Innan studien var vi osäkra på hur lätt deltagarna skulle ha att lära sig hantera mät- bilen och simulatorn. Av resultaten att döma vande sig deltagarna mycket fort vid mätbilen; körbeteendet förändrades i princip inte alls mellan körningarna längs Nykilsvägen. Övningssträckan, vilken sträckte sig från VTI till Nykil, var av jäm- förbar längd med övningssträckan i simulatorn. I simulatorn är det svårt att uttala sig om hur deltagarna vande sig eftersom körbeteendet förändrades genom hela försöket. En del personer blev mer koncentrerade allteftersom, andra kan ha blivit lite illamående, och några kan ha blivit tråkade av att köra en lång stund utan att komma någonstans. Enligt försöksledarens ”fingertoppskänsla” upplevde del- tagarna att de kunde hantera ”bilen” efter övningssträckan på 20 km.
4.5 Slutsatser
Simulatorns absoluta validitet för studier av äldre förare måste anses god. De enda systematiska skillnaderna, som dessutom var relativt små, var att försöksperso- nerna tenderade att köra något fortare i simulatorn än i verkligheten, och något längre till höger.
Simulatorns relativa validitet för denna grupp är mycket god: förändringar i körsituationen förorsakade systematiskt likadana beteendeförändringar i verklig trafik och i simulatorn. Försökspersonerna strävade efter att förändra sidoläge och hastighet åt samma håll och i samma storleksordning i simulatorn som i verklig- heten vid förändringar i kurvatur och hastighetsbegränsning.
De äldre förarna i denna studie tycktes uppleva svårigheter med att uppfatta hastighet och förändringar i hastighet i simulatorn. Detta ledde till att förarna pendlade mer i hastighet än i verklig trafik, och förmodligen också till att de titta- de oftare på hastighetsmätaren än de annars brukar.
Ett problem med simulatorn är att äldre förare förmodligen kräver en lång öv- ningssträcka i simulatorn för att inlärningseffekter inte ska uppträda i försöket. Övningssträckan om 20 km som kördes i föreliggande studie verkar inte ha varit fullt tillräcklig, eftersom inlärningseffekter kunde iakttas genom hela studien. Det ska poängteras att motsvarande övningssträcka i verklig bilkörning var tillräcklig; endast mycket små inlärningseffekter kunde identifieras. Äldre försökspersoner större behov av träning i experimentella situationer är ett typiskt fynd i geronto- logiska studier (t.ex. Kausler 1982)
som de strategiska besluten var tagna av försöksledaren, kunde denna nivå inte studeras. På den taktiska nivån kan man anse att simulatorn fungerade såtillvida att försökspersonerna strävade efter samma körstil i simulatorn som i verklig trafik. Den goda relativa validiteten visar att de uppfattade situationer på samma sätt i båda omgivningarna och fattade likadana beslut. På den operativa nivån där- emot blev simuleringen förmodligen påverkad av att g-krafterna inte kan simu- leras på ett fullt realistiskt sätt. Det tekniska missödet som resulterade i att g- krafter till följd av kurvatur inte simulerades påverkade sannolikt simuleringens realism negativt. Det är oklart i vilken grad bilförare använder sig av återkoppling från olika sinnesmodaliteter. Synsinnets betydelse har sannolikt överdrivits därför att den är dels så uppenbar, dels så lätt att studera. I denna studie var det uppen- bart att försökspersonerna inte fick samma omedelbara, välintegrerade multisen- soriska återkoppling som de får i verklig körning, och deras körstil blev följakt- ligen något ryckigare. De strävade uppenbarligen efter en likadan körstil i simu- latorn som i verklig trafik, men kunde inte åstadkomma den med lika fina medel, vilket bland annat avspeglas i att den intraindividuella variationen kring samma medelvärde ofta var större i simulatorn än i bilen. På basen av denna studie skulle man därför kunna dra den slutsatsen att simulatorn inte lämpar sig särskilt väl för studier av fina detaljer av operativt körbeteende, åtminstone inte om frågeställning är av absolut typ (exempelvis: hur kör äldre vid begränsad sikt). Om frågeställ- ningen däremot är relativ (av typ: hur påverkar något tekniskt hjälpmedel äldres körstil) har den bristande operativa validiteten mindre betydelse, ifall man kan anse att den påverkar båda jämförda situationerna på samma sätt.
Vad interindividuella skillnader angår, kan man summera dessa resultat på följande sätt: ju bättre, dess bättre. Den ”ideala” äldre bilföraren för försök i VTI:s simulatorn är enligt denna studie en person som har varit inblandad i få eller inga olyckor/tillbud och som inte finner det svårt att köra bil i lite mera ansträngande situationer såsom t.ex. regn. Validiteten brister mera hos personer som har upplevt svårigheter med sin bilkörning. Detta är ett anmärkningsvärt resultat med tanke på att frågan om simulatortestning av äldre bilförare då och då dyker upp i forsk- ningslitteratur och mediadiskussion. Om sådan testning sker i sållningssyfte, är det med tanke på förarnas rättsskydd speciellt viktigt att metoden är valid. Enligt denna studies resultat fungerar simulatorn desto sämre som testomgivning, ju mera anledning det finns att testa, vilket inte direkt uppmuntrar till optimism.
4.6 Rekommendationer
En simulator av den här studerade typen lämpar sig speciellt väl för sådana studier med äldre förare där frågeställningen är av relativ natur (”hur påverkar X äldre förares körbeteende?”) och där man granskar körbeteendet främst på den taktiska nivån. Bästa validiteten når man med sådana äldre försökspersoner som kör aktivt, inte har varit inblandade i olyckor och inte upplever särskilda svårigheter eller stress med sin bilkörning. Övningssträckans längd bör planeras så att taket nås, ifall detta är av betydelse för studiens frågeställning. Om eventuella övnings- effekter stör studien allvarligt, kunde övningssträckan eventuellt planeras så att samma delsträckor upprepades och kunde jämföras med varandra under själva övningen för att se när prestationen stabiliseras.