(Inte) som andra barn
En diskursanalytisk studie om hur ensamkommande barn konstrueras inom socialtjänsten
SW2227 Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 30 hp Scientific Work in Social Work, 30 higher education credits Masternivå
Vårterminen 2015
FFörfattare:Lejla Mesinovic Klecina
INSTITUTIONEN FÖR SOCIALT ARBETE
Abstract
Title: (Not) like other children - A discourse analytical approach to how social services construct unaccompanied children
Author: Lejla Mesinovic Klecina
Keywords: unaccompanied children, social services, discourse
Since the July 2006 the Swedish Social Services have taken greater responsibility for care of unaccompanied children. Such responsibility begins with the social investigation and assessment of what these children’ needs are. This Master’s thesis point of departure is that social services, as an institution, holds a power position when individuals and their needs are described and defined. The way that individuals are described and defined effects decisions and therefore lives of those individuals. The main aim of this Master’s thesis is to examine how social services construct unaccompanied children when assessing their needs and making decisions. The main focus lies in the language used in child protection
assessments concerning eighteen unaccompanied children. The children, whose assessments are analyzed, were between ages of 2,5 and 17,5 when they arrived to one municipality in the west of Sweden during the period of 2009-2014. Empirical data was analyzed by means of discursive analytical approach combined with terms derived from Michel Foucault: power/knowledge and discourse. Opposing constructions of
unaccompanied children are identified. Sometimes unaccompanied children are constructed as childhood-less children and other times as children who have suffered various traumas due to war and previous experiences. Furthermore, unaccompanied children are being constructed as well behaved and easy to handle children. It is even evident that ethnic backgrounds and religion play an important part in the construction of the unaccompanied children. The outcome of this Master’s thesis suggests that this group of children are being ascribed various differences in relation to other children. These differences are being ascribed on the concept of normality.
Abstract
Titel: (Inte) som andra barn - En diskursanalytisk studie om hur ensamkommande barn konstrueras inom socialtjänsten
Författare: Lejla Mesinovic Klecina
Nyckelord: ensamkommande barn, socialtjänst, diskurs
Genom ett lagförtydligande som trädde i kraft i juli 2006 har landets kommuner och de kommunala socialtjänsterna fått ett utökat ansvar när det gäller att se till att
ensamkommande barn får det stöd de behöver. Detta ansvar börjar med att socialtjänsten utreder och bedömer ensamkommande barns behov. Utgångspunkten i den här uppsatsen är att socialtjänsten är en institution med maktposition när det kommer till att beskriva och bedöma individerna och deras behov. Övergripande syfte med denna uppsats är att studera hur ensamkommande barn kommit att konstrueras inom socialtjänsten. Jag fokuserar på språket och hur det används i arton barnavårdsutredningar avseende ensamkommande barn. Barnen som de barnavårdsutredningarna avser anlände till en västsvensk kommun under perioden 2009-2014 och var ankomsten mellan 2.5 till 17.5 år gamla. Uppsatsen tar sin teoretiska ansats i ett diskursanalytiskt perspektiv och Michel Foucaults termer
makt/kunskap och diskurs. Motstidiga konstruktioner av ensamkommande barn identifieras i uppsatsen. Ibland görs de ensamkommande barnen till barndomslösa barn. Andra gånger konstrueras de utifrån sina traumatiska upplevelser av krig och konflikter. Vidare
konstrueras ensamkommande barn till skötsamma och lätthanterliga barn. Etnicitet, ursprung och religion är alla viktiga i konstruktionen av det ensamkommande barnet.
Uppsatsen visar att ensamkommande barn konstrueras utifrån en föreställd normalitet och blir tillskrivna olikhet i förhållande till andra barn.
Innehållsförteckning
Inledning...1
Ensamkommande barn i Sverige - en översikt...2
Ensamkommande barn...2
Olika orsaker till varför barn migrerar...2
Ensamkommande barn - ett delat ansvar mellan stat och kommun...2
Syfte och frågeställningar...3
Avgränsningar och studiens relevans för det sociala arbetet...3
Ordval och definitioner...4
Den egna erfarenheten och förförståelsen...5
Disposition...5
Tidigare forskning...6
Svensk- och internationell forskning kring ensamkommande barn...6
Studier med fokus på det sociala arbetet med ensamkommande barn...7
Studier om ensamkommande barn som social konstruktion...8
Mitt bidrag...11
Teoretiska utgångspunkter...12
Diskursanalys som teori och metod...12
Diskursanalysens konstruktivistiska utgångspunkt...12
Språket och diskurser...13
Makt och diskurser...14
Makt/kunskap – några ord till...16
Kritiken mot diskursanalys och Foucault...16
Teorier om barn- och klientkonstruktioner...17
Barndomssociologi...17
Teorier om klientkonstruktioner...18
Blandning och användning av teoretiska perspektiv...18
Studiens genomförande – metod, empiri, analys...20
Studiens tilltänkta inriktning...20
Att studera sociala akter – hinder och möjligheter...21
Tillvägagångssätt och avgränsningar i det empiriska materialet...22
Urval...22
Presentation av utredningstexterna...22
Att närma mig materialet…...23
…och göra något med det...23
Studiens samhällsvetenskapliga kvalitet...24
Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet...24
Etiska överväganden...25
Resultat och analys...26
Några inledande ord...26
Det barndomslösa barnet- eller att inte få vara barn fullt ut...26
Den ensamma mamman...27
Barnet som bär på ett vuxenansvar...27
Att inte vara barn fullt ut...29
Placerade utanför barndomen...30
Att kompensera för den otillräckliga barndomen...31
Summering...32
Det (in)stabila barnet...33
Den friska kroppen...33
Det sköra psyket – bärande på trauman...34
Det ansvarskännande barnet...37
Glada och välmående barn – ålder och trauma...38
Med samtal mot stabilisering...38
Summering...39
Det skötsamma och lätthanterliga barnet...39
Det skötsamma beteendet...41
Det kräsna barnet...42
Summering...44
Vikten av ursprung, religion och etnicitet...45
Etnicitet = ursprung...45
Etnicitet = samhörighet...47
Summering...48
Sammanfattning och avslutande reflektioner...49
Sammanfattning av studiens resultat...49
Avslutande reflektioner...51
Ett annorlunda och svårplacerat barn...51
Andra diskursanalytiska studier...52
Referenser...53
Förord
Jag vill rikta ett stort tack till min handledare Karin Barron för noggrann läsning,
kommentarer och uppmuntran under skrivandets gång. Din kunskap och ditt engagemang har betytt mycket.
Ett stort tack till den socialsekreteraren som, trots hög arbetsbelastning, tog sig tid att hjälpa mig genom att ta fram barnavårdsutredningar för mig att läsa.
Lejla Mesinovic Lerum, maj 2015
Inledning
Historien är full av exempel där barn, på grund av krig och konflikter, naturkatastrofer och fattigdom, förflyttas från ett geografiskt område till ett annat. Oftast flyr barn i sällskap av sina föräldrar och andra familjemedlemmar. Men ibland är barn ensamma när de flyr. I Sverige benämner vi de ensamkommande barn1. Under de senaste hundra åren har ensamma barn anlänt till Sverige från olika delar av världen (Hessle 2009). Under andra världskriget sändes judiska barn, utan medföljande förälder, ut från Tyskland och
tillsammans med många finska barn anlände de till Sverige. Antalet barn som på egen hand kommer till Sverige har ökat konstant under det senaste decenniet.2 År 2014 anlände 7049 ensamkommande barn till Sverige, vilket är en ökning med 80 procent i jämförelse med året innan.3
Fram till den första juli 2006 fanns inga särskilda bestämmelser kring den svenska mottagningsprocessen för ensamkommande barn. När barn utan medföljande föräldrar anmälde sig vid någon av Migrationsverkets transitenheter placerades många av dem vid grupp- eller ungdomsboenden som fanns på flertal platser i landet. Vem som sedan
ansvarade för dessa barn var otydligt (SOU 2011:64). I medierna uppmärksammades flera fall av ensamkommande barn som försvunnit från mottagningsenheter och det befarades att barnen, på olika sätt, hade farit illa (Stretmo 2014). Åtskilliga frivilligorganisationer kritiserade dåvarande system med hänvisning till att alla barn som vistas i Sverige, oavsett medborgarskap, ska kunna växa upp under goda förhållanden (se t.ex. Rädda Barnen 2004). Dessutom framhölls att ensamkommande barn befinner sig i en särskilt utsatt situation som kräver skydd och omsorg (ibid.). På grund av lång erfarenhet av vård och omsorg av barn ansågs kommunerna, genom socialtjänsten, vara bättre lämpade för att ansvara för omhändertagandet av ensamkommande barn. Utgångspunkten att
ensamkommande barn befinner sig i en särskilt utsatt situation och ska behandlas på samma sätt som andra barn i Sverige ledde till att lagen4 förtydligades och
ensamkommande barn blev en högaktuell grupp för landets kommuner. Mottagandet av ensamkommande barn blev därmed en fråga för socialtjänsten. Hur mottagandet av ensamkommande barn inom socialtjänsten organiserats sedan lagförtydligandet varierar.
En genomgående trend har dock varit att anställa socialsekreterare med särskilt ansvar för denna grupp och bygga verksamheter med specialiserad fokus på ensamkommande barn5. Från att betona likhet mellan ensamkommande barn och andra barn som vistas i Sverige, idén som föranledde lagförtydligandet, har ensamkommande barn kommit att uppfattas som en grupp barn med specifika behov (Backlund et.al 2012; 2014;Stretmo & Melander 2013; Stretmo 2014).
Med uppdrag att utreda ensamkommande barns behov och se till att de får rätt hjälp och stöd har socialtjänsten en unik möjlighet att inhämta kunskap om ensamkommande barns historia, beteenden, sinnestillstånd, relationer, skolbakgrund och sätt att vara. Den
insamlade kunskapen ligger sedan till grund när socialtjänsten ska bestämma var barnet ska
1 1§ Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
2 Migrationsverket, Aktuellt om ensamkommande barn och ungdomar, januari 2015
3 Ibid.
4 3§Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
5 I början av 2008 anställdes jag för att ansvara för ensamkommande barn i en västsvensk kommun. Samtidigt tillsattes liknande tjänster runt om regionen ofta med hänvisning till att det krävs särskilda kunskaper och metoder för att möta ensamkommande barn (för liknande resonemang se även Backlund et.al 2012; 2014).
bo, med vilka, hur det ska tillbringa sina vakna timmar och viktigast av allt hurdant det ensamkommande barnet är. Hur ensamkommande barn beskrivs eller konstrueras inom socialtjänsten är således temat för följande studie.
Ensamkommande barn i Sverige - en översikt
Med ovanstående inledning kan fältet för min studie i någon mån ringas in. I följande avsnitt har jag som avsikt att ge en kort beskrivning av hur situationen för
ensamkommande barn ser ut i Sverige.
Ensamkommande barn
Ensamkommande barn är enligt 1 § femte stycket lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl., LMA, en gemensam beteckning för barn under 18 år som vid ankomsten till mottagarlandet är skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare.Som jag nämnde i inledningen har drygt 25000 ensamkommande barn under det senaste decenniet kommit till Sverige. Var barnen kommer ifrån reflekterar de krig och konflikter som pågår runt om i världen varpå Afghanistan, Eritrea, Syrien och Somalia har under det senaste året varit mest representerade länder. Majoriteten av de som kom år 2014 var pojkar (81 procent)6. I en kartläggning av ensamkommande barn i
Göteborgsregionen (GR)7 fann forskarna Live Stretmo och Charlotte Melander (2013) att könsfördelning var något jämnare i regionen jämfört med den nationella nivån (64 procent pojkar och 36 procent flickor). Medelåldern hos de ensamkommande barn som sökte asyl i Sverige under perioden 2008-2010 var 15 år (Socialstyrelsen 2013a). Andelen
ensamkommande barn som under förra året fick uppehållstillstånd beviljat i första instans var 75 procent8.
Olika orsaker till varför barn migrerar
Skälen till varför barn migrerar är många. Krig, politisk oro och väpnade konflikter brukar omnämnas som orsaker till flykten (Socialstyrelsen 2013a). I den tidigare nämnda
kartläggningen visar Stretmo och Melander (2013) att orsakerna återfinns på strukturell, såväl som individuell nivå. Ensamkommande barn flyr för att komma undan trakasserier, tvångsgifte, våld i hemmet eller livet som gatubarn. Ibland flyr barn på eget initiativ utan att veta var de kommer att hamna. Andra gånger är flykten mer planerad och resultat av beslut som t.ex. föräldrarna tagit. Barns berättelser om varför de migrerar kännetecknas, med andra ord, av stor variation och komplexitet.
Ensamkommande barn - ett delat ansvar mellan stat och kommun
Ensamkommande barn har samma rättigheter vad gäller utbildning och hälso-och sjukvård på samma villkor som övriga barn i Sverige. Barnen har också rätt till snabbare asylprocess och rätt till en god man. Lagförtydligandet, som jag nämnde i inledningen, innebär att det organisatoriska ansvaret för mottagande av ensamkommande barn har delas upp mellan Migrationsverket, kommunen och länsstyrelsen. Migrationsverkets ansvar består i att ta emot asylansökan och pröva barnets asylskäl, göra åldersbedömningar och ansvara för
6 Migrationsverket, Aktuellt om ensamkommande barn och ungdomar, januari 2015
7 Göteborgsregionen består av kommunerna Ale, Alingsås, Göteborg, Härryda, Kungsbacka, Kungälv, Lerum, Lilla Edet, Mölndal, Partille, Stenungsund, Tjörn och Öckerö
återvändandet om barnet inte beviljas uppehållstillstånd. Länsstyrelsen ansvarar för att träffa överenskommelser med kommunen om mottagningsplatser. Det är Migrationsverket som anvisar ensamkommande barn till kommunen som tecknat överenskommelse om mottagande. Att ha en sådan överenskommelse innebär att kommunen åtar sig
övergripande ansvar för barnens omsorg. Det innebär att utreda barnets behov och fatta beslut om lämpligt boende och annan eventuell behandling och vård. Här ska barnets bästa beaktas9. De olika boendeformer som socialtjänsten förfogar över är familjehem, s.k.
nätverkshem och HVB- hem10. Kommunen har vidare ansvar för att se till att barnet får tillgång till lämplig skolform och att förordna en god man åt barnet. För barn som fått uppehållstillstånd har kommunen ansvar för vidare insatser under barnets uppväxt och integration i det svenska samhället. I detta ligger dessutom ett ansvar att efterforska barnets familj (Rädda barnen 2008; Migrationsverket, Sveriges kommuner och landsting,
Socialstyrelse, Skolverket & Länsstyrelserna 2013). Att få kommuner att teckna
överenskommelser med Migrationsverket har dock inte gått som förväntat. Endast ett fåtal kommuner visade sin vilja till att ta emot ensamkommande barn vilket ledde till en
lagskärpning som innebär att Migrationsverket numera kan anvisa ensamkommande barn till samtliga kommuner i landet (SOU 2011:64).
Syfte och frågeställningar
Det övergripande syftet med denna uppsats är att teoretiskt belysa och förstå hur
ensamkommande barn kommit att konstrueras inom socialtjänsten. För att uppnå studiens syfte analyserar jag barnavårdsutredningar skrivna inom socialtjänsten. Jag utgår ifrån att beskrivningen av ensamkommande barn i barnavårdsutredningar inte är en neutral förmedling av hur någonting är utan innebär att anlägga ett perspektiv och därmed forma och avgränsa fenomenet i fråga. Följande frågeställningar har formulerats för att hjälpa mig uppnå studiens syfte:
- Hur framställs ensamkommande barn i de analyserade barnavårdsutredningarna?
- Vilka diskurser relaterade till maktpositioner såsom ålder och etnicitet kan identifieras?
Uppsatsens frågeställningar besvaras genom analys av arton barnavårdsutredningar
avseende ensamkommande barn tagna emot i en västsvensk kommun under perioden 2009 - 2014. Materialet lästes på plats på ett socialkontor under oktober 2014 och analyserades med hjälp av olika diskursanalytiska verktyg som presenteras i metodkapitlet.
Avgränsningar och studiens relevans för det sociala arbetet
Det kommunala mottagandet av ensamkommande barn berör, utöver socialtjänstens arbete, gode mäns arbete, skolan, hälso- sjukvårdens arbete samt olika former av boenden. I min uppsats väljer jag att fokusera på socialtjänsten eftersom det är en myndighet som har huvudansvaret för, och ett stort inflytande över, ensamkommande barns liv i Sverige.
Socialtjänsten ansvarar för att utreda och fatta beslut om olika insatser så som lämpligt boende men även arbeta för ensamkommande barns integration i samhället
9 1 kap. 2 § Socialtjänstlagen
10 Familjehem är ett begrepp som används inom socialtjänsten och är i särklass vanligaste placeringsformen. För ensamkommande barn är den vanligaste placeringsformen s.k. HVB som står för hem för vård och boende. Nätverkshem är en placeringsform där barnet placeras hos släkting eller annan närstående (Socialstyrelsen 2013b).
(Migrationsverket, Sveriges kommuner och landsting, Socialstyrelse, Skolverket &
Länsstyrelserna 2013).
Inom socialt arbete konstateras det ofta att det är viktigt att se
individen och inte behandla människor olika på basis av deras kön, ålder eller vad de kommer ifrån. Samtidigt är arbetet upplagt utifrån
kategorierar, som t.ex. barn, familjer, vuxna, äldre, eller missbrukare;
kategorier som många gånger känns naturliga och självklara. Sociala kategorier står, och skapas, i relation till andra kategorier och knyts till sammanhang, moral och olika värden (Börjesson 2003). Det innebär till exempel att kategorin barn konstrueras i förhållande till kategorin
vuxen. De olika kategorierna tillskrivs olika egenskaper och beteenden.
Genom konstruktionen av kategorier sker samtidigt en rangordning av människor; av vad som är norm och vad som är avvikande och därför bör korrigeras.
Inspirerad av poststrukturalistiskt tänkande är min utgångspunkt att ensamkommande barn är en socialt konstruerad kategori. För att sociala kategorier ska fortleva behöver de återskapas i till exempel tal och text.
Kritiken har riktats mot hur socialt arbete relativt oreflekterat närmar sig olika kategorier, speciellt i relation till maktpositioner såsom kön och etnicitet (Herz 2012). Genom att undersöka hur dessa kategorier skapas och vilken mening som tillskrivs dem ökar möjligheten att nå en större förståelse för det ”självklara” och hur socialt arbete är indragen i kategoriseringsprocessen.
Ordval och definitioner
I enlighet med internationella konventioner använder jag termen ”ensamkommande barn”
för att beskriva individer som kommit till Sverige utan föräldrar och för att söka asyl.
Termen används även för att beskriva barn som kommit till Sverige med föräldrar som senare lämnat dem här. I uppsatsen använder jag mig av termen socialtjänst och avser myndighetsutövande socialsekreterare vars uppgift är att utreda barnets behov, besluta om insatser och följa upp de beslutade insatserna. Jag föredrar att använda mig av begreppet socialtjänst framför begreppet socialsekreterare. På det sättet avser jag att dra
uppmärksamheten från de enskilda individerna som skrivit utredningarna.
Uppmärksamheten riktas istället mot hur socialtjänsten, som en samhällelig institution, producerar sanningar som ligger till grund för bedömningar och kategoriseringar av människor. Socialtjänstens arbete är i sin tur inramat av organisationsstrukturer, lagar och förordningar och arbetsmodeller som alla påverkar arbetet med ensamkommande barn.
Den information som socialsekreteraren inhämtar och den utredningstext som hen producerar är också styrda av utredningsverktyg och manualer som används i
utredningsarbetet. Samtliga utredningar som ligger till grund för min studie är skrivna enligt BBIC11. Hur ensamkommande barn framställs i barnavårdsutredningar behöver därför förstås i relation till detta verktyg. Jag återkommer till att kortfattat redogöra för BBIC i metodkapitlet.
11 BBIC- står för Barns behov i centrum och är ett utrednings- och bedömningsverktyg som används av allt fler kommuner när barns
Uttrycken utredning, utredningstexter och barnavårdsutredningar ges, i den här studien, samma innebörd och avser, i enighet med Socialstyrelsens (2010), det underlag som gör det möjligt för socialnämnden att fatta beslut i ett ärende hos nämnden.
Den egna erfarenheten och förförståelsen
I min uppsats är jag intresserad av hur socialtjänsten skriver om, definierar och därmed också konstruerar ensamkommande barn. Jag har dock erfarenheter och uppfattningar med mig som påverkar mitt sätt att studera och tolka området. Bara för några år sedan satt jag själv och arbetade som socialsekreterare för ensamkommande barn, vilket gör mig väl förtrogen med det valda ämnesområdet. Jag har dessutom en flerårig vana av att skriva utredningar enligt socialtjänstlagen. Att jag har kommit att intressera mig för hur ensamkommande barn konstrueras inom socialtjänsten är ingen slump. Under åren jag arbetade inom området upplevde jag att mina kollegor, och även jag själv, betraktade ensamkommande barn som en egen grupp barn. Det reflekteras i arrangemanget med att ensamkommande barn får en egen socialsekreterare, bor på en egen institution och går i en separat klass på kommunens grundskola. I arbetets vardag problematiseras sällan
socialtjänstens föreställningar om ensamkommande barn och hur de reflekteras i den sociala praktiken som har vuxit fram. Det är just till viljan att teoretiskt belysa och förstå detta som uppsatsen kan härledas.
Att ha den yrkesmässiga bakgrunden som jag har aktualiserar frågan om närhet och distans i rollen som forskare. Från början av min studie var jag orolig att min närhet till det valda studiefältet riskerade att bidra till att ”go native”, tappa min analytiska förmåga och fokusera på innehållet i utredningarna istället för att kritiskt läsa dem. Forskaren i socialt arbete, Leila Billquist (1999), skriver om vikten av att hålla en analytisk distans till det studerade fältet. En strategi som Billquist använde var att växla mellan två olika
socialkontor hon studerade men även genom växling mellan fältet och universitetsbordet.
Till skillnad från Billquists studie är min studie inte etnografisk. Det bör ändå sägas att jag har uppmärksammat hur lätt det är att glida tillbaka till rollen av socialsekreterare särskilt när jag satt på socialkontoret och läste utredningarna. Jag har genomgående reflekterat kring betydelsen av den egna förförståelsen inte minst i relation till att inte läsa
utredningstexterna utifrån deras form och innehåll. I metodlitteraturen lyfts ofta att forskaren måste distansera från forskningsobjektet för att kunna se klart. Forskaren förväntas således inte vara påverkad av sina egna uppfattningar. Samtidigt kan man, som sociologen Göran Ahrne (2007), fråga sig om det alltid är en fördel att distansera sig från det man studerar. Kan en som kommer utifrån verkligen se fenomenet i frågan bättre?
Mina år som yrkesutövande socialsekreterare, och reflektioner kring hur socialsekreterare pratar och beskriver människor de möter, är grunden för den här studien.
Disposition
I inledningskapitlet presenterade jag bakgrunden till studien, studiens syfte och frågeställningar, dess avgränsningar och relevans för det sociala arbetet. Jag har gått igenom de ordval och begrepp som används i studien samt redogjort för mina erfarenheter och min förförståelse. I kapitel två redogör jag för tidigare forskning om ensamkommande barn. Val av teoretiska perspektiv presenteras i kapitel tre. Därefter övergår jag till att i kapitel fyra beskriva den metoden som jag använder mig av för att uppnå studiens syfte.
Här presenteras även studiens empiriska material. I det här kapitlet resonerar jag även kring studiens vetenskapliga kvalitet.
I kapitel fem introduceras det empiriska materialet. Resultat och analys presenteras på ett integrerat sätt. Kapitel sex är studiens sista kapitel. I det kapitlet sammanfattar jag studien och reflekterar kring studiens resultat.
Tidigare forskning
I det här kapitlet presenterar jag tidigare forskning relaterat till ensamkommande barn.
Studier som intresserar sig för barns villkor som migranter är mer omfattande än de som sätter sökljuset på ensamkommande barn. Mot bakgrund av uppsatsens syfte och
forskningsfrågor väljer jag att i kommande avsnitt fokusera på de studier som handlar om ensamkommande barn. Urvalet av de studier som presenteras i detta kapitel har
huvudsakligen skett genom sökningar i databaser med inriktning mot socialt arbete och sociologi. Därefter har jag, med hjälp av de referenser som presenterats i de studier som jag funnit intressanta, hittat vägar att gå vidare. Den egna erfarenheten av att ha arbetat inom forsknings- och utvecklingsprojektet, som mynnade ut i rapporten Får jag vara med?
Erfarenheter från ensamkommande barn och ungdomar i Göteborgsregionen och arbetet med denna grupp (Stretmo & Melander 2013), har också fungerat som en betydelsefull kunskapsbas där jag har bekantat mig med forskningsfältet. Författarna till rapporten har också bidragit med värdefulla tips om böcker och artiklar som behandlar ensamkommande barn.
Svensk- och internationell forskning kring ensamkommande barn
Med motivering att det finns bristande kunskap om ensamkommande barn i Sverige har en rad nationella utredningar och lokala rapporter som handlar om ensamkommande barn publicerats under de senaste åren (se t ex Rädda Barnen 2008; Barnombudsmannen 2010;
SOU 2011:64; Socialstyrelsen 2013b). Ensamkommande barn och deras situation i Sverige uppmärksammas ur olika perspektiv i dessa rapporter. Forskningen om ensamkommande barn och deras villkor är dock sparsam (Wimelius et.al 2012; Wernesjö 2012).
Sociologen Live Stretmo (2014) kategoriserar både den svenska och den internationella forskningen kring ensamkommande barn i tre riktningar: en beteendevetenskaplig riktning om ensamkommande barns erfarenheter och deras sätt att hantera trauma (se t.ex.
Hultmann 2008), en rättighetsorienterad riktning som intresserar sig för tillämpningen av barnkonventionen och nationella och internationella asylverk (se t.ex. Bhaba 1999) samt en tredje riktning som belyser olika mottagandestrukturer och försöker besvara frågan om varför barn migrerar (se t.ex. Stretmo & Melander 2013; Backlund et.al 2012; Hessle 2009).
I artikeln Unaccompanied asylum seeking children. Whose perspective? gör sociologen Urika Wernesjö (2012) en forskningsöversikt över studier om ensamkommande barn.
Författaren gör en kategorisering över forskningsfältet som stämmer helt överens med det ovan presenterade. Hon hävdar att ensamkommande barn uppmärksammas i forskningen främst utifrån sitt emotionella välbefinnande (eller brist på sådant). Det råder konsensus bland forskare att ensamkommande barn är en särskilt sårbar grupp barn. Sårbarheten kopplas främst till avsaknad av föräldrar och tidigare trauma. Andra forskare utgår ifrån att den särskilda gruppen migranter inte är på förhand given kategori. Sådana studier sätter istället fokus på hur förståelsen av ensamkommande barn blir till.
Med hänsyn till uppsatsens syfte och frågeställningar finner jag det relevant att i fortsättningen av det här kapitlet fokusera på studier som berör det sociala arbetet med ensamkommande barn. Efter den presentationen övergår jag till att redogöra för studier vars intresse är konstruktioner och diskurser kring dessa barn. Den följande presentationen
gör inte anspråk på att vara heltäckande utan snarare exemplifierade där jag lyfter några viktiga forskningsbidrag som samtidigt utgör en viktig hörnsten i det egna intresset av forskningsfältet.
Studier med fokus på det sociala arbetet med ensamkommande barn
Sedan lagändringen, då ansvaret för ensamkommande barn blev en fråga för landets kommuner, har flera utvärderande studier publicerats. Frågorna som dessa söker svar på är hur barnen blir bemötta av de kommunala myndigheterna samt hur deras situation ser ut i det nya landet. Det gemensamma för de studier som presenteras i det här avsnittet är kopplingen mellan ensamkommande barn och det sociala arbetet. I en studie genomförd av forskarna i socialt arbete (Backlund et.al 2012) undersöks hur personal inom socialtjänsten uppfattar ensamkommande barn och deras behov av hjälp och stöd. Studien sätter även fokus på barnens egen syn på sin situation i Sverige. Genom att genomföra och analysera 42 intervjuer med socialarbetare och 28 intervjuer med ensamkommande barn drar forskarna följande slutsatser: Att använda sig av de ordinarie metoder och rutiner kring barnavårdsutredningar och BBIC-modellen låter sig inte göras så lätt. Bland de intervjuade socialarbetare råder det konsensus kring att de utredningar som görs på ensamkommande barn är mindre grundliga än vad som är brukligt vid andra barnavårdsutredningar.
Avsaknad av föräldrar i landet nämns som ett skäl till detta. Ett annat skäl kan vara att socialarbetare är försiktiga i vilka frågor de ställer till barnet främst utifrån motiv som är kopplade till hänsyn till barnet. Den barnavårdsutredningen som görs är snarare att betrakta som underlag för ett redan fattat beslut om boende. De föreställningar som socialarbetare har om ensamkommande barn och deras behov är tvetydiga: ensamkommande barn förstås ibland som sårbara men mer ofta som starka, normala och friska. Trots den begränsade informationen socialarbetare har om ensamkommande barn, särskilt om deras liv innan ankomsten till Sverige, anses de inte ha några större problem eller djupare vårdbehov (ibid:70). Samtidigt existerar uppfattningen att ensamkommande barn är en särskild grupp barn separerade från sin ursprungsmiljö, familj och har med sig traumatiska erfarenheter.
Med avstamp i den presenterade studien fortsätter Backlund och medarbetare att rikta fokus på socialarbetare och deras syn på ensamkommande barns behov av stöd, sin egen yrkesroll i förhållande till barenen och organisatoriska förutsättningar för arbetet
(Backlund et al. 2014). I den här rapporten framkommer synen på ensamkommande barn som en grupp barn med särskilda behov. Samtidigt, paradoxalt nog, betonas vikten av att behandla ensamkommande barn som vilka andra barn som helst. Vidare pekas det på att ensamkommande barn ses som en kollektiv som enas kring att de vid ankomsten har
”samma utgångspunkt, samma startlinje” (ibid:17).
Andra forskare som intresserat sig för det kommunala mottagandet av ensamkommande barn är Stretmo och Melander (2013). I deras studie står ensamkommande barn som anlände till Göteborgsregionen (GR) i fokus. Forskarna gör en unik aktstudie där de granskar akter hos Migrationsverket och den kommunala socialtjänsten och tittar på vilka länder barnen kom ifrån, kön och ålder, barnens bakgrunder, asylprocess, hälsa, boende och skolgång i Sverige. Slående för den delen av studien är att socialtjänsten i många fall saknar kunskap om barnens svårhanterliga upplevelser i hemlandet. Anledningar till detta kan vara flera, skriver författare. Bland annat kan det röra sig om att socialsekreterare undviker att ställa frågor om barnens upplevelser av rädsla för re-traumatisering. I andra delen av samma studie intervjuar författarna professionella aktörer och stödpersoner i mottagandet av ensamkommande barn. Det rör sig om socialsekreterare, gode män, boendepersonal, lärare, familjehemsföräldrar och hälso- och sjukvårdspersonal om deras
erfarenheter av att jobba med ensamkommande barn. Det framkommer att
socialsekreterare ser sig själva som centrala aktörer i det kommunala mottagandet,
någonting som styrker vikten av att undersöka vad denna yrkesgrupp har för föreställningar om dessa barn. Socialsekreterare beskrivs som problemlösare och problemen som
ensamkommande barn främst vill ha hjälp med är isolering och ensamhet. Stretmo och Melander slår fast att det finns många professionella aktörer runt det ensamkommande barnet men att ingen har rollen att vara en viktig vuxen som på ett personligt och
känslomässigt plan involverar sig i barnets liv. Ett annat viktigt resultat för denna studie är att omsorgspersonernas syn på ensamkommande barn avgör hur mottagandet organiseras.
Forskarna finner två skilda förhållningssätt där det ena utgår ifrån en föreställning om barnen som avvikande barn. Den här typen av andrifiering leder till att regler och
gränssättning betonas som viktiga i arbetet med målgruppen. Det andra förhållningssättet, som utgår ifrån synen på ensamkommande barn som alla andra barn, sätter istället betoning på vård och omsorg.
I den brittiska kontexten har Ravi Kohli (2007) studerat ensamkommande barns möte med socialtjänsten. I Storbritannien har socialarbetare upplysningsplikt i förhållande till
Migrationsverkets motsvarighet. Det leder till att mötet mellan socialarbetare och ensamkommande barn ibland kännetecknas av misstro och ifrågasättandet av barnens berättelser. Den organisatoriska aspekten av mottagandet gör att det sociala arbetet som utförs i förhållande till denna grupp bäst kan beskrivas i termer av otillräcklighet och brister. Kohli uppmärksammar att socialarbetare lätt faller i att betrakta ensamkommande barn som annorlunda barn med annorlunda erfarenheter. Det tillskriver författaren forskningen och pekar på att det finns bristande kunskaper om barnens liv innan de migrerade, någonting som bidrar till att vi inte riktigt kan uppfatta dem som vanliga barn i vanliga, vardagliga sammanhang.
Studier om ensamkommande barn som social konstruktion
Jag har i ovanstående avsnitt presenterat forskning som utgår ifrån att ensamkommande barn är en på förhand definierad kategori. Några forskningsbidrag, som behandlar ensamkommande barn som en social konstruktion och intresserar sig för diskurser kring dessa barn, kommer jag att behandla i detta avsnitt.
I sin doktorsavhandling gör den norska sociologen Ketil Eide (2005; 2007) en historisk studie där han följer olika grupper av ensamkommande barn i Norge. Han fokuserar på hur det norska samhället uppfattade de judiska-, ungerska och tibetanska barnen samt andra barn med olika nationella och etniska bakgrunder som under perioden 1938 till 1990 sökte skydd i Norge. Titeln på Eides avhandling är Tvetydige barn. Om barnemigranter i et historisk komparativt perspektiv och tvetydighet är det som
författaren menar kännetecknar norska samhällets förhållningssätt till ensamkommande barn. Eide menar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan att se till det individuella barnets bästa och å andra sidan migrations- och integrationspolitiska intressen. Eide visar hur det redan i slutet av 1930-talet fanns en ovilja i Norge till att ta emot judiska
ensamkommandebarn. De judiska barnen talades om i termer av problem. Eide skriver:
På 1930-tallet var det en frykt for å få et jødeproblem i Norge. Med et jødeproblem forstod man at dersom det kom mange jøder til Norge, ville
de isolere seg fra det norske samfunnet. Denne isoleringen ble i offentlige dokumenter direkte koblet til egenskaper ved den jødiske gruppen, og viste til at slik form for ghettoisering kunne skape jødehat og antisemittisme i Norge. Dette måtte for all del unngås, og det ble
argumentert for at staten måtte beskytte disse menneskene fra å oppleve dette. Dette var grunnlaget for å avvise de jødiske flyktningbarna som søkte om oppholdstillatelse. En slik argumentasjon ga inntrykk av at nasjonen ville det beste og tok menneskelige hensyn i forhold til barna (Eide 2007:42).
Vad Eide visar i sin avhandling är att oviljan till att ta emot ensamkommande barn består under de olika studerade tidsperioderna men att oviljan uttrycks på olika sätt. Än i idag formas mottagandet av ensamkommande barn, hävdar Eide, av samma föreställning att de barn som söker skydd i Norge är annorlunda än norska barn.
I den brittiska kontexten har migrationsforskaren, Charles Watters (2001; 2008), fokuserat på flyktingbarnen, som ensamkommande barn är en del av, och hur de behandlas när de passerar gränsen till Europa. Centralt för Watters tankegångar är staten och dess styrningsteknologier och hur dessa formar förståelsen av ensamkommande barn. Enligt Watters hamnar ensamkommande barn mellan vad han kallar för ”immigration control trajectory” och ”welfare trajectory”. Vad jag tror författaren menar är att staten har å ena sidan som ansvar att beskydda och kontrollera den egna territorium och å andra sidan erbjuda socialt stöd till de som befinner sig inom dennes gränser. Med Watters egna ord:
The interrelationship between these aspects of government reveals acute tensions between conflicting views of the refugee children as
‘untrustworthy children’ or as ‘damaged children’ requiring psychological and emotional rehabilitation (2008:3).
I Kanada har ensamkommande barn kommit att förstås utifrån, vad författarna till artikeln Separated Refugee Children in Canada: The Construction of Risk Identity (Bryan & Denov 2011: 242), kallar för ”anti-refugee discourse” och ”anti-youth discourse”. Tillsammans konstruerar dessa två diskurser ensamkommande barn som en riskgrupp. ”Anti-refugee dicsourse” kan bäst förstås utifrån uppfattningen att människor söker sig till Kanada för att nyttja det generösa välfärdsystemet. Likt vuxna migranter betraktas barn, i den diskursen, som agenter med dold agenda som kommer till Kanada, inte för att de behöver skydd, utan i sök av bättre livsvillkor. I ”anti-refugee discourse” förstås ensamkommande barn som annorlunda barn på grund av deras etniska, kulturella eller lingvistiska tillhörighet. Barn intervjuade i den studie upplevde att de betraktades som smutsiga och inte lika intelligenta som sina kanadensiska jämnåriga. Ålder och kriminellt beteende konstruerar den andra diskursen som författarna benämner ”anti-youth discourse”. I förståelsen av ungdomar som farliga konstrueras åldern i sig vara riskfaktor. Med andra ord behöver inte ungdomar begå olagliga handlingar för att betraktas som farliga. Samtidigt tenderar vissa ungdomar att i större utsträckning associeras med kriminalitet och fara. Det är ungdomar som tillhör olika minioriteter och flyktingar.
Likt Watters och Eide intresserar sig Stretmo (2010;2014) för hur ensamkommande barn förstås i myndighetsdokument. I sin avhandling (2014) undersöker hon hur
ensamkommande barn kommit att betraktas som en särskild grupp flyktingar i svensk och norsk policy och media. Avhandlingens utgångspunkt är ensamkommande barn som
försvinner spårlöst i Sverige och Norge under åren 2000- 2008. Hennes studie består av tre delar. I den första delen analyseras ett urval ur tidningsartiklar om de försvunna barnen.
Hon visar till exempel hur beskrivningar av ensamkommande barn skiljer sig åt mellan tidsperioderna och mellan länderna. I den norska kontexten dominerar, under perioden 2000 – 2005, beskrivningar som betonar likheter mellan barn. På så sätt konstruerades problemet med de ensamkommande barnen som försvann som ett fall av ”missing people”
och därigenom som ”vilket barn som helst” som staten har särskilt ansvar för. Under samma tidperiod i den svenska kontexten dominerade beskrivningar av försvunna ensamkommande barn som ”trasiga och utsatta barn”. Författaren visar hur medierapporteringen i de båda länderna, med tiden, kom att likna varandra och
ensamkommande barn kom allt oftare att framställas som offer men också som strategiska migranter. Enligt Stretmo kom medias skildring av försvunna ensamkommande barn att bli en viktig ingång i kritiken mot Migrationsverket i Sverige och Utlenningsdirektoratet i Norge och deras hantering och uppföljning av dessa barn. I den andra delen av
avhandlingen analyserar Stretmo hur svensk och norsk policy under 2000- talet kom att problematisera försvinnandet av ensamkommande barn. Hon visar att försvinnanden kunde kategoriseras som ”frivilliga” och ”ofrivilliga” där ”frivilliga” försvinnanden kopplades ihop med strategisk migration. De ”ofrivilliga” försvinnanden, å andra sidan, avspeglade medias beskrivningar av trasiga och utsatta barn. Genom att beskrivas som en särskild grupp barn, utan föräldrar, minderåriga och migranter, kom ensamkommande barn att konstrueras som synnerligen sårbara och utsatta barn. Det ledde till att
ensamkommande barn, i kraft av att vara just ensamkommande och minderåriga, gavs speciella rättigheter såsom snabbare asylprocess, rätten till skolgång, hälso- och sjukvård och rätten till ett bra boende och stöd i vardagen samt rätten till en god man. Avhandlingen omfattar även intervjuer med omsorgspersoner kring det ensamkommande barnet såsom skolpersonal, hälso- och sjukvårds personal, socialsekreterare, gode män och
boendepersonal. Deras utsagor manifesterar motstridiga föreställningar om
ensamkommande barn. Ibland ställs de mot ”problematiska” barn eller ”invandrarkillar”
som socialtjänsten kommer i kontakt med eller görs till särskilt lätthanterliga, tacksamma och väluppfostrade barn. Andra gånger beskrivs de som problematiska subjekt,
utåtagerande och utsatta för psykisk ohälsa. Samma utåtagerande beteende kan i andra utsagor artikuleras som ett naturligt beteende givet den utvecklingsfas barnet befinner sig i.
De olika föreställningarna av ensamkommande barn som omsorgspersonerna ger uttryck för avspeglas i de åtgärder och arbetssätt på olika boenden eller hur skolgången utformas för denna grupp barn. Författaren visar hur det i de fallen där ensamkommande barn konstrueras som krävande och problematiska görs restriktioner och kontroll legitima. I de utsagor där ensamkommande barn konstrueras som ett fall av vilket barn som helst betonar omsorgspersonerna vikten av att arbeta med att bygga nära relationer. I den sista delen av avhandlingen sätter Stretmo ensamkommande barns röster i fokus. Hon visar hur barnen positionerar sig i relation till de konstruktioner som lyfts fram i media, policy men också av de omsorgspersoner barnen har daglig kontakt med. Hon visar hur barnen i sina
berättelser legitimerar sin närvaro ”här” genom att lyft fram den omöjliga situationen ”där”
det vill säga i hemlandet. Andra sätt att positionera sig som respektabel sker genom berättelser om framgång. Framgångssagorna handlar då om hur barnet lyckats skaffa vänner, lära sig svenska eller prestera i skolan. Den dominerande diskursen om
ensamkommande barn är, enligt Stretmo, den där barnen beskrivs som särskilt behövande och legitima mottagare av hjälp och stöd. Parallellt med den existerar en diskurs som förknippar ensamkommande barn med strategisk migration som i sin tur ses som problematisk och i behov av kontrollerande åtgärder.
Mitt bidrag
Utan att göra anspråk på att ha täckt hela forskningsfältet kring ensamkommande barn har jag i detta kapitel visat att det idag finns ett flertal forskare, internationella så väl som nationella, som riktar sitt forskningsintresse mot ensamkommande barn. Några av dessa utgår ifrån att ensamkommande barn är en på förhand given kategori och intresserar sig för deras möte med de svenska myndigheterna. Andra problematiserar själva kategorin och riktar istället forskningsintresset på att studera hur den kategorin blir till och ges mening.
Eides studie öppnar upp för diskussion om hur förståelsen av ensamkommande barn varierat historiskt. De presenterade forskningsbidragen visar hur vår förståelse av
ensamkommande barn formas av politiska intressen men även mediabevakning av frågan.
Socialtjänsten är en politisk styrd organisation med ambition att möta och behandla alla människor lika. Samtidigt är det en institution med makt att definiera och kategorisera människor. Mot bakgrund av detta är det av vikt att studera hur ensamkommande barn konstrueras och hur de framställs inom socialtjänsten. Det är där följande text avser att lämna ett bidrag.
Teoretiska utgångspunkter
I detta kapitel presenterar jag de teorier som jag använder när jag analyserar hur ensamkommande barn konstrueras i barnavårdsutredningar producerade inom
socialtjänsten. Jag börjar med att beskriva det teoretiska fältet som kallas för diskursanalys som är studiens ansats. Jag använder mig av diskursanalys både som teori och metod.
Andra teoretiska utgångspunkter är barndomssociologi och teorier om klientkonstruktioner som jag presenterar i slutet av detta kapitel.
Diskursanalys som teori och metod
Diskursanalysens konstruktivistiska utgångspunkt
Föreliggande studiens teoretiska ramverk är valt utifrån studiens syfte att studera hur ensamkommande barn konstrueras i barnavårdsutredningar producerade inom
socialtjänsten. Eftersom studiens syfte är att studera hur ett socialt fenomen blir till är diskursanalys en användbar teori. Enligt Göran Bergström och Kristina Boréus är diskursanalys ett samlingsbegrepp för olika inriktningar som kan anta olika former där diskurspsykologi, kritisk diskursanalys och diskursteori utgör tre inflytelserika
orienteringar (2012: 358). Samtliga inriktningar har gemensamt att de bygger på en strukturalistisk och poststrukturalistisk språkteori (Winther Jørgensen & Phillips 2000:15) som jag kommer att återkomma till. Jag börjar dock med att redogöra för några
grundläggande antaganden inom socialkonstruktivism som både Mats Börjesson (2003) och Kristina Boréus (2011) hävdar är diskursanalysens utgångspunkt. I redogörelsen följer jag Vivian Burr (1995/2003).
Socialkonstruktivism är ett spretigt begrepp som inte låter sig definieras så lätt (ibid:2).
Den har sina rötter i bland annat i den franska poststrukturalistiska teori som tog avstånd från idén om en sann verklighet som kan upptäckas och idén om universella teorier.
Utgångspunkten för socialkonstruktivism är att betrakta den sociala världen som en konsekvens av sociala processer. Det innebär att våra idéer och föreställningar kring ett givet fenomen inte är neutrala reflektioner utan skapas av oss människor. Vivian Burr (1995/2003: 2 ff) talar om socialkonstruktivistisk grund som ”things you would absolutely have to believe in order to be a social constructionist”. Den första punkten handlar om att inta en kritisk hållning till den kunskap som tas för given i förståelsen av världen. Våra uppfattningar och världsbilder anses inte vara objektiva. Med andra ord tas inte ett
fenomen för givet bara för att ”kunskapen” om det är konstruerade på ett speciellt sätt. De uppfattningar om världen som vi uttrycker i olika sammanhang, vetenskapliga- eller institutionella (som barnavårdsutredningar är ett exempel på), är inte oberoende av oss själva. Av det följer att vi behöver vara medvetna och ifrågasätta de antaganden vi gör om vår verklighet. Den andra punkten handlar om att beakta historisk och kulturell kontext.
Det innebär att vi föds i en värld där människor redan skapat begrepp och kategorier. Som ett exempel tar Burr upp vår förståelse av barn och barndom. Hur vi förstår barn eller idén om barndom är beroende av både den historiska och den kulturella kontexten. Om vi tror att vårt forskningsobjekt alltid ser ut på samma sätt riskerar vi att reproducera en viss förståelse av det utan att ta hänsyn till att vår utgångspunkt varit historiskt och kulturellt
bunden. Det man kan säga är att föreställningen om människans inre essens ifrågasätts här.
Sambandet mellan kunskap och sociala processer är Burrs tredje punkt. Genom att tala med varandra konstruerar människor gemensamma uppfattningar om världen. Språket ges alltså en central betydelse och betraktas som en social handling. Det är i mänsklig
interaktion som gemensamma sanningar och kunskap skapas. Inom socialt arbete finns det en rad olika sätt att förklara världen och sociala problem. Vilka av dem som blir rådande är ett resultat av sociala förhandlingar. Den fjärde och sista punkten Burr tar upp handlar om att betona sambandet mellan kunskap och social handling. En konstruktion är påverkbar och Burr menar att det finns en mängd olika konstruktioner av världen. Våra sociala handlingar påverkas av de olika sätten att konstruera världen. I förhållande till uppsatsens ämnesområde innebär det resonemanget att sättet, på vilket vi betraktar barn (barn utan närvarande familjer och barn som migrerar), får stor betydelse för vilket sorts handlande riktas mot dem. Lagförtydligandet12 genom vilket ensamkommande barn särskiljs från övriga migranter kan betraktas som ett exempel på detta.
Den socialkonstruktivistiska kritiska hållningen till de fenomen, och den kunskap som vi tar för givet, låter oss även betrakta sociala grupperingar, och åtföljande identiteter, som konstruktioner. Att påstå att sociala fenomen betraktas som konstruktioner är inte detsamma som att påstå att de inte existerar i verkligheten. Frågan om vad som finns i verkligheten, eller om verkligheten ens finns innan vi begripliggör den, är frågan om forskarens ontologiska positionering. Inom socialkonstruktivismen går en skiljelinje mellan strikta konstruktivister och kontextuella sådana (Best 1995). Strikta konstruktivister intresserar sig för de processer genom vilka sociala fenomen, speciellt oönskade sådana, blir till och undviker att uttala sig om verklighetens existens. Kontextuella konstruktivister accepterar en viss ontologisk ambivalens och relaterar konstruktioner till sitt historiska och sociala sammanhang. I den här studien utgår jag ifrån en kontextuell konstruktivism vilket innebär att jag relaterar konstruktioner av ensamkommande barn till den sociala, såväl som historiska, kontexten där de studeras. Min utgångspunkt är att barn som ensamma kommer till Sverige finns i verkligheten oberoende om socialtjänsten skriver om dem eller ej.
Samtidigt erkänner jag att de kriterierna ur vilka ensamkommande barn, såväl som andra sociala grupperingar urskiljs, och de egenskaper de tillskrivs, är föränderliga. Detta leder oss in på den diskursiva arenan.
Språket och diskurser
Enligt ett av de grundläggande antaganden inom socialkonstruktivismen, som jag presenterat ovan, finns det ingen neutral kunskap om världen som bygger på ren och objektiv fakta som vi samlat in. Varifrån kommer då vår kunskap och de sätten att förstå och förklara världen? Här intar språket, och det som har kommit att benämnas ”den språkliga vändningen”, en central roll (Börjesson & Palmblad 2007:10). I korthet innebär den språkliga vändningen att fokus för sökandet efter kunskap riktas mot språket.
Med hjälp av språket benämner vi och grupperar fenomen och konstruerar vår verklighet.
Verkligheten uppfattas genom språket och språket blir därmed styrande för vad vi kan uppfatta. Det ligger ingen färdig, ren och objektiv fakta där ute som vi, vare sig i socialsekreterarrollen eller forskarrollen, kan samla in och beskriva. Att beskriva ett fenomen är samtidigt att avgränsa det och anlägga ett perspektiv. Hur vi talar eller skriver om, till exempel ensamkommande barn, påverkar i sin tur hur vi hanterar det samma. Med andra ord ligger i språkanvändningen en inneboende maktaspekt. Vivian Burr säger att: ”If 12 3 § Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
language provides the structure and content of our thought, then in a fundamental way what we say is what we think” (1995/2003: 56). Det innebär att det blir otroligt viktigt att uppmärksamma hur vi använder språket och vilka kategorier vi använder oss av.
Makt och diskurser
Språket och språkanvändningen är centrum för diskursanalys och studieobjektet är diskurser (Boréus 2011:151). En enkel definition av begreppet diskurs är ”att det är ett bestämt sätt att tala om och förstå världen” (Börjesson & Palmblad
2007:13). Att det är ett bestämt sätt att tala om betyder att fenomenet skulle kunna beskrivas och förstås på andra sätt. Diskurser kommer i uttryck genom språket och kan ses som ”talordningar och logiker som bestämmer gränserna för vad som är socialt och kulturellt accepterat ’sant’, ’trovärdigt’, förnuftigt’, ’gott’ med mera”
(Börjesson 2003:21). Med andra ord sätter diskursen gränserna för vad som är möjligt att säga i ett visst sammanhang och har med andra ord en inbyggd maktbaserad ordning.
[…] diskursen är vapen för makt, kontroll, underkuvande, kvalificering och diskvalificering[…]Diskursen – själva det förhållandet att man talar, använder ord, använder de andras ord (om så bara för att returnera dem), ord som de andra förstår och godtar (och kanske i sin tur returnerar)- det förhållandet i sig är en makt. För maktförhållandena är diskursen inte bara en yta att fästa tecken på, den är en operatör (Foucault 2008:181- 182).
Den franske filosofen Michel Foucault skriver i ovanstående citat att diskursen är vapen för makt, kvalificering och diskvalificering och att diskursen är maktens operatör.
Maktbegreppet är centralt för förståelsen av diskurser och jag ska här ägna några rader åt att redogöra för Foucaults förståelse av begreppet. Det är lätt att tänka om makt i termer av en repressiv kraft som förbjuder och begränsar ens handlingsutrymme. Inte minst när det kommer till institutioner som fängelser eller socialtjänsten är en sådan syn påtaglig. Vi kan tänka att socialtjänsten, genom juridiska föreskrifter, har makten att få människor att agera eller inte agera på ett bestämt sätt. Men Foucaults syn på makt sträcker sig vidare än den repressiva synen och han skriver:
Jag tror att vi nu måste befria oss från denna juridiska maktföreställning, befria oss från detta sätt att uppfatta makten utifrån lagen, suveränen och regeln och förbudet, om vi vill analysera, inte sättet att framställa makten utan maktens verkliga sätt att fungera (2008: 209).
Detta citat kan förstås som att Foucault tog avstånd från traditionen där makt kan ägas eller innehas av någon. Makt är inte en egenskap som en given aktör har eller inte har; tar eller inte tar. Den låter sig inte isoleras, mätas, eller definieras och den saknar inre essens.
Istället för att se makten som någonting bara vissa får utöva ses makten som en
grundläggande del av alla sociala relationer och institutionella situationer och praktiker.
Makten existerar bara när den utövas och kan endast förstås utifrån de tekniker och former som den uttrycks i (Nilsson 2008; Alvesson & Sklöldberg 2008; Bergström & Boréus 2012). I följande citat visar Foucault att makten är en produktiv kraft som producerar inte bara kunskap utan även individer (Burr 1995/2003:68-69; Alvesson & Sköldberg
2008:372). I Övervakning och Straff (Foucault 1975/2003:195) skriver Foucault:
Man måste sluta att alltid beskriva maktens verkningar med negativa termer, att säga att den ’utesluter’, ’utövar repression’, ’hämmar’,
’censurerar’, ’abstraherar’, ’maskerar’, och ’döljer’. I verkligheten är makten produktiv: den producerar en verklighet, den producerar
ämnesområden och sanningsritualer. Individen och den kännedom man kan förvärva om honom tillhör denna produktion.
Makten och de olika sociala praktikerna är alltså inte en produkt av människan. Tvärtom är människan en produkt av makten och de sociala praktiker hon ingår i. Makten kan bäst förstås genom studier av vad den producerar. Och det makten producerar är, enligt citatet ovan, en kunskap om människan. Makten är alltid förbunden med kunskap (Alvesson &
Sköldberg 2008:370; Bergström & Boréus 2012:360ff;) och för Foucault är de båda begreppen intimt sammanvävda till ett begrepp makt/kunskap. Genom att samla in
omfattande beskrivningar av fången i fängelsesystemet, dennes inre och yttre egenskaper, normer för diet, kläder och motion hanterar man och når på samma gång kunskap om denna. Denna kunskap sätter samtidigt ramarna för vårt tänkande och anger ramarna för det som är sant och normalt. Makten både producerar, avgränsar och skapar distinktioner.
Nilsson (2008:84) citerar Foucault och skriver: ”Det är inte möjligt att utöva makt utan kunskap, det är omöjligt för kunskapen att inte framkalla makt.”
Makt/kunskap-begreppet har betydelse för hur Foucault ser på sanning och han talade om diskursenas sanningseffekter. Han menade att det existerar ett antal diskurser med olika typer av språk t.ex. medicinens, naturvetenskapens eller diskursen om det sociala arbetet.
Vissa diskurser har större anspråk på sanning och det kallade Foucault för
”sanningsregimer” (Börjesson & Palmblad 2007:12). Medicinen framstod för Foucault som det främsta exemplet på en diskurs. Med hänvisning till Foucault skriver Nilsson att medicinen blir för Foucault mer än en ”samling språkliga utsagor utan också någonting som formas i en praktisk verksamhet, en metod för diagnostisering och botande av sjukdomar förbunden med en speciell form av institution kallad kliniken. [---] Därmed framstår olika professioner som viktiga diskursbärare”(Nilsson 2008:55). Med det resonemanget i grunden betraktas socialtjänsten (eller socialsekreterare) som viktiga diskursbärare. De uttalanden som socialtjänsten producerar om ensamkommande barn kommer också forma hur barnen förstås. Socialtjänsten är, vid sidan av Migrationsverket, en betydande institution med legitim rätt att utreda och bestämma över en rad frågor beträffande ensamkommande barn. Under utredningsprocessen kommer socialtjänsten att inhämta omfattande uppgifter om barnets historia, barndom och förhållande till
föräldrarna, vanor, egenskaper, brister och förmågor. Socialtjänstens kommer att sätta namn på beteenden och problem, kategorisera och bestämma över vad som är sant och falskt. Utifrån sin professionella kunskap, erfarenhet och beprövad praktik kommer representanten för socialtjänsten att tolka och förstå barnets utsaga. När vi uppfattar och tolkar det vi upplever gör vi det genom den rådande diskursen.
Tolkningen är således ingen neutral process utan innebär, enligt Foucault, att anlägga ett perspektiv och därmed avgränsa fenomenet i frågan.
We must conceive discourse as a violence we do to things, or at all events, as a practise we impose upon them; it is in this practise that the events of discourse find the principle of their regularity” (Foucault 1972 i Chambon1999:57).
Det finns ingen sann kunskap utanför diskursen och allting måste tolkas genom diskursen för att bli begripligt. Det har stor betydelse för hur vi förstår ensamkommande barn och maktpositioner så som ålder, etnicitet och kön. Med Foucaults sätt att se det är
socialtjänsten indragen i kunskapsproduktion av ensamkommande barn samtidigt som kunskapen är ett uttryck för de rådande diskurserna om t.ex. ålder, etnicitet och kön.
Foucaults version av diskursbegreppet innebär att diskursen är både beroende av och präglar den materiella tillvaron. Vivian Burr (1995/2003:64) citerar Foucault som skriver att diskurser är ”practices which form the objects of which they speak.” Det är när vi benämner fenomen, beteenden, problem eller egenskaper som de framträder och vi kan veta någonting om dem. I den föreliggande uppsatsen är det just Foucaults diskursbegrepp som jag finner användbart. Det centrala för Foucault är språkanvändningen i sitt sociala sammanhang. För att förstå innebörden av begreppet diskurs hos Foucault är det av vikt att studera hur det omsätts i praktiken samt vilka institutionella arrangemang som växer fram kring det (Bergström & Boréus 2012). Det är omsättningen i praktiken som jag ser som en möjlighet. Den låter mig betrakta utredningstexter som både uttryck för hur man, i ett givet sammanhang framställer ensamkommande barn, men även hur de framställningar inverkar på de praktiska arrangemang som växer fram och tvärtom. Med det öppnas en cirkulär process där diskurser konstruerar och är konstruerande.
Makt/kunskap – några ord till
Makt i det sociala arbetet kan komma till uttryck genom att argumentera för vissa synsätt och förklaringar till olika problem. Sådana synsätt eller förklaringar kan göras med hänvisning till kunskap och vetenskap (Irving 1999). Foucault avvisade idéen om en sann kunskap och menade att den alltid är beroende av tolkningar eller maktrelationer.
Företrädet att tolka världen åvilar priviligierade grupper och kan ses som en typ av
maktutövning. Makt, enligt Foucault, uppträder dels i relationer mellan människor och dels genom institutionerna (Chambon 1999). Med Foucaults sätt att se det blir den vansinnige till genom mentalsjukhusen och ensamkommande barn genom institutioner som
socialtjänsten. Men det är inte bara den vansinnige som blir till genom institutioner. Det blir även socialsekreteraren. Foucault skriver att ”The madman tends to form with a doctor, in an unbroken unity, a ’couple’ whose complicity dates back to a very old links” (Foucault 1984 citerad i Chambon 1999:67). Eftersom makten är relationell är ensamkommande barn såväl som socialsekreterare en effekt av maktrelationen i en diskurs. I konstruktionen av ensamkommande barn konstruerar socialtjänstens representanter sig själva. För den som utsätts för makten finns det en mängd olika sätt att reagera. Ett möjligt sätt att reagera på maktutövning är att visa motstånd. I den här studien fokuserar jag inte på motstånd i diskursen men vill ändå nämna några ord om den. För Foucault existerade inte makt utan motmakt eller motstånd (Nilsson 2008). Diskursen är maktens operatör och kan förstärka makten men lika mycket kan den användas för att underminera den.
Kritiken mot diskursanalys och Foucault
Diskursanalys tar avstånd från essentialistiska idéer om hur världen är. Med det följer att den även tar avstånd ifrån att det finns en inneboende natur hos människan som kan beskrivas. Ett av de fem problemen med diskursanalysen som Bergström och Boréus (2012:400 ff.) diskuterar är att den riskerar att reducera verkligheten och människan till begrepp och idéer. Innebär reducering av verkligheten till begrepp och idéer att fenomen som krig, förföljelse och fattigdom enbart existerar när vi talar om dem? Eller att de upphör att existera eller förändras när vårt sätt att tala om dem förändras?
Avståndstagandet från essentialistiska idéer om hur världen är aktualiserar frågan om rätt och fel och i vilken utsträckning vi kan påstå att en handling alltid är rätt eller fel. En sådan handling kan vara våldtäkt eller kvinnlig omskärelse. Med det sagt kan även det
individuella ansvaret för en handling ifrågasättas eller osynliggöras.
Trots sin starka ställning inom samhällsvetenskapen och diskursanalys undslipper Michel Foucault inte kritik. Foucault har en väldigt vid definition av begreppet diskurs vilket aktualiserar frågan hur diskursen ska avgränsas (Bergström & Boréus 2012:363). Samtidigt som jag tilltalas av den vida förståelsen av diskursen är det en intellektuell utmaning att förstå vad den innefattar. Innefattar begreppet allt? Vidare betonar Foucault det
gemensamma och sammanhållna i en diskurs (Bergström & Boréus 2012:362).
Naturligtvis väcker detta resonemang frågan om förändring. Om det inte finns några motsättningar inom diskursen hur är då förändringen möjlig? Hur formas och omformas diskursen överhuvudtaget? Vidare har Foucaults syn på makt varit föremål för kritik. Två svenska forskare, som i boken Motstånd (Lilja & Vinthagen 2009) intresserat sig för frågan om makt men också dennes motbegrepp motstånd, ställer sig frågan om en omfattande maktdefinition är meningsfull. I den breda förståelsen av makt ”alla kan utöva makt över alla” (ibid. s. 32). Här ställer jag mig frågande till hur strukturella maktstrukturer, så som ekonomisk ojämlikhet, begränsar handlingsutrymmet till maktutövning. Detta är också någonting som Foucault kritiserats för att negligera (Nilsson 2008).
Teorier om barn- och klientkonstruktioner
Den här uppsatsen har, som jag nämnde inledningsvis, flera teoretiska ansatser. Efter att ha redogjort för mina diskursanalytiska teorival övergår jag i detta avsnitt till att beröra barndomssociologin och teorier om klientkonstruktioner. Jag avslutar kapitlet med att redogöra för hur mina valda teoretiska utgångspunkter relaterar till varandra.
Barndomssociologi
Jag börjar med att redogöra för några viktiga hörnstenar i den teorinriktning som kommit att kallas barndomssociologi. I en studie som denna där intresset ligger på att studera hur ensamkommande barn konstrueras följer att inte betrakta barn och barndom som
naturgivna och självklara. Det teorifältet som kommit att kallas den nya barndomssociologin växte fram som en kritik mot socialisations- och
utvecklingspsykologiska teorier och betonar barndomens betydelse. Barndomssociologins ansats är att barn och barndomen är socialt konstruerade fenomen. Med det menas att barndomen betraktas som ett historiskt, kulturellt och politiskt bundet fenomen. Det andra viktiga ställningstagandet är att barndom ses som en social variabel likt kön, etnicitet och klass. Det innebär att barn inte kan betraktas som en homogen grupp enbart utifrån att de är barn. Slutligen vilar barndomssociologin på ställningstagandet att förstå, acceptera och erkänna barn här och nu. Istället för att betrakta barn som passiva mottagare av
omvärldens påverkan ses barn som delaktiga i konstruktionen av sitt eget liv (Quvortrup 2009, Wyness 2012; Corsaro 2011). Närvänen & Näsman (2007) belyser särskilt
åldersordningen och menar att barndom alltid måste förstås i relation till övriga livsfaser.
Det betyder att kategorin ”barn” definieras och förstås i relation till kategorin ”vuxen”.
Min tolkning är att förståelsen av ålder, i sin tur, präglar vår förståelse för vad som är att anse normalt eller önskvärt beteende för olika grupper i samhället. Barns beteende kan beskrivas i termer av åldersadekvat; någonting vi sällan tillskriver vuxna. På det sättet skapas en maktordning där det på basis av ålder sker en uppdelning mellan olika grupper.
