Uppsala universitet är det första av de stora svenska lärosätena som blir föremål för Högskoleverkets bedömning av kvalitetsarbetet vid universitet och högskolor. Frågor har väckts om det ens är möjligt att göra en helhetsbedömning av kvalitetsarbetet vid ett stort och komplext universitet som Uppsala universitet. Uppsala universitet har valt ett decentraliserat synsätt och lämnat det största ansvaret till fakulteterna.
Uppsala universitet har ett omfattande kontaktnät vad gäller forskning och utbildning och kontakter med ledande personer i samhället. Kvalitetsgruppen har i sitt program identifierat informationsteknologi och forskarutbildning som prioriterade områden vid Uppsala universitet. Sammanfattningsvis bör Uppsala universitet ha goda möjligheter att använda både självutvärderingen och utvärderarens rapport för vidare strategisk utveckling av universitetets prestationskvalitet.
Jag ser fram emot en fortsatt stimulerande dialog mellan Uppsala universitet och Högskoleinstitutet i detta avseende. Uppsala universitet är som Nordens äldsta lärosäte bärare av månghundraåriga akademiska traditioner, som ger särskilda förutsättningar för verksamheten och inte minst för arbetet med att utveckla utbildningens kvalitet och forskningsuppgifter. Detta var också ett första tillfälle att ta del av det mycket omfattande underlagsmaterial som Uppsala universitet hade gjort tillgängligt (bilaga 1).
I enlighet med Högskoleverkets allmänna anvisningar framhölls vikten av gruppens kollegiala och rådgivande agerande samt att detta bör framgå vid alla möten med företrädare för Uppsala universitet - gruppens uppgift tillhör varken revisorn eller bedömningsnämnden.
Bedömning av kvalitetsarbetet
Det är fakultetsrådet som är direkt ansvarigt för kvalitetsarbetet och som skäl till att ingen särskild kvalitetsgrupp har tillsatts är fakulteten relativt liten och prodekanen är fakultetens representant i den centrala kvalitetsgruppen. För att utveckla kvaliteten här förefaller det oss dock angeläget att den juridiska fakulteten tydligare kan bidra till högskolans mångfald. Det är vår samlade bedömning att den medicinska fakulteten länge har gjort ett medvetet och energiskt arbete för att nå sitt mål att skapa en attraktiv och aktuell Uppsalaprofil för sin utbildning.
Det ska fungera som bevis på att fakulteten är engagerad i en fortsättning och utbyggnad av det kvalitetsutvecklingsprogram som redan har lett till närmare samarbete mellan lärare och ökat engagemang bland studenterna. Vi tror att sådan omedelbar feedback är av stort värde för att stimulera eleverna att ta ett större ansvar för kvaliteten på sin utbildning. Dessutom nämns det pågående arbetet med att utveckla en så kallad kommunikationsström inom universitetsutbildningen för att förbättra studenters förmåga att tala och skriva.
Vi ser ingen anledning att oroa oss för att den förväntade utbyggnaden av utbildningen kommer att äventyra kvaliteten. Sammanfattningsvis bedömer vi att ledningen för sektionen arbetar på ett planerat och energiskt sätt för att genomföra det uppsatta programmet för. Därför rekommenderar vi sektionens kvalitetsteam att göra ännu mer insatser för att främja kvalitetsarbetet på institutionsnivå.
Kvalitetsprogrammet fastställer att extern granskning ska organiseras för att komplettera den interna kvalitetssäkringen och att den ska genomföras ämnesmässigt på institutionens initiativ. För att säkerställa en större tillsynskapacitet på C- och D-nivå har viss omfördelning av resurser skett, bland annat genom en minskning av det ekonomiska programmet. Dess grundutbildning har nästan fördubblats under de senaste fem åren, och fakultetsstyrelsen har tillsatt en imponerande uppsättning arbetsgrupper för att utveckla sina många utbildningar.
Denna starka kritik vägs dock upp av information om att institutets didaktikcentrum har blivit en viktig resurs och att det under de senaste åren gjorts stora ansträngningar för att utveckla lärarnas kompetens. ILU har tillsatt en kvalitetsgrupp, som i verksamhetsplanen för innevarande läsår har tilldelats ansvaret för att upprätta kvalitetsplaner för alla utbildnings- och kursområden inom lärarutbildningen. Högskolans kvalitetsgrupp bör därför lägga stor vikt vid återkoppling från fakulteterna (likväl) för att snabbt kunna reagera om kvalitetsarbetet på en enhet har avstannat.
Men enligt vad vi funnit är ledningen för institutionen medveten om bristerna i utbildningen och har tagit viktiga initiativ för att höja kvalitetsnivån. Vi fick ett tydligt intryck av att centralförvaltningen gör ett genomtänkt och energiskt arbete för att öka sin kompetens som stabs- och serviceorgan för Uppsala universitet.
Sammanfattande slutsatser och rekommendationer
Kvalitetsarbetet vid Uppsala universitet har nu gått in i fasen då de goda förslagen ska omsättas i levande praktik. Det är allmänt erkänt att detta är det mest kritiska skedet av kvalitetsarbete och därför anser vi att kvalitetsgruppen bör koncentrera sig på att noga följa vad som händer på institutionerna. Nu gäller det inte bara för Uppsala och inte heller hittade vi något som tydde på att kvalitetscheferna skulle ha sagt upp sig.
Tvärtom präglas kvalitetsgruppens olika manus av en god vilja att involvera eleverna och det kunde vi även iaktta under vårt besök, om än med varierande intensitet. Vi är imponerade av mängden intressanta och delvis okonventionella förslag till förbättringar som kvalitetsgruppen presenterat i sitt skrivande om forskarutbildningen. Vi har noterat att ledningsfunktionerna har diskuterats flitigt under innevarande läsår, bland annat i ett omfattande och personligt utformat dokument från föreståndaren och en rapport från en utredning som kyrkofullmäktige har tillsatt.
Ledningen för Uppsala universitet eftersträvar tydligt en mellanställning, där den nödvändiga decentraliseringen av ansvaret för utbildning och forskning kompenseras av en sammanhållen förvaltning och tydliga markeringar av rektors roll som högskolans främsta företrädare. Fakulteterna har en stor autonomi, men vi har funnit flera signaler om att deras uppgift i förhållande till institutionerna verkar oklar. Det är självklart omöjligt för rektor att träffa de drygt 150 prefekterna oftare, även om vi är övertygade om att täta personliga möten skulle ha stor betydelse för att utveckla sammanhållningen inom universitetet.
Det verkar som att Uppsala universitet har särskilt goda förutsättningar för tillfället att starta en sådan diskussion. Hittills har människor dock vekat sig mot tanken på att inleda en process, som är notoriskt svår att genomföra och vars resultat är osäkra. Eftersom både kvalitativa och administrativa argument kan anföras till stöd för en sammanslagning av mindre institutioner till större enheter rekommenderar vi ändå ett aktivt åtgärdsprogram vid berörda fakulteter.
I kombination med de ökade kraven på anstalterna i administrativt hänseende, inte minst ekonomiskt, bör denna inställning kunna indikera att tiden är mogen för det. Inför slutet av vårt uppdrag att utvärdera kvalitetsarbetet vid Uppsala universitet konstaterar vi med stor lättnad att vi inte har i uppdrag att ta ställning till om Gluntens superlativ fortfarande gäller – om den någonsin gjort det. Vi har då kunnat konstatera att kvalitetsarbetet i sin nuvarande form fick en flygande start 1993 och att det bedrevs centralt med stor energi och målmedvetenhet efter klokt dragna linjer.
Vi noterar också att alla fakulteter, liksom lärarutbildningen, kunde redovisa sina egna åtgärder och planer, än mindre att de gjort olika framsteg. Sammantaget leder detta till den allmänna slutsatsen att kvalitetsarbetet vid Uppsala universitet präglas av höga ambitioner och i allt väsentligt går i önskad riktning.
