Bohusläns museum RAPPORT 2019:24

(1)

RAPPORT 2019:24

Skärgårdsverket Kroksholm

Arkeologisk förundersökning L1968:1956 (Raä-nr Morlanda 143:1)

Lavön 2:19 samt 2:20, Morlanda socken, Orust kommun

Staffan von Arbin

(2)

(3)

RAPPORT 2019:24

Skärgårdsverket Kroksholm

Arkeologisk förundersökning L1968:1956 (Raä-nr Morlanda 143:1)

Lavön 2:19 samt 2:20, Morlanda socken, Orust kommun

Staffan von Arbin

(4)

ISSN 1650-3368

Författare Staffan von Arbin Grafisk form Lisa K Larsson

Layout och teknisk redigering Anders Andersson

Omslagsbild Husgrund 5 mot nordväst. Foto Staffan von Arbin Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket medgivande 90.8012 451 19 Uddevalla

tel 0522-65 65 00, fax 0522-126 73 www.bohuslansmuseum.se

(5)

Bakgrund 6

Landskapsbild

...

6 Tidigare undersökningar och fornlämningsmiljö

...

7 Historiskt sammanhang

...

7 Genomförande

...

8 Resultat

...

8

Resultat av litteratur-, kart- och arkivstudie ...

8

Skärgårdsverket Kroksholm ...

8

Michael Koch och hans söner ...

9

Avveckling och senare ägarhistorik ...

10

Resultat av undersökningen i fält ...

11

Grumsdamm (A1) ...

11

Vägbank (A2) ...

11

Husgrund 1 (A3) ...

11

Vägbank (A4) ...

13

14

15

Stenläggning (A9) ...

17

Stenmur (A10) ...

17

Väg (A11) ...

17

Damm (A12) ...

18

Stenmur (A13) ...

18

Stensatt kaj (A14) ...

18

Bryggfundament (A15) ...

18

Stensatt kaj (A16) ...

20 Materialets potential

...

20 Slutsatser samt åtgärdsförslag

...

20 Referenser

...

21 Tekniska och administrativa uppgifter

...

22 Bilagor

...

23

(6)

Figur 1. Utsnitt ur Sverigekartan med platsen för förundersökningen markerad.

(7)

Figur 2. Utsnitt ur GSD-Fastighetskartan med platsen för förundersökningen samt i området förekommande forn- och kulturlämningar markerade. Skala 1:20 000.

(8)

Sammanfattning

Med anledning av förslag till ny detaljplan utförde Väs- tarvet, genom Bohusläns museum, hösten 2006 en arkeologisk förundersökning av fornlämning L1968:1956 (tidigare Raä-nr Morlanda 143:1) i Orust kommun.

Fornlämningen utgörs av lämningen efter skärgårds- verket Kroksholm, vilket uppfördes under 1700-talets stora sillperiod. Arbetet i fält innefattade okulär inventering och sökschaktsgrävning med maskin. Som ett komplement till fältarbetet utfördes även en begrän- sad litteratur-, kart- och arkivstudie. Ett tiotal anlägg- ningar registrerades vid undersökningen, däribland en grumsdamm, fem husgrunder och ett flertal stensatta kajer och förmodade bryggfundament. Utifrån under- sökningsresultatet gjorde Bohusläns museum bedöm- ningen att fornlämningen sammantaget upptog ett cirka 19 800 kvadratmeter stort område på land och i vattnet.

En annan viktig slutsats var att fornlämningen som helhet var ovanligt välbevarad och innehållsrik, och att den därmed kunde tillskrivas en betydande pedagogisk och vetenskaplig potential. I första hand förordades därför ett bevarande av fornlämningen. I andra hand menade museet att en arkeologisk undersökning borde utföras.

En sådan undersökning borde lämpligen omfatta hela fornlämningen, och alltså inte bara de delar som direkt skulle komma att beröras vid en exploatering. I händel- se av en partiell undersökning vore det, enligt museets uppfattning, angeläget med en ordentlig uppskyltning av kvarliggande delar av fornlämningen.

Bakgrund

Mellan den 23 och den 24 november 2006 utförde Väs- tarvet, genom Bohusläns museum, en arkeologisk förun- dersökning av fornlämning L1968:1956 (tidigare Raä-nr Morlanda 143:1) i Orust kommun, Västra Götalands län (figur 1 & 2). Fornlämningen utgörs av lämningen efter skärgårdsverket Kroksholm. Verket anlades år 1786 och var i bruk en bit in på 1800-talet. Förundersökningen ut- fördes med anledning av den detaljplan som då var under utarbetande. Syftet med den nya detaljplanen var bland annat att möjliggöra uppförandet av en ny godsterminal samt en eventuell restaurang på den norra delen av den udde som hyser lämningarna efter skärgårdsverket.

Dessutom fanns planer på att anlägga en mindre små- båtshamn i områdets nordvästra del. Förundersökning- ens syfte var i första hand att avgränsa fornlämningen, och i andra hand att försöka klarlägga dess vetenskap-

liga innehåll. Resultatet av undersökningen avsågs att ligga till grund för länsstyrelsens vidare ställningsta- ganden i ärendet. Ansvarig projekt- och fältarbetsledare var Staffan von Arbin, som också har författat förelig- gande rapport.

Landskapsbild

Den undersökta fornlämningen är belägen på den nord- västra udden av Krokön som ligger i den södra delen av Ellösefjorden, mellan de båda samhällena Stocken och Ellös på Orusts nordvästra sida (figur 2). Krokön sitter i nordost ihop med den större Lavön, men som namnet antyder var den tidigare en helt kringfluten ö. I söder förbinds den med Lavön och Orust genom en mindre landsväg, vilken leder biltrafiken till färjeläget vid Tuves- vik. I väster ligger flera större öar, däribland Käringön, Vedholmen, Tornö, Vallerö samt Stora och Lilla Här-

manö, liksom en mängd mindre kobbar och skär. Skär- gårdslandskapet i denna del av Bohuslän är mycket kargt och trädfattigt, och terrängen utgörs till övervägande del av extensiva hällmarks- och klapperstensområden. Ve- getationen är sparsam och begränsas framförallt till gräs, ljung och annan lägre vegetation.

Kulturlandskapet i området är, i likhet med Orusts övriga kustbygd, i hög grad präglat av närheten till havet. Genom historien har näringar som sjöfart, fiske och olika slag av fiskförädlingsverksamhet varit av stor be- tydelse för befolkningen på denna del av ön. Omkring en kilometer väster om Krokön ligger det lilla fiskeläget Gullholmen, som är ett av Bohusläns tätast bebyggda kustsamhällen. Förutom de maritima näringarna har också jordbruket spelat en betydande roll i området. På den angränsande ön Lavön finns två jordbruksfastig- heter, Lavö Västergård och Lavö Östergård. Båda går- darna finns belagda i skrift redan i slutet av 1300-talet (Andersson 1978).

Förundersökningsområdet, i synnerhet dess norra del, är i förhållandevis stor utsträckning påverkat av senare tiders verksamheter. Enligt en uppgift från hembygds- forskaren Anders Olsson i Uddevalla, skall en Pontus Nilsson från Gravarne ha bedrivit salteriverksamhet på platsen under ett par decennier omkring 1900-talets mitt. Tydliga spår efter denna verksamhet är bland annat att skärgårdsverkets stenkajer till delar har belagts med betongplattor. I och kring den bevarade grumsdammen finns dessutom mycket modernt skrot och skräp.

Längst i norr ligger den kommunala renhållningskajen

(9)

vid vilken sopor och annat avfall från Gullholmen med flera öar landas, och här finns också en återvinningssta- tion. Öster om förundersökningsområdet ligger den så kallade Lavöhamn, vilken är en modern småbåtshamn med flytbryggor, ett 60-tal sjöbodar, servicebyggnad för hamnen och båtuppställningsplats, och i sydväst finns ett mindre reningsverk.

Tidigare undersökningar och fornlämningsmiljö

Lämningarna efter skärgårdsverket Kroksholm anmäl- des till fornminnesregistret av Bohusläns museum så sent som i januari 2001, i samband med en antikvarisk besiktning av området. Trots att de är förhållandevis välbevarade och till stora delar ligger väl synliga i land- skapet var de alltså inte tidigare registrerade. Den tidigare kända utbredningen av fornlämningen framgår av figur 2, vilken även redovisar områdets övriga registrerade forn- och kulturlämningar.

I maj 2001 utförde Bohusläns museum på Orust kom- muns uppdrag en marinarkeologisk utredning av de vat- tenområden inom planområdet som då var aktuella för exploatering (von Arbin 2003). Utanför den nordvästra udden av Krokön påträffades en fartygslämning av trä, vilken bedömdes vara yngre än 100 år och därmed inte utgjorde fornlämning enligt den då gällande lagstiftning- en (L1960:7147). Omkring 100 meter söder om denna observerades på grunt vatten ett tunt kulturlager med bland annat tegelfragment, slagg, glas, ben och keramik.

Här registrerades också en cirka 6×5×1 meter stor an- samling av sten, vilken tolkades som en raserad stenkista till en brygga eller kaj (L1960:7146). Detta område var inte ursprungligen aktuellt för exploatering men före- slogs i senare versioner av detaljplanen som en lämplig plats för en mindre småbåtshamn.

På Krokön finns ytterligare en lämning efter ett skär- gårdsverk, L1968:1573, som är belägen omkring 600 meter nordost om L1968:1956. I det historiska källma- terialet går detta verk under namnet Kroken. I övrigt saknas registrerade fornlämningar. På den intilliggan- de Lavön finns dock såväl förhistoriska lämningar som lämningar från historisk tid. De förhistoriska lämning- arna utgörs av två rösen (L1968:749 & L1968:843), en boplats (L1968:2139) samt en fyndplats för slagen flinta (L1968:845). Från historisk tid finns, förutom de tidigare beskrivna gårdstomterna Lavö Västergård (L1968:1658

& L1968:1664) och Lavö Östergård (L1968:1663), en hus-

grund (L1968:1049), en väghållningssten (L1968:1592) samt ytterligare en lämning efter ett skärgårdsverk (L1968:1715).

Historiskt sammanhang

Bohusläns historia kännetecknas av regelbundet åter- kommande så kallade sillperioder, det vill säga perio- der då sillen gått till i skärgården i särskilt stor omfattning. Från 1500-talet och senare kan fyra sådana perio- der beläggas genom historiskt källmaterial, nämligen åren 1556–1589, 1660–1680, 1747–1809 samt 1877–1906 (Alexandersson 2013:271). Olika forskare har lagt ned stor möda på att försöka extrapolera förhållandena under tidigmodern tid till tidigare och mer källfattiga pe- rioder. Resultaten av dessa extrapoleringsförsök är emellertid behäftade med stora källkritiska problem och har därför mött berättigad kritik (Dahlén 1941). Att sillperioder verkligen inträffat före 1500-talet finns det dock sannolikt ingen anledning att ifrågasätta. Utifrån det källmaterial och de metoder som står till buds är det i nuläget däremot inte möjligt att närmare fastställa när, och med vilka intervall, de infallit.

1700-talets sillperiod, som också har kallats för ”Det stora sillfisket”, började alltså år 1747. Själva fisket kom dock igång på allvar först ett par år senare. Fångsterna var tidvis så stora att man hade svårt att hantera dem.

På 1750-talet började man därför att i större skala koka sillolja, så kallat tran, på den sill som inte gick till saltning.

Tranet användes i huvudsak som lampbränsle. Två hu- vudspår i sillhanteringen kom därför att utvecklas: saltning och trankokning. Förädlingen av fångsterna skedde närmast industriellt i så kallade skärgårdsverk, som var den samlingsbeteckning som vid denna tid brukades om salterier och trankokerier. Många av anläggningarna hyste båda verksamhetsgrenarna. Skärgårdsverken varie- rade i storlek och var som regel lokaliserade i skärgården, nära fiskeplatserna. Bara år 1787 fanns minst 338 salterier och 429 trankokerier med i allt 1 812 kittlar utmed Bohusläns kust, vilket ger en uppfattning om sillfiskets omfattning. Mycket av sill- och tranproduktionen gick på export till Europa, och Göteborg kom därvid att bli en betydelsefull utskeppningshamn (Alexandersson 2013:270f; Nilsson 1963:296).

Resterna efter trankokningen, det så kallade grumset, tömdes vanligen direkt i havet. Efterhand som tranproduktionen växte, och avfallsmängderna ökade, kom kritik mot denna hantering som vissa menade hade en

(10)

avskräckande effekt på sillen. Detta gav upphov i en för tiden osedvanligt livlig miljödebatt som har gått till historien under namnet Trangrumsstriden. En följd av denna debatt var att skärgårdsverken ålades att anlägga så kallade grumsdammar för härbärgering av trangrumset (Alexandersson 2013: 275ff; Nilsson 1963:297f ). Efter de rekordstora fångsterna på 1790-talet innebar säsongen 1799–1800 ett stort bakslag med misslyckade fångster.

Även om sillfisket återhämtade sig något det följande året markerade sekelskiftet 1800 starten på en nedåtgå- ende trend, vilken skulle komma att få stora ekonomiska och sociala konsekvenser för skärgårdsbefolkningen och alla de tillresta fiskare och arbetare som var säsongsmäs- sigt engagerade i verksamheten. Mindre än tio år senare var det stora sillfisket i stort sett över (Nilsson 1963:316).

Genomförande

Fältdelen av förundersökningen genomfördes i form av okulär inventering samt sökschaktsgrävning med maskin. Påträffade anläggningar dokumenterades och be- skrevs översiktligt samt fotograferades. Samtliga schakt och anläggningar mättes in med DGPS. Fynden från undersökningen har inte sparats. Som ett komplement till undersökningen i fält utfördes även en begränsad kart-, litteratur- och arkivstudie. Förutom en genom- gång av relevant lokalhistorisk litteratur har material vid landsarkiven i Göteborg och Härnösand studerats översiktligt. Dessutom har slagningar gjorts i bland annat Lantmäteriets och Brandförsäkringsverkets webba- serade arkivsöktjänster. En del äldre handlingar, som i avskrift förvaras vid Orust kommun, Sektor samhälls- utveckling, har även ställts till rapportens förfogande genom kommunens kulturassistent Anders Bertrandsson.

Resultat

Resultat av litteratur-, kart- och arkivstudie

Skärgårdsverket Kroksholm

Av 1764 års storskifteskarta framgår att Krokön vid den aktuella tidpunkten var utmark till skattehemmanet Lavö Östergård (Lantmäteriet: Lantmäteristyrelsens arkiv, Morlanda nr 9). På kartan ser man flera mindre områden med ängs- och betesmark. Den 27 februari 1786 upprättades ett arrendekontrakt mellan åborna på Lavö Östergård, Pär Olofsen d.ä., Anna Jonsdotter och Olof Pärsson, samt ”Commerserådet och Vasarid- daren Högädle Herr Mickael Kock & Söner” i Udde-

valla, gällande en del av fastigheten kallad ”Kroksrump”.

Av brevet framgår att marken tidigare hade arrenderats av löjtnanten och riddaren Abraham Gustav Bildt. Av- talet gav de nya arrendatorerna rätt att ”därstädes upp- sätta Trankokeri samt sillsalteri jämte nödiga byggnader”

(Orust kommun, Sektor samhällsutveckling: avskrift av arrendekontrakt).

En till Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län in- given ansökan om tillstånd att bedriva trankokeri- och sillsalteriverksamhet på den nämnda fastigheten god- kändes i juli 1786 (Landsarkivet i Göteborg: Göteborgs och Bohus läns länsstyrelse, Landskansliets handlingar E VI:9). Det verkar som att byggnadsarbetena på platsen satte igång tämligen omgående. Att i varje fall skärgårds- verkets manbyggnad och trankokeri uppfördes samma år framgår av en värdering för brandförsäkring som den 27 oktober 1793 upprättades på begäran av Michael Kochs söner, Erik och Zimson Koch (Brandförsäkringsverkets stiftelse för bebyggelsehistorisk forskning: Värderingsin- strument, försäkringsnr 1717). Salteriet ska ha uppförts året efter, det vill säga år 1787. En mindre manbyggnad och en materialbod uppges vara uppförda år 1791. Ver- ket finns även upptaget i en Förtekning öfwer Sill Salte- rier och Trankokerier, uti Orousts och Tiörns Fögderie, upprättad i november 1787 (Landsarkivet i Göteborg:

Göteborgs och Bohus läns länsstyrelse, Landskansliets handlingar E VI:9) (figur 3).

Värderingen till brandförsäkring innehåller en utförlig sammanställning av skärgårdsverkets byggnadsbestånd och viktigare inventarier. Ett försök till transkribering av detta dokument återfinns i bilaga 1). Av sammanställ- ningen framgår bland annat anläggningen, som ju ofta var fallet, bestod av både en salteri- och en trankokeri- del, och att den senare hade åtta kittlar för trankokning.

Det sammanlagda värdet för byggnader och inventarier uppgick enligt värderingen till 3 826 riksdaler och 40 skilling. Tyvärr åtföljs inte beskrivningen av någon karta, och exakt hur anläggningen varit disponerad inom den aktuella ytan är därför okänt. Trots det har det i några fall visat sig vara möjligt att med någorlunda säkerhet identifiera synliga anläggningar med byggnader förteck- nade i brandförsäkringsvärderingen (se vidare nedan un- der rubriken Resultat av undersökningen).

På en karta över Lavö Östergårds in- och utägor, da- terad 1792, finns tre byggnader utritade på platsen för skärgårdsverket (Lantmäteriet: Lantmäteristyrelsens arkiv, Morlanda nr 91). Karttecknen skall emellertid inte tolkas som avbildningar av faktiska byggnader, utan tjä-

(11)

nar sannolikt endast till att schematiskt visa skärgårds- verkets geografiska belägenhet (figur 4). Av det skiftes- protokoll som hör till nämnda karta framgår att både Kroksholm och Kroken, på ”åboernes begäran blifvit odelte på dät de alle måtte i proportion af sine hem- mantal njuta af dem lika afkastning, och om framdeles någre trankok blifva uppbygde, må på hvilken af jordä- garnes lotter dät skjer, alla njuta lika rätt till den skatt, de för platsen bekommer”.

Figur 3. Förtekning öfwer Sill Salterier och Trankokerier, uti Orousts och Tiörns Fögderie från år 1787, vilken ingår i Landskansliets handlingar och förvaras i Landsarkivet i Göteborg. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

Figur 4. På 1792 års laga laga skifteskarta finns tre byggnader schematiskt utritade på platsen för skärgårdsverket. Foto:

Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

Michael Koch och hans söner

Av arrendeavtalet med flera handlingar framgår att Krok- sholms grundare var handelsmannen Michael Koch i Uddevalla (figur 5). Michael Koch var en av Uddevallas mest framstående affärsmän vid denna tid. Utan tvekan är han också en av de bäst kända Uddevallapersonlig- heterna i Sverige under 1700-talet. Michael Kochs liv är därför intressant även i ett större perspektiv, då det på ett tydligt sätt illustrerar den tidens sociala, merkantila och politiska nätverk inom borgerskapet. Kring släkten Koch, och Michael Koch i synnerhet, finns det en hel del skrivet av företrädesvis lokalhistoriker och genealo- ger. En del av detta är också lätt åtkomligt via Internet, inte minst genom Svenskt biografiskt lexikon som för- valtas av Riksarkivet. Den följande sammanställningen baseras på uppgifter därifrån, liksom ur Persson 2000, Svensson 2012 och Wikingsköld 2011. Uppgifterna om övriga skärgårdsverk i familjen Kochs ägo är hämtade ur Pettersson 1999.

Michael Koch (1715–1789) var son till köpmannen och brukspatronen Jöns Koch (1691–1770), som blivit förmögen genom handel och manufakturtillverkning.

Hans mor var Gustava Margaretha Simzon (1686–1768).

Fadern lät bland annat anlägga stål- och järnbruken i Kollerö, Rådanefors och Öxnäs i Älvsborgs län, liksom

(12)

Fredriksfors i Skaraborgs län. I början av 1730-talet på- började Michael Koch universitetsstudier i Greifswald och Uppsala, vilket resulterade i en examen som jurist.

År 1743 gifte han sig med Christina Knape (1721–1747), som var dotter till handelsmannen och vice borgmäs- taren Anders Andersson Knape och Christina Cecilia Sjöberg. Äktenskapet blev kortvarigt då Christina fyra år senare hastigt avled, endast 26 år gammal. Redan 1743 föddes dock parets son, Jöns Koch d.y. (1743–1784). År 1753 gifte Michael Koch om sig med Christina Brun (1726–1799), dotter till räntmästaren Johan Brun och Maria Törnquist, vilken tidigare hade varit gift med hä- radshövdingen Christer Malmström.

Tillsammans med sina två söner från andra äkten- skapet, Zimson Koch (1757–1822) och Erik Koch d.y.

(1760–1808), grundade Michael Koch handelsfirman Michael Koch & Söner. Firman bedrev bland annat re- deriverksamhet med export av sill, järn och sågade bräder.

Man ägde sågverk vid Örekilsälven och var engagerad i Uddevalla Sågbruksintressenter. Både Michael Koch och sönerna ägde dessutom en rad skärgårdsverk – för-

utom Kroksholm i Morlanda innehade man trankokeriet Hassleskär i Askum (8 kittlar), Herröns salteri nära Kyrkesund, salteriet Hals nabbe vid Svanesund, Evensås salteri och trankokeri (4 kittlar) samt Ellös trankokeri (4 kittlar). Michael Kochs bröder, Karl Koch (1718–1803) och Fredrik Koch (1722–1773) var också verksamma inom sillindustrin. Den förstnämnde innehade skär- gårdsverket Kasenabben i Uddevalla och den sistnämnde var ägare till Sörviksnäs i Herrestad.

Vid sin död efterlämnade Michael Koch en större förmögenhet bestående av såväl pengar som fastigheter, liksom diverse affärsrörelser. Under sin livstid hann han emellertid inte bara med att bedriva en omfattande af- färsverksamhet. År 1747 blev han utsedd till vice härads- hövding och borgmästare i Uddevalla. Mellan åren 1746 och 1772 var han Uddevallas representant vid riksdagen i Stockholm. Han tillhörde hattpartiet och var medlem av riksdagens sekreta utskott. Michael Koch var från början starkt kritisk till kungamakten men utvecklade efterhand en god relation till kung Gustav III. Som en av de första erhöll han den nyinstiftade Vasaorden. Vid kungens besök i Uddevalla i december 1772 tilldelades han kommerseråds namn.

Avveckling och senare ägarhistorik

Verksamheten vid Kroksholms skärgårdsverk avvecklades sannolikt i samband med sillfiskets upphörande, vilket skedde något eller några år före år 1810 (Pettersson 1999:8). I ett senare tillägg till värderingen till brandför- säkring, daterat den 28 oktober 1806, framgår att fyra av de ursprungligen åtta trankittlarna då hade avlägsnats, varvid värdet på egendomen skrivits ned med 284 riksdaler och 9 skilling (Brandförsäkringsverkets stiftelse för bebyggelsehistorisk forskning: Värderingsinstru- ment, försäkringsnr 1717). Detta visar att sillfisket redan då hade minskat kraftigt i omfattning. På 1831 års laga skifteskarta finns endast vad som kan tolkas som en mindre byggnad kvar på platsen (Lantmäteriet: Lant- mäteristyrelsen arkiv, Morlanda nr 224). Vid denna tid- punkt anges en Lars Andersson som ägare till marken.

En god överblick över senare ägare till lägenheten (jordegendomen) Kroksholm får man av bevarade fastighets- och lagfartsböcker (Landsarkivet i Härnösand:

Inskrivningsmyndigheten Stenungsund, Fastighetsbo- kens lagfartsspalt, DIa:188 samt Inskrivningsdomaren Orust, Tjörn och Inland, Lagfartsbok DI:4). Dessa sträcker sig tillbaka till september 1891, då de ”storbrit-

Figur 5. Michael Koch, efter en målning av Lorens Pasch d.y.

Bilden hämtad från Svenskt biografiskt lexikon.

(13)

tanske undersåterne” George Arthur Hart och Her- bert William Hart köpte marken. Som fångesmän (säl- jare) anges Abraham och Petter Larssöner, vilka alltså bör vara sönerna till den ovan nämnde Lars Andersson.

Lagfarten beviljades i juni 1892. Drygt tre år senare, i september 1895, uppges att sterbhuset efter Herbert William Hart, som alltså hunnit avlida, är innehavare av halva egendomen. Som dödsbodelägare anges än- kefrun Florence samt parets omyndiga barn. I juli 1897 anges Herbert Anderton, Christopher Colborne samt Graham och Henry Whittick som nya ägare. Även dessa herrar sägs vara ”storbrittanske undersåter”. Efter ytterligare ett antal fastighetsöverlåtelser köper Aktiebolaget Pontus Nilsson & Co. marken i augusti 1947, i vars ägo den kvarstår till 1975. Det är alltså denne Pontus Nils- son som ska ha bedrivit salteriverksamhet på platsen (se avsnittet Landskapsbild).

Resultat av undersökningen i fält

Förundersökningen resulterade i sammanlagt 16 inmätta och dokumenterade anläggningar, däribland en grumsdamm, fem husgrunder, två vägbankar och ett flertal stensatta kajer och förmodade bryggfundament (figur 6). Dessutom registrerades ett geologiskt objekt i form av en jättegryta i förundersökningsområdets östra del.

Merparten av de påträffade anläggningarna var mer eller mindre väl synliga ovan mark. I ett par fall är det dock tveksamt om anläggningarna är samtida med skärgårds- verket, eller om de hör samman med senare tiders aktiviteter på platsen. I tillägg till den okulära inventeringen grävdes nio stycken sökschakt (bilaga 2). Den sammanlagda grävda ytan uppgick till cirka 50 kvadratmeter.

Åtta av schakten förlades inom en central ”terasslik- nande” del av förunderökningsområdet. Lagerbilden under grässvålen var likartad i samtliga schakt och kan karakteriseras som ett tunt, sannolikt påfört lager med humöst, sandigt grus vilande direkt på berget. I de två sydöstligast belägna schakten inom detta område, S7 och S8, framkom en vällagd stenläggning under grus- lagret. Det senare innehöll en stor andel tegelkross, och i S8 framkom även en större spik. De övriga schakten inom ”terassen” innehöll inga anläggningar och var, med undantag för enstaka tegelfragment, fyndtomma. Det ni- onde schaktet, S9, placerades i kanten av en husgrund (Husgrund 3), i syfte att avgränsa byggnadslämningen åt nordost. Trots den begränsade ytan framkom ett relativt stort antal fynd vilka beskrivs vidare nedan. De re-

gistrerade anläggningarna redovisas nedan och är även listade i bilaga 3.

Grumsdamm (A1)

I den norra delen av förundersökningsområdet finns ett större, delvis muromgärdat öppet vattenområde, vilket av allt att döma fungerat som skärgårdsverkets grumsdamm (figur 7). Dammen mäter cirka 42×30 meter och har ursprungligen haft en öppning mot nordnordost, vilken i modern tid delvis fyllts ut med sprängsten. Utmed dammens kanter ligger relativt stora mängder modernt skrot och skräp, och i nordost noterades en större deponi med recent tegel. I den södra delen av dammen registrerades två stående pålar ute i vattnet (figur 8). Husgrund 5 (A8) är delvis uppförd ut över dammen (se nedan). I 1793 års värdering till brandförsäkring kallas grumsdammen för ”grumsindämning” (bilaga 1, nr 22).

Vägbank (A2)

Till Husgrund 1, som är belägen i den södra delen av förunderökningsområdet, leder en vägbank över ett lite sankare markparti. Vägbanken sträcker sig i nordnordostlig–sydsydvästlig riktning och är sex meter lång, 2,4 meter bred och 0,3 meter hög. Den är anlagd av både obearbetad och tuktad sten samt enstaka tegelstenar.

På några ställen har den befintliga berggrunden utnytt- jats i konstruktionen. Anläggningen är till stora delar övertorvad.

Husgrund 1 (A3)

Husgrund 1 mäter 8,6×9,5 meter (figur 9). Den är upp- murad av 0,3–1,7 meter stora tuktade stenar vilka är lagda i ett till två skift. Flera av stenarna är försedda med iborrade järnstag. Enstaka stenar har rasat in i grunden som invändigt är bevuxen med gräs och nyponbuskar.

Centralt i anläggningen finns en rund förhöjning, cirka 3,5 meter i diameter, vilken utgör den raserade spismuren.

Stora mängder tegelfragment är här synliga i markytan.

Anläggningen har inte gått att identifiera i värderingen till brandförsäkring, men bedöms utgöra grunden till ett bostadshus eller motsvarande.

(14)

Figur 6. Utsnitt ur GSD-Fastighetskartan, blad 8018, som visar inmätta anläggningar samt upptagna sökschakt (S1–S9).

Fornlämningens reviderade utbredning efter avslutad förundersökning är markerad med röd heldragen linje.

(15)

Vägbank (A4)

Också i området mellan Husgrund 1 och Husgrund 2 finns en mindre vägbank, vilken av allt att döma anlagts för att jämna ut topografin och därmed underlätta för- flyttning mellan de båda byggnaderna (figur 10). Banken, som sträcker sig i nordnordostlig–sydsydostlig riktning, är tre meter lång och 1,5 meter bred och har en största höjd av 0,3 meter. Den är uppförd av både tuktad sten och naturligt flata stenhällar och är delvis övertorvad.

Husgrund 2 (A5)

Husgrund 2 är belägen 16 meter sydväst om Husgrund 1 (figur 11). Grunden är uppbyggd av 0,25–0,75 meter stora syllstenar och har måtten 3×2,5 meter. Anläggningen är till största delen övervuxen med gräs och ljung. An- läggningen tolkas som grunden till ett dass eller mindre bod. Möjligen utgör den resterna efter något av de två

”hemlighus” som upptas i värderingen till brandförsäk- ring (bilaga 1, nr 4 samt 23). Mer troligt är dock att an- läggningen bör ses i relation till Husgrund 1 (A3), som alltså inte tycks finnas med i 1793 års värdering.

Figur 7. Grumsdammen (A1), fotograferad mot västnordväst. Till vänster i bild syns delar av Husgrund 5 (A8), och i fonden skymtar bebyggelsen på Gullholmen. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

Figur 8. En av de registrerade pålarna i grumsdammens södra del. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

(16)

Husgrund 3 (A6)

Husgrund 3 är belägen mindre än 30 meter norr om Husgrund 1 (figur 12). Den mäter cirka 8×4,8 meter och är orienterad i nordostlig–sydvästlig riktning. Grunden är i det närmaste helt övertorvad och endast enstaka syllstenar är skönjbara i dess södra del. Synliga stenar är 0,2–1 meter stora och tydligt tuktade. I anläggning- ens västra del finns rester av en spismur i tegel som mä- ter 2×2,5 meter. Grunden är överlag cirka 0,5 meter hög, medan den bevarade spismuren har en höjd av omkring en meter. Ett sökschakt (S9) förlades till anläggningens

Figur 9. Husgrund 1 (A3) mot söder. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

Figur 11. Den till stora delar övervuxna Husgrund 2 (A5) mot nordväst. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

Figur 10. Vägbanken (A4) mot sydsydväst. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

(17)

nordöstra kortsida i syfte att finna dess avgränsning mot norr. Centralt i schaktet, direkt under grässvålen, framkom en syllstensrad lagd i ett skift. Stenarna låg inbäd- dade i ett lager av svart, sotig humös sand. Lagret inne- höll mycket tegelkross, en del kol och slagg, liksom en del porslin, glas och oidentifierade järnföremål. Merpar- ten av glas- och porslinsfynden kan dateras till senare delen av 1800-talet och tidigt 1900-tal. Anläggningen utgör sannolikt grunden till den mindre ”manbyggning”

som enligt brandförsäkringshandlingen ska ha uppförts år 1791 (bilaga 1, nr 2).

Husgrund 4 (A7)

Husgrund 4 är 10,4×10 meter stor och 0,95 meter hög och är uppförd av tuktad sten i storlek 0,4–1 meter (fi-

Figur 12. Schaktet S9, med blottad syllstensrad hörande till Husgrund 3 (A6). Foto mot nordväst. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

gur 13). Stenen är lagd i mellan ett och fyra skift. I nordost saknas syllstenar vilket visar att denna del av bygg- naden vilat direkt på berget. I grundens sydvästra hörn finns en cirka 3×2 meter stort spismursfundament som på senare år har fyllts igen med grus och gjorts om till fikaplats. Skadegörelsen har bevisligen skett efter år 2001 då den marinarkeologiska utredningen utfördes. Grun- den är i övrigt invändigt beväxt med gräs. Anläggningen kan inte med säkerhet identifieras i brandförsäkrings- värderingen men tolkas som grunden till ett bostadshus eller motsvarande.

Husgrund 5 (A8)

Husgrund 5 är uppförd i grumsdammens sydöstra hörn och sträcker sig delvis ut i densamma (figur 14, se även rapportomslaget). Den mäter 22×11 meter och är orienterad i nordvästlig–sydostlig riktning. Den utgör därmed den största av de fem inmätta husgrunderna. Grunden som är uppförd av tuktad sten i kallmursteknik består av en sammanhängande mur samt ett 20-tal plintar vilka burit upp byggnadens golvbjälklag (figur 15). Mur och plintar är mellan 0,7 och 1,5 meter höga och är uppbygg- da av 0,6–1,5 meter stora stenar som lagts i upp till sju skift. I ett fall består plinten av ett större solitärt block och på ett annat ställe har berggrunden nyttjats som naturligt fundament. Några av plintarna är uppförda ute i själva grumsdammen. I anläggningens nordvästra del ligger en större, ännu sammanhängande tegelkonstruk-

Figur 13. Husgrund 4 (A7) mot sydväst. Den iordningställda fikaplatsen är väl synlig.

Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

(18)

Figur 14. Husgrund 5 (A8), fotograferad mot ostnordost. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

Figur 15. Plintar som uppförts i grumsdammen. Foto mot ostnordost. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

(19)

tion (figur 16). Anläggningen utgör med största säkerhet skärgårdsverkets trankokeri, och tegelkonstruktionen är sannolikt rester av den murning ”för 2ne skorstenar med 8 st grufwor försedda med järnrister och dörrar” som upptas i brandförsäkringsvärderingen (bilaga 1, nr 11 ).

Stenläggning (A9)

I två av de grävda schakten, S7 och S8, framkom som nämnts ovan en vällagd stenläggning bestående av upp till 0,5 meter stora stenar. Båda schakten innehöll även stora mängder tegelfragment (figur 17). Stenläggningen tolkas som någon form av produktionsyta, alternativt ett golv i en numera försvunnen byggnad. Fynden av tegelfragment och en spik skulle möjligen kunna ge stöd för det senare alternativet. Utifrån lokaliseringen av registrerade byggnadslämningar och i övrigt disponibla ytor kan man sluta sig till att skärgårdsverkets salteri bör ha legat just inom detta område (bilaga 1, nr 5).

Stenmur (A10)

I förundersökningens sydöstra del dokumenterades en cirka 30 meter lång stenmur, vilken grovt kan sägas vara orienterad i nordvästlig–sydostlig riktning (figur 18).

Muren är 0,3–1,2 meter bred och 0,2–0,8 meter hög och är uppförd i 1–4 skift. Ställvis är den genombruten och

raserad. Förutom sten innehåller muren en del tegel och betong, vilket visar att det antingen rör sig om en relativt modern konstruktion eller att det är en äldre mur som blivit om- och tillbyggd i senare tid. Murens sträckning har inte kunnat identifieras med någon känd ägogräns eller motsvarande i det äldre kartmaterialet.

Väg (A11)

Från Lavöhamn i öster går en körväg i öst–västlig riktning genom centrala delar av förundersökningsområdet.

Vägen är sannolikt av yngre datum. Då den förefaller att leda ut till den med betongplattor modifierade stenkajen i områdets västra del hör den förmodligen samman med den salteriverksamhet som enligt uppgift ska ha bedri- vits på platsen omkring mitten av 1900-talet.

Figur 16. Större, sammanhängande tegelkonstruktion.

Foto mot nordnordväst. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

Figur 17. Schakt S7 med delvis blottad stenläggning, mot nordväst. I fonden syns den grävmaskin som användes vid sökschaktsgrävningen. Mellan maskinen och schakt S7 syns arkeologen Håkan Petersson som är sysselsatt med GPS- inmätning av schakt S8. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

(20)

Damm (A12)

I förundersökningsområdets västra del, omedelbart sö- der om vägen (A11), finns en, som det verkar, grävd damm av okänd ålder och funktion. Dammen mäter cirka 18×5,5 meter och sträcker sig i ungefärlig västnordväst- lig–ostsydostlig riktning. Då området omedelbart norr om vägen är väldigt sankt är det möjligt att dammen ursprungligen haft en något större utbredning än vad som nu är fallet. Den skulle i så fall vara äldre än vägen och därmed potentiellt samtida med skärgårdsverket.

Stenmur (A13)

Ytterligare en stenmur dokumenterades i det vattensjuka området norr om vägen (A11). Muren, som sträcker sig i ungefärlig nordnordostlig–sydsydvästlig riktning, består av en enkel rad med huggen sten (figur 19). Stenarna är, såvitt det går att bedöma, lagda i endast ett skift. Mu- rens funktion är okänd. Möjligen utgör den någon form av skoning till den nämnda dammen (A12) som tidigare alltså kan ha haft en större utbredning än idag.

Stensatt kaj (A14)

Utmed större delen av förundersökningsområdets västra del sträcker sig en stensatt kaj, vilken i sen tid har belagts med betongplattor (figur 20). Kajen är uppförd i tuktad sten av varierande storlek som lagts i kallmur i upp till fem synliga skift. Centralt i området finns ett uppmu- rat kar. Både betongplattorna och karet hör sannolikt samman med senare tiders salteriverksamhet i området.

Bryggfundament (A15)

Alldeles i vattenbrynet i den västra delen av förunder- sökningsområdet ligger tre större stensamlingar, vilka tolkats som möjliga fundament till bryggor eller motsvarande (figur 21). Stensamlingarna ligger i relativt nära anslutning till den raserade stenkista som registrerades på grunt vatten vid den marinarkeologiska utredningen år 2001 och kan därför tänkas ha ett funktionellt samband med denna. Värderingen till brandförsäkring upptar dels en ”brygga av bräder, til sjön på nordwästra sidan om salteriet 47 ¾ alnar lång 8 alnar bred på 3:ne stora brokar af timmer”, dels en ”utrullningsbrygga från

Figur 18. Stenmuren (A10), fotograferad mot väster. I fonden anas Gullholmen, och i bildens högra hörn syns arkeologen Håkan Petersson med GPS:en. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

(21)

Figur 19. Stenmuren (A13), fotograferad mot norr. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

Figur 20. Foto mot nordnordost som visar de stensatta kajerna A14 och A16. Som framgår är kajerna idag belagda med betongplattor. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

(22)

trankoket til sjön på ett stort och 2ne mindre brokar av timmer” (bilaga 1, nr 8 och 15). De registrerade stensamlingarna utgör sannolikt rester efter någon av dessa brygganläggningar.

Stensatt kaj (A16)

Även i den nordöstra delen av området finns en större kallmurad stenkaj uppförd av tuktad sten, vilken också den belagts med betongplattor (figur 20).

Materialets potential

Även om den norra delen av fornlämningen har varit fö- remål för relativt omfattande sentida ingrepp måste läm- ningen som helhet betraktas som osedvanligt välbevarad och sammanhållen. Det är ovanligt att sillsalteri- och trankokerianläggningar rymmer en så stor mångfald av bevarade lämningar, vilka på ett tydligt sätt kan åskåd- liggöra såväl platsens rumsliga organisation som sillbe- redningens olika produktionssteg. Fornlämningen kan därmed tillskrivas en betydande pedagogisk potential.

Även den vetenskapliga potentialen bedöms som stor.

Utifrån förundersökningens resultat kan förutsättning- arna att genom arkeologisk metod nå fördjupad kunskap om verksamheten på platsen anses vara goda. Likaså kan ett fördjupat studium av historiska källor sannolikt både komplettera och kontrastera det arkeologiska källmate- rialet, och därmed ge nya och spännande infallsvinklar på en av Bohusläns mest betydelsefulla historiska epoker.

Slutsatser samt åtgärdsförslag

I inledningen till denna rapport slås fast att förundersök- ningen i första hand har syftat till att avgränsa fornläm- ningen, och i andra hand till att försöka klarlägga dess vetenskapliga innehåll. Om resultatet av förundersök- ningen ställs samman med iakttagelser gjorda vid den marinarkeologiska utredningen år 2001, framgår att läm- ningarna efter skärgårdsverket enligt Bohusläns museums bedömning upptar ett omkring 19 800 kvadratmeter stort område på land och i vatten. Detta ska jämfö- ras med den tidigare kända fornlämningsutbredningen, vilken uppgick till cirka 8 000 kvadratmeter. I synnerhet har utbredningen åt norr och öster visat sig vara betydligt större än vad som framgick av tidigare registrerade uppgifter i Fornsök. Bohusläns museums förslag till ny avgränsning av fornlämningen framgår av figur 6.

Förundersökningen visar också att fornlämningen innehåller betydligt fler komponenter än vad som tidigare varit känt. Registrerade och dokumenterade anlägg- ningar korrelerar delvis med byggnader och strukturer förtecknade i brandförsäkringsvärderingen från år 1793, men det finns också anläggningar som inte med säker- het har kunnat identifieras i denna handling. Flera av dessa anläggningar kan därför förmodas ha tillkommit efter det att värderingen genomfördes. I ett par fall är det emellertid osäkert om anläggningarna verkligen hör samman med skärgårdsverket, eller om de ska knytas till senare tiders aktiviteter i området. Det är vidare ett intressant faktum att merparten av de glas- och pors- linsfynd som påträffades i kanten av Husgrund 3 (A6), vilken med utgångspunkt från brandförsäkringsvärde- ringen tolkats som grunden till en mindre ”manbyggning” från år 1791, dateras till senare delen av 1800-talet och tidigt 1900-tal. Även om skärgårdsverket högst sannolikt avvecklades i början av 1800-talet, så har delar av byggnadsbeståndet uppenbarligen fortsatt att brukas långt fram i modern tid.

Planerade exploateringar (restaurang, godsterminal

Figur 21. En av tre stensamlingar (A15) i förundersöknings- områdets västra del, vilka tolkats som möjliga bryggfundament. Foto mot nordnordväst.

Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

(23)

samt båthamn) är enligt detaljplaneförslaget koncen- trerade till fornlämningens norra del, vilket i samman- hanget är att föredra då detta område som nämnts delvis redan är påverkat av senare tiders aktiviteter. Den södra delen av fornlämningen, vilken bland annat innehåller flera välbevarade husgrunder, skall enligt planförslaget lämnas orörd på grund av sina värdefulla strandängar.

Ur kulturmiljövårdssynpunkt är det emellertid olyck- ligt att tillåta exploatering av delar av fornlämningen.

Det främsta argumentet mot en delexploatering är att fornlämningen därigenom mister en stor del av sitt pe- dagogiska värde, eftersom sambandet mellan de olika anläggningarna går förlorat. Om länsstyrelsen trots detta skulle finna att föreslagna exploateringar av forn- lämningen kan tillåtas anser Bohusläns museum att en arkeologisk undersökning bör utföras. Denna bör i så fall omfatta hela fornlämningen, och alltså inte bara de delar som direkt berörs genom exploatering.

Skulle länsstyrelsen välja att låta delar av fornlämning- en kvarligga inom planområdet anser Bohusläns museum att en ordentlig uppskyltning och uppsnyggning bör göras. Inom delar av området finns mycket recent skrot och skräp, och vid förundersökningen noterades att Husgrund 4 (A7) till delar fyllts igen med grus och omvandlats till fikaplats. Detta ingrepp har som tidigare nämnts inträffat efter år 2001, då representanter från museet senast besökte platsen. En uppskyltning är sär- skilt angelägen eftersom antalet besökare i området, och därmed även slitaget på fornlämningen, kan förväntas öka kraftigt i och med detaljplaneläggningen.

Referenser

Arkiv

Landsarkivet i Göteborg Landsarkivet i Härnösand

Orust kommun, Sektor samhällsutveckling

Elektroniska källor

Brandförsäkringsverkets stiftelse för bebyggelsehistorisk forskning, Stockholm. Tillgänglig digitalt: http://www.

brandverket.se/arkivet/digitaliserat-material

Fornsök. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Tillgänglig digitalt: https://app.raa.se/open/fornsok

Lantmäteriet, Gävle. Tillgänglig digitalt: https://www.lant-

materiet.se/sv/Kartor-och-geografisk-information/His- toriska-kartor

Svensson, A. 2012. Koch – Uddevallas stora 1700-talsfamilj.

Tillgänglig digitalt: https://blog.zaramis.se

Svenskt biografiskt lexikon. Riksarkivet, Stockholm. Till- gänglig digitalt: https://sok.riksarkivet.se/Sbl

Wikingsköld, B. 2011. Michaël Koch. Tillgänglig digitalt:

http://järnrötter.se/katalog/p6a2a1e2c.html

Litteratur

Alexandersson, H. 2013. Sillen går till – om den stora sillfis- keperioden och en miljödebatt i Bohuslän på 1700-talet.

I: Streiffert Eikeland, K. & Miller, M. (red.). En maritim värld – från stenåldern till idag. Lindome.

Andersson, G. 1978. En ägoprocess med laga delning.

Lavön 1761–1765. I: Brattö, O. (red.). Morlanda hem- bygdsbok I. Uddevalla.

von Arbin, S. 2003. Undervattensarkeologisk utredning.

Krokön. Morlanda socken i Orust kommun, Västra Götalands län. Rapport 2003:3. Bohusläns museum.

Uddevalla.

Dahlén, L. 1941. Den bohuslänska fiskelägesbygden. Gö- teborg.

Nilsson, L. 1963. Det stora sillfisket 1752–1808. I: Lönnroth, E. (red.). Bohusläns historia. Stockholm, Göteborg &

Uppsala.

Persson, C. 2000. Bohusläns historia. Från inlandsis till nutid. Uddevalla.

Pettersson, J. 1999. Skärgårdsverken i Bohuslän. Tranko- kerier och salterier under 1700-talets sillfiskeperiod.

Stockevik.

Muntlig uppgift

Anders Olsson, Uddevalla. Hembygdsforskare.

(24)

Tekniska och administrativa uppgifter

Lst dnr: 431-17346-2006

Västarvet dnr: NOK 584-2006

Västarvet pnr: A261

Fornlämningsnr: Morlanda 143

Län: Västra Götalands län

Kommun: Orust

Socken: Morlanda

Fastighet: Lavön 2:19, 2:20

Ek. karta: 8A 1i

Läge: X 6458815, Y 1241855

Meter över havet: 0–5 m

Koordinatsystem: RT 90, 2,5 gon V

Uppdragsgivare: Orust kommun

Ansvarig institution: Bohusläns museum Projektledare: Staffan von Arbin

Fältpersonal: Staffan von Arbin, Håkan Petersson Fältarbetstid: 2006-11-23–11-24

Arkeologtimmar i fält: 32 Undersökt yta (extensivt): 19 800 m² Undersökt yta (schakt): cirka 50 m2

Arkiv: Bohusläns museums arkiv

Fynd: Inga fynd har sparats

(25)

Bilagor

Bilaga 1. Värdering till brandförsäkring gällande skärgårdsverket Kroksholm Bilaga 2. Schakttabell

Bilaga 3. Anläggningstabell

(26)

Bilaga 1. Värdering till brandförsäkring gällande skärgårdsverket Kroksholm

1

No 1717

Åhr 1793 den 22 october besågs och wärderades trankokeri och sillsalteri wärket Kroksholm kallat, i Bohus Län, Oroust westra härad och Morlanda sockn, hwarå enl. Kungl. Majts allernådigst utfärdade reglemente till inrättande av en allmän brandförsäkringsfond i Riket af d. 15 April 1782 försäkring begäres af ägarne Herrar Simson och Eric Koch i Uddewalla.

1. En mannbyggning byggd år 1786 av grantimmer på 2 alnar hög stenfot per medium, 20 alnar lång 14 ½ alnar bred 5 ½ alnar eller 13 omlag hög, Klädd med bräder och rödmålad, täckt med tegel och bräder.

Stenfoten värderas till 30.

Byggningen består af 3 kamrar och en wärkstad samt förstufwa, med vind öfwer, hwaraf är en timrad kammare 5 ½ alnar lång, 6 alnar bred, 4 alnar hög.

Hela stommen i det stånd den nu är wärderad till 300.

Ytter taket med dess tilbehör 125.

Bjälke lagen 22.

Dubbla golf i alla rummen utom förstufvan 30.

Taken i dito enkla 20.

7 fönsterlufter i bly, 1 ¼ aln höga 1 ¾ aln breda, med krokar och gångjärn omålade 14.

1. fönsterluft i kitt å windskammaren 1 16/24 aln hög 1 ¾ aln bred 2.

Rummen hafwa 2ne dörrar utan lås och 4. dito med smällelåsar 10.32

Transport 553.32

2

Transport 553.32

1. järn kakelugn med dörrar och spjäll 8.

1. spis med en järn kakelugn inuti 15.

1. spis med bakugn och järnspjäll i wärkstaden 20.

På winds kammaren en pott kakelugn med spjäll och dörr 8.

Skorstenen anses till 10.

Trappan til winden af plankor med 11 trappsteg 3.

På winden äro 2ne fönster i bly av 1 ¼ alns höjd 1 aln bred 1.

Ett wäggfast skåp på winds kammaren med dubbla dörrar och lås 2.

(27)

2ne afskrankningar å ömse sidor av denna kammare utaf bräder til wisterhus och

förvarningsrum 5.

Utanför förstufwan ett bislag av bräder 3 alnar i fyrkant utan dörr med tegeltak på bräder 5.

Brädfordringen utanpå wärderas till 50.

Takrännorne omkring huset 8.

Således hela denna byggnadens wärde 690.

2. En liten mannbyggning uppsatt åhr 1791 af timmer å ½ aln hög stenfot öfwer hufwud, med wind öfwer och brädetak, hwarå nu ämnas tegel, 14 alnar i längden 7 alnar i bredden 3 ½ alnar i höjden innehåller en kammare och en wärkstad, med en liten wind öfwer.

Stomen anses till 33.

Yttre taket med dess tilbehör 40.

Golf och trossningar 10.

Stenfoten 5.

1 pottkakelugn i ena rummet 7.

Spisen med skorsten i wärkstaden 20.

Transport 805.16

3

Transport 805.16

5 fönsterlufter i bly 1 ¼ aln höga 1 ½ aln breda, á 1 5/6 rd 9.8

2ne dörrar den ena med smäckelås 3

När huset är brädfordrat värderas den till 15.

Således denna byggning wärde 142.24

3. En materialbod på wästra sidan här intill, bygt 1791 af korswirke och bräder med brädetak 37 alnar lång 14 alnar bred 4 alnar hög med 2ne dubbla portar 166.32

4. Ett Hemlighus af stolpar och bräder 1.

5. Ett salteri bygt 1787, 50 alnar långt, 13 alnar brett, 4 alnar högt, af korsvikre och bräder med brädetak, alt rödfärgat, 2ne portar, den ena dubbel, med lås och 8 skjutluckor samt golf af bräder, och intil nordöstra gafweln

6. En saltbod af timmer med wind öfver samt dubbelt golf af plankor och brädtrossning, täckt med tegel på bräder 14 alnar lång, lika bredd, 4 alnar hög 500.

7. En utrullningsplan på sydöstra sidan om salteriet av bräder på timmerrear 41 alnar lång 31

alnar bred 40.

8. En brygga av bräder, til sjön på nordwästra sidan om salteriet 47 ¾ alnar lång 8 alnar bred på

3:ne stora brokar af timmer 45.

9. En plan härintil av bräder på timmerstockar 12 alnar lång 11 ½ alnar bred 25.

(28)

10. En brygga från denna plan til mannbyggningen af bräder på timmer-rear 2 alnar lång 2 ½

alnar bred 5.

11. Ett trankokeri 24 alnar från mannbyggningen N.1. bygt åhr 1786 av korsvirke och bräder (…)

Transport 1615.

4

Transport 1615.

(…) med brädetak, alt rödfärgat, 34 alnar långt 17 alnar bredt 9 alnar högt med brädgolf och trossning, 8 fönster i bly 1 aln i fyrkant. En trappa til winden hwarest är ett afplankat rum för trankokare af plankor, 13 alnar långt 10 alnar bredt 4 alnar högt med brädetrossning. En järn kakelugn, en fönsterluft 1 ¼ alnar hög, 1 ½ alnar bred, med dörr utan lås, samt 4 st

brädlafwar på längden af rummet. På vinden en fönsterluft 1 aln i fyrkant. Trankokeriet har en dubbel port med hakar til stängsle och 1 dörr med lås 600.

8 st inmurade kopparkittlar av 10 qvarters diameter wägande tilsammans efter

kopparslagarens räkning 208 (?) 3 (?), wärderas med stafningen, järnband samt rännor, efter

nu stiget pris på kopparen á 100 (?) 800.

Murningen för 2ne skorstenar med 8 st grufwor försedda med järnrister och dörrar 200.

Stenfoten härunder wärderas till 50.

Utanför trankoket på sudwästra hjörnet en trappa af plankor med bislag och dörr

4 st pumpar av 14 ½ alnars längd med tilbehör 4. 24.

12. En sillebinge på nordostra ändan af trankoket av stolpar och bräder samt brädetak 17 alnar

lång 5 alnar bred 3 alnar hög 33.

13. En dito på sudwästra ändan af lika beskaffenhet 17 alnar lång 4 ½ alnar bred 3 alnar hög 33.

14. En brygga från mannbyggningen längs utmed trankokets nordwästra sida 61 alnar lång 4 alnar bred af bräder på stolpar och rear af timmer

Transport 3 389.40

5

Transport 3 389.40

15. En utrullningsbrygga från trankoket til sjön på ett stort och 2ne mindre brokar av timmer,

brädlagt, 31 alnar lång 12 alnar bred, anses til 55.16

(29)

16. En brygga ledande til lossningsstället ofwan, på den förra, af stolpar och bräder 13 alnar lång

5 alnar bred 8.16

17. Därifrån til sjön ovanpå utrullningsbryggan över stora brokaret, en lossningsplan 14 alnar lång 12 ½ alnar bred, 4 alnar höga stolpar och därofwan tak av bräder 30.

18. En materialsbod 15 alnar öster om trankoket av korsvirke och bräder rödfärgad, med bräder til golf och tak 39 alnar lång 14 alnar bred 5 ¼ alnar hög med en dubbel port och 1 dörr med

smällelås 150.

19. En brygga härifrån til sjön på 2ne timmerbrokar 23 alnar lång 6 ½ alnar bred 20.

20. En dito från samma bod til trankoket 15 alnar lång 6 alnar bred på timmer-rear 12.

21. 2 små bryggor wid nordöstra knuten av trankoket 19 alnar i längden 2 ½ alnar i bredden 3.16 22. Sydost från materialboden N. 18 är grumsindämning af timmerbrokar och dubbel bräd-

fordring til någre 80 alnars längd, som wärderas til 32.

23. Ett hemlighus af 2 rum med dörrar 3.

2 stora klarningsfat samt annat till trankokningen hörande wanligt inventarium 75.

Transport 3776.40

6

Transport 3776.40

Sillsaltningsinventarium af bingar, balgor, kar och skoffor etc 50.

Summa 3826.40

Värdet af hela denna egendom är således efter nogaste undersökning, yttersta förstånd och noggrannhet, i dess nu befinteliga tilstånd, jämfört med ortens nuvarande priser materialer och byggningsämnen, ansedt til tretusende åttahundrade tjugusex riksdahler fyrtio skillning wi ansfwara, wara mera för lågt än för högt åsatt, vilket betygas. Kroksholm ut supra (Oläslig namnteckning)

Johannes Olofsson Jöns Andersson, Hällewiken

Krono ländsman Andreas Engelbrektsson i Strand

Nämndemän

(30)

Bilaga 2. Schakttabell

Schakt-ID Längd (m) Bredd (m) Djup (m) Beskrivning

S1 1,8 1,6 0,45 Torv 0-0,1 m, därefter humöst, sandigt grus. Sannolikt påfört.

S2 5,5 1 0,1 Torv 0-0,1 m, därefter humöst, sandigt grus. Sannolikt påfört.

S3 3 1,5 0,1 Torv 0-0,1 m, därefter humöst, sandigt grus med mycket tegelkross.

Sannolikt påfört. Berg direkt under torven i NO.

S4 1,8 1,3 0,2 Torv 0-0,1 m, därefter humöst, sandigt grus. Sannolikt påfört.

S5 1,8 1,3 0,25 Torv 0-0,1 m, humöst sandigt grus 0,1-0,25 m, därefter berg. Grus- lagret sannolikt påfört.

S6 2 1,7 0,5 Torv 0-0,1 m, därefter humöst, sandigt grus. Sannolikt påfört.

S7 4,4 3,5 0,3 Torv 0-0,1 m, humös sandig grus med mycket tegelkross 0,1-0,2 m, därunder en stenpackning med tätt lagda stenar, ca. 0,5 m och större.

S8 4 1,4 0,3

Torv 0-0,1 m, humös sandig grus med mycket tegelkross 0,1-0,2 m, därunder en stenpackning med tätt lagda stenar, ca. 0,5 m och större.

Fynd av större spik.

S9 5 2 0,2 Torv 0-0,1 m, svart, sotig humös sand 0,1-0,2 m. Centralt i schaktet en syllstensrad lagd i ett skift. Fynd av tegelkross, kol, slagg, porslin, glas och några oidentifierade järnföremål.

(31)

Bilaga 3. Anläggningstabell

Anlägg-

ningsnr Typ av anlägg-

ning Alternativ be-

nämning Storlek (m) Beskrivning

ID enl.

brandförsäk- ring

Antikvarisk be- dömning

A1 Grumsdamm 42x30 Delvis muromgärdat vatten-

område. Två stående pålar i områdets södra del.

22 Del av fornläm-

ningen

A2 Vägbank 6x2,4x03

Anlagd av obearbetad och tuktad sten samt enstaka tegelstenar.

Del av fornläm- ningen

A3 Husgrund Husgrund 1 8,6x9,5x1,7

Uppförd av 0,3-1,7 m stora stenar lagda i 1-2 skift. Spis- mursrest, 3,5 m i diameter, centralt i anläggningen.

A4 Vägbank 3x1,5x0,3 Anlagd av tuktad sten och

naturligt flata stenhällar.

A5 Husgrund Husgrund 2 3x2,5 Uppförd av 0,25-0,75 m sto-

ra stenar. 4/23? Del av fornläm-

ningen

A6 Husgrund Husgrund 3 8x4,8x1

Syllstenar, 0,2-1 m stora, endast delvis skönjbara. Spis-

mursrest, 2x2,5 m i V. 2 Del av fornläm- ningen

A7 Husgrund Husgrund 4 10,4x10x0,95 Uppförd i tuktad sten i storlek 0,4-1 m, vilken lagts i 1-4 skift.

A8 Husgrund Husgrund 5 22x11x1,5

Består av sammanhängan- de mur och ett 20-tal plintar, uppförd av tuktad sten i kallmur.

11 Del av fornläm-

ningen

A9 Stenläggning

Framkom i schakten S7 och S8. Anlagd av upp till 0,5 m

stora rundade stenar. 5? Del av fornläm- ningen

A10 Stenmur 30x1,2x0,8

Orienterad i NV-SO riktning.

Uppförd av sten i 1-4 skift. I konstruktionen ingår en del tegel och betong.

Möjligen sentida

A11 Väg Orienterad i O-V riktning. Troligen sentida

A12 Damm 18x5,5 Sannolikt grävd. Troligen del av

fornlämningen

A13 Stenmur Enkel rad med huggen sten,

ett synligt skift.

Troligen del av fornlämningen

A14 Stensatt kaj

Uppförd i kallmur av tuktad sten. I sen tid belagd med betongplattor.

A15 Bryggfunda-

ment Tre större stensamlingar i

vattenbrynet. 8/15? Del av fornläm-

ningen

A16 Stensatt kaj Uppförd i kallmur av tuktad

sten. I sen tid belagd med betongplattor.

(32)