• No results found

Quentin Tarantino och kärleken till blaxploitation

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Quentin Tarantino och kärleken till blaxploitation"

Copied!
40
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Kandidatuppsats

Quentin Tarantino och

kärleken till blaxploitation

- en jämförande analys av representationen av svarta kvinnor

Författare: Rebecca Rosén Handledare: Tommy Gustafsson Examinator: Anna Sofia Rossholm Termin: VT16

Ämne: Filmvetenskap

(2)

Abstract

Följande uppsats kommer att fokusera på relationen mellan Quentin Tarantino och blaxploitation, och syftet med uppsatsen är att undersöka huruvida Tarantino väljer att representera sina svarta kvinnliga huvudkaraktärer annorlunda i sina blaxploitation- influerade filmer Jackie Brown (1997) och Django Unchained (2012) i jämförelse med representationen av svarta kvinnliga huvudkaraktärer i två av de mest kända

blaxploitationfilmerna från 1970-talet, Coffy (1973) och Foxy Brown (1974). Den grundläggande teorin för uppsatsen är den feministiska filmteorin, men andra texter som berör representationen av kvinnor och specifikt svarta kvinnor på film är lika väsentliga.

Mitt tillvägagångssätt för att besvara uppsatsens frågeställningar är att genom närläsning av de utvalda filmerna samt deras respektive kvinnliga karaktärer, med understöd av relevant litteratur och teorier, göra en jämförande analys. Slutresultatet visar att Tarantino i och med filmen Jackie Brown lyckas utveckla den svarta och starka kvinnliga karaktären från blaxploitation dock utan att föra vidare undergenrens

problematiska sexualisering av kvinnokroppen. Däremot lyckas han inte lika bra i samband med Django Unchained, där den kvinnliga, ofta hjälplösa, huvudkaraktären främst visas som antingen någonting vackert eller någon som plågas för andras njutning.

Nyckelord

Quentin Tarantino, Pam Grier, Blaxploitation, Django Unchained, Jackie Brown, Foxy Brown, Coffy, Gender representation, Black women in film, Genusrepresentation, Svarta kvinnor i film

(3)

Tack

Jag vill inledningsvis rikta ett speciellt tack till min handledare Tommy Gustafsson som genom tips, råd och vägledning under hela skrivprocessen har hjälpt mig nå fram till mitt mål med denna uppsats. Även ett tack till alla andra vänliga människor som under denna tiden stått ut med att höra mig prata om uppsatsens ämne dygnet runt.

(4)

Innehållförteckning

Innehållförteckning  ____________________________________________________________________  iii   Inledning   ________________________________________________________________________________   1   Syfte  och  frågeställningar  ________________________________________________  2   Forskningsläge  _________________________________________________________  3   Teori  _________________________________________________________________  7   Metod  och  material  ____________________________________________________  10   Avgränsning  __________________________________________________________  11   Historien  om  blaxploitation  _________________________________________________________  11   Pam  Grier  –  den  första  kvinnliga  actionhjälten  __________________________________  15   Representationen  av  Grier  i  Coffy  och  Foxy  Brown  ___________________________  15   Representationen  av  Grier  i  Jackie  Brown  __________________________________  17   Skillnader  mellan  Jackie  och  Melanie  ______________________________________  20   Musikens  roll  i  Jackie  Brown  _____________________________________________  21   Tarantinos  Django  Unchained  och  representationen  av  Broomhilda  _________  23   Musikens  roll  i  Django  Unchained   ________________________________________  25   Skillnader  mellan  Pam  Griers  representation  i  Coffy  och  Foxy  Brown  med   Jackie  Brown  ____________________________________________________________________________  26   Skillnader  mellan  Jackie  och  Broomhilda  _________________________________________  28   Problematiska  framställningar  av  svarta  kvinnor,  varför?  _____________________  29  

”The  female  action  star”  ______________________________________________________________  29   Slutdiskussion  _________________________________________________________________________  31   Källförteckning  __________________________________________________________________________  I  

(5)

Inledning

Quentin Tarantino har under hela sin karriär som filmskapare lyckats med att både skapa lite mindre filmer samt stora kommersiella succéer, fått höra stora hyllningar för din djärvhet samt en hel del kritik för hans ofta kontroversiella stil. Som den cineast han är så kan man hitta många inslag av diverse filmer och genrer i hans filmer. Tarantino inspireras av det mesta och det är ingenting som han försöker dölja utan snarare tvärtom pratar väldigt öppet kring. En av alla de filmgenrer som inspirerat Tarantino mest, och som denna uppsats behandlar, är 1970-talets blaxploitationfilmer. Exploateringsfilmer är de filmer som försöker lyckas ekonomiskt genom att exploatera en aktuell trend, en nischad genre eller beröra kontroversiella områden. Man försöker genom olika medel (exempelvis genom att utlova mycket naket och sex) locka till sig en publik för att kunna tjäna pengar på sina filmer. Denna inriktning inom film har många olika underkategorier och filmer som faller inom exploateringsfilm kan hittas i nästan alla genrer men två av de vanligaste är action- och skräckfilmer.

Blaxploitation (från engelskan, av black ”svart” och exploitation ”exploatering”) sägs ha startat med filmerna Sweet Sweetback's Baadasssss Song (Melvin Van Peebles, 1971) och Shaft (Gordon Parks, 1971), och i och med den amerikanska filmregissören Jack Hills filmer Coffy (1973) och Foxy Brown (1974) introducerades Pam Grier på riktigt för världen och kom snart att bli genrens hjältinna.

Precis som flera av Tarantinos filmer anses ha uppnått mer eller mindre kultstatus, har flera filmer inom blaxploitation fått en liknande stämpel men samtidigt har de inte bara inspirerat filmhistorien och mängder av filmregissörer utan även väckt stora

diskussioner bland annat gällande deras representation av kvinnor. Denna uppsats kommer att utforska och fokusera på relationen mellan Tarantino och blaxploitation, kring huruvida Tarantino väljer att representera sina kvinnor annorlunda i sina blaxploitation-influerade filmer jämförelse med blaxploitationfilmer från 1970-talet.

(6)

Syfte och frågeställningar

Sedan filmhistoriens början fram till idag har vi lärt känna olika återkommande val av porträtteringar och representationer av kvinnor. Kvinnlighet, enligt definitionen i patriarkatet, förknippas ofta med att bland annat vara liten, tyst, passiv, vårdande, svaga och beroende av någon annan1, och precis så har vi sett många kvinnor representeras på filmduken. Många kvinnor har under åren begränsats till att vara tystare passiva

karaktärer som hålls i bakgrunden och som främst finns till för visuell njutning och för att finnas till för någon annan. En annan sorts kvinna som vi ibland också kan få se på filmduken är de kvinnor som tar sitt öde i egna händer, som inte vill vara ett passivt offer och som istället (ofta på grund av detta) tar sig an mer traditionella maskulina drag men som ändå behåller sin femininitet (de behöver alltså inte vara det ena eller det andre – fast ofta är det svårt att balansera detta och ofta kan exempelvis kvinnans

”feminina” sida försvinna helt i kostnad mot de maskulina dragen). Detta är någonting som denna uppsats kommer att återkomma till senare.

I och med olika exploateringsfilmer från 1970- och tidigt 1980-tal, exempelvis Foxy Brown och Switchblade Sisters (Jack Hill, 1974), tilläts kvinnor nu att aktivt styra berättelsen/handlingen och händelseförloppet i filmen. Till skillnad från tidigare filmer där kvinnor endast fick medverka då det handlade om att få en make eller moderlig befogenhet, fick kvinnor nu ta till ”manliga” egenskaper såsom att vara fysiskt starka och kunna överlista de manliga karaktärerna. Män var inte längre de viktigaste karaktärerna, de blev sekundära karaktärer som hade antingen ingen eller lite kontroll över vad som skedde i filmernas handlingar.2

Representationen av genus är någonting som länge diskuterats, och som alltid kommer att vara aktuellt för diskussion, och med tanke på utbudet av material kring genus och representation i film har jag inte haft några problem att hitta tidigare forskning. Syftet med min uppsats är att undersöka hur svarta kvinnor representeras i Tarantinos blaxploitation-influerade filmer Jackie Brown (1997) och Django Unchained (2012),

1 Harry M. Benshoff och Sean Griffin, America on film: representing race, class, gender, and sexuality 2 Jenny Platz, ”Return to the Grindhouse: Tarantino and the modernization of 1970s Exploitation

Films”, Enthymema, No. 7 2002, s. 528

(7)

samt att se hur de står sig i jämförelse med två klassiska blaxploitationfilmer med en kvinnlig aktiv huvudkaraktär.

Förutom att ge en bakgrund till blaxploitation kommer min uppsats att beröra ett par frågeställningar, nämligen följande:

Hur framställs Pam Griers karaktär i Jackie Brown i jämförelse med hur hennes respektive karaktärer framställs i två av hennes mest kända blaxploitationfilmer från 1970-talet vid namn Coffy (1973) och Foxy Brown (1974)?

Hur framställs Broomhilda i jämförelse med hur de svarta kvinnorna representerades i blaxploitationfilm? Vilken skillnad finns det mellan representationen av Jackie och Broomhilda? Och vad kan dessa eventuella skillnader på karaktärerna bero på?

Har Tarantino bidragit med någonting nytt till denna undergenre av exploateringsfilm, och i så fall hur har han gjort detta?

Forskningsläge

I den tidigare forskningen framkommer det att de karaktärer och filmer som diskuterats mest inom detta ämnesområde är Uma Thurmans roll i Kill Bill Vol. I och II (2003, 2004) samt Mélanie Laurents roll i Inglourious Basterds (2009). Genom näranalyser av Tarantinos filmer har de kvinnliga huvudkaraktärerna undersökts bland annat för hur de representeras, om kvinnorna deltar i händelseförloppet eller är passiva i bakgrunden, hur de ”står sig” i jämförelse med männen och om deras eventuella innehavande av mer traditionella maskulina egenskaper gör att deras ”kvinnliga” sida försvinner eller om de balanseras tillsammans för att visa en kvinnlig karaktär med flera sidor än endast en. De texterna som följer och diskuteras nedan har använt sig bland annat av dessa

utgångspunkter i och med deras analyser av Tarantinos representation av kvinnliga karaktärer.

Boken Quentin Tarantino's Inglourious Basterds: A Manipulation of Metacinema innehåller tretton uppsatser som undersöker hur genus, historia och populärkultur skildras. En av uppsatserna är ”Inglourious Basterds and the Gender of Revenge” av

(8)

Heidi Schlipphacke, och hon skriver med ett fokus kring könen på huvudpersonerna samt berör temat kring hämnd och judiska kvinnor i samband med den kvinnliga

huvudkaraktären Shosannas hämnd mot nazisterna. Schlipphacke har genom analyser av filmen Inglourious Basterds kunnat konstatera att, trots Bridget von Hammersmarks engagemang och involvering med ”the Basterds”, så är hela historien om man tittar på den överväldigande maskulin. Shosannas hämnd är väldigt unik inom filmens berättelse då det är den enda riktigt revolutionära hämnden av alla, hennes hämnd förekommer utanför karaktären Hans Landas förmåga att försöka kontrollera den.3 Hennes hämnd överskrider även gränserna för hennes kropp, medan ”the Basterds” form av hämnd helt bygger på den tyska kroppen, då Shosanna i filmen blir framsidan utåt för den judiska hämnden.4 Hon ger judarnas hämnd ett ansikte. Hon ser kanske liten och svag ut jämfört med männen, men hon är den i filmen som gör störst skillnad och är den av alla som upplevt ett personligt trauma som driver hennes längtan efter hämnd. Shosanna är kvinnlig och feminin, men också aktiv i händelseförloppet av filmen, hon är modig, tuff, intelligent – hon är ett exempel på att du inte behöver vara ”det ena eller det andra”.

Men trots detta hamnar hon i bakgrunden bland alla de tuffa männen som skalperar nazisternas huvuden, en annan sorts (väldigt grafisk) hämnd, men som Schlipphacke skriver är den egentliga stora drivande och okontrollerbara hämnden Shosannas men trots det är filmen överväldigande maskulin. Detta är en observation av Schlipphacke som jag anser verkligen stämmer överens med min egen erfarenhet av Tarantinos Inglourious Basterds, både genom vad jag själv anser filmen lade sitt fokus på samt hur människor i min närhet reagerade på filmen och vad de mindes bäst och tog med sig efter att ha sett filmen. Trots Shosannas hämnd, trots hennes mångfacetterade och spännande karaktär som skiljde sig från resten, blev det trots allt de mer öppet och mer enskilt grafiska våldsamma tuffa männen i form av ”the Basterds” som blev de

karaktärer som folk främst valde att diskutera.

Vidare i hämndens spår hittar vi ”Revenge is Never a Straight Line”: Transgressing Heroic Boundaries: Medea and the (Fe)Male Body in ”Kill Bill” av Ian Reilly. Reilly menar att frågor gällande acceptansen kring våld som utövas av män mot andra män sällan tas upp som någonting kontroversiellt, men om kvinnor skulle delta i liknande

3 Heidi Schlipphacke, ”Inglourious Basterds and the Gender of Revenge”, i Robert Dassanovsky (red.) Quentin Tarantino's Inglourious Basterds: A Manipulation of Metacinema, London och New York:

Continuum 2012, s. 128 4 Ibid.

(9)

aktiviteter skulle omfattande frågor kring våld av och mot kvinnor att förekomma. I samband med detta menar Reilly att den kvinnliga kroppen i flera av Tarantinos filmer ofta är en ”plats” för kamp genom vilken kvinnan förhandlar sin plats med i ett

våldsamt patriarkalt samhälle, det är ofta en kropp som sett och upplevt våld, droger och upplevt rädsla.5

Reillys text utforskar sambandet mellan moderskap, hjältemod samt kvinnlighet och hemlivet i en jämförelse mellan Euripides Medea och Tarantinos Kill Bill. Både Beatrix och Medea har ignorerats av sina respektive män, och i Kill Bill och Medea ligger fokus på kvinnans behov och längtan efter hämnd. Reilly intresserar sig för konstruktionen av den kvinnliga kroppen och hur de samspelar i film, och med anledning av att

behandlingen av moderskap har en framträdande roll i både Kill Bill och Medea, undersöker Reilly hur moderskap kompliceras av och komplicerar den kvinnliga rollen som hjälte.6 Reilly ifrågasätter varför det i Kill Bill begås så många våldshandlingar av kvinnor mot andra kvinnor. Reilly undrar ifall det är så Tarantino uppfattar ”girl power”

och om det är detta han föreställer sig när han talar om att göra en feministisk skildring.7 Reilly kommer fram till att oavsett om Tarantino använder sig av kvinnors kroppar som ett medel för att skapa estetiskt våld eller om han är intresserad av att skildra kvinnor som kan slåss tillbaka mot patriarkala förtryckare, så är frågorna kring framväxten av starka och självständiga kvinnor som kan hävda sig inom annars traditionellt manliga delar/former av heroism fortfarande till stor del obesvarade.

”Volumes of Transnational Vengeance: Fixing Race and Feminism on the Way to Kill Bill” av Ruby C. Tapia är ett annat skriftligt verk som berör Kill Bill Vol. I och II, och trots att lite mer fokus fortfarande ligger på Thurmans roll som the Bride får även de andra kvinnliga karaktärerna i filmerna ta lite plats i diskussionen då Tapia skriver kring representationen av etnicitet. Förutom att skriva kring etnicitet och genus, diskuterar hon även den ”feministiska mottagligheten” i filmen, någonting som tagits upp av Tarantino själv som alltid menat att filmen är en feministisk historia.8 Allt detta

diskuteras med hjälp av närläsningar och analyser av filmerna samt specifika scener ur

5 Ian Reilly, ”Revenge is Never a Straight Line”: Transgressing Heroic Boundaries: Medea and the (Fe)Male Body in ”Kill Bill”, Studies in Popular Culture Vol. 30, No. 1 2007. s. 28

6 Ibid., s. 39 7 Ibid., s. 40

8 Ruby C. Tapia, ”Volumes of Transnational Vengeance: Fixing Race and Feminism on the Way to Kill Bill”, Visual Arts Research Vol 32, No. 2 2006, s. 33-34

(10)

dem, hon använder också intervjuer, recensioner och andra artiklar till sin hjälp för diskussion.

Vid en intressant närläsning av öppningsscenen i Kill Bill Vol. I som kretsar kring Uma Thurmans karaktärs skräckslagna ansikte i svartvitt medan Bill säger ”Do you find me sadistic? […] Well, maybe towards those other... jokers, but not you. No Kiddo, at this moment, this is me at my most masochistic”, och sedan skjuter han henne i huvudet.

Tapia menar att även om det skulle vara möjligt att separera åskådarens erfarenheter av filmerna från personen Tarantino så är denna möjlighet helt utesluten av hur han betonar denna scen, med en efterföljande svart bild med texten ”This is the fourth film by

Quentin Tarantino”, vilket enligt Tapia visar på att vi nu ska få se Tarantino som mest masochistisk och att de tre första filmerna var honom som sadist.9 Tapia menar förenklat att Tarantino här talar till publiken genom Bill. Tapias observation är ny för mig, men när jag återigen ser öppningsscenen med hennes uppfattning i bakhuvudet känns den inte omöjlig. Precis som Tapia skriver är det ofta komplext att försöka separera själva personen och filmskaparen Tarantino från Tarantinos filmer, då de ofta är så starkt sammankopplade och integrerade. Vilket är någonting han själv säkert är medveten om och utnyttjar genom sina filmer för att nå ut till publiken genom sina karaktärer.

Tapia diskuterar och frågar sig om Kill Bill verkligen är en film av, för och om feminister under textens gång. Hon undrar också om man kan göra en smart kritik till någonting som på grund av sin överväldigande komplexitet, dess intertextuella och självrefererande blandning, inte möjligen kan komma att vara så simpelt rasistiskt som det verkar vara stundtals. Exempelvis, den svarta skådespelaren Vivica Foxs karaktär är den som dödas först i Kill Bill, är detta en humoristisk kritisk kommentar till Hollywood som ofta dödar sina svarta karaktärer först i sina filmer?10 Tapia menar att vi visserligen skulle kunna kalla Kill Bill feministiskt och som en feministisk historia, men till vilket pris och syftar då på representationen av etnicitet.11

I ”Audiophilia: Audiovisual Pleasure and Narrative Cinema in Jackie Brown” av Robert Miklitsch står en undersökning av Jackie Browns representation i fokus, dock med

9 Ibid., s. 35 10 Ibid., s. 32-33 11 Ibid., s. 36-37

(11)

utgångspunkt i hur stor roll filmens ljudspår spelar i samband med representationen av karaktärerna. Miklitsch vill visa vilken effekt Tarantinos användning av musik har, och genom närläsning av specifika scener ur filmen märker han att musiken ofta samarbetar med det visuella för att exempelvis berätta mer kring karaktärerna och deras liv

och/eller situationen som råder i filmen. Musiken ger oss åskådare extra information om vi är mer uppmärksamma och vill ha den. Musiken används även frekvent för att visa på skillnader mellan filmens två kvinnliga huvudkaraktärer Jackie och Melanie, för att ytterligare understryka hur de representeras. Då Miklitschs text berör Jackie Brown på ett sätt som är aktuellt för denna uppsats, kommer jag att återkomma mer ingående till hans idéer senare.

I ”Return to the Grindhouse: Tarantino and the modernization of 1970s Exploitation” av Jenny Platz diskuteras också Jackie Brown, men andra exploateringsfilmer av Tarantino såsom Death Proof (2007), Kill Bill I och II samt Inglourious Basterds får också ta plats i diskussionen. Platz diskuterar hur Tarantino har inspirerats av olika

exploateringsfilmer och hur detta syns och tar form i hans egna filmer via mise-en- scène, dialog och liknande. Platz skriver om hur Tarantino med sina filmer försökte att modernisera den aktiva kvinnan från 1970-talets exploateringsfilmer och hur han försökte omarbeta de kvinnliga karaktärernas mobilisering mot typiska könsroller och på så sätt tillskriva dem med förmåga att konkurrera och även utmana männen i ett patriarkalt samhälle. Platz plockar isär filmerna och analyserar deras respektive kvinnliga karaktärer noggrant för att kunna se samband med hur Tarantino väljer att representera sina kvinnor på film. Då Platz till stor del berör områden som denna uppsats också ska diskutera, kommer jag att återkomma mer ingående till hennes idéer senare.

Teori

Samtidigt som det existerade flera akademiska arbeten, böcker och artiklar tillägnade Tarantino och hans representationer av kvinnor i hans filmer, så fanns det inte alls en lika stor mängd tillgängliga skriftliga verk som riktade sig specifikt till de svarta kvinnornas representation, vilket är någonting jag anser borde få ta mer plats. Det är också på grund av detta som denna uppsats började ta form. Genom åren har det skrivits

(12)

mycket som skulle kunna räknas till den feministiska filmteorin, men det finns två betydande verk som publicerades i början av 1970-talet som inte bara var banbrytande under sin tid men som än idag diskuteras. Dessa två verk skiftade fokuset i feministisk filmanalys från själva innehållet (vad kvinnor kunde/ville göra inom den klassiska Hollywoodfilmen) och fokuserade istället på hur Hollywood valde att representera kvinnors oavsett vilken berättelse de hade. Den brittiske författaren och konstteoretikern John Bergers Ways of Seeing (1972) är en undersökning av visuell kultur som försökte beskriva hur det västerländska samhället lärde sina individer hur man ser på världen.

Berger gör detta genom att undersöka reklamskyltar, tidningsannonser, fotografier och målningar och han drar slutsatsen att dessa målningar och konstverk inte skildrar

kvinnor på ett realistiskt sätt, som komplexa och individualistiska människor.12 Vilket är någonting som inte bara sker inom det område Berger valde att undersöka, utan även inom filmen och hans tankar och iakttagelser går att applicera på filmen då denna även skapar, formar och visar ofta upp idealiserade och konstruerade bilder av kvinnor.13

Vid ungefär samma tidsperiod som Berger gjorde Ways of Seeing, skrev den feministiska filmforskaren Laura Mulvey ”Visual Pleasure and Narrative Cinema”

(1975). Texten om blicken som manligt aktiv och kvinnligt passiv samt om kvinnans objektifiering, kommer, trots att den till viss del är problematisk, att appliceras på det som ska undersökas i denna uppsats då jag ska undersöka hur kvinnorna i respektive film representeras. Mulvey delar argument med Berger kring kvinnors representation men hennes utgångspunkt är istället den klassiska Hollywoodfilmen, och med hjälp av psykoanalytiska teorier undersökte hon de specifika sätt som dessa filmer ”tillverkade”

och valde att representera sina olika kvinnor. Hon skriver kring narcissism och voyeurism, och en del av nöjet som härstammar från just voyeurism kommer från att titta på folk som inte är medvetna om att de blir tittade på, vilket kan ge en känsla av makt och/eller kontroll och med tanke på att filmen är baserad på tittande faller den enkelt in i voyeurism enligt Mulvey.14

Texten har varit betydande för den feministiska filmteorin, men den har även väckt kritik och stora frågor kring bland annat den kvinnliga publikens roll och för att ha

12 Benshoff och Griffin, s. 230 13 Ibid., s. 232

14 Laura Mulvey, ”Visual Pleasure and Narrative Cinema”, i Leo Braudy och Marshall Cohen (red.) Film Theory and Criticism: introductory readings, New York: Oxford University Press 2009, s. 233- 234

(13)

försummat kategorier som etnicitet och för att endast ha tolkat allting utifrån ett heterosexuellt begär. Mulvey misslyckas även med att ta hänsyn till alla de diverse historiska förändringar som har inträffat i filmindustrin sedan Hollywoods klassiska tidsålder. Exempelvis finns det samtida Hollywoodfilmer där könet på den som tittar samt den som blir objektet skiljer sig från de annars traditionella föreställningarna om kvinnan som objektet och mannen som den som tittar och objektifierar.15 Mulveys artikel utgår också endast från den klassiska Hollywoodfilmen, och den tidsperioden i Hollywood präglades länge av specifika produktionsförhållanden och av självcensur.

Snart började det ske olika förändringar inom den feministiska teorin och exempelvis den amerikanska författaren bell hooks började prata om en oppositionell blick och uppmuntrade svarta kvinnor att inte acceptera stereotypa representationer i film utan att istället aktivt kritisera dem.16 Trots att Mulveys teorier har brister kommer hennes idéer om blicken som manligt aktiv och kvinnligt passiv att beröras i samband med mina utvalda blaxploitationfilmer, framför allt då dessa filmer medvetet ofta var speciellt riktade till en heterosexuell manlig publik.

Molly Haskells ”From Reverence to Rape: The Treatment of Women in the Movies”

(1973) undersöker kvinnornas roller i film och vad dessa roller berättar om kvinnornas plats i samhället, ändrande könsdynamik och skiftande definitioner av kärlek och familj.

Haskell hävdar att kvinnorna alltmer började objektifieras och förtalades i filmer under 1960- och 70-talet. Hon menar även att den äldre litteraturen gett oss två grundtyper av kvinnor, en europeisk och en anglosaxisk. Den första är ”the superfemale”, en kvinna som, medan ytterst feminin/kvinnlig och flirtig, är alltför ambitiös och intelligent för den fogliga roll som samhället har bestämt att hon ska spela. Den andra grundtypen av kvinna är ”the superwoman”, en kvinna som i likhet med den första grundtypen har en hög grad av intelligens eller påhittighet, men istället för att utnyttja hennes femininet tar hon sig an manliga egenskaper för att njuta av manliga privilegier, eller för att

överleva.17 Haskells indelning av dessa två grundtyper av kvinnor som hon ”hittat” och tagit fram ur litteraturen är ingenting som helt kan appliceras framgångsrikt på alla böcker och filmer med kvinnliga karaktärer och det blir dock alldeles för smalt att

15 Benshoff och Griffin, s. 246

16 bell hooks, ”The Oppositional Gaze: Black Female Spectators”, i Amelia Jones (red.) The Feminism and Visual Culture Reader, London: Routledge 2003, s. 94-105

17 Molly Haskell, ”From Reverence to Rape: The Treatment of Women in the Movies”, i Leo Braudy och Marshall Cohen (red.) Film Theory and Criticism: introductory readings, New York: Oxford University Press 2009, s. 505

(14)

enbart hålla sig efter Haskells uppdelning. Trots det idag fortfarande existerar ”fack” för kvinnliga karaktärer som de hamnar i, förekommer det flera indelningar som kvinnor kan hamna i beroende på exempelvis etnicitet och klasstillhörighet i samhället. Man kan även hitta olika stereotypa porträtteringar inom varje enskild filmgenre som ofta är återkommande, filmregissörer i sig kan till och med skapa egna versioner av kvinnor som är återkommande under deras filmkarriär. Platz har i samband med Tarantinos filmer upptäckt att han oftast tillåter sina starka kvinnliga karaktärer att existera i två kategorier, som en ”strong hyper-masculine female warrior” och som en

”hypersexulized female whose sexuality is her only source of power”18, någonting denna uppsats kommer att återkomma till senare och diskutera.

Metod och material

För att uppnå mitt syfte, kunna besvara mina frågeställningar och argumentera för det resultat som jag mot slutet kommer ha nått fram till, har jag som uppsatsens metod och tillvägagångssätt valt att använda mig utav närläsning av mina valda filmer samt deras karaktärer och göra en jämförande analys. I och med min undersökning av de svarta kvinnornas representation använder jag mig av Tarantinos Jackie Brown samt Django Unchained, då det är två filmer som innehåller flera element från de klassiska

blaxploitation-filmerna.

Även valet att i Jackie Brown låta huvudkaraktären spelas av Pam Grier, som av många ses som en ”blaxploitation-hjältinna”, gör att man kan jämföra hur Tarantino med sin blaxploitation-influerade film väljer att framställa Grier eventuellt på ett annat sätt än hur hon representerades i bland annat Coffy och Foxy Brown.

Förutom tidigare nämnda verk som jag ska återkomma till kommer även Robert Stam och Louise Spence text ”Colonialism, Racism, and Representation: An Introduction”

beröras och diskuteras. De skriver att olika filmiska verktyg såsom exempelvis diegetiskt och icke-diegetiskt ljud, redigering och komposition, styr hur

representationen av olika karaktärer blir. Man ser till och undersöker hur filmen talar och visar sig för åskådarna. I min undersökning av de kvinnliga karaktärernas

18 Platz, s. 531

(15)

representation kommer användningen av dessa filmiska verktyg undersökas för att se hur de hjälper till att representera de svarta kvinnorna, i samarbete med andra verk som berör representationen av etnicitet.

Avgränsning

Det viktiga är att begränsa sig, vara tydlig med det som ska undersökas och inte råka vika av ifrån detta under själva uppsatsens gång. Att använda sig utav fler filmer och därmed även fler karaktärer till min jämförande analys och diskussion hade kunnat riskera att resultera i för liten plats att verkligen kunna utforska och skriva en mer djupgående analys av de båda karaktärerna och samtidigt plats för att jämföra dem och ställa dem emot varandra. Att välja att se Coffy och Foxy Brown för att se hur Pam Grier framställdes kändes naturligt då det inte bara är två av hennes mest välkända filmer utan även två väldigt omtalade och kända blaxploitationfilmer. Urvalet av filmer och

karaktärer är motiverat efter uppsatsens längd. När man tänker sig ”svarta kvinnor” i Tarantinos filmer måste man begränsa sig då det finns kvinnor som har olika stora roller och i det utrymme som man har i denna uppsats kommer man aldrig kunna beröra allting och en avgränsning behövs – därför har jag valt de karaktärer som jag har valt.

Jag har valt att fokusera på Jackie från Jackie Brown och Broomhilda från Django Unchained. Båda av dem tar plats i filmer som är tydligt influerade av

blaxploitationfilm men deras två kvinnliga huvudkaraktärer representeras på två väldigt olika sätt.

Historien om blaxploitation

”Gather together a group of African-American actors, set the story in the ghetto, spice up the dialogue with expletives and some ’hip’ lingo, throw in a mix of sex and violence and place the main characters in positions of power (or at least dominance) over whites.

The result: a sure-fire hit.”19 Det är så Josiah Howard väljer att beskriva blaxploitation.

19 Josiah Howard, Blaxploitation Cinema: The Essential Reference Guide, Surrey, UK: FAB Press 2008, s. 11

(16)

Rasism och diskriminering är någonting som alltid har funnits i Hollywood och många filmer från Hollywood innehåller tydliga tecken på rasism och tveksamma

representationer. D.W. Griffiths The Birth of a Nation (1915), en filmatisering av Thomas Dixons roman The Clansman, ses, trots filmens otvivelaktiga rasism där man exempelvis glorifierar Ku Klux Klan som hjältar, som ett mästerverk. Alltsedan utvecklingen av filmindustrin i slutet av 1800-talet har media och i synnerhet film representerat svarta på ett sätt som återspeglar deras socialpolitiska status i Amerika. Då de ansågs vara underlägsna den vita majoriteten var det även på det sättet som de i film kom att avbildas.20 Resultatet blev att under en mycket stor del av Hollywoods historia var det praktiskt taget omöjligt för etniska grupper som exempelvis afroamerikaner eller indianer att representera sig själva. Rasism fanns överallt, både inskrivet i det officiella regelsystemet (exempelvis the Hays Code och dess förbud av representationer av rasblandning), samt i mer inofficiella praktiker (Louis B. Mayers befallning att svarta endast skulle representeras som ”boothblacks” eller portvakter).21

Då Amerika förflyttades genom 1950- och 1960-talet, ändrades kraftigt det sociala, politiska och ekonomiska klimatet med mycket fokus kring medborgarrättsrörelsen samt Vietnamkriget som kastade om den nationella attityden. Efter år av försiktig optimism om kampen för lika rättigheter började den yngre generationen av aktivister tröttna på den långsamma utvecklingen av framsteg och började kräva medborgerliga rättigheter mer aggressivt.22 För Hollywood blev det en komplicerad tid då de skulle försöka hantera de sociala förändringarna som skedde. Många yngre amerikaner, svarta människor och kvinnor började nu avvisa de stereotyper som existerade i

Hollywoodfilm och de började istället vända sig till mer oberoende, utländska och avant-garde filmer. Som ett resultat av detta visade det sig i slutet av årtiondet att flera av de stora amerikanska filmbolagen var på väg mot konkurs.23 Det högljudda missnöje från det svarta samhället tvingade Hollywood att långsamt flytta sig bort från de

stereotypa bilderna som de traditionellt sett hade använt sig, samt med tanke på den ekonomiska situationen som hotade många stora filmstudior letade man desperat efter

20 Novotny Lawrence, Blaxploitation films of the 1970s: blackness and genre, New York: Routledge 2008, s. 1

21 Robert Stam, Film theory: an introduction, Malden, Mass: Blackwell 2004, s. 273 22 Benshoff och Griffin, s. 85

23 Ibid., s. 42

(17)

nya vägar att dra sig upp ur den ekonomiska situationen, vilket bland annat resulterade i framväxten av ”black exploitation” och ”blaxploitation films”.24

Rörelsen började med lanseringen av Cotton Comes to Harlem (1970), som sedan följdes upp av bland annat Shaft (1971) och Super Fly (1972). Dessa filmer presenterade svarta i en mängd olika tredimensionella roller och fastställde de

egenskaper som senare skulle komma att definiera hela blaxploitationrörelsen.25 Sweet Sweetback's Baadasssss Song anses vara den film som startade subgenrens genombrott och genom att skapa de berättande fröna för de efterföljande filmer där svart triumf över den vita rasismen varvades med en problematisk genuspolitik. Blaxploitationfilmerna framkallade passionerad kritik, men trots allt fungerade filmernas handlingar, karaktärer och teman som en inblick in i livet för de svarta människorna under 1970-talet med många frågor om ras, kön och klass.26 I Sweet Sweetback's Baadasssss Song värderar Van Peebles på ett postivit sätt alla de egenskaper som normalt sett skulle ha varit negativa stereotyper. Van Peebles gjorde sin svarta hjälte till en professionell hingst, som framgångsrikt kommer undan från polisen med hjälp av diverse andra svarta personer som anses vara moralistisk oaccepterade av samhället, sätter eld på en polisbil, tar ut full användning av sin sexuella förmåga vid varje tillfälle han kan, och i slutändan kommer han undan med allting. Och det är just det som är så nytt, chockerande och ovanligt.27

Filmerna visar upp en svart hjälte eller hjältinna som är både socialt och politiskt medveten, de visar att svarta inte är ”bara en sak” utan de skildras som alltifrån polisdetektiver, vigilanter och hallickar. Karaktärerna är starka eftersom de besitter förmågan att överleva och navigera i etablissemanget medan de bibehåller ”their blackness”.28 Filmerna omfattar och berör ofta teman som behandlar och talar till hur det var att vara svart i amerika under denna tidsperiod. Förtryck är någonting som ofta behandlas metaforiskt, medan frågor om farorna med droganvändning, polisbrutalitet och rasprofilering presenteras mer direkt.29 Hollywoods blaxploitationfilmer höll sig

24 Lawrence, s. 17 25 Lawrence, s. 18

26 Ashley Sauers, ”'Can You Dig It?': The Politics of Race, Gender, and Class in Blaxploitation Cinema”, Film Matters Vol. 3, Issue 1 2012, s. 15

27 Stuart Hall, ”The Spectacle of the 'Other'” i Stuart Hall (red.), Representation: cultural representations and signifying practices, London: Sage 1997, s. 270

28 Lawrence, s. 18 29 Lawrence, s. 20

(18)

inom mer traditionella genrer – gangster, kriminalthriller, skräckfilm – och deras svarta huvudkaraktärer var våldsamma, spännande och karismatiska. Den svarta publiken kom att älska filmerna eftersom svarta skådespelare inte bara fick spela de onda/elaka

rollerna utan även representeras som glamorösa, goda och heroiska – och den vita publiken tog till sig filmerna eftersom de innehöll alla delarna/elementen som hittades i andra populära filmgenrer.30Före uppkomsten av blaxploitation hade de svarta männen vanligtvis avbildats som sexuella vildar eller sterila, medan den svarta kvinnliga

sexualiteten antingen var obefintlig eller avvikande eftersom det skulle resultera i barn av blandade etniciteter. I och med dessa filmer fick de svarta nu framstå som sexuellt frigjorda karaktärer.31 Det nya var att svarta karaktärer nu fick ”kick ass” och vinna över de vita – någonting som aldrig tidigare hade varit möjligt i Hollywoodfilmer.

Man kan enkelt förstå attraktionskraften av dessa filmer, speciellt - men inte uteslutande – till den svarta filmpubliken. För första gången placerades de svarta i centrum, i ett positivt ljus, i de populära filmgenrerna. I blaxploitationfilmer är det ofta de vita som får roller som skurkarna och som får känna på de svartas vrede i jakt på rättvisa. Men även om dessa filmer skildrar hur huvudpersonen besegrar de vita skurkarna är det viktigt att förstå att konflikten fungerar som en metafor där de vita representerar det förtryckande etablissemanget.32 Medan debatten kring huruvida begreppet

blaxploitation rättvist kategoriserar genrens arv fortfarande pågår, är genren rent historiskt sett betydelsefull för sin breda popularisering och framgång i att införa

”black-oriented” teman, hjältar och nya ämnen till den dominerande vita filmindustrin.33 De svarta är varken värre eller bättre än de vita, de kan vara lika rika och välvårdade som deras vita motsvarigheter. Men mycket kritik riktades mot att man utnyttjade och förstärkte stereotyper av svarta människor. Filmernas ”machoideal” väckte kritik och, då många under denna tidsperiod protesterade för mer jämställdhet, ansåg man att den svarta mannen höjdes upp (ofta på bekostnad av) den svarta kvinnan. Men filmerna har trots allt varit enormt viktiga eftersom de innebar en förändring i Hollywoods stereotypa representation av svarta – kanske genom att skapa nya stereotyper.34

30 Hall, s. 271-272 31 Lawrence, s. 19-20 32 Lawrence, s. 19 33 Sauers, s. 14-15

34 Benshoff och Griffin, s. 86

(19)

Pam Grier – den första kvinnliga actionhjälten

Mae King skriver i ”The Politics of Sexual Stereotypes” att representationerna av svarta kvinnor historiskt sett har kretsat kring fyra centrala figurer: ”the matriarchal figure or mammy, the comical domestic servant, the tragic mulatto, and the sex object.”35 Exploateringsfilm från 1970-talet som Coffy och Foxy Brown med Pam Grier i huvudrollen var bland de första filmerna som tillät kvinnor att aktivt styra berättelsen och händelseförloppet i en film. Till skillnad från många tidigare filmer i filmhistorien som ofta gav kvinnor mer passiva roller i bakgrunden, kunde kvinnorna nu oftare få ta till ”manliga” egenskaper såsom att vara fysiskt starka och kunna överlista de manliga karaktärerna. Dessa filmer anses vara nödvändiga för att senare ha kunnat skapa den kvinnliga actionhjälten eftersom de var den första gången kvinnor kunde kontrollera händelseförloppet i en film och inneha maktdrag som annars vanligen associeras med män.36

Representationen av Grier i Coffy och Foxy Brown

Coffy är historien om en kvinna som egentligen arbetar som sjuksköterska men som i mer eller mindre hemlighet söker hämnd på narkotikahandlare under sin lediga tid. När Coffys barndomsvän Carter blir svårt misshandlad infiltrerar Coffy en drog-och-

prostitutions ring under ledning av polisen som ansvarar för Carters skador. Resten av filmen följer Coffy då hon utkräver hämnd på de som är ansvariga för Carters skador samt för att de har fört in droger i hennes samhälle. Handlingen i Foxy Brown är inte alltför olik, vilket inte är ovanligt då majoriteten av blaxploitationfilmerna rör sig inom samma ämnesområden. När Foxys pojkvän skjuts ner av medlemmar i ett drogsyndikat beslutar hon sig för att hämnas. Hon hittar en koppling till hennes pojkväns mördare och en ”modellagentur”, och Foxy beslutar därmed att posera som en prostituerad för att infiltrera företaget. Detta leder Foxy till en mängd olika, ofta väldigt våldsamma, händelser med allt ifrån att hon utsätts för våldtäkt och hämnas sin våldtäktsman som också är en sexslavhandlare, till att kastrera en av hennes manliga fiender och presentera hans avhuggna könsorgan för hans lika onda flickvän.

Grier har inte en fysisk kropp i den form som betecknar en traditionell maskulin fysisk styrka, istället för utbuktande hårda muskler har hon mjuka kurvor som hon självsäkert

35 Mae C. King, ”The Politics of Sexual Stereotypes”, Black Scholar 4, 1973, s. 13 36 Platz, s. 528, 530

(20)

visar upp via hennes klädval. Men trots att hon uppenbart ska visas upp som feminin i aftonklänningar och liknande, ser vi flera exempel på hur hon tar sig an mer manliga egenskaper, ofta bättre än männen själva, och vinner slagsmål och är snabbare med att avfyra ett dödligt skott än männen. Pam Grier är både i Coffy och Foxy Brown långt ifrån den avsexualiserade ”mammy”- representationerna av svarta kvinnor som tidigare hade förekommit i Hollywoodfilm, men trots att Griers karaktärer och andra starka kvinnliga karaktärer från 1970-talets blaxploitation ofta var både starkare och mer intelligenta än männen, utnyttjades deras kroppar och dessa visades upp som om de endast fick sin makt genom att spela på en extrem sexualitet. I både Coffy och Foxy Brown finns det exempel på hur Griers karaktärer använder sig av sin sexualitet för att gynna sina egna planer.

Coffy börjar med att Coffy sitter i en bil tillhörandes en stor drogleverantör och hans återförsäljare. Hon verkar till synes vara väldigt desperat och menar att hon är villig att göra vad som helst (Coffy spelar på sin sexuella lockelse och männen ser ett tillfälle att utnyttja en desperat kvinna) för att få droger, någonting som lockar den mäktige

leverantören. När Coffy ber den ena mannen att släcka står hon med ett hagelgevär när han vänder sig om och han tappar bokstavligen byxorna så paff han blir. Coffy skjuter honom i huvudet och tvingar sedan hans återförsäljare att ta en dödlig dos heroin.

Scenen med mannen som tappar sina byxor och står där helt oförstående skulle kunna representera alla tre filmerna med Pam Grier som denna uppsats behandlar. Ingen av männen ser det komma, men ändå är Grier och hennes respektive karaktärer alltid den som står sist kvar starkast. Griers karaktärers styrka och den otraditionella rollen som en svart kvinnliga actionhjälte som slår tillbaka borde ha en stark attraktionskraft, allra mest men kanske inte exklusivt för svarta kvinnor utan kvinnor överlag för de tillhör trots allt en minoritetsgrupp.

Men trots att dessa filmer på flera sätt ansågs vara progressiva så porträtterade de även ofta kvinnorna som sexobjekt och flera scener verkar mest finnas till för både de manliga karaktärernas njutning samt den manliga åskådarpublikens njutning. Inom Hollywoodfilmen är det väldigt vanligt att man noggrant planerar i förväg så att man ska kunna maximera sin förmåga att attrahera en sexualiserad uppmärksamhet från de heterosexuella manliga åskådarna. Även om kvinnan i en film är hjälten och den

(21)

karaktär som fokus ligger på visas hennes sexualiserade kropp ständigt upp och

filmskaparna finner ofta olika sätt för att få sina skådespelare att ta av sig kläderna och visar upp dem i tajta kläder, bikini, underkläder och liknande – samt även gärna med många närbilder i fokus.37 Det finns alltid en ursäkt till att visa upp en kvinnlig kropp.

Alla karaktärerna ser Pam Griers ansikte och kropp som någonting vackert och hon åtrås av både svarta och vita män38, men det är inte bara Griers och hennes karaktärers kroppar som ska visas upp utan det gäller även andra kvinnors kroppar. Varje tillfälle som ges där man kan visa upp kvinnors bröst, oavsett om de tillhör en vit eller svart kvinna, utnyttjar man och det finns många exempel på detta i både Coffy och Foxy Brown. När tjejer börjar slåss med andra tjejer i filmerna, råkar man ofta riva upp och av varandras tröjor för att visa kvinnors bröst. Hade samma sak hänt, med denna

sexuella laddning, om det varit killar som slagits mot varandra? Trots att Coffy och Foxy Brown visade upp en stark kvinna i huvudrollen så är filmerna en American

International Pictures produktion och filmen innehåller många av de element som bolagets tidigare exploitationverk också innehåller. Således kompliceras Coffys position som en actionhjältinna av sin konstruktion som ett sexobjekt.39 De två filmerna gjorde Grier till en av de största stjärnorna på 1970-talet och hon ses som en popkulturikon, men trots detta skriver Donald Bogle i Blacks in Films and Television att Grier fick en skev typ av berömmelse.40 Hon ansågs inte vara en respektabel skådespelare på grund av att hon i AIP exploitationfilmer ofta hade ”klätt av sig”, visat sig mer eller mindre naken.41 Resultatet av detta blev att Grier började försöka att tona ner sin sexualitet i flera av hennes filmer, men vid den tiden så hade blaxploitationrörelsen närmat sig sitt slut och hennes stjärna började dala.

Representationen av Grier i Jackie Brown

Jackie Brown är en medelålders flygvärdinna för ett mexikanskt flygbolag, men för att tjäna lite extra pengar smugglar hon svarta pengar från Mexiko till vapensmugglaren Ordell Robbie. Men en dag stoppas Jackie på flygplatsen av ATF-agenten Ray, och en lokal polisdetektiv som är ute efter Ordell, vilka fått ett tips angående

pengasmugglingen. Jackie har nu två alternativ: antingen så avslöjar hon Ordell, och

37 Benshoff och Griffin, s. 236, 289 38 Lawrence, s. 20

39 Lawrence, s. 82

40 Donald Bogle, Blacks in American films and television: an encyclopedia, New York: Garland 1988, s. 398

41 Ibid.

(22)

riskerar därmed att bli mördad, eller så får hon sitta i fängelse i minst ett år. Men vad de andra inte vet är att Jackie har ett eget alternativ: att lura både polisen och Ordell och dessutom ta en halv miljon dollar av Ordells pengar. När vi först får se Ordell kollar han och en annan man, Louis, på ett program som heter ”Chicks Who Love Guns”, en sorts infomercial som består av kvinnor i bikinis som visar upp och skjuter med olika vapen.

Ett program som inte bara sammanfattar Ordells stora intressen utan även är en bra, dock förenklad, sammanfattning av blaxploitation och dess beskrivning av vad manlighet innebär.

I Elmore Leonards ursprungliga källa Rum Punsch heter Jackie Jackie Burke och hennes etniska bakgrund är inte nämnd, vilket mest troligt tyder på att hon är vit och inte svart.

Tarantino gör ett aktivt val att vilja skapa en blaxploitation-influerad film och sägs alltid ha haft Pam Grier i bakhuvudet. Att dessutom ändra Jackies efternamn från Burke till Brown blir en tydlig referens till Griers tidigare roll som Foxy Brown (Jackie Browns font i titeltexten är dessutom precis likadan). Både Melanie och Jackie är objekt för blicken, men blicken mot Jackie är mer romantisk än sexuell. Det blir tydligt för oss åskådare via relationen till Max direkt när han ska hämta upp henne för första gången.42 Jackie är påklädd under filmens gång, inga avklädda scener eller kläder som visar upp hennes kropp för andras njutnings skull. Men hon är fortfarande klädd i feminina kläder i form av kjolar och klänningar tillsammans med passande färgkombinationer i form av sminkningen och färgglada nagellack. Hon bär ofta färger som är väldigt tydliga och inte diskreta, klara färger som tar plats vilket speglar hennes personlighet och hennes karaktär i filmen. Jackie är den intressanta och drivande aktiva karaktären i filmen, och allt detta utan att varken visa upp sin kropp för andras njutning, tappa bort sig själv eller förlora sina feminina egenskaper och sin kvinnlighet i utbyte mot maskulina för att kunna ha en chans att vinna i slutet.

Det är viktigt att inte glömma att Ordell under större delen av filmen är helt säker på att han har Jackie precis där han vill ha henne och tror sig ha full kontroll över hela

situationen, men Jackie ligger dock ständigt ett steg före. Jackie hade enkelt kunnat döda Ordell när han kommer in på kontoret, hon övar till och med på hur hon skulle

42 Robert Miklitsch, ”Audiophilia: audiovisual pleasure and narrative cinema in Jackie Brown”, Screen, Vol. 45 Issue 4, Winter 2004, s. 299

(23)

göra det, men slutligen är det inte hon som blir den som dödar honom. Men skillnaden är att hon enkelt skulle kunna göra det om det skulle behövas, hon var redo för att göra det som behövdes göra för att kunna lämna detta bakom sig.43 I slutet av filmen, innan Jackie ska åka till flygplatsen, åker hon till Max och en sak hon vill understryka är att hon aldrig utnyttjade honom och att hon aldrig ljög för honom. När hon frågar honom om han är rädd för henne svarar han att han är det lite. Jackie skjuter inte vilt eller slåss med svärd, men trots det är hon respektingivande för både männen och kvinnorna och även i vissa fall en aning överväldigande (för männen som är vana vid att kvinnor kanske mer är passiva). Max är ingen match för Jackie, Jackie som är ”cool as the breeze” och ”too cool for school”.44

Richard Dyer har skrivit mycket om hur filmstjärnor relativt snabbt etablerar en specifik och unik repertoar av gester, tonfall och liknande och ger därmed ofta publiken en familjär känsla efter ett antal filmer45, och detta är någonting som jag anser verkligen passar in på Pam Grier och den typen av karaktärer som hon har fått spela under sin karriär. När man ser Grier i Jackie Brown går det inte att blunda för hennes tidigare karaktärer i exempelvis Coffy och Foxy Brown, utan det blir snarare som om Jackie Brown är en fortsättning där vi lär känna henne och hennes situation senare i livet. Trots att hon i Tarantinos film inte är lika sexualiserad får man fortfarande samma känsla av att hon är orädd, tuff (men inte på bekostnad av hennes kvinnlighet) och smartare än alla andra karaktärer. Precis som Tarantino efter ett antal filmer började skapa sin egen röda tråd och publiken kan börja känna igen sig och vet vad de har att förvänta sig av just honom och hans filmer, kan det ofta bli samma sak med skådespelare, så som Dyer menar. Vilken effekt har detta på åskådarna? En möjlig effekt är att det blir svårt för åskådarna att hålla isär olika karaktärer om en skådespelare tenderar att följa ett visst mönster, både genom den sorts karaktärer personen i fråga spelar samt i hur personen väljer att porträttera dem. Det kan därmed bli så att karaktärerna snarare flyter samman och av åskådarna mer ses som samma karaktär fast i olika tidsperioder och

sammanhang.

43 Miklitsch, s. 301 44 Miklitsch, s. 295-296

45 Richard Dyer, ”Stars”, i Leo Braudy och Marshall Cohen (red.) Film theory and criticism:

introductory readings, New York: Oxford University Press 2009, s. 481

(24)

Skillnader mellan Jackie och Melanie

När publiken först introduceras till Melanie så ser vi inte hela henne, inte ens hela eller någon del av hennes ansikte. Vi ser hennes fötter och halva ben medan Louis och Ordell sitter i soffan och diskuterar. När man utesluter att visa på hela den kvinnliga kroppen, eller åtminstone huvudet med ett ansikte som också kan visa en sorts reaktion, skulle man kunna se det som att kvinnans samtycke tas bort och hon finns endast med för att bli tittad på av männen i både filmen och i publiken. Melanie kan ses som den typiska kvinnan i exploateringsfilm, då hon har en kropp som ständigt visas upp genom både valet av kläder hon ska bära men också med hjälp av kamerans vinklar och närbilder.46 Hennes garderob består till mesta delen av shorts, bikiniöverdelar och korta tröjor – allt för att på ett enkelt sätt kunna visa upp hennes kropp. Den aktiva strävan, anspelningen och användningen av sex som en källa för manipulation är väldigt tydligt i

exploateringsfilmer, vilket bland annat återfinns i Pam Griers blaxploitationfilmer. Till skillnad från de klassiska exploateringsfilmerna dock, där hyper-sexualitet endast straffas om den används för att förråda en annan kvinna, så straffas Melanie för sin sexualitet. Efter pengaväxlingen i köpcentret tröttnar Louis på Melanies skämt om hans ålder och sviktande minne om vart de parkerade bilen, och han skjuter henne

kallblodigt. Hennes död sker off-screen, vilket kan illustrera filmens/de andra

karaktärernas bristande respekt för henne samt hennes brist på makt. Melanie betyder ingenting, men att hon retade Louis och skadade hans manliga ego betydde tyvärr för Melanies del alldeles för mycket för honom.

Det är en handling som berörs så nonchalant, vilket är extra problematiskt då vi tidigare fått se i filmen hur de har umgåtts, rökt marijuana tillsammans och haft sex. Louis utnyttjar först Melanie för sin egen skull och njutning, och direkt än hon enligt honom inte längre anses vara nödvändig för honom eller hans situation så gör han sig av med henne. Han skjuter henne helt oberörd. Platz menar att Melanie måste förgöras i filmen för att hon är svag och för att hon inte besitter några manliga egenskaper för att kunna bli framgångsrik, men hon måste också förgöras för att hennes sexualitet är hotande.

46 Platz, s. 532-533

(25)

Melanie kropp (speciellt hennes fötter) är också ett starkt sexualiserade och fetischerat föremål för Louis.47

Det finns flera tillfällen i Jackie Brown då Tarantino vill visa upp skillnader mellan Jackie och Melanie, samt skillnader mellan Jackie och Max gentemot Melanie och Louis. Jackie är väldigt medveten om att hon har Max precis där hon vill ha honom samtidigt som Louis, till skillnad från Ordell, inte alls kan styra Melanie, vilket kommer föra med sig katastrofala följder för dem båda. I valet av musik som spelas i scener med Jackie är det svarta R&B artister såsom Bobby Womack och Randy Crawford, medan Melanie istället associeras med vita pop-rockband som Guess Who och The Grass Roots.48

Musikens roll i Jackie Brown

Samtidigt som ”A Film by Quentin Tarantino” syns i bild i stark gul färg kommer en lugn Pam Grier in i bilden på ett rullband á la Benjamin Braddock i The Graduate (1968) och via en medium-shot följer vi henne i profil medan hon tar sig igenom flygplatsen till hennes arbete vid Cabo Air Lines. Allting till ljudet av Bobby Womacks

”Across 110th Street” i bakgrunden, en icke-diegetisk låt med en text som om man är uppmärksam kan ge oss information om Jackies rådande situation i livet. Som åskådare får man en känsla av att Jackie äger scenen, nästan hela sekvensen filmas lite lätt underifrån vilket ger en känsla av att vi tittar upp mot henne. Hon ser lugn och professionell ut även när hon börjar inse att hon är lite sen och börjar jogga.

I was the third brother of five

Doing whatever I had to do to survive I'm not saying what I did was alright

Trying to break out of the ghetto was a day to day fight Been down so long, getting up didn't cross my mind

I knew there was a better way of life that I was just trying to find You don't know what you'll do until you're put under pressure Across 110th Street is a hell of a tester49

47 Platz, s. 533 48 Miklitsch, s. 300

49 Bobby Womack, ”Across 110th Street”, 1972

(26)

Låtens text visar på att hon, trots att hon inte är någon ”brother” i detta fall, kommer att göra vadsomhelst oavsett om det är korrekt eller ej för att överleva den situation hon satt sig själv i.50 Hon har varit fast i sin position under Ordells makt så länge, men när hon nu ser en väg ut måste hon åtminstone försöka att ta den. Hennes orörliga sidoprofil i början ger också publiken möjlighet att fokusera på låten och låtens text, vad texten vill förmedla och vad Tarantino vill ha sagt med den istället för att aktivt behöva fokusera på det som sker i bild eftersom Jackie står stilla på rullbandet utan att röra en min. Det är inte endast i början som musiken kommer att spela en stor roll i Jackie Brown, utan musiken gör en återkommande viktig roll för filmens karaktärer och deras situationer.

Karaktärer som är känslomässigt investerade i musik och diverse låtar är ingenting som är nytt i filmer av Tarantino.

Det finns exempel i filmen på musik som existerar som en komplettering till det vi redan ser i bild, som då Jackie åker fast och får sitta i fängelse och ”Long Time

Woman” spelas i bakgrunden med textrader som ”Ninety nine years is a long long time, Well look at me, I'll never be free”. Låten framförs av Pam Grier själv och är

ursprungligen från filmen The Big Doll House (Jack Hill, 1971), en kvinnofängelsefilm med Grier i huvudrollen. Efter att Max träffat Jackie skapar han ett tyckte för The Delfonics, det blir ett band som han associerar med Jackie och han börjar undersöka en helt annan sorts musik (och samtidigt kultur) som är annorlunda från det som existerar i hans vita samhälle. Det kan också handla om att Max vill minska skillnaderna mellan honom och Jackie på grund av hans känslor. Det är The Delfonics låt ”Didn't I Blow Your Mind This Time” som flera gånger återkommer i filmen för att representera Max och hans känslor. Sista tillfället då vi hör låten är mot slutet i filmen då Ordell ska möta henne på Max kontor och inte har kontroll över vilken musik som spelas. Det är

uppenbart under filmens gång att Ordell anser sig själv vara väldigt olik från Max, och ser sig själv som den mest manliga av dem båda. ”Didn't I Blow Your Mind This Time”

handlar om en man som inte kan lämna en kvinna, och Miklitsch menar att Ordell utsätts för Max personliga musikaliska ögonblick vid just detta tillfälle för att visa på att båda männen i själva verkar har blivit överlistade.51 Man skulle kunna se detta som en

50 Miklitsch, s. 292 51 Miklitsch, s. 295

(27)

direkt parallell kring hur Ordell, genom att gå med på att träffa Jackie har förlorat kontrollen över sitt eget öde.

I filmens sista scen ser vi återigen Jackie till ljudet av Womacks ”Across 110th Street”, denna gången i bilen på väg till flygplatsen för att lämna sitt gamla liv bakom sig. Till skillnad från första gången vi får se Jackie till ljudet av denna låt ser vi henne nu

framifrån och inte i profil, och vi kan se hela hennes ansiktsuttryck och hur hon reagerar på situationen. Jackie börjar mima med i texten. Frågan om låten är diegetisk eller inte- diegetisk kan diskuteras för trots att vi ser att Jackie måste vara medveten om låten så finns det ingen källa för den i filmen. Jackie är fri från hennes tidigare liv, från det liv hon inte längre ville leva, och nu får vi se hela hennes ansikte och hennes reaktion i samband med låten och dess betydelse.52 Denna gång representerar låten snarare Jackies nyfunna frihet och att hon har lyckats lämna det gamla bakom sig, till skillnad från i öppningsscenen då låten mer kom att representera Jackies kamp och vilja att göra allt för att ändra livsstil.

Jackie ser nöjd ut, hon nästan småler en aning, men sedan börjar hon bli lite lätt tårögd.

Hon biter sig i läppen med munnen stängd och ser mer fundersam ut. Jackie har lyckats överlista sina fiender under filmens gång och kommit undan med en rejäl summa

pengar. Hon har kommit ifrån ”gettot” - i detta fall hennes 110th Street i hennes liv – men allting är inte positivt för Jackie och hon är inte helt egoistisk. Hon lämnar trots allt kvar Max, vilket nog berör henne lite mer än vad hon själv kanske vill erkänna, vilket kan bero på att det är just i bilen ensam som hennes känslor kommer fram när hon sjunger med i låten.

Tarantinos Django Unchained och representationen av Broomhilda

Tarantinos Django Unchained (2012), som utspelar sig två år före det amerikanska inbördeskriget, handlar om slaven Django som efter ett brutalt förflutet hos sina tidigare slavägare kommer i kontakt med och börjar arbeta med den tyska prisjägaren Dr. King

52 Miklitsch, s. 296

(28)

Schultz i utbyte mot frihet och hjälp att rädda hans fru Broomhilda. Broomhilda kan ses som en klassisk karaktär, hon är den tillfångatagna kvinnan som ska räddas av en man, av en hjälte. På många sätt kan Django Unchained ses som D.W. Griffiths The Birth of a Nation fast med omvänd handling. Det handlar om en heroisk svart man som gör allt för att rädda en oskyldig svart kvinna som hålls tillfånga av onda och grymma vita män.

Det vi får se henne göra är att lida och vänta på att bli räddad eftersom hon själv är hjälplös. Trots att Broomhilda är den kvinna i filmen som får ta mest plats i filmen är hennes karaktär relativt begränsad till att visa antingen hennes utseende och skönhet eller visa scener där hon plågas. Innan vi får se Broomhilda själv får vi antingen se henne via Djangos fantasi där hennes skönhet understryks eller i tillbakablickar där vi ser henne utsättas för våld och hur hon plågas. När Django badar i en sjö ser vi hur Broomhilda uppenbarar sig och ler mot honom, och i kontrast till det får vi också se hur hon, efter ett misslyckat rymningsförsök med Django, straffas med att få ett ”R” (för rymling) inbränt på kinden samt hur piskor slås mot hennes rygg.

Stam och Spence skriver om hur olika filmiska verktyg kunde styra hur representationen av karaktärer blir, och en av frågorna de ställer handlar om

bildomfattningen och varaktighet. Det är två saker som är nära relaterat till en karaktärs potentiella åskådarsympati, förståelse samt identifikation. Vilka karaktärer ges närbilder och vilka degraderas till bakgrunden?53 Att Jackie är mer aktiv och tar mer plats än Broomhilda är tydligt, men hur framställs Broomhilda? Tilldelas hon närbilder eller är hon endast i bakgrunden? Broomhilda får inte säga mycket i filmen, men när hon väl syns i bild är hon inte endast begränsad till att vara i bakgrunden. Ibland får vi se närbilder på henne och hennes ansikte, när hon väl syns får hon chansen att verkligen synas. Tyvärr dock i samband med att vi får se hennes ansikte uttrycka rädsla och smärta, men trots att det ligger så mycket fokus kring Broomhildas smärta är hon alltid vacker. Trots att hon har en piskad rygg och ett ärr på kinden, trots att de som

bestämmer över henne inte anser att hon är tillräckligt fin, känns hon vackrare än alla de andra (få) kvinnorna som vi får se i filmen. Varför? För att vi ser Broomhilda genom Djangos ögon. Vi har sett hans fantasier om henne, vi vet hans längtan efter henne.

53 Robert Stam och Louise Spence, ”Colonialism, Racism, and Representation: An Introduction”, i Leo Braudy och Marshall Cohen (red.) Film theory and criticism: introductory readings, New York:

Oxford University Press 2009, s. 763

(29)

Under filmens gång nämns det att Broomhilda på Candyland ska ha gett njutning till mandingos, men med en underliggande mening att det mer ska ha varit hennes önskan.

Denna bild av den svarta kvinnan ger ett intryck av att de inte kan vara offer till sexuellt våld och våldtäkter eftersom de alltid önskar sex själva. I fallet med Django Unchained handlar det om en film som behandlar slaveriet, och det var såhär det var för många kvinnor under denna tid, men i många blaxploitationfilmer som går bortom själva den tidsperioden i historien finns det flera exempel på hur man utnyttjar den svart kvinnliga kroppen och ger ett intryck av att den svarta kvinnan inte har makt över sin egen kropp utan en man kan göra vad han vill med den.

Mulvey refererar till den amerikanska filmregissören Budd Boetticher som menade att:

”What counts is what the heroine provokes, or rather what she represents. She is the one, or rather the love or fear she inspires in the hero, or else the concern he feels for her, who makes him act the way he does. In herself the woman has not the slightest importance”.54 Utan Broomhilda finns det ingen film, och det finns ingen som motiverar Django till hans aktioner. Django kallar Broomhilda för ”Little Troublemaker”, vilket tillåter oss som åskådare att ha en förklaring till alla hennes ärr, till hennes bakgrund och hur hon/hennes tid med Django har varit tidigare. Hon skapade problem, fastän hon givetvis kunde ana vad resultaten skulle bli av det hon gjort/försökte göra. Vi kan bara föreställa oss vad hon har utsatts för, men trots allt så lever hon fortfarande. Hon har till och med försökt rymma mer än en gång fast hon vet vad som händer när man gör det.

Broomhildas styrka ligger i att hon inte ger upp, hon dör inte. Hon är vid liv, och genom att hon fortfarande är vid liv, ger hon Django motivationen han behöver.

Musikens roll i Django Unchained

Filmmusiken är enligt Stam och Spence avgörande när det gäller vilken kulturell position åskådaren placerar sig i, då musik har en känslomässig dimension som reglerar vår medkänsla. Det är väl känt att filmmusik kan påverka och styra våra känslor inom filmens dieges på olika sätt. Den kan få oss att gråta, sympatisera med en särskild karaktär eller grupp, trigga våra rädslor eller väcka ilska.55 Med tanke på att

Broomhildas ”screen time” är så begränsad hade en låt med passande text kunnat ge mer djup och åtminstone försöka lite med att ge mer information kring Broomhilda. Med en

54 Mulvey, s. 715

55 Stam och Spence, s. 764

References

Related documents

undanträngningseffekten snarare kommer att vara slumpmässig, eller ha uppstått genom val som inte alls är kopplade till att personen står längre från arbetsmarknaden än den

Anledningen till att man söker sig till en grupp inom IOGT-NTO rörelsen är att vi tror att det finns en rädsla att gå till kommunala grupper, att dit kan jag inte gå för då

Genom att positionera sig som representanter för hela det svarta Amerika reducerar de den svarta amerikanska befolkningen (och då speciellt svarta amerikanska män) till

Elsa vill inte vara the feminist killjoy, vilket kan ses som en strategi för att kunna orientera sig i de vita rummen som en ‘seriös’ person.. Här belyses främst individuella

Detta stämmer också väl överens med resultaten från Lundmarks, Strömbergs och Wiiands studie från 1999, där 60 % av kvinnorna och knappt 50 % av männen instäm- de i

Jag kommer att studera filmen med hjälp av filmteorier från William Brown, Tom Gunning och Dick Tomasovic för att undersöka vilka medel filmen använder för att fånga

– Matkrisen har framför allt orsakats av spannmålsspekulationer, menar Rafael Alegría från Vía Campesina... för att småbönderna inte skulle odla mer mat, framför allt

Samma by som den där vår momma blev född på lagårds- kammaren, fem små syskon som mommas mamma hade fött där, utan barnmorska på vintern, som i Afghanistan, snön lika