De äldre husen - sen förromersk järnålder och romersk järnålder

1997 undersöktes en huslämning som tolkades som östra delen av ett treskeppigt långhus med rännor i vägglinjen, fig 28-29. Huset låg i boplatsens västra del och ska snarare tolkas som en byggnad knuten till hantverk/verkstad. Lämningen bestod av en cirka 6,5 x 8,5 meter stor hästskoformad ränna med stolphål i

öppningen mot sydväst och en anslutande kort böjd ränna mot norr. Matjorden var tunn och eventuella kulturlager var bortplöjda. Öppningen var meterbred och inne i huset fanns en vinkelformad flack grop som var något djupare i nordöstra delen.

I gropen fanns två runda partier med bränd mo och bränd lera samt i södra delen en flat sten med en sotlins på ytan, fig 30-32. Fynden utgjordes av brända ben, keramik, bränd lera med intryck av armering, fragment av ugnsväggar och bränd lera (viktlös med pimpstenskänsla). I rännan fanns det påtagligt mycket sot och kol men också keramik, bränd lera, ett fragment av ugnsvägg, slagg, brända ben av nöt och svin. Nära stolpväggens nordvästra kant fanns en koncentration med

cirka 460 g keramik. Förkolnat makrofossil ur gropen i huset har ¹⁴C-daterats till 365-40 BC (2 sigma).

Fig. 28. Hus 1 från sydväst. Foto: Ulf Viking/ÄLM.

Fig. 29. Hus 1och de fyra stolphålen utanför huset. Plan: Anders Biwall.

Fig. 30. Ulf Viking fuktar jorden vid den flata stenen, i bakgrunden gräver Leif Häggström. Foto:

Ola Eriksson/ÄLM.

Fig. 31. Profilritning i skala 1:20 med beskrivning: 1/ Fet, mycket sotig mo. Inslag av bränd lera.

2/ Mo, lite matjordsaktig. 3/ Mo med små inslag av sand och lera. Bränd lera, rödjord och kol förekommer.

Fig. 32. Den flata stenen med sotig yta (lager 1 på profilritningen). Foto: Ola Eriksson/ÄLM.

Markkemiska värden tyder på brand men värdena är högre i anläggningarna utanför än i huset. Fosfatvärdena var höga både i och utanför huset med högst värden i huset. Förkolnade fröer och sädeskorn fanns både i och utanför huset men frön av ängsväxter som kan vara hörester är få. De flesta ängsväxtfröna fanns i huset och strax utanför gavelväggen. I stor utsträckning fanns det makrofossila materialet i husets nordöstra del och störst blandning av olika arter fanns i rännans östra del och i nordöstra delen av gropen i huset (Engelmark, Linderholm,

Viklund 1999). Lindådra fanns i rännans östra del (16 st) och i ett stolphål utanför huset (1 st). Eftersom makrofossilanalysen utfördes mot bakgrund av att det skulle vara ett treskeppigt långhus visas här materialets fördelning i förhållande till den nya tolkningen.

Tabell. 1. Det makrofossila materialets fördelning i Hus 1 och 4-stolpsättningen utanför Hus1.

Inne i huset saknades anläggningar efter takbärare i en treskeppig huskonstruktion och det saknades avtryck av väggstolpar i eller i anslutning till rännan. Ett tak kan därför ha varit sluttande helt ned mot marken (jmf förslaget för stensatta källare i Vendsyssel, fig 38), lämningen kan också vara rest av en konstruktion i det fria där rännan enbart hade en avskärmande och/eller dränerande funktion.

Omedelbart utanför husets öppning fanns fyra stenskodda stolphål i en 2,3 x 3,5 meter stor fyrkant, tidigare tolkade som två bockpar i ett långhus.

När ett hästskoformat hus från bronsålder undersöktes på Fosie IV på 1980-talet och tolkades som ett kulthus saknades kända jämförelsematerial i den

skandinaviska regionen. Den närmsta parallellen hittades i de äldre faserna från cirka 200-talet f.Kr. av en ”Vierechschantze” i Gournay-sur-Aronde, Frankrike.

De drag som ansågs återkomma över tid och rum i kulthusen var storleken, hästskoformen och en centralt placerad altaranläggning för offerhandlingar (Björhem & Säfvestad 1993:112). Det finns nu flera undersökta kulthus i Sverige och hustypen har beforskats av bl a Anders Kaliff och Helena Victor (Kaliff 1997, Victor 2002, även artiklar i Kulthus & dödshus 2006). Victor skriver att kulthusen från yngsta bronsålder och början av förromersk järnålder var små och att de åtminstone under bronsålder hade en öppen gavel och ofta låg på en öppen och tillgänglig plats (Victor 2001:186). De hade en rumslig koppling till gravar men det fanns även gravar inne i husen. Keramik och spår av bronsgjutning visar att olika aktiviteter utfördes inne i och strax utanför husen (Victor 2001:146, 151).

Det finns förenande drag med Hus 1 (utseende och till viss del fynden) men trots det och mot bakgrund av boplatsens karaktär som helhet tolkar jag huset och anläggningen med den flata sotiga stenen som knuten till hantverk/verkstad snarare än till kult med en altaranläggning för offer.

Hus 8

Cirka 25 meter långt och cirka 6,7 meter brett långhus. Endast stolphål från väggarna urskildes trots noggrann rensning av alven (lera). Förklaringen är troligtvis att stolpfärgningar saknades och att groparna för husstolparna var, som i Hus 5, fyllda med lera. Huset överlagrades av både Hus 4 och Hus 5 och är därför från tiden före 300-tal e Kr.

Fig. 33. Hus 3, 4, 5 och 8. Plan: Anders Biwall.

Hus 2

Cirka 27 meter långt och 8,15 meter brett treskeppigt långhus med hallrum.

Takkonstruktionen var underbalanserad. Väggarna var konvexa och i gavlarna fanns ett par grunda stolphål. Inget kulturlager fanns bevarat. Huset var placerat intill Skålberget och en del av sydvästra väggen vilade sannolikt på berg.

Intill de takbärande stolparna visade yngre och grundare stolphål att det hade gjorts omsättningar eller att stödjande stolpar hade placerats intill varje takbärande stolpe. Även i väggarna verkade stolpar ha tillkommit eller bytts ut med tiden.

Huset hade alltså haft så lång livstid att ombyggnad och reparation blev aktuell. I husets sydvästra del fanns två motställda ingångar. Centralt i huset fanns ett cirka fem meter långt rum med tätare ställda bockpar, något som kan tolkas som att rummet hade eller med tiden förseddes med loft. Angränsande till rummet fanns ett nästan fem meter långt hallrum med en närmare två meter stor, centralt placerad härd. Av härden fanns bara en sotig färgning kvar. Stolphål utmed väggarna i hallrummet och runt en av takbärarna har tolkats som att det fanns bänkar utmed väggarna. Två motställda ingångar fanns även i husets nordöstra del. I gavlarna var bockspannen kortare och en ränna visade att det nordöstra gavelrummet var avskärmat från hallrummet. Det fanns förhållandevis lite fynd i stolphålen men i alla takbärare fanns små fragment av brända djurben (oident) och i ett centralt i huset fanns en slipsten. En liten rund tillhamrad guldsmälta som kan indikera guldsmide i Vittene, hittades i matjorden vid avskärmningen till

gavelrummet. En liknande guldsmälta som hittades i området vid ett bortodlat gravfält i Västergötland (Gudhem 2) tolkades som ett möjligt karonsmynt och daterades indirekt till folkvandringstid genom en fibula från detektoravsökningen (Lundqvist & Berglund 2000).

Fig. 34. Hus 2 från sydsydväst. Huset var cirka 27 långt. Foto: Mats Sandin /ÄLM.

Fig. 35. Hus 2 med vy västerut mot den öppna bygden. Foto: Tina Fors.

Förhöjda fosfatvärden fanns främst utmed husets sydöstra långsida och bergväggen men också i området kring ingångarna strax sydväst om det

loftförsedda rummet. I det loftförsedda rummet och hallrummet var fosfatvärdena lägre och det framstår som en mer städad del av huset. Utmed husets sydöstra långsida kan fosfaterna vara rester från verksamheter på berget intill som sköljts ned mot huset utmed bergväggen. Det lilla utrymmet mellan hus och bergvägg kan även ha använts som deponeringsplats för organiskt material som förhöjt markens fosfathalt. (Sten & Larsson 1999 muntligen, Sten & Larsson 2000:2).

Fig. 36. Plan över Hus 2. Plan: Anders Biwall.

Det fanns visuell kontakt med flatmarksgravfältet och gravfältet Högarna men mer påfallande är den visuella kontakten med landskapet mot nordväst-sydväst.

Läget var manifest även om det mest manifesta läget på berget inte användes för huset. Ekkol ur härden i huset har ¹⁴C-daterats till 400-200 BC (2 sigma). Härden var placerad i krysset mellan två bockpar och bör höra till huset. Omsättningar av stolpar tyder på att huset hade en lång livslängd och kolet ur den sotiga

härdfärgningen bör vara från husets äldsta fas.

Hus 3

Fig. 37. Anders Berglund och Michael Lehorst (Jerkemark) i den stora förrådsgropen. I bakgrunden Mats Lindqvist och Mats Sandin. Foto:Tina Fors/ÄLM.

Ett hus med en 4,5 meter stor och 0,9 meter djup förrådsgrop som var omgiven av en hästskoformad ränna (5,5x8,7 meter), fig 33. I norra delen fanns en nedgång till gropen. Sydväst om gropen fanns en tvärgående ränna i kortsidan mellan ändarna på den hästskoformade rännan. Även detta utrymme mellan gavel och grop kan ha utnyttjats som förråd. Taket kan, likt på Hus 1, ha varit sluttande ned mot rännan som bör ha haft en dränerande funktion. Det fanns ett begränsat fyndmaterial i gropen men inga som är daterande. Det var tydligt att gropen hade fyllts igen redan under förhistorisk tid och huset med gropen antas höra till den hantverks-/verkstadspräglade gården under romersk järnålder. Förrådsgropen var mycket stor och bör ha varit avsedd för något utrymmeskrävande. Gropen var nedgrävd i lera vilket talar mot att det skulle vara en källargrop avsedd för livsmedel. Så det är relevant att ställa frågan vad som annars behövde förvaringsutrymme. Mitt förslag är att gropen ska sättas i samband med hanteringen och förvaringen av djurhudarna, sid 48ff. När förrådsgropen inte längre användes fylldes den igen med jord och på ytan över och runt om lades en stor mängd småstenar för att stabilisera och dränera marken som lätt blev

vattensjuk under fuktiga perioder. Även gropens översta del hade fyllts med en del sten.

Ett förslag på hur tak kan ha varit konstruerade i Hus 1 och Hus 3 har hämtats från en artikel som behandlar stensatta källargropar från yngre förromersk järnålder på norra Jylland i Vendsyssel/Fredrikhavsområdet. Dessa antas ha varit försedda med tak byggt av pinnar och klätt med björknäver och torv. Taket sluttade ned mot

marken och i källargropen fanns takbärande stolpar, fig 38 (Kjærum 1960:81f, fig 13). Källargropar med träväggar och gångar har undersökts på Överbygård. I groparna fanns förvaringskärl av keramik och säd vilket gjorde att groparna tolkades som förrådsrum (för säd) med ventilationsschakt (Lund 1979:120f).

Fig. 38. Förslag på hur takkonstruktion på en källare kan ha sett ut (fig 13 ur KUML 1960 s 81).

Hus 6

En bit ned i ID2 framträdde ett oregelbundet format område med brända

lerklumpar som täckte ett lergolv, fig 40-43, 47. Golvet var cirka 3 x 4 meter stort (V-Ö) med en cirkelformad yta som var rödbränd efter en uppbyggd härd eller ugn. Lergolvet tolkas som resten av ett mindre kokhus men det kan också ha ingått i ett större hus. Fig 39-43 visar Hus 6 med lergolvet vid olika stadier i undersökningen.

Fig. 39. Området där Hus 6 framträdde en bit ned i kulturlagret. Vy mot sydväst. Foto: Anders Berglund/ ÄLM.

Fig. 40. Den brända leran (gulbrunt på bilden) som täckte lergolvet i Hus 6 började skönjas allt mer. Foto: Anders Berglund/ÄLM.

Fig. 41. Stråket med härdar har undersökts och den brända leran syns i bildens övre högra del.

Foto: Mats Lindqvist/ ÄLM.

Fig. 42. Den brända leran täcker lergolvet i Hus 6. Mellan lergolvet och den brända leran finns en sotlins. Foto: Mats Hellgren/ÄLM.

Fig. 43. Lergolvet i Hus 6, Anders Berglund står i R5876. Foto: Tina Fors/ÄLM.

På lergolvet fanns ett sotlager med förkolnade sädeskorn (Hordeum Vulgare) och brända ben. Hela golvet och en yta runt om (öster och nordost om) täcktes av ett oregelbundet format lager med bränd lera (klumpar men också drygt 4 kilo helt plana 5 mm tjocka bitar bränd lera som har en smält yta och en pulvrig yta). Även bland den brända leran fanns brända ben och förkolnade sädeskorn. Den brända leran kom fram en bit ned i ID2. Lergolvet i Hus 6 togs fram i sin helhet men den tid som fanns till förfogande medgav inte att ytan runt golvet undersöktes för att tydligt få fram huset konstruktion. I golvets nordvästra kant och delvis

överlagrande det fanns ett tunt skikt med brun ton och torvig karaktär som tolkades som rest av väggkonstruktion.

I huset fanns rikt med förkolnade sädeskorn, stora skärvor av eldskadade förrådskärl av keramik (cirka 2 kilo), skärvor av ett eldskadat litet kärl, sotiga löpare och brända djurben från svin, får/get, lite nöt och möjligen ett fragment av höna. Paralleller till det lilla kärlet finns bland keramik på norskt område och det

dateras troligen till 100-talet e Kr. Dessa kärl (”tidlige bolleformer”) är 10-12 cm höga med nästan klotrund nederdel, inböjd hals och utsvängd mynningsrand (Bøe 1931:45).

Fig. 44. Keramik från 100-talet e Kr i Hus 6. Foto: Tina Fors.

Fig. 45. Keramik i Hus 6. Stora centimetertjocka skärvor av förrådskärl som har eldskadats. Foto:

Tina Fors.

14C-daterat makrofossil ur sotlagret har 2 sigma intervall mellan 120 BC-260 AD och 280-330 AD. Det lilla keramikkärlet kan dock troligen dateras till 100-talet e Kr och fyndmaterial från Hus 13 ovanför Hus 6 kan dateras till 300-tal e Kr. Hus 6 relateras därmed till den hantverks-/verkstadspräglade gården under romersk järnålder och det drabbades av brand någon gång under 200-talet e Kr.

Hus 9

Fyrstolphus. Vanligen tolkas dessa som små förråd (stacklador) för säd eller annan föda. De är förhållandevis vanliga på brons- och järnåldersboplatser men ofta svåra att datera. Hus 9 stod i sydsluttningen med närhet till

rökgarvningshärdarna. Det föreslås vara från romersk järnålder och ha haft samband med garveriverksamheten som förråd av djurhudar och redskap.

Hus 10

Hantverksgolv (cirka 2 x 1,2 m stort och 0,1 m tjockt lergolv), fig 46. I sydvästra hörnet fanns en skålformad 0,2 m djup grop där leran utmed kanterna var

rödfärgad av hög värme. Det saknades fynd men golvet använts troligen i

hantverkssammanhang. Lergolvet kan dateras till tiden mellan 0 till tidigt 200-tal.

Fig. 46. Hus 10, lergolv med skålformad grop. Foto: Tina Fors/ÄLM.

Yngre romersk järnålder

Hus 13

Hus, sannolikt ett långhus, som byggdes efter branden på 200-talet då Hus 6 brann. Möjligen är Hus 13 och Hus 7 ett och samma hus och i så fall det största på platsen, fig 47 visar en hypotetisk utbredning. Husets konstruktion var inte möjlig att urskilja vid undersökningen 1999. Den presenterade utbredning av Hus 13 bygger på en sammantagen bild av rumslig spridning av finare, reducerat bränd och ornerad keramik som inte är eldskadad, ett flertal mynningsbitar av sådan keramik, vävtyngder, sländtrissor, ett par glaspärlor, ett par keramikbägare, lerklining och vit slagg. Husets yta sammanfaller med utbredningen av

underliggande ID3 vilket tolkas som påfört som terrassering/planering för huset.

Inom husets yta fanns en koboltblå, varmformad glaspärla med fasetter (Olldag 1104), i Danmark den viktigaste typen i yngre romersk järnålder Olldag

1992:212ff). Sländtrissor och vävtyngder visar att textil tillverkades i huset men keramikbägare och fin keramik talar också om samvaro av mer representativt slag.

Huset bör ha byggts under sent 200-tal eller 300-tal. Till skillnad från fyndmaterialet i Hus 6 var Hus 13-materialet inte eldskadat.

Hus 7

1999 noterades ett tunt golvlager i profilväggar, fig 47. Huset berördes troligen delvis vid undersökningen 1998 men då framkom vare sig golvrester eller utmärkande fyndmaterial. Huset är äldre än Hus 5 och troligen från romersk järnålder men såväl storlek som hustyp är okänd.

Fig. 47. Del av boplatsen där flera hus har stått. Hus 3, 4, 5, 6, 7, 8, 10, 11-12 och 13. Hus 7 och 13 kan vara ett och samma hus. Hus 11-12 är asklager och bränd lera under ID2,tolkade i fält som golvlager (Martin Mikkelsen 1999). Det västra partiet som snedstreckats är grå silt. Med tunnare skraffering har en hypotetisk utbredning av Hus 13 markerats. I planens övre del syns del av Hus 2. Plan: Anders Biwall.

Hus 11-12

Tunna asklager och bränd lera som noterades i schaktkanter. Lagren överlappar delvis varandra och sannolikt rör det sig om golvlager i två olika hus. Det snedstreckade partiet i ett schakt på fig 47 visar var golvlagren noterades i profilen. Snedstreckningen i schakt väster därom visar var det noterades grå silt som kan indikera ytterligare hus. Hus 11-12 är äldre än Hus 5.

4.4. De yngre husen – folkvandringstid och vendeltid Hus 5

Fig. 48. Hus 5. Foto: ÄLM.

Huset var 18 meter långt och 7 meter brett (SV-NO), hade svagt konvexa väggar med väggstolpar nedställda i grävda rännor, eventuellt placerade i trämoduler, fig 33 och 47. Gavlarna var i princip raka. Utanför väggstolparna i nordöstra gaveln fanns en ränna som kan ha haft en dränerande funktion, alternativt ingått i byggnaden. Huset är yngre än Hus 7 och Hus 8 men äldre än Hus 4 och därmed från 300-500-tal e Kr. En ansamling av delar av såväl runda som kägleformade vävtyngder som påträffades utmed södra väggen tolkas som platsen för en vävstol.

Där fanns också en koncentration av keramikskärvor, bland annat av ett kärl med ornamentik av profilerade nagelintryck. Stora mängder av sådana kärl tillverkades i Vest-Agderområdet, Vestfold i Norge under senromersk järnålder –

folkvandringstid (300-500-tal) även om de började användas redan under 200-talet. Bøe skriver att på de senare formerna nådde inte mynningsranden bukens största bredd, vilket stämmer med kärlet i Vittene. Kärlen är övervägande gula/rödaktiga av värme och antas ha använts vid kokning snarare än till bords (Bøe 1931:156ff). Fynden i huset hade prägel av hantverk och talar om

textiltillverkning. Förutom vävtyngderna fanns en stor sländtrissa i ett av de takbärande stolphålen. En vriden järnten (del av redskap/länk i upphängning av kärl) fanns i ett annat takbärande stolphål. Husplanen överensstämmer med hus som Herschend har kallat ”hallembryo” och som dateras till 300-500-tal e Kr (Herschend 1993). Fynden i Hus 5 saknar dock i flera avseenden (vad gäller fyndmaterial och fyndmängd) likhet med tidiga hallar på platser som Helgö, Uppåkra m fl. och en sådan tolkning kan för Vittenes del enbart baseras på husplanen/hustypen i kombination med boplatsens särpräglade karaktär.

Textiltillverkningen kan dock ligga till grund för en tolkning att huset hade en annan funktion och/eller ett annat symboliskt värde än såväl ett traditionellt treskeppigt långhus som en ekonomibyggnad.

Fig. 49. Skärvor av ”Det lille kokekar” i Hus 5. Foto: Tina Fors.

Fig. 50. Exempel på ”Det lille kokekar” hämtade ur Bøe 1931 (s. 158-160).

Hus 4

Cirka 15 meter långt och 7 meter brett hus (SV-NO), fig 33 och 47. Huset hade två inre bockpar, väggarna var relativt raka och böjde av mycket svagt mot gavlarna. I varje långsida fanns en ingång, en i nordvästra delen och en i sydöstra delen. En stratigrafisk relation visade att huset är yngre än Hus 5 och Hus 8. Det fanns ett fåtal fynd i stolphålen. Huset ska troligen dateras till 600-tal, tidig vendeltid. Det var byggt invid platsen där Hus 5 hade stått och den rumsliga och tidsmässiga närheten mellan husen gör det troligt att Hus 4 var en efterträdare till Hus 5. Om så var fallet följer att tolkningen av Hus 5 som en tidig ”hall” bör ifrågasättas eftersom Hus 4 helt saknar utmärkande fyndmaterial.

Fig. 51. Hus 4. Foto: Mats Hellgren/ÄLM.

4.5. Rektangulära härdar

Skilt från byggnaderna, på sydsluttningen mot en forntida sjö fanns ett 40-tal stora rektangulära härdar placerade i små grupper, fig 52 och 54. I botten på flera av de djupare härdarna fanns välbevarad förkolnade stockar som täcktes av ett kompakt lager av skörbrända och även skärviga stenar, fig 53 och 55. Utmed kanterna var en ram av stockar lagd. Härdarna har en inbördes likhet som talar för att de användes för samma ändamål. Även om ¹⁴C-dateringarna tyder på att de kan ha anlagts under tiden från förromersk järnålder fram till folkvandringstid så talar härdarnas samlade placering inom boplatsen och deras förmodade gemensamma användningsområde för att de ska placeras inom en betydligt snävare tidsperiod, i huvudsak under romersk järnålder, fig 10 i appendix.

Vedartsanalys har visat att man valde att använda enbart ett träslag i de djupare härdarna, tabell 11-12 i appendix (Vedlab rapport 9906, 9926 och 0028). Det är björk och al som dominerar i proverna, träslag som brinner långsamt och ger jämn värme. Några av härdarna hade luftkanal och i botten av en sådan härd fanns salixkvistar som sannolikt var konstruktionsrester av luftkanalen. I de flackare och

Vedartsanalys har visat att man valde att använda enbart ett träslag i de djupare härdarna, tabell 11-12 i appendix (Vedlab rapport 9906, 9926 och 0028). Det är björk och al som dominerar i proverna, träslag som brinner långsamt och ger jämn värme. Några av härdarna hade luftkanal och i botten av en sådan härd fanns salixkvistar som sannolikt var konstruktionsrester av luftkanalen. I de flackare och