche, s 203.
25 Fritzsche, s 203.
Fritzsche betonar Frankrikes centrala roll. Han målar upp en dramatisk omvandling av tidsuppfattningen. Lynn Hunt är mer försiktig. Hon menar att förändringen var mer långsam till sin karaktär, om än inte mindre betydelsefull. En utgångspunkt enligt Hunt var att man började se en skillnad mellan sig själv, som varande modern, och den tid som var innan:
A sense of rupture, despite the connotations of the word, probably did not develop all at once or just in one country, however influential. The prospect of a temporal break only gradually took hold during the seventeenth and eighteenth centuries and appeared perhaps even as early as the Renaissance with its invention of ”the Middle Ages”. [---] Europeans only needed a sense of middle once they began to develop the notion that historical time had a progressive direction. […] once again, the seventeenth century seems the moment at which something new begins to crystallize.26
En förändrad syn på medeltiden gav enligt Pomian utrymme för en ny tidsuppfattning. Så länge medeltiden sågs som mörk och outvecklad var det svår att tilltro tiden en utvecklingspotential. Pomian menar att Hegels teorier kring kronologi och framsteg var avgörande, men att även franska revolutionens politiska och sociala omvälvningar ändrade uppfattningen om tid.27
Arvet från antiken
Hunt nämner att människor från 1600- och 1700-talet och framåt gradvis började se sig själva i en tidslig utvecklingsprocess. Hartog understryker vikten av hur man då såg på den gångna historien jämfört med sin egen tid. Han tillmäter den franska striden mellan les anciens och les modernes i synen på antiken en avgörande betydelse. Detsamma gör professorn i fransk kultur, Dan Edelstein.Antiken som tidsperiod rönte beundran och intresse i början av 1700- talet, men kultureliten var oense om hur man bäst skulle förhålla sig till det antika. Skulle antiken kopieras eller bara utgöra inspiration för den nutid som visserligen kunde lära av andra men som trots allt kommit längre?28 När de modernas idéer vann debatten öppnade detta för en framstegstro, innebärande att människor kunde se sig själva i ett tidsligt perspektiv och förvänta sig att kunna bygga en ännu bättre framtid. Hartog beskriver hur det kulturella arvet från Grekland väntade på att befrias: ”one should not make tabula rasa of the past, because from it comes a legacy to be transmitted”. Frankrike såg sig nu som den första värdiga efterträdaren till den antika kulturen, framhåller Hartog.29 Striden hade pågått ända
26 Hunt, s 51.
27 Pomian, s 131-132.
28 Dan Edelstein, Enlightenment. A genealogy (Chicago, 2010), s 24-30, 37-44. Bl.a. skrevs teaterpjäser med motiv tagna från grekisk idévärld, som Oidipus av Voltaire och Medea av Corneille.
29 Hartog, s 174-176. I det nya Frankrike kunde artefakterna åter ställas ut på museer efter revolutionen, restitueras. Jmf Edelstein, s 37. Att man kunna känna sig överlägsen Antiken framgick exempelvis av den hyllningsdikt till kung Ludvig XIV som Charles Perrault skrev. Denne var en av ledarna för les modernes och han
sedan 1680-talet, påpekas av Stéphane Pujol, professor i fransk kultur.30 En hyllningsdikt till kung Ludvig XIV är tidstypisk:
Första raderna i hyllningsdikt 1687 till kungen och samtiden. Vi behöver inte böja knä inför antiken, säger Charles Perrault. Källa: Gallica.
Även inom vetenskaperna fanns en strid mellan gammalt och nytt, menar historikern Colm Kiernan. Han lyfter fram betydelsen av 1600-talets vetenskapliga tänkande. Under 1700-talet var Newton redan ”gammal” medan de nya upptäckterna gjordes inom exempelvis organisk kemi, menar Kiernan.31
Enligt Hartog började en modern tidsepok med utgången av striden kring antiken. Fram till dess hade den äldre historiografiska modellen - att lära av historien - dominerat. Det moderna präglades nu av tidsmedvetenhet och framtidstro och testades enligt Hartog i samband med den franska revolutionen. Vid den tidpunkten skedde en ”politisering” av tid, menar han:
skrev även förordet till Akademins första ordbok 1694. Även Hunt, s 70, om synen på Frankrikes ställning.
Whitrow (1988), s 146-147. Pomian, s 117-118, om tidsmedvetandet.
30 Stéphane Pujol, Le dialogue d’idées au dix-huitième siècle (Oxford, 2005), s 21-28.
31 Colm Kiernan, The Enlightenment and science in eighteenth-century France (Oxford, 1973 [1968]), bl.a. s 140, 191-222. Skillnaden mellan forskarna låg i en mekanisk världssyn respektive en organisk, mer svårförklarlig.
”This gave way gradually to an awareness of time stretching back to the past and opening onto the future.”32 Det som hände under åren kring franska revolutionen var att dåtid och framtid kopplades samman men genom nutidens självständiga status, menar Hartog. En sådan sammanflätning av tidsdimensionerna förflutet, nutid och framtid hade också Koselleck talat om.33
Historiska regimer
Hartog undviker ordet temporalitet och introducerar istället begreppet regime of historicity.
En sådan regim är en tidskategori men utan innehåll, den sammanhänger snarare med hur tidsandan förhåller sig till dimensionerna dåtid, nutid, framtid. Temporalitet anknyter till en extern tidstandard och är därför inte ett bra uttryck, säger Hartog, som jämför med den franska Annales-skolan.34 Tid spelade en viktig roll i Annales-historikernas tänkande. Exempelvis såg Fernand Braudel historien som en utveckling i flera olika lager vilka rör sig i olika hastighet:
en djupt liggande och med geografin förknippad utvecklingstid, en tid där kungar och riken existerade och en tid där enskilda vardagliga händelser äger rum. Den djupaste var den minst medvetna och därmed det lager där förändringar skedde i mer långsamt tempo. Människor levde i tre olika tidsuppfattningar samtidigt. Braudels utvecklingslager var fyllda av innehåll,35 vilket skiljer dem från Hartogs historieregimer. I Annales-skolans tolkning ändras knappast tidsuppfattningen genom yttre händelser såsom franska revolutionen.
Flera tider
En av dem som formades av Annales-skolan var Claude Lévi-Strauss, en av grundarna av strukturalismen. Som antropolog ägnade han sig åt temporalitetsdimensioner inom olika kulturer.36 Pomian beskriver Lévi-Strauss tankar som ett avvisande av en kumulativ tidsuppfattning. Vi måste se det slumpartade i utvecklingen: det finns inte något som
”framsteg”, bara mutationer i tiden. 37
Lévi-Strauss menar att vi gör fel när vi applicerar en tidslinje för att jämföra vår egen västerländska tidsuppfattning med t.ex. den som återfinns hos indianbefolkningar i Amazonas,
32 Hartog, s 174.
33 Hartog, s 38, 73, 174, 176, 190. Historiefilosofin benämndes historia magistra vitae. Koselleck, s 145-146.
Artikeln skriven 1969.
34 Historiefilosofisk tradition som dominerade i Frankrike från mellankrigstiden fram till åtminstone 1980-tal. La longue durée är viktigt grundbegrepp.
35 Det var detta innehåll som Nora anknöt till när han utvecklade tanken på minnesplatser – fysiska monument, naturområden, ritualer och traditioner genom vilka vi minns det som en gång funnits i form av tidsinnehåll.
36 Lévi-Strauss uppmärksammade språkets betydelse och sambanden mellan begrepp och lingvistiska uttryck.
Som i verket Le cru et le cuit (Paris, 1964).
37 Pomian, s 147-151.
konstaterar Pomian. Indianernas tid är inte ett förstadium till det västerländska.38 Att säga att tidsuppfattningen ändrades under 1700-talet blir en starkt euro-centralistisk utsaga, framhåller Pomian – något som inte hindrat den här studien att i analysen utgå från just detta påstående.
Tid är ett begrepp som måste sättas i plural, d.v.s. temporalitet inkluderar en rumsdimension, en spatialitet. Ett synkront synsätt blir då viktigt.39 Här menar Hartog att hans regimer är en tankemodell som skulle kunna vara användbar eftersom den enligt honom kan appliceras även i andra sammanhang än i västerländskt tänkande. 40
Anders Johansen, socialantropolog, påpekar att den linjära tiden är tom medan den cykliska har ett innehåll. Tid har länkats till rumsliga metaforer och sociala övergångsriter, livets passager mellan tidlösa tillstånd.41 Man kan leva i olika tider samtidigt, en vardaglig som styr socialt beteende och en historisk som ger identitet. Tidsuppfattningen är vad som ger en civilisation gemensam grund. Liknande aspekter redovisas av antropologerna Wendy James och David Mills, som studerat några afrikanska samhällen och visar på tidens existentiella betydelse i det vardagliga livet där. 42
Även i Michel Foucaults analys är tid en viktig faktor. Ett nyckelbegrepp är epistem (av grekiskans ord för kunskap, sanning). Det utgör vår diskurs, vår föreställningsram, det definierar vad vi tar för givet. Historiska företeelser uppkommer i samspel med det epistem som råder vid respektive tidpunkt. Tidsepokerna är självständiga och utvecklas slumpartat;
ändå framhöll Foucault vid flera tillfällen det sena 1700-talet som avgörande för dagens
”moderna” tidsuppfattning: ”varje modernt epistem – det som formerades mot slutet av 1700- talet och som fortfarande tjänar som bas för vårt vetande”.43
38 Pomian, s 149-150, 271-273. Den objektivt uppmätta tiden tränger sig på globalt, bl.a. genom kommunikationer, menar Pomian. Den asymmetriska tiden kan vara individuellt upplevd eller hänga samman med geografiskt åtskilda kulturer, så som Claude Lévi-Strauss talat om. Enligt Lévi-Strauss, säger Pomian, är tid lokalt förankrad, vår uppfattning är bunden till rummet och den saknar riktning, är snarare slumpartad. Både Pomian och Lévi-Strauss menar att olika tidsuppfattningar lever sida vid sida utan att vara förbundna med en utvecklingslinje, de är temporala strata.
39 Koselleck, s 13, förordet av Helge Jordheim. Koselleck har här ett synkront synsätt när han talar om att det finns flera tider, de ligger ”över och under varandra, vertikalt och synkront, som ’tidsskikt’”. Hos Koselleck handlar det dock om tidslig pluralism snarare än om rumslig.
40 Hartog, s XVII.
41 Anders Johansen, Tid är makt. Tid är pengar (Malmö, 1984), s 49, 68-69.
42 Wendy James och David Mills (red.), The qualities of time (Oxford, 2005), s 1-55, 95-119. Antologin är sammanställd av brittiska socialantropologernas förening, ASA.
43 Michel Foucault, Les mots et les choses (Paris, 1966), s 397. Min översättning. Se även s 225 och 231-232.
Foucault betonar begreppet ”positivitet” (un sol positif) och en empirisk närvaro. Även Foucault var inledningsvis inspirerad av Annales-skolan.
Foucault betonar att organiserandet av tid kan ha disciplinära funktioner.44 Detta påpekas också av Pomian. För det västerländska samhället är tidsuppfattningen starkt kopplad till styrning och disciplin, menar denne.
Framtiden som upptäckt
En liten grupp filosofer under andra halvan av 1700-talet ”upptäckte” den historiefilosofiska framtiden, menar Lucian Hölscher, professor i historieteori. Hölscher hade samarbetat med Koselleck kring dennes lexikon över historiska och politiska grundbegrepp. Hölscher hävdar att föreställningar om framtiden finns med när vi studerar den tid som gått. Våra framtidsbilder påverkas av vad Koselleck kallar förväntanshorisont. Hölscher nämner Kant, Leibniz och Lessing som avgörande, bl.a. Kants tankar om människans fria vilja. Han menar att Rousseaus utvecklingspositivism och Voltaires upplysningsidéer ändrade människans tänkande om sig själv. Den religiösa tidsuppfattningen var utgångspunkt, men fascinationen inför antiken medförde en distans till den kristna tideräkningen45 och Hölscher menar att det som resultat gav en ny, omstörtande tidssyn. Mycket av det som mentalt förberetts under 1700-talet kom sedan i.o.m. franska revolutionen att upphöjas från tankar hos ett fåtal till övertygelse hos borgerlighet och ”vanligt” folk, skriver Hölscher.46
Hunt har en liknande uppfattning:
By the middle of the eighteenth century, then, the superiority of modern times was becoming an established truth [---] by the end of the eighteenth century the notion of historical progress had won many important adherents […] the French Revolution then helped consolidate the belief that modern times were clearly and irreversibly superior. Along with the sense of superiority of modern times came the corollary that the future could be fashioned by an act of human will.47
Både Hunt, Edelstein, Hölscher och Pomian framhåller således att processen att etablera en ny tidsuppfattning tog avsevärd tid.48 Detta ger stöd åt att studera uppslagsverken över en längre period.
Upplysningsfilosoferna bidrog till en mer sekulär syn, en mer naturinriktad förklaringsmodell och en tro på rationalitet och utveckling, vilket framhålls i omfattande litteratur om 1700-talet och upplysningen. Daniel Brewer och John Lough är några av forskarna som poängterar
44 Foucault, bl.a. Sexualitetens historia, del 1, Viljan att veta, (Göteborg, 2002; [Paris, 1978])
45 Så gjorde också de nya vetenskapliga, empiriska fynden i naturen, t.ex. jordens avlagringar.
46 Hölscher, bl a s 66-67. Pomian, s 118, hade tidigare dragit samma slutsats om framtiden och hänvisat till både striden om antiken och till Jean Bodin, politisk 1500-talstänkare, som del av bakgrunden till att människan på sent 1700-tal började räkna med framsteg och handlingsutrymme.
47 Hunt, s 52, 58.
48 Hunt, bl.a. s 51, Edelstein, s 17, Hölscher, bl.a. s 39-40.
uppslagsverkens roll som kunskapskälla och inspiration. De pekar framför allt på Diderot och d’Alemberts l’Encyclopédie. Litteraturprofessorn Marie Leca-Tsiomis och idéhistorikern Linn Holmberg har en delvis annan syn. Båda understryker den samverkan mellan olika encyklopedister som präglade perioden, det handlade om ett slags ”de lärdes republik”. 49 Inom svensk forskning finns förhållandevis lite skrivet i frågan om tidsuppfattningarna vid sent 1700-tal. Historieprofessorn Peter Aronsson behandlar frågor om historiemedvetande och historiekultur ur ett temporalitetsperspektiv och åberopar Kosellecks teorier.50 Aronsson menar att andra hälften av 1700-talet var en förändringstid inte bara på kontinenten utan även i Sverige. Samma slutsats har Anna Nilsson Hammar dragit då hon analyserat
”modernitetens” genombrott i svenska skillingtryck.51 Som titeln antyder framstår det sena 1700-talet som formerande även i Sverige, bl.a. pekar Nilsson Hammar på att en mer sekulär och individorienterad syn började skymta fram.
En modern uppfattning
Forskningen kring en ”modern” tidsuppfattning och 1700-talet är omfattande. Ett flertal forskare, som Fritzsche, Hartog och Edelstein, understryker att tidsuppfattningen förändrades vid 1700-talets slut. Vilka huvuddrag av relevans för denna studie har det gått att utläsa i forskningen? Tidsmedvetenheten ökade. Människan observerade tidsliga perspektiv och sig själv i relation till dem. Framtiden upptäcktes. Var och en kunde fylla sin tidsuppfattning med positiv framtid och även ta sig själv rätten att erövra den. Utveckling blev centralt begrepp.
Tiden rörde sig framåt. Dåtiden började ses som exempel snarare än styrande enhet. Historia blev del av kronologin och språket förändrades och blev mer abstrakt. Tideräkningen ändrades från syndaflod och domedag till naturalfilosofiska, empiriska fakta. Den ändrade tidsuppfattningen innebar en maktförskjutning till människans fördel. Denna beskrivning av det ”moderna” utpekar samtidigt vad som ansågs vara ”omoderna” tidsuppfattningar. Enligt sådana styrde dåtiden över nuet och framtiden låg i Guds händer. De återkommande
49 Daniel Brewer, The Discourse of Enlightenment in eighteenth-century France (Cambridge, 1993) och John Lough, The Encyclopédie (Cambridge, 1971). Nyare litteratur pekar snarare på den process för kunskapsutveckling som präglade perioden. Se exempelvis Marie Leca-Tsiomis, Écrire l’Encyclopédie, Diderot:
De l’usage des dictionnaires à la grammaire philosophique (Oxford, 1999), Richard Yeo, Encyclopaedic Visions (Cambridge, 2001) och Linn Holmberg, The Forgotten Encyclopedia. The Maurists’ Dictionary of Arts, Crafts and Sciences, the Unrealized Rival of the Encyclopédie of Diderot and d’Alembert (Umeå, 2014). Även Frank Kafker, Notable Encyclopedias of the late eighteenth-century. Eleven Successors of the Encyclopédie, (Oxford, 1994), Martine Groult, Savoir et Matières. Pensée scientifique et théorie de la connaissance de l’Encyclopédie à l’Encyclopédie méthodique (Paris, 2011) och Luigi Delia, Droit et philosophie à la lumière de l’Encyclopédie (Oxford, 2015).
50 Peter Aronsson (red.), Makten över minnet. Historiekultur i förändring (Lund, 2000), s 18-28.
51 Anna Nilsson Hammar, Lyckans betydelse: sekularisering, sensibilisering och individualisering i svenska skillingtryck 1750-1850 (Lund, 2012).
händelserna satte ramar, tid uppfattades som en cirkel. Historien saknade kronologiskt perspektiv. Tiden var kopplad till naturen, men denna var evig till skillnad från människan.
Huruvida det var de politiska och sociala omvälvningarna på 1700-talet som var avgörande är forskarna inte ense om. Fritzsche ser franska revolutionen som brytpunkten för det
”moderna”, medan historieprofessorn James Schmidt menar att revolutionen snarast diskrediterade den framstegstanke som redan fanns. 52
Några forskare, bl.a. Hunt, problematiserar både vad och när vad gäller skeendet. Liksom Edelstein och Schmidt instämmer Hunt i att en förändring skedde, men pekar på mer allmänna bakomliggande faktorer som frukterna av upplysningstankar eller effekterna av föregående sekels nytänkande.
Båda dessa grupper av forskningsresultat blir utgångspunkt för vad denna studie letar efter i det empiriska materialet från 1700-talet. De få forskare som fokuserar på hur tid beskrivs ur olika perspektiv ger i studien underlag för hur själva analysen av materialet sker.
1.1.3 Syfte och frågeställningar
Utgångspunkten för studien är berättelsen i tidigare forskning om att det vid 1700-talets slut uppstod en ”modern” tidsuppfattning. För att undersöka denna berättelse läggs ett källmaterial från den berörda tiden till underlag för en empirisk studie. Definitioner av tid som begreppsfält studeras i ett urval franska uppslagsverk publicerade under perioden 1690–1835.
Syftet är att undersöka om definitionerna av tid förändras i enlighet med de narrativ som eftervärlden konstruerat om den moderna tidsuppfattningens genomslag. Hur förhåller sig definitionerna till de tidsuppfattningar som idag sägs ha blivit etablerade? Går förändringsprocessen att spåra? Vilka idéer, föreställningsvärldar och argument kan utläsas i definitionerna, vilka resonemang bygger de på? Ändrades uppfattningen och i så fall på vilket sätt – blev tiden ”modern” i olika mening?
52 Fritzsche, bl.a. s 25. Schmidt (red.): s 217-224, Johann Heinrich Tieftrunk, On the Influence of Enlightenment on Revolutions (1794), s 225-232, Johann Adam Bergk, Does Enlightenment Cause Revolutions? (1795), s 330- 341, Rudolf Vierhaus, Progress, Ideas, Skepticism, and Critique – The Heritage of the Enlightenment. Hunt, s 65- 70, Edelstein, s 99-104.
Följande frågor ställs vid analys av materialet:
1. Hur definieras tid i de utvalda texterna?
2. Vilken dynamik, om någon, präglar definitionerna under perioden – förekommer a. diskursiva förändringar?
b. konflikter mellan olika uppslagsverk/publicister kring innehållet?
c. interaktion mellan olika definitioner?
Att ett skifte existerar mellan före och efter 1700-tal ingår som del i dagens berättelse. Genom att läsa de definitioner av tid som formulerades i uppslagsverk under nära 150 år öppnas möjligheter att konkretisera vilka faktiska tidsuppfattningar som formulerades och hur de kopplades till olika förklaringsbegrepp och eventuellt förändrades. Detta öppnar i sin tur möjligheterna att ge fördjupat perspektiv på det som tidigare forskning talat om. Om tidsuppfattningarna ändrades under 1700-talet, vad bestod ändringarna mer konkret av och överensstämmer dessa eventuella förändringar i så fall med sentida modernitetsnarrativ? I uppsatsens avslutande kapitel återkopplas resultatet av studien till denna inledande problemställning.
1.2 Utgångspunkter
1.2.1 Teoretiska utgångspunkter
För att undersöka definitionerna av tid kommer denna uppsats framför allt att använda begreppshistorisk metod. Det finns olika versioner som kan ha för- och nackdelar. Uppsatsen inkluderar också diskursanalytiska metoder. I detta avsnitt diskuteras de teoretiska utgångspunkter som väljs för undersökningen.
Denna uppsats undersöker tidsuppfattningar. En uppfattning kan ses som ett idékluster, en övertygelse om hur vissa saker förhåller sig och relaterar till varandra. Det kan kopplas till olika begrepp vilka i sig bär med sig konnotationer och systematik. Begreppen kan ses som sammansatta av en bild och ett ord.53 Om man ska studera tidsuppfattningen i en historisk period behöver man nå så nära de då levande begreppen som möjligt. Begreppshistoria innebär ett förhållningssätt för detta och behandlar ”dels begreppen i det förgångna (och även i nutid), dels framställningen och berättelsen om dem”. Metoden är ”ett bland många försök
53 Staffan Hellberg, ”Ordet begrepp” i Bo Lindberg (red.), Trygghet och äventyr. Om begreppshistoria (Stockholm, 2005), s 52-53. Inom lingvistiken talas om innehåll och uttryck som sammanfogas till en helhet, ett tecken. Hellberg hänvisar till den franske lingvisten Ferdinand de Saussure. För språkanalys kring ord, texters och uttalandens konnotationer m.m. se t.ex. Dominique Maingueneau, Analyser les textes de communications (Paris, 2014), bl.a. s 64-77.
att komma under ytan av idéerna och blottlägga mer djupgående tankemönster och förändringar”.54
Begreppshistoria är framför allt en metod och det finns andra sätt att studera ord och begrepp.
Delvis handlar det om olika källmaterial eller att man fokuserar på olika frågor till materialet.
Det gäller att välja den metod som passar bäst för den egna undersökningen. Den väg som anvisas av Quentin Skinner, professor i intellektuell historia, är en slags ordbrukshistoria.
Skinner studerar främst texter inom politik och retorik. Texterna är talesakter, fyllda med handlingsberedskap. Ett ord har inte bara mening utan framför allt en funktion, menar Skinner. Den enskilde brukaren av ett begrepp är innehavare av makt att ändra begreppets innebörd via intentioner som läggs in i talesakten.55 Ordet brukas i en specifik kontext och får sin mening utifrån hur det brukas. Texten har agens, den har potential att förändra.
Medan Skinner hävdar att det "finns ingen begreppens historia, bara historier om hur begreppen används”,56 pekar Reinhart Koselleck på hur omvärld och uppfattningar samverkar med varandra och med språket självt i skapandet av ett begrepps mening.57
Koselleck menar att begreppen är ”ett koncentrat av historiska sammanhang”. De kan ses
”som en ’indikator’ på ett socialhistoriskt skeende”58 och är länkar till ett historiskt ögonblick med dess inneboende uppfattningar. Sociala och politiska händelser har betydelse för språk och uppfattning, språket är del i en interagens, slår han fast.
Kosellecks mer traditionella begreppshistoria svarar bättre än Skinners brukshistoria mot ett studium av uppslagsverk under 1700-talet. Det är inte enskilda talesakter som studeras utan
54 Bo Lindberg, ”Introduktion” i Lindberg, Trygghet och äventyr, s 6. Även Jonas Hansson, ”Begreppshistoria:
Program och praktik” i Andersson och Björck (red.), Idéhistoria i tiden (Stockholm, 2008), s 283. Samma bedömning finns i Lennart Olausson (red.) Idéhistoriens egenart: Teori och metodfrågor inom idéhistorien (Stockholm, 1994), s 21-39.
55 Hansson, s 288-289. Även Quentin Skinner, Visions of Politics, Volume 1, Regarding Method (Cambridge, 2002), s 90-102, särskilt 101, och Palonen, Quentin Skinner. History, Politics, Rhetoric (Cambridge, 2003), s 31, 56-60.
56 Lindberg, s 8. Jämför Kari Palonen (2003), s 4, där citatet lyder: “[…] there cannot be a history of unit ideas as such, but only a history of the various uses to which they have been put by different agents at different times.
[…] their history is the only history of ideas to be written.” Citatet är från 1999 och vänder sig mot Lovejoy’s variant av idéhistoria, s 35. Se även Skinner (2002), s 179-180.
57 Koselleck, s 11. Språket bestämmer hur vi ser världen, men förändringar i samtiden kan också ge direkt påverkan på språket självt.
58 Hansson, s 287. Även Mats Persson, ”Begreppshistoria och idéhistoria” i Lindberg, s 15-16. Även Palonen (2003), bl.a. s 9. Persson och Palonen noterar Skinners tveksamhet till Kosellecks verk Historisches Lexikon zur politisch-sozialen Sprache in Deutschland 1772–1997 (1972–1997). Detta, liksom Handbuch politisch-sozialer Grundbegreiffe in Frankreich 1680–1820 (1985–2000), av Kosellecks f.d. elev Rolf Reichardt, inventerar sociala och politiska ord för att beskriva samhällets språkliga byggstenar och dessas förändring, något som enligt Skinner indikerade en för statisk syn på begreppen.
texter som var tänkta att fungera i allmänna sammanhang och som präglas av vetenskapliga snarare än retoriska inslag.
Att se texten i sitt sammanhang är en viktig del av all begreppsanalys. Begreppen refererar till sin omvärld och förändras över tid. Gränsen mellan ord och begrepp är ofta otydligt.
Koselleck säger att ”ord kan vara förhållandevis entydiga, t.ex. såsom exakt definierade termer inom en vetenskap, medan begrepp alltid måste vara flertydiga.” De kan aldrig
”uttömmande beskrivas, de kan bara tolkas.”59
Begreppen är del av en diskurs. I Kosellecks betoning av kontext ingick att han hävdar att det inte finns en tid, utan flera.60 Detta liknar Foucaults teori om diskurser. Varje diskurs är en sammanhållen världsbild. Den definierar vad som vid tidpunkten är sant och det handlar lika mycket om vad som inte sägs. Först i efterhand kan vi se mönstren i de uppfattningar och föreställningar som låg bakom våra utsagor, menade Foucault.61
Foucaults diskursanalys fokuserar dock inte på begreppen utan snarare på bredare karaktäristika i tidsandan.62 Ett diskursanalytiskt arbetssätt är därför inte fullt ut användbart för undersökningen av uppslagsverk från 1700-talet och medan Skinners ordbruksteori främst fokuserar på mikro-förändringar är Kosellecks huvudintresse makro-förändringar. Det senare blir det begreppshistoriska angreppssätt som väljs för undersökningen.
Lexikon som källmaterial
Utgångspunkterna gäller också studiens förhållande till källmaterialet. För en god kontextualisering krävs att analysen utöver grundtexterna måste bygga även på med perioden samtida tidningsartiklar, manifest och mer vardagligt underlag, menar Skinner.63 Koselleck har inte lika strikta krav, men liksom Skinner markerar han vikten av att hålla distans till studieobjektet. Detta måste ”avidentifieras”.Kari Palonen, professor i statsvetenskap, betonar vikten av vad han kallar Verfremdungseffekt, d.v.s. distans.64
Lexikon och uppslagsverk är en typ av källmaterial som det finns invändningar mot när det gäller funktionalitet vid begreppshistoriska analyser. Utöver Skinners rekommendation om
59 Hansson, s 284. Helge Jordheims förord i Koselleck, s 19.
60 Jordheim i Koselleck, s 19, Koselleck s 136.
61 Diskursens formering och karakteristika diskuteras utförligt i Michel Foucault, Vetandets arkeologi (Lund, 2002 [1969]), kap II och III, bl.a. s 168. Även i Michel Foucault, Diskursernas kamp (Stockholm, 2008), bl.a. s 181.
62 T.ex. synen på vansinne eller tidens disciplinerande funktion.
63 Skinner (2002), bl.a. s 15. Även Hansson, s 287.
64 Kari Palonen, ”Den begreppshistoriska Verfremdungseffekten” i Lindberg, s 35-36. Jämför Hansson, s 288- 289, som problematiserar retorikens bidrag till förståelsen men samtidigt pekar på att redan Koselleck situerade utsagorna.
mer vardagsnära källor redovisar även idé- och lärdomshistorikern Jonas Hansson tveksamhet till att använda ordböcker i begreppshistoriska sammanhang:
Dels för att ordböcker presenterar ett urval av betydelser, dels för att ordböckernas betydelser förmodligen inte är representativa för det samtida språkbruket eftersom det senare förändras snabbare än vad
ordböckerna hinner registrera.65
Det Hansson framhåller är att det kan finnas ett tidsmässigt glapp mellan begreppets användning och dess förekomst i ett uppslagsverk eller ordbok. Texten underlåter i detta fall att beskriva det vardagliga sätt på vilket begreppet användes vid den undersökta tidpunkten.
Särskilt vänder sig han mot vetenskapslexikon, som sällan kartlägger den historiska kontexten:
När det inte finns någon lexikalisk skillnad mellan källornas och nutidens begrepp – t.ex. förekommer begreppet ”stat”, stato, såväl i Machiavellis texter som i dagens politiska vokabulär – är risken stor för […]
”fiktiv” förståelse. 66
Tveksamheten delas inte helt av Bo Lindberg som ser historiska lexikon och ordböcker som traditionell källa inom begreppsstudier. Även professorn i historisk semantik, Dietrich Busse, ser uppslagsverk och lexikon som möjligt källmaterial i sådana sammanhang.67
Ska man studera tidsuppfattning i ett antal uppslagsverk är det viktigt att ha dessa reservationer i åtanke, både risken för tidsmässiga glapp och den mer allmänna risken för diskrepans mellan offentligt skriftspråk och vardagliga samhällsdiskussioner. Det ställer krav på hur undersökningens frågor och upplägg utformas och även på att tidsperioden är rimligt lång. Uppslagsverken skrevs av en kulturelit – frågan är om de tolkade vardagliga uppfattningar, normerade nya tankar eller kodifierade traditionella idéer?
Begreppsfält
Det finns andra sätt att förfina den begreppshistoriska analysen, nämligen s.k. begreppsfält, framhåller Hansson. Samma förfarande rekommenderar Koselleck som menar att ord begreppsmässigt hänvisar till sammanhang och andra ord, varvid orden tillsammans ger ökad förståelse.68 Hansson beskriver hur ordsynonymer och motsatsord, s.k.antonymer, kan användas:
65 Hansson, s 287.
66 Hansson, s 285-286.
67 Lindberg, s 7-9. Dietrich Busse, ”Conceptual history or a history of discourse” i Pernau et al, Global Conceptual History (London, 2016), s 111-112, 115, 117.
68 Wortfeld, Bedeudungsfeld eller semantisches Feld. Hansson, s 287. Jordheim i Koselleck, s 19; ”Einleitung”, s XXI, 121. Även Persson, s 18. Busse, s 115, framhåller att även Foucaults diskursformationer byggde på kluster av sammanhängande ord.
Nyckelbegreppet studeras tillsammans med de uttryck som kvalificerar det, s.k. närstående begrepp. [---]
Begreppsfältens sammansättning vid olika tidpunkter utrycker bättre än enstaka begrepp varaktighet och förändring […].69
Att mäta förändringar
Vid en synkron analys blir förändringen mellan olika meningar hos samma begrepp inte linjär, det är ingen utvecklingslinje. Foucault beskriver det som ett genealogiskt arbetssätt, det finns inget ursprung som kan förklara begreppet utan bara olika uppkomster, meningar som formats och ändrats utifrån omständigheter.70 Tidsuppfattningar är bra exempel, tid är ingen given abstraktion utan tankekonstruktioner som formats i sin samtid och ändrats över tid.
Dagens betoning av det synkrona perspektivet kan ses som länkat till poststrukturalistiska idéer och tveksamheter inför ”långa berättelser”.71 Men hur möjliggörs i en historisk studie jämförelser över tid? Kan synkrona och diakrona arbetssätt kombineras för att studera förändringar? Hansson exemplifierar hur man kan jämföra synkrona betydelseområden från olika tidpunkter för att få en diakron förändringsbild.72
Hos alla berörda teoretiker spelar kontextualiseringen en avgörande roll för möjligheterna att nå trovärdiga resultat. Som historieprofessorn Peter Burke påpekar är kontextualisering inte någonting nytt. Ambitionen har funnits åtminstone sedan 1500- och 1600-tal, men oftast uttryckt i andra ord, som circumstances, omständigheter, quality of times, Zusammenhang.
Från början var begreppet mer avgränsat, man skulle ta hänsyn till kringliggande delar av en text när en specifik textpassage skulle tolkas – en från början biblisk exegetik – men vidgades till externa faktorer av mer allmän historisk specificitet.73 Vilka aspekter som inkluderas har samtidigt skiftat över tid.74
69 Hansson, s 287.
70 Michel Foucault, Diskursens ordning, (Stockholm, 1993; [1971], s 40-49. Foucault (2002), s 42-45, 181, 208- 221 och Foucault, ”Nietzsche, genealogin, historien” i Foucault (2008), s 181. Även Jordheim i Koselleck, s 13.
Palonen (2003), s 35-36 och Skinner (2002), s 177-179. Koselleck talade om en samtid ”där förflutet, nutid och framtid inte bara kan sägas följa efter varandra, horisontellt och linjärt, utan också ligga över och under varandra, vertikalt och synkront, som ’tidsskikt’, Zeitschichten.” Foucault sökte den världsbild som gjorde att människorna inte kunde uttrycka sig på något annat sätt än vad de faktiskt gjorde vid respektive historiska tillfälle. De olika diskurserna ses av Foucault som mutationer.
71 Lindberg, s 9, konstaterar dock att “[…] utan det långa perspektivet […] blir uppdagandet av diskontinuiteter och olikheter poänglöst.”
72 Hansson, s 285. Metoden består i att inventera samtliga begrepp som kan kopplas samman med ett och samma ord, därefter alla ord som överlappar varandra och slutligen ställa synkrona bilder bredvid varandra för jämförelse.
73 Peter Burke, ”Context in context” i Common Knowledge (2002:8), s 153 ff.
74 Henrik Björck, ”Till frågorna om historieämnets egenart och rötter” i Andersson & Björck, s 199-200. Tidigare publicerad i Lychnos (1996). Björck menar att samhälle och funktion spelar större roll i dagens bedömningar, jämfört med kultur och ursprung på exempelvis 1970-talet.
