Hur substrat och avstånd från vatten påverkar strandvegetation vid
Ölmans avrinningsområde
Effects of substrate and distance from the stream on riparian vegetation in the Ölman watershed
Julia Johansson
Fakulteten för hälsa, natur- och teknikvetenskap Biologi
Grundnivå 15 hp
Handledare: Lutz Eckstein Examinator: Larry Greenberg 2020-01-17
Sammanfattning
Avrinningsområden är landområden där det ofta finns förutsättningar för stor biologisk mångfald.
År 2017 var ett område som undersöktes Ölmans avrinningsområde, där man dokumenterade och räknade antal individer av de olika växtarter som fanns på olika avstånd från vattnet, samt de olika vegetationstypernas procentuella täckning av marken.
Det här är en undersökning som, i hopp om att ge en bättre förståelse för vegetationszonering vid vattendrag, försöker upptäcka huruvida det finns en skillnad i artmångfald och artfördelning på två olika substrat och på tre olika avstånd från vattnet vid Ölmans avrinningsområde i Värmland, Sverige. Alla data som användes i undersökningen hade redan samlats in i juli 2017. Analysen skedde under hösten 2018. Resultaten påvisade inget samband mellan substrat och artmångfald och artfördelning. Avståndet från vattnet hade inte heller någon inverkan på artmångfald och artfördelning. Ölmans avrinningsområde är påfallande litet, vilket med sannolikhet påverkar förekomst av naturlig zonering – eller en brist därav. Det finns också flera andra biotiska och abiotiska faktorer som kan påverka växtlivet, såsom pH-värden i vattnet och jorden, mänsklig påverkan, påverkan från djur, och så vidare. Att enbart känna till grovleken på det underliggande substratet ger inte tillräckligt med information för att tillåta dragande av några definitiva slutsatser gällande vegetationsstrukturen.
Abstract
Watersheds are areas of land that often have the prerequisites for great biological diversity. In 2017 one area being examined was the Ölman watershed, where different plant species were accounted for, both by species and amount of individuals, on different distances from the water, as well as the percentage of ground coverage of different types' of vegetation.
This is a study that, in an attempt to better understand vegetation zones along rivers and streams, tries to discover whether there is a statistically significant difference between the species diversity and species distribution on two different substrates and three different distances from the water of the Ölman watershed in Värmland, Sweden. All data used for the study were collected in July 2017 and analysed in autumn 2018. The results showed no relationship between substrate and species diversity or species distribution. The distance from the water did not have any effect on the species diversity or species distribution either. The Ölman watershed is quite small, which is likely to affect the presence of natural zoning – and the lack thereof. There are also several other biotic and abiotic factors that can influence plant life, such as pH of the water and soil, human and animal interference, etc. Only knowing the coarseness of the substrate does not provide enough information to be able to draw any definite conclusions on the vegetation structure.
Inledning
Naturvård är alltid ett aktivt intresseområde för människor. Vi ser både utilitaristiska och inneboende värden i naturen och beror på naturens resurser för vår överlevnad. Biologisk mångfald är alltid relevant att diskutera i naturvårdssammanhang. Artrikedom och genetisk diversitet bidrar både till överlevnadsförmågan och anpassningsbarheten i naturliga system (Groom et. al. 2006). Det är viktigt att kunna avgöra vilka platser och miljöer som har den största biologiska mångfalden.
Detta för att resurser inom naturvården är begränsade – man måste kunna prioritera resursanvändningen effektivt. När man vet vilka miljöer som har den största biologiska mångfalden kan man sedan också undersöka olika faktorer inom dessa miljöer, både för att i bättre detalj hitta den största mångfalden och för att avgöra vad som skapar denna mångfald – särskilt negativt påverkade miljöer kan gynnas av att vi lär oss hur vi ska återskapa tidigare förlorad mångfald (Bryan, 2016).
En artrik miljötyp som förekommer i Sverige är strandzoner längs skogsvattendrag (Zinko, 2005;
Suurkuukka et. al. 2014; Darnell och Cronberg, 2010). Dessa strandzoner – ”riparian forests” – är noder för biodiversitet (Suurkuukka et. al. 2014). Bevarandet av strandzoner är ett effektivt sätt att bibehålla den biologiska mångfalden i vår natur. Det är alltså aktuellt att undersöka strandzoner och ta reda på vilka strandzoner som har den största biologiska mångfalden och vilka som bidrar med de viktigaste ekosystemfunktionerna, för att effektivisera naturvården (Marris, 2007). Strandzoner kan även användas vid miljöstatusdiagnostik av sina angränsande vattendrag, då strandzonernas status i sig är en indikator på vattendragens hälsotillstånd gällande t ex taxonomisk fullkomlighet (Jyväsjärvia et. al. 2014). Strandzoner har även flera ekosystemfunktioner; de hjälper till att förebygga övergödning i sjöar och vattendrag genom att fånga upp näringsämnen innan de når vattnet. Träd och buskar både fäller löv och grenar, och kan som döda stammar ge både mat och hem till flera organismer i vattnet och träd och buskar påverkar också klimatet runt vattendraget, vilket ger förhållandevis svala mikroklimat för många andra organismer att bo i (Lindegren, 2006;
Pettersson, 2018). Träd påverkar också hur snötäcket ser ut på vintern; både mängden som når marken och sedan avrinningen på våren (Loranty et. al. 2018). Mossor i och runt vattendraget reglerar fuktighet, temperatur och ökar strukturkomplexiteten (Horvat et. al. 2017). Träd i kantzonerna förhindrar erosion och balanserar vattenflödet (Lindegren, 2006; Pettersson, 2018). Att skydda vegetationen runt ett vattendrag har en positiv inverkan på biodiversiteten i vattendraget;
kraftig sedimentation och fragmentisering – båda konsekvenser av mänsklig aktivitet – har en negativ effekt (Suurkuukka et. al. 2014; Jyväsjärvia et. al. 2014). Bentiska makroinvertebrater – som också är användbara vid utvärdering av ekologisk status (Jyväsjärvia et. al. 2014) – påverkas mer av den vegetation som finns runt vattendraget än av förhållandena i själva vattendraget (Suurkuukka et. al. 2014). Olika vegetation påverkar evotranspiration och marktemperatur på olika sätt, vilket ger mikrohabitat med olika egenskaper (Loranty et. al. 2018).
Artsammansättning är en viktig faktor – i vissa fall mer viktig är biodiversitet. Artbestånd innehållande generalister snarare än specialister kan indikera mänsklig påverkan (Jyväsjärvia et. al.
2014). Det är också viktigt att undersöka många olika organismgrupper och flera olika faktorer, för att skapa en mer fullkomlig bild (ibid.). Enligt Darnell och Cronberg (2010) är förekomsten av granar en faktor som leder till högre artdiversitet, även om blandade träd har en större positiv effekt.
Det finns många variabler som kan påverka artrikedom och artsammansättning hos strandvegetation. En sådan variabel är substratet – det underlag som organismerna lever på. Om substratet är fin- eller grovkornigt påverkar genomsläppligheten för vatten och vilka växter som, beroende på storlek och rotsystemsuppbyggnad, kan växa där. Det kan också påverka vilka andra organismer som kan bo i jorden, och som i sin tur kan ha påverkan på organismer i sin omgivning.
Enligt Zinko (2005) så har t ex exponerade stränder med grovt substrat en fattig kärlväxtvegetation jämfört med skyddade områden och områden med finare substrat. Då förstår man också att täckningen av olika växttyper kan ha en betydelse för artrikedomen, vilket också är varför man vid en del vattendrag lämnar buffertzoner vid avverkning av skog för att gynna artrikedomen hos mossor (Zinko, 2005). Substratdiversitet påverkar diversiteten av kryptogamer. Kryptogamer skapar mikrohabitat för flera invertebratarter (Smith et. al. 2010). Närhet till vatten minskar marksubstratets inverkan på mossors diversitet och ökar förekomsten av levermossor (Dynesius, 2015). Levermossor växer i huvudsak på trä och bark – substrat som förekommer sparsamt på starkt brukade platser. Förekomst av granstockar är ett viktigt substrat för levermossor (Darnell och Cronberg, 2010); stor basarea av pionjärarten klibbal, däremot, har en negativ inverkan på förekomsten av mossor och levermossor, även om klibbalsstubbar är ett viktigt underlag för levermossor och koloniserare (ibid.). Intensivt skogsbruk och kalhuggning gör det svårare för mossarter att etablera sig även efter att den mänskliga påverkan har upphört (Dynesius, 2015;
Horvat et. al. 2017). Isolation är en faktor som gör det svårare för växter att återetablera sig på brukade platser (Darnell och Cronberg, 2010). Olika arter med olika livsstilar påverkas dock av olika faktorer. De faktorer som har störst inverkan på vegetationen är de som påverkar växernas metabolism (Banaś et. al. 2011). Substratdiversiteten i ett område har också ett samband med artdiversiteten hos kryptogamer (Smith et. al. 2010; Horvat et. al. 2017). Det finns även specifika arter som kan indikera hur starkt påverkat ett habitat är, såsom stor tujamossa (Thuidium tamariscinum) och näckmossor (Fontinalis) (Dynesius, 2015; Horvat et. al. 2017).
Syftet med den här uppsatsen är att undersöka hur lokaler med olika substrat (finkornigt och grovkornigt) skiljer sig från varandra gällande artrikedom, och att undersöka huruvida avståndet från vattnet har någon påverkan på denna. Uppsatsen vill också undersöka om substratet och/eller avståndet till vattnet påverkar vegetationszoneringen – är täckningen av t ex träd större nära vattnet än långt ifrån? Studien utfördes i Ölmans avrinningsområde som mynnar ut i Vänern. Det tillhör Göta älvs huvudavrinningsområde i Västerhavets distrikt. Avrinningsområdet vidhåller måttlig ekologisk status och är på grund av övergödning, förekomst av miljögifter, undermålig kemisk status och förändringar i kontinuitet och morfologi ett miljömässigt åtgärdsområde (VISS, 2018).
Den ena hypotesen är att det finns en större artrikedom och mindre procentuell täckning av kärlväxter på det grovkorniga än det finkorniga substratet. Vattendraget ligger inne i en skog där en mindre andel av marken bör vara exponerad, så även på det grova substratet bör det finnas en större mängd olika kärlväxter. Eftersom det finns en stark korrelation mellan artrikedom hos kärlväxter, blad- och levermossor (Zinko, 2005) så borde det öka förutsättningarna för att det ska finnas stor artrikedom även på det grova substratet. Grova substrat med större stenar blir däremot varmare och torrare, och mer genomsläppliga för vatten (Zinko, 2005). Därför borde det grova substratet ha en mindre procentuell täckning av kärlväxter, även om de kringliggande träden skyddar dem.
Vattendraget är dessutom översvämningsskyddat och kärlväxter gynnas av översvämningar (Zinko, 2005).
Den andra hypotesen är att det finns en större artrikedom och mer otydlig vegetationszonering på de olika avstånden från vattnet. Det förväntade resultatet är att det på noll meters avstånd från vattnet är störst artrikedom. Detta eftersom vattendrag fungerar som spridningskorridorer för vegetativa förökningskroppar, t ex fröer (Zinko, 2005). Ölmans avrinningsområde har också genom mänsklig påverkan begåvats med översvämningsskydd (VISS, 2018) så risken att vattnet svämmar över och sprider förökningskropparna längre inåt land förutsätts vara mindre. Däremot så förväntas det inte finnas någon tydlig zonering mellan de olika avstånden; vattendraget är litet och små vattendrag har generellt sett en otydlig zonering (Zinko, 2005).
Material och Metoder
Arbetet utgår från ett förinsamlat dataset som behandlar sex lokaler vid Ölmans avrinningsområde, tre med grovkornigt och tre med finkornigt substrat (Fig. 1). Alla data samlades in den 3:e juli 2017.
Vid alla lokaler samlades vegetationsdata in genom inventering av arter och deras täckning.
Inventeringen skedde vid alla lokaler i tre rutor (1 m x 5 m) på tre olika avstånd från vattnet (0 m, 10 m och 20 m). Detta ger totalt 18 rutor med inventerad vegetation.
För att avgöra om det fanns någon statistiskt signifikant skillnad mellan de olika lokalernas artantal användes MS Excel 2003 för att göra ANOVA-analyser. Först gjordes förenklade tabeller som visade hur många arter som fanns på varje lokal och hur detta sammanföll med avstånden. Sedan användes MS Excels inbyggda analys-pak för att göra en tvåvägs-ANOVA med replikation, där Alfa-värdet sattes till 0,5, vilket är brukligt (McDonald, 2015). Dessa beräkningar står att finna i sammanfattning i resultatdelen.
För att avgöra om substratet påverkade artsammansättningen vid de olika lokalerna kategoriserades växterna enligt sina respektive vegetationstyper (träd, buskar, örter, mossor, förna, öppen jord) och ställdes upp i varsin tabell. På det viset kan man bättre avgöra om substratet och/eller avståndet gynnar vissa typer av vegetation.
För att faktiskt avgöra om substrat och avstånd påverkar vegetationszoneringen beräknades den procentuella täckningen av vegetationstyper (träd, buskar, etc) till närmaste 5 %, enligt samma metod som för artantal.
Antalet arter på de olika avstånden och substraten räknades också för att se om det fanns någon observationsmässig skillnad i artsammansättning. Detta gjordes med en simpel ”tally chart”. Även två Venndiagram gjordes, för att ge en bättre bild av hur de olika lokalerna förhöll sig till varandra (Senator, 2015). De arter som visade sig vara unika för sina respektive avstånd och substrat antecknades och ställdes sedan upp i en egen tabell för att se om det fanns någon övervägande preferens bland växterna gällande markfuktighet (Anderberg, 2017; Artdatabanken, 2018;
Hallingbäck & Holmåsen, 1982; Mossberg & Stenberg, 2006; Wikipedia, 2018). Indelningen var
”fuktpreferens”, ”torrhetspreferens” och ”neutral”. Själva artlistan står att återfinna i den arbetet medföljande bilagan, där även en tabell över alla växternas markfuktighetspreferenser finns.
Fig. 1 En förminskad karta över de berörda lokalerna, med olika markörer för olika substrat. Som referenspunkt användes naturvårdsområdet Brattforsheden. Den större originalkartan, som inkluderar de tre uteslutna lokalerna, finns i projektbilagan.
Resultat
Av de 116 växter som identifierats var mer än hälften – 64 st – fuktföredragande. Bara elva växtarter föredrog torra förhållanden. Fyrtio arter hade ingen särskild preferens.
De flesta arterna var mossor och örter, vilka utgjorde 79 av de 116 identifierade arterna. De mossor som förekom var i huvudsak bladmossor; majoriteten av dessa föredrog fuktiga förhållanden. 17 av totalt 24 mossarter föredrog att växa på fuktigt underlag; de var arter som t ex björnmossa och fickpellia. Fem mossarter hade ingen särskild preferens. Bara två arter hade en preferens för torrt underlag – väggmossa och vågig kvastmossa. De 55 örtarterna var allmäna arter (lingon, smörblomma, midsommarblomster, etc) som i 25 fall föredrog fuktiga förhållanden och i 24 fall inte hade någon särskild preferens. Sex örtarter hade en preferens för torr mark. Även gräs och halvgräs, som kärrgröe och harstarr, hade en framträdande roll; det fanns 20 arter totalt. Hälften av dessa föredrog fukt. Åtta hade ingen preferens och två föredrog torka. Åtta kärlkryptogamer fanns också, varav sex föredrog fukt och två var neutrala. Det fanns inga kärlkryptogamer som föredrog torra förhållanden. Det fanns dessutom tio arter av träd och buskar. Sju av dessa var arter som hade en preferens för fukt, t ex gran och svarta vinbär. Tallen var den enda arten som föredrog torka.
Hallon och rönn var de två arter som var neutrala.
Den ANOVA-analys som behandlade artantal visade ingen statistiskt signifikant skillnad i artantal mellan de olika substraten eller de olika avstånden till vattnet (Tabell 1). Substratet eller avståndet till vattnet påverkade inte heller täckningsgraden för de olika växttyperna (Tabell 1).
Alla analyser skedde, som nämnts i metoddelen, på samma sätt för artantal och täckning. Vid varje analys uppstod samma resultat – ett F-värde som var mindre än F-krit-värdet, vilket innebär att det inte fanns någon statistiskt signifikant skillnad. De flesta F-värden låg dessutom under 1, vilket visar en praktiskt taget obefintlig skillnad. Ett fåtal värden – rörande förna och örter – tycktes vid första anblick sticka ut, men de låg ändå en tydlig bit under den gräns som hade behövts för att indikera en signifikant skillnad.
För att ge bättre inblick i hur själva artsammansättningen på de olika lokalerna såg ut så delades alla lokaler in i avstånds- och substratkategorier (Fig. 2; Fig. 3). Sedan räknades alla arter som fanns på dessa platser. De arter som var unika för de olika avstånden (W0, W10 och W20) och substraten (grovkornig och finkornig) antecknades med namn och delades i sin tur in i tre kategorier:
fuktföredragande, torrhetsföredragande och neutral. Det fanns totalt 116 olika växtarter med olika preferenser och fördelning på de olika avstånden och substraten. Sammanlagt fanns det 27 unika arter på avstånd W0, 14 på avstånd W10 och 12 på avstånd W20. Det fanns 40 unika arter på det grova substratet och 16 på det fina substratet (Tabell 2).
Fig. 2 Artfördelningen räknades som artantal på de olika avstånden, samt olika kombinationer därav.
Fig. 3 Artfördelning på substrat baserad på två kategorier: grov och fin.
Tabell 1 Resultaten från alla ANOVA-analyser med tydligt utsatta värden för Mkv (medelkvot) och p. Inga statistiskt signifikanta resultat stod att finna.
ANOVA Artantal Träd Buskar Örter Mossor Förna Öppen jord
Variationsursprung fg MKv p-värde MKv p-värde MKv p-värde MKv p-värde MKv p-värde MKv p-värde MKv p-värde
Substrat 1 3,5556 0,7892 1334,72 0,3432 117,56 0,3677 1250,00 0,1256 555,56 0,5673 3334,72 0,1027 0,5000 0,9353 Distans 2 17,5556 0,6992 184,72 0,8752 158,72 0,3397 959,72 0,1675 1093,06 0,5247 73,5556 0,9338 69,3889 0,4125 Interaktion 2 10,8889 0,7990 1151,39 0,4556 134,06 0,3969 204,17 0,6523 1126,39 0,5151 96,2222 0,9145 57,1667 0,4777
Inom 12 47,6111 1370,83 134,17 461,11 1605,56 1068,50 72,7220
Totalt 17
Tabell 2 Fördelningen av olika växttyper vid de olika lokalerna, indelade efter vilken typ av markfuktighet de föredrar. Fördelningen visar att av de växter som var unika för varje lokal föredrog endast få torka, medan det i övrigt var en mycket jämn fördelning mellan fuktföredragande och neutrala växter. Vid lokal W0 fanns dock ett påtagligt större antal fuktföredragande än andra växter.
Lokal/Preferens Fukt Torka Neutral
W0 21 0 6
W10 6 2 6
W20 5 2 5
Grov 18 4 18
Fin 7 2 7
Diskussion
Det finns en mängd faktorer som kan påverka vegetationen runt ett vattendrag. Mänsklig påverkan, fauna, pH-värdena i vattnet och jorden, och vattnets flödesmönster är bara några (Allan et. al. 2007;
Zinko, 2005; Suurkuukka et. al. 2014). I den här undersökningen medräknades inga av dessa faktorer, varför det är svårt att riktigt veta vad som har gett Ölmans avrinningsområde dess uppbyggnad. Substratet som variabel är komplicerat att analysera i sin helhet (Allan et. al. 2007) eftersom det i sin tur påverkar så många andra saker. Substratet är i sig också komplicerat; det går inte att enkelt säga vad i substratet som har en betydelse för omgivningen. Storleken på stenar, mängden organiska och oorganiska komponenter samt sammansättning av dessa, täthet och förändringar i substratets uppbyggnad över tid kan ha olika stor inverkan på omgivningen i olika stor grad (Allan et. al. 2007). Organismer påverkas på flera olika sätt av hur substratet är uppbyggt, så att enkelt sammankoppla substratets grovlek med dess påverkan på vegetationen ger en inkomplett bild av ekosystemets interna påverkningskanaler. Enligt Darnell och Cronenberg (2010) så är substratet för sig inte den viktigaste faktorn, utan samverkan mellan flera olika faktorer, där de viktigaste parametrarna är lutning och bas- och ytarea av granbaserade substrat; faktorer som inte undersöktes i det här arbetet. Därför togs inte heller hänsyn till potentiell samverkan mellan olika faktorer överlag. Man kan också se tid som en faktor, då korttidsundersökningar medför en osäkerhet gällande vilka faktorer som faktiskt har en avgörande betydelse (Jyväsjärvia et. al. 2014).
Zinko (2005) visar hur zonering är svår att utröna vid små vatten. Vid stora vattendrag syns ofta en tydlig zonering med starrväxter närmast vattnet och träden en bit undan. Vid mindre vattendrag kan träden växa ända inpå vattnet, vilket de också gör på alla undersökta lokaler utom en. En av lokalerna (NY2) har praktiskt taget ingen täckning av träd och inte heller någon nämnvärd täckning av mossor. Det skulle mycket väl kunna finnas ett samband mellan dessa två företeelser (Zinko, 2005; Darnell och Cronenberg, 2010). Avståndet hade inte heller, som förväntat, någon statistiskt signifikant påverkan på vegetationszoneringen.
Den simpla observation av artsammansättningen som utförts avrinningsområde visar ett uppenbart samband: växter som föredrar fukt växer helst nära vatten. Eftersom det överlag observerades färre torrhetsföredragande växter än fuktföredragande på alla lokaler så kan man förmodligen dra slutsatsen, att avrinningsområdet är genomgående mer eller mindre fuktigt. Det utfördes dock ingen statistisk analys av vilka fuktighetspreferenser växterna i regel hade; något som skulle kunna ge bättre inblick i den faktiska fördelningen av olika växttyper.
För att man skall kunna dra några ordentliga slutsatser om hur växtligheten i avrinningsområdet ser ut så skulle man förmodligen behöva medräkna fler faktorer (Horvat et. al. 2017; Jyväsjärvia et. al.
2014; Loranty et. al. 2018; Darnell och Cronenberg, 2010; García de León, et. al. 2016); det finns t ex inte någon information om nyckelarter eller fridlysta arter på platsen. Detta skulle kunna analyseras i ett annat arbete.
Vid första anblick kan det se ut som om det finns statistiskt signifikanta skillnader mellan lokalerna (det ser t ex ut som om avstånd W10 har fler arter än de andra avstånden) men de faktiska analyserna avslöjar att det inte finns några. I slutändan levde resultatet på två av analyserna upp till förväntningarna, och i två fall gjorde de det inte. Det fanns ingen skillnad mellan artrikedomen på de båda substraten, vilket förväntats i enlighet med Zinko (2005). Däremot förväntades de olika avstånden att ha olika artrikedom och att det skulle finnas störst artrikedom närmast vattnet – så var det inte; det fanns ingen skillnad. Det fanns inte heller någon skillnad mellan substraten gällande vegetationszonering, vilket förväntats.
Att artrikedomen inte var högre nära vattnet kom som en större överraskning; i och med översvämningsskyddet så ansågs det sannolikt att framför allt antalet kärlväxtarter skulle vara större
nära vattnet – särskilt eftersom dessa, på grund av den otydliga zoneringen och träden invid vattnet, också hade en plattform att växa på (VISS, 2018; Zinko, 2005; Darnell och Cronenberg, 2010;
Dynesius, 2015). Vid observation av vilka arter som var unika på de olika avstånden från vattnet syntes dock att de arter som var unika för avstånd W0 i huvudsak var sådana som föredrar fukt. Det fanns överlag få växter som föredrog torra miljöer vilket ger intryck av att marken är mer eller mindre fuktig genom hela området. Det bör dock tilläggas, att en växts preferenser inte alltid utesluter möjligheten till avvikelser, särskilt då mindre avvikelser kan vara svåra att urskilja (Jyväsjärvia et. al. 2014).
Vad gäller bristen på vegetationszonering på de olika substraten så är det svårt att i efterhand säga om det faktiskt var oförväntat eller inte. I och med substratets komplexa struktur och påverkan, samt avsaknaden av andra medräknade faktorer, kan man inte med säkerhet säga, att det borde ha funnits ett samband (Allan et. al. 2007).
Att använda sig av enkel substratanalys är alltså ingen optimal metod för att avgöra om ett område kan förväntas ha större artrikedom eller en viss fördelning av vegetation. Avståndet från vattnet kan inte heller med säkerhet användas för att avgöra detta; det krävs fler faktorer att analysera (Suurkuukka et. al. 2014; Horvat et. al. 2017; Jyväsjärvia et. al. 2014; Loranty et. al. 2018; Darnell och Cronenberg, 2010; García de León, et. al. 2016).
Slutsats och sammanfattning
Vegetationszoner längs vattendrag är ett mångfasetterat ämne som fordrar djupa studier. Att studera och förstå detta ämne är användbart på många sätt, för att bättre förstå uppbyggnaden av ekologiska system och ur naturvårdssynpunkt. Att ta reda på vilka platser som är viktiga för bevarandet av den biologiska mångfalden är värdefullt för naturvårdsbiologer, som ofta har brist på resurser som tid och pengar. Genvägar till denna kunskap är därför värdefulla, men kan vara väldigt svåra att hitta.
Att göra en enklare och snabbare analys av mindre biotiska och/eller abiotiska faktorer kan vara nyckeln till framgång i dessa fall.
Vid analysen av Ölmans avrinningsområde drags slutsatsen att avrinningsområdet inte matchar mallen för hur mindre vattenområden med olika typer av substrat generellt sett är uppbyggda. Det är dock svårt att säga exakt vad detta beror på, då de enda faktorer som analyserats är substratet och avståndet från vattnet. Dessa båda faktorer är användbara vid analys, men de säger inte allt som man behöver veta när man fattar viktiga naturvårdsbeslut. Till exempel så gjordes ingen analys av vilka arter som finns vid de olika lokalerna, med utgångspunkt i sådant som ekologiska funktioner eller grad av sällsynthet/fridlysning.
I slutsats så kan man säga att det här arbetet haft ett för snävt fokus och att vidare studier och analyser skulle gynna de potentiella beslut som kunde fattas gällande Ölmans avrinningsområde.
Förhoppningsvis så kan detta arbete bidra till att ge inblick i hur viktigt det är att ta hänsyn till komplexa ekologiska och biologiska samband vid naturvårdsarbete, samt användas för att komplettera framtida studier där lokal vattenvård i samband med avrinningsområden är i centrum.
Källor
Allan, J. D.; Castillo, M. M. (2007). Stream ecology – Structure and Functions of Running Waters – Second Edition. Springer.
Anderberg, A. (2017) Den virtuella floran. http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html.
Artdatabanken. (2018) https://www.artdatabanken.se/.
Banaś, K.; Gos, K.; Szmeja, J. (2011) – Factors controlling vegetation structure in peatland lakes – Two conceptual models of plant zonation
Bryan, C. (2016). What is regeneration and how does it build biodiversity and support communities? Via www.synchronicityearth.org.
Darnell, P.; Cronberg, N. (2010) – Bryophytes in black alder swamps in south Sweden: habitat classification, environmental factors and life-strategies.
Dynesius, M. (2015) – Slow recovery of bryophyte assemblages in middle-aged boreal forests regrown after clear-cutting
García de León, D.; Neuenkamp, L.; Gerz, M.; Oja, E.; Zobel, M. (2016) – Secondary succession in alvar grasslands–do changes in vascular plant and cryptogam communities correspond?
Groom et. al. (2006). Principles of conservation biology – Third edition. Sinauer Associates, Inc.
Hallingbäck, T.; Holmåsen, I. (1982) – Mossor, en fälthandbok. Interpublishing AB Stockholm.
Horvat, V.; Heras, P.; García-Mijangos, I.; Biurrun, I. (2017) – Intensive forest management affects bryophyte diversity in the western Pyrenean silver fir-beech forests
Jyväsjärvia, J.; Suurkuukkaa, H.; Virtanena, R.; Aroviitab, J.; Muotkaa, T. (2014) – Does the taxonomic completeness of headwater stream assemblages reflect the conservation status of the riparian forest?
Lindegren, C. (2006). Kantzonens ekologiska roll i skogliga vattendrag – en litteraturöversikt.
Loranty, M. M.; Abbott, B. W.; Blok, D.; Douglas, T. A.; Epstein, H. E.; Bruce C. Forbes, B. C.;
Jone, B. M.; Kholodov, A. L.; Kropp, H.; Malhotra, A.; Mamet, S. D.; Myers-Smith, I. H.; Natali, S.
M.; O’Donnell, J. A.; Phoenix, G. K.; Rocha, A. V.; Sonnentag, O.; Tape, K. D.; Walker, D. A.
(2018) – Reviews and syntheses: Changing ecosystem influences on soil thermal regimes in northern high-latitude permafrost regions.
Marris, E. (2007). Conservation Priorities: What to let go. Via www.nature.com.
McDonald, J. H. (2015). Handbook of Biological Statistics. http://www.biostathandbook.com/.
Mossberg, B.; Stenberg, L. (2006) – Svensk fältflora. Wahlström & Widstrand.
Pettersson, J. (2018). Skogens ekosystemtjänster – status och påverkan.
Senator, S.A. (2015) – Flora Diversity of Physical-Geographical Regions and a Scheme of Floristic
Zoning of Middle Povolzh’e.
Smith, R. M.; Thompson, K.; Warren, P. H.; Gaston, K. J. (2010) – Urban domestic gardens (XIII):
Composition of the bryophyte and lichen floras, and determinants of species richness
Suurkuukka, H.; Virtanen, R.; Suorsa, V.; Soininen, J.; Paasivirta, L.; Muotka, T. (2014) – Woodland key habitats and stream biodiversity: Does small-scale terrestrial conservation enhance the protection of stream biota?
VISS – Vatteninformationssystem Sverige (2018). Ölman – WA95081130 / SE658702-139516.
Wikipedia. (2018) https://www.wikipedia.org/.
Zinko, U. (2005). Strandzoner längs skogsvattendrag. Världsnaturfonden WWF via http://www.wwf.se/wwfs-arbete/sotvatten/1129173-levande-skogsvatten.
Bilaga
Karta över det berörda området. De berörda lokalerna har markerats med olika symboler beroende på substrat. De tre övre lokalerna ingick inte i undersökningen.
Arter
Hylocomium splendens, Hyl. spl – Husmossa. Egentliga bladmossor. Vanlig i gran- och lövskog.
Mattbildande. Våningsform. Växer oftast på jord/humus. Känslig mot sol, tål skugga bra. Tätning i timmerhus, mätning av tungmetallhalter.
Anemone nemorosa, Ane. nem – Vitsippa. Ranunkelväxter. Sippsläktet. Blommar innan lövträden bildar blad om våren; vitsippor växer ofta under lövträd, i lundar och liknande. Sprider frukter via myrmekokori.
Deschampsia cespitosa, Des. ces – Tuvtåtel. Ett gräs, högvuxet. Växer på fuktig, näringsrik mark.
Har stora, yviga vippor. Växer i tuvor.
Oxalis acetosella, Oxa. ace – Harsyra. En harsyreväxt. Oxalis. Innehåller mycket oxalsyra och äts med sparsamhet. En krypande ört med klöverblad och vita, rosaådrade blommor. Tycker om fukt, skugga och näring.
Pleurozium schreberi, Ple. sch – Väggmossa. Egentliga bladmossor. Mattbildande. "Vanligast i relativt torra skogar" (artdatabanken) men kan även växa på fuktigare mark.
Rhytidiadelphus squarrosus, Rhy. squ – Gräshakmossa. Egentliga bladmossor. Vanlig.
Bladspetsarna har hakar. Ofta ogillad, då den tar över gräsmattor. Vanligast i gräsmarker men finns även på annan öppen mark.
Plagiomnium affine, Pla. aff – Skogspraktmossa. Egentliga bladmossor. Har stora, blanka blad.
Mattbildande. Verkar föredra frisk, fuktig och näringsrik mark, främst i skyddat läge i lövskog.
Väldigt opportunistisk och kan växa i de flesta miljöer, till och med på åkrar.
Deschampia flexuosa, Des. fle – Kruståtel. Ett gräs. Mycket vanlig. Växer i lösa tuvor. Vipporna är krusiga, därav namnet. Rödbrun vippfärg. Föredrar torr till medelfuktig mark. Ofta vegetativ i skugga.
Polytrichum commune, Pol. com – Björnmossa. Bladmossor. Tvåbyggare. Gärna kuddbildande. Vill ha mycket fukt.
Trientalis europaea, Tri. eur – Skogsstjärna. Viveväxter. Ört med krypande jordstam. Bladen har olika storlek och växer i rosett. Blomman liknar en stjärna med (oftast) sex eller sju uddar. Föredrar barrskog men finns ända uppe på kalfjällen.
Dryopteris expansa, Dry. exp – Nordbräken. Ormbunksväxter. Storvuxen, löst tuvad. Bladskiva och skaft med gula körtelprickar. Kan förväxlas med lundbräken. Vanlig. Tycker om frisk och fuktig skog, bäckraviner och rasbranter.
Equisetum sylvaticum, Equ. syl – Skogsfräken. Fräkenväxter. Uppblåsta bladslidor och upprepat greniga stammar. Vanlig i alla slags skogar och finns även ovan trädgränsen.
Rubus idaeus, Rub. ida – Hallon. Rosväxter. Halvbuske med små, vita blommor. Bildar hallon.
Föredrar kväverik mark. Finns ofta på stenig mark och hyggen. Välsmakande, finns även som kulturväxt.
Sorbus aucuparia, Sor. auc – Rönn. Rosväxter. Växer på nästan alla marktyper och även inuti andra träd (flygrönn). Ätlig.
Vaccinium myrtilus, Vac. myr – Blåbär. Ljungväxter. Vintergröna grenar. Finns i hela landet, oftast i skog. Blåbärsgranskog är Sveriges vanligaste skogstyp.
Alnus incana, Aln. inc – Gråal. Björkväxter. Växer som buske eller träd. Skjuter rotskott. Blommar tidigt. Viss preferens för fuktig mark.
Calamagrostis canescens, Cal. can – Grenrör. Ett gräs. Beståndsbildande. Växer på fuktig mark, vid skogskärr och ängsmarker; gärna vid näringsrika sjöar.
Dicranum scoparium, Dic. sco – Kvastmossa. Egentliga bladmossor. Tuvbildande. Klarar av både sol/skugga, fukt/torka, surhet/basism samt ett flertal olika substrat.
Ranunculus repens, Ran. rep – Revsmörblomma. Ranunkelväxter. Växer med eller utan ovanjordiska utlöpare. Växer på alla slags fuktiga jordar, samt på kulturjordar.
Viola palustris, Vio. pal – Kärrviol. Violväxter. Blekvioletta, doftlösa blommor. Vanlig. Växer i kärr, sumpskog och på stränder.
Plagiochila asplenioides, Pla. asp – Bräkenmossa. Levermossor. Mattbildande. Föredrar att växa på fuktiga stenar i lövskog. Den växer sällan på jord/ved. Allmän, dock ej förekommande i fjällen.
Athyrium filix-femina, Ath. fil – Majbräken. Ormbunksväxter. Växer i tuvor. Föredrar fuktig, näringsrik jord i skogar, bäckdalar och skogskärr.
Betula pubescens, Bet. pub – Glasbjörk. Björkväxter. Kan förväxlas med vårtbjörk. Finns mest i sjökanter och vid kärr och myrar.
Dicranum majus, Dic. maj – Stor kvastmossa. Egentliga bladmossor. Långa blad, har ibland flera sporhus på samma skott. Kvastliknande. Föredrar skugga och fukt, eller till och med väta. Något mer exponerad i fjällen.
Fragaria vesca, Fra. ves – Smultron. Rosväxter. Växer i revor. Små, vita blommor. Röd frukt. Finns oftast på ängar och i hagar, eller på hyggen och i skogsbryn.
Lysimachia thyrsiflora, Lys. thy – Topplösa. Viveväxter. Ört med gula blommor, prickiga blad.
Växer på fuktiga platser.
Phegopteris connectilis, Phe. con – Hultbräken. Ormbunksväxter. Krypande jordstam.
Tillbakaböjda småblad. Växer i skuggiga, fuktiga skogar, bäckdalar och kärrkanter.
Vaccinium vitis-idaea, Vac. vit – Lingon. Ljungväxter. Växer ofta tillsammans med ljung. Föredrar torr mark som tallmo, hedar och hällar. Kan dock växa nästan var som helst.
Brachythecium rutabulum, Bra. rut – Stor gräsmossa. Egentliga bladmossor. Växer i gröna/gulgröna mattor. Föredrar fuktiga, mindre (eller mer) näringsrika platser.
Equisetum pratense, Equ. pra – Ängsfräken. Fräkenväxter. Sträv. Föredrar fuktig, näringsrik
granskog, lundar, ängar och skogsbryn.
Filipendula ulmaria, Fil. ulm – Älggräs. Rosväxter. Stora bestånd, alla typer av fuktig mark.
Medicinalväxt.
Galium elongatum, Gal. elo – Vattenmåra. Måreväxter. Växer på alla slags fuktiga marker.
Gymnocarpium dryopteris, Gym. dry – Ekbräken. Ormbunksväxter. Vanligaste arten inom släktet ekbräknar. Mager, fuktig skogsmark, gärna nära bäckar samt i steniga partier och bergskrevor.
Luzula pilosa, Luz. pil – Vårfryle. Tågväxter. Tidigt blommande vårväxt. Elaiosom. Växer på skogs- och hagmark.
Mnium hornum, Mni. hor – Skuggstjärnmossa. Egentliga bladmossor. Växer på våt och fuktig mark, främst på fasta underlag. Föredrar sur, kalkfattig mark och en hög, jämn luftfuktighet.
Sphagnum girgensohnii, Sph. gir – Granvitmossa. Bladmossor. Mattbildande. Ej röd, styv stam.
Växer på fuktig mark i skog och längs kärr men aldrig ute i öppna kärr eller på myrar.
Valeriana sambucifolia, Val. sam – Flädervänderot. Vänderotsväxter. Vanlig, dominerar i norr.
Fuktig mark, stränder.
Agrostis capillaris, Agr. cap – Rödven. Gräs. Vanlig. Föredrar öppna, torra marker. Finns även i skogsmark.
Anthriscus sylvestris, Ant. syl – Hundkäx. Flockblommiga växter. Tidig kolonisatör på nyslagen ängsmark. Hundloka. Växer överallt, i soligt/halvsoligt läge.
Atrichum undulatum, Atr. und – Vågig sågmossa. Egentliga bladmossor. Även taggbladsmossa.
Glest tuvbildande. Föredrar fuktig, lerhaltig jord. Lövskogar, dikesrenar och i skogsbryn. Sand och torvjord kan förekomma dock ej lika vanligt. En vanlig mossa.
Carex ovalis, Car. ova – Harstarr. Halvgräs. Vanlig överallt utom i norra Norrland. Frisk ängsmark, örtrika skogar, längs stigar, i vägkanter.
Cirriphyllum piliferum, Cir. pil – Hårgräsmossa. Egentliga bladmossor. Löst mattbildande eller inbakad bland andra mossor. Föredrar mark som är åtminstone periodvis fuktig. Lerig och näringsrik mark, ofta bland gräs och örter. Finns både i skog och på öppna marker.
Geranium sylvaticum, Ger. syl – Midsommarblomster. Näveväxter. Vanlig i skogstrakter i hela landet.
Prunus padus, Pru. pad – Hägg. Rosväxter. Vanlig, med undantag. Föredrar lundar, fuktiga skogar och skogskärr.
Ranunculus acris, Ran. acr – Smörblomma. Ranunkelväxter. Vanlig i hela landet. Frisk, gärna
Carex rostrata, Car. ros – Flaskstarr. Halvgräs. Vanlig i hela landet. Fuktig miljö.
Galeopsis bifida, Gal. bif – Toppdån. Kransblommiga växter. Vanlig, med undantag. Ogräs. Växer på alla typer av kulturpåverkad mark samt på havsstränder.
Geum rivale, Geu. riv – Humleblomster. Rosväxter. Vanlig. Växer på fuktiga platser. Kan ibland hybridisera med andra växter i samma släkte (nejlikerotssläktet).
Glyceria fluitans, Gly. flu – Mannagräs. Gräs. Södra och mellersta Sverige. Fuktig mark men oftast i vatten.
Impatiens noli-tangere, Imp. nol – Springkorn. Balsaminväxter. Sällsynt. Föredrar mylla, skugga och fukt.
Juncus filiformis, Jun. fil – Trådtåg. Tågväxter. Vanlig. Fuktig, mager sand-och torvjord, skogsmark, kärrkanter och vägdiken.
Melampyrum sylvaticum, Mel. syl – Skogskovall. Lejongapsväxter. Vanlig. Växer i näringsrika, inte alltför torra barrskogar. Ofta tillsammans med ängsfräken.
Pellia epiphylla, Pel. epi – Fickpellia. Levermossor. Mattbildande. Sambyggare. Växer uteslutande på fuktig jord.
Peucedanum palustre, Peu. pal – Kärrsilja. Flockblommiga växter. Vanlig utom i fjällen. Växer på all slags blöt mark.
Ptilium crista-castrensis, Pti. cri – Kammossa. Egentliga bladmossor. Mattbildande. Tandad (som en kam). Mycket vanlig. Växer främst där det är mörkt och fuktigt, särskilt i granskog.
Ribes nigrum, Rib. nig – Svarta vinbär. Ripsväxter. Naturlig längs Svealands kust, annars förvildad trädgårdsväxt. Växer ofta i skogskärr och på stränder.
Salix spec., Sal. spe – Viden. Hybridiserar lätt. Föredrar huvudsakligen fuktiga marker.
Scirpus sylvaticus, Sci. syl – Skogssäv. Halvgräs. Vanlig. Fuktig, näringsrik mark, i diken, sumpiga skogar, sjöstränder.
Solidago virgaurea, Sol. vir – Gullris. Korgblommiga växter. Vanlig. Växer i nästan alla miljöer.
Stellaria longifolia, Ste. lon – Skogsstjärnblomma. Nejlikväxter. Mindre allmän till tämligen allmän. Finns ej på Öland/Gotland. Växer i fuktiga skogar, ofta vid skogsbilvägar.
Urtica dioica, Urt. dio – Brännässla. Nässelväxter. Vanlig. Bränns. Föredrar kulturpåverkad, kväverik mark.
Veronica chamaedrys, Ver. cha – Teveronika. Lejongapsväxter. Vanlig från Skåne till Ångermanland men förekommer sparsamt ända upp till Torne Lappmark. Växer i skogar och på ängar, på torrbackar och i vägkanter.
Viola riviniana, Vio. riv – Skogsviol. Violväxter. Vanlig från Skåne till Jämtland. Sällsynt norrut till Lule Lappmark. Växer främst i mullrika skogar, lundar, vägkanter och på ängsbackar.
Achillea millefolium, Ach. mil – Röllika. Korgblommiga växter. Vanlig. Föredrar torra, öppna
marker.
Achillea ptarmica, Ach. pta – Nysört. Korgblommiga växter. Vanlig. Fuktig mark, på ängar och i vägkanter.
Alnus glutinosa, Aln. glu – Klibbal. Björkväxter. Huvudsakligen sydlig utbredning. Föredrar att växa i fukt, t ex kanten av sjöar och vattendrag. Dominerar i alkärr.
Angelica sylvestris, Ang. syl – Strätta. Flockblommiga växter. Vanlig utom i övre norr. Fuktig mark.
Anthoxantum odoratum, Ant. odo – Vårbrodd. Gräs. Vanlig. Växer på alla typer av öppen mark.
Asteraceae spec., Ast. spe – Korgblommiga växter.
Aulacomnium palustre, Aul. pal – Räffelmossa. Egentliga bladmossor. Mattbildande eller inbakad i tuvor med andra mossor. Växer på fuktig mark som kärr och mossar, både på öppen mark och i skogar.
Calamagrostis arundinacea, Cal. aru – Piprör. Gräs. Vanlig i södra och mellersta Sverige. Växer i steniga barrskogar, ofta på mycket mager mark. Bildar fler vippor i sol än i skugga.
Calla palustris, Cal. pal – Missne. Kallaväxter. Ganska vanlig utom i fjällkedjan. Växer blött, ofta på torvblandad dy i skogskärr och myrkanter men också i kanten av näringsrika sjöar.
Calliergon cordifolium, Cal. cor – Kärrskedmossa. Egentliga bladmossor. Allmän förutom i norr.
Mattbildande, ibland bland andra specifika arter. Växer i kärr och sumpmarker.
Calluna vulgaris, Cal. vul – Ljung. Ljungväxter. Finns i hela landet. Föredrar mager mark. Klarar både torra och fuktiga miljöer.
Caltha palustris, Cal. pal – Kabbleka. Ranunkelväxter. Vanlig. Växer i kärr, diken och på stränder.
Carex nigra, Car. nig – Hundstarr. Halvgräs. Vanlig. Växer på all slags fuktig mark.
Carex pallescens, Car. pal – Blekstarr. Halvgräs. Vanlig Växer på frisk ängsmark, i örtrika skogar och längs stigar och vägkanter.
Cicuta virosa, Cic. vir – Sprängört. Flockblommiga växter. Finns i nästan hela landet men är sällsynt i norr. Växer i näringsrika sjöar, åar och dammar. En av våra giftigaste växter.
Cirsium heterophyllum, Cir. het – Brudborste. Korgblommiga växter. Tistel. Vanligare i norr men förekommer i nästan hela Sverige. Föredrar fuktig mark och humusrikedom.
Comarum palustre, Com. pal – Kråkklöver. Rosväxter (ingen faktisk klöver). Vanlig. Växer på fuktig mark.
Epilobium angustifolium, Epi. ang – Mjölke. Dunörtsväxter. Allmän i hela landet. Föredrar sandiga marker men är vanlig även på hyggen och i fjällbjörkskog.
Equisetum arvense, Equ. arv – Åkerfräken. Fräkenväxter. Mycket vanlig. Växer i nästan alla miljöer.
Equisetum fluviatile, Equ. flu – Sjöfräken. Fräkenväxter. Vanlig. Växer helst i vatten men även på sumpiga ställen.
Festuca pratense, Fes. pra – Ängssvingel. Gräs. Odlas ofta som vallgräs. Växer på kulturmark, ängar, i vägkanter och vid gårdar.
Galium uliginosum, Gal. uli – Sumpmåra. Måreväxter. Kan finnas i nästan hela landet.
Karaktärsväxt i kalkrika fuktmarker. Föredrar fukt.
Hylocomiastrum umbratum, Hyl. umb – Mörk husmossa. Egentliga bladmossor. Växer i skugga och fukt, gärna vid bäckar och mellan stenblock. Mycket vanlig i örtrik, våt skogsmark.
Hypericum perforatum, Hyp. per – Äkta johannesört. Johannesörtsväxter. Kalas Hirkum Pirkum i folkmun. Allmän från Skåne till Uppland, mer sällsynt upp till Ångermanland. Växer i ängsmark, skogsbryn och bergsknallar.
Juncus effusus, Jun. eff – Veketåg. Tågväxter. Växer allmänt på fuktig mark i södra och mellersta Sverige, såsom i diken, fuktiga betesmarker, på stränder och hyggen.
Leucanthemum vulgare, Leu. vul – Prästkrage. Korgblommiga växter. Finns i hela landet. En kulturmarksväxt som föredrar öppna marker.
Molinia caerulea, Mol. cae – Blåtåtel. Gräs. Kan finnas i hela landet. Föredrar fuktig, näringsfattig mark.
Mycelis muralis, Myc. mur – Skogssallat. Korgblommiga växter. Vanlig i södra och mellersta Sverige. Växer i skogar, men även i parker och på ruderatmark.
Phalaris arundinacea, Pha. aru – Rörflen. Gräs. Mycket vanlig på fuktiga ställen i hela landet.
Pinus sylvestris, Pin. syl – Tall. Tallväxter. Finns i hela landet. Föredrar torr mark.
Poa nemoralis, Poa. nem – Lundgröe. Gräs. Vanlig i hela landet. Föredrar skugga, i t ex ängsgranskog och lundar.
Poa trivialis, Poa. tri – Kärrgröe. Gräs. Vanlig i nästan hela landet. Föredrar fuktiga marker men kan även finnas i planteringar och ruderatmarker.
Potentilla erecta, Pot. ere – Blodrot. Rosväxter. Fyrtalig blomma. Allmän utom i övre norr. Växer på fuktig mark.
Rhytidiadelphus triquestrus, Rhy. tri – Kranshakmossa. Egentliga bladmossor. Desto vanligare ju längre söderut man kommer. Finns oftare i lövskogar än barrskogar. Föredrar kalkrik och näringsrik jord.
Silene dioica, Sil. dio – Rödblära. Nejlikväxter. Finns i nästan hela landet. Växer i fuktiga lundar, kärrkanter, stränder och på fjällängar.
Sphagnum auriculatum, Sph. aur – Hornvitmossa/försurningsmossa. Bladmossor. Mycket vanlig i de västra delarna av Skandinavien. Växer på sura, fuktiga platser (helst med hårt underlag på organogena sediment) och kan till och med växa under vatten i bäckar och sjöar.
Sphagnum fallax, Sph. fal – Uddvitmossa. Bladmossor. Mattbildande. En av våra vanligaste vitmossor. Den växer dock inte på mossar. Växer i fukt.
Sphagnum riparium, Sph. rip – Klyvbladsvitmossa. Bladmossor. En vitmossa som vill växa i fuktiga miljöer.
Stellaria graminea, Ste. gra – Grässtjärnblomma. Nejlikväxter. Allmän i hela Sverige. Växer på torra backar och berghällar, i skogsbryn och i vägkanter.
Taraxacum spec. Tar. spe – Maskros (ospecificerad art). Korgblommiga växter. Förut känd som lejontand. Maskrosor är promiskuösa och självbefruktande, vilket ger upphov till många apomiktiska småarter. Därför kan de vara mycket svåra att identifiera. Däremot finns vissa övergripande gruppindelningar för att lättare skilja maskrosorna åt. Ogräsmaskrosor är den största gruppen, vanligast och växer mest på kulturmark. Strandmaskrosorna föredrar fuktig mark.
Sandmaskrosorna föredrar torr mark.
Thuidium recognitum, Thu. rec – Kalktujamossa. Egentliga bladmossor. Mattbildande. Växer både på kalkrik och kalkfattig mark och kan leva både i sol och skugga. Föredrar lövskog och ädellövskog.
Trifolium medium, Tri. med – Skogsklöver. Ärtväxter. Vanlig i södra och mellersta Sverige men kan förekomma i andra delar av landet också. Växer i skogsmark.
Trifolium pratense, Tri. pra – Rödklöver. Ärtväxter. Vanlig i hela landet. Odlas även som vallväxt.
Växer oftast på kulturmark.
Veronica officinalis, Ver. off – Ärenpris. Lejongapsväxter. Vanlig i nästan hela landet. Anspråkslös.
Växer på torrbackar, bergknallar, hyggen och i skogsmark.
Vicia cracca, Vic. cra – Kråkvicker. Ärtväxter. Vanlig utom i fjällen. Växer på alla typer av mark men föredrar öppna, soliga platser.
Preferenstabell
Notera att okända arter har placerats i den neutrala kategorin, med undantag från viden som tenderar att föredraga fukt.
Artbeteckning Fuktpreferens Torrhetspreferens Neutral
Hyl. spl X
Ane. nem X
Des. ces X
Oxa. ace X
Ple. sch X
Rhy. squ X
Pla. aff X
Des. fle X
Pol. com X
Tri. eur X
Dry. exp X
Equ. syl X
Mai. bif X
Pic. abi X
Rub. ida X
Sor. auc X
Vac. myr X
Aln. inc X
Cal. can X
Dic. sco X
Ran. rep X
Vio. pal X
Pla. asp X
Ath. fil X
Bet. pub X
Dic. maj X
Fra. ves X
Lys. thy X
Phe. con X
Vac. vit X
Bra. rut X
Equ. pra X
Fil. ulm X
Gal. elo X
Artbeteckning Fuktpreferens Torrhetspreferens Neutral
Gym. dry X
Luz. pil X
Mni. hor X
Sph. gir X
Val. sam X
Agr. cap X
Ant. syl X
Atr. und X
Car. ova X
Cir. pil X
Ger. syl X
Pru. pad X
Ran. acr X
Unk. spe X
Alc. spe X
Cal. pur X
Car. ros X
Gal. bif X
Geu. riv X
Gly. flu X
Imp. nol X
Jun. fil X
Mel. syl X
Pel. epi X
Peu. pal X
Pti. cri X
Rib. nig X
Sal. spe X
Sci. syl X
Sol. vir X
Ste. lon X
Urt. dio X
Artbeteckning Fuktpreferens Torrhetspreferens Neutral
Ang. syl X
Ant. odo X
Ast. spe X
Aul. pal X
Cal. aru X
Cal. pal X
Cal. cor X
Cal. vul X
Cal. pal X
Car. nig X
Car. pal X
Cic. vir X
Cir. het X
Com. pal X
Dac. glo X
Dic. pol X
Elm. can X
Epi. ang X
Equ. arv X
Equ. flu X
Fes. pra X
Gal. uli X
Hyl. umb X
Hyp. per X
Jun. eff X
Leu. vul X
Mol. cae X
Myc. mur X
Pha. aru X
Pin. syl X
Poa. nem X
Poa. tri X
Pot. ere X
Rhy. tri X
Sil. dio X
Sph. aur X
Sph. fal X
Artbeteckning Fuktpreferens Torrhetspreferens Neutral
Sph. rip X
Ste. gra X
Tar. spe X
Thu. rec X
Tri. med X
Tri. pra X
Ver. off X
Vic. cra X
Källor – Bilaga
Anderberg, A. (2017) Den virtuella floran. http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html Artdatabanken. (2018) https://www.artdatabanken.se/
Hallingbäck, T.; Holmåsen, I. (1982) – Mossor, en fälthandbok. Interpublishing AB Stockholm.
Mossberg, B.; Stenberg, L. (2006) – Svensk fältflora. Wahlström & Widstrand.
Wikipedia. (2018) https://www.wikipedia.org/
