1
Redan innan hon öppnar ögonen vet hon. Det här är fel. Allt det här är fruktansvärt fel.
Hon borde ligga i en annan säng , vilken som helst, bara inte just den här. De lätta snarkningar som hörs från andra sidan borde vara någon annans, vems som helst, bara inte just hans.
Och med en absolut visshet som tränger igenom alla andra tankar vet hon att hon måste härifrån. Nu genast, innan han vaknar.
Sakta, och så ljudlöst hon förmår, viker Karen Eiken Hornby undan lakanet och sätter sig upp utan att snegla mot den andra sidan av den breda sängen. Låter blicken svepa runt hotell
rummet och registrerar trosorna och behån på golvet intill sina nakna fötter, klänningen i en hög på soffbordet bredvid den gröna mockajackan, handväskan som ligger slängd i en fåtölj. Längre bort anar hon sina sneakers, som skymtar fram bakom den halvöppna badrumsdörren.
Hon planerar varje rörelse för att snabbt kunna ta sig där
ifrån, lyssnar till de tunga andetagen bakom ryggen medan hon själv andas ljudlöst och ytligt. Gör en snabb repetition av momenten för att mota undan vågen av ångest som vrider sig runt i magen. Så sätter hon igång , tar ett djupt andetag innan hon sträcker sig efter trosorna och kränger dem på sig i samma rörelse. Försiktigt, för att madrassen inte ska gunga till, ställer hon sig upp och känner rummet snurra till ett varv.
Väntar, andas. Så en serie snabba hukande steg medan hon
plockar upp behån och strumpbyxorna med ena handen och snappar åt sig klänningen och jackan med den andra. Med ett stigande illamående fortsätter hon in i badrummet och drar tyst igen dörren bakom sig. Tvekar en halv sekund, och vrider sedan om låset. Hon ångrar sig i samma stund hon hör det lilla klicket från låskolven och lägger örat mot dörren. Men alla eventuella ljud från andra sidan drunknar i dånet av hennes bultande hjärta och blodet som susar i huvudet.
Så vänder hon sig om.
Blicken som möter hennes i spegeln ovanför handfatet är tom och märkligt främmande. Tung av självförakt studerar hon sina rödflammiga kinder och mascaran som flagat och ligger i mörka ringar under ögonen. Det bruna håret hänger rakt ner på ena sidan medan resten fortfarande sitter kvar i en snodd i nacken. Den långa luggen ligger svettigt klistrad utmed pannan. Uppgivet studerar hon förödelsen och viskar med klistrigt torr mun :
– Din jävla idiot.
Något vänder sig i magen och hon hinner precis böja sig över toalettstolen innan uppkastningen kommer. Nu vaknar han, tänker hon medan hon hjälplöst lyssnar till sina hulk
ningar och flämtande väntar på nästa kaskad, sluter ögonen för att slippa se resterna av gårdagen i toalettstolen. Väntar lite till, men magen verkar ha stillat sig. Tillfälligt lättad rätar hon ut kroppen, vrider på kranen och fyller bägge handflatorna.
Sköljer ur munnen och låter vattnet svalka ansiktet, inser att hon kommer att bli ännu svartare runt ögonen och tänker att det inte spelar någon roll. Det finns inga ytterligare grader i just detta helvete.
Snart femtio år fyllda har hon verkligen nått botten den här gången. Hon känner sig som sjuttio.
En snabb flykt är det enda hon har att hoppas på nu . Ta sig hem och lägga sig att dö. I sin egen säng. Men först måste hon komma ut härifrån, sätta sig i bilen och åka direkt hem utan
att prata med någon, utan att bli sedd av någon. Sedan en svag stråle av hopp när hon inser att det just den här dagen på året faktiskt finns en chans att lyckas med en obemärkt flykt ut ur stan. Kvart över sju på morgonen dagen efter ostronfesten ligger hela Dunker i dvala.
Hon fyller ett av tandborstglasen med kallt vatten och dricker snabbt medan hon med den lediga handen sliter bort gummisnodden ur håret och ser hur några långa mörka strån följer med. Fyller ett glas till, drar på sig klänningen, knölar ner behå och strumpbyxor i handväskan, och ska just lägga handen på dörrhandtaget när hon hejdar sig. Hon måste spola.
Även om ljudet kommer att väcka honom, måste hon ; inga påminnelser om henne får finnas kvar. Med hårt slutna ögon och en grimas av bävan lyssnar hon till ljudet av vattnet som forsar ner i toalettstolen åtföljt av bruset när tanken åter fylls.
Väntar ytterligare några sekunder tills bara ett svagt porlande hörs och hakar upp väskan på axeln.
Så tar hon ett djupt andetag och öppnar toalettdörren.
Han ligger på rygg med huvudet vänt mot henne och för en sekund stelnar hon till. I motljuset ser det ut som att han betraktar henne. Men så fylls rummet av ännu en mullrande snarkning och hon rycker till när förlamningen bryts.
Sex sekunder senare har hon plockat åt sig sina skor och öppnat dörren mot hotellkorridoren. Och där, i öppningen mot friheten, är det något som får henne att vända sig om. Med samma tvångsmässiga ingivelse, som om hon just passerat en olycksplats på motorvägen och egentligen inte vill se men ändå måste titta, låter hon blicken svepa över mannen i sängen.
Betraktar den slappt öppna munnen, hör det svagt gurglande lätet som ackompanjerar varje utandning.
Med en känsla av overklighet betraktar Karen sin chef i tre sekunder innan hon stänger dörren bakom sig.
2
Dörren till rum 507 går igen med ett sug och ett svagt klick.
Den mörkröda heltäckningsmattan är mjuk under Karens bara fötter när hon med snabba steg skyndar fram till hissen och trycker på knappen. Pulsen dunkar i tinningarna medan hon med pekfingret som skohorn kränger på sig sina sneakers. Hon hinner precis få på sig dem innan det plingar till och hissdörren glider upp med ett svagt svischande.
Hon har tur. Receptionen ser ut att vara tom när hon med en snabb sidoblick hastar genom foajén mot utgången. Så en plötslig ilning av oro när hon inser att hon inte har något egentligt minne av hur hon kom hit. Gick de verkligen hit tillsammans ? Vems idé var det? Osorterade minnen från går
dagskvällen flimrar förbi som snabba filmsekvenser ; hamnen med Eirik, Kore och Marike, den efterföljande barrundan med fler ostron och glas efter glas med vin. Och så en vag minnes
bild av Jounas Smeed som dykt upp på en av barerna framåt småtimmarna. Ytterligare några sekvenser blixtrar till medan hon rör sig mot utgången : skratt, smågnabbande, hastigt uppflammande gräl, berusade försonande omfamningar och Jounas ansikte nära hennes. Alldeles för nära.
Halvvägs ute, innan snurrdörrarna irriterande långsamt slussat henne ut på gatan, kommer nästa förfärande tanke : var det någon som såg dem när de checkade in ?
Utanför hotellet är septemberluften hög och klar och hon hinner ta ett djupt andetag innan magen vänder sig igen.
Hon kastar en snabb blick längs den öde gatan och korsar den småspringande med ena handen över munnen. I nästa stund står hon på andra sidan strandpromenaden och lutar sig över räcket medan vågen av illamående långsamt ebbar
ut. Så en sekundsnabb känsla av lättnad innan den insikt hon motat undan sedan hon vaknade tio minuter tidigare slår hen
ne med full kraft. Det värsta ligger fortfarande framför henne.
På måndag morgon måste hon träffa honom igen.
Karen låter blicken löpa utmed havsbukten mot hamnen i öster. I gästhamnen syns ett gytter av guppande master, men färjeterminalen ännu en bit längre bort ligger lika öde som alla söndagar. Färjan från Esbjerg kommer inte in förrän vid åtta i kväll och sedan ett par år går inga turer mot vare sig Danmark eller England under helgerna. Den som vill lämna de doggerska öarna en söndag får numera ta flyget från Ravenby.
Genom morgondiset som dröjer sig kvar över havet kan hon urskilja det vita radartornet på ett kryssningsfartyg som ligger för ankar längst bort i djuphamnen.
Hon kisar mot horisonten medan hon trevar i innerfickan efter solglasögonen och låter undslippa sig en tyst svordom när de inte ligger på sin vanliga plats. Stryker med hand
flatorna över jackfickorna och konstaterar att hon antingen måste ha tappat dem någon gång under kvällen eller glömt dem på hotellrummet. Nu blir hon tvungen att köra åtmin
stone halva vägen hem till Langevik med den lågt stående solen i ögonen, törstig och illamående och med en dunkande huvudvärk. En dubbel espresso och två huvudvärkstabletter är vad hon skulle behöva för att inte utgöra en omedelbar trafikfara, men utan att vända sig om vet hon att varken affärer eller något av caféerna på andra sidan Strandegate är öppna.
Vid den här tiden, dagen efter oistra, är hon förmodligen den enda som är vaken i den bakrusiga staden, möjligtvis med undantag av någon enstaka råtta som letar runt bland överfulla papperskorgar och ostronskal. Tanken får det på nytt att vända sig i magen.
Karen tar några djupa andetag med slutna ögon och hand
flatorna mot murens grova, svala stenar. Den friska luften känns välgörande, och brisen får det fuktiga håret att svepa
över ansiktet. Hon vänder nacken mot solen och blickar ner mot stranden. En flock skrattmåsar skränar kring några slarvigt hopknutna soppåsar som inte fått plats i något av de tillfälligt uppställda sopkärlen. En bit längre bort skymtar konturerna av ännu en sopsäck. I nästa stund ser hon att det är en man som har lagt sig att sova. Han ligger direkt på sanden och har dragit rocken över sig. Bredvid honom står en kundvagn, med största sannolikhet stulen från Qvick eller Tema, och nu fylld med tomma flaskor och burkar. Han ser ut att vara en av missbrukarna som brukar hålla till uppe vid gallerian bakom Salutorget. Förmodligen kommer han att må likadant som hon när han vaknar : törstig, svettig och med bakrusets ångest som en tung ryggsäck över axlarna. Å andra sidan, tänker hon, verkar han till skillnad från mig ha tillbringat natten i oskulds
full ensamhet.
Långt bortifrån hörs knattret av en moped som gör ett halvhjärtat försök att tränga igenom det malande bruset av bränningar från havet. Skummande vågor slår upp mot piren som sträcker sig oförskräckt rakt ut i havet, och i viken ligger en illa medfaren segelbåt förtöjd vid en av de sex dykdalberna.
Hon undrar förstrött hur länge det kommer att dröja innan hamnpolisen går ut och sjasar iväg den. Antagligen kommer de att se mellan fingrarna åtminstone till framåt eftermiddagen ; inte ens de vanligtvis så nitiska gossarna kommer att orka piska igång jaktinstinkten före lunch en morgon som denna.
Den yttersta delen av piren är fortfarande höljd i morgon
dis och fyren längst ut på den kilometerlånga vågbrytaren är ännu oskarp i konturerna. Det måste ha varit tjock dimma i natt, tänker hon och erinrar sig att brölet från mistlurarna varit ovanligt ihållande. Och så en ny minnesbild : Jounas som irriterat reser sig för att stänga fönstret innan han återvänder till sängen. Snabbt tvingar hon undan bilden, lösgör sig från räcket och börjar med snabba steg gå mot parkeringen borta vid Redehusgate.
Bilen står lydigt parkerad tre kvarter bort, precis där hon läm
nat den ett halvt dygn tidigare. I samma stund som hon får syn på sin mörkgröna Ford Ranger på den öde parkeringen utanför rådhuset slappnar hon av. Om en knapp timme kommer hon att ligga i sin egen säng, i sitt eget hus och bakom neddragna persienner låta sömnen skänka henne några timmars respit från de malande självförebråelserna.
I nästa stund inser hon att bilnycklarna är borta.
3
– Och hur står det till här då ?
Rösten bakom henne är myndig och en smula nedlåtande.
Karen stelnar till mitt i rörelsen, med ena handen i handväskan och den andra som stöd mot motorhuven.
Hon har sjunkit ner på huk bredvid bilen och utan fram
gång ägnat några panikstegrande minuter åt att rota runt efter nycklarna. Kollat alla fickor och fack, trevat utmed botten och sedan övergått till att med stigande oro metodiskt lyfta sak efter sak ur väskan.
Nu svär hon ljudlöst mellan sammanbitna käkar ; vad fan gör polisen ute vid den här tiden ? Varför i helvete måste de slösa mantimmar och skattepengar på att patrullera gator och torg när hela stan ändå sover ? Med en tung suck reser hon sig på stela ben. Så vänder hon sig motvilligt om och försöker pressa fram ett avspänt leende.
Det blir en stel grimas.
En min av förskräckelse följd av misstro fladdrar över de bägge polisernas ansikten när de ser förödelsen.
– Oj, ursäkta …, säger den äldre av de två och tar ett steg bakåt med generad min.
Blicken studsar hjälplöst mellan de sotiga resterna av makeup i det likbleka ansiktet framför honom och före målen på marken. Hans något yngre kvinnliga kollega har bara kastat en snabb blick på Karen, och studerar nu, med tydlig nyfi
kenhet, den blandning av attiraljer som ligger på asfalten : ett exemplar av gårdagens morgontidning, en mobiltelefon, ett halvt paket cigaretter, något som ser ut som ett par svarta strumpbyxor, en mobilladdare, ett halvätet äpple med bit
märken i det mörknade fruktköttet, en behå och ett paket kondomer.
Karen tvingar fram ännu ett stelt leende och känner hur det stramar i ansiktet. Så gör hon en vag gest mot röran på marken.
– Jag kan inte hitta bilnycklarna, säger hon på inandning i ett försök att hindra andedräkten att nå de bägge poliserna.
Ny handväska, lägger hon till.
– Sovit över i stan, frun ?
Den kvinnliga polisen har sjunkit ner på huk, och nu ser hon upp med ett litet leende, som för att signalera samförstånd.
Karen känner irritationen stiga, vad fan vet den här odrägligt vältränade lilla bruden med sin guppande hästsvans om att
»sova över i stan« ?
– Hur så ? säger hon med iskall röst.
Hon använder blicken. Den genomträngande blå med den gula randen runt pupillen, som hon vet kan skrämma folk till tystnad. Ser den yngre kvinnan rakt i ögonen, tvingar henne att vika undan och ångrar sig i samma sekund som hon vunnit kampen. Vad håller hon på med ?
– Det blir ju alltid lite sent efter oistra, så jag har övernattat hos en god vän, lägger hon till i ett försök att släta över. Men nu är det nog bäst att jag fortsätter leta …
Karen gör en menande gest mot sin handväska och röran av
saker som fortfarande verkar tilldra sig den kvinnliga polisens intresse. I samma stund ser hon hur en handskbeklädd hand sträcks fram, lyfter upp de hopknycklade strumpbyxorna från marken och skakar dem lätt. Det klirrar till när den platta nyckeln landar på trottoarens stenbeläggning. Två sekunder senare hörs det välbekanta pipet av en bildörr som låses upp.
– Varsågod, chefen, säger polisassistent Sara Inguldsen som nu rest sig och håller fram bilnyckeln med ett snett leende.
Oförmögen att säga något tar Karen emot nyckeln och ser de två poliserna samtidigt ta ett par steg bakåt och göra honnör.
Och nu har tydligen även polisassistent Björn Lange återfått talförmågan.
– Kör försiktigt nu, inspektör Eiken !
4
Motorvägen från Dunker mot Langevik sträcker sig sex kilo
meter utmed Heimös sydöstra kust, skär tvärsöver den lång
smala halvön Skagersnäs, och fortsätter sedan i nordöstlig riktning i ytterligare en och en halv kilometer. Karen känner en rännil av svett leta sig nedför ryggen, samtidigt som den artificiella kylan från luftkonditioneringen får henne att huttra till. Händerna greppar hårt om ratten och hon sneglar med jämna mellanrum på hastighetsmätaren. Visserligen tvivlar hon på att trafikenheten har folk ute på hastighetskontroller en morgon som denna, men blotta tanken på att bli stoppad av kollegerna, och dessutom behöva blåsa, är ungefär lika lockan
de som ännu en natt med Jounas Smeed. Och skulle antagligen vara lika förödande för min fortsatta karriär, tänker hon. Trots
den fortfarande alltför generösa lagstiftningen – ett resultat av pragmatiska politiker som har mer att förlora än att vinna på en ändring – överstiger hennes promillehalt förmodligen godkänd nivå. Insikten får en iskyla att krama till i magen och hon sänker farten ytterligare. Inte det. Aldrig det.
Trafiken är gles, enstaka bilar passerar henne med flera minuters mellanrum. Karen låter greppet om ratten slappna av och skakar lätt på axlarna. Senare, när hon sovit några tim
mar, ska hon gå igenom varje detalj av gårdagskvällen, älta det som hänt, vända och vrida på varje ögonblick, ställa sig själv till svars och döma sig till ånger och renlevnad. Inte en drop
pe alkohol på många veckor, inga cigaretter någonsin mer, dagliga joggingturer, styrketräning och hälsosam mat. Först rannsakan och sedan dom ; hon har gjort det förr. Arvet från släkten uppe på Noorö sitter inristat i henne. Inte tillräckligt djupt för att hon ska låta bli att synda, men tillräckligt för att de värsta övertrampen ska fylla henne med ångest. Inte av rädsla för Guds vrede och utestängning från himmelriket ; snarare för priset hon kommer att få betala redan i detta liv. Den här gången kommer hennes chef på Doggerlands Rikspolitis kri
minalsektion att utsätta henne för helvetet på jorden. Pikar, flinanden, antydningar. Men lika omöjligt som det kommer bli att jobba kvar, lika lite kan hon se en lösning. Några veckors semester kommer knappast att få problemet att försvinna, och vad ska hon göra sedan ? Säga upp sig på vinst och förlust ? Byta bransch, i hennes ålder ? Allt känns lika uteslutet och hon slår undan tankarna på framtiden, men kan inte värja sig från allt fler minnesbilder från gårdagen som börjar rada upp sig.
Den sista lördagen i september. Hon hade träffat Marike, Kore och Eirik på The Rover för en öl innan det traditionsenliga ostron ätandet inleddes. Marike hade varit på dåligt humör efter en misslyckad ugnsbränning som ödelagt två veckors arbete i ateljén. Något hade blivit fel i den nya glaseringen
som hon haft så stora förhoppningar om. Dessutom avskydde Marike Estrup ostron, vilket hon deklarerat med en ovanligt stark dansk brytning. Med tiden hade de vant sig vid hennes halsbrytande blandning av doggerska och danska, och konsta
terat att graden av brytning fungerade som ett slags geiger
mätare över Marikes humör ; i går hade mätaren gjort våld
samma utslag, och det hade varit nästan omöjligt att förstå hennes nordjylländska fräsanden.
Kore och Eirik hade däremot varit på strålande festhumör.
Två dagar tidigare hade deras bud på ett hus i Thingwalla accepterats och de hade ägnat fredagskvällen åt att oroa sig över amorteringar, gräla om inredning och idka försoningssex.
Hela lördagen hade tillbringats i sängen där de i en kokong av framtidstro avverkat i tur och ordning planering av flytten, efterföljande invigningsfest och sitt framtida gemensamma åldrande.
Själv hade Karen haft en produktiv lördag, som inletts med att hon kört till byggvaruhuset i Rakne. Nöjd med sig själv efter att ha tätat sju fönster, bytt gångjärn på dörren till red
skapsboden och dessutom talat nästan en halvtimme med sin mor i telefonen, utan att höja rösten en enda gång, hade hon betraktat sina fortfarande solbrända vänner i pubens mjuka dunkel. Hennes egen bleka hudfärg hade fått henne att se trött, nästan sjuk ut, vilket Kore hjärtlöst påpekat.
– Jo, men nu är det min tur, hade hon svarat. Jag sticker förmodligen på måndag eller senast på tisdag.
Bara några lediga dagar i början av juni, resten av sommaren har hon arbetat. Slutfört en förundersökning på egen hand medan kollegerna haft semester, skrivit de sista rapporterna, städat undan och hållit ställningarna med hjälp av tillfälligt inlånad personal från de yttre distrikten. När hon fått den försynta frågan om hon möjligtvis kunde tänka sig att skjuta på sin ledighet till i höst, hade hon inte med en min avslöjat att det passade henne perfekt. Utan invändningar har hon
arbetat hela sommaren och skaffat välbehövliga martyrpoäng, som kan komma väl till pass inför kommande huggsexa om jul och nyårsledigheter.
Nöjt tillbakalutad i en av fåtöljerna på The Rover hade hon deklarerat för sina vänner att framför henne nu låg tre semesterveckor som hon till stora delar tänkte tillbringa i nordöstra Frankrike medan mörkret och kylan sänkte sig över de doggerska öarna. Där, på gården i Alsace, där några ynkliga procent av jorden och vinstockarna tillhörde henne, skulle hon sitta med Philippe, Agnés och de andra. Diskutera årets skörd och jämföra hur tidigare årgångar utvecklat sig.
Men först skulle oistra firas.
Som alltid inleddes den årliga ostronfesten nere i hamnen, där Dunkerbor och tillresta turister trängdes mellan borden.
Ännu hade inte ostronen ätit sig riktigt fullmatade, men den första lördagen efter höstdagjämningen var inledningen på en lång säsong och det skulle firas rejält. Högar med edulis och gigas krympte och fylldes på i rask takt medan pengar bytte ägare och nya tunnor med porter och porskryddad Heimö
dricka rullades fram under ljudligt stånkande av svettiga bryggeri arbetare. Svartbröd och smör var de enda traditionella till behören, men nog så viktiga för att folk inte skulle duka under av hunger och fylla, och serverades därför gratis denna kväll, medan sponsorreklamen täckte varje ledigt utrymme.
Det hade helt enkelt varit som det brukar vara.
Hur uppsluppen och hjärtlig stämningen än är, brukar oistra traditionsenligt skörda sin beskärda del av offer genom fylleri, slagsmål och en och annan matförgiftning. Det som däremot inte hör till traditionerna är den street food och det billiga vin som numera serveras i pappmuggar, vilket årligen påpekas i upprörda insändare från signaturer som »Värna vårt doggerska kulturarv« och »Besviken 72åring«. Även på underhållningssidan har utvecklingen gått framåt enligt vissa – och bakåt enligt andra. De spelmanslag som stått för
den enda underhållningen fram till så sent som för tjugo år sedan, har nu full konkurrens av lokala och inhyrda rockband, outhärdliga talangtävlingar, oljudet av tillfälligt installerade åkattraktioner och gälla barnskrik.
I går hade Kore och Eirik fått i sig gott och väl varsitt dussin ostron och Karen åtminstone hälften så många redan innan de hade lämnat hamnen. Marike hade studerat deras tillbaka
lutade huvuden och girigt öppnade gap med avsmak.
– Mollusker er ingen menneskelig föda. Man kan bli fruktans
värt syg, sa hon med munnen full av pulled pork, vilket ytter
ligare underströk grötigheten.
– Det är den här skiten man blir sjuk av, inte ostronen, hade Kore obekymrat konstaterat, hällt i sig den sista slurken av Heimödrickat och slängt plastglaset i en soptunna medan han gjort ett bristfälligt försök att kväva en rapning.
– Åh, fy fan, sa han med en grimas. Nu ska jag förbanne mig ha något gott att dricka.
Och de hade fortsatt kvällen med en traditionsenlig bar
runda, där glas efter glas med vitt vin fått sällskap av ännu fler ostron. För jämförelsens skull serverade några av barer
na utmed strandpromenaden franska belon vid sidan av de inhemska, och den doggerska seden föreskrev nationalistiska men godmodiga burop vid varje beställning av utländska kon
kurrenter. Och det var just när Karen vid den tredje baren, Café Nova, beställt ett glas chablis och två belon, som hon känt en varm andedräkt intill örat och hört en mörk röst.
– Kriminalinspektör Eiken, stoppar du verkligen vad som helst i munnen ?
Långsamt hade hon vänt sig mot chefen för kriminal
sektionen och lett.
– Nej du Smeed, sådan tur har du inte.
Men en och en halv timme senare hade de befunnit sig på ett dubbelrum på hotell Strand. Vad som egentligen hänt där närmar hon sig nu i tankarna med samma känsla som när
man lyfter på en sten och med fasa betraktar det som krälar därunder. Hon kisar mot solen och den blanka vägbanan.
Alkoholen hade naturligtvis spelat in, tänker hon i ett försök att få perspektiv på det som hänt. Den allmänt uppsluppna stämningen också ; det var trots allt inte första gången, vare sig för hennes egen eller andras del, som just firande av oistra lett till sexuella klavertramp med djup ånger, eller i värsta fall skilsmässa, som följd. Ändå kan hon inte minnas att något tidigare snedsteg har fått henne att känna en sådan ruelse som den hon upplever nu.
Karen sneglar ut över havet medan vägen i en mjuk böj svänger norrut. Dimman har lättat nu, solen har redan hunnit halvvägs upp på himlen och det glittrar i den krabba sjön.
Några havstrutar seglar på vindarna och ser ut att lättjefullt nöja sig med att smälta maten under stillsamt småpratande i stället för att speja efter mer fisk. Hon låter sidofönstret glida ner och drar in den saltmättade luften. Jag får helt enkelt ringa personalchefen och begära förflyttning, tänker hon. Kanske finns det någon ledig tjänst i Ravenby jag kan ta, eller i värsta fall i Grunder, hur tråkigt det än skulle vara.
Det har knappast varit smärtfritt tidigare heller, påminner hon sig. En efter en hade de kvinnliga medarbetarna lämnat avdelningen redan under förra chefens styre. Eva Halvarsson hade gett upp hoppet om att någonsin avancera från assistent till inspektör och begärt förflyttning till ordningspolisen, medan både Anniken Gerber och Inga van Breukelen sökt sig till Frisels polisdistrikt. Själv har Karen bitit sig fast, inte så mycket som ett uttryck för jävlar anamma som för det faktum att hon inte orkar starta om. Inte en gång till. Men mest för att arbetet som kriminalinspektör är ett effektivt sätt att hålla tankarna ifrån sådant hon till varje pris vill glömma. Tillsam
mans med ett dussintal manliga och numera två kvinnliga kolleger vid Doggerlands Rikspolitis kriminalsektion har hon ansvaret för att utreda alla grova brott på de doggerska öarna ;
Heimö, Noorö och Frisel. Beslutet om centralisering av resur
serna fattades för elva år sedan och möttes då av stark kritik från de lokala poliskontoren, men protesterna har tystnat i takt med att uppklarningsprocenten ökat. Dessvärre har även antalet grova brott ökat, vilket innebär att antalet ostraffade gärningsmän håller sig på en konstant nivå. Och att Karen kan hålla tankarna i schack.
Att hon var kvalificerad för uppgiften hade visserligen ifrågasatts när hon tillsattes – att en examen i kriminologi vid London Met skulle uppväga bristen på »slavår« som patrullerande polis hade inte övertygat kolleger av den gamla stammen. Men Karens personliga uppklarningsprocent hade med åren fått kritiken att tystna. Ändå har Jounas Smeeds respekt för henne som brottsutredare redan när han till trädde tjänsten som chef för kriminalsektionen känts motvillig, som om varje erkännande av hennes kompetens bar honom emot. I stället hade han tidigt etablerat något som han själv beskrev som »lite avspänd jargong oss snutar emellan« som förhärskande samtalston på avdelningen. Belöningen hade inte låtit vänta på sig . Lättade över att ha fått en chef som slopat kraven på kadaverdisciplin och underdånighet hade de manliga kollegerna på avdelningen tagit Jounas Smeed till sitt hjärta och beredvilligt utvecklat »den avspända jargongen«
till svåruthärdliga nivåer. Ständiga skämt i form av små stick och gliringar har Karen vant sig vid. Eller snarare har hon av självbevarelsedrift lärt sig att slå dövörat till Johannisens outtröttliga skällande på feminister och kvinnliga bilförare tillsammans med Jounas återkommande filosoferande om det omöjliga i att någonsin förstå hur en kvinna tänker. Hon bevärdigar inte cirkusen med så mycket som en kommentar.
Hon vet att tystnad talar högre än protester. Vet att uttråkade gäspningar är mer provokativa än högljudda invändningar.
Hon har lärt sig att stänga av, vägrat att visa sin irritation, väl medveten om att om hon låter sig lockas i fällan kommer
det bara att bli värre. Men mest för att hon märkt att det ger henne makt. Jounas Smeed provocerar genom att ständigt söka hennes reaktion, hon provocerar honom ännu mer genom att inte visa någon.
Och nu har jag knullat med fanskapet, tänker hon. Satans helvete !
Och, inser hon just som hon ser skyltarna som tillkännager avfarten mot Langevik, hon vet precis varför de hamnat i säng.
Det hade varit just den ständigt pågående kampen mellan dem, kraftmätningen som i går kväll fått båda två att kasta alla spelregler åt sidan. En obändig vilja att slutligen besegra den andre. Och i fyllan hade längtan efter att äntligen få över
taget, att få den andre att erkänna sitt underläge, övergått till en patetisk förförelseakt där bägge sett sig som den givna vinnaren. Berusningen hade slipat bort alla motargument, vif
tat undan alla varningsord och i stället framkallat en plötslig fysisk åtrå. En gnista som dött lika snabbt som den uppstått.
Inte ens bra sex var det, tänker hon, inte utan viss skade
glädje. Mest ett oändligt och tröttsamt byte av ställningar, den ena mer obekväm än den andra, förmodligen i avsikt att imponera. Den skitstöveln är i alla fall vig för sin ålder. Vigare än jag i alla fall.
Hon kastar en blick i backspegeln, knäpper på kör
riktningsvisaren och svänger av. Avtagsvägen ner mot Lange
vik är visserligen asfalterad, men hastighetsgränsen ligger på 60 här och hon saktar lydigt ner till strax under. För ett ögonblick släpper hon körbanan med blicken och sneglar upp mot den branta åsen där vita vindkraftverk tornar upp sig.
Turbinernas rotorblad snurrar i jämn takt och hon kan höra det svischande ljudet genom det nedrullade fönstret. Vind
kraftsparken löper utmed hela Langeviksåsen och var, när den anlades sex år tidigare, föremål för livliga protester. De boende i byn några hundra meter längre ner mot havet hade ordnat
möten, protestlistor hade legat på alla byns affärsdiskar och mellan ölpumparna på den lokala puben. I dag har protesterna sedan länge tystnat och det är många år sedan vindkraftverket utgjorde något samtalsämne i byn.
Karen betraktar de höga, vita tornen. Det finns något lugnande, nästan vackert i de smäckra armarnas rörelser.
Personligen hade hon egentligen aldrig haft något emot dem, ens när motståndet varit som mest högljutt. Men eftersom Karen Eiken Hornby alltid har satt en pint god öl högt på listan över sådant som får livet att framstå som uthärdligt, hade hon pliktskyldigast skrivit sitt namn på protestlistorna ; den som inte skrev på skulle få sorlet på byns enda pub att tystna, få ansikten att vändas bort. Men naturligtvis hade alla försök att stoppa utbyggnaden varit fruktlösa : ett efter ett hade de höga vita tornen radat upp sig utmed Langeviksåsen och inte Karen emot ; ljudet av turbinerna hörs ända bort till hennes hus bara när vinden ligger på rakt från sydväst. Men här, direkt nedanför vindkraftverket på den svaga sluttningen där husen ligger glest, som slumpvis utplacerade på sluttning
en där Langeviksån ringlar sig ner mot havet, hörs ett ständigt vinande.
Hundrafemtio meter längre fram, på en backig hustomt som vetter ner mot ån, syns i samma stund en rörelse i stillheten.
En medelålders kvinna stretar uppför den branta stigen från den gamla tvättbryggan mot huset. Hon är klädd i en murrig badrock och har virat en handduk som en turban om håret.
Karen känner en ilning av obehag innan hon hinner mota undan den instinktiva känslan av dåligt samvete. Det finns visserligen tusen skäl till att jag inte borde ha legat med Jounas Smeed, men Susanne är faktiskt inte ett av dem, tänker hon.
De måste ha varit skilda i uppemot tio år vid det här laget.
För ett ögonblick funderar hon på att tuta till hälsning i enlighet med byns etikettsregler, men bestämmer sig för att låta bli. I rådande situation har hon inte minsta lust att ge sig
till känna. Dessutom verkar inte Susanne Smeed lägga märke till henne ; blicken är stadigt vänd mot marken och hon ser ut att ha bråttom upp mot huset. Med ett hårt grepp håller hon morgonrocken stängd och går med snabba, målinriktade steg.
Förmodligen fryser hon som en hund efter morgondoppet, tänker Karen, det kan inte vara många plusgrader i vattnet nu.
Vetskapen om att det inte är långt kvar hem får henne att slappna av och hon känner tröttheten ta ett allt hårdare grepp. Hon kväver ännu en gäspning och blinkar hårt några gånger. I samma stund rör sig något vid vägkanten. En katt springer med rovdjurstypiskt sänkt huvud och framdragna skuldror över vägen, vaksam och beredd att försvara sitt byte som hjälplöst dinglar i munnen. Karen känner adrenalinet rusa genom kroppen när bilbältet stramar till vid den hastiga inbromsningen.
– Inte slappna av nu, viskar hon. Du vet vad som kan hända.
Du om någon vet.
Hon fortsätter nedför den svagt sluttande vägen och närmar sig byns centrum. Här ligger husen tätt på bägge sidor, men fort
farande syns inte en människa till. Hon sänker farten ytterligare och svänger in på den långa bygatan. Utanför Langeviks enda pub, Haren och Kråkan, står utemöblerna i oordning på den grusbelagda serveringen. Enstaka glas står fortfarande kvar på borden och några måsar flaxar runt bland kvarlämnade ostron
skal. Här finns visserligen inget behov av att stapla ihop och kedja fast stolar och bord över natten som krogarna tvingas göra inne i Dunker, men pubägaren, Arild Rasmussen, brukar ändå vara noga med att ställa allt i ordning innan han stänger för kvällen. Tydligen smög den gode Arild i sig för många slattar ute i köket i går ; han ville väl fira oistra som alla andra, tänker hon.
Sakta kör hon förbi vårdcentralen, som enligt doggersk sociallagstiftning måste finnas i varje tätort, men som numera bara har öppet under fyra timmar på måndagar och tors dagar.
Hon passerar tobaksaffären, det nedlagda postkontoret, den
nedlagda järnaffären och den ständigt nedläggningshotade livsmedelsaffären. Den gamla fiskebyn på Heimös östra kust lever på konstgjord andning och resterna av forna tiders demonstrationsvilja. Men protesterna blir allt lamare, utbud och priser får de flesta att glömma principerna och i stället styra kosan mot stormarknader och praktiska byggvaruhus.
Bara Arild Rasmussens verksamhet tycks ohotad ; Haren och Kråkan är fortfarande i det närmaste fullsatt under de flesta av veckans kvällar.
Vid slutet av bygatan rundar vägen den gamla fiskmarkna
den och svänger förbi hamnen. Karen följer den tvära kurvan och fortsätter sakta den smala grusvägen fram mellan havet och Langeviksåsen. Vita och grå stenhus klättrar uppför kul
larna, och utmed strandlinjen på andra sidan vägen sticker bryggor och sjöbodar ut i vattnet. Allt vittnar om att Langevik, precis som alla övriga kustnära byar på de doggerska öarna, en gång i tiden nästan uteslutande varit befolkad av fiskare, sjömän och en och annan lots. De flesta husen med sjötomt bebos numera av ittekniker, oljeriggsingenjörer och en och annan kulturarbetare. Innanför de enkla, grå stenhusfasaderna har vedspisar och tekittlar bytts ut mot induktionshällar och espressobryggare. Karen vet att allt fler av de tillhörande sjö
bodarna förvandlas till extra uterum ; i stället för stora ekor med plats för fyra eller sex roddare döljer sig nu bekväma soffor i väderbeständig konstrotting bakom de vindpinade fasaderna.
Där sitter de nöjda ägarna under ljumma sommarkvällar med ett glas vin och njuter av en magnifik utsikt över havet utan att behöva oroa sig över trasiga garn eller om den förbannade sälen stulit halva fångsten den här gången också.
Och kanske skulle hon själv ha gjort samma sak, om hon haft råd. Karen Eiken Hornby är inte nostalgisk. På ytan ser det mesta ut som när hon växte upp här, ändå är ingenting sig likt. Och det passar henne utmärkt.
Hon svänger in på den branta uppfarten till ett av de sista husen och konstaterar att hon måste fylla igen svackan vid grinden om hon inte ska slå huvudet i taket nästa gång den tunga bilen studsar in på tomten. Med en suck av lättnad stänger hon av motorn och sitter stilla i några sekunder innan hon öppnar dörren. På nytt sköljer tröttheten över henne och stegen känns blytunga när hon börjar gå uppför slänten mot huset. Hon drar djupa andetag och fyller lungorna med dof
ten av den annalkande hösten. Luften är oftast ett par grader kallare här än inne i Dunker, och det är ingen tvekan om att sommaren snabbt går mot sitt slut. Björkarna skiftar redan i gult och rönnen borta vid redskapsboden lyser röd av bär.
På stentrappan utanför köksdörren ligger en lurvig och jätte lik grå katt. När Karen närmar sig vänder den sig på rygg, sträcker ut sig i sin fulla längd och gäspar så att de spetsiga rovdjurständerna syns.
– God morgon, Rufus, inga möss i dag heller ? Vad har jag för nytta av dig egentligen ?
I nästa sekund har katten rest sig, stryker sig mot hennes ben, och innan Karen hinner dra ut nyckeln ur låset har den slunkit in genom dörren.
Hon slänger ifrån sig handväskan på köksbordet, kränger av sig jackan och trampar av sig skorna i samma rörelse. Så öpp
nar hon skåpet ovanför diskbänken, tar fram två huvudvärks
tabletter och sköljer ner dem med ett glas vatten medan hon förstrött stryker katten, som nu hoppat upp på disk bänken, över ryggen. Ljudet av allt högre och mer uppfordrande jamanden skär genom huvudvärken medan hon letar fram en konservburk med kattmat. Så snart hon ställer ner skålen tystnar det tvärt och hon känner axlarna sjunka. Redan i kväll borde hon montera in kattluckan hon har köpt efter att ha kapitulerat. Även om det finns gott om möss och åtminstone två uthus för Rufus att ta sig in i föredrar han tydligen att äta mer ståndsmässigt i köket och tillbringa sina dagar på soffan
i vardagsrummet. Var han bott innan han kom linkande på hennes uppfart i våras har hon ingen aning om. Lapparna hon satte upp på telefonstolpar och lagt i byns brevlådor gav inte något resultat. Veterinären hade sytt fast örat, kastrerat, spjälat ett ben och satt en tratt på huvudet så att han inte skulle slicka i sig medicinen mot ringorm. Den illa tilltygade katten har uppenbarligen kommit för att stanna och nu är det bara att konstatera att ställningskriget är slut : Rufus har segrat.
Till ljudet av kattens smaskande laddar hon kaffebryggaren och skär upp ett par skivor bröd. En kvart senare har hon tug
gat i sig de två ostsmörgåsarna och sköljt ner dem med en halv liter starkt kaffe. Den blixtrande huvudvärken har övergått i ett stillsamt molande och tröttheten blir med ens övermäktig.
Utan att plocka undan efter sig släpar hon sig uppför trappan till sovrummet, drar av sig klänningen och lägger sig på säng
en. Jag borde i alla fall borsta tänderna, tänker hon. I nästa sekund har hon somnat.
5
Ljudet kommer långt bort ifrån och letar sig in i hennes med
vetande genom lager av sömn. När det till sist når ända fram tror hon för ett ögonblick att det är klockradion och trycker hårt på avstängningsknappen, utan att få tyst på det enerve
rande ljudet. De digitala siffrorna visar 13.22 och det tar ytter
ligare ett par sekunder innan hon inser två saker : hon har sovit bort halva söndagen och ljudet kommer från mobiltelefonen som ligger kvar nere i köket
Irriterat kastar hon av sig täcket, drar på sig morgonrocken
