Begär i Bluets: en läsning med Lacan, Deleuze och Guattari

Stockholms universitet

Institutionen för kultur och estetik Litteraturvetenskap

Begär i Bluets

en läsning med Lacan, Deleuze och Guattari

Katarina Forssblad Kandidatuppsats Handledare: Frida Beckman Vårterminen 2018


Abstract

Föreliggande uppsats är en analys av Maggie Nelsons Bluets (2009), med fokus på begär. Texten beskriver en kvinna som är förälskad i färgen blått. Den innehåller även minnen från en relation som berättarjaget haft. Syftet med uppsatsen är att visa på textens olika uttryck för begär och tolka dessa för att kunna fördjupa läsningen av texten. Jag kommer att undersöka vilka begär som gestaltas och vilka funktioner dessa har, samt på vilka sätt som begären i Bluets ger möjlighet till en feministisk förståelse av begärsbegreppet.

Begärsteman är vida undersökt i litteraturen. Många gånger har psykoanalytiska teorier använts för analys, inte minst Lacan och konceptualiseringen av begär som en brist. I denna uppsats används dels Lacans teori och dels en vidareutveckling av teorin som gjorts av Deleuze och Guattari, där begär inte beskrivs som konstituerat av en brist, utan som ett flöde.

Studien visar att på tre huvudsakliga begärsteman i Bluets: begäret efter det förlorade kärleksobjektet, begäret efter det kroppsliga/sexuella och begäret efter färgen blå. Dessa analyseras utifrån aspekterna det betecknande och det betecknade, dikotomin man-kvinna, det blåa begärets funktion samt romanens form. Studien visar på att det är möjligt att göra en lacansk läsning av boken, som en illustration av sorgen orsakad av det förlorade kärleksobjektet och det blåa som en symbol för denna sorg. Men analysen öppnar också upp för en annan förståelse av begär: begäret som en maskin, som ger upphov till ett mer mångfaldigt kvinnligt subjekt, som står i förbindelse med en rad andra personliga och opersonliga maskiner. Ett begär som genererar kreativitet och produktion utanför subjektets fantasier.

Innehållsförteckning

1. Inledning 4

1.2 Material 5

1.3 Tidigare forskning 6

1.4 Metod 8

2. Teori och begrepp 8

2.1 Begär enligt Lacan 8

2.1 Begär enligt Deleuze och Guattari 9

2.3 Begär enligt Braidotti 11

3. Analys av begärsteman i Bluets 12

3.1 Det betecknade och det betecknande 13

3.2 Dikotomin man-kvinna 15

3.4 Det blåa begärets funktion 19

3.5 Romanens form 22

4. Diskussion/Slutord 24

Käll- och litteraturförteckning 26

1. Inledning

Begär har traditionellt, utifrån en psykoanalytisk definition, beskrivits som uttryck för en brist, en brist som grundat sig i den symboliska kastrering som barnet genomgår vid inträdet i en språklig verklighet. Denna oidipala och fallocentriska världsbild har dock ifrågasatts i poststrukturalistiska teorier. Nya definitioner har ersatt gamla för att förklara mänskligt begär och det råder inte längre ¹ konsensus om att begär går att förstå enbart utifrån en psykoanalytisk förklaringsmodell. När vi analyserar litteratur är det därför angeläget att ta hänsyn till detta och vidga sättet som vi förstår begär på, för att om möjligt kunna utläsa världsbilder som inte är fallocentriska.

I Bluets (2009) av Maggie Nelson utgör begär ett tema. Bluets handlar om begär, förlorad kärlek och sex. Det är lockande att läsa den till synes okonventionella boken om begär som en skildring av relationstematik och blått som symbol för det förlorade objektet. Men Nelson laborerar med det kvinnliga begäret genom att visa på ett begär som riktar sig mot en rad olika – levande såväl som icke-organiska – partiella objekt. Speciellt intressant är det begär som riktas mot blåa föremål i texten, och den diskussion som förs kring om, och i så fall på vilket sätt, som vi kan ha tillgång till det blåa. I Bluets ställs frågor om vad begär gör med den begärande, och texten visar på en begärsproduktion som inte uteslutande handlar om produktion av fantasier rörande objektet som begäret är riktat mot.

Jag vill hävda att en vidgad förståelse av begreppet begär är användbart för att berättarjaget i Bluets ska kunna bli förstått utifrån dess fulla mångsidighet och komplexitet. Läst på detta vis är Bluets en gestaltning av kvinnligt begär som inte uteslutande existerar inom den oidipala triangelns referensram, eller är grundad på dikotomin man-kvinna, där begäret är begränsat till att utgöra en brist.

Mina frågeställningar är: Hur gestaltas begär i Bluets och vad finns det för olika begärsteman? Vad är det för slags begär som gestaltas? Vilken funktion har begären? På vilka sätt ger begären i Bluets möjlighet till en feministisk förståelse av begär?

Mary Klages, Poststructuralist Feminist Theory (2001).

1

1.2 Material


Maggie Nelson (1973-) är en amerikansk författare, essäist, poet och forskare. Hon slog igenom ² internationellt då hon utkom med memoarboken The Argonauts (2015). Utöver denna och Bluets har Nelson skrivit tre essäböcker och fyra diktsamlingar. Hon är bosatt i Los Angeles och undervisar i kreativt skrivande på California Institute of the Arts. Nelson har i sin litterära produktion behandlat teman såsom feminism, queerness, sexuellt våld och filosofi.

År 2009 utkom Bluets, som har beskrivits som ”en konversation fylld med referenser till filosofer och litterära giganter, med det egna jaget, typiskt för essän, som utgångspunkt och textens drivmedel”.³ Den består av 240 numrerade prosalyriska stycken. År 2017 utkom den i svensk översättning på Modernista förlag. Såväl den engelska utgåvan som den svenska översättningar har mottagits väl av recensenter. Den har då framför allt läst som en bok om kärlekssorg. I The Guardian skriver recensenten: ”The propositions that compose Bluets were collected across three years of slowly dwindling sadness, from 2003 to 2006, as Nelson recovered from a heartbreak.”

Upptagenheten av det blåa förstås som ett sätt att hantera sorgen: ”Nelson describes how collecting objects and images of blue distracted her from the worst passivity of her years of depression.” ⁴ Även Financial Times lyfter fram sorgen: ”Bluets is a slim but intense volume dedicated to the colour blue, and to feeling blue.” Boston review kallar den för ”brilliant book on suffering, loss, ⁵ love, and language.” I svensk media omnämndes Bluets som ”[e]n tankekammare, en bok om ⁶ knullande, en beskrivning av smärtan. Men framför allt en bok om hjärtats sår”. I Dagens Nyheter ⁷ omnämns den som ”en skildring av sorg och färgen blå”. Recensenten Malin Ullgren skriver om de ⁸ kroppsliga inslagen i texten: ”Detta kroppsliga knyter dock inte i första hand an till en allmän teori om sex, utan till ett minne av en särskild, förlorad kärlek. Melankolins och sorgens blåhet finns hos författaren under flera år.” Även Aftonbladets recensent läser Bluets som en bok om

”Maggie Nelson - Blått” läst 2018-04-20 på: http://www.modernista.se/bocker/blatt

2

Christina Kall, ”Ett kärleksbrev fyllt av saknad och hopp”, Svenska Dagbladet, (2017-12-07).

3

Gavin Francis, ”Bluets by Maggie Nelson review – heartbreak and sex in 240 turbocharged prose poems”, The

4

Guardian, (2017-06-08).

Tom Graham, ”Short review: Bluets by Maggie Nelson”, Financial Times, (2017-06-09).

5

Kathleen Rooney, ”Bluets”, Boston Review, (2010-09-12).

6

Ellen Mattson, ”Maggie Nelsons debut – helt i blått”, Göteborgsposten, (2017-10-28).

7

Malin Ullgren, ”Maggie Nelson har ögon känsliga för blått”, Dagens Nyheter, (2017-10-30).

8

sorgbearbetning: ”Maggie Nelson låter skrivandet tränga undan depressionen”. Recensenten ⁹ Kristofer Folkhammar menar att ”det är svårt att resonera logiskt kring hur precis vad som helst kan påminna om en olycklig kärlek” och antyder därmed, även han, att det är just detta som boken handlar om. 
¹⁰

Sammantaget går det att konstatera att texten tycks möjliggöra en läsning där den framstår som en konventionell kärleksberättelse. Sorg lyfts fram som ett betydande tema och specifikt sorgen efter det förlorade kärleksobjektet. I detta sammanhang tolkas ibland det blåa som en symbol för sorgen och lidandet. Men liksom tidigare nämnt finns det också delar av texten som ger möjlighet till andra läsningar. Framför allt den mer svårbegripliga dimensionen av begär som behandlas i romanen, nämligen upptagenheten vid blåa föremål och fenomen, gör texten särskilt lämplig för en mer djupgående analys.

1.3 Tidigare forskning

Den finns ingen tidigare forskning som gjorts gällande begär i Maggie Nelsons Bluets. Begär i litteraturen däremot, har beskrivits och uttryckts på många olika sätt. För denna uppsats är tidigare forskning som berör Lacan respektive Deleuze och Guattari mest intressant. Det finns många uppsatser som gjort lacanska läsningar av litterära texter. Två exempel på andra kandidatuppsatser i litteraturvetenskap som gjort lacanska läsningar kan nämnas i detta sammanhang. Den ena är Karin Arbelius som skrivit "För sakens skull: Det omöjliga mötet i Rut Hillarps roman Sindhia - en lacansk läsning”. Hon visar i denna uppsats på hur karaktärerna i boken genom ”l’amor ¹¹ interruptus” lyckas dölja det faktum att begäret aldrig kommer finna sitt objekt. Arbelius argumenterar för att den kärleksaffär som beskrivs i boken på olika sätt behandlar den lacanska

”vara-bristen”, objektets konstanta otillgänglighet. Den andra uppsatsen är ”Kvinnan som den nödvändiga tomheten i mannens levnadskonst – en psykoanalytisk läsning av Bretons Nadja och Rodenbachs Det döda Brügge” som är skriven av Emma Birkholz. I denna visar Birkholz på ¹² vilket sätt som kvinnornas positioner i romanerna kan förstås genom Lacans teori om objektet och

Kristofer Folkhammar, ”Vitt och brett om blått”, Aftonbladet, (2017-10-28).

9

Ibid.

10

Karin Arbelius, För sakens skull: Det omöjliga mötet i Rut Hillarps roman Sindhia - en lacansk läsning (Södertörn

11

2005).

Emma Birkholz, Kvinnan som den nödvändiga tomheten i mannens levnadskonst – en psykoanalytisk läsning av

12

Bretons Nadja och Rodenbachs Det döda Brügge (Södertörn 2007).

”objet petit a”. Hon visar på hur männen speglas genom kvinnorna och vilken funktion kvinnorna utgör i berättelserna.

Cecilia Annells doktorsavhandling Begärets politiska potential behandlar hur feministiskt ¹³ motstånd kommer till uttryck i fyra olika svenska och tyska romaner från förra sekelskiftet. Begär är ett av de teman som beskrivs utgöra motstånd i romanerna och bland annat den lacanska teorin används för analys. Annell redogör också för hur begär på en social nivå fungerar som en grund för solidaritet kvinnor emellan och att detta i sin tur gör att begäret får en politisk potential. I en masteruppsats av Taija Piippo beskrivs vad begär har för effekt på identitet i Harry Potter- böckerna. Piippo använder sig av Lacan respektive Deleuze och Guattari för sin analys. Teman ¹⁴ som behandlas är bland andra begär efter makt och socialt begär. En annan som kombinerat dessa teorier är Kristyn Gordon, som har skrivit Psychoanalysis and the Portrayal of Desire in Twentieth Century Fiction: A Feminist Critique. I denna utforskas begreppet begär utifrån psykoanalysen, ¹⁵ feministisk teori, kritisk teori och litteratur. Gordon använder sig av både Lacan och Deleuze &

Guattari när hon visar på hur begär kan ge upphov till produktion och omvandling. Hon skriver även om läsaren av litteratur som skapare av ett slags begär som strävar efter att fylla de luckor som begäret skapar hos narrativet.

Slutligen finns de som haft en feministisk ingång till förståelsen av begärsbegreppet såsom det beskrivits av Deleuze och Guattari. Sådan litteratur av intresse för denna uppsats är Between Desire and Pleasure – A Deleuzian Theory of Sexuality av Frida Beckman. Beckman behandlar i ¹⁶ denna text begärsbegreppet hos både Lacan respektive Deleuze och Guattari.

Cecilia Annell, Begärets politiska potential: Feministiska motståndsstrategier i Elin Wägners Pennskaftet, Gabriele

13

Reuters Aus guter Familie, Hilma Angered-Strandbergs Lydia Vik och Grete Meisel-Hess Die Intellektuellen (Lund 2016).

Taija Piippo, The Effect of Desire on Identity in the Harry Potter novels. Gilles Deleuze and Fèlix Guattari Against

14

Psychoanalysis (Tampere 2006).

Kristyn Gordon, Psychoanalysis and the Portrayal of Desire in Twentieth Century Fiction: A Feminist Critique

15

(Lewiston 2007).

Frida Beckman, Between Desire and Pleasure – A Deleuzian Theory of Sexuality (Edinburgh 2013).

16

1.4 Metod

Till att börja med kommer textens huvudsakliga begärsteman presenteras i analysens inledning. Jag har identifierat ett antal nyckelpunkter när det kommer till hur begär behandlas i Bluets. Dessa är:

det betecknade och det betecknande, dikotomin man-kvinna, det blå begärets funktion och romanens form. Efter att textens begärsteman har presenterats kommer jag att behandla textens uttryck för begär utifrån dessa nyckelpunkter. Som författare av uppsatsen reserverar jag mig för att det kan finnas fler intressanta ingångar till att diskutera begär i Bluets, men att det är dessa aspekter som jag funnit mest relevanta att lyfta fram för att diskutera begär inom den begränsade ramen för denna uppsats. Analysen kommer att ske med hjälp av olika slags förståelse av begär som presenteras i uppsatsens teoriavsnitt. Anledningen till att just Lacan, Deleuze & Guattari samt Braidotti ställs emot varandra och används parallellt är att Deleuze och Guattari vidareutvecklat idéerna hos Lacan. Dessa har i tidigare forskning ofta diskuterats i relation till varandra. Teorierna ger tillsammans en vid förståelse för begreppet begär, särskilt med än mer moderna och feministiska vidareutvecklingar av teorierna, som hos Braidotti. Den sistnämnda teorin kommer inte användas i samma utsträckning, men finns med för att visa på hur Deleuze och Guattari har problematiserats utifrån ett feministisk perspektiv.

2. Teori och begrepp

2.1 Begär enligt Lacan

Hos den franske psykoanalytikern Jacques Lacan handlar begäret om en brist; en så kallad vara- brist konstituerar jaget. Lacan beskriver den psykiska utvecklingen i stadier. Till en början ¹⁷ befinner sig barnet i en symbios med modern, där upplevelsen av tillvaron är omedelbar och odifferentierad. Barnet kan inte skilja mellan den egna kroppen och moderns, det har ingen upplevelse av ett separat jag. Barnet upplever en försymbolisk värld som uppfattas som hel.

Eftersom modersobjektet ännu inte gått förlorat, upplevs tillvaron som en realitet utan frånvaro.

Detta kallade Lacan för det reala.

Tiden mellan 6 och 18 månader benämnde Lacan spegelstadiet. Under detta stadie sker en ¹⁸ decentralisering och splittring av jaget. Barnet identifierar sig med en specifik bild, vars sinnesbild är spegelbilden, och därigenom struktureras jaget. Barnet lär sig skilja mellan likt och olikt. Barnet

Jurgen Reeder, Begär och etik : om kön och kärlek i den fallocentriska ordningen (Stockholm 1994).

17

Ibid, s. 35.

18

igenkänner och förälskar sig i bilden av sig själv, som uppfattas som hel och koordinerad. Men då den bara är en bild, omgivningens spegling av jaget, så kommer den också innebära misskännande.

Förhållandet till det egna jaget blir imaginärt. Att barnet både känner igen sig i bilden och inte känner igen sig, gör att det upplever en fragmentering av jaget, en splittring.

När barnet därefter börjar tillägna sig ett språk, medför detta inträdet i den symboliska ordningen. Denna innebär en frångång av dyaden med modern, vilken ersätts med en triangulär ¹⁹ relation. Förutsättningen för att kunna träda in i den symboliska ordningen är accepterandet av den symboliska Faders lag. Lacan omformulerade Freuds oidipusteori, och vände sig emot dess automatiska allmängiltighet. Istället för att vara naturgivet, menade Lacan att oidipuskomplexet uppstår som ett resultat av ett förbud mot det incestuösa begäret till modern som etableras i barnets värld. Oidipuskomplexet utgör för Lacan övergången mellan det imaginära och det symboliska stadierna.

Lacan beskriver språket som tecken för det reala (det betecknade), signifiant och signifie. ²⁰ Varje signifiant pekar mot en ny signifiant, i en metonymisk rörelse som gör att själva meningen (det betecknade), alltid kommer vara beläget någon annanstans, oåtkomligt. Det är detta som Lacan menade utgör vara-bristen. Människan är alltefter inträdet i den symboliska ordningen fångad i en signifiantkedja där begäret hela tiden rör sig från objekt till objekt utan att finna det absoluta Objektet. Driften söker således inte mot ett mål som innebär tillfredsställelse.

Från att ha ingått i en symbios med modern, blir moderskroppen till ett förlorat objekt.

Förlusten, menade Lacan, finns kvar som ett trauma, en önskan om att återupprätta det förlorade objektet. Genom livet försöker vi formulera och återupprätta det som gått förlorat. Eftersom förlusten är försymbolisk, utgör den en ordning utanför psyket, något som aldrig kan benämnas.

Objektrelationerna utgör försök att kompensera för den bristen.

2.1 Begär enligt Deleuze och Guattari

Gilles Deleuze och Felix Guattari har utarbetat en rik filosofi och vad de formulerat kring begreppet begär är såväl komplext som mångsidigt. Jag kommer i denna uppsats att fokusera på en begränsad del av deras arbeten. Deleuze och Guattari har, delvis med utgångspunkt i Lacan, utvecklat en ny definition av begär. Istället för att beskriva begär som brist beskriver de begär som en produktion, ett flöde, som precis som i Lacans teori inte är begränsat till den vuxna sexualiteten. I centrum för

Reeder, s. 41.

19

Ibid, s. 71ff.

20

begäret finns enligt Deleuze och Guattari inte ett begärande jag. Istället bidrar begärsmaskinerna till att konstituera ett subjekt, som är nomadiskt och migrant. Maskinerna producerar en produktions- eller produktidentitet, ett icke-producerande, odifferentierat objekt, en ”body without organs”. De menar att kroppen utan organ tjänar som yta för registreringen av begärets produktionsprocess. ²¹

De begärande maskinerna är förbundna med ett flöde i vilket de skär in, gör avbrott eller snitt. Dessa avbrott är en förutsättning för flödenas kontinuitet. Eftersom maskinerna är kopplade till varandra, är en maskins avbrott enbart ett avbrott i relation till flödet hos den maskin den är kopplad till. På samma sätt utgör maskinen som är ett avbrott samtidigt ett flöde i relation till den maskin som är kopplad till den. Maskinernas sammankoppling illustreras med anusmaskinen och inälvsmaskinen, inälvsmaskinen och magmaskinen, magmaskinen och munmaskinen, osv. De ²² partiella objekten förenas med flödet (inom ramen för denna produktions produktionslag) och det är ur denna förening, ur avbrott-flödet som begäret väller fram. Det är avbrott-flödena som utgör begärets produktivitet. ²³

Deleuze och Guattari använder Melanie Kleins teori om de partiella objekten, men utvecklar den till att innefatta dessa flöden mellan objekten. Växelverkan mellan maskiner och deras agenter kopplar begäret till ett partiellt objekt, från vilken ett subjektivt begär inte kan separeras. Men begäret har inte personer eller saker som föremål, utan hela omgivningen, dess flöden och vibrationer, med dess avbrott.

Deleuze and Guattari menar att om begäret kan producera så kan det göra det endast inom den reella världen – och i den meningen är också begärets produktion reell. De beskriver begär som en uppsättning passiva synteser och menar att begärets produkt – det reella – fungerar som enheter för autoproduktion av det omedvetna. Detta är en uppfattning av begäret som överskrider den ²⁴ oidipala triangelns referensram: den begärande produktionen som bildar ett linjärt-binärt system där kroppen utan organ, som anti-produktion, förhindrar triangulär gestalt av Oidipus slag. ²⁵

Deleuze & Guattari, s. 26.

21

Ibid, s. 55.

22

Ibid, s. 55.

23

Ibid, s. 44.

24

Ibid, s. 30.

25

2.3 Begär enligt Braidotti

Genom att fokusera på subjektets radikala immanens, förnekar Deleuze och Guattari metafysiken (det transcendentala) och dess fallocentriska premisser. Det materialistiska och inomvärldsliga hos ²⁶ Deleuze utgör en ingång till en feministisk förståelse av subjektet. Men Deleuze är samtidigt polemisk och ambivalent i förhållande till feministisk teori. ²⁷

Braidotti har med utgångspunkt i bland annat Deleuzes begrepp formulerat en teori om den kvinnliga subjektspositionen. För att röra sig bort från en fallocentrisk världsbild menar Braidotti att det är nödvändigt att ta sikte på uppdelningen mellan the det Samma och det Andra, typisk för den västerländska kulturen och filosofin. Det som är problematiskt i uppdelningen mellan det Samma och det Andra är att den innehåller värdering och ojämställdhet. Braidotti menar på att vi behöver se till skillnader bland de kvinnliga subjektspositionerna och försöka hitta utgångar mot en mer radikal heterosexualitet. Braidotti pekar på att den rådande patriarkala regimen har förnekat djupet och symmetrin av två sexuella ekonomier då både den kvinnliga och manliga sexualiteten fallit under bördan av fallocentrism. Braidotti frågar sig hur man man kan vara olika utan att vara mindre ²⁸ värd, och visar på hur det går att betrakta det kvinnliga som en komplex och icke-enhetlig enhet.

Braidotti frågar sig varför begäret som konstituerat av brist fortsätter att dominera synen på subjektet, såväl inom som utom feminismen. Hennes teori är en materialistisk filosofisk nomadism där hon beskriver det kvinnliga subjektet med fokus på vad det är på väg att bli, processen av tillblivelse, istället för vad det är i förhållande till det manliga. Hon försöker beskriva en kvinnlig kroppslig verklighet, inte som given, utan som virtuell - som en process eller ett projekt. Med en ²⁹ sådan subjektssyn ser Braidotti möjligheten till att förgöra fallocentrismen genom att slå sönder det Samma/Andra binäriteten. Det är vad Braidotti kallar för en nomadisk förståelse av subjektivitet som hon presenterar, som inte bara är en ny definition av kvinnlig subjektivitet utan av det mänskliga subjektet oavsett kön. ³⁰

Braidotti, s. 20.

26

Ibid, s. 65.

27

Ibid, s. 52.

28

Ibid, s. 24.

29

Ibid, s. 76.

30

3. Analys av begärsteman i Bluets

Ett av de mest påtagliga teman i Bluets är begäret efter den man som berättarjaget haft en relation till. Begäret beskrivs framför allt i termer av saknad. Saknaden introduceras på sidan 4 med orden:

”Above all, I want to stop missing you.” Därefter nämns denne man återkommande i boken.

Berättarjaget beskriver sin sorg och hur hon försöker ”[…] not to think about you, about my having lost you”. Relationen framkommer i samtal med berättarens terapeut: ”She is trying to get me to ³¹ see that although I thought I loved this man very completely for exactly who his was, I was in fact blind to the man he actually was, or is.” (s. 17) Hon drömmer om hur han försvinner, en dröm där hon blir kvar som ”the lady who waits”. (s. 9) Berättarjaget beskriver hur hon försökt hitta värdighet i sin övergivenhet, men att hon inte lyckats. (s. 28) Relationen avslutas i samband med att mannen träffar en annan kvinna. Berättarjaget fortsätter att älska mannen vilket framkommer genom stycken som ett där berättarens vännina menar på att hon tids nog kommer behöva ge upp kärleken till honom. (s. 46-47) Berättarjaget beskriver hur mannen varit etsad in i hennes hjärta, att hon tänker på mannen, men slutat hoppats och att hon kanske någon gång, men inte ännu, kommer sluta sakna honom. (s. 93)

Ett annat tema i Bluets rör det det kroppsliga och sexuella begäret. Berättarjaget återkommer ofta till sex. Det kan röra sig om minnen: ”We fucked for six hours straight that afternoon”, skildringar av sex: ”we fuck well” och onani: ”That month I touched myself every night.” (s. 46, 12 och 93) Berättarjaget beskriver sig själv och sitt forskningsprojekt som ”heathen, hedonistic and horny”. (s. 26) Det framkommer ett begär efter det kroppsliga: att se könsdelar, att betrakta sina egna könsorgan, att fylla sina kroppsöppningar med en penis och en beskrivning av det kvinnliga könsorganet som ”a pussy in serious need of fucking”. (s. 72)

Det som utmärker Bluets är att det utöver dessa mer klassiskt relationella begärsteman också finns ett begär riktat mot en färg. Bluets inleds med orden: ”Suppose I were to begin by saying that I had fallen in love with a color.” (s. 1) Berättarjagets begär och upptagenhet av blåa föremål är ett tredje och högst centralt tema i boken (vilket inte minst titel och omslag vittnar om). Berättaren beskriver hur hon samlat på sig blåa föremål och undersöker på många olika sätt relationen mellan människor och färger. Berättarjaget beskriver hur blått får henne att känna och försöker beskriva vilken typ av kärlek som hon känner inför blått. Hon beskriver hur hon velat besöka blå platser, hur hon rest för att få se blå konst, hur färgen blå påverkat var hon valt att bo någonstans. (s. 25-32) Berättaren återger hur hon i åratal samlat på sig oräkneliga blå föremål: stenar, kulor, glasbitar och

Nelson, s. 16. Fortsättningsvis kommer Nelson att refereras med enbart sidnummer löpande i texten.

31

fotografier – och att hon inte minns var de alla kom ifrån men att hon älskar dem likväl. (s. 69) Begäret efter blått är något privat men också något som görs allmängiltigt. Berättarjaget beskriver att man i undersökningar funnit att hälften av alla människor i västvärlden anger att blått är deras favoritfärg. (s. 60) Hon refererar till musiker, författare, konstnärer och vetenskapsmän som på olika sätt ägnat blått särskild uppmärksamhet.

Dessa begärsteman – efter mannen, det kroppsliga/sexuella och färgen blått – kommer nedan att analyseras under de rubriker nedan vilka jag identifierat som romanens nyckelpunkter.

3.1 Det betecknade och det betecknande

Enligt Lacan är det jakten på Objektet som är grunden till begäret. Lacan menade att Objektet är otillgängligt på grund av inträdet i det symboliska. I och med att språket enbart är betecknande, finns ett glapp mellan det som betecknats och det som vi har tillgång till genom språket. Lacan beskrev detta, som han kallade det reala, som oåtkomligt för jaget. Den psykiska världen och det reala är således skilda från varandra och det som begäret producerar är enbart fantasier om Objektet. Deleuze och Guattari vänder sig mot uppfattningen om att subjektet inte skulle ha tillgång till det verkliga. De menar tvärtom att det inte går att skilja på begärets produktion och någon annan form av produktion: det som begäret producerar är reellt och en del av den materiella verkligheten.

I Bluets behandlas detta tema på olika sätt. Texten rymmer en episod om satänglövsalsfågeln som i veckor bygger lövsalar han utsmyckar med blåa saker för att attrahera honor. Berättaren frågar sig om hon med textstyckena i Bluets försöker bygga sig sin egen lövsal. ”But sureley this would be a misstake. For starters, words do not look like the things they designate”. (s. 28) Här fastslås alltså att det finns en skillnad mellan en realitet som betecknas och det som betecknar den.

Språket liknar inte vad det symboliserar. Men detta tycks i Bluets inte få effekten av det splittrade subjekt som Lacan beskrev, vars begär är riktat mot något bortom det betecknande. Nelson inkluderar ett stycke från William Grass’ bok On Being Blue, där Grass argumenterar för att det läsaren allra helst vill ha är penetreringen av det privata – där vi kan se under kjolen – men att det är en penetrering som man tröttnar på, även han själv.

”What good is my peak at her public hair if I must also see the red lines made by her panties, the pimpels on her rump, broken veins […] I’ve that at home.” After asserting that the blue we want from life is in fact found only in fiction, he counsels the writer to ”give up the blue things of this world in favor of the words which say them.” (s. 24)

Här förs således ett resonemang om förekomsten av en realitet som inte är det mest åtråvärda.

Resonemanget kopplas till ett förslag om att ge upp det betecknade till förmån för det betecknande.

Hur förhåller sig berättarjaget då till detta? I nästa stycke proklamerar hon:

This is puritanism, not eros. For my part I have no interest in catching a glimpse of or offering you an unblemished ass or an airbrushed cunt. I am interested in having three orifices stuffed full of thick, veiny cock in the most unforgiving of poses and light. I will not choose between the blue things of the world and the words that say them: you might as well be heating up the poker and readying your eyes for the alter. Your loss. (s. 24-25)

Både det betecknade och det som betecknar är således tillgängligt för jaget, hon värderar inte dessa i förhållande till varandra. Och hon vill inte ge upp något av dem.

Flera gånger i boken återkommer frågan om det finns upplevelser som är att betrakta som skilda från det symboliska. ”Fucking leaves everything as it is. Fucking may in no way interfere with the actual use of language. For it cannot give it any foundation either. It leaves everything as it is.” (s. 8) Det finns således en idé om upplevelsen som något sant och som inte har att göra med det symboliska, något bortom symbolik. Samtidigt relativiseras frågan om vad som är sant eller verkligt i Bluets. Frågan om vad färg egentligen är, ägnas stort utrymme i texten. En utgångspunkt är att ingen kan veta detta ”[f]or no one really knows what color is, where it is, even whether it is”. (s. 15) Berättaren beskriver ett falskt medvetande som i fallet med färger är något att glädjas över. Och att förvirringen kring vad färg faktisk är kvarstår trots tusentals år av undersökning av fenomenet.

Berättarjaget citerar ”the Encyclopedia” som säger att du lika gärna kan bete dig som om objekten besatt färgerna, och fortsätter: ”Well, it is as you please. But what would it look like to act otherwise?” (s. 19) Texten visar därmed på ett förhållningssätt där man trots ovissheten om vad färgen är, behöver bete sig som att färgerna faktiskt existerade – för att det inte går att föreställa sig ett annat sätt att relatera till färgerna på. Därefter presenteras ett tankeexperiment, att tala om färg, inte som emanciperat från ett enskilt fysiskt fenomen utan om allt som påverkar färgen, har effekt på den (som ytor, volymer och temperaturer). Berättaren belyser färgens föränderlighet och komplexitet, dess mångfald.

Vid ett ställe i texten beskrivs att människan redan vid femton dagars ålder börjar diskriminera mellan färger och att detta formar våra upplevelser. Vi ser färg i det som egentligen skimrar, vilket kommenteras: ”This is how we ”get around” in the world. Some might also call it the source of suffering.” (s. 20) Så det är alltså nödvändigt att med hjälp av symboler eller förenklande beteckningar försöka kategorisera det som är verkligheten – nödvändigt, men också en

källa till lidande. I Bluets sammankopplas färg med kärlek och där påstås att vi kanske har en liknande illusion om kärlek som om färg när vi tror att upplevelsen är en egenskap, något som objektet besitter. Trots denna spekulation är berättarjaget ovillig att godta upplevelsen som en illusion ”[…] not just yet. I believed in you.” (s. 21) Berättarjaget anar upplevelsens bedräglighet men väljer ändå att hålla fast vid den subjektiva bilden hon har av det förlorade kärleksobjektet.

3.2 Dikotomin man-kvinna

Förståelsen av begär har traditionellt utgått från idén om skillnaden mellan man och kvinna. Det som Deleuze bidrog med i denna fråga var att inte luta sig mot antagandet om dikotoma motsättningar mellan manliga och kvinnliga subjektspositioner. Istället beskrev Deleuze en ³² mångfald av könade subjektspositioner, där olika grader av dem markerar linjer av tillblivelse i ett nät av rhizomatiska kopplingar. Deleuze presenterade istället för uppdelningen mellan man och kvinna visionen av ett subjekt som utrustat med multipla sexualiteter. I Bluets finns ett tema som anknyter till detta, genom att aktualisera frågan om könstillhörighet och könsskillnader.

Berättarjaget frågar sig hur en celibat man relaterar till sin penis ”how he regards it”. (s. 72) Det fortsätter: ”At first glance, this same question for a woman might appear more ”’tucked away’ (pussy-as-absence, pussy-as-lack: out of sight, out of mind)” och refererar därmed till Lacans begrepp vara-bristen. Det kvinnliga könet som en frånvaro, en brist, som när det inte syns inte heller behöver beaktas. Men stycket fortsätter:

”But I am inclined to think that anyone who thinks or talks this way has simply never felt the pulsing of a pussy in serious need of fucking – a pulsing that communicates nothing less than the sucking and ejaculations of the heart.” (s. 72)

Vad detta stycke förmedlar är att det finns ett kvinnligt sexuellt begär som är något annat än en frånvaro/brist, ett begär som producerar, kommunicerar hjärtats suganden och utlösningar. Deleuze och Guattari talar just om den begärande produktionen: begäret som ett flöde, evigt pågående. I Bluets är hjärtat ett organ som både producerar och begär, och som står i förbindelse med könet genom dess sugande och utlösningar.

På ett annat ställe i texten beskrivs en manlig fågels ansträngningar för att locka till sig honor. Styckena handlar om vad dessa hanar gör för att ”attract […] females to fuck”, varpå berättarjaget påpekar: ”[…] when I see photos of these blue bowers, I feel so much desire that I

Braidotti, s. 77.

32

wonder if I might have been born into the wrong species.” (s. 27) Det finns en identifikation med inte bara ett manligt beteende, utan ett manligt djurs beteende. Detta får berättarjaget att ifrågasätta sin egen inte bara köns- utan också arttillhörighet. Det finns förstås en underton av humor i påståendet att hon skulle ha fötts i fel art, men samtidigt laborerar texten med frågan om vad som är möjligt inom ramarna för ett visst köns begär. På ytan undrar berättarjaget om hon skulle ha fötts som fågel istället men manifesterar samtidigt hur ett kvinnligt begär överskrider sin egen gräns.

Deleuze och Guattari skriver om detta subjektets multiplicitet. Istället för att utgå från en dikotom motsättning mellan manlig och kvinnliga subjektspositioner, beskriver de en mångfald av subjektspositioner. En subjektivitet bortom genus, som inte är binär, en ”polysexualitet”. Deleuze och Guattari tar vid efter Melanie Kleins försök till en definition av två kön, där kvinnan beskrivs i positiva termer, men menar att även en sådan definition av könen bidrar till att bevara myten om kastrationen. De menar istället att de partiella objekten inte lider brist på något, att de bildar fria mångfalder, ”Att älska är inte att bli en, eller ens två, utan hundra tusen”. Deleuze och Guattari ³³ intar vad de kallar en nomadisk hållning, där begäret inte är internaliserat, utan ett yttre begär.

För det är tydligt att det finns begränsningar i hur kvinnor får känna begär. I Bluets finns beskrivet hur det i religiösa skrifter går att läsa om kvinnor som genom kroppsstympning förkunnat sin trohet gentemot Gud. Men texten fortsätter med informationen om att det I andra redogörelser ställts frågan om kvinnorna i själva verket straffade sig själva, eftersom: ”they knew that they had looked upon men with lust, and felt the need to employ extreme measures to avert any further temptation”. (s. 23) Texten illustrerar således en potentiell begränsning som den traditionella kvinnliga subjektspositionen innebär.

Även Braidotti skriver om en subjektivitet bortom kön, som uttrycks i ”polysexualitet” eller den ”molekylära kvinnan”. Braidotti lyfter dock fram att den deleuzianska kritiken av dualismen ³⁴ man-kvinna missar att lyfta fram de två könens asymmetri som könsskillnadens mest allvarliga effekt. Hon beskriver ”skillnadens” historia i Europa, och den särbehandling och det dödliga våld som blivit dess konsekvenser. Braidotti lyfter fram att intellektuella alltsedan poststrukturalisterna visat på problematiken i denna ”skillnad” och feminismens mål inte enbart varit att kullkasta skillnaden utan också själva dialektiken mellan det Samma och det Andra. Och det är i detta sammanhang som hon presenterar synen på en virtuell kvinnlighet, en mångfaldig och komplex kvinnlighet som tar hänsyn till varje subjekts singularitet i dess fulla komplexitet. Det kvinnliga

Deleuze & Guattari, s. 389-390.

33

Braidotti, s. 80.

34

subjektet som något annat än det Andra, inte som något givet utan som en process eller ett projekt.

Braidotti menar att ojämlikheten, den kvinnliga subjektspositionen, inte kan ändras om den aldrig erövrats. Hon tror inte att det går att demonstrera subjektet innan subjektet haft rätt att ge sig till uttryck. I Bluets diskuteras denna skillnad, genom ovan nämnda exempel: kvinnorna som straffade sig själva för att ha praktiserat sitt begär. Samtidigt visar berättarjaget upplevelser på en subjektsposition som inte enbart är definierat i relation till mannen utan som visar på en multiplicitet – där partiella objekt står i relation till varandra såsom hjärtat i relation till det kvinnliga könet, och där subjektet upplever identifikation med ett djur då hon resonerar kring sin egna position.

I den kvinnliga subjektspositionen aktualiseras inte minst frågan om den kvinnliga sexualiteten. Liksom tidigare nämnt är det sexuella begäret ett framträdande tema i Bluets.

”Neither Cornell nor Warhol made the mistake of thinking that all desire is yearning. For Warhol, fucking was less about desire than killing time […] For Cornell, desire was a sharpness, a tear in the static of everyday life - in his diaries he calls it ’the spark,’ ’the lift,’

or ’the zest’. It delivers not an ache, but a sudden state of grace. It might be worth noting here that both Warhol and Cornell could arguably be described, at least for periods of their lives, as celibate." (s. 71-72)

Men om begär inte är längtan, eller har något med knullande att göra – som antytt i citatet ovan – vad är det då? Vad fyller begäret för funktion i Bluets? Orgasm nämns bara en gång i Bluets: ”We went to Chelsea Hotel to fuck […] It was the only time I came. It was essentially our lives. It was shaking.” (s. 7) Detta diskuteras i en artikel i amerikanska tidningen The Hairpin. Där tolkar ³⁵ författaren Charlotte Shane det som att berättarjaget har en sexuell fascination för mannen som gör att hon fortsatt är bunden till honom. När jaget berättar att hon bara kom en gång, förstår läsaren samtidigt att deras sexuella kompatibilitet trots detta fortfarande är viktig och sann, menar Shane.

Hon menar att den feminism som hon varit i kontakt med stått för idén om att en kvinna ska få orgasm med sin partner, och att hon annars är oansvarig inför sig själv, kvinnor i allmänhet eller feminismen som livsstil. Charlotte Shane menar att detta avsnitt i Bluets får henne styrkt och glad över att vi rör oss bortom en dikotom uppfattning om sex (orgasm-icke orgasm) och att vi kvinnor istället ges utrymme att diskutera sexuell tillfredsställelse på ett mer sofistikerat vis än så. En annan skribent, Ana Cecilia Alvarez, skriver i samma artikel att hon uppskattar att berättarjaget inte ursäktar sig i samband med avslöjandet att hon bara fick orgasm en gång under förhållandet. Hon

Charlotte Shane, ”A Blue Rush: Discussing ’Bluets’ ”, The Hairpin, (2015-05-04).

35

tolkar det som att slutmeningen ”It was shaking” både understryker och försvagar vikten av att komma. Men om orgasmen inte är slutmålet för begäret, inte ens det kroppsliga, vad är det då?

Såväl Lacan som Deleuze och Guattari menade på att begäret är något som är skilt från

”questions of fucking”. Gemensamt för Deleuze och Lacan är att begäret betraktas som något som ³⁶ överskrider njutningen. De skiljer begäret från det kroppsliga och sexualiteten. Tillfredsställelse och orgasm stör både Lacan och Deleuzes uppfattningar om begärets mål, och de vänder sig således båda mot Freud i denna fråga. Lacan menade att upphöjande av den sexuella tillfredsställelsen genom orgasm, bara visade på en begränsning i begäret. Enligt Lacan finns dock möjligheten till en drivkraft i skillnaden mellan eftersträvad njutning och uppnådd njutning. Han menade på att det alltid finns ett glapp mellan dessa två och att driften inte kommer att nöja sig eller låta sig stoppas vid någon uppnådd position. Detta glapp pekar mot den brist som både Freud och Lacan tillskrev begäret. Deleuze menade på att så länge begäret är knutet till njutning i form av orgasm så betyder ³⁷ det också att det är sammankopplat med en brist.³⁸

Samtidigt kanske man inte ska förringa det faktum att just den kvinnliga orgasmen, som en del av den kvinnliga sexualiteten, historiskt varit underordnad dess manliga motsvarighet.³⁹ Det har funnits många olika uppfattningar om den kvinnliga sexualiteten som har gått ut på att den haft andra funktioner än njutning. Kvinnlig sexualitet som sekundär till mannens drifter eller som enbart syftande till reproduktion. ⁴⁰ I Bluets däremot ges exempel på ett begär hos det kvinnliga subjektet som inte tycks vara begränsat på detta vis. Nelson inkluderar vid ett tillfälle i texten ett citat av Leonardo da Vinci. Det går ut på att kärleken är så vedervärdig att om älskande skulle se vad de ställde till med skulle mänskligheten dö ut. Nästa stycke fortsätter med att det ändå finns de som gillar att se. ”And we have not yet heard enough, if anything, about the female gaze.” (s. 23) Nelson adresserar därmed den blick som inom feministisk teori ansetts förbisedd eller tillintetgjord. Den kvinnliga blicken är en blick som orsakar brännskador, fortsätter berättaren. Därefter står det om Catherine Millet som i sina memoarer skrev att hon ”love to gaze at a promising-looking cock” och som också skrev att hon älskar att se på sitt rövhåls brunaktiga krater och sin fittas karmosinröda dal

”each opened wide – its color laid bare – for the fucking”. Berättaren beskriver därmed inte bara en

Beckman, s. 32.

36

Ibid, s. 34.

37

Ibid, s. 42.

38

Ibid, s. 70.

39

Ibid, s. 74.

40

kvinnlig blick, utan dessutom en blick med begär efter att se på sina egna genitalier. ”I like to look, too”, proklamerar berättarjaget. Och var är det hon intresserar sig för då? ”For my part I have no interest in catching a glimpse of or offering you an unblemished ass of airbrushed cunt. I am interested in having three orifices full of thick, veiny cock in the most unforgivning of poses and lights.” (s. 23-25)

3.4 Det blåa begärets funktion

”Att vara deppig kan vara att känna sig blå”, påpekar Folkhammar i sin recension. Och visst är ⁴¹ färgen blå en vanligt förekommande symbol för sorg och melankoli. I Bluets är det möjligt att göra kopplingar mellan de återkommande referenserna till blått och berättarjagets position och mående.

Ett av bokens huvudsakliga teman är ju just saknaden efter den tidigare kärlekspartnern: ”det som är bokens blåa tråd, saknaden efter älskaren som lämnade henne”. Frågan är om detta bör tolkas som ⁴² att bokens blåa tema enbart är den symboliska konstruktionen av det förlorade kärleksobjektet? När boken lästs och recenserats är det många som gjort detta slags tolkning. Det finns dessutom passager i texten där det görs mer explicita kopplingar mellan det som tycks vara subjektets depression och färgen blå. Medicinen berättarjaget äter för att må bättre är ”bright blue antidepressant pills”, och självhjälpsboken hon kommer över har titeln ”The Deepest Blue”. (s. 33) Det ligger således nära till hands att göra en sådan läsning av begäret, där begäret efter det blåa inte är något annat än en symbol för sorg och depression.

Men de blåa föremålen påverkar berättarjaget på olika sätt. Texten handlar om blått som förtvivlan ”blue delivered a measure of despair”, (s. 51) blått som överflödigt ”it must be admitted that if blue is anything on this Earth, it is abundant” (s. 61) och beskriver ett fall med en man som dog då han efter år av begränsat färgseende återfick full förmåga att se färg. (s. 13) Berättarjaget tillstår en ambivalens inför det blåa, att hon ibland behöver uppbåda en låtsad entusiasm inför det blåa, samtidigt som hon ibland kan vara rädd för att hon inte är förmögen att förmedla djupet av sin entusiasm.⁴³ Flera delar av texten berör frågan om att det blåa också kan vara för mycket.

Berättarjaget beskriver exempelvis en resa till Tate museum i London. Hon åker dit för att se Yves Kleins målningar, som han gjort med sin unika blå färg. När hon väl kommit till museet och är stående framför tavlan skriver hon en enda sak i sitt anteckningsblock: ”too much”. Hon kan knappt

Folkhammar, 2017.

41

Ellen Mattson, 2017.

42

Ibid, s. 14.

43

se på tavlan. Berättaren frågar sig om hon oavsiktligt snuddat vid det buddhistiska axiomet om att

”enlightment is the ultimate disappointment”. (s. 30)

På många sätt leder dessa förbindelser med det blåa oss till en lacansk förståelse av begär:

med det omedvetna som producerar fantasier och med ett begär som är riktat mot en punkt som inte är tillgänglig. Ambivalensen skulle med lacanska termer kunna förstås som den olustkänsla Lacan menade var förknippad med begäret. Det som Freud benämnde som lustprincipen, dvs psykets strävan efter att söka lust och undvika olust, delade Lacan in i två olika aspekter: jouissance och plaisir. Jouissance rör subjektets föreställning om den ursprungliga moderssymbiosen. Snarare än lust i detta ursprungliga tillstånd, handlar det om subjektets mytologi kring sitt ursprung, föreställningen om det njutbara, kanske rent paradisiska, som gått förlorat. I och med inträdet i ⁴⁴ den symboliska ordningen har subjektet behövt tillbakavisa jouissance, till förmån för att kunna upprätthålla en fallisk subjektivitet och förmågan att skilja mellan det subjektiva och det icke- subjektiva. Inträdet i den symboliska ordningen innebär således ett förbud mot jouissance och subjektet behöver därefter förhålla sig till hur det kan kringgå förbudet och ändå utveckla ett visst mått av njutning. Begäret i det talande subjektet är enligt Lacan helt avskuret från jouissance. I ⁴⁵ begäret möter subjektet det återfunna eller återskapade subjektet, vilket skapar njutning, plaisir.

Målet för begäret kallade Lacan för ”objet petit a” vilket således är fantasin om Objektet, den stabiliserande punkt mot vilket begäret är riktat, ett psykets försök att upphäva den symboliska kastrationen och vara-bristen. Eftersom jouissance är sammankopplat med ett förbjudet njutande, ⁴⁶ är dess manifest förknippade med en plåga hos jaget, och kan inte beskrivas som en upplevelse av lycka.⁴⁷

Är så det blåa förknippat med det som hos subjektet gått förlorat: sorgen, men också förnimmelsen av en tillvaro utan vara-brist? Berättarjaget konstaterar att man kan älska blått utan att vilja leva i en värld som är gjord av blått. Berättarjaget resonerar kring att det finns litterära verk som är mättade på substansen, och undrar om det går att tänka sig en bok som är mättad på färg.

Hon frågar sig:

Reeder, s. 278.

44

Ibid, s. 278.

45

Ibid, s. 279.

46

Ibid, s. 286.

47

”And if ”saturation” means that one simply could not absorb or contain one single drop more, why does ”saturation” not bring with it a connotation of satisfaction, either in concept, or in experience?” (s. 57)

Kanske är det blåa således ett uttryck för subjektets kompromiss mellan den falliska subjektiviteten och en bearbetning av det ursprungliga traumat. Frågan är dock om detta inte är att missa en viktig aspekt av textens potential. För det går också att göra andra sorters läsningar av det blåa begärstemat. Tidigt i boken ställer berättarjaget den direkta frågan om vad är kärleken till blå egentligen är för slags kärlek. Följt av: ”Don’t fool yourself and call it sublimity.” Hon fortsätter med att påstå ”Admit that you have stood infront of a little pile of powdered ultramarine pigment in a glass cup at a museum and felt a stinging desire. But to do what?”. Vad är det som begäret till blått kan motivera oss till? Som svar på frågan föreslår hon några vitt skilda alternativ: ”Liberate it?

Purchase it? Ingest it?” och påstår därmed att begäret skulle kunna väcka olika önskningar om att göra saker med begärsobjektet. (s. 3) Men sedan fortsätter texten med:

”You might want to reach out and disturb the pile of pigment, for example, first staining your fingers with it, then staining the world. You might want to dilute it and swim in it, you might want to rouge your nipples with it, you might want to paint a virgin’s robe with it.

But still you wouldn’t be accessing the blue of it. Not exactly.” (s. 4)

Hur går det att förstå dessa rader? Är det begärande maskiner som producerar något reellt? Eller är det ett begär som producerar fantasier? Å ena sidan får berättarjaget aldrig tillgång till det blåa, liksom i en lacansk förståelse av begärsobjektet som oåtkomligt. Fantasier om att bli ett med det begärda kommer alltid att förbli fantasier, kan aldrig realiseras, enligt berättarjaget. Å andra sidan är texten en lek med fantasierna om objektet. Fantasierna bidrar till att materialisera förhållandet till begärsobjektet. Deleuze och Guattari kallar den energi som hör till de begärande maskinerna för libido, precis som inom klassisk psykoanalys. Utifrån sin materialistiska utgångspunkt menar de dock att energins omvandlingar varken är avsexualiseringar eller sublimeringar. Energin behöver ⁴⁸ inte genomgå den transformation som Lacan talar om, där bristen får subjektet att i psyket producera fantasier. Deleuze och Guattari menar istället att begäret tillhör produktionens ordning och att det är felaktigt av psykoanalysen att ha förvridit den till representation. De menar att det ⁴⁹ omedvetna inte känner till några ”personer, helheter och lagar, inga bilder strukturer eller

Deleuze & Guattari, s. 384.

48

Ibid, s. 391.

49

symboler” . Detta öppnar upp för en tolkning av det blå begäret som något annat än symboliskt, ⁵⁰ som något som genererar verkliga impulser och som får subjektet att vilja agera. Ullgren lyfter i sin recension fram att ”Den blå färgen är viktig, men kanske allra viktigast som författarens metod: hon älskar blått, hon vill skriva och gör det blå till en riktning, en fascination att låta sig ledas av. På vägen sveper hon mig med sig, inkluderar, öppnar tankarna och smittar med ett tillstånd av ljuvaste allvar.” Och kanske är det just det blåas handlingspotential som är det som är meningsfullt att ta ⁵¹ fasta på. På ett sätt ger texten exempel på ett blått begär som ger upphov till en passivitet.

Berättarjaget beskriver hur hon haft ett intresse för blått i flera år, och sagt att hon ska skriva en bok om det blåa, men att hon inte skrivit något ännu. Det blåa begäret får henne inte att köpa några blå saker, det hon äger har hon fått eller råkat komma över. Och även om berättarjaget uttrycker en vilja att besöka blå platser i världen, så nekas hon det stipendium hon söker och intresset förbli lokalt.

Samtidigt får begäret henne att samla på alla dessa föremål, att söka stipendium, resa till museum i andra städer och att till slut skriva klart den bok som hon planerat. Begäret efter det blåa blir således ett kreativt begär, ett som producerar, och som får konsekvenser som att hon faktiskt blir till en forskare på ämnet blått. Och det går nog inte att som läsare att bortse från det flöde som det blåa begäret genererar, den rörelse och aktivitet. Berättarjaget påpekar vid ett tillfälle förtjust: ”I like blue that keep moving.” (s. 26)

3.5 Romanens form

Romanens form som skriven i korta stycken är av intresse för denna analys. ”Blått är en utvikningarnas och skärvornas tankebok. Formen lånar Nelson från en av sina käraste följeslagare – Ludwig Wittgenstein arrangerade också sina Anteckningar om färger i korta, numrerade stycken.” ⁵² Styckena utgör en undersökning av ett antal teman, snarare än en berättelse som ett linjärt händelseförlopp. I en uppbruten kronologi ger texten fragment av den avslutande kärleksrelationen, relationen till en vän som råkat ut för en olycka som gjort henne paralytisk och berättarjagets förhållande till färgen blå. Det är osäkert vilken grad av utveckling som berättarjaget genomgår:

”[…] fast den är fragmentarisk finns där en rörelse framåt, även om det krävdes en omläsning för att jag skulle upptäcka det”. ⁵³

Ibid, s. 409.

50

Ullgren, 2017.

51

Folkhammar, 2017.

52

Mattson, 2017.

53

Styckena är inte heller tematisk ordnade, även om boken innehåller återkommande teman.

”Texten är full av citat som ter sig adekvata i sammanhanget – så många i kulturhistorien har hanterat den blå färgen; sjungit om den, målat den, formulerat en fras. Men det blå förblir impressionistiskt utrett, med fläckar av blåfärgade men aningen sammanhangslösa citat." ⁵⁴

Beckman beskriver hur Deleuze såg ett behov av att ”deterritorialise explanatory narratives of continuity”. Deleuze har anklagat den klassiska romanen för att vara klaustrofobisk och ⁵⁵ instängd i sig själv, men ser också en möjlighet i litteraturen. ”Är det inte den amerikanska litteraturens öde att kliva över gränser och gränsland, att sätta igång begärets avterritorialiserade flöden, med också att alltid få dem att transportera fascisierande, moraliserande, puritanska och familialistiska territorialiteter?” Den analysmetod som Deleuze och Guattari föreslår, istället för ⁵⁶ psykoanalysen, är vad de kallar för en schizoanalys. En av de mest grundläggande invändningarna mot psykoanalysen som de för fram är ju just intvingande av begäret in i familialismens ramverk och den oidipala treenigheten. De menar att psykoanalysen är felaktig i sin strävan efter absolut avkodning av något som inte är möjligt att avkoda på grund av sin polyvocitet. Deleuze och ⁵⁷ Guattari avfärdar den strukturella enhetligheten som psykoanalysen tillskriver de begärande maskinerna. De menar att psykoanalysen genom att låta familjerelationerna bli metaforiska för ⁵⁸ alla andra relationer, ”förhindrar produktiva, molekylära beståndsdelarna att följa sin egen flyktlinje”. Istället är schizoanalysens uppgift att upptäcka naturen, formationen och ⁵⁹ funktionssättet hos subjektets specifika begärande maskiner. Att undersöka dess flöden och hur de ⁶⁰ hänger samman med andra partiella objekt och deras flöden. ⁶¹

En annan aspekt av romanens form är de många externa referenser som den innehåller.

Texter syftar frekvent till texter och annat utanför sig själv. Framförallt innehåller den, som tidigare nämnt, beskrivningar av andra som intresserat sig för färgen blått. En särkilt återkommande referens är Goethes Färglära, vilken också omnämns som en ”principal supplier” i romanens eftertext. (s.

Ullgren, 2017.

54

Beckman, s. 84.

55

Deleuze & Guattari, s. 368.

56

Ibid, s. 378f.

57

Ibid, s. 404.

58

Ibid, s. 404.

59

Ibid, s. 424.

60

Ibid, s. 428.

61

98) Andra texter som nämns är exempelvis The Stanford Encyclopedia of Philosophy, Wittgensteins Remarks on colour, Catherine Millets memoarer och On Being Blue av William Grass. (s. 10, 23-24) Författare och poeter benämns, såsom William Carlos William och och Thoreau, musiker som Joni Mitchell, konstnärer som Leonardo da Vinci och Yves Klein, samt andra historiska personer som Newton, Pythagoras, Euclid, Hipparchus och Aristoteles. (s. 13-30)

Detta görs ofta som ett led i efterforskningen kring det blåa. Men de återkommande referenserna utgör en annan viktig funktion i sammanhanget. Deleuze talar nämligen om den litterära texten som maskinlika apparater som hela tiden gör kopplingar utanför sig själv. På detta ⁶² vis blir texten i sig en del av det maskineri som Deleuze skriver om: begäret som som en kraft att producera kopplingar och kreativitet.

4. Diskussion/Slutord

I Bluets finns tre huvudsakliga begärsteman: begäret efter det förlorade kärleksobjektet, begäret efter det kroppsliga/sexuella och begäret efter färgen blå.

I romanen behandlas frågan om språkets relation till det som språket betecknar. Precis som i Lacans teori, så visar texten på en skillnad mellan dessa två. Språket utmålas som en nödvändig ordning men som också ger upphov till lidande. Samtidigt visar också texten på en subjektiv upplevelse som inte enbart är konstituerad av språket, där berättarjaget tydligt framhåller att det finns upplevelser som bara är och som språket inte kan påverka.

Texten visar på många sätt att det finns en skillnad i manliga och kvinnliga subjektspositioner men stannar inte vid att definiera den kvinnliga subjektspositionen utifrån mannens. Istället visas på en mångfald inom det kvinnliga subjektet: ett begär som riktar sig mellan det personliga och det opersonliga, mot vitt skilda entiteter som färger, stenar och delar av den egna kroppen. Det är ett begär som inte är intvingat i familialismens ramverk, där berättarjaget går så långt som att resonera kring sin egen arttillhörighet.

Samtidigt som det blå temat i boken kan sägas anspela på en depressionstematik, som en symbol för det förlorade kärleksobjektet, så är det ett begär som inte enbart kan utläsas som en brist.

Liksom exemplifierat under tidigare forskning och med hur boken tagits emot i Sverige och utomlands, så är det vanligt att litteratur tolkas utifrån en sådan klassisk förståelse av begär och det mänskliga psyket. Men om vi inte stannar vid att tolka romanen utifrån dess relationstematik, kan vi få syn på ett begär som sträcker sig ut mot diverse partiella objekt: blå stenskärvor, glasbitar,

Braidotti, s. 95.

62

fotografier och en hög pulveriserat ultramarint pigment i en glaskopp. Flöden av begär som genererar ett begärande subjekt som skriver, forskar, och förflyttar sig runt om i världen.

Trots skildringar av kärlekssorg, saknad och passivitet, ger Bluets en bild av det kvinnliga begärande subjektet som en aktiv generator av kraft, kreativt och ett subjekt som genom sina begär i texten förbinds med annat än hela objekt, i en text som hela tiden förbinds med andra texter. Detta öppnar upp för möjligheten att betrakta den kvinnliga subjektspositionen ur en mer feministisk position än den som Lacan genom sin teori föreslår. En position där det visserligen finns en åtskillnad mellan det manliga och det kvinnliga, en skillnad genom ojämlikhet, men där subjektet är i rörelse och som konstitueras av sitt begär i en ständigt pågående process.

Käll- och litteraturförteckning

Annell, Cecilia, Begärets politiska potential: Feministiska motståndsstrategier i Elin Wägners Pennskaftet, Gabriele Reuters Aus guter Familie, Hilma Angered-Strandbergs Lydia Vik och Grete Meisel-Hess Die Intellektuellen (Lund 2016).

Arbelius, Karin, För sakens skull: Det omöjliga mötet i Rut Hillarps roman Sindhia - en lacansk läsning (Södertörn 2005).

Beckman, Frida, Between Desire and Pleasure – A Deleuzian Theory of Sexuality (Edinburgh 2013).

Birkholz, Emma, Kvinnan som den nödvändiga tomheten i mannens levnadskonst – en psykoanalytisk läsning av Bretons Nadja och Rodenbachs Det döda Brügge (Södertörn 2007).

Braidotti, Rosi, Metamorphoses: Towards a Materialist Theory of Becoming (Cambridge 2002).

Deleuze, Gilles & Guattari, Félix, Anti-Oidipus (Stockholm 2016).

Folkhammar, Kristofer, ”Vitt och brett om blått”, Aftonbladet, (2017-10-28).

Francis, Gavin, ”Bluets by Maggie Nelson review – heartbreak and sex in 240 turbocharged prose poems”, The Guardian, (2017-06-08).

Gordon, Kristyn, Psychoanalysis and the Portrayal of Desire in Twentieth Century Fiction: A Feminist Critique (Lewiston 2007)

Graham, Tom, ”Short review: Bluets by Maggie Nelson”, Financial Times, (2017-06-09).

Kall, Christina, ”Ett kärleksbrev fyllt av saknad och hopp” Svenska Dagbladet, (2017-12-07).

Klages, Mary, Poststructuralist Feminist Theory (2001).

”Maggie Nelson - Blått” läst 2018-04-20 på: http://www.modernista.se/bocker/blatt http://www.modernista.se/bocker/

blatt.

Mattson, Ellen, ”Maggie Nelsons debut – helt i blått”, Göteborgsposten, (2017-10-28).

Nelson, Maggie, Bluets (Seattle/New York 2009).

Piippo, Taija, The Effect of Desire on Identity in the Harry Potter novels. Gilles Deleuze and Fèlix Guattari Against Psychoanalysis (Tampere 2006).

Reeder, Jurgen, Begär och etik : om kön och kärlek i den fallocentriska ordningen (Stockholm 1994).

Rooney, Kathleen, ”Bluets”, Boston Review, (2010-09-12).

Shane, Charlotte, ”A Blue Rush: Discussing ’Bluets’ ”, The Hairpin, (2015-05-04).

Ullgren, Malin, ”Maggie Nelson har ögon känsliga för blått”, Dagens Nyheter, (2017-10-30).