Brukarinflytande inom biståndshandläggning för personer med en demensdiagnos

Brukarinflytande inom biståndshandläggning för

personer med en demensdiagnos

Författare: Emelie Fredriksson & Jennifer Pettersson

Handledare: Lottie Giertz Examinator: Torbjörn Forkby Termin: VT21

Kandidatuppsats

Abstract

Title: User influence for people with a dementia diagnosis within the social work for home care services.

This bachelor thesis studies the user influence for elderly people with a dementia diagnosis in the social work surrounding home care services. The bachelor thesis has a qualitative study design. The “vignette method” was used for the interviews which means that the interviewees read a fictional case, after which they were asked questions in connection to the case. Eight social workers from four different municipalities working with home care services for elderly participated in our interviews. After the interviews had taken place the material was overlooked and divided into four main themes that later served as headlines for our results and analysis. The results were analyzed using Michael Lipsky theory of Street-level- bureaucracy as well as the theory of ethics of duty and ethics of consequences. It was found that user influence for people with a dementia diagnosis is a complex issue, which is difficult in practice. The social workers working with at home services face various obstacles in their work such as relatives to people with dementia putting their own needs first or people with dementia who refuse to receive help, despite needing it greatly. Our result showed that the social workers use different strategies to handle these obstacles. In our results and analysis we also discuss the social workers guidelines set by their municipality that can be used for support and guidance. Depending on which municipality the social workers worked for our results showed that some are more likely to act beyond the guidelines in favour of the elderly and use their legal right for room for maneuver, while others hardly act beyond the guidance of the guidelines set by the municipality.

Nyckelord

Brukarinflytande, självbestämmande, biståndshandläggning och demenssjukdom

Tack

Vi vill tacka vår handledare Lottie Giertz för allt stöd och hjälp under

skrivandet av denna uppsats. Vi vill även rikta ett stort tack till alla våra

intervjupersoner som deltagit i denna uppsats med kloka och intressant svar,

utan er hade den här kandidatuppsatsen aldrig varit möjlig

Innehållsförteckning

1.0 Inledning 6

1.1 Problembakgrund 6

1.2 Problemformulering 8

1.3 Syfte och frågeställningar 8

1.4 Avgränsningar 9

2.0 Bakgrund 9

2.1 Vad är en demenssjukdom? 9

2.2 Biståndsprocessen 10

2.3 Självbestämmande 11

3.0 Tidigare forskning 12

3.1 Möjligheter och begränsningar till brukarinflytande 12 3.2 Biståndshandläggares strategier för möjliggörande av brukarinflytande 14

3.3 Biståndshandläggares handlingsutrymme 16

3.4 Äldres självbestämmande inom biståndhandläggning 17

3.5 Sammanfattning av tidigare forskning 19

4.0 Teori 20

4.1 Gräsrotsbyråkrater 20

4.2 Pliktetik 22

4.3 Konsekvensetik 22

5.0 Metod 23

5.1 Kvalitativ metod 23

5.2 Datainsamling 25

5.3 Urvalsmetod 25

5.3.1 Urval av tidigare forskning 26

5.3.2 Urval av intervjupersoner 26

5.4 Genomförande av intervjuerna 27

5.5 Bearbetning och analysmetod 28

5.6 Uppsatsens kvalité 29

5.7 Forskningsetiska principer 30

5.8 Metoddiskussion 31

5.9 Arbetsfördelning 32

6.0 Resultat och analys 33

6.1 Jämförelse mellan olika kommuner 33

6.1.1 Organisationens utformning 33

6.1.2 Handlingsutrymme 36

6.2 Hinder för brukarinflytande 38

6.2.1 Anhörigas påverkan 41

6.3 Biståndshandläggares strategier 43

6.3.1 Möjliggörande för brukarinflytande 45

6.3.2 Självbestämmanderätten 46

7.0 Diskussion 49

7.1 Slutdiskussion 49

7.2 Förslag på vidare forskning 50

8.0 Referenslista 51

Bilagor

Bilaga 1 Informationsbrevet Bilaga 2 Samtyckesblankett Bilaga 3 Vinjettfall

Bilaga 4 Intervjuguide

Bilaga 5 Tabell över (IP) intervjupersoner

1.0 Inledning

Vi har båda haft vår tidigare yrkesverksamma utbildning inom äldreomsorgen och därigenom funnit ett gemensamt intresse inom detta område. Vi har valt att fokusera på brukarinflytande i det sociala arbetet inom biståndshandläggning för hemtjänstinsatser för omsorgstagare med en konstaterad demenssjukdom för att studera brukarinflytande inom biståndsprocessen.

1.1 Problembakgrund

Demenssjukdom är ett samlingsnamn för en diagnos som kan innebära en rad olika symtom som förorsakas av hjärnskador. Symtomen kan variera beroende på vilken del av hjärnan som drabbas (Demenscentrum 2020). Varje år insjuknar mellan 20 000 och 25 000 personer i Sverige men en demenssjukdom. Enligt Socialstyrelsen innebär detta att det uppskattningsvis finns 130 000 - 150 000 personer som lever med en demenssjukdom i Sverige och antalet anses bli fördubblat 2050 (Socialstyrelsen 2018). Demenssjukdom är idag den vanligaste orsaken till att äldre personer får nedsatt funktionsförmåga och deras hjälpbehov ökar och de bildar en utsatt grupp i samhället (Lindholm 2010). Sammantaget för symptomen av sjukdomen är att personen har svårt att klara sin tillvaro utan stöd från omgivningen, där igenom kan det bli aktuellt att en person med en demenssjukdom kommer i kontakt med en biståndshandläggare för att ansöka om hjälp i form av vård-och omsorg (Demenscentrum 2020).

Biståndsprocessen syftar till att skapa rättssäkerhet i biståndshandläggarnas arbete med de äldre. För att säkerhetsställa rättssäkerheten ska biståndshandläggare beakta rutiner, riktlinjer och anvisningar som är baserade på socialtjänstlagen. För att biståndsprocessen ska leda till ett beslut som på bästa sätt gagnar den äldre och stärka dennes känsla av sammanhang är den äldres delaktighet viktigt (Socialstyrelsen 2016a). Rätten till bistånd nämns i socialtjänstlagen 4 kap 1 § (SFS 2001:453) där det exempelvis nämns att personer som inte själva kan tillgodose sina behov och inte heller kan få dem tillgodosedda på något annat sätt har rätt till

bistånd. Biståndet ges av socialnämnden för personens försörjning med andra ord försörjningsstöd och för personens livsföring i övrigt. I sista stycket står det även att biståndet ska tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå och utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Tidigare forskning relaterat till biståndshandläggning med omsorgstagare med en demenssjukdom har visat att brukarinflytande inte alltid följs i enlighet med de lagar och riktlinjer som biståndshandläggare ska beakta (Nordh 2016). Begreppet brukarinflytande innefattar att brukare ska ha inflytande över de verksamheter som de nyttjar. Betydelsen om begreppet är entydigt men det finns olika uppfattningar om hur och när brukarinflytande kan möjliggöras (Regeringen 2001).

I socialtjänstlagen 1 kap 1 § (SFS 2001:453) beskrivs att socialtjänstens huvudsakliga mål är att främja människors ekonomiska och social trygghet, att socialtjänsten ska sträva efter jämlikhet i levnadsvillkor samt sträva efter att förverkliga aktivt deltagande i samhällslivet för de personer som de arbetar med.

Socialtjänstens inriktning ska vara att frigöra och utveckla den enskildes egna resurser. Det beskrivs i den ovan nämnda paragrafen att det ska göras med respekt för alla människors självbestämmande och rätt till integritet. I socialtjänstlagen 5 kap 4-5§§ (SFS 2001:453) beskrivs riktlinjer för kommunal äldreomsorg. Lagtexten förmedlar att äldreomsorgen ska verka för att ge äldre ett värdigt och välbefinnande liv samt att hjälpen ska utgå från de äldre i så stor utsträckning som möjligt. Trots att det är biståndshandläggarnas skyldighet att beakta äldres självbestämmande och brukarinflytande så brister ofta biståndshandläggare i att se till brukarinflytande i arbetet med personer med demenssjukdomar. Wikström och Emilsson (2014) menar att fenomenet kan förklaras på flera olika sätt. Några faktorer som deras forskning visar påverkar omsorgstagares brukarinflytande är de professionellas makt och att brukarna ibland betraktas som ovilliga och icke kapabla att eftersträva sin egen självständighet. Harnett (2010) visar i en studie att biståndshandläggare använder sig av förklaringar till sina strategier för att få begränsningar av brukarinflytande att framstå som logiska. Det utvecklas också förklaringar och strategier för att kommunicera med personen själv eller de anhöriga.

1.2 Problemformulering

Människor med en diagnostiserad demenssjukdom har länge blivit tystade och diskriminerande och enbart på senare år har de börjat få sina röster hörda och börjat ses som jämställda medborgare (Bartlett & O’Connor 2010). Forskningen visar att äldre personer med en demenssjukdom utsätts för något som de beskriver som “den dubbla bördan”. Med “den dubbla bördan” menar forskarna de stereotypiska föreställningarna om både ålderism och dementism. De stereotypiska antagandena grundar sig på negativa föreställningar om äldre personer med demenssjukdom och orsakar att de utsätts för stigmatisering och diskriminering (Urbańska, Szcześniak &

Rymaszewska 2015). För att skapa en bättre demensvård behöver kommunikationen med personer med en demenssjukdom förbättras, exempelvis genom bemötande som gemensam handling och genom att skapa en gemensam förståelse (Lindholm 2010). Utifrån vad som framkommit i tidigare forskning synliggörs ett behov att studera biståndshandläggarnas arbetssätt och inställning till brukarinflytande i arbetet för personer med demenssjukdom. Då biståndshandläggare har lagbestämda skyldigheter att se till brukarinflytande i arbetet med alla människor är det av stor relevans för socialt arbete. Med anledning av detta är det att anse motiverat att genomföra denna studie.

1.3 Syfte och frågeställningar

Denna uppsats syftar till att granska biståndshandläggares uppfattningar om möjligheter och hinder för att möjliggöra brukarinflytande i det sociala arbetet med personer med demenssjukdomar, detta med utgångspunkt i organiseringen, riktlinjer och existerande strategier i organisationen som biståndshandläggare har att tillgå. Vi avser även uppmärksamma strategier biståndshandläggare själva har funnit och använder sig av för att uppnå brukarinflytande, samt göra en jämförande studie.

Frågeställningar:

• Finns det skillnader mellan olika kommuner i möjliggörandet av brukarinflytande för personer med demenssjukdom?

• Vilka hinder för brukarinflytande kan uppkomma i biståndsbedömningar om hemtjänstinsatser för personer med demensdiagnos?

• Vilka strategier använder sig biståndshandläggare av för att skapa utrymme för brukarinflytande för personer med en diagnostiserad demenssjukdom?

1.4 Avgränsningar

Vi ville från början genomföra en jämförelse mellan demenshandläggare och vanliga biståndshandläggare, men fick inte tag i tillräckligt med intervjupersoner under tidsramen vi hade. Vi hade även en tanke att inrikta oss på motiverande samtal som en strategi samt diskutera IBIC (individens behov i centrum) men som inte finns plats inom uppsatsens ramar.

2.0 Bakgrund

I detta avsnitt presenteras bakgrundsinformation relaterat till studiens valda tema.

2.1 Vad är en demenssjukdom?

Det finns flera hundra sjukdomar som kan orsaka demenssjukdom varav Alzheimers är den vanligaste och beräknas utgöra förklaringen till varför demens uppstått i 60- 70 procent av alla fall. Sjukdomen gör att hjärnceller gradvis förtvinar och dör och det finns idag inget botemedel utan endast symtomlindrande läkemedel att tillgå för att lindra sjukdomsförloppet. Andra vanliga demenssjukdomar är exempelvis vaskulär demens och frontal demens. De tidiga symptomen av demenssjukdom kommer ofta smygande och efterhand försämras även personens kroppsliga

funktioner (Demenscentrum 2020). Ett av de karakteristiska symtomen för en demenssjukdom är minnesstörningar, vilket är det symptom som många tänker på när de hör ordet “demens”. För att en person ska få en demensdiagnos krävs att denne uppvisar symptom inom något annat kognitivt område och det kan exempelvis vara problem med orienteringsförmågan (Lindholm 2010). Även oro, nedstämdhet och beteendeförändringar är vanligt att personer med sjukdomen upplever (Demenscentrum 2020).

Att leva med en demenssjukdom kan liknas med att orientera utan karta och kompass. Flera av hjärnans funktioner påverkas och personen kan ha svårt att tolka den egna kroppens signaler. En person med demenssjukdom kan därför ha svårigheter att exempelvis veta om personen är hungrig, törstig eller fryser.

Depressivitet är vanligt och personen kan ha svårt att ta egna initiativ.

Demenssjukdomen är progressiv och indelas i lindrig, medelsvår och svårt demenssjukdom. Varje människa är unik och har rätt att få det stöd som behövs för att kunna leva ett värdigt liv utifrån sina egna förutsättningar (Holm-Ivarsson &

Ortiz 2013).

2.2 Biståndsprocessen

Med biståndshandläggning menas processen från att en utredning om rätt till bistånd inleds till beslut om bistånd. Det är en form av myndighetsutövning med syfte att utreda äldres resurser och vilka behov som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom hjälp från kommunen (Holm-Ivarsson & Ortiz 2013). I socialtjänstlagen (2001:453) framgår av 11 kap. 1 § att en utredning om hemtjänstinsatser ska inledas utan dröjsmål. Det nämns i lagen att ärenden kan aktualiseras genom att en ansökan eller anmälan inkommer till myndigheten, eller att information om hjälp-och stödbehov på annat sätt kommer myndigheten till kännedom. Ansökan om hjälp med hemtjänstinsatser enligt socialtjänstlagen kan enbart göras av den enskilde själv eller av dennes legala ställföreträdare. För att en utredning ska inledas vid anmälan krävs att den enskilde tillfrågas och på egen hand ansöker om insatsen (Socialstyrelsen 2013).

Utredningsfasen inom biståndsprocessen avser all den verksamhet som bedrivs för att möjliggöra ett beslutfattande i ärendet gällande huruvida den enskilda har rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453) 4 kap. 1 §. Det framkommer av förvaltningslagen (2017:900) 7 § att utredningar av ärenden som rör en enskild person ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att rättssäkerheten i ärendet försummas. Vidare framkommer i 23 § förvaltningslagen att det är den professionelles ansvar att varje ärende blir utrett på det sätt som krävs.

En utrednings genomförande, tillvägagångssätt och omfattning varierar därför från fall till fall (Holm-Ivarsson & Ortiz 2013). Gemensamt för alla utredningar om bistånd för hemtjänstinsatser är att de syftar till att besvara frågor om den enskildes behov, vilka resurser den enskilde har till sitt förfogande samt kartlägga vilka insatser som kan tillgodose den enskildes behov inom vad som är att anse som en skälig levnadsnivå (Socialstyrelsen 2013). Handläggaren ska även föra en diskussion med den äldre om sysselsättning, aktiviteter och socialt nätverk för att få en bättre helhetsbild av den äldres situation för att på så sätt öka rättssäkerheten i dennes bedömning (Holm-Ivarsson & Ortiz 2013). Vissa kommuner har utformade riktlinjer till hjälp för biståndshandläggarnas bedömningar (Socialstyrelsen 2013).

Enligt förvaltningslagen (2017:900) 33 § ska den enskilde delges sitt beslut och biståndshandläggarens bedömning.

2.3 Självbestämmande

I socialtjänstlagen (2001:453) 1 kap 1§ 3 st är självbestämmande en central princip och definieras synonymt med begrepp som delaktighet, inflytande och en möjlighet att detaljstyra sina val. Inom begreppet självbestämmande ingår även rättigheter att avböja hjälp ifall den erbjuds. Självbestämmanderätten syftar till ökat brukarinflytande för den enskilde (Socialstyrelsen 2016b). Inom äldreomsorgen är självbestämmande närmare bestämt en rättighet att kunna påverka sin omsorg, innehållet i ett biståndsbeslut och genomförandeplan av insatser (Prop.2009/10:116).

3.0 Tidigare forskning

I detta avsnitt presenteras tidigare forskning som är relevant för studien och avsnittet är indelat i olika teman. Vårt första tema är möjligheter och begränsningar till brukarinflytande och det valde temat är relevant utifrån att för att belysa forskningen som finns på ämnet som sedan kan ge en djupare förståelse för att besvara en av våra frågeställningar. Tema två är biståndshandläggares strategier för möjliggörande av brukarinflytande. Anledningen bakom valet av temat är att vi vill se vad tidigare forskning har belyst för strategier och jämföra det med egen insamlad information.

Ytterligare två teman har valts ut och dessa är biståndshandläggares handlingsutrymme och äldres självbestämmande inom biståndhandläggning som kan anses relevanta rubriker för samtliga frågeställningar.

3.1 Möjligheter och begränsningar till brukarinflytande

Wikström och Melin Emilsson (2014) skriver i deras studie att varken självkontroll eller självbestämmande är självklart när människor åldras eller är i behov av hjälp och stöd, något som kan bero på flera olika faktorer. Exempelvis benämndes förståelse av insatsernas syfte, professionernas makt, deras vårdfokus samt huruvida brukarna betraktades som villiga och förmögna att eftersträva självständighet eller inte som faktorer som kunde avgöra hur väl brukarinflytande och självbestämmande efterföljdes. Harnett (2010) studie påvisar även att professionella aktörer i vissa situationer använder sig av “accounts”, vilket är rättfärdiganden och ursäktande förklaringar för att får begränsningarna av brukarinflytande att framstå som logiska och moraliskt korrekta. “Accounts” används främst när de äldre framförde olika klagomål och vilken typ av account som framfördes visade sig bero på det kulturella sammanhanget och kontexten. De professionellas användning av “accounts” kan på detta sätt ses som en slags makt över de äldre. Harnett har i sitt resultat visat att de professionella använder sig av tre olika accounts där den första rättfärdigar begränsningar genom hänvisning till organisationen. Den andra rättfärdigar

begränsningar genom hänvisning till bristande resurser och den tredje rättfärdigar genom att beskriva äldres klagomål som oviktiga.

I intervjuerna Harnett (2010) genomförde i sin studie kom Harnett fram till att de professionella utnyttjande sina “accounts” genom att framställa de äldres klagomål som bagateller, vilket gjorde att lösningarna på problemen blev oviktiga. Även Perssons och Bergs (2009) uppmärksammar detta i sin artikel. De kopplar de äldres brukarinflytande med Hirschmans teori om “exit and voice”. Teorin belyser de val som de äldre har för att kunna påverka sitt välbefinnande i samhället. De tre olika valmöjligheter är att acceptera de offentliga tjänsterna som de är, sluta använda dem eller framföra klagomål om dem. Persson och Berg visar att de flesta äldre väljer att vara tysta. När de äldre väljer att framföra sina klagomål beskrivs det som den sista utvägen. Det var även vanligt att det inte var de äldre själva som framförde klagomålen utan det framfördes istället av personal eller anhöriga som stod den äldre nära. Detta bidrog till att äldres faktiska upplevelse blev svåra att få fram.

Persson och Berg betonar att det är alla kommuners ansvar att, trots svårigheter, hjälpa de äldre att nyttja sitt brukarinflytande.

Österholm och Hydsén (2016) har också forskat på ämnet och specifikt studerat svårigheterna som uppstår i kommunikationen mellan biståndshandläggare, personen med en demenssjukdom och dennes anhöriga. Deras forskning är baserad på bedömningssamtal och har resulterat i olika svar som berodde på familjens inflytande och delaktighet i personer med en demenssjukdoms liv. Då intervjupersonerna befann sig i olika grader av sin demenssjukdom blev varje samtal unikt, men resultatet visade att de anhöriga utgjorde en betydande faktor i hur mötet utspelade sig. Kvaliteten på relationen till personen med en demenssjukdom och hur mycket plats den anhöriga tog var det som var mest avgörande. Studien visar att det är betydande att biståndshandläggare ger utrymme för individens sätt att kommunicera för att brukaren ska kunna påverka sina hemtjänstinsatser. Det är förekommande att biståndshandläggare ibland tar eget initiativ och ingriper för snabbt utan att anstränga sig att nå fram till personer med demenssjukdom. Anledningen bakom detta är att de hellre tar hjälp av anhöriga och

ingriper snabbt än att dra ut på handläggningstiden som ofta är begränsad. Resultatet av detta blir mindre brukarinflytande för den individen med en demenssjukdom.

Nordhs (2016) studie visar att biståndshandläggare från samtliga undersökta kommuner upplever svårigheter i möten med personer med demensdiagnoser.

Biståndshandläggarna upplevde exempelvis att utbytet av information mellan biståndshandläggare och personerna med en demenssjukdom försvårades i och med de kognitiva svårigheterna som orsakas av demenssjukdomen. Vägran från personer med demenssjukdom att ta emot stöd, inflytande från anhöriga och andra yrkesprofessionella samt moraliska dilemman benämndes som andra försvårande omständigheter för biståndshandläggarnas arbete med personer med en demenssjukdom. Avhandlingens resultat visar att de lagar och riktlinjer som finns för biståndshandläggning utgör ett begränsat stöd för biståndshandläggare i hur de ska förhålla sig till dessa svårigheter. Då det befintliga stödet från policys inte utgör tillräckligt stöd för biståndshandläggare i deras arbete med personer med en demenssjukdom visar avhandlingen att biståndshandläggare på eget bevåg försöker hitta de bästa möjliga lösningarna att hantera de dilemman och svårigheter som kan uppkomma. Hur väl lösningarna blir beror på personliga faktorer hos biståndshandläggaren samt de lokala möjligheterna till hjälp och information som finns att tillgå där biståndshandläggaren arbetar. Med anledning av att underlaget för biståndshandläggare är bristande i arbetet kring demenssjukdomar menar Nordh att biståndshandläggare är att anse som “inflytelserika policyaktörer rörande policymålgruppen personer med demenssjukdom”.

3.2 Biståndshandläggares strategier för möjliggörande av brukarinflytande

Nordh och Nedlund (2017) förklarar att de har sett flera handläggare vid komplexa ärenden använda sig av välfungerande strategier för biståndshandläggning.

Nackdelarna som finns i att införa dessa är brist på tid, utrymme och/ eller resurser då biståndshandläggarnas utredningstid är begränsad och ofta upplever en hög arbetsbelastning. Nordh (2016) hävdar i sin forskning att biståndshandläggares lagar

och riktlinjer är tydliga, men blir otillräckliga när det dyker upp olika dilemman.

Detta för att det saknas riktlinjer kring hur dilemman ska hanteras.

Biståndshandläggare skapar egna strategier för att lösa problemet och på sätt slingrar de sig runt de redan skrivna riktlinjerna. Hans studie visar också att biståndshandläggare från samtliga undersökta kommuner upplever svårigheter i möten med personer med demensdiagnoser. Nordh och Nedlund (2017) påpekar samma sak och hävdar att biståndshandläggaren måste vara en kreativ gräsbyråkrat vid hantering av svensk lagstiftning. Politiken i Sverige styr välfärden och biståndet utifrån ett homogent samhälle. Problemet är att i verkligheten lever vi inte i ett homogent samhälle. Biståndshandläggare är duktiga på att hantera dilemman och använda sitt handlingsutrymme i den mån de kan. Däremot kvarstår enligt Nordh och Nedlund dilemmat att organisationer saknar vägledning och riktlinjer för att hantera specifika fall, vilket försvårar handlingsutrymmet.

Brodaty och Donkins (2009) har lagt sitt fokus på den demenssjukes anhöriga i sin forskning och hur de kan fungera som resurs för biståndshandläggarna. Forskning kring anhöriga till demenssjuka har påvisat att de ofta drabbas av stress, oro och depression. De bildar osynliga patienter som hamnar i skymundan eftersom de också drabbas av sjukdomen, vilket bildar en ond cirkel. Studien kommer därför fram till att ökad kunskap kring området skulle kunna underlätta för de anhöriga.

Om de har en bredare förståelse och mindre ansvar kan de bilda en resurs. Det förekommer att biståndshandläggare använder anhörigstöd som verktyg i sin handläggningsprocess för att hjälpa de närstående som inte förstår vad som händer. I studien konstateras också att personen med en demenssjukdom får ökade livskvalité när dennes närstående också får stöd eftersom den anhöriga ges då rätt verktyg att stanna kvar hos personen med en demenssjukdom.

Molony och Bouma (2013) hävdar i sin forskning att det bästa utgångsläget för att ett bra arbete ska kunna utföras är ifall alla parter kommer överens och har förtroende för varandra. Det krävs en tydlig kommunikation och alla måste försöka vara överens om vad som är bäst för individen inom de ramar och stödinsatser som finns. Det ska vara prioriterat att den äldre känner sig respekterad och värderad, men också delaktig och användbar genom att lyfta personens styrkor och framgång.

Palmqvist (2020) har i sin avhandling beskrivit att i det praktiska sociala omsorgsarbetet med äldre får många äldre inte den hjälp de behöver i jämförelse med sin önskan, delaktighet och självbestämmanderätt. Äldreomsorgens offentliga mål gällande delaktighet och självbestämmande tenderar därför att inte blir verklighet i det praktiska sociala omsorgsarbetet med de äldre. Palmqvist förklarar vidare att biståndshandläggare nu för tiden är allt mer styrda av riktlinjer och policies på organisatorisk nivå till skillnad från förr, då de arbetar mer självständigt och i stor utsträckning ägde sina egna beslut. Enligt Palmqvist innebär den nya organiseringen att biståndshandläggare har en snävare helhetssyn, något som får en negativ påverkan på de äldre då biståndshandläggare riskerar att inte se den äldres alla behov.

3.3 Biståndshandläggares handlingsutrymme

Biståndshandläggarnas arbete utgår från socialtjänstlagen som är en ramlag, vilket innebär att den inte styr biståndshandläggare i detaljnivå, istället ges biståndshandläggare stor frihet att på egen hand fatta beslut utefter individuella faktorer hos varje omsorgstagare. Forskning visar dock att biståndshandläggare tenderar att inte använda sitt handlingsutrymme i den mån de kan och bör. En anledning till fenomenet förklaras vara att biståndshandläggarna upplever möjligheterna med handlingsutrymmet som övermäktigt, att flexibiliteten i lagen leder till för höga krav på de enskilda biståndshandläggarna. Många arbetsplatser har utformat riktlinjer som stöd för biståndshandläggarnas bedömningar och med anledning av känslan av övermäktighet väljer många biståndshandläggare att inte gå utanför de redan existerande rekommendationerna för vad som generellt är att anse skäligt för de flesta människor. Organisationens redan existerande riktlinjer utgör både som ett stöd och skydd för biståndshandläggarna, något konkret att grunda sina bedömningar i, något som socialtjänstlagen saknar. Enkelhet, tydlighet och övermäktighet anses därför vara förklaringar till varför handlingsutrymmet ofta inte

utnyttjas (Lindelöf & Rönnbäck 2004).

Lauri (2016) har gjort liknande observationer och sett att handlingsutrymmet inte används i den mån socialtjänstlagen uppmanar. Lauri har studerat fenomenet utifrån styrning och organisation och menar att organisatoriska förhållanden spelar en avgörande roll för hur väl socialarbetare använder deras handlingsutrymme för att bättre möjliggöra brukarinflytande i arbetet med omsorgstagare. Hans forskningsresultat visar flera riskfaktorer relaterat till organisation och styrning, där den professionellas handlingsutrymme riskerade att påverkas negativt. Lauri förklara att det växande dokumentationskravet inom socialt arbete är ett exempel som delvis kan innebär positiva följder för handlingsutrymme, men också verka hämmande.

3.4 Äldres självbestämmande inom biståndhandläggning

Nordh och Nedlund (2017) skriver i sin studie att varje individ har självbestämmanderätt i Sverige. Nordh (2016) fortsätter i sin egen studie på ämnet att påpeka att en ansökan om hjälp måste komma från individen själv och kan inte göras av någon annan. Grunden till detta beslut handlar om att personen med en demenssjukdom fortfarande har en god beslutsförmåga.

Corvol, Moutel, Gagnon, Nugue, Saint-Jean och Somme (2012) beskriver i sin artikel de svårigheter och etiska dilemman som biståndshandläggare kan ställas inför i mötet med äldre personer med en demenssjukdom. Ett av de dilemman som de tar upp är när självbestämmandet kommer i konflikt med de etiska principerna

“att göra gott” och “inte skada”. Ett exempel på detta kan vara när den äldre vägrar hjälp trots uppenbara hjälpbehov. De forskarna i sin studie kunde identifiera som tre faktorer där handläggarna frångick självbestämmande var när de förelåg allvarliga risker för den enskilde, när den enskilde utvecklat en grav kognitiv nedsättning samt när den enskilde motsatte sig hjälp som erbjöds. När biståndshandläggarna genomförde den sistnämnda faktorn använde de sig av olika strategier för att få den enskilde att samtycka till hjälp, vilket var att förhandla, tvinga eller manipulera.

Forskarna kunde även urskilja att i vissa falla accepteras inte ett nej utan biståndshandläggarna arbetade runt det. För att motivera användningen av manipulation beskrev biståndshandläggarna att det krävdes för individens bästa och

att tvång ibland är nödvändigt. Det fanns samtidigt en diskussion kring hur långt det är tillåtet att tvinga de äldre att samtycka och om det ses som ett genuint samtycke när tvång är grunden bakom det. När biståndshandläggarna själva skulle beskriva självbestämmande, så förklarade de det som något svårhanterligt och hade en stark vilja av att försöka hitta en balans mellan respekt för självbestämmande och målet med ett värdigt liv.

I en annan studie gjord av Österholm, Taghizadeh Larsson och Olaison (2015) där observationer på sju biståndshandläggare genomfördes presenterades också strategier som biståndshandläggare använde sig av gällande självbestämmande.

Resultatet visade att det var tre strategier som biståndshandläggare använde sig av för att tillgodose självbestämmande vid mötet med äldre personer med en demenssjukdom. Den första strategin var att biståndshandläggarna använde sig av stängda och ledande frågor i mötet med den enskilde. Detta i syfte med att underlätta för den enskilde att uttrycka sina önskemål. Strategi två var att tillåta de anhöriga att fatta beslut istället och den enskilde fick sedan ta ställning till beslutet eller medverka i utformningen av insatserna i den mån som ansågs passande och möjligt. Den tredje och sista strategin som biståndshandläggarna använde sig av innebar att de framhöll att anhöriga framfört den enskildes önskemål och behov och sedan gavs den enskilde en möjlighet att antingen instämma eller neka. Forskarna själva såg både positiva och negativa aspekter med biståndshandläggarnas strategier.

Det positiva var att de ger den enskilde möjlighet att uttala sig kring sin vård samtidigt som det alltid finns ett mått av tveksamhet ifall det enskilde förstår eller inte. Sammanfattningsvis finns det alltid en svårighet i att veta ifall personen är medveten om vad denna samtycker till respektive avvisar.

Även Dunér och Nordström (2003) beskriver i sin FoU-rapport att biståndshandläggare ofta ställs inför dilemman som inte har några givna lösningar.

En situation som de tar upp i sin text är att biståndshandläggare kan hamna i kläm när de både ska representera välfärdsstaten och se efter äldres rätt till självbestämmande. På grund av situationer som denna är det svårt att på förhand beskriva hur biståndshandläggare ska agera, vilket gör det svårt att överväga om handlingar är rätt eller fel. Biståndshandläggarna själva upplevde svårigheter

relaterat till beslutsförmågan hos äldre personer och särskilt de äldre som har en demenssjukdom, i synnerlighet balansgång mellan risker att begå övergrepp och kränka jämfört med risken att begå underlåtenhetssynd och då låter den enskilde fara illa. Ett flertal av de biståndshandläggare som forskarna träffade efterfrågade i dessa fall några former av regler och riktlinjer samtidigt som de uttryckte ambivalens inför att vara individs situation är individuella och därför är det svårt att sätta upp generella regler. Biståndshandläggare beslutfattande är därför något problematiskt då det finns ett glapp mellan rådande lagstiftning och hur det ser ut i praktiken vid mötet med den enskilde individen.

I Janlöv, Rahm Hallberg och Peterssons (2011) artikel och i Blombergs (2004) avhandling kommer de fram till liknande resultat gällande biståndshandläggare syn på anhörigas delaktighet i beslutsprocessen. Intervjupersonerna ser i båda fall de anhöriga som en resurs och stöttepelare som ger möjlighet att tillgå information som den äldre själv inte kan berätta. Samtidigt som gränser måste etableras mot den anhörigas inflytande för att inte riskera att den enskildes självbestämmande frångås.

Om detta inte görs finns risken att de anhöriga tar för mycket plats och styr bedömningen av den enskildes behov. Enligt Blombergs (2004) intervjumaterial framgår det att den största svårigheten som biståndshandläggare möter är anhöriga som genom egna uppfattningar om de äldres behov invänder mot den äldres egna önskemål. I både Blombergs (2004) avhandling och i Janlövs at el artikel (2011) framställs snarlika resultat gällande svårigheterna för biståndshandläggare att få de anhöriga att förstå vikten av att den äldre personens behov och intressen är i centrum.

3.5 Sammanfattning av tidigare forskning

Som det har problematiseras i problemformuleringen är det inte självklart att äldre får sin röst hörd och sina behov tillgodosedda (Wikström och Melin Emilsson 2014). Harnett beskriver bland annat i sin forskning att de professionella aktörerna i vissa situationer använder sig av “accounts”, vilket leder till att de äldres klagomål framstår som bagateller, vilket gör att lösningarna på problemen blev oviktiga. Även Perssons och Bergs (2009) uppmärksammar detta i sin artikel. Nordh (2016) hävdar

i sin forskning att biståndshandläggares lagar och riktlinjer är tydliga, men blir otillräckliga när det dyker upp olika dilemman. Därför använder sig biståndshandläggare av egna strategier. Enligt Lindelöf och Rönnbäck (2004) har många arbetsplatser utformade riktlinjer som biståndshandläggarna använder sig av.

Biståndshandläggare besitter även ett handlingsutrymme som inte alltid utnyttjas.

Enkelhet, tydlighet och övermäktighet nämns som några förklaringar till varför handlingsutrymmet ofta inte utnyttjas. Enligt Dunér och Nordström (2003) är äldres självbestämmande något som biståndshandläggarna själva upplever som en svårighet relaterat till beslutsförmågan hos äldre personer och särskilt de äldre som har en demenssjukdom. Denna sammanfattning beskriver den kunskapslucka som har problematiseras i problemformuleringen.

4.0 Teori

I detta avsnitt presenteras våra valda teorier som vi kommer utgå ifrån under rubriken analys och resultat. Teorin Street-level-bureaucracy har valts eftersom den beskriver komplexiteten i handlingsutrymme som gräsrotsbyråkrater besitter, då självbestämmande möjliggörs genom biståndshandläggarnas handlingsutrymme anses detta vara relevant för denna studie. Konsekvensetik och pliktetik valdes eftersom Lipskys teori belyser att den professionella etik har en betydande roll för hur de kommer att använda sitt handlingsutrymme. På så sätt kompletterar teorierna varandra och utgör en stadig grund för att förstå vår empiri.

4.1 Gräsrotsbyråkrater

Statsvetaren Michael Lipskys (2010) begrepp Street-level-bureaucracy översätts till gräsrotsbyråkrater på svenska. Begreppet gräsrotsbyråkrater innefattar de professioner som arbetar med myndighetsutövning inom den offentliga sektorn och har närhet till samhällsmedborgarna. En gräsrotsbyråkrats arbete utgår från olika slags policies och riktlinjer utformade av staten och gräsrotsbyråkraterna skapar en direktlänk mellan staten och den enskilde samhällsmedborgaren. Eftersom biståndshandläggare är en del av den svenska välfärdssektorn och utför ett arbete

där myndighetsutövning ingår är Lipskys teori applicerbar på biståndshandläggarnas arbete.

En gräsrotsbyråkrat styrs av policies, riktlinjer och lagrum i sitt arbete, vilket också ligger till grund för alla beslut som de fattar. Alla gräsrotsbyråkrater har också ett handlingsutrymme för att kunna beakta individuella faktorer hos varje individ de möter. De har möjlighet att ta viss hänsyn till den mänskliga faktorn eftersom regler och lagar inte kan se till varje unikt fall. Med hjälp av sitt handlingsutrymme tolkar gräsrotsbyråkrater lagar, riktlinjer och policies för att sedan i förhållande till varje individ besluta vem som är berättigad hjälp, vilken sorts hjälp och i vilken utformning och mängd. De organisatoriska villkoren och chefskapet har också en betydelse för hur gräsrotsbyråkraterna förstår sitt handlingsutrymme (Lipsky 2010).

Enligt Lipsky (2010) är handlingsutrymmet en viktig faktor för att gräsrotsbyråkrater ska ha tillgång till alla verktyg för att kunna genomföra ett gott arbete samtidigt som det innebär vissa risker. Lipsky nämner exempelvis det som en risk för brukarinflytande om yrkesprofessionella tolkar riktlinjer och lagbestämmelser olika. Lipsky förklarar att risken för att riktlinjerna och lagbestämmelserna tolkas olika av professionerna ökar ifall lagtexter och regler är tvetydiga eller motsägelsefulla. Även bristande chefskap kan leda till liknande konsekvenser. Lipsky visar även att tids- och informationsbrist kan leda till att gräsrotsbyråkrater kan behöva bortse från individens personliga faktorer och risken finns att den yrkesprofessionella istället beslutar i enlighet med vad som vanligtvis överensstämmer med till exempel den åldersgruppen som individen tillhör. Ifall detta skulle ske beskriver Lipsky att kvaliteten på individens insatser kan försämras, då ett eventuellt brukarinflytande.

Lipsky (2010) beskriver att handlingsutrymme ger gräsrotsbyråkraterna utrymme att låta eget tyckande och tolkande färga förståelse och beslut för individen och att den professionellas etik och moral är av betydande vikt för dess professionella agerande.

Lipsky förklarar att detta handlingsutrymme både kan möjliggöra och försämra brukarinflytandet. Då Lipsky visar att den professionellas etik har en betydande roll för hur den använder sitt handlingsutrymme kommer följande avsnitt behandla olika

etiker. Nedan presenteras pliktetik och konsekvensetik som är två huvudinriktningar inom den normativa etiken (Thorsén 2016) och tillsammans med Lipskys teori Street-level-bureaucracy utgör de vår teoretiska utgångspunkt i studien.

4.2 Pliktetik

Den mest kända pliktetikern är Immanuel Kant som är en tysk filosof som levde på 1700-talet (Henrikssen och Vetlesen 2013). Pliktetik är ett alternativ svar till konsekvensetik som är en annan teoretisk utgångspunkt som nämns nedan. Enligt pliktetiken blir inte en handling rätt eller orätt beroende på dess konsekvenser eller i samband med vad som händer i framtiden. Det som är avgörande är egenskaperna i själva utförandet och karaktären hos handlingen. Kortfattat anser pliktetikern att en handling är rätt eller orätt endast genom egenskaper hos själva handlingen.

Begreppet plikter är direkt kopplat till olika lojaliteter eftersom plikterna grundas sig i relation till olika aktörer, med annat ord så kallade pliktkällor. Exempel på olika pliktkällor kan vara Sveriges Rikes lag, Gud, arbetsgivaren regler eller internationella överenskommelser. De olika lojaliteterna marker indirekt genom vilken koppling de har till pliktkällan. Vi människor är underkastade vissa plikter eller handlingstyper och det kan vara att till exempel bevara liv, att håll löften och lyda regler. Enligt pliktetiken ger plikterna oss möjlighet att leva moraliskt ifall vi följer dem. Medan en konsekvensetiker måste genomgå en mer komplicerade kalkyl. Däremot förekommer det även svårigheter inom pliktetiken, då olika plikter kan ställas emot varandra och detta brukar benämnas som en pliktkollision. För att lösa detta använder sig pliktetiker av en rangordning. Rangordningen benämns antingen som pliktpyramid, pliktstege eller pliktreferens och ligger sedan som grund när något ska avgöras som rätt eller orätt. En pliktetiker använder sig endast av plikter i avgörandet och inte av värden (Thorsén 2016).

4.3 Konsekvensetik

Enligt en konsekvensetiker anses en handling som rätt eller orätt genom att titta på handlingens konsekvenser. Bedöms handlingens konsekvenser som goda är handlingen rätt och bedöms de som onda är handlingen orätt. Ett problem med detta

tänkande är hur en handlings konsekvenser kan mätas om de är goda eller onda. En förutsättning för användningen av konsekvensetik är därför en mätskala där det anges vad som är goda konsekvenser och vad som är onda. Till skillnad från pliktetik avgör alltid en konsekvensetiker en handlings konsekvenser i termer av värden och aldrig i termer av plikter. Några olika exempel på värden kan vara liv, hälsa, rättvisa och kunskap. Det är upp till varje enskild konsekvensetiker att besluta vilka egenvärden respektive instrumentella värden den enskilde väljer att stå bakom och hur de ska rangordnas. Rangordningen inom denna etik benämns som värdepyramid, värdestege eller värdepreferens. Ett exempel för att tydliggöra detta är en person som anser att värdeordet liv är av större värde än värdeordet frihet och anser därför att tvångsomhändertagandet för psykiskt sjuka är rätt. Medan en person som anser att värdeordet frihet är av högre värde anser att tvångsomhändertagandet är orätt. I dessa sammanhang är det av största vikt att precisera vad man själv anser som självbestämmande. Ett annat problem som en konsekvensetiker stöter på är vem konsekvenserna är goda för. Den professionella måste i detta fall använda sig av lojalitetsprincipen där nästa problem blir vems intressen som ska prioriteras (Thorsén 2016).

5.0 Metod

I detta metodavsnitt presenteras den kvalitativa metoden, vår valda datainsamlingsmetod, våra överväganden gällande urvalsmetod och urval, genomförande av våra intervjuer, bearbetning och analysmetod samt förs en diskussion kring uppsatsens kvalité och metod samt etiska övervägandena för denna kvalitativa studie.

5.1 Kvalitativ metod

Vår uppsats syfte är att granska biståndshandläggares uppfattningar om möjligheter och hinder för att möjliggöra brukarinflytande i det sociala arbetet med personer med demenssjukdomar, detta med utgångspunkt i de riktlinjer och utformade

strategier biståndshandläggare har att tillgå. För att uppnå detta valde vi att genomföra en kvalitativ studie. Enligt Svensson och Ahrne (2015) har kvalitativa metoder vuxit fram som en motsats till kvantitativa metoder. Det finns olika sorters kvalitativa metoder och de kan alla se väldigt olika ut. På grund av detta är det svårt att definiera vad en kvalitativ metod är. När det gäller kvantitativ data är det statistiskt material och siffror medan exempel på kvalitativ data är resultatet av intervjuer och observationer. Kvalitativ data är inte data som mäts utan det räcker att konstatera att de finns, hur de fungerar och i vilka situationer de förekommer.

Eftersom vi ville studera personer med en demenssjukdoms brukarinflytande inom biståndshandläggningar med hjälp av intervjuer. Genom intervjuerna vill vi undersöka om brukarinflytandet finns, hur det fungerar och i vilka situationer det förekommer valde vi den kvalitativa metoden.

Som med det mesta finns det både nackdelar och fördelar med att använda kvalitativa metoder. En fördel med metoden är att den ger stor flexibilitet under forskningsprocessen, vilket ger forskaren möjlighet att fortlöpande under genomförandet av studien anpassa forskningsdesignen. Ytterligare en styrka med att använda sig av en kvalitativ metod till sin studie är att forskaren får möjlighet att komma nära både miljöerna och människorna som forskning berör (Svensson och Ahrne 2015). Dessa fördelar har vi kunnat använda genom att kunna justera olika delar av uppsatsen under studiens gång när ny information har insamlats. Styrka nummer två har vi däremot inte kunnat använda oss av fullt ut på grund av Covid-19 vilket gjorde att alla intervjuer genomfördes webbaserat. Detta har inneburit att vi inte har fått se biståndshandläggarna i deras naturliga miljö och en del av kroppsspråket och deras sätt att vara förloras. Däremot har vi fortfarande fått samtalskontakt med biståndshandläggarna och fått ta del av deras erfarenheter och upplevelser. Svensson och Ahrne (2015) har också angett vissa svagheter med kvalitativ metod och det är till exempel att resultaten kan vara svåra att generalisera.

Enkelt beskrivet ger forskningen några subjektiva beskrivningar av endast ett fåtal personer och därför är det svårt att generaliseras utöver miljön där forskningen gjordes.

5.2 Datainsamling

Vår datainsamling består av kvalitativa intervjuer. En kvalitativ intervju är den dominerande formen av intervjuer inom kvalitativ forskning (Yin 2013).

Intervjuerna för den här studien utgår från den så kallade “vinjettmetoden” där ett fiktivt fall skapas som intervjun sedan kretsar kring (Egelund 2015). Mötet med intervjupersonen inleddes med att vi frågade frågor relaterat till intervjupersonens bakgrund, organisationen där intervjupersonen jobbar samt frågor relaterade till demenssjukdomar och självbestämmande. I intervjuns senare del fick intervjupersonerna ta del av ett fiktivt fall som vi själva sammanställt och testat på en försöksperson inom fältet därefter följde frågor relaterat till fallet. Brukaren i det fiktiva fallet beskrivas med tydliga tecken på en demenssjukdom och kognitiva svårigheter, detta på ett trovärdigt sätt utifrån våra erfarenheter från demenssjukdomen och demenshandläggning. Anledningen till detta var för att vi på ett tydligt sätt skulle kunna studera intervjupersonernas resonemang om bemötande, strategier och bedömningar av dessa brukare. Vid genomförande används inget strikt manus eller ett frågeformulär med en fullständig lista över alla frågor. Tanken med detta enligt Yin (2013) är att forskaren har en tankeram med frågor som är relaterade till studien och vinjetterna, men de specifika frågorna kommer variera med intervjuns kontext

5.3 Urvalsmetod

Inom kvalitativ forskning är det vanligaste att urvalet görs medvetet i ett så kallat avsiktligt urval, vilket är det vi har använt oss av. Detta innebär att målsättningen är att välja ut specifika datainsamlingsenheter och sedan arbeta med dem som ger de talrikaste data som är mest relevant för studien. Vid denna typ av urval är det viktigt att enheterna kan ge motstridig data mot bakgrund av behovet att pröva konkurrerande förklaringar. Det är viktigt att vi inte snedvrider vår studie genom att bara välja källor som bekräftar våra förutfattade meningar (Yin 2013).

5.3.1 Urval av tidigare forskning

Den tidigare forskningen är hittad genom att bestämda nyckelord “demens”,

“demenssjukdom”, “brukarinflytande”, “biståndshandläggning”,

“självbestämmanderätt”, “äldre” har använts för att söka igenom olika databaser som One search, Google Scholar, Libris och SWEPub. Orden har även översatts till engelska för att få en bredare sökning. När en artikel sedan har hittats med hjälp av sökningen har artikelns referenslista ibland lett till bredare sökning.

5.3.2 Urval av intervjupersoner

Enligt Eriksson - Zetterquist och Ahrne (2015) är det syftet och frågeställningarna som ska styra urvalet av intervjupersoner. Det kravet som vi hade var att intervjupersonerna skulle arbeta som biståndshandläggare och ha någon form av kontakt med äldre personer med en demenssjukdom. Vi hade inte några krav på särskild fördelning gällande könstillhörighet, ålder eller etnicitet. Anledning bakom detta val var att vi hade begränsad tid vid uppsatsskrivandet. För att få kontakt med olika biståndshandläggare att intervjua använde vi oss av urvalsmetoden avsiktligt urval och skickade ut mail med bifogat informationsbrev (se bilaga 1) till sju olika kommuners verksamhetsutvecklare för att undersöka intresset i de olika kommunerna. Verksamhetsutvecklarna vidarebefordrade sedan vårt mail till deras biståndshandläggare som fick kontakta oss ifall de var intresserade att delta i vår studie. Det resulterade i att vi fick svar från 8 biståndshandläggare från 4 olika kommuner. Då mängden svarande låg inom ramen för godkänt antal intervjupersoner för vår forskningsstudie valde vi att inte göra ett vidare urval bland de svarande. Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015) nämner att det sällan räcker att intervjua en eller ett par personer, för att öka säkerheten att det insamlade materialet är någorlunda oberoende av vad de enskilda människornas personliga uppfattningar krävs det istället material från sex till åtta personer ur en särskild grupp. Med deras resonemang som bakgrund ansåg vi intervjuer med 8 stycken biståndshandläggare vara tillräckligt med underlag för att genomföra denna studie.

Våra intervjupersoner var både kvinnor och män mellan åldrarna 26 och 53 år. De fyra kommunerna som valde att medverka var både stora och medelstora kommuner

som har mellan 17000 - 300 000 invånare. Samtliga intervjupersoner har svensk socionomexamen eller annan likvärdig examen. Biståndshandläggarna som vi intervjuade hade arbetat som biståndshandläggare minst i cirka ett år och som längst i cirka 20 år. Samtliga av våra intervjupersoner har hanterat ärenden som gäller personer som lever med en demenssjukdom och majoriteten har fått möjlighet via sin arbetsplats att genomföra korta utbildningar kring demenssjukdom. Hädanefter kommer våra intervjupersoner betecknas med siffrorna 1-3 och kommunerna med bokstäverna A-D.

5.4 Genomförande av intervjuerna

Direkt när olika biståndshandläggare hörde av sig och visade intresse över att delta i vår studie bestämde vi ett datum för intervjuerna. Vi valde att inte skicka ut vår intervjuguide eller det fiktiva fallet innan intervjun, då vi inte ville att biståndshandläggarna skulle planera sina svar eller diskutera dem med sina kollegor. Bryman (2011) skriver i sin bok att det kan vara fördelaktigt att inte delge frågorna till intervjupersonerna innan intervjutillfällena. Anledningen bakom detta menar Bryman är att det minimerar risken att intervjupersonernas utsagor blir mindre inövade och influerade av kollegorna. Vår tanke med detta alternativ var även att vi ville få en rättvis bild av intervjupersonernas svar angående brukarinflytandet. Vi ville inte få svar om “hur det ska vara” utan hur det faktiskt är och detta var en strategi som vi använde för att försöka uppnå det.

Våra intervjuer genomfördes via programmet Microsoft Teams på datorn och inte fysiskt på grund av Covid-19. Inför varje intervju hade både informationsbrev (se bilaga 1) och samtyckesblankett (se bilaga 2) mailats ut till deltagarna. Inför intervjuerna hade vi förberett frågor som var uppdelade i olika ämneskategorier. Vi inledde med bakgrundsfrågor om intervjupersonen sedan gick vi vidare till frågor om organisationen i stort i intervjupersonens kommun, sen några korta frågor om demens och slutligen några frågor om självbestämmande. Sedan fick intervjupersonen tid att läsa ett fiktivt fall som det sedan ställdes avslutande frågor kring. Vi delade in så att en av oss hade vart annat ämne var och berättade hela tiden vad kommande frågor skulle handla om allt för att göra intervjun så trygg och

avslappnad som möjligt för intervjupersonen. Anledningen till att vi valde att båda två skulle genomföra intervjun tillsammans var för att stötta och komplettera varandra.

Vi hade inget strikt manus under intervjun utan frågorna kom att variera inför varje intervju. Innan varje intervju inleddes gick vi kort igenom upplägget för den närmsta timmen, några forskningsetiska principer som att de hade rätt att avbryta intervjun och frågade om tillåtelse av intervjupersonen att intervjun spelades in, vilket även nämndes i informationsbrevet. Varje intervju tog cirka 60 minuter och enligt Svensson och Ahrne (2015) är det normaltiden för en intervju. Utformningen av våra frågor var majoriteten hur-frågor och anledningen bakom detta var att vid användningen av varför-frågor kan intervjupersonen enligt Becker (2018) ställa sig i försvarsposition, vilket vi ville undvika. Enligt Miller och Glassner (2016) kan hur- frågor istället ge utförliga och informativa svar.

5.5 Bearbetning och analysmetod

Vår valda analysmetod för att analysera vårt empiriska material är en tematisk analys. Enligt Braun och Clarke (2006) identifieras, analyseras och rapporteras teman vid användningen av tematisk analys. Temana ska ha sin utgångspunkt i det empiriska materialet. Ett tema ska representera en eller flera återkommande aspekter i datamaterialet som ska vara relevanta för den valda forskningsfrågan. Alla teman som identifieras i resultatet ska identifieras med en teoretisk utgångspunkt samt relateras till det uppsatsens syfte och forskningsfrågorna. Tematiseringsprocessen kan sammanfattas i sex olika faser och den första är att lära känna sitt empiriska material. Ofta använda begrepp ska även hittas sammanställas. Teman ska sedan representera de valde begreppen som har valts ut. Slutligen ska dessa teman definieras och namnges samt producera en slutprodukt, vilket sker med hjälp av det empiriska materialet som ska ge en förklaring på olika teman.

Direkt efter intervjuerna började vi transkribera med anledning att ha intervjuerna färskt i minnet, vilket Svensson och Ahrne (2015) rekommenderar. Vi valde att dela upp så att vi transkriberade fyra intervjuer var och det gjordes på enskilt håll i ett

delat dokument. Vi skrev ut intervjuerna ordagrant. Vi valde också att båda skulle spela in alla intervjuer ifall någon av våra inspelningar inte skulle fungera vid transkriberingen. När vi gjorde detta uppfyllde vi den första fasen eftersom vi lärde känna vårt material. Fas två uppfylldes också då vi markerade viktiga citat och viktiga ämnen som anhöriga, självbestämmande och handlingsutrymme. I den tredje och fjärde fasen fick vi genom vårt material igen för att se att allt var relevant för studiens syfte och frågeställningar Vi kategoriserade även våra teman i olika grupper. I femte och sjätte fasen satte vi våra rubriker och producerade en slutprodukt.

5.6 Uppsatsens kvalité

Bryman (2011) nämner i sin bok att för att kunna bedöma en forsknings kvalité används begreppet tillförlitlighet. I begreppet tillförlitlighet ingår fyra delkriterier.

Det första delkriteriet är trovärdigheten. För att den här studien ska vara trovärdig har vi beaktat olika regler och krav som vårt universitet har satt upp samt forskningsetiska regler från Vetenskapsrådet (2002). Vi har däremot inte rapporterat våra resultat till deltagarna på grund av tidsbrist. Detta kan ses som en svaghet som minskar vår studies trovärdighet. Däremot har vi erbjudit att skicka ut den färdiga uppsatsens till alla deltagare och alla deltagare har informerats om deras möjlighet att ändra/ ångra något eller helt avbryta sin medverkan i studien.

Det andra delkriteriet som är överförbarhet och för att stärka överförbarheten i den här studien har vi gett en transparant metodbeskrivning. Pålitlighet är det tredje kriteriet och för att denna studie ska bli pålitlig har vi noggrant bearbetat studiens olika delar. Vi har också beskrivit vår arbetsprocess för att läsaren ska få en bild av vår process vilket också bidrar till studiens pålitlighet. När det gäller granskning av andra forskare har vi under forskningsprocessen gång deltagit i både planering och grupphandledning där både handledare och studenter har deltagit. Vid båda tillfällena har vi fått läsa varandras texter, vilket har gjort att vi har kunnat lära oss av varandra och kunnat ge varandra både positiv och negativ feedback. Det slutliga kriteriet är möjligheten att styrka och konfirmera. En av oss författare har praktiserat som biståndshandläggare och därför är vi medvetna om att vi gick in i denna studie

med förförståelse. Den andra författaren har ingen erfarenhet av biståndshandläggning utan endast erfarenhet från äldreomsorgen, vilket gör att vi kompletterar varandra. Exempelvis valde vi att författaren utan erfarenhet inom biståndshandläggning ställde frågorna kring just detta under intervjun. Vi båda har dock eftersträvat under hela forskningsprocessen att göra vårt yttersta att hålla våra personliga värderingar borta genom att försöka göra objektiva värderingar för att inte påverka vår studie.

5.7 Forskningsetiska principer

När det gäller forskningsetik är sekretess, tystnadsplikt, anonymitet och konfidentialitet fyra viktiga begrepp (Vetenskapsrådet 2017). Detta innebär att även om intervjupersonerna tar faktiska exempel kommer vi avidentifiera nämnda personer och vi kommer heller inte ange namn eller arbetsplats för intervjupersonerna. Enligt vetenskapsrådet (2002) finns det fyra stycken huvudkrav som ska följas i forskningen. Informationskravet handlar om att alla forskare i sin studie ska beskriva syftet med studien och vilken betydelse deras deltagande har.

Uppgiftslämnare ska också informeras att deras deltagande är frivilligt och de har möjlighet att avbryta sin medverkan när de vill. Vi har uppfyllt informationskravet genom att vi skickade ut ett informationsbrev till våra intervjupersoner. I informationsbrevet stod studiens syfte, hur intervjuerna skulle genomföras och information om att deras deltagande var frivilligt och de hade möjlighet att avbryta sin medverkan utan några konsekvenser.

Det andra huvudkravet är samtyckeskravet och det innebär att forskaren ska få bekräftat samtycke från alla deltagare i studien och uppgiftslämnare ska även själva få möjlighet att bestämma villkor för intervjutillfället (Vetenskapsrådet 2002). Vi har uppfyllt samtyckeskravet genom att skicka ut en samtyckesblankett till samtliga deltagare. Våra intervjupersoner fick även själva välja tid och dag för intervju som passade deras schema.

Det tredje huvudkravet är konfidentialitetskravet som innebär att inte sprida uppgifter som var givna i förtroende och det bildar därför ett skydd som gör att

obehöriga inte kan ta del av insamlade uppgifter. Informationen ska även redovisas så att intervjupersonerna inte kan identifieras (Vetenskapsrådet 2002). Vi har uppfyllt konfidentialitetskravet genom att vi har förvarat intervjumaterialet så att inga obehöriga kan komma åt det. När studien är examinerad kommer vi radera allt material. Vi har även valt att inte använda intervjupersonernas namn eller inom vilken kommun de arbetar med anledning att de inte ska kunna identifieras.

Nyttjandekravet innebär att den information och data som är insamlad endast ska användas för forskningen (Vetenskapsrådet 2002). Vi har uppfyllt nyttjandekravet genom att vi enbart använt den information som framkommit i intervjuerna till vår studie. Våra intervjupersoner har även informerats om detta både muntligt och genom informationsbrevet.

5.8 Metoddiskussion

Vår ursprungliga idé med vår uppsats var att det skulle vara en jämförande studie mellan två olika kommuner. Med anledning av att vi inte fick tillräckligt många svarande intervjupersoner från de tänkta kommunerna för att överensstämma kravet för uppsatsen valde vi att tänka om och skickade ut förfrågningar även till andra kommuner. Vår studie kom inkludera fyra kommuner med 1-3 intervjupersoner i vardera kommun, istället för två kommuner med fyra intervjupersoner i vaddera som var den ursprungliga tanken. Att det är mellan 1-3 intervjupersoner för vardera kommun kan ses som en svaghet för vår studie då det kan anses ge en för otillräcklig och ensidigt representation för biståndshandläggningen inom den kommunen, något som är viktigt att ha i beaktning för vår uppsats. Att ha 4 intervjupersoner för två kommuner hade troligtvis gett en bättre representation, men som nämnt gick det inte att fullfölja.

Vid användningen av vinjtettmetoden valde vi att använda oss av ett typiskt fall för att skapa igenkänningsfaktor för våra intervjupersoner. Genom att göra så ökade chansen att de skulle ge ett trovärdigt svar på hur det faktiskt hade hanterat ett sådant ärende. En nackdel som vi upplevde med fallet var att vi själva inte har tillräckligt med kunskap kring ämnet, vilket gör att vi kan ha missat viktiga aspekter

som hade kunnat utveckla det fiktiva fallet ytterligare. Intervjuerna genomfördes även via datorprogrammet Microsoft Teams och vi upplevde metoden hade varit lättare att genomföra fysiskt. På grund av internetstörningar och lättare för intervjupersonerna att ständigt kunnat titta tillbaka på fallet vid behov.

Enligt Bryman (2011) finns det olika kvalitetskriterier och en av dessa är överförbarhet som handlar om i vilken utsträckning det går att överföra studiens resultat till en annan miljö. Ifall studien skulle genomföras igen kan resultatet komma att bli ett annat, då vi endast intervjuade åtta stycken biståndshandläggare och det är inte säkert att deras erfarenhet och uppfattningar täcker allas upplevelser.

Andra kvalitetskriterier som Bryman (2011) nämner är pålitlighet, trovärdighet och möjlighet att styrka och konfirmera anser vi uppfyllda vilket nämns under rubrik 5.6 uppsatsens kvalité.

5.9 Arbetsfördelning

Vi började med att gå igenom tidigare forskning för att se vad som fanns kring vårt valda ämne. Under tiden pratade vi ständigt i telefon för att kunna diskutera och ställa frågor till varandra. I bakgrunds-, teori-, och metodkapitlet har vi skrivit tillsammans och därför blir det svårt att urskilja vem som exakt skrivit vad.

Intervjuerna genomförde vi tillsammans och transkriberingen delade vi upp så att vi transkriberade fyra intervjuer var. Vi tittade även på hur långa varje intervju var och försökte dela upp det så rättvist som möjligt. Anledningen till att vi valde att dela upp transkribering var för att spara tid och att vi alltid jobbar på varsitt håll med telefonkontakt på grund av Covid-19. Däremot har vi tillsammans granskat och analyserat intervjuerna. Vi har under processen ständigt fört en diskussion kring studiens olika delar och alltid läst igenom det den andra har skrivit för att tydligt få en helhetsbild över texten och bibehålla den röda tråden. Språk och struktur är ytterligare en del där vi har hjälpts åt. Med grund i detta kan vi konstatera att båda författarna står bakom alla delar av studien.

6.0 Resultat och analys

I detta avsnitt kommer både resultat och analys presenteras. Material som är insamlat via intervjuer analyseras med hjälp av teori och tidigare forskning. Vi kommer benämna de olika kommunerna med bokstäverna A-D och intervjupersonerna från varje kommun benämns med siffrorna 1-3.

6.1 Jämförelse mellan olika kommuner

Detta kapitel syftar till att jämföra biståndshandläggning relaterat till personer med en demenssjukdom i de olika kommunerna. Jämförelserna kommer beröra ämnen som kommunens organisation, upplevt handlingsutrymme, hur biståndshandläggare ser på och möjliggör självbestämmande samt fokusera på biståndshandläggarnas kunskap och etik.

6.1.1 Organisationens utformning

Samtliga intervjupersoner i denna studie uppger att de finner stödet från kollegorna som väldigt viktigt och att de upplever kollegorna utgöra ett stort stöd i komplicerade ärenden och för beslutsfattande. De svarande har haft lite olika upplevelser om stödet från sina chefer, biståndshandläggare i vissa kommuner uppger att de är väldigt nöjda med stödet medan andra ser brister och utvecklingsmöjligheter. Ett gemensamt drag hos handläggarna är att de i första hand tenderar att diskutera sina svar med sina kollegor. Nedan följer ett exempel på detta.

Ja kan gå till henne [chefen] absolut, jag kan gå till henne det är inga problem så och försöka resonera. Om samtalet och det blir något bra stöd eller så det vet jag inte riktigt. När det gäller ärenden så lyfter vi oftast det i gruppen och hon är med. Det är inte så ofta man tar det direkt med chefen kring ärenden och bedömningen och så. Vi är nog vana att jobba så och att chefen är delaktig givetvis, men sen kan det vara ärenden där kanske man blir ifrågasatt eller där man blir inte hotad, men ja ni vet man får jaha nu då får du stå för det beslutet, då är du ansvarig för min mamma om det händer något eller så där. Då kan man gå till chefen och