Innehåll 8 noveller om otrohet

Full text

(1)

Innehåll

8 noveller om otrohet

Frågan? 11

Herre, skydda mitt barn 15 Ärlig. Jävligt konstigt ord 51 Platt mage 63

Love 69 Nu talar jag 75 Tre (hon) 80 Klara 123

(2)

11

Frågan?

När jag tittar ut från fjortonde våningen kan de på trottoaren nedanför vara mina barn. Luftkonditioneringen i rummet stänger allas ifrågasät- tanden ute och här uppifrån är ansiktena så suddiga att jag kan måla dit vilka ögon och munnar som helst. Killen där nere blir min son. Han kastar basketbollen till tjejen. Hon blir min dotter. Hon tar ett rullande dubbelsteg åt sidan och låter det skruvade kastet passera. Han vevar större och större. Menar han verkligen allvar? Nu faller gesterna till marken och my boy skyndar efter bollen innan den åker ut i gatan. Han hinner och kastar bollen igen till henne. Nu tar hon ett enkelt steg åt si- dan och klistrar den.

Och jag fångar min före detta frus frågor. Magen fylldes med is när hon viskade ”är det nödvändigt? är du säker? hur länge har du egentli- gen funderat på det här? du har träffat någon yngre igen?”. Jag gjorde alla frågor till en enda och svarade ”ja, nu vill jag skiljas, nu vill jag det, tro mig”. Hon sa: ”Du har viftat med det förr.” ”Nu vill jag, kan du inte tro mig? Snälla?” ”Barnen? Har du tänkt på dem?” ”Jag har tänkt på dem hela dagarna och drömt om dem varje natt sedan jag bestämde mig. Vi berättar för dem i sommar, sedan reser vi på semester tillsam- mans, är med dem dygnet runt i ett par veckor. Vi är ju till för dem.”

”Och de fem månaderna till dess?” ”Hoppas jag att vi kan använda till att klara ut vad som gick fel, hur vi ska göra för att kunna ha ett accep- tabelt förhållande trots att det inte längre är vi två. Vi måste respektera

(3)

varandra. För barnens skull.” ”Du menar att jag ska respektera dig och dina känslor och att du inte längre är med mig. Du kommer att förlora barnen fastän de är hos dig halva tiden. De kommer inte att ta dig på allvar, de kommer att kalla dig pappa, men de kommer inte att vara dina barn längre.”

Det försökte jag låta passera och nu kastar my boy där nere bollen till sin syrra igen. Sedan tittar han upp mot himlen och jag fångar blicken med frågan: ”Är du fortfarande där?”

(4)

63

Platt mage

När Annlouise lägger sig för att vila tar det ingen stund innan hon som- nar. Tröjan glider upp och blottar magen. Vad platt den är. Som om hon tränar situps varje dag, när allt hon gör är att gå den korta sträckan till och från jobbet.

Jag brukade följa henne till jobbet ända tills jag insåg att hon hade ett innerligt förhållande med det redan från det att hon vaknade. Så jag såg till att sätta klockan på väckning en timme innan hon skulle bada och tvätta håret och packa jobbväskorna och klä sig och kolla e-posten.

Fram till halv sex tittade jag ostört på henne. Jag kysste hennes ögon vakna fem minuter innan klockan började ringa, serverade oss färsk- pressad blodapelsinjuice och gick hem till mig. Jag återvände när hon kom hem från jobbet. Hon fick först prata av sig om det som hänt under dagen, men hon blev min fram emot tio.

Som hon är nu på heltid när vi är i London. Hon har inte ens mobilte- lefonen med sig. Kanske är det för att hon aldrig har varit här. Vi är som alla andra turister, det är Big Ben, Tower Bridge och Den medeltida skattkammaren på Victoria & Albert Museum, men det är första gången det välbekanta lyser.

Vi har åkt hit för att bli med barn.

Så fort vi hade landat skyndade vi till det lilla familjehotellet med det stora namnet vid Paddington Underground. Klockan var bara halv elva, tjejen i receptionen som genast kände igen mig sa att rummet inte var

(5)

städat än. ”Vi har varit uppe sedan fyra.” Hon log och sa att man måste respektera städerskorna. ”Vi är ny- och gammelkära.” Hon visade hela sin repertoar av leenden. Tio minuter senare sa hon att ”den blodfyllda kärleken måste man också respektera” och vi fick vårt lilla rum på tredje våningen. Blommiga gardiner, blommiga sängkläder, blommiga tapeter på toaletten där man knappt får plats på toalettstolen, men en dusch och en rejäl, lagom hård säng – och vi, vi hade handlat franskt vin och engelskt öl och grovt tyskt bröd och pålägg från Gud vet var och började direkt när vi kom in på rummet.

Först när det blivit sen eftermiddag for vi med tunnelbanan ner till Piccadilly Circus, tog tea for two, gick till Oxford Street, åt lammstek på en grekisk restaurang, återvände till hotellet, tog några glas vin och nu sover hon och jag är livrädd för kärlek som står stilla och vet inte om jag ska väcka henne. På flyget hit sa hon att sömnen de senaste nätterna varit ihålig. Är det en sömn som ekar? Vilka ljud återvänder?

Jag lägger försiktigt händerna på hennes mage. Hur ser den ut när den blir en bulle? För exakt en vecka sedan undrade hon, precis när dagsljuset gjorde henne blondare än hon är: ”Kommer jag att föränd- ras?” ”Alla som får barn förändras. Till det bättre.”

Annlouise sa innan hon la sig att hon sedan i morse inte har någon känsel i fingertopparna.

Jag ser på hennes fingrar, som om jag kan titta dit liv och känsel. Inte längre någon ring. Hon har varit gift två gånger. Jag har haft två tioårs- förhållanden. Med båda var jag förlovad. Jag har fortfarande märke ef- ter senaste ringen. Det såg Annlouise första kvällen. Det var då hon också berättade att hon inte har några barn, ”men jag är inte frivilligt barnlös”. Jag har vuxna tvillingsöner. Jag vet inte hur det är att vara ensam.

Jag vill inte veta det.

Jag vill vara med Annlouise alltid, även när hon ler olyckligt, få barn med henne så att vi hör ihop, som den starkaste av ringar.

Nu låtsas jag att hon ska i väg till jobbet om en timme och håller mig vaken. Jag lägger täcket på henne, hon ler men vänder sig mot väggen.

Jag lägger armen om henne.

Det var hon som klädde av mig direkt när vi fick rummet, det var hon som en timme senare följde med in i duschen fastän vi knappt kunde röra oss, men jag vet också att hon nu sover så tungt som om hon aldrig kommer att vakna igen. Hon mumlar något, det låter som om någon gör

(6)

65 henne illa.

Jag kysser ögonlocken för att hon ska vakna och bli av med smärtan, säger att det finns vissa ögonkast som jag inte kan leva utan.

Hon gnyr ”nej, nej” och lägger sig i fosterställning.

Jag säger ”ja, ja” och hör hur . . . ihåligt det låter. Jag smeker upp hennes puderbeiga tröja så att de solariebruna brösten blottas. Det syns att hon aldrig har ammat. Jag kysser brösten, hon säger ”nej, nej”. Jag vet att hon är stolt över brösten, över att hon ser ung ut fastän hon är fyrtiofyra. Jag frågar ”kommer du ihåg hur det var att vara ung på rik- tigt, ett barn?”. Hon mumlar ”nej, nej, nej”. Jag vänder mig om, tänker att jag också måste sova, i morgon blir en lång dag, man får kämpa för att vara en bra turist.

(7)

”Frågan?” skrevs i Chicago (tack, Kerstin),

”Herre, skydda mitt barn” skrevs i Hanoi,

”Ärlig. Jävligt konstigt ord” skrevs i Gaza,

”Platt mage” skrevs i London,

”Love” skrevs i Berlin (tack, Ana),

”Nu talar jag” skrevs i Kiel (tack, Ingrid),

”Tre (hon)” skrevs i Paris (tack, Ingrid),

”Klara” skrevs i Durban (tack, Karin).

De skrevs i den här ordningen, långt hemifrån, utan mina barn hos mig. / SH

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :