• No results found

Kritiska händelser

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Kritiska händelser "

Copied!
46
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Kritiska händelser

i bostadsanpassningarnas värld

- arbetsterapeuter och handläggare refl ekterar tillsammans

Redaktörer: Lisbeth Lindahl och Rebecka Arman

Augusti 2006

Rapporten fi nns att hämta på www.fouivast.com under "publicerat"

(2)

Innehållsförteckning

Författare………3

Rapportens upplägg………4

1. Inledning och beskrivning av cirkeln………5

Varför tog vi initiativ till en cirkel?...5

Kortfakta om BAB……..……….. 6

Vad hade vi för förväntningar innan cirkeln?...6

Cirkelns upplägg………8

Hur blev cirkeln?...9

2. Fallbeskrivningar Fall 1: Svårighet att förutse personens framtida hälsa……….10

Fall 2 och 3: Dåliga förutsättningar i bostaden för bostadsanpassning………..14 och 18 Fall 4: Personalens arbetsmiljö………....22

Fall 5: Att vara professionell i mötet och bedömningen……..26

Fall 6: Anpassningar vid flertaliga byten av bostad…………..28

Fall 7: Bostadsanpassning av permanentbostad i fritidshus….32 3. Reflektioner och rekommendationer Vad lyftes fram i cirkeln?...35

Kritiska händelser……….37

Praktiknära kunskap………. 38

Att samverka kring bostadsanpassning………..39

Referenser………..41

Bilagor 1. Information till deltagarna om cirkeln………42

2. Utvärderingen av cirkeln (och utvärderingsmallen)…….43

(3)

1. Inledning och beskrivning av cirkeln

Varför tog vi initiativ till en cirkel?

akgrunden till studien är arbetet med en studie om nyttan och värdet av bostadsanpassningsbidraget som utfördes under 2004-2005 vid FoU i Väst. Studien initierades som ett uppdrag från Göteborgs fastighetskontor efter att en motion antagits i fastighetsnämnden. När studien var färdig återfördes resultaten genom seminarier och vid olika typer av konferenser.

Vid flera av dessa presentationer var arbetsterapeuter och handläggare av bostadsanpassningsbidraget närvarande i publiken. Vi märkte att de ofta var aktiva med frågor och reflektioner kring sitt gemensamma arbetsområde. Vi hade också vid intervjuer med handläggare och arbetsterapeuter i studien fått kommentarer om behovet av mötesplatser eller diskussionstillfällen kring hur det är att arbeta med bostadsanpassning.

Vid FoU i Väst är olika typer av cirklar en vanligt förekommande form för gemensamt kunskapande och arbete med kunskapsspridning. Därför bestämdes det tidigt att en cirkel av detta slag var en naturlig förlängning av arbetet med studien.

Vilka är då vi som har lett cirkeln? Lisbeth Lindahl är fil. dr. i psykologi och verksam som forskningsledare. Rebecka Arman är utbildad sjuksköterska, doktorand i organisationsstudier vid Handelshögskolan i Göteborg och arbetar som projektassistent. Ingen av oss har arbetat med bostadsanpassningar och visste inte särskilt mycket om bidraget innan studien påbörjades. Två års studier inom detta relativt smala område har dock framförallt gett oss kunskaper om de personer som ansöker om bostadsanpassningar och hur de upplever detta, men också om de berörda yrkeskategorier som arbetar med att göra detta möjligt.

Vi har förstått att arbetet kan bestå av svåra bedömningar som underlättas av ett samarbete mellan yrkesgrupper och organisationer. Yrkesgrupperna arbetar med vitt skilda perspektiv på människan och i väldigt olika typer av verksamheter. Skillnaden mellan att arbeta som handläggare vid en teknisk förvaltning och att vara arbetsterapeut i en rehabiliteringsverksamhet illustrerar detta. Några arbetar med bostadsanpassningar på heltid, medan det för andra utgör en mindre del av arbetet.

Syftet med cirkeln var alltså att skapa tillfällen för diskussioner, reflektion och därigenom ett lärande om villkoren i bostadsanpassningarnas värld, över yrkes- och verksamhetsgränser. Eftersom FoU i Väst finns inom Göteborgsregionens kommunalförbund bjöds deltagare in från kommunala och regionala verksamheter i Göteborg med omnejd.

B

(4)

Författare

örfattare till inledningen och de avslutande reflektionerna och redaktörer till denna rapport är Lisbeth Lindahl och Rebecka Arman. Det var också vi som ledde FoU-cirkeln. Medförfattare till rapporten är samtliga cirkeldeltagare. Deltagarna arbetade i följande fem kommuner:

Ale

Lennart Andréasson, byggnadsinspektör, Miljö- och Byggförvaltningen Gun Romberg, handläggare, Miljö- och Byggförvaltningen

Agneta Kamne, arbetsterapeut, Rehab Borås

Benny Nilsson, handläggare, Bostadsanpassningsenheten, Sociala blocket Siv Gustavsson, arbetsterapeut, primärvården Borås-Bollebygd

Göteborgs stad

Katarina Banck, arbetsterapeut, Svartedalens Äldrecentrum, Biskopsgården Maria Wångstedt-Blomqvist, arbetsterapeut, Äldrecentrum, Biskopsgården Anders Malmberg, arbetsterapeut, Rehab, SDF Torslanda

Johanna Halvardsson, arbetsterapeut, Rehab, SDF Torslanda

Anna-Lena Fhager, arbetsterapeut, Björkbacken Rehab., SDF Högsbo Veronika Johansson, arbetsterapeut, Primärvårdsrehab Angered Anki Leijonberg, arbetsterapeut, Primärvårdsrehab Fjällbo

Barbro Wallenius, arbetsterapeut, Utby Korttidsboende, SDF Kortedala Kungälv

Ann-Christine Elfström, arbetsterapeut, Kommunrehab Kjell Röring, handläggare, Samhällsbyggnadskontoret Tjörn:

Anna Andersson, arbetsterapeut, Kommunrehab

Karin Gustafsson-Dillner, arbetsterapeut, Kommunrehab Rydberg Jan, handläggare, Kommunrehab

F

(5)

Rapportens upplägg

apportens utformning liknar cirklarnas upplägg genom att fallbeskrivningar och diskussioner får det huvudsakliga utrymmet. Som ett komplement har vi lagt till en inledning som beskriver bakgrunden till och upplägget av arbetet i cirklarna.

Fallen är grupperade efter det huvudsakliga temaområde som de berör. Efter en sammanfattning av diskussionen om fallen följer citat som är hämtade ur Boverkets handbok för BAB. Dessa kommentarer har valts ut av oss cirkelledare i efterhand och var inte ett underlag för diskussionerna i gruppen. Utdragen som refererar till olika paragrafer i Lagen om Bostadsanpassningsbidrag (SFS 1992:1574) illustrerar svårigheterna i de bedömningar som arbetsterapeuter och handläggare ställs inför. Det som kan verka klart och tydligt i en lagtext är ibland ett olösligt dilemma i det

”verkliga livet”.

Rapporten avslutas med ett kapitel med redaktörernas reflektioner. I bilagorna finns de anvisningar som har lämnats ut till deltagarna och resultatet av cirkelns utvärdering.

R

(6)

En kort beskrivning av viktiga begrepp kring bostadsanpassningar följer här.

KORTFAKTA OM BAB

Vad är BAB? BAB är ett bidrag som ges för att täcka skäliga kostnader för individuella anpassningar av bostäder. Personer med funktionshinder kan få bidrag genom kommunen för att göra bostaden funktionsduglig. Detta är en rättighet som är lagstadgad. Den nuvarande lagen har gällt sedan 1993 och portalparagrafen lyder: ”Denna lag har till ändamål att genom bidrag till anpassning av bostäder ge personer med funktionshinder möjlighet till självständigt liv i eget boende” (§1 BAB 1992:1574). För att få bidrag fordras vanligtvis intyg från arbetsterapeut. Den som äger sin bostad, är bostadsrättsinnehavare eller hyresgäst kan söka. För anpassning av hyres- och bostadsrättslägenhet krävs fastighetsägarens godkännande. Boverket är tillsynsmyndighet för BAB. De som ansöker om BAB och får avslag har rätt att överklaga beslutet till länsrätten.

Hur handläggs BAB? BAB handläggs vid olika kommunala förvaltningar i kommunerna. Det kan vara t.ex. vid fastighets-, tekniska, sociala, omsorgsförvaltningen eller motsvarande. De som arbetar som handläggare i mindre kommuner arbetar ibland deltid med denna uppgift. I större kommuner arbetar flera handläggare heltid, på vissa ställen upp till ca 15 stycken (i Stockholm).

Handläggningen skiljer sig åt mellan olika kommuner i landet. Ofta tas anbud in ifrån olika entreprenörer och bidragets storlek baserar sig på något av dessa anbud.

På andra ställen utförs arbetet av kommunanställda hantverkare eller så har kommunen färdiga avtal för de vanligaste åtgärderna, med utvalda entreprenörer.

Vad ges BAB för? BAB ges till bostadens fasta funktioner, såsom borttagande av trösklar, dörrbreddning, montering av stödhandtag, ramper, automatisk dörröppnare (med personlig fjärrstyrning), ledstänger/räcken, trapphiss/trapplyft, duschkabin/duschplats, automatisk toalett, förstärkt belysning, köksanpassning, hjälpmedelsförråd/rullstolsgarage, anpassning av altan/balkong och ibland större ombyggnader med t.ex. tillägg av nya rum till bostaden. I Göteborg och vissa andra kommuner lämnas också bidrag för spisvakter. Det finns gråzoner mellan vad som räknas som bostadsanpassning och vad som erbjuds som hjälpmedel.

Vad kostar BAB? Cirka 835 miljoner totalt i Sverige, 2004. För en kommun som Göteborgs Stad var kostnaden 40 miljoner. Det finns inget kostnadstak för bidraget, men kostnaderna skall vara skäliga. Totalt lämnades 63 300 stycken bidrag i hela landet, år 2004, vilket var en ökning med ca 3 000 bidrag ifrån föregående år.

Vad hade vi för tankar innan cirkeln?

Följande text reflekterar våra tankar innan vi startade cirkeln och utgjorde också den inbjudan som deltagarna fick:

Vad är avgörande för handläggares sätt att fatta beslut i ett

bostadsanpassningsärende? Vad är avgörande för arbets-

terapeuters bedömning av behov av bostadsanpassning? Vilka

(7)

roller har vi i förhållande till varandra och hur bör vi arbeta för att patienterna/de sökande skall få sina behov tillgodosedda?

Ovanstående frågor är utgångspunkter för cirkeln. Utifrån fallbeskrivningar ger cirkeln deltagarna möjlighet till fördjupning kring hur man tänker och gör i olika ärenden. Och inte minst varför man gör som man gör och vad det får för konsekvenser för de sökande/patienterna. Cirkeln är ett tvärdisciplinärt diskussionsforum mellan kollegor och samarbetspartners som syftar till att förbättra processerna kring bostadsanpassningarna.

Bostadsanpassningar genomförs oftast i en process som berör flera olika personer och professioner, ifrån olika verksamheter. Målsättningen för alla inblandade är att anpassningen skall vara till nytta för den person som ansöker om bidraget. Men för att den fysiska anpassningen i bostaden till slut skall bli användbar och betydelsefull för individen spelar handläggningsprocessen på vägen dit en avgörande roll. Nyckelpersoner i den här processen är kommunens handläggare av bidraget och intygsskrivande arbetsterapeuter. Eftersom dessa yrkeskategorier har olika roller i processen utgick vi ifrån att deras olika perspektiv kan komplettera varandra.

Betydelsen av att verka för ökat samarbete i denna process var något som framkom dels i studien om nyttan och värdet av bostadsanpassningar;

utifrån både brukarnas, de professionellas och ett samhällsekonomiskt perspektiv (Arman & Lindahl, 2005; Lindahl & Arman, 2006). Vikten av god samverkan är också något som ofta betonas i litteraturen om välfärdsinsatser i Sverige och internationellt (se t.ex. Gurner & Thorslund, 2003; Kodner & Spreeuwenberg, 2002). Handläggare och arbetsterapeuters förmåga att förstå och lyssna till varandras perspektiv i bostads- anpassningsprocessens olika skeden verkar vara både en utmaning och möjlighet. Eftersom bidraget gäller individuella behov hos brukare med olika typer av bostäder kan processen aldrig helt standardiseras. Ibland ställs därför arbetsterapeuter och handläggare inför svåra bedömningar av vilka alternativ som är bäst, utifrån både personen och bostaden. Detta kräver en god samverkan mellan handläggaren och arbetsterapeuten.

Förutom våra insikter om betydelsen av samverkan kring bostads- anpassningarna, hade vi också en önskan att lyfta fram och stärka den praktiknära kunskap som vi har sett hos de yrkesverksamma som arbetar med bostadsanpassningar. I FoU i Väst verksamhetsidé betonas den praktiknära kunskapsutvecklingen. Vår tanke var att en cirkel där olika yrkesföreträdare (från olika verksamheter och kommuner) kunde diskutera och reflektera kring sina kunskaper skulle bidra till en sådan utveckling. En inspirationskälla för denna typ av arbete är Bengt Molanders bok om

”Kunskap i handling” (1996) som diskuteras närmare i de avslutande

reflektioner som följer i kapitel 3.

(8)

Cirkelns upplägg

Cirkeldeltagarna träffades sammanlagt vid fem tillfällen om vardera tre timmar. Vid den första träffen presenterade vi oss först för varandra och diskuterade förutsättningarna för cirkeln. Deltagarna kom ifrån olika kommuner och verksamheter i regionen. De flesta kände inte varandra sedan tidigare, men från några kommuner hade både arbetsterapeuter och handläggare anmält sig. Uppgiften var sedan att gemensamt ta fram förslag på teman för kritiska händelser i bostadsanpassningarnas värld. Detta gjordes genom en gemensam ”brain storm”. De förslag som lämnades byggde på deltagarnas erfarenheter.

Deltagarna delade sedan in sig i grupper om två eller tre personer och valde var sitt tema att arbeta med. Varje grupp fick i uppgift att leda diskussionen under en träff vardera, med utgångspunkt ifrån en egen fallbeskrivning. De skriftliga instruktionerna till detta framgår av bilaga 1. En viktig poäng med upplägget var att fallbeskrivningarna bestod av färdiga ärenden där de fallföredragande visste hur det hade gått. Men den första diskussionen utgick alltid från en fallbeskrivning där endast problematiken lades fram.

Detta innebar att de åtgärder som gjorts och utvecklingen av ärendet inte beskrevs förrän efter att gruppen hade diskuterat fallet färdigt. Det fanns alltså inget ”facit” under diskussionerna, men efteråt kunde gruppens förslag jämföras med hur det hade blivit i verkligheten.

Cirkeldeltagarna delades upp i två grupper där fallbeskrivningarna skulle diskuteras. På så sätt kunde två fallbeskrivningar diskuteras vid varje träff och då antalet deltagare vid diskussionerna i halvgrupp var mindre, kunde alla personer hinna komma till tals. Varje träff avslutades gemensamt med en sammanfattning av vad de båda grupperna hade diskuterat och det gavs tillfälle för ytterligare reflektioner kring fallen.

Vid två av träffarna inledde vi som var cirkelledare med en kort presentation om etiska dilemman. En modell för en kategorisering av äkta och skendilemman hade utvecklats vid en tidigare cirkel vid FoU i Väst där biståndsbedömare diskuterade sitt arbete (Dunér och Nordström 2003).

Tanken med att introducera denna modell var att bidra till förståelsen av olika typer av dilemmasituationer, som handläggare och arbetsterapeuter ställs inför som myndighetsutövare och intygsskrivare.

Det kom också ett förslag ifrån deltagarna om att de skulle presentera handläggningsprocessen i respektive kommun för varandra, eftersom den skiljer sig åt mellan kommunerna. Därför inleddes den tredje träffen med en översiktlig genomgång och diskussion av hur processen ser ut i varje kommun.

Vid den sista träffen diskuterades samma fall i bägge halvgrupperna

eftersom det var ett ojämnt antal fallbeskrivningar som tagits fram. Mer tid

ägnades åt diskussioner i hela gruppen för att avsluta cirkeln. Två

handläggare från Göteborgs Stad var också med som gäster i diskussionerna

och presenterade handläggningsprocessen i Göteborg.

(9)

Hur blev cirkeln?

Vid cirkelträffarna var diskussionsivern stor och stämningen god. Åsikterna gick ibland isär men alla var beredda att lyssna på de andra. Det verkade finnas stor acceptans och ödmjukhet för deltagarnas olika perspektiv.

Uppgiften som deltagarna hade, att ta fram fallbeskrivningar, gick bra. Alla grupper genomförde detta arbete skriftligt med förberedelser innan träffarna och de sammanfattade också diskussionerna som varit i grupperna till nästföljande träff (se nästa kapitel).

Vid den första träffen, när förslag på teman för fallbeskrivningarna togs fram, kom gruppen igång snabbt och gav många uppslag till diskussionsfrågor. Frågeställningen var: Vad är svåra fall i bostads- anpassningarnas värld? Det kom många förslag på teman som upplevdes som problematiska för handläggarna eller arbetsterapeuterna. De flesta av dessa teman återspeglades sedan i valen av fallbeskrivningar men det fanns ett överskott av frågor. De som inte avhandlades lika ingående var:

• tillgängligheten i nybyggda hus,

• gränser för ansvar och rollfördelning,

• får anhöriga utföra arbete med bostadsanpassningen,

• estetiska krav kontra praktiska behov,

• arbetsterapeuternas påverkansmöjligheter på det specifika utförandet,

• träning och fritid hemma,

• vad är en optimal bostadsanpassning (t.ex. försäkringsfrågor),

• vad är individens egenansvar (t.ex. flytta eller anpassa sitt beteende),

• finns det ekonomiska begränsningar,

• att anpassa för allergiker,

• när kan man söka igen efter avslag,

• sökande som vill ”utnyttja” bidraget.

En sammanfattning av vad deltagarna själva lämnade som synpunkter på

cirkeln finns i bilaga 2, tillsammans med mallen för utvärderingen.

(10)

2. Fallbeskrivningar

Fall 1: Svårighet att förutse personens framtida hälsa

Fallet Britta Larsson

n ensamstående 89-årig kvinna kommer i mitten av juni till korttidsplats från SU Mölndal. Hon har haft en stroke i april, med vänstersidig svaghet, nedsatt sensibilitet, samt en fotledsfraktur på vänster sida. Britta har sedan tidigare artros bilateralt i sina knäleder. Hon är adekvat och mycket motiverad till att komma hem, men saknar insikt om sina svårigheter. Hon klarar att äta själv, tvätta sig upptill och köra sin rullstol.

Britta behöver aktiv hjälp med att förflytta sig i och ur säng, till rullstol med glidbräda, vårdbälte och en person. Vid toalettbesök krävs två personer och ett vårdbälte.

Britta bor i en äldre villa med två våningar och källare och en brant trappa till entrén. På övre plan finns 2 sovrum och ett litet rum med tvättställ. Britta sover på övervåningen och det är en smal trappa ned. Entréplan saknar toalett, men har ett trångt kök med utgång till altan samt tre rum. I källaren är toaletten och badkaret placerade i var sitt rum. Tomten är kuperad med flera terrasser och grusade gångvägar.

Före insjuknandet klarade Britta sig själv i sin bostad. Hon gick med rollator men fick hjälp med tvätt och inköp av sin son. Vid överrapportering framkom att hembesök hade genomförts och att det till i nuläget inte var aktuellt med hemgång på grund av bostadens utformning.

Britta vill absolut hem, men vi och anhöriga är tveksamma till i nuläget.

De första fyra månaderna på korttidsplats ägnas åt träning och samtal om hur framtiden ska bli. Britta gör framsteg i sin träning och blir mer självständig i personlig vård och förflyttningar med rullstol. Hon klarar nu att förflytta sig i och ur säng, rullstol samt till och från toalett. Hon klarar att tvätta sig och klä sig, men behöver hjälp med dusch. Aktuella hjälpmedel är:

rullstol, rollator, toalettförhöjning, toalettarmstöd, höj- och sänkbar säng med dävert, stödhandtag samt glidlakan.

Diskussionsfrågor:

Vilka svårigheter finns?

Prognos för Brittas framtid? Funktionsnedsättningar?

Begränsningar i bostaden (som gör det svårt att anpassa)?

Klarar Britta att bo själv efter en eventuell bostadsanpassning?

Är det ekonomiskt försvarbart att anpassa bostaden?

E

(11)

Sammanfattning av diskussion i fallet Britta Larsson

I fallet Britta Larsson kunde gruppdeltagarna genom en formulering av problemen konstatera att boendemiljön tillsammans med en osäker prognos och hög ålder kräver ett större behov av kontinuerlig kommunikation och utbyte av information mellan alla inblandade parter.

Flera av deltagarna hade som förslag att låta patienten pröva en provpermission i den egna bostaden, med hjälpmedel, innan en bostadsanpassning påbörjades. Avsikten var att få patienten att se om det var realistiskt att kunna återgå till hemmet i ett tidigt skede. Ett annat förslag var att göra en enkel bostadsanpassning med t.ex. tröskelborttagning samt hjälpmedel och att undersöka möjligheten att duscha någon annanstans än i den egna bostaden. Det förekom även varianter på temat med t.ex.

provpermission med hjälp ifrån anhöriga och hjälpmedel eller med hemtjänst och hjälpmedel. Det mest drastiska var att ge avslag direkt på bostadsanpassningen och erbjuda hjälpmedelsutprovning med t.ex. portabla ramper och en fristående toalett. Slutligen fanns åsikten att en anpassning av bostaden skulle påbörjas direkt och planering för Brittas hemgång med hjälpmedel och hemtjänst.

Äkta dilemman och skendilemman?

En handläggare i gruppen uttryckte att de ofta får för lite information om den sökande. Önskan var en tätare kontakt med de övriga inblandade yrkesgrupperna för att tydligare förstå den rent medicinska konsekvensen av funktionsnedsättningen. På så sätt skulle beslutsunderlaget bli bättre. Det var inte bara information utan även en tätare kommunikation mellan de inblandade som efterfrågades för att uppnå en optimal lösning. Det efterfrågades att de inblandade parterna gemensamt kunde träffas i bostaden för att diskutera situationen och olika alternativa lösningar. En kontinuitet i utbyte av information om hur rehabiliteringen går hade gjort det möjligt att korrigera anpassningen efter hand som förutsättningarna förändrades.

Ett problem var att det ibland är svårt att bedöma prognosen för t.ex. ett halvår framåt i tiden. Kvarboendeprincipen i kombination med en åldrande befolkning och en allt snabbare utskrivning från sjukhuset kräver en större hänsyn till den boendes ålder och funktionsförmåga. Är personen färdig med rehabiliteringen eller kan en förbättring förväntas och hur lång tid kommer det att ta?

Bostäderna, i synnerhet villor, har ofta omodern standard eftersom den äldre

befolkningen generellt sett inte flyttat runt och varit lika mobila som den

yngre. Ibland har moderniseringen skett gradvis. I vissa områden är det

vanligare med fritidshus som byggts ut i etapper. Det innebär ofta

nivåskillnader mellan rummen i bostaden. I boendemiljöer som inte har

modern standard finns flera vanligt förekommande hinder som t.ex. många

trappor upp till bostadshuset och inne i huset, badkar i källaren (ofta i

samma rum som värmepannan) samt avsaknad av toalett i entréplan eller på

(12)

övervåningen. Sovrummet är vanligtvis på översta våningen och köket i entréplan samt WC i källaren. Det kan vara svårt för patienten att inse omfattningen av de åtgärder som behövs för att anpassa bostäder av det här slaget och hur lång tid det tar.

Vad hände i det verkliga fallet?

Britta blev självständig i sin personliga vård. Hon klarade också att förflytta sig självständigt och enklare matlagning. Efter första hembesöket med arbetsterapeuten, handläggaren från Fastighetskontoret och anhöriga, diskuterades rimliga åtgärder. Parterna kom överens om att avvakta ett tag för att se om prognosen blev bättre innan de omfattande anpassningarna påbörjades. Efter sammanlagt fyra månaders vistelse på korttidsplats hade patienten gjort större framsteg och blivit mer självständig i t.ex.

förflyttningarna. En ansökan om bostadsanpassning gjordes och efter en dialog mellan anhöriga och fastighetskontoret erbjöd sig fastighetsägaren att stå för en del av kostnaden för bostadsanpassningen. Fastighetsägaren bekostade en vägg till badrummet och en lång ramp från altanen till vägen på baksidan av huset, då sträckan upp till husets entrédörr från grinden hade terrasserad trädgård.

I åtgärdslistan från arbetsterapeuten (som ingick i ansökan om BAB) prioriterades åtgärderna inomhus. Badrummet iordningställdes på samma sätt som badrummet på korttidsplatsen för att patienten inte skulle behöva träna in nya grepp vid förflyttningarna, som hon nu var van vid. Entréplanet gjordes tillgängligare genom att trösklarna togs bort och dörrar breddades samt att flera stödhandtag monterades. De två kranarna över diskhon i köket byttes ut till engreppsblandare.

Innan hemgång gjordes provpermissioner dagtid med anhöriga och hjälpmedel. Sjukgymnast och arbetsterapeut tränade förflyttningar i hemmet med patienten vid flera tillfällen innan hemgång. Under hela perioden hade arbetsterapeuten en tät dialog med biståndshandläggaren som var inkopplad på patientärendet. Alla dessa hembesök innebar att patienten fick se förändringen i bostaden och att vänja sig vid dem och att delmålen gradvis uppfylldes. Det i kombination med träning i bostaden motiverade patienten att fortsätta träna under vistelsen på korttidsplatsen.

Vad kan man lära sig av fallet?

Arbetsterapeuten kontaktade handläggaren för att boka tid för ett första

möte. Ett första gemensamt besök med de inblandade i bostaden

tillsammans med handläggare, arbetsterapeut och sjukgymnast är att

föredra. Det är viktigt att patienten får en tidsmässigt realistisk rehabilitering

och att patienten känner delaktighet i processen så att motivationen

upprätthålls och stärks. I gruppen kom även förslag på provpermission, mitt

i veckan, med stöd av hemtjänst och enklare hjälpmedel. Efter en sådan

permission kan en utvärdering göras för att avgöra om det är realistiskt med

en bostadsanpassning.

(13)

Om bedömningen resulterar i att personen kan flytta hem efter bostadsanpassningen, så är det lämpligt att anpassa entréplanet så att de dagliga aktiviteterna kan fungera. Detta kräver att kök, sovrum samt toalett och dusch finns på samma plan.

Kommentar: Vad säger BAB-handboken?

Såhär förklarar handboken svårigheten med att avgöra vilka funktionshinder och

funktionsnedsättningar som berättigar till bidraget:

6.2 Funktionshinder*

Bostadsanpassningsbidraget omfattar i princip alla slag av funktionshinder.

Funktionsnedsättningen kan vara såväl fysisk som psykisk. Behovet av anpassningsåtgärden ska vara långvarigt eller bestående (prop.

1984/85:142 s. 31). Bidrag ska således inte lämnas om behovet av åtgärden är tillfälligt, till exempel under en konvalescenstid.

Det kan ibland bli fråga om svåra avvägnings-problem, men i regel kan intyg från en läkare eller någon annan sakkunnig ge vägledning.

Bidrag kan lämnas även vid

begynnande funktions-nedsättningar som på sikt kan bli bestående (prop.

1986/87:100 bilaga 13 s. 53).

Åldrandet medför normalt

funktionsnedsättningar. Möjligheten att i tid kunna göra vissa

förbättringar i bostaden kan ofta vara utslagsgivande för en gammal

människas möjlighet att bo kvar i sin bostad och sköta sig själv. (Prop.

1984/85:142 s. 31.)

* Dessa rubrikers numrering refererar till lagtexten som beskrivs i

Boverkets ”Handbok för bostadsanpassningsbidraget”, se www.boverket.se

under ”Bidrag/stöd till bostäder”

(14)

Fall 2: Dåliga förutsättningar i bostaden

Patientfall Johan Karlsson

n 37-årig man som bor tillsammans med sin 70-åriga moder i trång och ombyggd sommarstuga från 60-talet. Johan har en progredierande MS sedan 1997. Han är uppegående men har stora förflyttningssvårigheter. Han förflyttar sig med rullstol utomhus, rollator och ibland kryckkäppar inomhus. Han klarar endast att gå korta sträckor och blir fort trött och orkeslös. När benen inte orkar tar han sig fram krypande, inomhus. Johan har arbetat som reparatör och montör av ljudanläggningar och TV-apparater.

Han är sedan år 2000 sjukpensionär på heltid. Har ingen kommunal hemtjänst eller LSS. Modern stöttar i viss mån P-ADL samt I-ADL

1

.

Johan bor i villa/hus med kuperad omgivning. Garage finns i anslutning till huset i nivåskillnad 50 cm över källarplan. Dörr mellan garage och källare saknas. Huset har en entré med smal/trång hall, litet omodernt badrum med duschkabin, litet kök med smal dörrpost. I anslutning till köket ligger en mindre kammare där Johan sover, vardagsrum samt större sovrum där modern sover. Trappa ner från vardagsrum till källare. Tillbyggd och ny tvättstuga. Det sista året har man även byggt om bostaden. En övervåning har byggts på befintlig huskropp. Det är tänkt att Johan skall flytta in i den nybyggda övervåningen, och modern skall bo kvar i nuvarande bostadsplan.

Man har byggt en trappa i två etapper på utsidan av ena gaveln, som utgör den enda ingången till det nya bostadsplanet. Den nya våningen är byggd med relativt öppen planlösning vad beträffar vardagsrum. Stort badrum (handikappanpassat), breda dörrar, kök och två sovrum. Hela lägenheten är försedd med heltäckningsmatta, förutom kök och bad, för att ge bästa ljudförutsättningar. Ljud och ljudanläggningar utgör Johans största intresse.

Tomten/miljön runt bostaden är inte iordningställd sedan det ursprungliga huset byggdes. Det finns en kuperad grusgång från parkeringsplatsen till entrédörren och trappan till övre bostadsplanet.

Problem uppstår nu för Johan att förflytta sig till den nybyggda lägenheten på andra våningen. Det är mycket svårt och energikrävande för honom att gå i trappan. Det är även ansträngande att ta sig från garaget där bilen parkeras, och in i bostaden. Han kan ej öppna garageporten.

Johan har de senaste fyra månaderna försämrats markant. Han har stora svårigheter att gå och blir fort trött. Han vilar större delen av dagen. Klarar ej längre att gå i trappan upp till den nybyggda lägenheten.

1 Personliga aktiviteter i det dagliga livet: personlig hygien, resa sig/sätta sig, kommunicera, äta och dricka osv. och Instrumentella aktiviteter i det dagliga livet: t.ex. tvätta, handla, städa, laga mat och resor.

E

(15)

Diskussionsfrågor:

Vilka svårigheter finns?

Vilka begränsningar finns i bostaden?

Funktionsnedsättningar?

Prognos?

Är det ekonomiskt förvarbart att anpassa bostaden?

Klarar Johan att bo själv efter en ev. BAP?

Vilket ansvar har Johan i det läge man bygger till fastigheten på sådant sätt som beskrivits utifrån sin MS-diagnos?

Sammanfattning av diskussion i fallet Johan Karlsson

Ett problem som konstaterades i detta ärende var den omgivande miljön runt bostaden, med stora nivåskillnader. Det andra problemet som diskuterades var att arbetsterapeuten blev inkopplad först när ombyggnationen var klar.

Gruppdiskussionen mynnade snabbt ut i åtgärdsförslag. Dilemmat i detta ärende var att vi kom in sent i processen. Utgången kanske hade kunnat bli en annan om vi blev inkopplade vid ett tidigare stadium.

Olika förslag som framfördes av gruppdeltagarna:

• Utreda andra möjligheter att ta sig in via t.ex. garaget upp till bostaden.

• Göra en bedömning av omgivningen. Utreda möjligheter att bygga ett separat hus invid nuvarande bostad.

• Byte av bostad/våningsplan med modern.

• Utreda annat boende i kommunen.

• Installera en hiss.

Vad hände i det verkliga fallet?

Följande åtgärder genomfördes:

• Fjärrstyrd garageport

• Garage och källare öppnades upp med fjärrstyrd dörr

• Hiss mellan garage och källare (modell låglyft)

• A-hiss för tre våningsplan, i befintligt trappschakt

Eftersom patienten själv bekostat tillbyggnaden av fastigheten med en andra våning som var anpassad för hans funktionshinder, fokuserades beslutet på tillgängligheten till och från den nya bostad och på Johans självständighet.

Diskussion fördes även om byte av lägenhet dels mellan Johan och modern,

samt att flytta till annan bostad. Bostadsbyte med modern hade inneburit

ombyggnation av kök och toalett samt breddning av dörrar. Något som

berördes var moderns rätt att bo kvar i sin bostad och Johans låga pension

och hans kommande försörjning den dagen modern ej är i livet. Johans och

kommunens ekonomi samt specialintresse var en del i beslutet. Beslutet om

bostadsanpassning innebär att en eventuell kommunal utgift i form av en

framtida personlig assistent fördröjs.

(16)

Med dessa åtgärder samt assistans från modern kommer Johan att klara sig självständigt. Handläggare och arbetsterapeut är väl medvetna om att det ev.

kommer att krävas framtida personalresurser i form av assistenter, den dagen då modern inte längre orkar bistå med hjälp.

Vad kan man lära sig av fallet?

Det är viktigt att uppnå bra livskvalitet och att ta hänsyn till olika faktorer

såsom livssituation och social situation. Dessa faktorer är inte alltid

påverkbara.

(17)

Kommentar: Vad säger BAB-handboken?

Ett avsnitt i handboken berör både bostadsanpassningar i form av hissar och tillbyggnader, vilket är

intressant i förhållande till fallet som diskuterats ovan och även andra fall som diskuteras längre fram:

6.7.5 Hissar och andra lyftanordningar

Bostadsanpassningsbidrag kan lämnas för installation av

vertikalhiss, trapplift och lyftplattor i såväl flerbostadshus som småhus.

Bidrag kan lämnas för att underlätta förflyttning till och från bostaden, om behovet av anpassning inte kan tillgodoses på något annat sätt.

Bidrag kan även lämnas om ett befintligt utrymme i bostaden behöver göras tillgängligt för den funktionshindrade och behovet av anpassning inte kan tillgodoses i entréplanet genom en om-

disponering av det befintliga utrymmet eller genom en mindre tillbyggnad (detta blir närmast aktuellt i småhus). Behovet av anpassning kan avse de primära bostadsfunktionerna (det vill säga utrymmen för sömn, hygien, samvaro och matlagning). Men det kan också avse exempelvis ett utrymme för sjukgymnastik eller hobbyverksamhet.

Kammarrätten i Göteborg, dom 1994-05-16, mål nr 1349-1994:

Bidrag söktes för en trapplift mellan bottenplanet och källarplanet för att kunna nå matkällaren, kylen, frysen, pannrummet och

jordfelsbrytaren i fastighetens källarplan. Kommunen avslog ansökan. Sökanden överklagade till länsrätten.

Länsrätten avslog överklagandet med följande motivering. Det får anses nödvändigt att ha möjlighet att nå nämnda funktioner för att

bostaden ska vara ändamålsenlig för funktionshindrade personer.

Sökanden bor dock inte ensam i sin bostad och har därför möjlighet att få hjälp med att nå dessa funktioner.

Sökanden får därför anses tillgodosedd med de kyl- och frysmöjligheter som finns i bostadens bottenplan.

Kammarrätten instämde i läns- rättens bedömning och ändrade därför inte den överklagade domen.

Ž

Apropå diskussionen om huruvida det är ekonomiskt försvarbart att bostadsanpassa vissa bostäder säger handboken följande om kostnader:

14.2 Skälig kostnad 14.2.1 Allmänt

Det finns inte något egentligt kostnadstak för vare sig bostads- anpassningsbidraget eller

återställningsbidraget. Men när det gäller återställningsbidraget så finns det en nedre gräns. Detta

bidrag lämnas av administrativa skäl endast om återställningskostnaden överstiger 5.000 kronor (prop.

1984/85:142 s. 32–33). I övrigt

gäller för båda bidragen att bidrag

ska lämnas med ett belopp som

motsvarar en skälig kostnad för

åtgärderna.

(18)

Fall 3: Svårigheter att anpassa p.g.a. bostadens utformning

Fallbeskrivning

n 59-årig man som drabbades av stroke för ca ett ½ år sedan.

Han har en svaghet i vänster arm, hand och ben, nedsatt känsel, balans och insikt. Han förflyttar sig med kryckkäpp eller rollator. Han vistas på kommunens korttidsavdelning i väntan på att kunna flytta hem till sin bostad.

Han är ensamboende i en villa på 1,5 plan samt källare. Villan består av 3 rum och kök. På entréplan finns vardagsrum, kök och hall. På övre plan finns toalett samt två sovrum. Det är en svängd trappa med 16 smala trappsteg och ett räcke på ena sidan. En brant trappa leder till källaren där det finns badrum, tvättstuga samt oljepanna. Utomhus finns en rak yttertrappa med 11 trappsteg till entrédörren, ett räcke av järn finns på båda sidor.

Mannen har svårt att ta sig upp och ner för trapporna inomhus p.g.a. vänstersidig svaghet, nedsatt känsel och nedsatt balans. Har behov av hjälp av en person för att gå i trapporna. Trappan till övervåningen är lång och brant vilken innebär att det tar lång tid att nå toaletten som finns på övervåningen. Källartrappan är mycket brant och smal, det finns stor risk för fall. Han klarar att gå upp och ner för yttertrappan men räcket är något lågt och det finns risk för att han skall tappa balansen.

Han har tänkt använda en bit av vardagsrummet till sovrum när han kommer hem. För att han självständigt skall kunna sköta sin personliga hygien är det nödvändigt att han får tillgång till ett badrum. Arbetsterapeuten anser att ett badrum i boendeplan vore mest önskvärt då han genom detta får tillgång till sovrum, kök och badrum med tvättmaskin i ett plan. En höjning av räcket vid entrétrappan föreslås också.

Sökanden själv önskar en dusch på övervåningen. Detta genom att en del av ett sovrum byggs om och en dusch installeras i anslutning till den befintliga toaletten.

För att han säkert skall kunna nå badrummet önskar han en trapphiss till övervåningen. Sökanden önskar också en toalett på boendeplan. Toaletten föreslås ligga i hallen, där ytan är begränsad, vilket innebär att det blir en liten toalett. Han är själv villig att bekosta toaletten på boendeplan.

E

(19)

Diskussionsfrågor:

Vad är problemet i det här fallet?

Vem tycker ni har rätt? Sökanden eller arbetsterapeuten?

Är bostaden lämplig?

Varför uppstår problem av det här slaget?

Sammanfattning av diskussionen om fallet

Problemet i detta ärende är dåliga förutsättningar i bostaden som ger svårigheter att anpassa p.g.a. husets utformning. Äldre hus har andra byggnormer än vad nya hus har. Bostaden saknade hygienutrymme och toalett i entréplan.

Den 59-årige mannen skulle vara beroende av hjälp för att klara sin personliga hygien då han kom hem till sin bostad om inte en bostadsanpassning med toalett och duschplats gjordes. Frågan ställdes om det hade diskuterats andra alternativ till boendet. Det hade det gjort och den sökande var helt klar med att han inte ville sälja huset.

Vi diskuterade olika möjligheter för honom att nå sin toalett och duschplats och hur det skulle fungera om man använde en bit av vardagsrummet till badrum för honom. Skulle vardagsrummet då vara för litet? I diskussionen visade det sig att flera i gruppen var överens om att den sökande borde få bostadsanpassningen enligt sina önskningar. Vi har inte rätt att bestämma att större delen av hans vardagsrum skall tas bort, för att kunna bygga ett hygienutrymme. Om huset är i någorlunda bra skick borde det också kunna installeras hiss till övervåningen. Ett annat förslag var att enbart installera dusch på övervåningen, en liten toalett i nedre plan, och att avvakta med trapphiss. Istället skulle mannen då behöva få hjälp upp i trappan, den första tiden. Det kan ofta vara svårt att efter så kort tid bedöma rehabiliterings- potentialen.

Ytterligare ett förslag var att temporärt docka till ett hygienutrymme i entréplan för att också här avvakta om mannen efter en tid skulle klara att använda trapporna. Kanske det skulle gå att använda ett rum på övervåningen till samvarorum, då mannen hade gäster. Han skulle då klara att gå i trappan med gästernas stöd. En liten toalett på entréplan kan fungera bra för den typ utav svårigheter som mannen hade.

De sökande har idag oftare egna åsikter och är mer medvetna om sina rättigheter och hur man ska gå vidare och överklaga beslut. Några i gruppen ansåg att den sökande borde ha fått möjlighet att använda de pengar som kommunen beviljat, som han velat. Han skulle då kunna anpassa bostaden så att den uppfyllde hans behov och önskningar, med tillägg av egna medel.

Problem i detta ärende

Kommunen och sökande hade olika åsikter om hur anpassningen skulle

utformas. Det förslag som kommunen ansåg optimalt passade inte med den

(20)

livskvalitet som mannen önskade. Dessa problem kan uppstå eftersom alla människor har rätt att bo kvar i sin bostad, om de så önskar, även om det finns svårigheter med att anpassa bostaden.

Förslag hade diskuterats om viss tillbyggnad, men eftersom huset var gammalt och väldigt dåligt ur ett tillbyggnadsperspektiv, skulle det täppa till alla fönster. Detta kunde sökande inte acceptera. Huset var dessutom i väldigt dåligt skick med höga socklar och branta trappor. Kommunen såg därför också svårigheter med att installera trapphiss.

Vad hände i det verkliga fallet?

Kommunens förslag på lösning för bostadsanpassningen var att ta en del av vardagsrummet till duschplats och toalett. Utrymme skulle då finnas kvar till sovalkov och soffa i vardagsrummet. Detta motiverades med att få bostaden funktionell på ett plan. En tillbyggnad skulle ej bli bra av byggnadstekniska skäl. Sökanden ansåg att kommunens förslag skulle ge ett för litet vardagsrum. Han skulle förlora sin arbetsplats med skrivbord och yta till att umgås med vänner m.m. Sökande tackade därför nej till kommunens förslag.

Kommunen beviljade bostadsanpassningsbidrag för höjning av yttertrappans handledare. De beviljade inte bidrag till trapphiss, badrum på övervåning eller liten toalett på entréplan. Sökande överklagade då till länsrätten.

Länsrätten avslog ansökan med motivering ”ej nödvändig för att bostaden skall bli ändamålsenlig”.

Mannen har med tiden blivit bättre och kan använda trapporna inomhus.

Han har också med egna medel låtit bygga en liten toalett i entréplan.

Vad kan man lära sig av fallet?

Som arbetsterapeut eller handläggare kan vi inte ha synpunkter på att vi inte kan anpassa p.g.a. bostadens utformning. Det är den sökandens bostad och beslut att bo kvar i sin bostad och att ansöka om BAB. I fall som detta vore det bra att försöka skapa en dialog och komma fram till någon form av kompromiss.

Det finns fördelar med att dela in bostadsanpassningen i två steg och

avvakta rehabiliteringens resultat. Bostadsanpassa därför det mest akuta

först, som att få en toalett i entréplan. I ett senare skede kan man se hur

duschmöjligheterna skall ordnas.

(21)

Kommentar – vad säger BAB-handboken?

I handboken finns förtydligat att bostadsanpassningsbidrag kan lämnas för tillbyggnad av en bostad, om det är nödvändigt:

6.7.6 Extra area

Bidrag kan lämnas för att anordna extra area för ett visst ändamål. Det kan till exempel gälla att ta delar av en hall i anspråk för att göra ett badrum större. Om

omdisponeringen inskränker på någon viktig boendefunktion kan bidrag beviljas för att anordna denna någon annanstans, exempelvis genom en tillbyggnad.

När det på grund av bostadens planlösning är omöjligt eller alltför kostnadskrävande att disponera om befintliga utrymmen, och det därför är nödvändigt att öka bostadens totala area, kan bidrag beviljas för en tillbyggnad. /…/

Regeringsbeslut 1990-04-19, dnr BO90/550/B:

Vid ombyggnad av ett

hygienutrymme togs den befintliga klädkammaren i anspråk. Eftersom det inte gick att anordna ett nytt utrymme för klädförvaring inom den befintliga ytan på bottenvåningen så lämnades bidrag för tillbyggnad av garderobsutrymmen.

Kammarrätten i Jönköping, dom 1993-11-10, mål nr 5554-1993:

En kommun beviljade en kvinna bidrag med 90.000 kronor för bland annat inredning av ett

hygienutrymme inom den be- fintliga bostaden. Kvinnan över- klagade beslutet och yrkade att bidrag i stället skulle lämnas för en tillbyggnad med plats för ett hygienutrymme. Hon anförde att husets planlösning förstördes och att det blev väldigt trångt om

hygienutrymmet inrymdes i den befintliga byggnaden. Hon bodde i en äldre villa på ett och ett halvt plan med toalett på övervåningen och badrum och tvättstuga i källaren. Enligt arbetsterapeuten behövde bostaden anpassas genom iordningställande av ett

hygienutrymme med dusch, toalett och tvättstugefunktion i husets bottenplan.

Länsrätten fann att genom

kommunens beslut så hade bidrag lämnats till den anpassning som var nödvändig för att göra bostaden ändamålsenlig för kvinnan. Rätt till ytterligare bostadsanpassnings- bidrag förelåg därför inte.

Kammarrätten fastställde länsrättens

dom.

(22)

Fall 4: Personalens arbetsmiljö

Fallbeskrivning Erik Ek

atienten: Gift man som är 73 år, lång och ståtlig. Sammanboende med hustrun. Paret har 2 söner, ingen boende i Göteborg. Hustrun har ej full insikt i sin och sin mans situation p.g.a. misstänkt demens. Han och hans hustru har varit ”livsnjutare”, enligt honom själv. De har inte lagt någon tid på hus och trädgård. Mannen bodde vid tiden för ansökan på korttidsboende för att rehabiliteras efter en stroke. Innan denna stroke var mannen fullt aktiv.

Stroken hade resulterat i en vänstersidig svaghet och nästan fullständig förlamning i den sidans extremiteter. Han har ej full insikt i sin situation och är initiativlös. Han är ouppmärksam på sin vänstersida både kroppsligt och spatialt. Erik sitter i rullstol men har svårt att köra den själv. Han förflyttas med Turner (vridplatta) och två personer. Han behöver hjälp med personlig vård men äter själv.

Bostaden: Atriumhus med inbyggd trädgård. Högt träplank runt om träd- gården. Fyra rum och kök.

Efter ankomsten till korttidsboendet gjordes ett hembesök för att se om Erik kunde gå hem till bostaden. Erik var ej med vid besöket. Enligt honom själv skulle badrummet innebära ett problem eftersom han inte hade någon badbräda. Vid hembesöket var hustrun, en sjukgymnast och arbetsterapeut ifrån korttidsboendet närvarande.

Följande problem konstaterades vid hembesöket:

• Huset var nedgånget och smutsigt.

• Ogräs och buskar hängde över stenplattorna, vilket gjorde det helt otänkbart att komma fram till entrédörren med rullstol, i nuläget.

• Ett högt trappsteg till entrédörren.

• Trösklar i hela bostaden.

• Toalett/badrummet låg inklämt mellan klädkammare och kök. En smal dörr till toalett/badrummet gick via en klädkammare och en annan smal dörr som ej gick att öppna gick mellan skåpen i köket.

Eriks rullstol var för bred för båda dörrarna.

• Sängkammaren var liten men makarna skulle absolut ligga i samma rum.

• Köket var ett litet serveringskök med matplats utanför serveringsbänken.

• I badrummet hängde tapeterna lösa, väggar och tak var grönaktiga och fuktiga. Takfönstret gick inte att öppna. Badkaret, tvättstället och toalettstolen var spruckna, smutsiga och inte fullt användbara.

Golvmattan var lös och grönaktig.

P

(23)

• Hela bostaden luktade fukt, smuts, cigarettrök och mögel.

Arbetsterapeut och sjukgymnast fick gå ut ett par gånger under besöket för att andas frisk luft samt ta allergimedicin.

Diskussionsfrågor:

Kan Erik gå hem?

Funktionsnedsättningar och prognos?

Hur kan vi bostadsanpassa för att det skall fungera för Erik och hans hustru?

Kan bostadsanpassningen bli till Eriks och hemtjänstens hjälp och belåtenhet?

Hur fungerar vatten, avlopp och el? Bärande väggar?

Är det ekonomiskt försvarbart att anpassa bostaden?

Beviljar kommunen bostadsanpassningen? Vem bekostar reparationen?

Får hemtjänsten arbeta i denna miljö?

Sammanfattning av diskussionen om fallet

Gruppen var enig om att Erik kunde gå hem eftersom han och hustrun bodde i ett enplanshus med en plan trädgård. Paret var relativt unga och med bostadsanpassning, hjälpmedel, hemtjänst och trygghetslarm skulle det fungera bra. Gruppen var också enig om att städning och underhåll av bostaden inte skulle värderas i sammanhanget, även om huset var nedgånget och städningen eftersatt (ev. mögel samt en bakteriemiljö som ej lämpar sig för hemtjänst och annan kringpersonal). Gruppen ansåg att Erik fick stå för reparationerna och kommunen för bostadsanpassningen.

Problem i denna fallbeskrivning

Problemen var många i detta ärende, allt från bostadens planering (bl.a.

badrummets placering samt liten yta för hjälpmedel/personal), husets underhåll, hemtjänstens arbetsmiljö, Eriks prognos och hustruns egna problem med hälsan. Prognosen efter en stroke är alltid oförutsägbar och hustrun var inte enbart en tillgång. Problemet orsakades av att hon inte hade insyn i vare sig sin egen eller makens situation, vilket också gruppen diskuterade.

Följande frågor diskuterades också: Tar kommunen en bostadsanpassning av ett så nedgånget hus och är det försvarbart att anpassa denna bostad? Hur avgörs vad som är anpassning och vad som är reparation? Vem betalar i så fall för reparationen?

Får hemtjänsten arbeta i denna miljö? Vad kan en arbetsterapeut göra i en

situation som denna och vilka kan hon/han ta hjälp av? Kan övriga anhöriga

vara till hjälp (sönerna)? Får man ”köra över” Erik och hustrun vad gäller

deras önskemål? Vad gör man om Erik absolut vill gå hem till befintligt hus

och avstå från hemtjänst och trygghetslarm?

(24)

Vad hände i det verkliga fallet?

Efter det första hembesöket, där hustrun och rehabpersonalen från korttidsboendet deltog, framkom det att hustrun ville att Erik skulle komma hem så fort som möjligt – det fanns inga problem! Arbetsterapeuten som var

”spindeln i nätet” under hela ärendets gång hade telefonkontakt med en av sönerna minst en gång i vecka, under hela processen. Sönerna hade föreslagit försäljning av huset men Erik och hustrun var ej intresserade.

Flera hembesök gjordes där bl.a. handläggare ifrån fastighetskontoret, biståndsbedömare, chef för hemtjänst samt hemrehab deltog. Samtidigt skickades intyg till lägenhetsbyrån för hjälp med förmedling av ny lämplig bostad.

Hembesöken resulterade sammanfattningsvis i att:

- Arbetsterapeuten insåg tidigt att bostaden inte var lämplig, utifrån ett helhetsperspektiv, och kontaktade övriga yrkeskategorier samt ansökte om ny bostad via lägenhetsbyrån.

- Handläggaren ifrån fastighetskontoret konstaterade att bostaden var olämplig oavsett bostadsanpassningsåtgärder, ur ett helhets- perspektiv.

- Ur arbetsmiljösynpunkt gjorde chefen för hemtjänsten bedömningen att det inte skulle gå att utföra omvårdnadsarbetet på ett tillfreds- ställande sätt delvis p.g.a. brist på utrymme för hjälpmedel men även ur ett arbetsmiljöperspektiv.

Erik, hustrun och sönerna hade vid ett flertal tillfällen haft diskussioner om framtiden och att sälja huset. Efter några månader bestämde de sig för försäljning och flyttning till ny bostad. Arbetsterapeuten bostadsanpassade den nya bostaden, som Erik fått via lägenhetsbyrån, samt beställde elektrisk säng och andra hjälpmedel. Erik var fortfarande på korttidsboendet och tränade förflyttningar, personlig vård m.m.

Hemtjänsten som skulle ansvara för Erik och hustrun var på korttidsboendet och arbetade tillsammans med avdelningens undersköterskor. Detta var för att underlätta för hemtjänsten och för Erik när han skulle komma hem.

Vårdplaneringen blev positiv och Erik beviljades hemtjänst och trygghets- larm. När Erik flyttade hem till den nya bostaden deltog hustrun, en son, hemtjänst, arbetsterapeut, en undersköterska från korttidsboendet, en sjuksköterska från hemsjukvården och arbetsterapeut och sjukgymnast från hemrehab för att överrapporteringen skulle fungera, både muntligt och praktiskt.

Vad kan man lära sig av fallet?

Det är viktigt att vid första hembesöket se helheten och inte bara lösningar

med hjälpmedel, bostadsanpassning (ute- och innemiljön), hemtjänst och

trygghetslarm. I fall som detta gäller det också hela miljön för personerna

som skall bo, vistas och arbeta där. Viktigt är också att inte säga så mycket

under första hembesöket utan istället gå hem och fundera. Då kanske man

kan ta hjälp av en annan yrkesgrupp för att få en bredare syn på ärendet.

(25)

Utöver detta är det bra att ha god och nära kontakt med anhöriga och att arbeta flexibelt. I sådana här komplexa ärenden är det ett måste att utse en person som är ”spindeln i nätet”.

Kommentar – vad säger BAB-handboken?

Handboken nämner inte ordet

”arbetsmiljö”. Bostadsanpassningar är individuella bidrag och lagen tar inte hänsyn till att bostaden också kan vara anställda personers arbetsmiljö. Detta täcks istället av andra lagar. Generellt har vi i studien om nyttan och värdet av bostadsanpassningar fått veta att det är mycket ovanligt att hemtjänsten stänger ett hem på grund av att det utgör en dålig arbetsmiljö för personalen (Arman & Lindahl, 2005). Handboken tar istället upp att bidrag inte skall lämnas för

anpassningar som ingår i vad som anses vara ”normalt

bostadsunderhåll”:

6.5.5 Normalt bostadsunderhåll

Bidrag lämnas inte för sådana åtgärder som bedöms som normalt bostadsunderhåll (prop.

1978/79:100 bilaga 16 s. 51).

Exempel på normalt bostads-

underhåll är att byta ut eller reparera

termostatreglerade kranar. Bidrag

lämnas alltså inte för dessa

kostnader även om bidrag har

lämnats för installationen av

kranarna. Bidrag kan däremot

lämnas för reparationer där bostaden

har utsatts för onormalt slitage på

grund av funktionshindret. /…/

(26)

Fall 5: Att vara professionell i mötet och bedömningen

Fallbeskrivning

n 65-årig kvinna som bor tillsammans med sin make i lägenhet. Hon har en kronisk reumatisk sjukdom, som ger inflammationer i fingerleder, handleder och rygg. Hon har också i sviter efter en trafikolycka 1992 som lett till yrsel och huvudvärk. Kvinnan önskar ansöka om bostads- anpassningsbidrag för en elektrisk spis, helst med självrengöring. Idag har hon en gammal gasspis.

Enligt en läkarremiss från reumatologen har hon försämrad handfunktion samt nedsatt förmåga att böja ryggen. Patienten är förtidspensionerad sedan 1979. Hon bor tillsammans med sin make som gör alla tunga hushållsarbeten.

En bedömning är gjord polikliniskt samt vid ett hembesök. Svårigheterna med spisen yttrar sig i att hon har problem med:

• att tända gaslågan med tändaren och att hantera vreden på spisen

• att böja sig och komma åt att tända i ugnen

• hon har också svårigheter med att rengöra ugnen

Patienten har smärta i rygg, axlar och alla leder, upplever att balansen är dålig på grund av yrsel. Hon klarar sin personliga vård men får hjälp med hårtvätt av sin dotter. Har sedan tidigare en badbräda och en toalettstolsförhöjning. En arbetsstol ordineras vid polikliniska besöket. Hon får hjälp av sin make med alla tyngre hushållsgöromål såsom städning, urplockning av diskmaskinen och handling.

Handkraft är mätt med Gripit® (mätverktyg). Medelvärde för höger hand är 1 Newton. För vänster hand 3 Newton. Normalvärdet för kvinnor i hennes ålder är ca 250 för höger hand och något lägre för vänster. Trots detta klarar hon att lyfta och bära en badkarsstol.

Sammanfattning av diskussionen om fallet

Svårighet i bedömning eftersom det framkommer skillnad mellan den uppmätta handstyrkan (som visade i princip noll) och den observation arbetsterapeuten gjorde. Patienten vill dessutom inte medverka helt ut i bedömningen. Det konstaterades att en bostadsanpassning är personlig och ska öka den individuella aktivitetsnivån, men om handstyrkan är noll innebär detta att det inte är möjligt att utföra någon aktivitet i köket.

Patienten har alltså inte nytta av någon anpassning. Hon skulle fortfarande vara beroende av sin make för att klara av aktiviteterna.

Problemet i ärendet är att kunna göra en riktig bedömning, då patienten inte önskar samarbeta. Olika förslag på lösningar framfördes av grupp- deltagarna:

E

(27)

• Kontakta fastighetsägaren, för att ta reda på hur gammal spisen är.

Detta är egentligen handläggarens uppgift om en ansökan är inskickad. Man kan även be patienten att själv kontakta sin fastighetsägare.

• Prata med patienten om förhållandet mellan handstyrka och förmåga att utföra aktiviteter.

• Göra en ordentlig aktivitetsanalys för att se vilka problem patienten har.

• Kontakta läkare för att få hjälp med bedömningen, då han/hon kanske har träffat patienten vid fler tillfällen än arbetsterapeuten i primärvården har möjlighet att göra.

• Hjälpa kvinnan att skriva en ansökan till fastighetskontoret men inte intyga nödvändigheten av anpassningen. Detta bör i så fall sluta med ett avslag från fastighetskontoret.

Vad hände i det verkliga fallet?

Ingen ansökan skickades in. Arbetsterapeuten kontaktade fastighetsägaren som föreslog utbyte av den gamla gasspisen mot en nyare. Om patienten ville ha en speciell modell av gasspis, (ej elektrisk) ordnades det så att hon kunde betala mellanskillnaden själv.

Vad kan man lära sig av fallet?

Börja med att undersöka möjliga alternativ, är detta verkligen ett bostadsanpassningsärende? Vad är fastighetsägarens skyldigheter i detta fall?

Skapa en rutin där aktivitetsbedömning alltid görs innan intyg skrivs. Om

det är en rutinåtgärd är det svårare för patienten att neka till att delta.

(28)

Kommentar – vad säger BAB-handboken?

Ett rättsfall illustrerar frågeställning som liknar den som återfinns i fallbeskrivningen.

6.4 Nödvändiga åtgärder

De åtgärder som bidrag söks för ska vara nödvändiga med hänsyn till funktionshindret. I samband med att bidrag söks ska behovet av de olika anpassningsåtgärderna styrkas genom intyg av en arbetsterapeut, en läkare eller någon annan sakkunnig.

Detta framgår av Boverkets föreskrifter.

/…/ Funktionsnedsättningen är avgörande för vilka åtgärder bidrag kan lämnas för. Det måste finnas en klar koppling mellan funktions- nedsättningen och åtgärderna.

Kopplingen ska vara så stark att åtgärderna kan bedömas som nöd- vändiga med hänsyn till funktions- hindret. (Prop. 1992/93:58 s. 18.) Det ankommer på den som

sökanden anlitar som sakkunnig att på sitt tjänsteansvar bedöma hur angeläget det är att den sökta åtgärden utförs och att motivera sitt ställningstagande. Den medicinska och arbetsterapeutiska

Bedömningen åvilar helt och hållet den sakkunnige. Trots detta är inte intyget utslagsgivande för om bidrag ska lämnas eller inte. Kommunen ska pröva dels om åtgärderna utifrån gällande bestämmelser och praxis är bidragsberättigande eller inte, dels intygets styrka.

Kammarrätten i Stockholm, dom 1993-11-19, mål nr 8523-1993, och Regeringsrättens underrättelse, mål nr 6582-1993:

En kommun avslog en kvinnas ansökan om bidrag för byte av en

gasspis till en nyare modell med tändsäkring, el-tändning och timer m.m. med motiveringen att hennes synnedsättning inte var tillräckligt omfattande för att bidrag skulle beviljas.

Kvinnan överklagade beslutet. Hon anförde bland annat följande.

Funktionshindret gav henne en känsla av osäkerhet och obehag.

Hon tordes inte använda gasspisen eftersom hon hade svårt att se om kranarna var öppna eller stängda.

/…/ Av bifogat läkarutlåtande framgick att hon hade drabbats av en central retinal artärtrombos i höger öga 1989. I detta öga hade hon ett marginellt synfält åt höger, men det nasala synfältet var helt borta. Synförmågan i vänster öga angavs vara utan anmärkning.

Neurologiskt bedömdes osäkerhet vid avståndsbedömningen. Av utredningen i målet framgick vidare bland annat att hon trots sitt

funktionshinder verkade ha klarat av att arbeta som damfrisörska, att hon från och med juni 1991 uppbar halvt sjukbidrag samt att kommunen bett henne att inkomma med ett särskilt intyg, vilket hon inte hade gjort.

Länsrätten fann att det av utredningen i målet framgick att kvinnans synnedsättning inte var av sådan grad att ett byte av spis var nödvändigt för att bostaden skulle vara ändamålsenlig som bostad för henne. Hon var därför inte

berättigad till det sökta bidraget.

Kammarrätten delade länsrättens

bedömning och ändrade inte den

överklagade domen. Regeringsrätten

meddelade inte prövningstillstånd.

(29)

Fall 6: Anpassningar vid flertaliga byten av bostad

Fallbeskrivning

nligt intyget: ”En dam, 66 år, med multipel ledproblematik, hon har artros och medfödda deformiteter i knän och fötter. Har opererat in protes i vänster knä men höger är instabilt. Skolios i ryggen, hjärtfel och hypertoni som medicineras. Har nu fått problem med ögonen, grön starr i vänster öga och propp i höger. Är även mycket kort till längden.

Får på grund av ögonen inte köra bil, har färdtjänst och elrullstol. Inne tar hon sig fram med rullstol eller arbetsstol kan gå några steg. Damen är en socialt mycket aktiv och är medlem i många föreningar.

Kvinnan har flyttat in på ett finsktalande boende. Hon flyttade från en anpassad lägenhet, därför att hennes dotter som hjälpt henne dagligen med många saker, flyttade till annan kommundel. För att fortsätta leva ett självständigt liv flyttade kvinnan, nu finns nästan allt hon behöver tillgång till på ett plan och med tillgång till hiss. Detta gör att hon nu kan t.ex. tvätta själv och i och med den mindre ytan på lägenheten klarar hon att städa den sittande i arbetsstolen. Matlagning klarar hon inte utan äter i matsalen, men vill helst kunna laga sin mat själv. För att klara sig mer självständigt behöver kvinnan en större anpassning i köket.”

Enligt åtgärdslistan behövdes följande åtgärder i köket:

• Sänka samtliga underskåp genom att ta bort sockel

• Göra benfritt under spis, byta till häll

• Sätta upp ett skåp för ugn och mikro

• Göra överskåpen rakt höj o sänkbara

Bakgrundsfakta: Den sökande hade fått bostadsanpassningar fyra gånger tidigare. Vid samtliga tillfällen har det varit omfattande och kostnads- krävande anpassningar av kök och/eller badrum.

Diskussionsfrågor:

• Hur ser vi på en ny kostnadskrävande bostadsanpassning när sökanden flyttar från ett tidigare anpassat boende?

• Vad talar för respektive emot ett bifall på ansökan?

• Vilket ansvar och skyldighet har den sökande att hitta en lämplig bostad?

Sammanfattning av diskussionen om fallet

Fallet gäller en dam som har fått olika bostäder anpassade vid fyra tidigare tillfällen. Hon har nu återigen flyttat och söker bostadsanpassningsbidrag för anpassning av köket. Gruppen diskuterade hur man ska handlägga ärenden

E

(30)

med brukare som flyttar från ett anpassat boende till ett annat boende, med kostnadskrävande anpassningar som följd. I dessa ärenden krävs enligt BAB-lagstiftningen särskilda skäl för flytten och för att kunna erhålla bidrag. Diskussion om begreppet särskilda skäl samt om särskilda skäl förelåg i detta ärende.

Olika förslag som framfördes av gruppdeltagarna. Ett alternativ var att åstadkomma ändringar i bostaden med en mindre anpassning alternativt med enbart hjälpmedel. Det andra alternativet var att godkänna ansökan enligt åtgärdsförslaget.

Problem i detta ärende

Brukaren har redan flyttat och är nu i behov av nya kostnadskrävande anpassningar. Kommunens möjligheter att åtgärda eventuella orsaker till flyttningen från det tidigare boendet, alternativt att kunna erbjuda ett annat lämpligt anpassat boende, är i detta skede helt överspelat.

Vad hände i det verkliga fallet?

Kommunen gav delvis bifall till kvinnans ansökan. Hon var inte nöjd med detta och överklagade till länsrätten. Länsrätten biföll överklagan. Man hänvisade till en dom i kammarrätten. Eftersom kommunen inte kunnat visa att det fanns en mer lämplig bostad, fanns det synnerliga skäl för henne att välja den bostad hon valt. Att hon fått tidigare anpassningar har ingen betydelse enligt lagen. Anpassningar enligt ansökan är nu utförda.

Vad kan man lära sig av fallet?

Man kan konstatera att om man tidigare har fått ett antal kostsamma

anpassningar så har detta ingen betydelse vid prövning av en ny ansökan

enligt lagen. Man har samma rätt som alla andra människor att flytta hur

ofta man vill, dock skall särskilda skäl vara upp uppfyllda. I detta fall kunde

kommunen inte visa att det fanns en mer lämplig bostad. Detta var orsaken

till att länsrätten bedömde att det fanns särskilda skäl och biföll överklagan.

(31)

Kommentar – vad säger BAB-handboken?

Kravet på särskilda skäl när en person byter bostad förklaras såhär i handboken:

9.2 Inledning

Tidigare, när köp eller byte av bostad behandlades i lagens 8 § tillsammans med nybyggnad, så krävdes för bidrag att det fanns särskilda skäl för att välja en bostad som krävde anpassning alldeles oavsett kostnaden för åtgärden.

Sedan den 1 juli 2000 gäller att det inte längre krävs särskilda skäl för valet av bostad vid köp eller byte vid anpassningar som inte är kostnadskrävande.

9.3 Kostnadskrävande eller inte – en helhetsbedömning

/…/ Det finns inte någon uttrycklig gräns i lagen mellan

kostnadskrävande och inte kostnadskrävande åtgärder. I förarbetena nämns borttagning av trösklar och uppsättning av stödhandtag eller blandare till handfat eller vask som exempel på åtgärder som inte är kostnads- krävande (prop. 1999/2000:79 s.

136).

9.4 Särskilda skäl

Om åtgärden är kostnadskrävande krävs det fortfarande särskilda skäl för valet av bostad. Särskilda skäl kan föreligga till exempel om det är fråga om en bostad som ligger nära en vårdinrättning som den

funktionshindrade bör ha tillgång till. Det kan också gälla fall där den funktionshindrade trots omfattande försök inte lyckats få tag i någon annan lämplig bostad. (Prop.

1999/2000:79 s. 70.)

Regelns syfte är att funktions- hindrade personer ska välja bostad med stor omsorg. Om kommunen inte kan visa att det finns en bostad som är mer lämplig än den bostad som den funktionshindrade har valt föreligger det i princip särskilda skäl för valet av bostad.

Det finns stora lokala skillnader i bostadsutbudet. De särskilda skälen för valet av bostad kan därför variera från fall till fall och från kommun till kommun.

Innebörden av särskilda skäl har hittills utformats av praxis.

Regeringen tycker inte att det finns anledning att ge mer detaljerade instruktioner om vad

begreppet innebär. (Prop.

1999/2000:79 s. 71.)

/…/ Observera att man vid pröv- ningen av om det finns särskilda skäl inte ska fästa avseende vid att den tidigare bostaden anpassats med stöd av bostadsanpassningsbidrag.

Inte heller har det någon betydelse

varför den funktionshindrade valt att

flytta från den förra bostaden, det är

den funktionshindrades ensak. Vad

som ska prövas är skälen för valet

av bostad.

References

Related documents

Eftersom etterfrågan på tågresor fortsätter att öka i storstadsregionerna behövs det nya investeringar. Spåren räcker helt enkelt inte till - varken för de tåg som vi

Koncernen klassificerar sina värdepapper i föl- jande kategorier: värdepapper för handel som innehas till förfallodagen respektive värdepap- per tillgängliga för

visar att barn använder teknik både i lärarledda aktiviteter och i den fria leken men att det finns vissa skillnader i hur pojkar och flickor använder sig utav material som är

2017 års utmärkelse går till Mattias Leesment Bergh, musiklärare på Sundsgymnasiet, och han får den bland annat för sin förmåga att få elever att trivas

Vi hoppas kunna få fram kunskap som kan vara till stöd för syskon till barn med autism men också information av betydelse för personer som arbetar med eller på annat sätt kommer

– Men så här års, när det nästan bara är vana pendlare, skulle vi mest vara i vägen nere på däck, tillägger Roger Larsson när han åter lägger till vid Lilla

Det gick bara inte att åka hem till Sverige till en uppvärmd lägenhet utan att göra något och lämna en familj i ett kallt rum i Kabul när vintern står för dörren. •

(Det egendomliga i Borås är också att man måste ha haft samma dagmamma eller växt opp i samma hus för att räknas. Utbölingar med främmande dialekt existerar inte. Även om