Juridiska institutionens skriftserie
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
006
Intellektuella resurser som kreditsäkerhet
En förmögenhetsrättslig undersökning
J��� A���������
Juridiska institutionens skriftserie
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
Skrift 6 2010
Intellektuella resurser som kreditsäkerhet
En förmögenhetsrättslig undersökning
JENS ANDREASSON
© Jens Andreasson, Göteborg 2010 ISBN 978-‐91-‐978328-‐2-‐3
Sättning & grafisk design: Jeffrey Johns
Tryck: Chalmers tekniska högskola, Reproservice
Summary in English
This is a thesis about intellectual resources – i.e. resources without an independent material existence – as credit security. In particular the investigation is concerned with intellectual resources of a kind that can be described as patent-‐dependent technology resources. The investigation is partly about how such intellectual resources actually are used as credit security and partly, and above all, about how these kinds of resources could be used as credit security. Despite that we today are in a situation where intellectual resources represent an immense value, these resources are only seldom collateralised.
Thus, the main purpose of this investigation is to analyse the conditions for an increased use of intellectual resources as credit security. Even though such an increase can be assumed to imply large economic benefits, such a development can also be assumed to be accompanied by large risks. Consequently, this investigation is concerned with both the potential upsides and the potential downsides of an increased use of intellectual resources as credit security.
The investigation is divided into five parts. Part 1 is devoted to placing the problem of intellectual resources as credit security into its wider societal and ideological context. In part 2, the investigation is concerned with how the intellectual resources actually are used to create value at a company level. Part 3 is concerned with analysing the solutions in the traditional sources of law. A constructive model, designed to make possible an increased use of intellectual resources as credit security is presented in part 4. Finally, in part 5, the theoretical and methodological foundations for the investigation are developed.
The different parts will be described in more detail in the following.
About part 1, in which the problem is put into its wider societal and ideological context
In part 1, the problem of intellectual resources as credit security is placed into a certain economic, political and historical context. The purpose is to further the understanding of the potential societal advantages and disadvantages of an increased use of intellectual resources as credit security. The analysis in part 1 draws on a wide range of sources. Arguments from economic theory are analysed together with arguments from both the credit law and the intellectual property discourses. The problem of an increased use of intellectual resources as credit security is also analysed in the light of the lessons derived from the financial crisis that occurred in 2007.
The key conclusion in part 1 is that at the same time as increased possibilities to use intellectual resources as credit security indeed can be assumed to entail large economic benefits, such a development can also be assumed to entail large
risks. In short these risks can be described partly as financial risks that have to do with the functioning of the credit market and partly as risks that have to do with exclusivity.
As regards the financial risks, a clear lesson from the financial crisis is that a too high degree of complexity is dangerous. Financial constructions and transactions preferably should be characterised by simplicity and transparency.
Another clear lesson from the financial crisis is that a too high degree of risk taking must be discouraged.
The risks connected to exclusivity have to do with the need to control the intellectual resources in order to make them transferrable and thus possible to collateralise. Increased possibilities to collateralise intellectual resources thus cannot be realised without an increased control. A too far-‐reaching control over intellectual resources can however entail a number of negative effects, not least the obstruction of technological and economic progress. It is a complex balance that we are dealing with. The control and transferability that must be offered within a new model for collateralising intellectual resources cannot be based on an increased exclusivity erga omnes. Alternative and considerably more limited control mechanisms have to be developed.
About part 2, in which the intellectual resources’ functioning in the value creating process at a company level are analysed
Part 2 is devoted to the practice of intellectual resources. The purpose is to understand how the intellectual resources function in the value creating process at a company level, and what kind of management practices that are needed to create the transferability and control that makes collateralisation possible.
In order to delimitate and concretise the investigation, the example Technology Display AB (TDA) is introduced. TDA is partly based on a real model and partly on the lessons learned from a number of case studies conducted in connection with my own practical legal experience working with cases concerning intellectual resource based transactions. Contributing to the analysis in part 2 are also lessons from the resource-‐based view on strategic management and the constructivist view on management of intellectual resources.
The main conclusions in part 2 are the following. Firstly, it is concluded that intellectual resources often create value in a context where there is a complex interdependence between different resources and resource elements.
Intellectual resources are thus often characterised by contextual inter-‐
dependence and complexity. This is one of the main reasons why the intellectual resources often are so hard to value and difficult to control and transfer to a high enough degree to make possible collateralisation. The complexity implies that an increased use of intellectual resources as credit security cannot come about without financial market actors specialised in this kind of financing. To illustrate this, the example I-‐Capital is introduced. Thus, the examples TDA and I-‐Capital
function as a background for the analysis in the following chapters, illustrating and concretising the practical conditions for a furthered use of intellectual resources as credit security.
Secondly, it is concluded that the management practice needed in order to create the kind of control and transferability that would enable a furthered use of intellectual resources as credit security in principle can be described as a packaging process consisting of three steps: Identification, structuring and codification. Since intellectual resources often are relation-‐dependent, relation management could also be included as a step in the packaging process.
About part 3, where the solutions in the traditional legal sources are analysed
In part 3, the solutions in the traditional legal sources – mainly law, travaux préparatoire, case law and legal literature – are analysed in the light of the supposed transaction between TDA and I-‐Capital. The question is how these solutions affect the possibilities to conclude such a transaction. In order to answer this question it is necessary to analyse not only established legal tools as specific credit security constructions, it is also necessary to analyse the wider discourse in which problems in the borderline between intellectual property and property law are discussed.
In short, the main conclusion in part 3 is that the established security constructions as well as the intellectual property-‐property law discourse in general are almost exclusively targeted at intellectual property rights. The kind of relation-‐ and resource perspective needed to make a furthered use of intellectual resources as credit security possible is almost completely missing in the legal discourse. In the light of the interest for intellectual resource management and how these kind of resources function in the value creating process being a rather new phenomenon, this is not at all remarkable. However, it is an interesting and important observation in this context. In order to construct a well functioning model for using intellectual resources as credit security, it is necessary to break out of the narrow rights-‐based perspective, shifting to a more resource and relation based view.
Methodologically, the investigation in part 3 is about analysing the solutions in the traditional legal sources in the light of the practical prerequisites as concretised and illustrated by the TDA and I-‐Capital examples. Thus, fundamentally, the investigation in part 3 is concerned with analysing the functioning of the relevant legal constructions and wider intellectual property-‐
property law conceptions in relation to the relevant societal, ideological and practical conditions presented in part 1 and 2.
It can be concluded that the traditional legal source material is limited.
Patents and trademarks can be pledged in accordance with specific rules in the Swedish patent law and trademark law respectively. As for the rest of intellectual
property rights there are no specific rules concerned with collateralisation. As a result, it is considered unclear if these intellectual property rights can be pledged. The standard method for using especially copyrights as collateral is thus transfer of ownership for security purposes. Further, the number of more general intellectual property-‐property law rules relevant for intellectual resource based transactions are also limited. The same goes for the number of relevant legal cases. As a result, the intellectual property-‐property law solutions have mainly been developed in the legal literature. The solutions are mostly based on the application of traditional property law models on intellectual property rights. There is also a clear tendency to treat the intellectual property rights as a kind of resource close to the borders of the legal property concept. As regards intellectual resources this e.g. means that only the intellectual property rights as such are covered by a secured creditor’s protection against the debtor’s other creditors. Other intellectual resources and resource elements fall outside the scope of the third party protection. In the light of intellectual resources often being complex and interdependent, the intellectual property rights often being only one element in the wider intellectual resource package that actually creates the value, this dichotomy between property and non-‐property of course is problematic.
Moreover, the solutions found in the traditional legal sources are not even very well adapted to transactions comprising mere intellectual property rights.
According to the dominant point of view, it is actually never possible to achieve a complete third party protection. A secured creditor or buyer of an intellectual property right thus has to accept a rather high degree of legal risk. Consequently, the legal tools and solutions have to be developed already in order to better support intellectual property rights based transactions. A rather obvious solution is to create a more coherent intellectual property rights register. As will be clear in part 4, this would however be only one step in the direction of a more effective use of intellectual resources as credit security.
About part 4, where a constructive model for the use of intellectual resources as credit security is presented
In part 4, a constructive model for the use of intellectual resources as credit security is presented. The model is based on the results generated in the previous parts of the investigation.
In short, the idea behind the model is that effective packaging of intellectual resources should be supported. The legal security construction should however not compensate for insufficient packaging measures. An efficient packaging is a necessary condition for a successful use of intellectual resources as credit security. If the parties have not carried out an efficient packaging, legal protection could be counterproductive. In worst case, the debtor’s bankruptcy estate could be blocked from productive use of the resources in spite of the
secured creditor not being able to control and transfer them, the result being value destruction. In the presence of an efficient packaging, there is however a clear point with a calibrated and limited third party protection for the creditor.
In order to promote safety and predictability the model should include a register of notice filing kind.
A notice filing system is both inexpensive and effective. Registration should primarily provide the creditor with protection against the debtor’s other creditors. In the presence of an effective packaging, the registration thus blocks the debtor’s bankruptcy estate from transferring the resources. The requirement to describe the resources should not be too strict. It should be enough to identify the type of resources concerned.
Possibly the registration should provide the creditor with a protection that goes beyond mere protection against the debtor’s other creditors. With an effective registration system it would be possible to afford the creditor with a wider third party protection as regards the ”harder” intellectual resource elements, i.e. the registration based intellectual property rights. An argument against a protection going wider than the registered rights is that there could exist a lot of legitimate reasons for the debtor to transfer intellectual resources to third parties. The creditor could also use a wider protection to create a position similar to an erga omnes protection, which is something that should be counteracted. However, it is important that it is possible for the creditor to take advantage of existing secrecy and competition agreements with e.g. the debtor’s employees.
Summing up, a model such as the one described above, enables a graded third party protection. For the ”hard” core of intellectual resources, i.e. the registration based intellectual property rights, a complete third party protection is possible, provided that the registration system is reliable enough. ”Softer” intellectual resource elements, such as codified know-‐how, could be subject to protection against the debtor’s creditors. And, finally, ”really soft” resource elements, such as the debtor’s commercial relationships, would be possible to transfer only with the consent of the parties concerned.
About part 5, where the theoretical and methodological conditions for the investigation are developed
Part 5 develops the theoretical and methodological aspects of the investigation.
The purpose is to show how the functional and constructive approach that is applied in the investigation is inspired by and connected with theories such as legal pragmatics, social private law, legal constructivism and polycentric views.
All differences aside, these approaches all emphasise the legal system’s fundamental incoherency and the importance of analysing legal problems in a wider societal perspective. Part 5 also includes a presentation of the functional approach to property law that has been dominant in the Nordic countries for
almost 100 years. Since the functional approach has been a deciding inspiration for the constructive model, acquaintance with this approach facilitates the understanding of the constructive model in general, and the graded third party protection which is the core of the model in particular.
Förord
Det är inte alla som med sitt avhandlingsämne lyckas pricka in den nära samtidens två värsta finansiella bubblor. Jag kan emellertid stoltsera med att det är precis vad jag har lyckats med. Huvudtemat för denna avhandling har givna kopplingar till såväl den IT-‐bubbla som sprack i början av år 2000 som den värdepapperiseringsdrivna bubbla som sprack sommaren 2007.
När jag påbörjade denna undersökning var jag främst intresserad av att analysera hur nya typer av immateriella tillgångar – eller, med den terminologi som tillämpas i denna bok: intellektuella resurser – skulle kunna hanteras i samband med sakrättsliga konfliktsituationer. Snart fångade emellertid frågorna om intellektuella resurser som kreditsäkerhetsobjekt mitt intresse. I de internationella sammanhangen var det dessa frågor som framstod som de mest intressanta. Förhoppningarna och anspråken var högt ställda. Det verkade hela tiden dyka upp nya intressanta IP-‐baserade finansieringskoncept. För mig som dittills bara hade snuddat vid fenomen som värdepapperisering framstod den internationella (eller rättare sagt angloamerikanska) finansieringslingon och de komplexa finansieringsuppläggen som i det närmaste ogenomträngliga. Kanske var det detta som var avgörande. Jag kände ett starkt behov av att försöka förstå vad det var som egentligen hände på finansmarknaden och vilken betydelse utvecklingen hade för de intellektuella resurser jag var intresserad av.
Som vi nu alla är smärtsamt medvetna om var det inte bara jag som inte riktigt förstod vad som egentligen hände på finansmarknaden. Visst har finansmarknaden haft sina kritiker och det är många som har pekat ut den globala finansmarknadens fel och brister. Det var dock få som klart och tydligt satte fingret på den risk som just värdepapperiseringsupplägg och andra komplexa transaktioner utgjorde. Allra minst verkade de som arbetade närmast händelsernas centrum och faktiskt hanterade konstruktionerna förstå.
Själv blev jag tidigt tveksam till just värdepapperiseringskonstruktionens användbarhet i IP-‐sammanhang. Det berodde dock inte på att jag förstod de enorma risker som byggdes upp på värdepapperiseringsmarknaden som helhet.
De riskerna såg jag inte förrän krisen var ett faktum. Däremot blev jag genom mina studier kritisk till påståendena om att det var med hjälp av värdepapperiseringskonstruktionen som vi skulle få ett verktyg – ”IP backed securitization” – som möjliggjorde utnyttjande av intellektuella resurser som finansieringsunderlag i stor skala. Jag kom fram till att värdepapperiserings-‐
konstruktionen inte var lämpad för att hantera den typ av kontextuellt beroende tillgångar som intellektuella resurser ofta utgör. Värdepapperiserings-‐
konstruktionen är egentligen bara lämpad för resurser som är möjliga att helt och hållet avskilja från resten av utgivarens tillgångar och som dessutom har framtida inkomstströmmar knutna till sig som kan beräknas med stor säkerhet.
Endast en liten del av de intellektuella resurserna uppfyller dessa krav. För
sådana tillgångar kan värdepapperisering givetvis fortfarande vara ett gångbart alternativ. För övriga intellektuella resurser är det inte det. För den här typen av tillgångar behöver vi alltså andra typer av säkerhetskonstruktioner.
Idén om IP-‐baserad värdepapperisering var emellertid inte den enda idé som kläcktes under åren strax före finanskrisen. Det positiva med denna tid var att kreativiteten och uppfinningsrikedomen var på topp. Man såg ofta möjligheter där man tidigare endast sett hinder. Detta är inte heller unikt för denna period.
Med ett historiskt perspektiv på finansmarknaden kan man konstatera att många av de instrument som numera är standard har sitt ursprung i sammanhang som ledde fram till olika typer av kriser. Exempelvis kan några av dagens standardinstrument spåras tillbaka till Ivar Kreugers finansiella innovationer.
Det går alltså att hävda mönstret att nya finansiella konstruktioner först missbrukas (eller i varje fall, på grund av olika strukturella anledningar, inte lever upp till sin fulla potential), sedan läggs på is ett tag, för att slutligen, i mer eller mindre modifierad form, tas till nåder och utnyttjas på ett mer balanserat och ansvarsfullt sätt. Under åren före krisen kläcktes det också en hel del idéer som inte nödvändigtvis var så dumma. En sådan idé är idén om ”IP collateralisation”. Konceptet utvecklades av det, numera avsomnade, amerikanska finansbolaget IP Innovations.
I korthet handlar det om att lånefinansiering baserad på säkerhet i intellektuella resurser måste hanteras av specialister som tar aktiv del i hanteringen av resurserna inför och under finansieringstransaktionen. Tanken är att IP-‐finansieringsspecialisterna framförallt skall hjälpa till med den identifiering, strukturering och kodifiering av resurserna som vanligtvis behöver genomföras för att resurserna skall kunna utnyttjas som kreditsäkerhetsobjekt.
Jag tror fortfarande att denna idé har potential. Mot bakgrund av den nivå vi befinner oss på när det gäller förståelsen för de intellektuella resursernas funktion och hantering tror jag till och med att det i nuläget är enda vägen att gå för att uppnå ett verkligt utökat utnyttjande av den här typen av tillgångar som kreditsäkerhet. För tillfället är vägen framåt givetvis blockerad av en massiv riskaversion i finanskrisens spår: Är det någon som vill investera i en ny, konstruktiv finansieringsform som går ut på att med hjälp av esoteriska managementmetoder omvandla intellektuella fenomen till (föreställda) objekt som kan utnyttjas som kreditsäkerhet? – Givetvis inte, i nuläget. I framtiden kan dock finanskrisen och finansmarknadens strukturella omvandling mycket väl visa sig ha varit en nödvändig förutsättning för IP-‐finansieringens verkliga genombrott.
Det är sannolikt först när kapitalet blir dyrare, det vill säga när priset på risk stiger, som det uppstår verkliga incitament att faktiskt utveckla ett koncept av detta slag på allvar. Transaktionskostnaderna kommer nämligen, i synnerhet initialt, att vara så pass höga att konceptet sannolikt inte har en reell möjlighet att utvecklas i en miljö där osäkrat kapital inte kostar nämnvärt mycket mer,
eller kanske till och med är billigare, än kapital genererat med hjälp av ett ”IP collateralisation”-‐upplägg.
Av det sagda hoppas jag att det har framgått att det inte alls är någon nackdel att studera ett ämne under krisförhållanden. I rättsvetenskapligt hänseende är det tvärt om gynnsamt genom att det tydliggör vikten av kritiskt förhållningssätt och av att våga tänka annorlunda när nästan alla andra förefaller peka mot ljuset.
Stort tack därför till Claes Martinson som var den som, egentligen redan under gamla Kexen – har jag förstått nu i efterhand, fick mig att få upp ögonen för hur enormt fascinerande juridiken kan vara när man betraktar den från ett kritiskt, analytiskt och därmed också sant vetenskapligt perspektiv. Jag kommer alltid att vara tacksam för att du trodde på mig som forskarämne. Trots att vi – till mångas förskräckelse (jag kommer bland annat ihåg att Christina Ramberg förutspådde att vi skulle vara redo att ta livet av varandra efter ett halvår) – har delat arbetsrum under större delen av min doktorandtid har samarbetet aldrig gnisslat. Kanske för att det har handlat just om ett verkligt samarbete både forsknings-‐ och undervisningsmässigt, och ingen traditionell handledar-‐
doktorandrelation. Claes har alltid – så generöst och självuppoffrande som bara Claes kan – delat med sig av sin omfattande kunskap som kritisk, verkligt analytiskt inriktad forskare och pedagog extraordinaire.
Claes är givetvis inte den enda som har spelat en central roll för detta avhandlingsprojekt. Min biträdande handledare Per Cramér har stått för ständig uppmuntran, knivskarp läsning och konstruktiva kommentarer. Per är en tvättäkta juridisk skarpskytt som kan identifiera och eliminera en inkonsekvens på 10 kilometers avstånd. Ämnesområdet har tydligen ingen som helst betydelse.
Per har under de här åren också stått för många ovärderliga tips på läsning som visserligen inte alls har haft med sakrätt och immaterialrätt att göra men som ändå har förgyllt min doktorandtillvaro. Utan Per skulle jag till exempel (hemska tanke) varit helt ovetande om D’Annunzios och Fiumerepublikens existens. Jag skulle heller inte ha upplevt den underbart surrealistiska beskrivningen av hur Max Aue biter den avskyvärde diktatorn i näsan. Och så vidare… Tack Per!
Av helt avgörande betydelse för detta forskningsprojekt har även Ulf Petrusson varit. Utan Ulfs kritiska och visionära förhållningssätt till juridik i allmänhet och immaterialrätt i synnerhet hade denna avhandling aldrig kommit till. Min intellektuella tacksamhetsskuld till Ulf är alltför omfattande för att någonsin kunna återgäldas till fullo.
I detta sammanhang – när det talas om kritisk hållning och visioner – vill jag också nämna Mats Glavå som redan under grundutbildningen öppnade mina ögon för den kanske mest betydelsefulla frågan av alla för en jurist, nämligen frågan om juristens ansvar att utnyttja sin kunskap för att bidra till en positiv samhällsutveckling. Som jurist får man helt enkelt inte vara likgiltig inför de gemensamma utmaningar vi står inför!
Stort tack också till Enar Folkesson. ”Levande uppslagsbok” är en sliten klyscha. I Enars fall är den emellertid så träffande att den helt enkelt måste
användas. Enars fullkomligt fenomenala kunskaper inom kredit-‐ och exekutionsrätt kan onekligen göra en enkel och okunnig doktorand (som mig själv) stum av beundran. Det lexikaliska fenomenet Enar kan även orsaka en viss oro. Att som lärarkollega delta i en frågestund inför tentan på Civilrätt II tillsammans med Enar kan ge upphov till allvarliga självtvivel: ”Borde jag inte kunna i varje fall en bråkdel av det Enar uppenbarligen kan om den här frågan?
Undervisar vi ens i samma ämne…?” Och så vidare. Enar är dock en av ytterst få människor som aldrig ens för en sekund låter överlägsen kunskap omvandlas till en nedlåtande eller ens minimalt överlägsen attityd. Enar är ständigt ödmjuk och har ett till synes outtömligt tålamod med alla oss som inte har uppnått (och antagligen aldrig kommer att komma ens i närheten av) den grad av systemförståelse som han själv besitter.
På motsvarande sätt har Svante O. Johansson stått för konstant uppmuntran, alltid kloka och balanserade synpunkter och ständigt överseende med en ibland – förstår jag så här i efterhand – enerverande ungdomlig entusiasm för vissa
”hopplösa” frågor. Tack Svante!
I ett tidigt skede läste Juha Karhu ett utkast till undersökningen och gav värdefulla och inspirerande kommentarer. Tack Juha!
Ett stort tack även till Susann Vahlenbreder Hecht för allt stöd.
Många andra har frikostigt delat med sig av sin dyrbara tid och läst och kommenterat hela eller delar av mitt avhandlingsmanus: Sara Stendahl, Christina Ramberg, Staffan Granér, Stefan Sjögren, Robert Påhlsson, Rolf Dotevall, Filip Bladini, Håkan Gustafsson, Eva-‐Maria Svensson, Caroline Pamp, Michael Plogell.
Stort tack till er alla!
Vissa personer måste tackas på ett särskilt sätt: Tack till Kristoffer Schollin för att han alltid och fullkomligt kompromisslöst är just Kristoffer Schollin. Om fler av oss hade fått oss tilldelade ens en bråkdel av dina kvaliteter hade världen varit en betydligt bättre plats. Tack till Andreas Moberg inte bara för ständiga ifrågasättanden och utmaningar utan, givetvis, även för visionen om sillpizzan.
Tack till Philip Linné för lärorika och alltid underhållande diskussioner, samt potatispizzan och kronärtskockspurépizzan (och Night on Earth, så klart). Tack till Erik Sandin för kritisk men alltid konstruktiv läsning. Tack till Jeffrey Johns för suveränt arbete med sättning med mera. Tack till alla övriga doktorandkollegor som är en del av forskningsmiljön på institutionen, utan er aktiva medverkan på seminarier och i diskussioner hade den här boken utan tvekan blivit en sämre produkt. Tack även till amanuenserna Kajsa Johansson, Eva Thalén, Niclas Martinsson och Fredrik Lindgren. Med ständigt glatt humör (även i samband med de värsta arbetstopparna…) och genuin entusiasm för juridik och samhällsfrågor (ja, till och med för frågor om intellektuella resurser som kreditsäkerhet) har ni gjort de sista veckornas avhandlingsarbete till en riktigt trevlig upplevelse. Kajsa Johansson och Eva Thalén har dessutom korrekturläst delar av mitt avhandlingsmanus. Tack även till alla de övriga som är en del av den unika miljö som Juridiska institutionen i Göteborg utgör.
Sist, men absolut inte minst, tack till min älskade hustru Karolina för hennes ständiga uppmuntran och osjälviska stöd och tack till Milton som har en oöverträffbar förmåga att sätta allting i sitt rätta perspektiv.
Innehåll
Summary in English 5
About part 1, in which the problem is put into its wider societal and ideological context 5
About part 2, in which the intellectual resources’ functioning in the value creating process at a company level are analysed 6
About part 3, where the solutions in the traditional legal sources are analysed 7
About part 4, where a constructive model for the use of intellectual resources as credit security is presented 8
About part 5, where the theoretical and methodological conditions for the investigation are developed 9
Förord 11
1 Om betydelsen av intellektuella resurser 29
1.1 Att analysera förutsättningarna för ett utökat utnyttjande av intellektuella resurser som kreditsäkerhet 34
1.1.1 Om del 1, där frågor om kapitalisering, om finansiella risker och kreditmarknadens funktionssätt samt om exklusivitet
analyseras 35
1.1.2 Om del 2, där de intellektuella resursernas praktik analyseras 37 1.1.3 Om del 3, där de lösningar som återfinns i det traditionella
rättskällematerialet analyseras 39
1.1.3.1 Något om de teoretiska och metodologiska förutsättningarna för analysen i del 3 42
1.1.4 Om del 4, där en konstruktiv modell för utnyttjande av intellektuella resurser som kreditsäkerhet presenteras 45
1.1.5 Om del 5, där de teoretiska och metodologiska förutsättningarna för undersökningen utvecklas 47
2 Det rättsvetenskapliga forskningsläget och det övergripande mönstret i det traditionella rättskällematerialet 49
2.1 Det övergripande mönstret – de immateriella rättigheterna behandlas som förmögenhetsobjekt inom ramen för den befintliga sakrättsliga
grundstrukturen 51
2.1.1 Borgenärsskydd 51
2.1.1.1 Utmätnings- och konkurshinder 52 2.1.1.2 Vid förvärv av immateriell rättighet anses
borgenärsskyddet uppkomma redan genom avtalet 54
2.1.1.3 Vid upplåtelse i form av licensiering är den dominerande uppfattningen att licenstagaren bör erhålla
borgenärsskydd redan genom avtalet 56
2.1.1.4 Vid pantsättning av patent och registrerade varumärken är det direkt lagreglerat att borgenärsskydd skall ges genom registrering 58
2.1.1.5 Vid pantsättning av övriga immateriella rättigheter anses det vara oklart huruvida det är möjligt att uppnå
borgenärsskydd 59 2.1.2 Separationsrätt 59
2.1.2.1 Immaterialrättsöverlåtarens separationsrätt 60 2.1.2.2 Immaterialrättslicensgivarens separationsrätt 61 2.1.3 Dubbelförfogande 63
2.1.4 Obehörigt förfogande 65
2.2 Sammanfattningsvis om forskningsläget och det övergripande sak-‐ och immaterialrättsliga mönstret 66
Del 1 67
3 Introduktion till del 1 (kap 4-6): Om kapitalisering, om finansiella risker och kreditmarknadens funktionssätt samt om exklusivitet 69
4 Om kapitalisering 71
4.1 Synen på kreditsäkerhet som en samhällsnyttig företeelse är stark inom krediträtten… 71
4.2 …såväl som inom ekonomisk teori. 72
4.2.1 Kapitalisering som den främsta förutsättningen för välstånd och som den generella lösningen på underutvecklingens problem 73
4.2.2 De klara, tydliga och väl avgränsade äganderätternas betydelse för kapitaliseringsprocessen och det effektiva utnyttjandet av resurser:
Äganderättsparadigmet 75
4.2.3 Kapitalisering som slutfasen i en evolutionär värdeskapandemodell för intellektuella resurser 81
4.3 Utökade möjligheter att utnyttja intellektuella resurser som kreditsäkerhet kan antas få positiva effekter för framförallt mindre och medelstora
kunskapsföretag 82
4.4 Sammanfattningsvis om den värdeskapande potentialen i ett utökat utnyttjande av intellektuella resurser som kreditsäkerhet 84 5 Om finansiella risker och kreditmarknadens funktionssätt 86
5.1 Föreställningar om behovet av en begränsning av möjligheten att utnyttja resurser som kreditsäkerhet… 86
5.1.1 Olikhetsperspektivet 87
5.1.2 Riskpreferensperspektivet 90 5.1.3 Finanskrisens yttre förlopp 93
5.1.3.1 Första akten: Ett ”genialt koncept” skapar enorma vinster 93
5.1.3.2 Andra akten: Finanskrisen briserar 96 5.1.3.3 Tredje akten: Global recession 100 5.1.4 Finanskrisens orsaker 100
5.1.4.1 Frånvaro av riskmedvetenhet – förekomsten av risk-
preferens 100
5.1.4.2 Finanskrisens strukturella koppling till IT-kraschen – Lågräntepolitiken som förutsättning för fastighetsbubblan samt överdriven tro på ny teknologi och nya affärs-
modeller 101
5.1.4.3 Konstruktionernas komplexitet medförde att det var få som förstod sig på den reella innebörden av de transaktioner som ägde rum 105
5.1.4.4 Osunda incitamentsstrukturer 106 5.1.4.5 Bristande övervakning 107
5.1.4.6 Det politiska målet att öka graden av eget ägande av bostäder 109
5.1.4.7 Systemfaktorer med procyklisk effekt 110 5.1.4.8 Antiregleringsideologi 111
5.1.4.9 Ett flertal samverkande faktorer ledde till att låntagarna tog på sig för mycket risk 113
5.1.5 Sammanfattningsvis om riskperspektivets betydelse för avhandlingens huvudtema 114
6 Om exklusivitet 118
6.1 Patentsystemet som incitament för att uppnå en socialt optimal investeringsnivå 118
6.2 Patentsystemet som ett verktyg för att uppnå internationell konkurrens-‐
kraft 121
6.3 Föreställningar om risker och kostnader och därmed också om ett behov av begränsningar och balans 123
6.3.1 Det patenträttsliga systemets sammantagna effekter är oklara 123 6.3.2 Forsknings-‐ och utvecklingsprocessens kumulativa karaktär medför
att det är mycket svårt att avgöra patentskyddets optimala utsträckning 126
6.3.3 Monopol-‐, administrations-‐ och transaktionskostnader 128 6.3.4 Patentsystemet riskerar att konservera existerande
styrkeförhållanden – det vill säga missgynna svaga aktörer 129 6.3.5 Kostnader till följd av snedvridning av incitamentsstrukturen 130
6.3.6 Vikten av ansvarstagande, kollektiva lösningar och ”kontroll för öppenhet” 130
6.4 Kapitaliseringsparadigmets begränsningar 133 6.5 Äganderättsparadigmets begränsningar 136
6.6 Sammanfattningsvis om resultaten av analysen i del 1 139 Del 2 142
7 Introduktion till del 2 (kap 8-11): Om de intellektuella resursernas praktik 144
8 Tre exempel på hur de intellektuella resursernas kontextberoende och komplexa karaktär gör det nödvändigt att gå utanför den immaterialrättsliga ramen och tillämpa ett resursperspektiv 148
8.1 Exempel 1, i vilket den ”immaterialrättsbaserade” transaktionen som gick fel behandlas 148
8.2 Exempel två, som handlar om pantsättning av en mjukvarubaserad
”produkt” 152
8.3 Exempel tre, där en patent-‐ och patentlicensbaserad resurs står i centrum 153
8.4 Sammanfattningsvis om det ”objekt” som måste hanteras för att ett utökat utnyttjande av intellektuella resurser som kreditsäkerhet skall bli möjligt 156
9 Technology Display AB och I-Capital – Två exempel för att illustrera och konkretisera förutsättningarna för ett utökat utnyttjande av intellektuella resurser som kreditsäkerhet 158
9.1 Technology Display AB 158 9.2 P-‐OLED tekniken 159
9.3 Technology Display AB:s framväxt 160
9.3.1 Strategiska allianser och licensavtal 160 9.3.2 Ett kommersiellt genombrott? 160 9.3.3 Behov av ytterligare finansiering 161 9.4 I-‐Capital 161
9.5 Technology Display AB:s resurser 162 9.5.1 Patentportfölj 162
9.5.2 Anställdas kunskap 163
9.5.3 Program för vidareutveckling och överföring av kunskap 163 9.5.4 Kodifierad och icke-‐kodifierad kunskap 163
9.5.5 Kontraktuella relationer 163 9.5.6 Övriga immateriella rättigheter 164
