UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Examensarbete 15 hp, Termin 6 Vårterminen 2020
Att få in en fot
Biståndshandläggares arbete med äldre och alkoholproblematik
´
To get a foot in the door
Social work with elderly with alcohol problems
Handledare: Författare:
Urban Karlsson Marielle Karlsson
Elin Frohm Larsson
UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Examensarbete, 15 hp
Termin 6, VT-20
Författare: Marielle Karlsson och Elin Frohm Larsson Handledare: Urban Karlsson
Att få in en fot
To get a foot in the door
Sammanfattning
Det råder inget tvivel om att alkoholproblem är ett ökande problem i samhället, även bland den äldre befolkningen. Som följd av den ökande alkoholproblematiken blir
biståndshandläggarens arbete viktigt, då de ofta möter äldre människor i första hand i samband med ansökan av insatser kring omsorgs- och hjälpbehov. Biståndshandläggarens egna tankar kring ämnet är att problematiken är väldigt komplex. Det är ett område där det saknas tydlighet i rutiner eller riktlinjer för hur arbetet på bästa sätt ska genomföras. Syftet med studien är därför att undersöka biståndshandläggares arbete med alkoholproblematik bland äldre samt hur de inkluderas i biståndsbedömningar. Vanligast i forskning är att undersökningar görs i stora städer eller kommuner, därför fokuserar denna studie på små kommuner i Västerbotten. Detta undersöks genom semistrukturerade intervjuer fysiskt och via telefon med fem biståndshandläggare. Resultatet visar att biståndshandläggarna möter
problematiken kontinuerligt och att den bakomliggande orsaken till alkoholproblematik varierar, men att det vanligtvis rör större livsförändringar eller ensamhet. En del
biståndshandläggare följer IBIC, individens behov i centrum, vid biståndsbedömningarna.
Gemensamt berättar alla biståndshandläggare att de undersöker den äldres behov och vad som fungerar eller inte fungerar i vardagen. Vid alkoholproblematik finns det ett antal
handlingsmöjligheter för biståndshandläggarna, men dessa begränsas om den äldre inte vill ta emot hjälp. Det framkommer att äldre vanligtvis förnekar sina alkoholproblem och inte vill ha hjälp med dem. Det handlar enligt biståndshandläggarna ofta om att få in en fot för att på ett eller annat sätt skapa en relation och möjliggöra för att kunna hjälpa den äldre.
Biståndshandläggarna går ibland utanför ramarna och utökar insatser för att hjälpa äldre med alkoholproblematik. Önskan att hjälpa äldre som förnekar och inte vill ha hjälp för
alkoholproblemen leder till en känsla av maktlöshet bland biståndshandläggarna. I små kommuner samverkar olika professioner kontinuerligt och enligt biståndshandläggarna är samverkan någonting som fungerar bra och värdesätts högt. Samverkan är en fördel med små kommuner uttrycker biståndshandläggarna, samt personkännedom. Personkännedom beskrivs dock även som en nackdel med små kommuner.
Sökord/Nyckelord
Biståndshandläggare, biståndshandläggning, små kommuner, alkoholproblematik, äldre
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Syfte och frågeställningar ... 2
2. Tidigare forskning ... 2
2.1 Äldre och sociala problem ... 2
2.2 Biståndshandläggning ... 4
2.3 Behandling för alkoholproblem ... 5
3. Begrepp ... 6
3.1 Äldre ... 6
3.2 Alkoholproblematik ... 7
4. Metod ... 7
4.1 Undersökningsmetod ... 7
4.2 Data, urval och bortfall ... 8
4.3 Datainsamling ... 10
4.4 Innehållsanalys... 10
4.5 Etik ... 11
4.6 Reliabilitet, validitet & generaliserbarhet ... 12
5. Resultat ... 13
5.1 Ohälsa ... 14
5.1.1 Målgrupp & frekvens ... 14
5.2 Möjlighet vs maktlöshet ... 15
5.2.1 Biståndshandläggning & riktlinjer ... 15
5.2.2 Handlingsmöjligheter ... 17
5.2.3 Relationsarbete ... 19
5.2.4 Samverkan ... 19
5.2.5 För- och nackdelar med små kommuner ... 21
6. Diskussion ... 22
6.1 Riktlinjer ... 22
6.2 Helhetsperspektiv i biståndshandläggning... 24
6.3 Samverkan är A och O ... 25
6.4 Negativa föreställningar om äldre och dess påverkan på självbilden ... 27
6.5 Maktlöshet och personkännedom ... 28
6.6 Vidare forskning ... 28
7. Slutsats ... 29
8. Referenslista ... 29
9. Bilagor ... 32
1. Inledning
Alkoholanvändandet bland äldre har ökat de senaste åren (Kelfve, Agahi, Mattsson &
Lennartsson, 2014; Socialstyrelsen, 2019). I en jämförelse bland befolkningen kan man se att personer som är 85 år och äldre i större utsträckning bor och lever ensamma, ofta utan någon nära vän. Suicid är vanligast bland den äldre delen av befolkningen (Socialstyrelsen, 2019).
Personer i åldersgruppen 65 år och äldre med psykisk ohälsa och alkoholproblematik möter ofta äldreomsorgen i första hand (Socialstyrelsen, 2019; Jönson & Harnett, 2015).
Åldrande ses som en riskfaktor för isolering och ensamhet beskriver Jönson och Harnett (2015). Åldrandet kännetecknas av en begränsad möjlighet till socialt umgänge detta på grund av att risken för funktionsnedsättningar och sjukdomar ökar i och med åldrandet, samt att partner, släktingar och vänner dör (ibid.). Dessutom sker den mesta vuxna sociala samvaron på en arbetsplats, vilket äldre personer inte längre har tillgång till när de gått i pension, och därmed står inte arbetsplatsens gemenskap till förfogande längre (Jönson & Harnett, 2015;
Alborn & Fahlke, 2012). Ensamhet kan både vara en konsekvens av och orsak till psykisk ohälsa (Andersson, 2013). I situationer av sorgearbete, miljöomställningar efter pensionen etc kan ett ökat alkoholbruk problematisera (Helset, 2008; Alborn & Fahlke, 2012). Dagliga rutiner och vanor rubbas när en partner går bort, vilket leder till att en del äldre dricker alkohol för att döva sorg och hantera ensamhet bland annat (Alborn & Fahlke, 2012). I ett forskningsprojekt studerades 1000 änkor, varav var tredje änka uppgav att hon tog till alkohol för att lindra sorgen (Grimby & Johansson, 2009). Bland äldre personer med alkoholproblem finns både de som haft ett omfattande missbruk stora delar av sitt liv, de som har ett
riskdrickande som i sin tur skapat problem, samt de som utvecklat alkoholproblem som äldre (Jönson & Harnett, 2015).
De äldre idag har bättre hälsa, ekonomi och har längre livslängd än föregående generationer (Socialstyrelsen, 2019). Samtidigt har alkoholanvändandet bland äldre ökat de senaste åren i Sverige (Kelfve et al., 2014; Socialstyrelsen, 2019), och även i andra europeiska länder (Hallgren, Högberg & Andreasson, 2009). Från 1992 till 2011 är det bland dem som är 77 år eller äldre fler som rapporterar att de dricker 5-7 dagar i veckan än som rapporterar att de aldrig dricker (Kelfve et al., 2014). Som följd av det ökande alkoholanvändandet blir det fler skador som är relaterade till alkohol som exempelvis akuta skador eller kroniska sjukdomar, vilket leder till att socialtjänsten och hälso- och sjukvården får större utmaningar. Dessa utmaningar gör det förebyggande arbetet extra viktigt (Socialstyrelsen, 2019).
Andelen äldre personer som får alkoholproblem ökar, men utvecklingen för att bemöta dessa behov går långsamt (Jönson & Harnett, 2015). Gunnarsson (2013) beskriver att den finns en avsaknad kring policydokument för kommuner om huruvida personal ska förhålla sig till missbruksproblem. Ett exempel på detta är att det år 2018 endast var 16 % av Sveriges kommuner som hade riktlinjer för huruvida biståndshandläggaren ska agera vid tecken på alkoholproblematik. Avsaknaden av dessa rutiner tyder på att många kommuner saknar en helhetssyn samt ett systematiskt arbetssätt gällande gruppen äldre med alkoholproblematik.
Risken blir därmed att äldre personers rätt till insatser och stöd sätts på spel (Socialstyrelsen, 2019). Många äldre med alkoholproblem och psykisk sjukdom är ovilliga att ta emot hjälp förklarar Jönson och Harnett (2015). Detta gör att många äldre inte vill ha folk hemma hos sig, vilket försvårar för hemtjänstinsatser och man därmed behöver reflektera över
biståndshandläggarens roll när äldre inte vill ta emot stöd och hjälp, trots att de kanske
behöver detta (ibid.). I vissa fall kan biståndshandläggare försöka kontakta de äldre och skapa förtroende genom att till exempel successivt öka insatserna i form av socialt stöd eller besluta om insatser som kan tilltala den äldre. Efter det finns förtroende är det större chans att de äldre tar emot de insatser som det finns behov av (Gunnarsson & Karlsson, 2017).
Gunnarsson och Karlsson (2017) skriver att biståndshandläggarnas uppgift är att se till att omsorgstagaren inte ska fara illa i vardagen och att undersöka omsorgsbehovet, det handlar inte om att undersöka nykterhet. När en person aktualiseras till biståndshandläggaren frågas det sällan om alkohol om det inte framkommer av någon anledning. Självbestämmandet betonas så mycket att synen på alkoholproblematik är att det är privat, men det är även många som lyckas dölja sin problematik trots hemtjänst. Om problematiken skulle dokumenteras eller blir känt kan biståndshandläggaren försöka motivera omsorgstagaren att söka hjälp, men det är tabu kring alkoholproblematik, få äldre vill söka hjälp och självbestämmandet betonas (ibid.). Gunnarsson och Karlsson (2017) förklarar utifrån sin studie att det i mindre kommuner inte var lika vanligt att möta äldre med ett känt missbruksproblem som i större kommuner.
Därmed blev vår önskan att studera små kommuner.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka hur biståndshandläggare i små kommuner arbetar med äldre som har en alkoholproblematik samt på vilket sätt alkoholproblematiken inkluderas i biståndsbedömningar för äldre. Detta med frågeställningarna:
• Hur ser alkoholproblematik bland äldre ut i små kommuner?
• Vad gör biståndshandläggaren om det finns en alkoholproblematik?
• Finns riktlinjer för arbetet med äldre och alkoholproblematik, och hur används dessa i praktiken?
• Vilken beredskap har biståndshandläggare för att möta äldres behov?
• Vilka för- och nackdelar ser biståndshandläggare med att arbeta i en liten kommun?
2. Tidigare forskning
2.1 Äldre och sociala problem
Socialt arbete med äldre har ofta setts som synonym med äldreomsorg (Jönson & Harnett, 2015). Idag utgör äldre (65 år och äldre) en större del av befolkningen än tidigare, och det fortsätter att öka (Jönson & Harnett, 2015). Det som ökat människors livslängd och hälsa är förbättringar i välfärd, kost och hälsa- och sjukvård samt arbetsliv. Denna ökning medför också förändrade problem, vanor och egenskaper bland de äldre. Exempelvis är dagens äldre mer invanda vid skilsmässor och har andra erfarenheter av alkoholvanor, riskbruk och missbruk (Jönson & Harnett, 2015). Inom socialt arbete har det funnits ett visst ointresse för
äldres sociala problem då det ofta avgränsats till att gälla äldreomsorgen (Jönson & Harnett, 2015; Gunnarsson, 2008). Gunnarsson (2008) förklarar att äldreomsorg handlar om äldre med stora vård- och omsorgsbehov i första hand, och därmed inte på äldre med sociala problem.
Vidare diskuteras äldres tillstånd utifrån deras nuvarande situation och inte från tidigare liv.
Det beskrivs att äldres tidigare problem upphör att ses som giltiga efter att de fyllt 65 år (Gunnarsson, 2008). Detta kan leda till att äldre stigmatiseras enligt ålderdom = sjukdom, eftersom sjukdomar ses som en del i ett normalt åldrande (Jönson & Harnett, 2015). En möjlig förklaring till ointresset kring äldre beskriver Gunnarsson (2008) utifrån att samhället
betraktar äldre som de andra; en grupp som präglas av beroende och skröplighet. Jönson (2012) menar att samhällets bild av den andre, i sin tur leder till ett avståndstagande där äldres problem ses utifrån åldrandet som den primära orsaken till problemen (ibid.). Ett begrepp som används för att förklara detta är ålderism (Andersson, 2008).
Ålderism innefattar stereotypa föreställningar eller fördomar som baseras på en människas ålder, som i sin tur kan leda till diskriminering (Andersson, 2008). Jönsson (2012) beskriver att normen är att äldre har begränsade behov där endast de grundläggande behoven behöver tillfredsställas. Exempel på detta är att man som äldre inte föreställs ha sex eller sexuella behov, erfarenhet av våld i nära relation (Johansson, 2010) eller neuropsykiatriska
funktionsnedsättningar (Jönson & Harnett, 2015). Allt som den äldre inte anses göra eller ha behov av riskerar att osynliggöras (Johansson, 2010). Ålderism är en vanlig och accepterad form av fördom idag, där negativa åsikter och uttalanden ses mer accepterade mot äldre (Andersson, 2008). En viktig utgångspunkt är enligt Jönson och Harnett (2015) att äldre är medborgare precis som alla andra, därmed en kategori som inte får särskiljas negativt på grund av ålder. Det är någonting som också fastslås i diskrimineringslagen. Författarna uttrycker att äldre betraktas som annorlunda människor med speciella behov av yngre
generationer. Fortsättningsvis uttrycker författarna att detta leder till en andrafiering, alltså att man betraktar äldre som de andra, vilket i sin tur lägger en grund för diskriminering. Snellman (2009) skriver att flera forskare påstår att ett sätt äldre påverkas av ålderism i vardagen är genom social exkludering. Det kan exempelvis vara att en äldre person inte får tillåtelse av andra eller sig själv, att delta i något socialt sammanhang.
För att få förståelse om hur samhället ser på äldre används teorin - det sociala sammanbrottssystemet. Teorin har sin grund i symbolisk interaktionism vilket är en utgångspunkt och ett synsätt för analys av den sociala verkligheten (Trost & Levin, 2010), som myntades av Blumer (1937). Det sociala sammanbrottssystemet lanserades av Kuypers och Bengtson (1973) och beskriver åldrandet genom ett samspel mellan det omgivande
samhället och den åldrande människan. Teorin beskriver en cirkulär process som börjar vid att en individ är skör inför negativa förväntningar i form av en rollförlust, genom att individen förlorar en inarbetad roll, vid exempelvis pensionering och förlust av make/maka. Äldre stämplas i och med att det finns negativa föreställningar om att äldre är beroende, sjuka och inkompetenta, vilket i sin tur leder till att äldre mottar detta som delar av den egna identiteten och lever ned till förväntningarna (Kuypers & Bengtson, 1973; Jönson & Harnett 2015).
Ålderdom, att bli äldre, kännetecknas av olika utmaningar och problem som ökade sjukdomar, död inom nära anhöriga, mindre social samvaro, pension etc. (Jönson & Harnett, 2015; Shaw
& Palattaiyil, 2008). Alborn och Fahlke menar att när de dagliga rutinerna rubbas kan äldre ta till alkohol för att hantera ensamhet och döva sorg. Åldrandet ses som en riskfaktor för isolering och ensamhet (Jönson & Harnett, 2015). Forskning visar att alkoholanvändande bland äldre har ökat genom åren (Kelfve et al., 2014; Socialstyrelsen, 2019; Jönson &
Harnett, 2015; Gunnarsson, 2013). Fler äldre rapporterar att de dricker flera dagar i veckan och färre rapporterar att de aldrig dricker (Kelfve et al., 2014). Dessutom saknas riktlinjer för hur en biståndshandläggare ska arbeta med, och agera vid äldres alkoholproblematik. Detta tyder på att det saknas arbetssätt och helhetssyn när det gäller äldre med alkoholproblematik och därmed finns risker att dessa personer blir utan rätt stöd och insatser (Socialstyrelsen, 2019; Gunnarsson, 2013). Gunnarsson (2013) förklarar att biståndshandläggare möter äldre personer med missbruk, och att detta inte är ovanligt.
Shaw och Palattiyil (2008) skriver att det kan vara svårt att uppmärksamma de äldre som har alkoholproblem, speciellt då de sällan berättar hur mycket de dricker och en del kanske inte är medveten om hur mycket det är. En försvårande faktor kan även vara att familjemedlemmar gömmer undan alkoholen och inte berättar om det på grund av att det kan ses som
stigmatiserande. Förutom att det finns svårigheter att identifiera personerna, kan även attityder mot de professionella påverka. Attityder som att professionella inte kan identifiera
alkoholproblem och att behoven hos dem äldre med alkoholproblem inte blir tillgodosedda.
Önskemål är dock att de professionella ska ha mer kunskap och erfarenhet av att jobba med alkoholproblematik för att hjälpen ska bli mer effektiv och att det ska ligga fokus på
relationen till den äldre eftersom relationen är så viktig (ibid.).
2.2 Biståndshandläggning
Enligt socialstyrelsen (2018) har ca 321 000 personer i åldersgruppen 65 år och äldre minst en verkställd insats enligt socialtjänstlagen, vilket motsvarar ca 15 % av den åldersgruppen. De vanligaste insatserna till äldre är hemtjänst, trygghetslarm, matdistribution och särskilt boende (Socialstyrelsen, 2018). Kommunen har ett ansvar för att den enskilde får den hjälp och det stöd denne behöver enligt 2 kap. 1 § SoL (SFS 2001:453). De ovannämnda insatserna är biståndsbedömda insatser, utifrån 4 kap. 1 § SoL (SFS 2001:453) som betecknar att personer som inte själv eller på annat sätt kan tillgodose sina behov har rätt till bistånd. Genomgående ska biståndet tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå som skall bygga på värdegrunden enligt 5 kap. 4 § SoL (SFS 2001:453), att den enskilde ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Jönson och Harnett (2015) utvecklar och beskriver att målsättningar inom äldreomsorgen är att äldre ska ha ett aktivt liv, självbestämmande, få åldras med trygghet, bemötas med respekt samt ha tillgång till god omsorg och vård (ibid.). Dessutom ska äldre med missbruk enligt 5 kap. 9§ SoL (SFS 2001:453) få den hjälp som behövs för att komma ifrån sitt missbruk. En plan ska göras mellan nämnden och den enskilde, och nämnden ska övervaka att planen följs.
Till socialtjänsten tillhör både individ-och familjeomsorgen och kommunens äldre- och funktionshinderomsorg, däremot har det sistnämnda området levt ett mer organisatoriskt
självständigt liv gentemot resten av individ- och familjeomsorgen (Lundström & Sunesson, 2016). Socionomen har en viktig uppgift inom denna arena både som chef eller
biståndshandläggare (Lundström & Sunesson, 2016; Jönson & Harnett, 2015). När en person behöver stöd från äldreomsorgen görs en ansökan om bistånd enligt socialtjänstlagen och därmed aktualiseras ärendet hos en biståndshandläggare, i vissa fall kan en anmälan också göras. Därefter gör biståndshandläggaren en utredning för att bedöma den enskildes behov, och huruvida dem kan tillgodoses (Jönson & Harnett, 2015).
Andersson (2007) menar utifrån sin forskning att när bedömningen för insatser görs finns det en spänning mellan den individuella prövningen och gemensamma riktlinjer. Därmed görs oftast en standardiserad behovsbedömning, även om det varit mest lämpligt med en individuell (ibid.). Gunnarsson och Karlsson (2017) har utifrån sin intervjustudie med fokusgrupper kommit fram till att biståndshandläggare inte gör någon speciell utredning enbart på grund av alkoholproblematik, utan undersöker vad som fungerar och inte. Däremot påverkas ofta den egna förmågan av alkoholproblematik och det som fungerar eller inte, därmed kan problematiken påverka bedömningen. Att hitta tid att motivera till hjälp är svårt.
Det finns inget i riktlinjer eller lagen som visar att äldre kan ha olika behov eller problem, vilket gör att biståndshandläggare får försöka anpassa dessa behov till de insatser som finns.
Ibland tänjs gränserna för insatserna för att de ska passa behoven (ibid.).
Det finns en begränsad kunskap om äldres alkoholvanor samt vilka effekter de kan resultera i, men forskning menar att det blivit alltmer vanligt bland äldre personer med en riskkonsumtion av alkohol (Lidén-Boström, Persson & Berglund, 2009; Kelfve et al., 2014; Socialstyrelsen, 2019). I SOU (2011:35), den svenska missbruksutredningens slutbetänkande, påpekas att det bland äldre är viktigt att tidigt uppmärksamma riskbruk och därmed krävs att kommuner tidigt identifierar och ingriper. Detta kan handla om att ställa vissa frågor om alkoholvanor bland annat. Utifrån Gunnarssons (2013) forskning genom en telefonenkät med enhetschefer för bistånd och hemtjänst i Stockholm län framkom att när biståndshandläggaren ser tecken på en missbruksproblematik brukar de försöka ta upp detta med personen det gäller, och diskutera kring det. Däremot kan de inte gå vidare utan den äldres medgivande. Hemtjänstchef menar däremot att de inte tar någon diskussion med den äldre utan istället fokuserar på insatsen.
Dessutom framkommer att varken biståndshandläggare eller omsorgspersonal har någon utbildning om alkohol och äldre (ibid.). Insatserna för de äldre är utformade för att hjälpa den som på grund av antingen ålderssvaghet eller sjukdom har svårt att bemästra sin vardag.
Insatserna är alltså inte speciellt utformade för att inkludera äldre med andra sociala problem, som exempelvis alkoholproblem (Gunnarsson & Karlsson, 2017).
2.3 Behandling för alkoholproblem
Det finns olika former av behandling för alkoholproblem. Jönson och Harnett (2015) skriver att förebyggande insatser i form av motiverande samtal har visat sig vara effektiv för riskfyllt alkoholbruk. Motiverande samtal är en kortvarig insats och är därför ett alternativ för äldre menar Jönson och Harnett (2015). När det gäller alkoholberoende och inom missbruksvård är behandlingsmetoder som är psykosociala med tydlig struktur lämpliga. Exempel på
psykosociala behandlingsmetoder är kognitiv beteendeterapi, parterapi, tolvstegsbehandling
och motivationshöjande behandling. Det finns även skillnader i behandling av unga och äldre.
Yngre kvinnor får i högre grad beslut om LVM, Lag om vård av missbrukare i vissa fall (SFS 1988:870), och snabbare ingripande. Äldre män som missbrukat länge får också ofta beslut om LVM. Det finns dock socialsekreterare som hellre satsar arbetstid och pengar på yngre.
Dessa socialsekreterare vill hellre att äldre missbrukare ska bo på boende istället för att få LVM för att kunna använda resurserna på yngre missbrukare. Tanken är då att de äldre ska få extra insatser på boendet när det inte är läge för behandling. Om arbetet går från att bota till att lindra ställer socialtjänsten lägre krav på äldre missbrukare och ger färre erbjudanden än till yngre missbrukare. Detta visar att de äldres problem inte prioriteras. Det finns en risk att en del kan betrakta de äldre som ej behandlingsbara bara för att de är äldre, om
alkoholproblemen kommer på senare år (Jönson & Harnett, 2015).
Vanliga självrapporterade anledningar att inte gå i behandling för missbruk är brist på motivation att sluta sitt bruk, brist på kunskap om behandlingen, behandlingskostnaden, stigma och rädsla att det skulle påverka jobbsituationen. Den vanligaste anledningen bland äldre är att de inte är redo att sluta. En del äldre ser inte heller drickandet som något problem (Choi, Dinitto & Marti, 2014). Personer över 55 år är dessutom mer troliga att fullfölja
behandling och medicinering än personer under 55 år, därför får behandling bland äldre bättre resultat än bland yngre (Oslin, Pettinati & Volpicelli, 2002).
Sammantaget visar den tidigare forskningen på en tydlig kunskapslucka kring fenomenet äldre med alkoholproblematik, där det behövs allt mer forskning. Människor lever längre, även personer med sociala problem. Sociala problem i form av alkoholproblematik är dessutom någonting som blir vanligare bland äldre. Att åldras medför ofta olika former av hjälpbehov. Dessutom medföljer negativa föreställningar om åldrandet och att vara äldre.
Forskningen visar att det finns ett bristfälligt fokus på äldres sociala problem vilket i sin tur lett till att gruppen delvis blivit bortprioriterade. Biståndshandläggare och
äldreomsorgspersonal är de som främst möter äldre, där biståndshandläggaren bedömer den äldres individuella hjälpbehov utifrån att kartlägga det som fungerar och inte, för att slutligen besluta om insatser utifrån socialtjänstlagen. Trots detta finns det inga riktlinjer för arbetet med alkoholproblematik relaterat till äldre. Professionen behöver vara rustad inför framtidens behov i och med att även människor med alkoholproblem är en kategori som kommer leva längre och behöva samhällets stöd - nu och i framtiden.
3. Begrepp
3.1 Äldre
Äldre är social kategori som syftar till livsloppets sista fas (Jönson & Harnett, 2015). I tidigare forskning har äldre sällan varit en kategori inom alkoholforskning, fokus har främst varit på barn och ungas alkoholbruk. Det finns rapporter i Norden där personer över 69 år svarat på undersökningen, men inte varit indelad i någon kategori eller nämnts i resultatet. På senare år har personer över 65 år börjat bli inkluderade, men det har gjorts ändringar i hur åldersgruppen ska delas in vilket gör det svårt att jämföra resultaten över tid. Svårigheter i rapporter är även att frågor i undersökningarna ändrats (Jyrkämä & Haapamäki, 2008).
Dessutom är en svårighet med att använda forskning om äldre (eng. elderly, older people) från
internationella länder eftersom gränsen för äldre (eng. older persons) enligt World Health Organization (WHO, 2019) går vid 50 år. Men i Sverige, liksom andra industrialiserade länder, inkluderas i kategorin de äldre, personer som fyllt 65 år (Jönson & Harnett, 2015). I denna studie kommer begreppet äldre användas och innebära personer över 65 år.
3.2 Alkoholproblematik
Det finns många begrepp som beskriver svårigheter med kontrollerad alkoholanvändning;
missbruk, beroende, riskbruk, skadligt bruk och ännu fler på engelska. Vilka begrepp som används och vilka symtom som undersöks är olika inom olika diagnosmanualer. Jönson och Harnett (2015) skriver att det inom diagnosmanualen ICD-10 bland annat riskbruk används.
Riskbruk handlar om ett drickande som medför risk för psykisk, social eller fysisk skada och konsekvenser men inte är beroende eller missbruk. För att få diagnosen beroende ska minst tre av sex kriterier vara uppfyllda. Kriterierna handlar bland annat om abstinensutveckling och att alkoholen prioriteras före andra aktiviteter. Vid beroende är det ett skadligt bruk inom ICD- 10. För att få diagnosen missbruk av substanser ska bruket fått olika konsekvenser under en period på tolv månader. Konsekvenserna är bland annat misslyckanden i åtaganden som riskerat att skada andra eller sig själv (ibid.). Förutom ICD-10 finns det även en
diagnosmanual som heter DSM-V, vilken används för att diagnostisera alcohol use disorder, det vill säga att missbruk och beroende slagits samman till ett begrepp (Andersson & Spak, 2012). Begreppet missbruk används vanligtvis för att beskriva en överdriven eller
okontrollerad användning av exempelvis alkohol eller narkotika. Ofta används begreppet missbrukare, vilket ger ett intryck av specifika personlighetstyper i likhet med alkoholisten som inbjuder till att se personer som att de avviker från det normala. Därför är det av vikt att använda mer neutrala begrepp såsom personer med missbruksproblem (Fahlke, 2012).
I SoL (SFS 2001:453) används begreppet missbruk, men i denna studie kommer vi använda oss av begreppet personer med alkoholproblematik, eftersom vi avgränsat oss till just
alkoholen, och inte inkluderar narkotika eller andra former av missbruk. Vi kommer inkludera alla äldre med alkoholproblematik, därmed behöver problematiken inte ha gått så långt som till ett allvarligt missbruk. På så sätt inkluderas även riskbruk, och andra begrepp. Det
kommer inte vara fokus på fastställd diagnos utan fokus kommer ligga på just problematiken.
Problematiken kommer ses som ett socialt problem snarare än en diagnos.
4. Metod
4.1 Undersökningsmetod
Inom det sociala arbetets forskningsfält används i hög utsträckning kvalitativa
forskningsmetoder (Nygren, 2009). I denna studie används en kvalitativ metod i form av fysiska intervjuer, det vill säga intervjuer ansikte mot ansikte med tillgång till icke-verbal kommunikation i form av ansiktsuttryck och gester (Kvale & Brinkmann, 2014). Däremot blev vi tvungna att göra två intervjuer via telefon på grund av oro kring coronaviruset covid- 19 och kommunens restriktioner mot besök. Bryman (2011) förklarar att en utgångspunkt inom kvalitativ metod är att forskningen är tolkningsinriktad samt att det råder en tanke om att sociala egenskaper är ett resultat av någonting som händer mellan individer och inte ett
fenomen som finns där ute. För att besvara syfte och dess frågeställningar genomfördes semistrukturerade intervjuer. Forskarens syfte med semistrukturerade intervjuer är att få svar på sina frågeställningar genom att rikta intresset mot intervjupersonens perspektiv (ibid.).
Semistrukturerade intervjuer innebär enligt Bryman (2011) att forskaren har en intervjuguide, en lista över teman och frågor som sedan ger intervjupersonen stor frihet att själv utforma sina svar. Intervjuguiden är ett stöd och frågorna behöver inte följas i den strikta ordning som står i intervjuguiden. Dessutom kan frågor som inte ingår i intervjuguiden också ställas. Denna typ av intervjuer rymmer flexibilitet i och med att denna typ av intervjuer kan röra sig relativt fritt i olika riktningar för att på så sätt fånga upp intervjupersonens upplevelser av vad som är viktigt och relevant. Intervjuerna blir därmed följsamma och flexibla efter intervjupersonens riktning. Flexibilitet var någonting som eftersträvades i forskningsprocessen. Fortsättningsvis ger denna metod detaljerade samt fylliga svar (ibid.). Kvalitativa intervjuer spelas ofta in (Bryman, 2011), vilket även intervjuerna i denna studie gjordes. Bryman (2011) förklarar att den kvalitativa forskaren ofta är intresserade av vad som sägs i intervjun samt hur det sägs.
Vid utformning av intervjuguiden lades tanke vid vilka frågor som skulle vara aktuella för att besvara de specifika frågeställningarna. Det lades stor vikt vid att inte göra frågorna allt för specifika, någonting som Bryman (2011) varnar för. Ledande frågor undveks. Vid
utformningen av intervjuguiden skapades en viss ordning i de olika teman och frågorna som inkluderats, då Bryman (2011) menar att detta gör att intervjun får en röd tråd och frågorna följer varandra på ett bra sätt. Dessutom beskriver författaren vikten av att notera
bakgrundsfakta såsom ålder, kön, år i organisationen och utbildning varpå det i intervjuguiden börjar med frågor kring just detta.
4.2 Data, urval och bortfall
I början av uppsatsskrivande är ett råd att göra en litteraturgenomgång.
Litteraturgenomgången görs för att visa vilken kunskap som finns och för att ha som stöd vid argumentationen av det egna forskningsområdet (Bryman, 2011). Vid sökandet efter artiklar användes Universitetsbibliotekets hemsida samt Google Scholar som sökmotor där
kombinationer och variationer av sökord som äldre, alkoholmissbruk, alkohol, behandling och biståndshandläggare gjordes, både på svenska och engelska. En avgränsning vid sökandet var att referee-granskade artiklar och artiklar där hela texten var tillgänglig blev inkluderade.
Efter sökningarna lästes rubrikerna samt abstract för att avgöra om de var relevanta för
studien. Verkade artiklarna relevanta lästes hela artikeln innan viktiga delar togs ut och skrevs om. Källor innan år 2000 exkluderades då samhället och fenomen kan ändras under 20 år.
Främst söktes svenska artiklar då socialt arbete kan variera mellan länder. Några engelska artiklar inkluderades dock, bland annat gällande alkoholproblematik då detta är relativt unisont världen över. Vidare undersöktes referenslistor på redan hittade artiklar för att få förslag på fler artiklar. Även relevanta böcker som använts under tidigare kurser på Socionomprogrammet har använts.
Inom kvalitativ forskning är målstyrda urval vanliga. Målstyrda urval innebär att
intervjupersonerna är medvetet utvalda utifrån forskningsfrågan (Bryman, 2011). Syftet i denna studie är att undersöka biståndshandläggares arbete, därför styrs urvalet till just
biståndshandläggare. Hemtjänstpersonal och enhetschefer exkluderades, trots att de mest troligt har relevant kunskap, för att få kunskap av de som primärt tar besluten vilket är
biståndshandläggare. Den initiala idén var att studera norra inlandets kommuner med fokus på Västerbotten, oavsett geografisk plats. Norrlands inland valdes för att tidigare forskningar fokuserat på kommuner i södra Sverige eller större kommuner. Under arbetets gång ändrades det dock till kommuner närmare den kommun vi befinner oss i eftersom det då blir närmare resväg. En kommun exkluderades eftersom en av oss känner de biståndshandläggare som jobbar där. I och med att det blev närmare kommuner, blev det även ett bekvämlighetsurval.
Det är ett bekvämlighetsurval om forskarna gör urvalet för att det är tillgängligt (Bryman, 2011). I Västerbotten finns femton kommuner och fem kommuner relativt nära oss valdes.
Det innebär att cirka en tredjedel blir inkluderade, trots att det är ett bekvämlighetsurval. De valda kommunerna har en befolkning på upp till 10 000 invånare, därför beskrivs
kommunerna som små i arbetet. I dessa kommuner fanns det en till tre stycken biståndshandläggare i vardera. Vi valde att skicka ut vårt informationsbrev till alla
biståndshandläggare i respektive kommun vilket totalt blev tio stycken. Vår initiala idé var att få tillgång till fem stycken intervjupersoner från olika kommuner. Vi valde därför att skicka ut informationsbrev till flera personer för att på så sätt ha större chans att få till de fem
intervjuerna vi önskat. Kvale och Brinkmann (2014) förklarar att i vanliga intervjustudier brukar antalet intervjuer ligga mellan fem och tjugofem, detta beroende på vilken tid och vilka resurser forskaren har samt hur många som behövs för att ta reda på vad man behöver veta.
I urvalet är inkluderingskriterierna att det ska vara biståndshandläggare i någon
inlandskommun relativt nära vår vistelsekommun som har möjlighet att intervjuas någon gång under de veckor som vi har till vårt förfogande. Det är läggs inte någon vikt vid kön, ålder eller antal år inom yrket. Däremot är yrket kvinnodominerat vilket gör att det automatiskt finns en risk för stor representativitet av kvinnor. Urvalet påverkas även av hur
biståndshandläggarnas schema ser ut och deras personliga villighet att medverka i ett examensarbete.
Bortfallet i studien innefattar att vi i två kommuner i ett första skede fick kontakta socialchef för respektive kommun för att få tillgång till biståndshandläggarens kontaktuppgifter. Från den ena kommunen fick vi dock ett nej till svar direkt, detta med orsaken tidsbrist. Vi fick därmed inte möjlighet att prata direkt med biståndshandläggaren utan i detta fall var det högsta chefen som bestämde att biståndshandläggare i kommunen inte hade tidsutrymme för en intervju. I en tredje kommun möttes vi av ett automatiskt svar när vi skickade
informationsbrevet, och det visade sig att de kontaktuppgifterna vi hittat på hemsidan var inaktuella. Därav behövde vi kontakta deras enhetschef, för att få tillgång till nuvarande biståndshandläggares mailadresser. En vecka efter informationsbrevet skickades, skickades en påminnelse då endast ett fåtal hade svarat. Informationsbrevet skickades vecka 9 och
påminnelsen skickades vecka 10, vilket är då norra Sveriges skolor har sportlov. Det kan ha medfört att några biståndshandläggare hade tagit ledigt och därför inte såg
informationsbrevet. Den initiala idén var som beskrivits ovan, att få tillgång till fem
biståndshandläggare i fem olika kommuner. Dock valde några att inte delta, eller att inte svara överhuvudtaget på våra mail. Detta resulterade i att vi valde att göra två intervjuer i en
kommun, och därefter en intervju vardera i tre kommuner. Resultatet blev att vi endast fick tillgång till fyra olika kommuner, men trots detta fem intervjupersoner. Den inledande tanken var att göra alla fem intervjuer fysiskt i respektive kommun. Under skrivprocessen
uppmärksammades coronaviruset covid-19, som dock satte vissa käppar i hjulen då två kommuner inte fick ta emot besök, varpå vi istället valde att genomföra dessa intervjuer via telefon.
4.3 Datainsamling
För att få tillgång till biståndshandläggare sökte forskarna på biståndshandläggare i de olika kommunerna på Google. På deras hemsidor stod hänvisningar till mailadresser eller
kontaktformulär. Vissa kommuner hade dock ingen mailadress direkt till
biståndshandläggarna och därför behövde kontakt först tas med socialchef för att få tillgång till biståndshandläggarnas mailadresser. Efter ett informationsbrev hade skrivits skickades detta på mail till adresserna som hittats. I 16§ EPL, Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor, står det att intervjupersonerna ska informeras om forskningens syfte, övergripande plan, forskningens metoder, möjliga följder och risker, frivillighet och rätten att avbryta medverkan om det önskas. Informationsbrevet som skickades till biståndshandläggarna innehöll information om syftet, planen, metoden och frivillighet. Syftet med informationsbrevet var att rekrytera intervjupersoner och bestämma tider för intervjuer samt som en del av de forskningsetiska principerna som beskrivs under 4.5 Etik. Därefter förbereddes en intervjuguide inför intervjuerna. Back och Berterö (2019) menar att en semistrukturerad intervju beräknas ta minst 60 minuter. Intervjuerna i denna studie varierade, men var i genomsnitt 60 minuter långa.
Undersökningspersonernas identitet ska hanteras på ett konfidentiellt sätt. Detta innebär ett krav på att se till att intervjupersoner inte kan identifieras när resultatet publiceras (Bryman, 2011; Kvale & Brinkmann, 2014). För att följa konfidentialitetskravet och anonymisera har det lagts mycket tankearbete på detta. För det första nämns inte vilka kommuner som används i studien, bara att ett antal i Västerbotten relativt nära oss valts. Norra Sverige och
Västerbotten är geografiskt sett väldigt stort vilket gör det svårare att ta reda på vilka kommuner som inkluderas. För att anonymisera får varje intervju ett nummer istället för ett namn för att det inte ska gå att räkna ut vilken kommun eller person det är. Dessa nummer är IP 1, IP 2, IP 3, IP 4 och IP 5. Dessutom framkommer det inte någon specifik information om de enskilda kommunerna. Alla kommuner har liknande egenskaper, vilket gör att ingen
sticker ut. Anonymisering kan enligt Vetenskapsrådet (2017) göras genom att ta bort namn för att försvåra eller omöjliggöra ihopkoppling av namn och svar. I studien skrivs inte något namn på intervjupersonerna och vid eventuella detaljer om intervjupersonerna har dessa gjorts anonyma genom små ändringar eller exkluderats.
4.4 Innehållsanalys
Intervjuer och utskrifterna från dessa genererar ett stort datamaterial (Bryman, 2011). Efter intervjuerna genomförts transkriberades dessa för att sedan koda och kategorisera materialet. I studien används en konventionell innehållsanalys. Hsieh och Shannon (2005) skriver att konventionell innehållsanalys innebär att, utifrån materialet, först ta ut koder under
genomläsningen och sedan göra teman av kategorier och underkategorier av dessa. Efter att ha plockat ut meningsbärande enheter och kodat materialet blev nästa steg att kategorisera, vilket enligt Kvale och Brinkmann (2014) innebär att man begränsar och förkortar meningen i intervjuutskrifterna till få enklare kategorier. I studien genererades sex kategorier vilka var:
målgruppen & frekvens, biståndshandläggning & riktlinjer, handlingsmöjligheter, relationsarbete, samverkan och för- & nackdelar med små kommuner. Utifrån dessa kategorier gjordes även två teman; ohälsa och möjlighet vs maktlöshet.
4.5 Etik
När resonemang ska föras ur ett etiskt perspektiv, kring hur forskning ska bedrivas och vem som har ansvaret är det av stor vikt att särskilja den enskilda forskarens ansvar
(Vetenskapsrådet, 2017). Vid forskning används etik för att reflektera medvetet om vad forskningen kan innebära för personerna som deltar i forskningen, forskarsamhället och samhället, vilket sedan vägleder hur arbetet går vidare i olika delar av forskningsprocessen.
Detta kallas forskaretik (Kalman & Lövgren, 2012; Vetenskapsrådet, 2017). Denna studie handlar om hur biståndshandläggare arbetar med alkoholproblematik bland äldre. Det är intervjuer med yrkesverksamma vilket gör att det inte är lika många etiska dilemman som om det exempelvis hade varit äldre med alkoholproblematik som blivit intervjuade. Vid forskning som gäller människor finns det dock alltid etiska dilemman (EPL, SFS 2003:460;
Vetenskapsrådet, 2017). En viktig del inom forskningsetik är frågan om hur forskarna behandlar de personer som medverkar i forskningen (Vetenskapsrådet, 2017).
Vid forskning behöver man ta ställning till vilka risker och vilken nytta som finns (Nygren, 2012; Vetenskapsrådet, 2017). Risker med studien är att som följd av att det är intervjuer från olika kommuner kan någon kommun pekas ut som bättre eller sämre. Denna risk förebyggs genom att inte nämna vilka kommuner som används och att det inte görs någon jämförelse.
Nygren (2012) nämner dock svårigheten att anonymisera städer om något negativt skulle framkomma, speciellt i media, då personer i städerna kan känna igen beskrivningen. Genom att visa skillnader och likheter mellan det som undersöks kan det lätt leda till hierarkisering eller stigmatisering, trots att inte skillnader i sig är problematiskt (Wolanik Boström &
Öhlander, 2012). Trots att syftet inte är att göra någon jämförelse mellan små och stora kommuner finns det en risk att läsaren gör det.
Bryman (2011) beskriver fyra etiska principer som gäller vid forskning vilka är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
Informationskravet innebär att forskaren ska ge information om forskningen till de personer som ingår. Detta görs genom ett informationsbrev i studien. Fortsättningsvis beskriver
författaren att samtyckeskravet innefattar att intervjupersonerna har rätt att bestämma över sin medverkan och ska därmed ge samtycke till deltagandet i studien. Konfidentialitetskravet beskriver uppgifter om personerna som ingår i studien ska behandlas med stor
konfidentialitet, det vill säga att det är sekretessbelagt och ska förvaras så att inte obehöriga kan komma åt detta. Nyttjandekravet innebär att det material som insamlats endast ska användas till forskningen (ibid.). För att förhålla sig till de etiska principerna skickades som tidigare nämnt ett informationsbrev, samt att de viktiga delarna togs upp vid intervjutillfället.
Intervjupersonerna fick information kring anonymitet, samtycke samt nyttjandet av intervjumaterialet.
Nygren (2012) skriver att genom att uppmärksamma en grupp personer, exempelvis
åldersdementa, kan det leda till ökat strukturellt förtryck. I denna studie skulle denna grupp kunna vara äldre med alkoholproblem. Det finns en risk att genom att uppmärksamma alkoholproblem med äldre, öka eller skapa ett förtryck mot dem. Detta är dock en risk som finns vid all forskning som handlar om människor i utsatta situationer. Genom att ha intervjuer med biståndshandläggare istället för de äldre läggs fokus dock på själva arbetet snarare än på gruppen.
För intervjupersonerna kan det också vara en speciell situation. Nyström (2012) skriver att det kan finnas risker som är av social och psykologisk art. Den psykologiska risken kan innebära en upplevelse att framstå på ett oönskat sätt framför andra, medan den sociala kan handla om identitet. Den sociala risken är störst inom forskning om eller i grupper (ibid.). Det finns alltså en risk att det som framkommer inte stämmer överens med intervjupersonernas bild av sig själv eller sitt arbete, men precis som med uppmärksamhet kan detta hända i all forskning.
Denna risk kan tänkas uppstå om personen inte reflekterat kring frågorna tidigare, men personerna väljer själva vad de vill berätta. Studien undersöker arbetet, därför finns det en chans att personerna har reflekterat över frågorna tidigare, vilket minimerar denna risk.
Nyttan överväger riskerna i och med att nyttan med studien är att uppmärksamma en relativt bortprioriterad grupp inom forskningsfältet och det arbete som görs kring
alkoholproblematiken bland äldre då detta fenomen blir vanligare i samhället samt att äldre människor idag lever längre. Studien medför att det blir ett nytt fokus på gruppen äldre med förhoppningen att ny kunskap ska generera möjligheter för förbättrade villkor samt
förhållningssätt och riktlinjer bland kommunernas biståndshandläggare.
4.6 Reliabilitet, validitet & generaliserbarhet
Reliabilitet innefattar resultatens tillförlitlighet och replikerbarhet. Hög reliabilitet kan minska subjektivitet, till exempel vid kategoriseringen. Det handlar om huruvida studien kan
replikeras med samma resultat, både samma resultat av forskningspersonerna och tolkningarna (Kvale & Brinkmann, 2014). För att öka reliabiliteten i denna studie skrivs metoden utförligt för att göra den replikerbar, det ska vara möjligt att göra om studien utifrån det som beskrivs i metoden med urval och processen. Varje steg och beslut som gjorts
beskrivs och motiveras i metoden. Dessutom är intervjuguiden en bilaga för att tydliggöra ytterligare. Det är svårt att kontrollera vad andra människor kommer säga, men genom att ställa samma frågor ökar sannolikheten att frågorna tolkas på samma sätt.
Kvale och Brinkmann (2014) beskriver att validitet knyts an till giltighet och sanning där fokus ligger på styrka och riktighet i materialet. För att en slutsats ska vara giltig behöver det vara övertygande, försvarbart, välgrundat, vägande och hållbart. I ett vidare perspektiv diskuteras validiteten i form av huruvida den valda metoden mäter det man vill undersöka.
Kvalitativ forskning kan utifrån detta perspektiv leda till giltig vetenskaplig kunskap.
Tonvikten på validering ska ligga kontinuerligt under hela forskningsprocessen och inte bara i slutet, därav kan man se valideringen i sju olika stadier - tematisering, planering, intervju, utskrift, analys, validering och rapportering (ibid.). För att fokusera på validering under processen har vi återkommande funderat och reflekterat över de källor vi använt, samt syftet med vår studie. För att uppfylla de sju olika stadierna av validering har vi har länge funderat över vilka teorier som skulle vara bäst lämpliga, noggrant utformat intervjuguide, lagt mycket tid vid att stärka kvaliteten på intervjuerna och göra logiska tolkningar utifrån en valid
transkribering av intervjuerna. Sammanfattningsvis har vi kontinuerligt på olika sätt försökt få fram ett material med så stor sanningshalt som möjligt.
Frågan som återstår när man bedömt att resultaten från intervjustudien är valida och reliabla är huruvida resultaten är generaliserbara, det vill säga om resultaten kan överföras till andra kontexter, personer och situationer. Frågan som behöver ställas gäller huruvida intervjuernas producerade kunskap kan överföras till andra situationer av liknande karaktär (Kvale &
Brinkmann, 2014). Ett sätt att generalisera är enligt författarna, att göra en väl genomförd bedömning kring i vilken mån de genererade resultaten kan vara vägledande för andra situationer och det som kan hända där, detta kallar de för analytisk generalisering. Vid
intervjuer får läsaren med utgångspunkt i kontextuella förklaringar och beskrivningar bedöma om resultaten kan generaliseras. Generaliseringen blir därmed läsarbaserad (ibid.) Utifrån våra fem intervjuer har vi sett mönster kring de fördelar som biståndshandläggare upplever med att arbeta i små kommuner. Det som framkommer kring äldre och alkoholproblematik ser väldigt lika ut i de olika kommuner där vi intervjuat biståndshandläggare. Svaren har liknat varandra och haft likartade beskrivningar. Dessutom har svaren haft tydlig koppling med den tidigare forskning som finns inom området och därmed anser vi att materialet kan
generaliseras till motsvarande situationer och samhället i stort. Vid de nya fynd som
genererats finns även där en tydlig röd tråd genom alla intervjuer där fokus mer eller mindre legat på samma saker. Materialet kan främst generaliseras till andra kommuner i liknande storlek, men biståndshandläggningen och arbetet med äldre med alkoholproblematik kan också generaliseras till kommuner av större storlek. De svårigheter och möjligheter biståndshandläggare nämner med sitt arbete är likt över alla intervjuer, och därmed finns tanken att även detta går att generalisera till andra situationer. Däremot framkommer att det kan skilja sig åt beroende på kommunens storlek och resurser.
5. Resultat
I detta kapitel presenteras studiens resultat med två övergripande teman - ohälsa och möjlighet vs maktlöshet. Under varje tema finns tillhörande kategorier som hjälper till att besvara
studiens frågeställningar. De fem personer som intervjuats är biståndshandläggare. Samtliga är socionomer, varav fyra gick programmet i början på 2000-talet och hade därför en
inriktning mot social omsorg. Antalet år de arbetat som biståndshandläggare varierade från sex månader till 18 år. Däremot hade en majoritet arbetat sex år och uppåt. Den intervjuperson som arbetat sex månader hade dock många års erfarenhet av arbete inom individ och
familjeomsorgen. Gemensamt för alla intervjupersoner var att ingen hade någon specifik
utbildning eller kurs inför arbetet med äldre och alkoholproblematik. Alla intervjupersoner nämns med IP (Intervjuperson), och en siffra.
5.1 Ohälsa
Med ohälsa inkluderas både psykisk ohälsa och fysisk ohälsa. Genomgående i intervjuerna beskrivs omsorgsbehov, svårigheter i vardagen, psykisk ohälsa, ensamhet, sjukdomar etc vilka inkluderas i temat ohälsa.
5.1.1 Målgrupp & frekvens
Biståndshandläggarna beskriver att den målgrupp de arbetar med främst är äldre personer över 65 år, men att det kan vara allt mellan personer över 18 år till personer över 100 år. IP 2 beskriver att de arbetar med nästan alla kommunens invånare som har ett hjälpbehov. IP 4 förklarar att deras dagliga arbete innefattar personer som av olika anledningar behöver omsorg och stöd. När det gäller målgruppen äldre med alkoholproblematik beskrivs att det är en komplex och svår problematik, då personerna mer ofta än undantag har andra sjukdomar.
Både IP 1 och IP 2 förklarar att det är lättare för äldre, på grund av den höga åldern, att dessutom få följdsjukdomar i samband med sitt problematiska alkoholintag.
(...) jaa svårt, komplext. Ofta personer som har annan problematik också, som hög ålder, andra sjukdomar och diagnoser och även att dom får andra följdsjukdomar. Så det är väl det jag tänker, att det inte är helt lätt. (IP 3).
När biståndshandläggarna diskuterar kring alkoholproblematik och målgruppen äldre upplever tre av intervjupersonerna att det både är ett dolt och ett känt problem de kommer i kontakt med. IP 2 upplever att det är en mer dold problematik de kommer i kontakt med, och IP 3 menar att det är mest välkänd problematik de kommer i kontakt med eftersom det är en liten kommun där alla känner alla. Gemensamt för alla biståndshandläggare var att det i alla kommuner var väldigt tydligt vilka som var de kända missbrukarna med tanke på kommunens storlek, där det finns en stark personkännedom. Nedan beskriver en av biståndshandläggarna hur det kan te sig i deras arbete.
Jag tycker att det är både och... ja men dom som är känd missbrukare sen många många år och dom här kan man ju följa asså år efter år, asså jag har ju en missbrukare som jag har känt nu i 20 år, så att det, jag höll på att säga man lever ju å dör med sina brukare så att säga. (IP 5)
Äldre med alkoholproblem är enligt alla biståndshandläggare en grupp som oftast inte vill ha hjälp. De beskriver att personerna förnekar problemen. IP 2 menar att personerna vill vara ifred. Både IP 1, IP 3 och IP 4 uttrycker att äldre säger att de inte har något problem. IP 4 berättar att en del äldre kan motivera drickandet med att personen är i livets slutskede och att det därmed inte finns någon anledning att sluta dricka. Dessutom berättar IP 2 att det finns en rädsla för myndigheter bland en del äldre som tas i uttryck genom att de dukar fram sitt finaste porslin när de får besök av kommunen. Vidare berättar IP 2 att en del har negativa erfarenheter från tidigare kontakter med myndigheterna.
Det är, dom vill inte ha hjälp. Majoriteten vill inte ha hjälp å dom har inget bekymmer, det är bara lite grann asså, det spelar ingen roll om dom är personer som dricker dagligen och är jättejätteonykter hela tiden så har dom ändå inget bekymmer, asså det är, dom mörkar det, fastän man ser klart och tydligt att det är ett stort bekymmer. (IP 1)
När det gäller frekvensen kring alkoholproblematik bland äldre uttrycker
biståndshandläggarna att det är en grupp som ökar. IP 1, IP 2 och IP 5 uttrycker att
fyrtiotalister med alkoholrelaterade problem ökar. Dessutom uttrycks fyrtiotalisterna vara en grupp som ofta är ensamstående. IP 4 beskriver att äldre med alkoholproblem är en förbisedd grupp i samhället som allt för ofta är osedda. Alla biståndshandläggare uttrycker att det är vanligt att de möter gruppen äldre med alkoholproblematik. Gemensamt för alla fem är att de menar att de möter detta ganska ofta. IP 2 beskriver att det sker på ett eller annat sätt dagligen, och IP 1 och IP 3 redogör för att det sker flera gånger i månaden.
När biståndshandläggarna spekulerar kring eventuella orsaker till alkoholproblematiken bland äldre är ett återkommande begrepp ensamhet. Gemensamt för alla biståndshandläggare är att de tror att ensamheten bedövas genom att dricka alkohol. IP 2 uttrycker att ensamhushållen ökar idag, och därmed lever fler människor isolerade. IP 3 berättar att många äldre använder alkoholen som en flykt från det som är jobbigt såsom värk och ångest. IP 4 förklarar också att äldre människor förlorar vissa upprätthållande skyddsmekanismer som exempelvis vid pensionen. Genomgående beskrivs också att de äldres fysiska hälsa tar stryk av alkohol, kroppen tål helt enkelt inte alkohol på samma sätt längre menar IP 5.
(...) att livet har förändrats. Sen finns det ju dom som har ett långvarigt missbruk som de haft hela livet. Men det ändras, livet kan ändras för de äldre, förstås. De blir ensamma, sitter mycket själv, och det kan bli en flykt från att man har ont eller annat som är jobbigt (IP 3)
5.2 Möjlighet vs maktlöshet
Genomgående redovisas i alla intervjuer vilka möjligheter som finns i biståndshandläggarnas arbete. Möjligheterna begränsas dock återkommande och biståndshandläggarna upplever ofta maktlöshet i arbetet.
5.2.1 Biståndshandläggning & riktlinjer
IP 4 förklarar att man som biståndshandläggare möter en stor mängd människor, och är mer närvarande i personens liv i jämförelse med exempelvis socialtjänsten som endast möter en liten grupp människor. Fortsättningsvis beskriver IP 4 att de arbetar utifrån ÄBIC, äldres behov i centrum, eller IBIC, individens behov i centrum, och inhämtar en persons alla livsområden i utredningsarbetet. När de träffar en person för första gången görs en större kartläggning där det frågas upp kring alkoholkonsumtion, de har beslutat i den kommunen att alltid fråga upp kring detta. Detta är dock någonting som inte görs i de andra kommunerna.
Återkommande berättar alla biståndshandläggare att de jobbar utifrån att kartlägga risker och skydd i en persons vardag. Dessutom att anteckna vad som fungerar bra och mindre bra i deras vardag, det vill säga vad de äldre klarar av och inte. IP 2 berättar att oavsett om de äldre dricker eller inte så är det viktigt att titta på vilka behov som finns, vilket oftast görs på bäst
sätt hemma hos personen eftersom man där kan se hur vardagen fungerar samt hur de förflyttar sig. Biståndshandläggarna berättar att de alltid gör ett hembesök vid en första kontakt. Vid besöket får man också mer information om personens bakgrund och hälsotillstånd berättar IP 3. Dessutom beskrivs att de ibland kan behöva begära in mer uppgifter från andra instanser, som exempelvis sjukvård, arbetsterapeut eller sjukgymnast, dock endast om det finns ett samtycke av den äldre till detta. IP 4 menar att
biståndshandläggarens uppgift är att kartlägga och tillgodose behov. I biståndshandläggningen ligger fokus hela tiden på att försäkra den enskilde en skälig levnadsnivå, samt att stärka personens möjlighet att leva ett självständigt liv, menar IP 5. Det råder viss osäkerhet kring huruvida problematiken inkluderas i bedömningen eller inte. Flera biståndshandläggare uttrycker att de jobbat väldigt länge och därmed har en inarbetad arbetsgång utan att tidigare reflekterat kring hur de egentligen gör. De uttrycker därmed en viss osäkerhet kring hur arbetet egentligen görs.
Bra att få såna här frågor för man vet inte hur man gör. Man gör på något sätt. (IP 3)
IP 2 berättar att det i delen om hälsobakgrund kan stå etyliker, vilket betyder alkoholist, dock är det ingenting man trycker särskilt mycket på i utredningarna då fokus mest ligger på vad personen klarar och inte. Dock beskrivs att den fysiska förmågan kan påverkas av en
alkoholproblematik i och med att personerna kan bli ostadiga på benen. Däremot förklarar IP 2 att det då räcker med att konstatera att det finns svårigheter med balans. Man går därmed inte in i detalj, utan möjligtvis skriver att det finns ett aktivt missbruk, och utvecklar det inte vidare. IP 3 berättar att problematiken inkluderas om det finns ett behov av det och om det påverkar den äldres behov, däremot är det inte en självklarhet. IP 4 menar att problematiken är ledande i de biståndsbeslut där det är alkoholproblematiken som är orsaken till att man behöver en insats, därmed blir det styrande i de fallen. Däremot uttrycker IP 4 att det är viktigt att undersöka vad som är den utlösande faktorn till drickandet, för att därmed, om möjligt, kunna ringa in behov och sätta in insatser som förebygger. IP 5 redogör för att problematiken skrivs i utredningen under begreppet hälsa, men att det är av vikt att det är fakta och inte vaga påståenden.
Biståndshandläggarna diskuterar kring att det inte finns några anpassade insatser för äldre med alkoholproblematik. Däremot är det återkommande i biståndshandläggarnas berättelser att de ofta utökar insatser och tänjer på vissa gränser såsom att gå utanför förbestämda schablontider. För att kunna gå utanför förutbestämda riktlinjer motiveras detta med alkoholproblematiken.
Det kan också vara styrande i det att man får ett extra tillsynsbesök eller att man kanske har extra mycket social samvaro. För vi.. man jobbar ju väldigt mycket med schablontider i biståndshandläggning och ska man gå utanför schablontiderna så behöver man liksom kunna motivera varför, och det kan ju till exempel vara jamen om det är social isolering och att den sociala isoleringen bidrar till ökad alkoholkonsumtion så är ju de skälet till att den här personen behöver mer social samvaro än vad våra schablontider säger så att absolut kan det vara med och styra. (IP 4)
När biståndshandläggarna diskuterar kring huruvida de känner sig förberedda och rustade inför att möta äldre med alkoholproblematik uttrycks en växlande beredskap. Tre
biståndshandläggare uttrycker att de känner viss trygghet i att de har lång arbetslivserfarenhet inom yrket. Däremot uttrycker två biståndshandläggare att de behövde mer kunskap och därmed inte känner sig tillräckligt förberedda inför arbetet med problematiken.
Under alla fem intervjuer framkom att det inte finns några specifika riktlinjer för
biståndshandläggarens arbete vid alkoholproblematik bland äldre i de olika kommunerna. IP 1 berättar att de har riktlinjer kring gruppen äldre, men inte med just alkoholproblem. IP 2 förklarar att de har riktlinjer för hur mycket inköp man kan bli beviljad och att det då inte spelar någon roll om det finns en kognitiv svikt eller om personen har en alkoholproblematik.
Detta innebär att en person med alkoholproblem kan få inköp från systembolaget berättar både IP 1 och IP 2. IP 4 uttrycker att det var en bra fråga kring hur det ser ut med riktlinjer, men att de faktiskt håller på att arbeta fram egna riktlinjer i kommunen.
De flesta uttrycker att det vore positivt om det fanns riktlinjer kring hur de ska tänka, och hur samverkan ska se ut. IP 1 menar att det vore bra om det fanns en gemensam riktlinje med socialsekreterare kring denna grupp eftersom de både har hjälp från biståndshandläggare och socialsekreterare. IP 2 och IP 5 betonar vikten av att hemtjänstpersonalen behöver riktlinjer kring detta då de dagligen möter problematiken. Biståndshandläggarna beskriver att de ofta får handleda personal i frågor gällande alkoholproblematik bland de äldre som har insatser i form av hemtjänst. Hemtjänstpersonalen har ofta svårigheter med att motivera personerna att ta emot hjälpen och uttrycker istället att de lika gärna kan avsluta insatsen. IP 4 tycker också att det borde finnas riktlinjer eftersom det är en rätt stor omsättning av personal inom yrket samt att kunskapen är väldigt varierad.
5.2.2 Handlingsmöjligheter
Under intervjuerna berättar majoriteten att de får kännedom om alkoholproblem via hemtjänstpersonal som till exempel hittar undangömda flaskor, känner att personen luktar alkohol, uppmärksammar humörsvängningar, ser att personerna ofta är på systembolaget eller har handlat alkohol, att personerna ofta ramlar eller beter sig annorlunda.
Biståndshandläggarna kan dessutom få kännedom om det via anhöriga, hälso- eller sjukvården eller misstänka det själv under hembesök. Främst får biståndshandläggarna kännedom om det via hemtjänstpersonal, eftersom hemtjänsten ofta träffar personerna i deras hem, en del äldre träffar de dagligen. Biståndshandläggarna däremot träffar de äldre mer sällan och under en bestämd tid, till exempel en timme.
Ja asså hemtjänsten kan ju signalera att dom hittar flaskor undangömda, många som har alkoholbesvär vill ju gärna gömma flaskorna i garderober och under sängar och… och så känner dom att det luktar om vårdtagaren… Men det är väl att man gömmer undan, lukten och sen humöret kan ju också va lite (visar vågor med handen). Det kan man märka när man pratar med nån som man vet har alkoholbesvär att ibland så är den personen jätteglad och allting är så bra, andra gången är det bara skit och man är, asså man är inte värd någonting som handläggare så att det är lite sådär ojämnt, ojämnt humör. (IP 1)
Om biståndshandläggarna har fått information om alkoholproblem eller har misstankar om alkoholproblem kan de uppmärksamma det på olika sätt beroende på vem det gäller. IP 2 berättar att för personerna med en mer välkänd problematik kan det uppmärksammas genom att till exempel biståndshandläggaren frågar personen hur många öl personen har druckit under dagen och om det är bra. I det exemplet går det bra att fråga ganska direkt eftersom den äldre enligt IP 2 tål den jargongen. Det är dock svårare att uppmärksamma problematiken för de äldre som har en mer dold problematik, speciellt om personen förnekar det. IP 2 berättar att det i vissa fall kan vara hemtjänsten som uppmärksammar det och frågar personen hur hen mår istället för att biståndshandläggaren som sällan träffar personen ska fråga.
Majoriteten av biståndshandläggarna svarade att det de kan göra vid alkoholproblem bland äldre är att göra hembesök, kontakta socialsekreterare, erbjuda eller utöka insatser, göra orosanmälningar, försöka motivera de äldre samt att de kan erbjuda hemtjänstinsatser som till exempel trygghetslarm, dagverksamhet, hygien och städ. Det är däremot svårare om den äldre inte vill ha hjälp berättar biståndshandläggarna.
Vi kan inte göra så mycket, just där och då. Vi kan erbjuda och försöka motivera. Tackar dom nej så dokumenterar ju vi det, och sen väntar vi. Sen väntar vi på att någon granne ringer eller någon anhörig ringer igen och vi får ett nytt försök att göra.. eller att personen kanske själv (ringer). Det kan vara jättejobbigt och stå och vänta på att någon ska haverera, det kan vara jättejobbigt. (…) Det händer ju.... ser vi att det är riktigt fara och färdigt så kan ju vi göra en anmälan, en orosanmälan såklart. Ibland så far ju vi på hembesök för att vi har fått en orosanmälan från någon anhörig eller från någon granne eller nånting. Men vi kan ändå inte tvinga oss in om inte vi får komma in och erbjuda ens en insatser. (IP 2)
Man försöker att få in en liten fot för att kunna prata med dem och så, men det är inte alltid det går. (IP 3)
IP 4 berättar att sin roll som biståndshandläggare är att förverkliga det personalen lyfter. Om till exempel hemtjänsten ser att en person skulle behöva dagverksamhet ska den möjligheten undersökas. Trots att personen kanske inte passar målgruppen för verksamheten kan det i en del fall bli aktuellt ändå på grund av att det kan hjälpa personen på vissa fronter. Ibland kan IP 4 se mellan fingrarna, som i exemplet ovan med dagverksamhet. IP 3 berättar även att
hemtjänsten är deras förlängda arm. Hemtjänsten kan berätta för biståndshandläggarna om det behövs fler insatser under en period när personen har mer problem med alkoholen. Då kan biståndshandläggaren besluta om utökade insatser, om personen vill ta emot det. Majoriteten av biståndshandläggarna berättar att det kan vara jobbigt om inte personen vill ta emot hjälp, vilket kan hända eftersom hjälpen är frivillig.
I några av intervjuerna pratar biståndshandläggarna om känslan av maktlöshet. En svårighet många biståndshandläggare ser i arbetet är situationer där det är tydligt att en person är i behov av hjälp, men inte vill ta emot hjälpen. IP 1 vill hjälpa personerna och ta bort alkoholen ur deras liv, men har inte den möjligheten på grund av att insatserna är frivilliga och det inte finns något förbud mot alkoholkonsumtion för äldre. IP 3 berättar även att det är svårt att hitta adekvata sätt att hjälpa personerna, speciellt om personen inte är villig att ta emot hjälp. IP 4 resonerar kring att oavsett vilken problematik man kommer i kontakt med inom socialt arbete,
är svårigheten att hantera och härbärgera när någon inte vill ta emot den hjälp du har möjlighet att ge.
Och våran svårighet blir att kunna hantera att någon mår dåligt och man tycker att det är så orättvist, att man borde ha förtjänat mer. (IP 4)
5.2.3 Relationsarbete
IP 4 trycker på vikten av ett väl fungerande relationsarbete, samt att det är en viktig förutsättning för att arbetet ska fungera. Relationen är både en förutsättning för
biståndshandläggarens arbete, men främst för hemtjänstens arbete berättar IP 4. Att skapa tillit mellan den yrkesverksamma och den äldre, och kunna motivera den äldre till att exempelvis acceptera erbjudna insatser. Det är dessutom viktigt att skapa en relation när
biståndshandläggaren träffar personen, eftersom det kan vara en speciell situation för den äldre att stå i beroendeställning och behöva hjälp för alkoholproblem. När IP 4 träffar en person första gången görs en större kartläggning där även frågor angående alkoholkonsumtion inkluderas.
Du har hela livet klarat dig själv å helt plötsligt måste du ta hjälp av någon annan och så kommer dom här personerna in i ditt hem å då är det jätteviktigt att det inte upplevs som att dom här personerna har spionerat på dig. Så att det är oftast liksom väldigt mycket
relationsarbete i samband med att vi ska prata om dom här sakerna. (IP 4)
IP 4 tänker även mycket på att skydda relationerna, speciellt mellan hemtjänstpersonalen och den äldre. Om det är aktuellt med ett samtal om ett misstänkt alkoholproblem förbereds både samtalet och tidpunkten för samtalet grundligt. Relationen och relationsarbetet är en
förutsättning för arbetet, eftersom insatserna är frivilliga och hemtjänstpersonalen arbetar hemma hos de äldre. Om den äldre har ett behov men inte vill ta emot hjälp kan det bli extra viktigt med relationen och att bevara den. Genom denna relation och att biståndshandläggarna är närvarande i ärendena kan de arbeta med förändringsarbete, dock inte på samma sätt som socialtjänsten berättar IP 4.
5.2.4 Samverkan
Alla biståndshandläggare pratar om hemtjänsten, vilket är en viktig del av deras arbete. IP 2 berättar att det är viktigt för sitt arbete som biståndshandläggare att hemtjänstens arbete fungerar. Dessutom förklarar majoriteten att de ibland samarbetar med eller kontaktar socialsekreterare. IP 1 berättar även att de kan göra gemensamma hembesök hos personerna tillsammans med socialsekreterare. IP 3 och IP 5 samarbetar mycket med sjukvården och IP 3 sitter ibland tillsammans med flera professioner med en del ärenden, om samtycket från den äldre finns. Som följd av att biståndshandläggare ofta får kännedom om eventuella
alkoholproblem av hemtjänst eller sjukvård samverkar dessa kontinuerligt. IP 4 har även en nedskriven samverkansrutin med regionen.
I arbetsgrupperna diskuteras ämnet olika mycket i de olika kommunerna. IP 1 och IP 5 diskuterar ämnet varje vecka under ett mötestillfälle, om det finns några svårigheter med något ärende. IP 4 diskuterar aktuella ärenden flitigt i arbetsgruppen och handleder ibland
