IFK Lidingö Slalom
Faktablad av Lidingö stadsarkiv
Carl Grant 2007. Fotograf: Ronnie Westlund.
Den svenska idrottsrörelsen
Den äldsta kända idrottsliga sammanslutningen i Sverige är Uppsala simsällskap, som bildades 1796. Det är dock först hundra år senare, mot slutet av 1800-talet, som det idrottsliga organisationsarbetet tar verklig fart och ett antal föreningar bildas. Löjtnant Viktor Balck brukar räknas som den moderna tävlingsidrottens fader och det är han som vid den här tiden ser till att gymnastik och allmän idrott (friidrott) får allt fler utövare. Men även andra idrotter börjar bilda föreningar, däribland fotboll, velociped, lawntennis och sparkstötting.
År 1891 bildas Svenska Gymnastikförbundet i Stockholm, som en sammanslutning mellan enskilda föreningar. Förutom att främja svensk gymnastik kom förbundet även att få betydelse för idrottens utveckling i stort. Ett par år senare, 1895, bildas Svenska Idrottsförbundet i Göteborg med syfte att organisera den allmänna idrotten. Samma år bildas även Idrottsföreningen Kamraterna (IFK), som trots benämningen
”förening” kom att verka som ett förbund. IFK hade centralstyrelse i Stockholm och ett antal ”kretsar” på olika platser i landet samt i Finland.
År 1897 grundar Viktor Balck Sveriges Allmänna Idrottsförbund, som från år 1900 går under namnet Sveriges Centralförening för idrottens främjande. Föreningen var Sveriges första centrala heltäckande idrottsorganisation, vars syfte inte var att förena landets olika föreningar utan istället baserades på det individuella medlemskapet. Föreningens huvuduppgift var att allmänt propagera för och understödja idrott i olika former. Föreningen stod bland annat bakom byggandet av Stockholms Stadion inför de olympiska spelen 1912.
Trots utvecklingen av såväl idrottsföreningar som förbund befann sig idrottsrörelsen fortfarande vid början av 1900-talet i ett uppbyggnads- skede utan nämnvärd expansionskraft. Antalet föreningar och utövare var få och i huvudsak koncentrerade till landets större städer. Idrotten var en socialt exklusiv verksamhet. Åldersgruppen 15-24 år dominerade bland de aktiva och andelen kvinnor var liten.
Kännetecknande för idrottslivet omkring 1900 var avsaknaden av en effektiv organisatorisk riksledning. Ingen av de befintliga samman- slutningarna hade styrka nog att samla landets föreningar under ett och samma tak. Mot bakgrund av detta kan Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund (numera Riksidrottsförbundet), som bildades av Viktor Balck 1903, ses som ett trendbrott.
Från sekelskiftet 1900 fram till första världskriget genomgick idrottsrörelsen en expansion, vilket bland annat kan bero på den fortgående industrialiseringen och urbaniseringen, nationalistiska strömningar och det statliga stödet. I samband med de Olympiska spelen i Aten 1906 börjar svensk press på allvar rapportera om svenska idrottsprestationer och på hemmaplan bevistades idrottsevenemang av en stor publik. Idrotten var främst utomhusorienterad och de grenar som rönte störst popularitet var friidrott, fotboll och skidåkning.
Idrotten hade således börjat utvecklas till en folkrörelse och man kan under mellankrigstiden börja tala om en massrörelse. En förutsättning för denna utveckling var tillskottet av arbetar- och landsbygdsungdom.
Idrottsrörelsen genomgick därmed en geografisk och social breddning, men den könsmässiga fördelningen var fortfarande skev.
Vid slutet av andra världskriget hade idrottsrörelsen blivit en väletablerad del av det svenska samhället och under efterkrigstiden fortsatte andelen medlemmar och föreningar att öka. Nu fick också den moderna motionsidrotten sitt genombrott och synen på idrott som samhällsfenomen vidgades. Med detta breddades idrottsrörelsen åldersmässigt såväl uppåt som nedåt. Åren 1955-1965 innebar en verklig kommunalisering av idrotten, där huvudmannaskap och skötsel av idrottsanläggningar övertogs av kommunala organ.
Idrottsrörelsen har fortsatt att växa, om än inte i lika snabb takt som tidigare. I fråga om medlemmar har idrottsrörelsen legat ganska stabilt på omkring tre miljoner de senaste åren. En orsak till idrottsrörelsens minskade tillväxt kan vara att de idrottsliga valmöjligheterna ökat, med
bland annat motionsspår och företagsdrivna gym. Den traditionella folkrörelsemodellen har således fått ökad konkurrens.
Dagens moderna idrottsrörelse består av både unga och gamla och cirka 40 procent av de aktiva är kvinnor. 1900-talets idrottsrörelse har därmed gått från att vara en utpräglad manlig ungdomsverksamhet för de bättre bemedlade till att bli en aktivitet för alla, oavsett ålder, kön och socialekonomiska villkor.
Idrottsföreningen Kamraterna (IFK)
Idén om att bilda en förening för idrott föddes i december 1894 hos den 16-åriga gymnasisten Louis Zettersten på Norra Reals läroverk i Stockholm. Han fick snart stöd för sina tankar av Pehr Ehnemark från Östermalms läroverk. Den 1 februari 1895 infördes en annons i den illustrerade ungdomstidningen Kamraten. Detta datum brukar räknas som IFK:s bildande.
Annonsen innehöll ett upprop till alla idrottsintresserade pojkar och flickor att bilda en idrottsförening för hela riket, bestående av en huvudförening i Stockholm med kretsföreningar i landsorten. Detta i en tid då varken Riksidrottsförbund eller starkare specialförbund fanns i landet. Totalt åtta svar på annonsen inkom, varav fem från landsorten.
Det bestämdes att namnet skulle vara Idrottsföreningen Kamraterna, som ett tacksamhetsbevis till den tidning som möjliggjort IFK:s tillkomst. Redan i mitten av mars 1895 hade IFK etablerat sig i sju städer i landet, förutom i Stockholm även i Luleå, Härnösand, Uppsala, Jönköping, Göteborg och Västerås. Ytterligare IFK-föreningar bildades under det första året.
Under de närmaste åren ökade antalet föreningar snabbt och IFK fick också spridning till Finland. Så småningom blev administrationen av alla föreningar en för tung uppgift för Centralföreningen, IFK Stockholm, och 1901 beslöt man tillsätta en fristående Centralstyrelse.
När Riksidrottsförbundet bildades 1903 var det med hjälp av IFK:are, vilka hade stor erfarenhet av föreningsarbete på riksnivå. Tillkomsten av Riksidrottsförbundet hindrade inte på något sätt Kamratorganisationens utveckling utan nya föreningar fortsatte att bildas.
Kamratorganisationen anordnar regionala träffar med erfarenhetsutbyte i olika frågor. De gemensamma angelägenheterna handläggs av IFK:s Centralstyrelse som väljs vid det årliga representationsmötet. H M Konungen åtog sig 1974 att vara IFK:s Höge Beskyddare och förste Hedersledamot, en roll som kungen övertog efter sin farfar.
Genom åren har IFK fostrat åtskilliga av Sveriges stora idrottsmän och kvinnor, såväl aktiva som ledare. Under den senaste tioårsperioden har stora idrottsframgångar noterats, med bland annat Carolina Klüft i spetsen. Dagens IFK-föreningar uppgår till cirka 170 med närmare ett sammantaget medlemsantal på 100 000.
IFK Lidingö
År 1932 brukar beskrivas som en milstolpe i Lidingöidrottens historia.
Den 14 december detta år bildades nämligen Idrottsföreningen Kamraterna på Lidingö, krets nr 54. Två av initiativtagarna till IFK Lidingö var Holger Andersson och Hugo Johansson, som ville få ett slut på interna stridigheter mellan öns norra och södra klubbar. Man beslöt därför att bilda en ny idrottsförening med hela Lidingö som verksam- hetsområde. ”Bliv kamrat!” var slagordet. Det var inom friidrotten man rönte de största framgångarna, trots en bredd av aktiviteter.
IFK Lidingö hade från bildandet 1932 fram till 1986 en huvudstyrelse, även benämnd kretsstyrelse. 1987 ersätts huvudstyrelsen av en alliansstyrelse och de olika sektionerna inom IFK Lidingö ombildas till klubbar. Alliansstyrelsen utgör en paraplyorganisation för IFK Lidingös olika klubbar liksom ett sammanhållande organ mellan klubbarna och centralstyrelsen för IFK Sverige.
IFK Lidingö är en av de mest namnkunniga föreningarna inom IFK Sverige, tillsammans med IFK Göteborg, IFK Norrköping, IFK Mora, IFK Umeå, IFK Helsingborg och IFK Växjö. Men även på andra orter har IFK-föreningarna haft stor betydelse för den svenska idrotts- rörelsens utveckling.
Inom IFK Lidingö finns idag tio klubbar; alpin (slalom), fotboll, friidrott, konståkning, skridskor, badminton, skidor, orientering, simning och veteranidrott. Det finns även en Kamratförening för gamla IFK:are. Det som IFK Lidingö är mest känd för idag är troligen Lidingöloppet, som är en av Sveriges största terränglöpningstävlingar med många internationella deltagare.
IFK Lidingö Slalom
IFK Lidingö Slalom bildades den 26 november 1963, som en sektion inom IFK Lidingö. Initiativtagare var två entusiastiska ungrare, tillika forna utförsåkare i det ungerska landslaget, Georg Lohász och Georg Libik. Med från starten var också bland annat Göcke Kågemo och Lage Ekbohm. Intresset för utförsåkning var stort och redan första året hade föreningen fått 65 medlemmar.
Från mitten av 1950-talet fanns redan Stockholmsklubben Skades alpina sektion, som mest bestod av Lidingöåkare. Sedan IFK Lidingö Slalom bildats verkade de båda sektionerna parallellt under några år och man arrangerade en del tävlingar tillsammans. Mot slutet av 60-talet upplöstes Skade och många av dess medlemmar gick över till IFK.
Berget vid Ekholmsnässjöns södra strand, vid Killinge, utgjorde Lidingös första skidbacke, en brant teknikbacke utan lift. Killinge- backen, som idag är helt igenvuxen, ersattes så småningom av Ekholmsnäsbacken, som erbjöd ett större skidåkningsområde med backar anpassade för den breda allmänheten och som dessutom tidigt försågs med en skidlift.
En milstolpe i IFK Lidingö Slaloms historia var den internationella parallellslalomtävling som anordnades 1982, samma år som IFK Lidingö firade femtio år. Den TV-utsända galan i Ekholmsnäsbacken samlade cirka 30.000 åskådare, den då största publiksiffran någonsin på ön. Sedan Ingemar Stenmark skadats och andra storåkare kört ur blev det Lars Göran Halvarsson som vann tävlingen före IFK Lidingös egen Dag Halvorsen.
Lidingö Slalomklubb arbetar idag målmedvetet med tonvikt på ungdomsverksamhet och det uttalade syftet är att lära ungdomar tävlingsmässig utförsåkning. Viktigt är dock att satsningen sker både på bredd och på elit. Träningen omfattar såväl barmarks- som snöträning.
Klubben har haft känning av de senaste årens dåliga vintrar men med hjälp av snökanoner och läger på annat håll har man kunnat hålla igång ungdomsarbetet hyggligt. Hösten 2005 uppfördes i Ekholmsnäsbacken ett helt nytt modernt snöläggningsystem, som gör att man kan lägga stora mängder snö i backen så fort det är minusgrander. Genom att använda så kallade kyltorn kan man kyla vattnet från Kyrkviken, som används vid tillverkningen av snö
En ständig utmaning för klubben är verksamhetens finansiering, som i grunden bygger på ideellt arbete av engagerade föräldrar och andra medlemmar. Klubben har bland annat kioskverksamhet i klubbstugan vid Ekholmsnäsbacken under säsongen. Lidingö Slalomklubb uppbackas också av en aktiv supporterklubb. För att klara verksamheten är klubben beroende av bidrag från olika sponsorer, vilket kräver stora arbetsinsatser.
Sedan 2003 är IFK Lidingö Slalom delägare i Ekholmsnäsbackens Skidanläggning AB, som driver skidanläggning i Ekholmsnäsbacken.
I januari 2007 invigdes en ny bygellift med en kapacitet på 1.300-1.400 åkare per timme, vilket är tre gånger mer än tidigare.
Ekholmsnäsbacken fick även vintern 2007/2008 en tredje nedfart – träningsbacken – tack vare medlemsinsatser från IFK Lidingö slalom.
IFK Lidingö Slalom i Lidingö Stadsarkiv
IFK Lidingö Slaloms arkiv omspänner tiden 1963-1995 och omfattar för närvarande fem volymer om cirka en halv hyllmeter handlingar.
En god inblick i föreningens verksamhet får man genom protokoll och årsberättelser. Protokollserien omfattar åren 1964-1993 och årsberät- telserna 1964-1994. En annan sökingång utgör medlemsbladen, som finns mellan åren 1970-1993.
Arkivet innehåller även medlemsförteckningar, kassarapporter och en del trycksaker. Likaså finns handlingar sorterade efter ämne; däribland rörande träningsläger, Stenmarksdagen och Ekholmsnäsbacken.
I Lidingö Stadsarkiv förvaras även arkivmaterial från IFK Lidingö Friidrott (1933-1965), IFK Lidingö Fotbollssektion (1974-1982), IFK Lidingö Bandysektion (1959-1969) samt IFK Lidingö Skridskoklubb (1972-2000).
På Riksarkivet i Stockholm finns arkivmaterial från Idrottsföreningen Kamraternas Centralstyrelse, omfattande åren 1895-1998.
Faktabladet sammanställt av Jenny Rehn, 2008.
Ytterligare information om Lidingö stadsarkiv finns på stadens hemsida, www.lidingo.se
Arkivet har inga fasta öppettider men kan besökas efter överenskommelse.
Besöksadress: Lidingö stadshus, Stockholmsvägen 50 Postadress: 181 82 Lidingö
Telefon: 731 31 45
E-post: stadsarkivet@lidingo.se
