Psykologexamensuppsats
Kan man vara nöjd med sin prokrastinering?
En studie av aktiva prokrastinerares tillfredsställelse med sin studieprocess
Författare: Tomas Tidman, Rasmus Fogelmark
Handledare: Roger Carlsson Termin: VT19
Ämne: Psykologi Nivå: Masteruppsats
Sammanfattning
Denna studie undersökte aktiv prokrastinering och tillfredsställelse med studieprocess.
Prokrastinering kan definieras som ett uppskjutande av arbetsuppgifter med negativa konsekvenser som följd. Till skillnad från traditionell prokrastinering är aktiv
prokrastinering adaptiv till sin natur och förknippad med fördelaktiga personliga egenskaper och konsekvenser, vilket lett till att kritiker inte anser att det kan kallas för prokrastinering. Syftet med studien var att undersöka aktiva prokrastinerares
tillfredsställelse med sin studieprocess i syfte att nyansera bilden av aktiv
prokrastinering samt att utröna huruvida aktiv prokrastinering går att definiera som en form av prokrastinering. Data samlades in genom självskattningsformulär som delades ut till studenter på Linnéuniversitetet. Grupperna aktiva, passiva och ickeprokrastinerare jämfördes på variabeln tillfredsställelse med studieprocess och korrelationer gjordes.
Signifikanta skillnader mellan alla grupper hittades, där ickeprokrastinerare var mest tillfredsställda, och passiva prokrastinerare minst tillfredsställda. Resultatet indikerar att aktiva prokrastinerare upplever negativa aspekter av sitt beteende, trots dess adaptiva natur. Självskattningsformuläret för aktiv prokrastinering utvärderas och implikationer av studien diskuteras.
Nyckelord: Aktiv prokrastinering, passiv prokrastinering, tillfredsställelse med studieprocess, delay
Abstract
This study examined active procrastination in relation to satisfaction with the studying process. Procrastination can be defined as a delay of tasks that lead to negative
consequences for the individual. In contrast to traditional procrastination, active procrastination is adaptive in nature and associated with positive characteristics and consequences, which has spawned criticism that active procrastination cannot properly be defined as procrastination. The purpose of this study was to examine active
procrastinator’s satisfaction with their studying process in order to nuance the view of active procrastination as well as determining whether active procrastination can be defined as a form of procrastination. Data was collected through self-report
questionnaires distributed to students at Linnaeus University. The groups active, passive and non-procrastinators were compared on the variable satisfaction with the studying process, and correlations were made. All groups were statistically different, with non- procrastinators being the most satisfied and passive procrastinators the least satisfied.
The results indicate that active procrastinators experience negative aspects of their behaviour, despite its adaptive nature. The measure of active procrastination is evaluated and implications of the present study are discussed.
Keywords: Active procrastination, passive procrastination, satisfaction with the studying process, delay
Tack
Stort tack till vår handledare Roger Carlsson som varit till stor hjälp genom hela arbetet, inte minst genom att hjälpa oss förfina vår idé, ge oss självförtroende och bolla tankar. Vi vill även tacka all personal på Linnéuniversitetet och studiens deltagare som ansträngt sig att hjälpa oss att få in vår data. Slutligen vill vi tacka er som översatte NAPS, samt Andrejs Ozolins som tog sin tid att svara på våra frågor om statistik.
Innehåll
Bakgrund _____________________________________________________________ 5 Prokrastinering ______________________________________________________ 5 Alternativa modeller av prokrastinering ___________________________________ 6 Aktiv prokrastinering _________________________________________________ 7 Kritik mot teorin om aktiv prokrastinering_________________________________ 9 Subjektiva upplevelser av prokrastinering ________________________________ 10 Syfte _____________________________________________________________ 11 Metod _______________________________________________________________ 12 Deltagare __________________________________________________________ 12 Instrument _________________________________________________________ 12 Aktiv prokrastinering ______________________________________________ 13 Irrationell prokrastinering ___________________________________________ 13 Tillfredsställelse med studieprocess ___________________________________ 14 Procedur __________________________________________________________ 15 Dataanalys ________________________________________________________ 15 Etik ______________________________________________________________ 16 Resultat ______________________________________________________________ 17 Diskussion ___________________________________________________________ 20 Metoddiskussion ____________________________________________________ 22 Begränsningar ______________________________________________________ 23 Framtida forskning __________________________________________________ 25 Slutsatser __________________________________________________________ 26 Referenser ____________________________________________________________ 27 Bilagor ______________________________________________________________ 31 Bilaga I ___________________________________________________________ 31 Bilaga II __________________________________________________________ 32 Bilaga III __________________________________________________________ 33
5 Bakgrund Prokrastinering
Ordet prokrastinering kommer enligt Svenska Akademiens ordbok av latinets procrastinare, där prefixet “pro” betyder framåt eller för, och “crastinus” betyder hörande till morgondagen (Prokrastinering, 1954). Prokrastinering innebär att någonting skjuts upp till ett senare tillfälle, oftast en arbetsuppgift eller annan syssla. Den exakta definitionen av begreppet varierar mellan forskare, och Steel (2007) påpekar att det skulle kunna sägas finnas lika många definitioner av prokrastinering som det finns forskare som undersöker det. Van Eerde (2003) definierar prokrastinering som ett uppskjutande av arbetsuppgifter vilket underminerar kvalitén på prestationen.
Prokrastinering kan även ses som en irrationell fördröjning av arbetsuppgifter (Steel, 2010), som sker avsiktligt trots en förväntan om att fördröjningen kommer att leda till negativa konsekvenser (Steel, 2007). I linje med denna definition har prokrastinering beskrivits som en sviktande självreglering (Steel, 2007) där kortsiktiga fördelar väljs framför långsiktiga vinster (Tice & Baumeister, 1997).
Prokrastinering är vanligt förekommande bland studenter, med varierande prevalenser mellan olika studier. Steel (2007) menar att 80-95% av en
studentpopulation prokrastinerar. Vidare prokrastinerar cirka 50% av amerikanska collegestudenter på ett konsekvent och problematiskt sätt (Steel, 2007; Cao, 2012), och McCown och Roberts (1994), (refererad i Ferrari, Johnson & McCown, 1995) fann att 19 % av förstaårsstudenter, 22% av andraårsstudenter, 27% av tredjeårsstudenter och 31% av fjärdeårsstudenter upplevde att prokrastinering var en stor källa till stress. Unga människor har visats prokrastinera mer än äldre (Steel, 2007; van Eerde, 2003).
Forskning som gjorts på effekterna av prokrastinering visar på att beteendet är förenat med ett flertal negativa konsekvenser. Prokrastinering har visat sig korrelera negativt med studieprestation, enligt en stor metastudie av 33 prokrastineringsstudier (Kim & Seo, 2015). Prokrastinering har också visats vara kopplat till lägre lön, kortare
anställningar och en högre sannolikhet att vara arbetslös eller att jobba mindre än heltid (Nguyen, Steel & Ferrari, 2013). Enligt Steel och Ferrari (2012) har prokrastinering även visats ha negativ påverkan på människors benägenhet att uppsöka vård vid sjukdom samt att börja pensionsspara i tid. Prokrastinering har också visats relatera negativt med psykiskt välmående och positivt med stress (Sirois & Tosti, 2012;
Habelrih & Hicks, 2015). Tice och Baumeister (1997) fann att prokrastinering korrelerade negativt med resultatet på prov och inlämningar, dock korrelerade prokrastinering negativt med stress och rapportering av negativa symtom, vilket indikerar att de som prokrastinerar mådde bättre på kort sikt. Vid en uppföljning av samma sample visade Tice och Baumeisters (1997) resultat på att de som
prokrastinerade upplevde mer stress och rapporterade mer negativa symtom än ickeprokrastinerare vid terminens slut.
Enligt Rozental et al. (2018) kan prokrastinering i vissa fall bli så problematiskt att psykologisk behandling är befogat. Deras metastudie över randomiserade
kontrollstudier på behandling mot prokrastinering visade på små effekter för
psykologisk behandling mot prokrastinering. KBT visades ha störst effekt, men mer forskning behövs på området.
Alternativa modeller av prokrastinering
Ett flertal studier kring prokrastinering har delat upp deltagarna i två grupper:
ickeprokrastinerare och prokrastinerare, där prokrastinering har setts som ett självhandikappande beteende med ett flertal negativa konsekvenser (Chu & Choi, 2005). Begreppet har breddats de senaste årtiondena och nya sätt att se på
prokrastinering har utvecklats men även försvårat definieringen av prokrastinering (Corkin, Yu & Lindt, 2011). Denna breddning har i huvudsak bestått av att differentiera gruppen prokrastinerare och det finns fortfarande ingen allmänt accepterad definition av prokrastinering som inbegriper de nya sätten att differentiera begreppet på (Gendron, 2011). Exempel på sådana uppdelningar av prokrastinerare är “adaptiva eller
maladaptiva, funktionella eller dysfunktionella, pessimistiska eller optimistiska, och aktiva eller passiva” (Gendron, 2011, p. 4, vår översättning). En annan dikotomi, introducerad av Ferrari (1992), delar upp prokrastinering i typerna arousal och avoidance. Prokrastinering av arousal-typ, eller aktiveringstyp, innebär att personen prokrastinerar som en form av stimulerande spänningssökande genom att vara ute i sista
minuten medan avoidance-typ, eller undvikande prokrastinering, görs i avsikt att fly uppgiftens upplevda obehag eller riskerna för personligt misslyckande (Ferrari, 2012).
Denna syn på prokrastinering som en typ av undvikande går i linje med Sirois & Tostis (2012) beskrivning av prokrastinering som en kortsiktig lättnad ifrån stress som i längden leder till mer stress när uppgiften förblir ogjord, vilket kan utvecklas till en ond cirkel där den upplevda stressen ger upphov till än mer prokrastinering.
I de här typerna av dikotomier finns det generellt sett en grupp prokrastinerare som lider av sitt beteende då det ger negativa konsekvenser, och en annan grupp som trots sitt uppskjutandebeteende inte får sämre utfall eller mer lidande än de som inte prokrastinerar (Chu & Choi, 2005; Gendron, 2011).
Haghbin (2015) ger en annan syn på hur uppskjutandebeteende kan undersökas och förstås genom begreppet delay. Det finns enligt denna teori olika former av
uppskjutande, såsom hedonistic delay eller purposeful delay (ungefär hedonistisk respektive meningsfull fördröjning) där den förra innebär att uppskjutandet trots
negativa externa konsekvenser inte leder till negativa inre konsekvenser, och den senare innebär att uppskjutandet inte har negativa konsekvenser utan är helt avsiktlig och adaptiv. Enligt Haghbin kan ett uppskjutande kallas för prokrastinering om det enbart innebär negativa konsekvenser, och bör annars kallas för delay.
Aktiv prokrastinering
En ledande teori om adaptiv prokrastinering är Chu och Chois (2005) teori om aktiv prokrastinering. Chu och Choi (2005) delar upp prokrastinerare i två grupper:
aktiva och passiva. De passiva prokrastinerarna passar in i den traditionella
beskrivningen av dysfunktionell prokrastinering. De har svårt att bli klara med uppgifter i tid och skjuter upp arbetsuppgifter av flera anledningar, däribland på grund av
sviktande självregleringsförmåga. Aktiva prokrastinerare däremot, skjuter avsiktligt upp arbetsuppgifter för att effektivisera sin tidsanvändning och de har inte samma problem med att fatta och följa beslut som är typiskt för passiva prokrastinerare. Aktiva
prokrastinerare tycker om att arbeta under tidspress, och de blir engagerade av utmaningar. Det finns därmed en skillnad mellan grupperna i deras känslomässiga, kognitiva och beteendemässiga hantering av situationer, där Chu och Choi (2005) menar att aktiva prokrastinerare använder problemlösande stresshantering medan
passiva prokrastinerare i högre utsträckning ägnar sig åt undvikande eller emotionsfokuserad stresshantering. Chu och Choi (2005) hävdar att aktiva
prokrastinerare, trots att de prokrastinerar lika mycket som passiva prokrastinerare, är mer lika ickeprokrastinerare sett till prestationer och personliga karaktäristika.
Aktiv prokrastinering består enligt Choi och Moran (2009) av fyra olika domäner:
1. Preferens för press innebär att man eggas av tidspress, och presterar bättre när en uppgift närmar sig deadline. Aktiva prokrastinerares motivation ökar under press, då de gillar känslan av utmaning och externa krav på att slutföra uppgifter i tid
2. Avsiktligt val att prokrastinera innebär att aktiva prokrastinerare kan göra avsiktliga beslut att skjuta upp aktiviteter och ändra sitt schema på kort varsel. Aktiva prokrastinerare behöver inte följa ett visst schema, utan har en flexibel tidsplan för hur arbetsuppgifter ska utföras. Passiva prokrastinerare tar oftast inte något aktivt beslut att skjuta upp någonting, utan driver runt utan en plan för hur målet ska nås. De som inte
prokrastinerar har ofta både en plan och ett schema för hur arbetsuppgifter ska lösas, som de sedan följer.
3. Förmåga att hålla deadlines innebär att arbetsuppgifter slutförs i tid.
Aktiva prokrastinerare klarar av att bedöma hur mycket tid som krävs för en uppgift, och klarar av att aktivera sig och prestera när det väl krävs.
Till skillnad från passiva prokrastinerare, som generellt sett har en
undvikande eller emotionell stresshantering, har aktiva prokrastinerare en mer uppgiftsorienterad stresshantering.
4. Tillfredsställelse med utfall innebär att kvalitén på arbetsuppgifter inte blir lidande på grund av prokrastineringen. Denna domän är till stor del ett resultat av de andra tre, då aktiva prokrastinerare genom att tåla tidspress och att ha en generell plan för hur arbetsuppgiften ska göras och lämna in arbetet i tid når tillfredsställande resultat. (Chu & Choi, 2005;
Choi & Moran, 2009).
Efter utvecklingen av konstruktet aktiv - och passiv prokrastinering har flera andra forskare undersökt hur begreppet relaterar till andra variabler. Chu och Choi’s
(2005) fynd att aktiv prokrastinering korrelerar positivt med psykiskt välbefinnande, till skillnad från passiv prokrastinering, har stärkts (Habelrih & Hicks, 2015; Chowdhury &
Pychyl, 2018). Det finns även ett positivt samband mellan aktiv prokrastinering och self-efficacy (Chu & Choi, 2005; Hensley, 2014; Kim & Seo, 2013; Chowdhury &
Pychyl, 2018; Corkin, Yu & Lindt, 2011). Forskningen kring hur prokrastineringsstilar relaterar till studieresultat ger inga enhetliga resultat. Flera studier, däribland en
metastudie, har funnit samband mellan aktiv prokrastinering och högre studieresultat (Kim & Seo, 2013; Kim & Seo, 2015) samt passiv prokrastinering och lägre
studieresultat (Kim et al., 2016; Chu & Choi, 2005). Det finns dock även forskning som visar att aktiva prokrastinerare får sämre studieresultat än både passiva och
ickeprokrastinerare (Cao, 2012).
Kritik mot teorin om aktiv prokrastinering
Begreppet aktiv prokrastinering har fått kritik från flera håll (Chowdhury &
Pychyl, 2018; Wessel, Bradley & Hood, 2019; Hensley, 2014), då flera av de
egenskaper som kännetecknar en aktiv prokrastinerare inte passar in i definitionen av prokrastinering som ett självhandikappande beteende med övervägande negativa
konsekvenser (Chowdhury & Pychyl, 2018). Kritiken består i huvudsak av att det anses felaktigt att kalla en adaptiv form av senareläggning av arbete för prokrastinering, då det finns andra begrepp såsom purposeful delay som bättre beskriver detta beteende
(Chowdhury & Pychyl, 2018; Corkin et al., 2011; Haghbin, 2015). Då aktiv
prokrastinering enligt Chu & Choi (2005) inte är kopplat till de negativa konsekvenser som generellt sett ingår i definitioner av prokrastinering, borde det alltså inte beskrivas som prokrastinering. Haghbin (2015) menar att den bredare termen om att skjuta upp beteenden, delay, passar bättre för att beskriva aktiv prokrastinering då både positiva och negativa konsekvenser av uppskjutandet ryms inom denna term, medan det i begreppet prokrastinering bara ryms negativa konsekvenser.
Hensley (2014) fann inget samband mellan aktiv prokrastinering och betyg när man kontrollerade för akademisk förmåga i form av resultat på intagningsprov. Detta kan enligt Hensley (2014) tolkas som att prokrastinering kan fungera som en strategi för att fullfölja uppgifter utan hänsyn till kvalité, men inte som ett sätt att uppnå höga betyg i sig. Vidare fann Wessel et al. (2019) inga samband mellan aktiv prokrastinering och observerad beteendemässig fördröjning i en longitudinell fältstudie. Vad gäller
sambandet mellan aktiv och traditionell prokrastinering har tidigare forskning påvisat olika resultat, med positiva korrelationer (Cao, 2012), negativa korrelationer
(Chowdhury & Pychyl, 2018; Wessel et al., 2019; Hensley, 2014) och obefintliga korrelationer (Chu & Choi, 2005; Choi & Moran, 2009).
Subjektiva upplevelser av prokrastinering
De flesta studier gjorda på aktiv prokrastinering och dess konsekvenser
använder sig av självrapporteringsformulär (Lindt et al., 2014), och de konsekvenser av prokrastineringen som studeras är oftast enkelt kvantifierbara variabler, till exempel studieprestation i form av betyg (Kim et al., 2016; Kim & Seo, 2013; Cao, 2012; Chu &
Choi, 2005, Wessel et al., 2019, Corkin et al., 2011; Hensley, 2014). Ett mindre antal studier har dock tagit en kvalitativ ansats för att undersöka studenters mer subjektiva upplevelser av sin prokrastinering (Hensley, 2016; Schraw, Wadkins & Olafson, 2007;
Lindt et al., 2014). Enligt Lindt et al., (2014) finns ett ytterligare behov av att förstå studenters egna uppfattningar om deras prokrastinering, särskilt i och med utvecklandet av nya kvantitativa prokrastineringsinstrument, såsom Choi och Morans (2009) New Active Procrastination Scale. I en fenomenologisk analys av intervjuer med aktiva prokrastinerare fann Hensley (2016) att aktiva prokrastinerare upplevde sig kunna arbeta effektivt nära inpå deadlines, att de lärt sig att prokrastinering var en gångbar strategi samt att beteendet gav en balans mellan goda studieresultat och ett rikt socialt liv. Invävt i dessa positiva teman fanns dock även negativa upplevelser, såsom känslor av skam, stress när deadlines närmade sig och en uppfattning om att de inte lärde sig materialet så djupt som de hade kunnat om de arbetade på ett annat sätt. Denna dualitet belystes även i en intervjustudie av Schraw et al., (2007), där adaptivt prokrastinerande studenter rapporterade både skam, stress och utmattning, men också känslor av stolthet och självförtroende när en uppgift väl lämnats in samt att prokrastineringen inte
påverkade kvalitén på deras arbete negativt.
Ovanstående fynd pekar på att aktiv prokrastinering, trots sin till synes effektiva och adaptiva natur, kan ha dolda baksidor och kostnader för den som prokrastinerar.
Därför finns det ett behov av ytterligare nyansering av begreppet aktiv prokrastinering i termer av nyttor och kostnader för individen, något som denna studie ämnar bidra till.
Detta gjordes genom användandet av ett kvantitativt mått på subjektiv tillfredsställelse, i syfte att överbrygga fältet mellan kvantitativa och kvalitativa forskningsansatser.
Kvantitativa instrument på subjektiv tillfredsställelse har använts i forskning om
välmående och har fördelen att de ger respondenten frihet att själv avgöra vilka kriterier som skall ingå i sin bedömning, och väga olika domäner mot varandra efter eget tycke (Diener, Emmons, Larsen & Griffin, 1985). Satisfaction With Life Scale, är ett av de mest använda instrumenten på subjektiv tillfredsställelse med livet (Hultell &
Gustavsson, 2008) och har visat sig korrelera med andra mått på psykisk hälsa och subjektivt välmående (Pavot & Diener, 2008). Föreliggande studie hade ambitionen att fånga samma subjektiva dimensioner av tillfredsställelse, men här gällande studenters egna studieprocesser, genom användandet av ett egenkonstruerat instrument baserat på SWLS.
Syfte
Syftet med denna studie var att undersöka aktiv prokrastinerings kostnader och nyttor i syfte att nyansera bilden av aktiv prokrastinering samt att utröna huruvida aktiv prokrastinering går att definiera som en form av prokrastinering. Detta gjordes genom att undersöka hur nöjda aktiva prokrastinerare är med sitt sätt att studera jämfört med passiva prokrastinerare och ickeprokrastinerare. Om aktiva prokrastinerare är lika tillfredsställda med sin studieprocess som ickeprokrastinerare skulle detta stödja kritiken mot teorin om aktiv prokrastinering, som menar att prokrastinering per
definition skall vara irrationell och kopplad till en sviktande självreglering (Chowdhury
& Pychyl, 2018; Steel, 2007; Hensley, 2014). Om aktiva prokrastinerare uttrycker en otillfredsställelse med sin studieprocess skulle det kunna vara en indikation på att beteendet har oupptäckta negativa konsekvenser som inte fångats upp i tidigare
kvantitativ forskning, som endast i låg utsträckning mätt individers egna upplevelser av sin prokrastinering. Studiens forskningsfråga är därför att jämföra de tre grupperna ickeprokrastinerare, aktiva prokrastinerare och passiva prokrastinerare med avseende på tillfredsställelse med studieprocess. Hypotesen är att passiva prokrastinerare är minst tillfredsställda, eftersom den gruppens prokrastinering är mest irrationell och
maladaptiv. Därefter följer aktiva prokrastinerare, som är mer tillfredsställda med sin studieprocess på grund av deras prokrastinerings mer adaptiva natur. Mest
tillfredsställda förmodas ickeprokrastinerare vara, då de saknar alla eventuella negativa sidor av både passiv och aktiv prokrastinering. Detta summeras som följande hypoteser:
1a. Aktiva prokrastinerares tillfredsställelse med sin studieprocess är lägre än ickeprokrastinerares.
1b. Aktiva prokrastinerares tillfredsställelse med sin studieprocess är högre än passiva prokrastinerares.
Vidare förmodas att det förekommer en korrelation mellan nivån av irrationell prokrastinering (IPS) och tillfredsställelse med studieprocessen (TMS-S). Detta mot bakgrund av tidigare forskning som beskriver prokrastinering som ett irrationellt
beteende med negativa konsekvenser för mående och prestationer (Steel, 2007; Sirois &
Tosti, 2012; Tice & Baumeister, 1997), vilket torde visa sig i en lägre tillfredsställelse med studieprocessen. En sådan hypotes formuleras alltså som följande:
2. Det finns en negativ korrelation mellan IPS och TMS-S.
Metod Deltagare
Studiens deltagare valdes genom ett bekvämlighetsurval och bestod av 165 studenter vid Linnéuniversitetet i Växjö. Deltagarnas ålder sträckte sig mellan 19 och 42 med ett genomsnitt på 23,6 år (SD=4,3). Könsfördelningen i urvalet var 55,8% kvinnor (n=92), 43% män (n=71) och 0,6% angivet som “annat” (n=1) . Deltagarna studerade högskoleprogrammen civilekonom (31,5%, n=52), grundlärare F-3 (18,2%, n=30), psykolog (14,5%, n=24), industriell ekonomi (12,7%, n=21), statsvetare (11,5%, n=19), ämneslärare (8,5%, n=14) och maskinteknik (3%, n=5). Deltagarna hade
genomsnittligen studerat 4,3 terminer (SD=1,7) på högskola/universitet. Storleken på urvalet togs fram på basis av Cohen (1992) som anger att en envägs-ANOVA med tre grupper kräver en urvalsstorlek på minst 156 för att få en power av 0,8 med medelstor effektstorlek vid α= .05. Svarsfrekvensen var mycket hög då 99,4% av de tillfrågade gav sitt skriftliga medgivande att vara med i studien.
Instrument
I studien användes tre olika instrument. Två olika mått på prokrastinering användes för att mäta graden av prokrastinering och dela upp deltagarna i tre grupper:
Ickeprokrastinerare, aktiva prokrastinerare och passiva prokrastinerare. Slutligen användes ett mått för att mäta graden av tillfredsställelse med studieprocess.
Aktiv prokrastinering
För att mäta aktiv prokrastinering användes New Active Procrastination Scale (NAPS) (bilaga I) med 16 items utvecklad av Choi och Moran (2009). NAPS har för avsikt att mäta de fyra dimensioner som anses utgöra aktiv prokrastinering;
Tillfredsställelse med utfallet, preferens för press, avsiktligt val att prokrastinera, samt förmåga att hålla deadlines. Varje faktor utgörs av fyra items i instrumentet. I Choi &
Morans (2009) ursprungliga valideringsstudie var reliabiliteten (Cronbach’s α) mellan .70-.83 för de fyra faktorerna och .80 för skalan i sin helhet. Då ingen svensk version av skalan existerar sedan tidigare översattes skalan från engelska till svenska av författarna av den föreliggande studien, varefter tre personer fick översätta den svenska versionen tillbaka till engelska i en återöversättningsprocess, samt ge feedback på ordval och formuleringar. Samtliga återöversättare var studenter vid psykologprogrammet på Linnéuniversitetet eller psykologer med adekvata kunskaper i engelska. Efter feedback från återöversättarna gjordes mindre justeringar av översättningen. NAPS består av 16 påståenden (exempel: “För att använda min tid mer effektivt, senarelägger jag avsiktligt vissa uppgifter”, “Det är en plåga för mig att arbeta under kommande deadlines (R)”) som besvaras utifrån en Likertskala från 1 (=“Håller inte alls med”) till 7 (=“Håller fullständigt med”). Höga scores indikerar en hög grad av aktiv prokrastinering.
Cronbach’s α för skalan var .77 i det aktuella urvalet. Faktoranalys stödde antagandet om items gruppering i fyra faktorer, dock hade item 1 högst faktorladdning på faktor 2 (Preferens för press) istället för på faktor 1 (Tillfredsställelse med utfallet), i motsats till Choi & Morans (2009) resultat.
Irrationell prokrastinering
Irrationell prokrastinering mättes genom Irrational Procrastination Scale (IPS) utvecklad av Steel (2010), i svensk översättning av Rozental et al. (2014). IPS skapades genom en metaanalys av en stor mängd självrapporteringsformulär för prokrastinering där de items med högst faktorladdningar för den förmodade faktorn dysfunctional delay, eller dysfunktionell fördröjning, valdes ut till en ny skala; Pure Procrastination Scale
(PPS). IPS är en kortare version av PPS som korrelerar högt (.96) med PPS och de två anses därför vara parallella instrument. (Steel, 2010). Rozental et al. (2014)
rapporterade en adekvat intern konsistens på α=.76 för den svenska versionen av IPS.
IPS består av nio påståenden (exempel: “När dagen är slut upplever jag att jag hade kunnat utnyttja min tid bättre”) som besvaras utifrån en Likertskala från 1 till 5. Höga scores indikerar en hög grad av prokrastinering. Cronbach’s α för denna skala var .88 i det aktuella urvalet.
Tillfredsställelse med studieprocess
För att mäta tillfredsställelse med studieprocess användes en egenutvecklad version av svenska Satisfaction With Life Scale (SWLS) som modifierades av författarna för att mäta tillfredsställelse med studieprocess (bilaga II). SWLS, som utvecklats av Diener et al. (1985), är ett av de mest frekvent använda måtten på
subjektiv tillfredsställelse med livet och består av fem påståenden som besvaras på en 7- gradig Likertskala (Hultell & Gustavsson, 2008). Modifieringen av SWLS bestod i att formulera om påståendena från att handla om “livet” till att handla om “studieprocess”
(exempel: “Det mesta i mitt liv är nära mitt ideal” översattes till ”Det mesta i min studieprocess är nära mitt ideal”). Formuläret inleddes med följande instruktion till respondenten: “Nedan följer sju påståenden som rör din studieprocess. Med
studieprocess menas förloppet mellan att du tilldelas en uppgift och att du lämnar in den, inklusive planering, pauser och arbete med uppgiften”. För att skalan skulle lyckas täcka in prokrastinering enligt den teoretiska definitionen som “en frivillig fördröjning av en handling trots förväntan om negativa konsekvenser av fördröjningen” (Steel, 2007, s. 66, min översättning) utökades instrumentet med två påståenden som
formulerades av studiens författare och som löd “Min studieprocess innebär negativa konsekvenser för mitt mående (R)” respektive “Min studieprocess innebär negativa konsekvenser för mina studieresultat (R)”. Faktoranalys visade att dessa två items tillhörde samma faktor som det övriga formuläret och hade faktorladdningarna .65 för påstående 1 och .79 för påstående 2. Detta indikerar att dessa två items mäter ett konstrukt inom samma dimension som det övriga formuläret. Cronbach’s α för skalan i sin helhet var .88. Höga scores på detta instrument indikerar en hög tillfredsställelse med sin studieprocess. Detta instrument kommer hädanefter refereras till som
Tillfredsställelse med studieprocess, självskattning (TMS-S).
Procedur
Data samlades in genom enkäter som delats ut till studenter i klassrum i
samband med föreläsningar och lektioner vid Linnéuniversitetet i Växjö. Detta gjordes i överenskommelse med kursansvarig för respektive föreläsning. Författarna valde ut kursansvariga på olika typer av högskoleprogram och kontaktade dem på förhand genom ett standardiserat e-mail med information om studien och en förfrågan om deltagande. De kursansvariga delgavs önskemål om att välja klasser som läst minst fyra terminer. Vid tillfället för enkätutdelningen fick studenterna en muntlig introduktion till studiens ämne och akademiska sammanhang, enkätens ungefärliga tidsåtgång,
deltagandets frivillighet och konfidentialitet. Ett informationsbrev (bilaga III) bifogat enkäten innehöll all relevant information om studiens syfte och etiska aspekter av deltagandet. Deltagarna ombads att läsa igenom informationsbrevet och bekräfta sitt medgivande att delta och att svaren används konfidentiellt, genom att markera med ett kryss. Enkäterna fylldes i antingen i klassrummet med hela klassen samlad eller när studenterna arbetade i smågrupper. Författarna delade ut och samlade in enkäterna personligen.
Dataanalys
Analys av datan inleddes med att inverterade items omkodades så att låga scores blev höga och vice versa. Deltagarnas medelvärde och median för samtliga skalor räknades ut. På ett fåtal enkäter saknades ett svar på någon av frågorna, vilket då ersattes av medelvärdet på respektive deltagares skala. I enlighet med Caos (2012) metod delades grupperna in på basis av medianvärden på IPS och NAPS, där deltagare vars IPS-resultat var under medianen klassificerades som ickeprokrastinerare, och resterande deltagare grupperades mellan aktiva och passiva prokrastinerare på basis av NAPS medianvärde. Därefter testades variablerna för normalitet, för att avgöra vilka statistiska tester som skulle användas. De tre variablerna aktiv prokrastinering (NAPS), irrationell prokrastinering (IPS) och tillfredsställelse med studieprocess (TMS-S), samt två av faktorerna på NAPS (preferens för press och avsiktligt val att prokrastinera) var normalfördelade på hela urvalet. NAPS var dock heterogent varierad enligt Levenes test. Två faktorer av NAPS (tillfredsställelse med utfall och förmåga att hålla
deadlines) uppfyllde inte antagandena för normalitet. Undersökning av skillnader mellan grupper genomfördes med variansanalys (envägs-ANOVA) och Kruskal-Wallis test, och för undersökning av multipla post-hoc jämförelser användes Bonferronis procedur. Undersökning av korrelationer genomfördes med Pearson’s r och Spearman’s rho. I alla analyser antogs en tvåsidig fördelning, med ett alfavärde p < 0,05.
Etik
I samband med studien gjordes etiska överväganden rörande deltagarnas
integritet och potentiella negativa konsekvenser för dem. För att säkerställa deltagarnas integritet genomfördes studien helt konfidentiellt, där deltagarnas personliga
information begränsades till kön, ålder, utbildning och antal terminer studerade.
Resultaten redovisades på gruppnivå varför enskilda deltagares svar inte gick att urskilja. Enkätmaterial förvarades i ett låst skåp i ett journalrum som krävde särskild behörighet. Försättsbladet till enkäten bestod av ett informationsbrev (bilaga III) med information om att deltagandet var frivilligt, den konfidentiella hanteringen av alla svar samt studiens syfte, akademiska sammanhang och vad resultaten kommer att användas till. Informationsbrevet innehöll kontaktuppgifter till författarna i det fallet att någon deltagare skulle ha frågor i efterhand. Vad gäller eventuella negativa konsekvenser av deltagandet bedömdes frågorna i enkäten inte vara av integritetskränkande eller alltför privat natur, samt inte kräva en större ansträngning av deltagarna än vad som kan anses rimligt.
Författarna hade ingen personlig relation till deltagarna, med undantag för klasser där det fanns individer som var bekanta med författarna. Mot bakgrund av konfidentialiteten och frivilligt deltagande bedömdes inverkan från eventuella
personliga relationer till författarna vara försumbar. Återöversättningen av NAPS (Choi
& Moran, 2009) gjordes av psykologstudenter och psykologer som valdes ut genom ett bekvämlighetsurval. Dessa individer hade personliga relationer med författarna, men detta bedömdes inte påverka kvalitén på deras översättningar. Översättarna fick information om hela studien och ingick inte i enkätstudien, resultatet av deras översättning behandlades konfidentiellt.
Vid projektets början skickades en etikansökan till Etikkommitén Sydost för ett rådgivande yttrande. Etikkommittén återkom 2019-02-06 med synpunkter främst
gällande hur deltagandets frivillighet kommuniceras till deltagarna samt utformningen av den skriftliga informationen i informationsbrevet (bilaga III), vilka beaktades i den slutgiltiga utformningen av informationsbrevet.
Författarnas sammantagna bedömning var att nyttan med studien övervägde eventuella risker.
Resultat
Resultaten av studien, som undersökte tillfredsställelse med studieprocess hos studenter beroende på hur de prokrastinerade, beskrivs nedan. Pearson’s r korrelationer genomfördes mellan IPS och TMS-S. Resultaten visade att det fanns en stark negativ korrelation mellan IPS och TMS-S (r = -.76, p < 0.01). Detta ger stöd åt hypotes 2, som postulerade att det finns ett negativt samband mellan IPS och TMS-S, och betyder att
Tabell 1. Bivariata korrelationer av NAPS och dess subfaktorer samt IPS och TMS-S.
Variabel 1 2 3 4 5 6 7
1. NAPS -
2. Tillfredsställelse med utfallet 1
.592** -
3. Preferens för press .808** .412** - 4. Avsiktligt val att
prokrastinera
.504** .286** .133 -
5. Förmåga att hålla dealines 1
.347** -.115 .278** -.307** -
6. IPS -.324** .198* -.314** .201** -.708** -
7. TMS-S .394** -.108 .338** -.035 .613** -.756** -
Medelvärde 4,16 3,01 4,17 3,60 5,53 2,93 4,34
SD .79 1,23 1,30 1,41 1,26 .74 1,12
NAPS: New Active Procrastination Scale. IPS: Irrational Procrastination Scale. TMS-S:
Tillfredsställelse Med Studieprocess Självskattning.
*= p < 0,05 **= p < 0,01
1= korrelation utförd med Spearmans rho
konstrukten till stor del förklarar samma sak. Resultaten redovisas i tabell 1.
För att kunna genomföra en envägs-ANOVA och testa hypotes 1a och 1b delades samtliga deltagare in i de tre grupper som beskrivits ovan: ickeprokrastinerare, passiva prokrastinerare samt aktiva prokrastinerare. Indelningen gjordes med samma procedur som användes av Chu och Choi (2005), Cao (2012) och Lindt et al. (2014), och bestod av en tvåstegsprocess. Först skiljdes grupperna prokrastinerare och
ickeprokrastinerare åt, vilket gjordes genom att dela upp deltagarna i respektive grupp genom att använda medianen på IPS för hela urvalet, som var 2,89. De som hade ett resultat på IPS som var 2,89 eller högre delades in i gruppen prokrastinerare, och de som hade ett lägre värde delades in i gruppen ickeprokrastinerare. Av de 165 deltagarna klassificerades 81 som ickeprokrastinerare och 84 som prokrastinerare. Därefter delades gruppen prokrastinerare in i två grupper, aktiva och passiva prokrastinerare. Medianen för NAPS för gruppen prokrastinerare var 3,97, och de som hade ett resultat som var under detta värde klassificerades som passiva prokrastinerare, och de som hade ett högre värde klassificerades som aktiva prokrastinerare. Av 84 prokrastinerare
klassificerades 42 som passiva och 42 som aktiva prokrastinerare. Medianen användes i denna studie som cut off då det inte fanns några vedertagna cut off-värden för de aktuella instrumenten. Författarna av denna studie valde därför att liksom Cao (2012) använda medianen, i replikeringssyfte. Chu och Choi (2005) och Lindt et al. (2014) har gjort på ett liknande sätt, men använde medelvärde eller bestämda värden på skalan som cut off.
Tabell 2 visar resultatet av den envägs-ANOVA som gjordes mellan grupperna.
Som väntat fanns det en signifikant skillnad i tillfredsställelse med studieprocess mellan grupperna (F(2, 162) = 65,83, p < 0,01; η² = .45). Därefter kontrollerades
mellangruppseffekter post hoc (Bonferroni). Resultaten visade på att aktiva
prokrastinerare hade en signifikant lägre tillfredsställelse med studieprocess (M = 3,95, SD = .877) än ickeprokrastinerare (M = 5,07, SD = .797), samt ett signifikant högre värde än passiva prokrastinerare (M = 3,34, SD = .872). Detta resultat gav stöd åt hypotes 1a och 1b.
Tabell 2. Medelvärde, standardavvikelse samt resultat av envägs-ANOVA och Kruskal-Wallis Post hoc PP>AP>IP IP>AP>PP IP=AP>PP AP>IP=PP IP=AP>PP AP>IP=PP IP>AP>PP
η² .70 .45 - - .25 .13 -
p .00 .00 .00 .00 .00 .00 .00
Statistik 186,192 65,832 66,641 19,381 27,402 12,302 73,961
Total (n=42) M SD .74 1,12 .79 1,23 1,30 1,41 1,26
2,93 4,34 4,16 3,01 4,17 3,60 5,53
Aktiva Prokrastinerare (n=42) M SD .41 .88 .48 1,09 1,02 1,30 .88
3,33 3,95 4,60 3,69 4,60 4,48 5,43
Passiva prokrastinerare (n=42) M SD .47 .87 .43 1,16 .98 1,21 1,35
3,70 3,34 3,37 2,73 3,06 3,39 4,21
Icke- prokrastinerare (n=81) M SD .37 .80 .78 1,23 1,25 1,40 .67
2,32 5,07 4,34 2,81 4,53 3,27 6,26
Irrationell prokrastinering Tillfredsställelse med studieprocess Aktiv prokrastinering Tillfredsställelse med utfallet Preferens för press Avsiktligt val att prokrastinera Förmåga att hålla deadlines 1 = Chi Square från Kruskal-Wallis 2 = F från envägs-ANOVA PP = Passiva prokrastinerare AP= Aktiva prokrastinerare IP= Ickeprokrastinerare Samtliga analyser har df=(2, 162)
Diskussion
Resultatet av studien gav stöd för samtliga hypoteser. Studenters
tillfredsställelse med sin studieprocess korrelerade starkt med irrationell prokrastinering, och skiljde sig beroende på hur de prokrastinerade. Det fanns signifikanta skillnader mellan samtliga grupper. De mest tillfredsställda var ickeprokrastinerare, följt av aktiva prokrastinerare och därefter passiva prokrastinerare. Detta ger visst stöd till Chu och Chois (2005) teori om att aktiva prokrastinerare klarar av sina studier på ett bättre sätt än passiva prokrastinerare. Resultatet i den föreliggande studien bör dock tolkas med försiktighet i detta sammanhang, då deltagarnas akademiska prestation inte efterfrågats.
Det går inte att anta att studenter som är mer tillfredsställda med sin studieprocess presterar bättre akademiskt, men det implicerar att deras studieteknik har mindre kostnader. Dock motsäger studiens resultat Chu och Chois (2005) antagande att aktiva prokrastinerare inte påverkas negativt av sin prokrastinering, då de inte är lika
tillfredsställda med sin studieprocess som ickeprokrastinerare. Att aktiva prokrastinerare får lägre resultat på tillfredsställelse med studieprocess än ickeprokrastinerare kan tolkas som att de önskar att de studerat på ett annat sätt men ändå inte gör det. Det finns flera möjliga anledningar till detta, såsom att de fokuserat på annat än sina studier och
därmed gjort avkall på sin studieprocess till förmån för andra aktiviteter, eller att de inte klarat av att reglera sitt studiebeteende. Man kan även hypotetisera om att aktiva
prokrastinerare är medvetna om att de kunnat lära sig mer och djupare om de
strukturerat upp sin tid och börjat med uppgifter tidigare, i linje med Hensleys (2016) intervjuresultat.
Om aktiva prokrastinerares uppskjutande leder till negativa konsekvenser, är det tveksamt att det kan kallas för enbart adaptivt. Det är möjligt att beteendet har adaptiva aspekter, vilket mycket av den tidigare forskningen tyder på, men resultatet i denna studie pekar på att det även har kostnader, visat i aktiva prokrastinerares lägre
tillfredsställelse med sin studieprocess. Denna slutsats går i linje med Hensleys (2016) resultat av intervjuer med aktiva prokrastinerare, som visade negativa upplevelser såsom skam invävt i de positiva upplevelserna. Detta talar för att aktiv prokrastinering passar in i definitionen av prokrastinering som någonting som skjuts upp trots en förväntan om att det kommer ha negativa konsekvenser (Steel, 2007). Att aktiva prokrastinerare är mer tillfredsställda med sin studieprocess än passiva prokrastinerare
talar dock för att delar av deras uppskjutande trots allt är adaptivt. Enligt Haghbin (2015) och Chowdhury och Pychyl (2018) bör aktiv prokrastinering av den anledningen ses som en form av delay, eller uppskjutande, då det till skillnad från typisk
prokrastinering inte endast medför negativa konsekvenser. Det råder därmed en tvetydighet i frågan vad aktiv prokrastinering bäst skall klassificeras som; en form av prokrastinering eller en form av adaptiv delay.
Debatten om aktiv prokrastinerings vara eller icke vara nyanseras därmed av resultatet från denna studie, som tyder på att det är en typ av adaptiv prokrastinering som även är förknippat med kostnader. Det krävs dock mer forskning för att säkerställa denna slutsats, och författarna efterlyser forskning som både tar hänsyn till subjektiva upplevelser, så som tillfredsställelse, och mer objektiva värden, såsom studieresultat och psykisk hälsa. Direkta kliniska implikationer av denna studie är begränsade utan nyttan berör i detta stadium främst framtida forskning. En punkt som den föreliggande studien belyser är dock att uppskjutare är en heterogen grupp sett till den upplevda påverkan av deras beteende på dem själva. En medvetenhet om detta kan vara till gagn för olika professioner som möter människor med detta beteende.
Det är viktigt att ta hänsyn till att aktiva prokrastinerare hade ett lägre resultat på IPS än passiva prokrastinerare. Detta skulle kunna förklara den skillnad i
tillfredsställelse med studieprocess som uppmätts, eftersom TMS-S korrelerade negativt med IPS. I så fall skulle anledningen till att aktiva prokrastinerare är mer tillfredsställda med sin studieprocess kunna vara att de ägnar sig åt irrationell prokrastinering i lägre utsträckning än passiva prokrastinerare. Det fanns dock en positiv korrelation mellan NAPS och TMS-S, vilket tyder på att graden av aktiv prokrastinering i sig påverkar tillfredsställelse med studieprocess.
Korrelationen mellan NAPS-faktorn förmåga att hålla deadlines och TMS-S var stark och visar på vikten av att kunna hålla deadlines. Detta fynd stämmer väl överens med annan forskning, som hittat samband mellan förmåga att hålla deadlines och positiva aspekter av studerande (Gendron, 2011; Kim & Seo, 2013; Kim et al., 2016).
Traditionell prokrastinering har kopplats ihop med en svårighet att hålla deadlines (van Eerde, 2003), men aktiva prokrastinerare klarar av detta bättre än passiva
prokrastinerare.
Vidare observerades en negativ korrelation mellan aktiv prokrastinering och irrationell prokrastinering. Detta är i linje med Chowdhury och Pychyls (2018), Wessel
et al. (2019) och Hensleys (2014) fynd, men andra studier har funnit positiva (Cao, 2012) eller obefintliga samband (Chu & Choi, 2005; Choi & Moran, 2009).
Anledningen till dessa motstridiga fynd är oklar, men det kan ha att göra med
urvalsfaktorer, till exempel vilka akademiska ämnesområden som studenterna studerar, eller forskarnas val av mått på traditionell prokrastinering. Ett argument för det senare är att de studier som hittat obefintliga samband (Chu & Choi, 2005; Choi & Moran, 2009) båda har använt sig av Chu och Chois (2005) egenutvecklade Passive
Procrastination Scale.
Metoddiskussion
Den starka korrelationen som uppmättes mellan IPS och TMS-S beror sannolikt på att flera frågor i IPS innehåller en värdering av tillfredsställelse med beteendet.
Några av frågorna på de båda instrumenten blir därför snarlika.
Valen av mätinstrument för irrationell prokrastinering avgjordes delvis av tillgången på validerade svenska översättningar. Tidigare forskning på akademisk prokrastinering har använt en rad olika mått på prokrastinering, däribland
Procrastination Assessment Scale-Students (PASS), Tuckman Procrastination Scale (TPS) och Passive Procrastination Scale (PPS) (Kim & Seo, 2015). Det enda validerade måttet översatt till svenska är dock Steels (2010) Pure Procrastination Scale (PPS) och Irrational Procrastination Scale (IPS) översatt av Rozental et al. (2014). Detta har oss veterligen inte använts tidigare i forskning om aktiv prokrastinering vilket får ses som en potentiell begränsning. Dock är IPS/PPS skapat genom en metaanalys av en stor mängd prokrastineringsmått, däribland de ovan nämnda, vilket till slut motiverade valet av IPS.
Valet att göra en mellangruppsdesign hade två syften. Dels ville vi av replikeringsskäl göra en forskningsdesign som låg så nära Chu och Chois (2005) ursprungliga studie som möjligt. Den andra anledningen hade med instrumentet NAPS uppbyggnad att göra. Resultaten från denna studie visade på att det inte fanns någon signifikant skillnad mellan aktiva och ickeprokrastinerares värde på NAPS. Detta visar på att ett högt värde på NAPS inte nödvändigtvis betyder att personen prokrastinerar. På NAPS-faktorn förmåga att hålla deadlines fick ickeprokrastinerare ett högre resultat, och på tillfredsställelse med utfallet och avsiktligt val att prokrastinera fick aktiva
prokrastinerare ett högre resultat, och på preferens för press fanns det ingen skillnad mellan grupperna. Detta tyder på att ett högt resultat på NAPS inte har en entydig betydelse. Detta stämmer överens med Chowdhury och Pychyls (2018) beskrivning av aktiv prokrastinering som ett heterogent begrepp, som både innehåller positiva aspekter av uppskjutning, d.v.s. purposeful delay, och den mer negativa typen av uppskjutning som de kallar för arousal delay. NAPS påståenden är inte enbart formulerade som manifesta beteenden, utan ibland som en attityd givet att ett beteende eller situation föreligger. Skillnaden kan illustreras med följande två påståenden från NAPS: “Jag skjuter avsiktligt upp arbete för att maximera min motivation.” och “Jag gör inte bra ifrån mig om jag måste jäkta igenom en uppgift. (R)”. Det är alltså möjligt för en individ att instämma på den sistnämnda frågan även om personen i fråga aldrig sätter sig i situationen “jäkta igenom en uppgift”. Med andra ord kan även ickeprokrastinerare placera sig högt på NAPS-skalan trots att de får lågt på en skala för irrationell
prokrastinering som enbart mäter beteenden. Att endast korrelera aktiv prokrastinering med andra variabler ger alltså en skev bild, eftersom NAPS inte behöver indikera ett manifest uppskjutarbeteende. Genom att först gruppera deltagarna som
ickeprokrastinerare/prokrastinerare och därefter dela upp prokrastinerare som
aktiva/passiva kompenserar man för detta problem. Vi anser att flera studier, däribland Chowdhury och Pychyl (2018) och Hensley (2014), saknat denna insikt om
instrumentet och därmed dragit slutsatser på delvis felaktiga grunder. Å andra sidan kan man argumentera för att NAPS som instrument är bristfälligt då det kräver en
gruppering i kombination med andra instrument för att kunna tolkas optimalt.
Begränsningar
Den aktuella studien har ett antal begränsningar. En gäller grupperingen av deltagare. I denna studien användes medianvärdet av skalorna som cut off för att skilja ickeprokrastinerare från prokrastinerare, och därefter aktiva prokrastinerare från passiva prokrastinerare. Detta gjordes efter samma metod som Cao (2012), men i andra studier har medelvärde använts istället för median (Lindt et al., 2014), eller mittpunkten på likertskalan (Chu & Choi, 2005). Att klassificera deltagare efter ett statistiskt mått på detta vis är till viss del godtyckligt och beror endast på de övriga deltagarnas scores i urvalet. Då de använda instrumenten saknar normer och definierade cut off-värden för
klassificering är detta tillvägagångssätt dock nödvändigt för att kunna genomföra gruppjämförelser.
Som tidigare nämnts vet vi ingenting om deltagarnas studieprestationer, endast deras tillfredsställelse med sin studieprocess, som antas inte bara bero på prestation utan även upplevd potential, jämförelse med andra, egna krav, personliga värderingar m.m.
De flesta studier på prokrastinering använder sig av någon typ av kvantifierbart mått på studieprestation (Kim et al., 2016; Kim & Seo, 2013; Cao, 2012; Chu & Choi, 2005, Wessel et al., 2019, Corkin et al., 2011; Hensley, 2014) och ett sådant mått hade
onekligen haft sitt värde även i denna studie. Att kunna kontrollera för studieprestation i korrelationer hade till exempel möjliggjort en djupare bild av relationen mellan
tillfredsställelse med studieprocess och graden av prokrastinering. Det finns dock praktiska hinder för detta. Flera svenska högskoleutbildningar saknar ett standardiserat poängbaserat betygssystem, utan tillämpar ett godkänt/underkänt-system och således försvåras enkel kvantitativ jämförelse av personers akademiska prestation. Insamling av sådan data kan även medföra etiska hinder.
Det är också värt att nämna att data endast samlats in genom självrapportering i denna studie. Enligt Kim & Seo (2015) är självrapporterad grad av prokrastinering ofta högre än externt observerat prokrastineringsbeteende. Människor verkar med andra ord överdriva omfattningen av sitt uppskjutarbeteende. På grund av etiska och
resursmässiga begränsningar lämpade sig dock självrapportering bäst för denna studie.
Vid närmare inspektion framgår det att flera av de flitigast använda instrumenten för mätning av graden av traditionell prokrastinering, däribland IPS, innehåller många negativt värderande påståenden och frågor (Solomon & Rothblum, 1984; Tuckman, 1991; Rozental et al., 2014). Exempel på sådana frågor i IPS är “Jag skjuter upp saker och ting så pass länge att mitt välbefinnande eller min effektivitet blir lidande.” och
“Jag skulle må bättre om jag slutförde saker och ting tidigare.”. Sådana frågor kan skapa problem när instrumentet används som ett led i att sålla ut adaptiva
prokrastinerare. Redan här har man gjort en förmodan om maladaptiva mönster i beteendet vilket riskerar att aktiva prokrastinerare “felaktigt” klassificeras som
ickeprokrastinerare. Detta är ytterligare en möjlig bidragande orsak till likheten i NAPS- scores mellan aktiva prokrastinerare och ickeprokrastinerare, som diskuterats ovan.
Författarna anser att det optimala för forskning om adaptiva former av prokrastinering i framtiden hade varit att först identifiera uppskjutare genom ett instrument som mäter det
konkreta uppskjutarbeteendet skilt från upplevelseaspekten och antaganden om
dysfunktionella mönster. Efter en identifiering av det objektiva beteendet kan mätningar om adaptiva/maladaptiva mönster göras.
Framtida forskning
Författarna efterfrågar mer forskning om NAPS, gjord på de tre grupperna icke, aktiva och passiva prokrastinerare. Det är särskilt viktigt att forska på hur
ickeprokrastinerares resultat på NAPS ser ut, eftersom mycket forskning antar att ett högt resultat på NAPS innebär att man prokrastinerar, vilket som visats ovan inte nödvändigtvis är sant.
Som visats i denna studie är även aktiva prokrastinerare till viss del
otillfredsställda med sättet de studerar på, vilket motiverar mer explorativ forskning om vilka kostnader som aktiva prokrastinerare upplever till följd av sitt beteende. Vidare anser författarna att begreppet tillfredsställelse med studieprocess bör utforskas mer om det ska användas i framtida studier. Det bör valideras, och det finns möjlighet att utöka det med fler subjektiva faktorer som mäter upplevelser av att studera. Vidare är det sannolikt att det finns andra faktorer som förklarar delar av sambandet mellan tillfredsställelse med studieprocess och irrationell prokrastinering, och författarna föreslår därför att studera dessa variabler med flera kovariater, såsom depression, self- efficacy och betyg.
Författarna anser också att framtida forskning om aktiv prokrastinering kräver ett mer valitt instrument än NAPS, ett instrument som på ett tydligare sätt kan skilja aktiva prokrastinerare från passiva och ickeprokrastinerare, och som tillåter pålitliga korrelationsstudier med andra prokrastineringsinstrument.
Som nämnts ovan efterfrågar författarna instrument som mäter beteendeaspekten av prokrastinering skilt från upplevelseaspekten. Det finns också ett värde för framtida forskning att använda beteendeobservationer av prokrastinering för att göra
mellangruppsjämförelser mellan ickeprokrastinerare och passiva och aktiva prokrastinerare. Som Kim och Seo (2015) funnit verkar externt bedömda prokrastineringsbeteenden vara mer valida än självrapporter. Att använda
beteendeobservationer som metod för att definiera grupper hade också övervunnit problemen med arbiträra cut off-värden baserade på medelvärden eller medianer på
självrapporteringsformulär, som använts hittills i mellangruppsstudier på aktiv prokrastinering.
Vidare anser författarna att terminologin kring prokrastineringsforskning bör standardiseras. Som beskrivits i denna studie kan aktiva prokrastinerare både anses vara prokrastinerare och delayers, och för att förhindra förvirring bör forskarna inom detta område enas om vilket begrepp som ska användas framgent.
Slutsatser
Huvudfyndet i studien är att aktiva prokrastinerares uppskjutande är kopplat till negativa upplevelser i form av en lägre tillfredsställelse med studieprocessen jämfört med ickeprokrastinerare. Den aktiva formen av prokrastinering visade sig dock i denna studie vara förenad med mindre negativa upplevelser än den passiva formen av
prokrastinering. Detta tyder på att aktiv prokrastinering är en mer fördelaktig form av prokrastinering än passiv prokrastinering, men resultatet säger ingenting om varför denna skillnad finns eller vad det är som styr hur man prokrastinerar. Enligt dessa resultat kan aktiv prokrastinering definieras som en form av prokrastinering då det inbegriper negativa upplevelseaspekter. Ett alternativt synsätt, i linje med Haghbin &
Pychyl (2018), är att istället studera aktiv prokrastinering som en form av delay som kan medföra både negativa och positiva konsekvenser av beteendet.
Vidare är detta den första studien som gjort en noggrann kritisk analys av instrumentet NAPS. Slutsatserna i detta avseende är att NAPS är ett bristfälligt instrument, som fångar upp både aktiva - och ickeprokrastinerare, vilket sannolikt lett till missvisande resultat i studier som dragit slutsatser enbart genom att korrelera NAPS med andra faktorer. Ett förslag för att lösa detta problem i framtida forskning är att skilja på manifesta uppskjutarbeteenden och upplevelserna av dessa beteenden i frågeformulären.
Referenser
Cao, L. (2012). Examining ‘active’ procrastination from a self-regulated learning perspective. Educational Psychology, 32(4), 515-545.
doi:10.1080/01443410.2012.663722
Choi, J. N., & Moran, S. V. (2009). Why Not Procrastinate? Development and Validation of a New Active Procrastination Scale. The Journal of Social Psychology, 149(2), 195-212. doi:10.3200/SOCP.149.2.195-212
Chowdhury, S. F., Pychyl, T. A. (2018). A critique of the construct validity of active procrastination. Personality and Individual Differences, 120, 7-12.
doi:10.1016/j.paid.2017.08.016
Chu, A. H. C., & Choi, J. N. (2005). Rethinking Procrastination: Positive Effects of
"Active" Procrastination Behavior on Attitudes and Performance. Journal of Social Psychology, 145(3), 145-264. doi:10.3200/SOCP.145.3.245-264
Cohen, J. (1992). A power primer. Psychological Bulletin, 112(1), 155-159.
doi:10.1037//0033-2909.112.1.155
Corkin, D. M., Yu, S. L., & Lindt, S. F. (2011). Comparing active delay and procrastination from a self-regulated learning perspective. Learning and Individual Differences, 21(5), 602-606. doi:10.1016/j.lindif.2011.07.005
Diener, E., Emmons, R. A., Larsen, R. J., & Griffin, S. (1985). The Satisfaction with Life Scale. Journal of Personality Assessment, 49(1), 71-75.
doi:10.1207/s15327752jpa4901_13
Ferrari, J. R. (1992). Psychometric validation of two Procrastination inventories for adults: Arousal and avoidance measures. Journal of Psychopathology and Behavioral Assessment, 14(2), 97-110. doi:10.1007/bf00965170
Ferrari, J. R., Johnson, J. L., & Mccown, W. G. (1995). Procrastination and Task Avoidance: Theory, Research, and Treatment. New York: Plenum Press.
Gendron, A. L. (2011). Active Procrastination, Self-Regulated Learning and Academic Achievement in University Undergraduates. (Masteruppsats, University of
Victoria, Victoria). Hämtad från
https://dspace.library.uvic.ca:8443/handle/1828/3524
Habelrih, E. A., & Hicks, R. E. (2015). Psychological Well-Being and Its Relationships with Active and Passive Procrastination. International Journal of Psychological Studies, 7(3). doi:10.5539/ijps.v7n3p25
Haghbin, M. (2015). Conceptualization and Operationalization of Delay: Development and Validation of the Multifaceted Measure of Academic Procrastination and the Delay Questionnaire. (Doktorsavhandling, Carleton University, Ottawa).
Hämtad från https://curve.carleton.ca/dc303d5d-aaae-4873-bd46-4d6f1aff24e6
Hensley, L. C. (2014). Reconsidering active procrastination: Relations to motivation and achievement in college anatomy. Learning and Individual Differences, 36, 157-164. doi:10.1016/j.lindif.2014.10.012
Hensley, L. C. (2016). The Draws and Drawbacks of College Students’ Active Procrastination. Journal of College Student Development, 57(4), 465-471.
doi:10.1353/csd.2016.0045
Hultell, G., & Gustavsson, J. P. (2008). A psychometric evaluation of the Satisfaction with Life Scale in a Swedish nationwide sample of university students.
Personality and Individual Differences, 44(5), 1070-1079.
doi:10.1016/j.paid.2007.10.030.
Kim, E., & Seo, E. H. (2013). The Relationship of Flow and Self-Regulated Learning to Active Procrastination. Social Behavior and Personality: An International Journal, 41(7), 1099-1113. doi:10.2224/sbp.2013.41.7.1099
Kim, K. R., & Seo, E. H. (2015). The relationship between procrastination and
academic performance: A meta-analysis. Personality and Individual Differences, 82, 26-33. doi:10.1016/j.paid.2015.02.038
Kim, S., Fernandez, S., & Terrier, L. (2016). Procrastination, personality traits, and academic performance: When active and passive procrastination tell a different story. Personality and Individual Differences, 108, 154-157.
doi:10.1016/j.paid.2016.12.021
Lindt, S. F., Corkin, D. M., & Yu, S. L. (2014). Using Multiple methods to Distinguish Active Delay and Procrastination in College Students. American International Journal of Contemporary Research, 4(2), 28-32.
http://www.aijcrnet.com/journals/Vol_4_No_2_February_2014/5.pdf
Nguyen, B., Steel, P., & Ferrari, J. R. (2013). Procrastinations Impact in the Workplace and the Workplaces Impact on Procrastination. International Journal of
Selection and Assessment, 21(4), 388-399. doi:10.1111/ijsa.12048
Pavot, W., & Diener, E. (2008). The Satisfaction With Life Scale and the emerging construct of life satisfaction. The Journal of Positive Psychology,3(2), 137-152.
doi:10.1080/17439760701756946
Prokrastinering. (1954). I Svenska Akademiens Ordbok (SAOB). Hämtad från https://www.saob.se/artikel/?unik=P_1843-0331.lBJM
Rozental, A., Forsell, E., Svensson, A., Forsström, D., Andersson, G., & Carlbring, P.
(2014). Psychometric evaluation of the Swedish version of the pure
procrastination scale, the irrational procrastination scale, and the susceptibility to temptation scale in a clinical population. BMC Psychology, 2(1), 54.
doi:10.1186/s40359-014-0054-z
Rozental, A., Bennett, S., Forsström, D., Ebert, D. D., Shafran, R., Andersson, G., &
Carlbring, P. (2018). Targeting Procrastination Using Psychological Treatments:
A Systematic Review and Meta-Analysis. Frontiers in Psychology, 9.
doi:10.3389/fpsyg.2018.01588
Schraw, G., Wadkins, T., & Olafson, L. (2007). Doing the things we do: A grounded theory of academic procrastination. Journal of Educational Psychology, 99(1), 12-25. doi:10.1037/0022-0663.99.1.12
Sirois, F. M., & Tosti, N. (2012). Lost in the Moment? An Investigation of
Procrastination, Mindfulness, and Well-being. Journal of Rational-Emotive &
Cognitive-Behavior Therapy, 30(4), 237-248. doi:10.1007/s10942-012-0151-y
Solomon, L. J., & Rothblum, E. D. (1984). Academic procrastination: Frequency and cognitive-behavioral correlates. Journal of Counseling Psychology, 31(4), 503- 509. doi:10.1037/0022-0167.31.4.503
Steel, P. (2007). The Nature of Procrastination: A Meta-Analytic and Theoretical Review of Quintessential Self-Regulatory Failure. Psychological Bulletin, 133(1), 65-94. doi:10.1037/0033-2909.133.1.65
Steel, P. (2010). Arousal, avoidant and decisional procrastinators: Do they exist?.
Personality and Individual Differences, 48(8), 926-934.
doi:10.1016/j.paid.2010.02.025
Steel, P., & Ferrari, J. (2012). Sex, Education and Procrastination: An Epidemiological Study of Procrastinators Characteristics from a Global Sample. European Journal of Personality, 27(1), 51-58. doi:10.1002/per.1851
Tice, D. M., & Baumeister, R. F. (1997). Longitudinal Study of Procrastination, Performance, Stress, and Health: The Costs and Benefits of Dawdling.
Psychological Science, 8(6), 454-458. doi:10.1111/j.1467-9280.1997.tb00460.x
Tuckman, B. W. (1991). The Development and Concurrent Validity of the
Procrastination Scale. Educational and Psychological Measurement, 51(2), 473- 480. doi:10.1177/0013164491512022
van Eerde, W. (2003). A meta-analytically derived nomological network of procrastination. Personality and Individual Differences, 35(6), 1401-1418.
doi:10.1016/s0191-8869(02)00358-6
Wessel, J., Bradley, G. L., Hood, M. (2019). Comparing effects of active and passive procrastination: A field study of behavioral delay. Personality and Individual Differences, 139, 152-157. doi:10.1016/j.paid.2018.11.020
Bilagor
Bilaga I
Håller inte
alls med Håller
fullständigt med
Min prestation tenderar att bli lidande när jag måste jaga deadlines. 1 2 3 4 5 6 7 Jag gör inte bra ifrån mig om jag måste jäkta igenom en uppgift. 1 2 3 4 5 6 7 Om jag skjuter upp saker till sista stund, blir jag inte nöjd med resultaten. 1 2 3 4 5 6 7 Jag uppnår bättre resultat om jag gör färdigt en uppgift i en långsammare takt, i
god tid innan deadline. 1 2 3 4 5 6 7
Det är en plåga för mig att arbeta under kommande deadlines. 1 2 3 4 5 6 7 Jag blir upprörd och motvillig att agera när jag tvingas arbeta under press. 1 2 3 4 5 6 7 Jag känner mig spänd och kan inte koncentrera mig när det är för mycket
tidspress på mig.
1 2 3 4 5 6 7
Jag blir frustrerad när jag måste jäkta för att hinna med deadlines. 1 2 3 4 5 6 7 För att använda min tid mer effektivt, senarelägger jag avsiktligt vissa uppgifter. 1 2 3 4 5 6 7 Jag skjuter avsiktligt upp arbete för att maximera min motivation. 1 2 3 4 5 6 7 För att få bättre användning av min tid, så skjuter jag avsiktligt upp vissa
uppgifter. 1 2 3 4 5 6 7
Jag slutför de flesta av mina uppgifter precis innan deadlines därför att jag väljer att göra det.
1 2 3 4 5 6 7
Jag börjar ofta med saker i sista minuten och finner det svårt att göra färdigt dem i tid.
1 2 3 4 5 6 7
Jag misslyckas ofta med att uppnå mål som jag sätter upp för mig själv. 1 2 3 4 5 6 7 Jag blir ofta försenad när jag ska få saker gjorda. 1 2 3 4 5 6 7 Jag har svårt för att slutföra aktiviteter när jag påbörjat dem. 1 2 3 4 5 6 7
Bilaga II
Nedan följer sju påståenden som rör din studieprocess. Med studieprocess menas förloppet mellan att du tilldelas en uppgift och att du lämnar in den, inklusive planering, pauser och arbete med uppgiften.
Instämmer inte alls
Instämmer
inte Instämmer inte helt
Varken instämmer eller inte
Instämmer på ett ungefär
Instämmer Instämmer helt
Det mesta i min studieprocess är nära mitt ideal
1 2 3 4 5 6 7
Förutsättningarna för min studieprocess är utmärkta
1 2 3 4 5 6 7
Jag är nöjd med min studieprocess.
1 2 3 4 5 6 7
Jag uppnår de saker jag anser viktiga genom min studieprocess
1 2 3 4 5 6 7
Om jag kunde förändra min
studieprocess, skulle jag inte ändra nästan någonting
1 2 3 4 5 6 7
Min studieprocess innebär negativa konsekvenser för mitt mående
1 2 3 4 5 6 7
Min studieprocess innebär negativa konsekvenser för mina studieresultat
1 2 3 4 5 6 7
Bilaga III
Till dig som är studerande vid Linnéuniversitetet -
Information och förfrågan om deltagande i enkätstudie om prokrastinering
Du tillfrågas härmed att delta i en studie om prokrastinering, även kallat uppskjutarbeteende. Prokrastinering betyder att man skjuter upp uppgifter och åtaganden, vilket i vissa fall leder till negativa konsekvenser för den som prokrastinerar.
Studien görs inom ramen för vårt examensarbete på Psykologprogrammet. Syftet med studien är att undersöka studenters prokrastinering och studieprocess. Vår förhoppning är att resultatet av studien ska ge en fördjupad förståelse för olika typer av
prokrastinering.
För att undersöka detta genomför vi en enkätstudie riktad mot studerande på
Linnéuniversitetet. Det är därför du fått denna enkät. Totalt kommer ca. 150 personer att svara på enkäten.
Enkäten tar ca. 10 minuter att genomföra, och innehåller 31 påståenden. Om du väljer att delta, vill vi be dig att svara på samtliga påståenden så ärligt du kan.
Ditt deltagande i enkätundersökningen är helt frivilligt, och dina svar är konfidentiella.
Du kan när som helst avbryta utan närmare motivering om du inte vill vara med.
Svaren kommer att förvaras så att ingen obehörig får tillgång till dem och kommer att förstöras när studien är klar.
Studien kommer att presenteras och opponeras på den 29/5-2019. Om du önskar ta del av resultatet, eller om du har några frågor, kan du kontakta någon av författarna.
Växjö 2019-01-28
Författare:
Rasmus Fogelmark rf222da@student.lnu.se Tomas Tidman
tt222de@student.lnu.se Psykologprogrammet Linnéuniversitetet
Handledare:
Roger Carlsson
Universitetslektor, fil. dr.
Institutionen för psykologi Linnéuniversitetet
Roger.carlsson@lnu.se